tisdag 30 augusti 2016

Underkastelse av Michel Houellebecq

François lever ett någorlunda priviligerat liv som lektor i litteratur vid Sorbonne. Lönen är OK, och varje år träffar han nya unga studentskor att inleda tillfälliga förhållanden med. Kom ihåg att det här är en bok av Michel Houellebecq, så pengar och i ännu högre grad sex är valutan som allt räknas i. Som en karikatyr av Europas välmående medelklass är François obekymrad om politik och omvälvande händelser i samhället, och tycks räkna med att livet skall fortgå likadant oberoende av vem som vinner i nästa val. Ett talande exempel är när skottlossning utbryter inom hörhåll från en fest François befinner sig på, och han obekymrat fortsätter sin konversation och letar upp mer att dricka.

Men det här valet kommer att förändra Frankrike. Med ett presidentvalssystem som sållar kandidater tills det till slut står två mot varandra, har fransmännen nu hamnat i situationen att få välja mellan den rasistiska Marine Le Pen och Mohammed Ben-Abbes från Muslimska Brödraskapet. I sin iver att vara politiskt korrekta och med toleransen som ledstjärna öppnar de etablerade politiska partierna famnen för Ben-Abbes. Inte är det så farligt, det hans parti vill genomdriva; ett parallellt skolväsende där troende muslimer gynnas, en uppvärdering av kärnfamiljen och annat, som Ben-Abbas skickligt kopplar ihop med tidigare praxis av liknande slag i Frankrike.

Likt de flesta andra av Houellebecqs huvudpersoner är François främst intresserad av att tillfredsställa sin kropps drifter; äta, sova och förstås pippa, och vänskap och medmänsklighet är lika spöklikt frånvarande som alltid. Dock har François en dragning åt det sublima, som han knappt känner igen eller kan erkänna, men som ger boken en intressant dimension: den han en gång i tiden skrev sin nästan åttahundrasidiga avhandling om var 1800-talsförfattaren Huysmans, en uttalad dekadent som mot livets slut omvände sig och blev en hängiven katolik. När omvälvningarna i samhället börjar rubba till och med François cirklar besöker han kloster driven av en ospecificerad längtan; först ett i närheten av där han råkar vara, och sedan det kloster där Huysmans levde.

Dessa partier i boken är de vackraste och mest lockande beskrivna; stillheten i klosterlivet, skönheten i kyrkobyggnaden, en ärlig livsglädje och ro hos munkarna. Ändå förmår inte François stanna där; han är för bekväm, kroppens begär knuffar honom vidare, och det är inte ens några större begär än trötthet och att få röka i sängen. Sådana banala drifter hindrar honom, och extrapolerat alla oss andra i Västerlandet, att engagera sig (oss) i Fosterlandet, i Guds namn, och försvara det.

Houellebecq-mannens blinda fläck är som vanligt vad kvinnor tänker och känner. Islamiseringen av Frankrike går snabbt, och det François först ser och reflekterar över är män med flera fruar; ofta extremt unga fruar, fnissande femtonåringar, oproblematiskt underkastade en femtioårings godtycke. Han tänker sig att de har de roligt som hemmafruar och kan fortsätta leka, ett tag med sexleksaker för sin make, och sedan barnlekar igen när de får barn. Houellebecq skildrar inget uppror mot detta förfarande, inte heller från alla de kvinnor (ogifta också?!) som skickas hem som hemmafruar när de inte längre får arbeta vid muslimskt styrda institutioner.

Det finns fler inslag som Houellebecq har valt att förenkla, vilket jag förstår att han gör för att kunna renodla sin berättelse, men det sticker ändå litet i ögonen: Den islam som presenteras och anammas av fransmännen innehåller inga inre konflikter (mellan shia och sunni, eller från extrema sekter). Det är förstås en del i övertalningskampanjen; en officiell pamflett med svar på de tio viktigaste frågorna om islam är en tunn broschyr med mestadels bilder av islamisk konst. Och jo, det finns en inneboende konflikt i den islam som presenteras, för den är ytterligt elitistisk. Inte bara är män satta över kvinnor, men det är också så att bara vissa män förtjänar att ha flera fruar och många andra män kommer att bli utan. Dessutom är det rätt att några lever i extrem lyx och andra i fattigdom. Hmm, det låter som att det här idealsamhället som Frankrike blivit, med låg arbetslöshet och låg brottslighet, inte kommer att hålla för alltid.

Än en gång har Houellebecq tagit några tendenser i samtiden och skruvat dem tio extra varv för att skapa en förvriden framtidsvision. Gör han det för att varna oss? Kanske litet, men mer tror jag för att retas med politik- och kulturvärlden. Att universitetsprofessorer i obskyra litterära nischer hör till de mest eftertraktade och värderade männen lär ju kittla alla läsare med liknande bakgrund litet extra, vilket säkert var Houellebecqs baktanke. Men i trådarna om Huysmans och klosterlivet finns ändå några glimtar av det jag tror författaren själv ändå finner vackert och värt att bevara. Men, likt den bekväme François: den boken orkar han inte skriva, så han skrev ännu en näsknäpp istället.

Börje har också skrivit om Underkastelse.

Vid en diskussion i en bokcirkel var det flera andra som fokuserade på det politiska i Underkastelse, och såg  likheten mellan bokens händelseförlopp och utvecklingen i Turkiet den senaste tiden. Houellebecqs texter innehåller ofta många tänkvärda aspekter.

Fler böcker av Michel Houellebecq:
Refug
Kartan och landskapet

måndag 29 augusti 2016

Suicide Squad

År för år blir actionfilmerna skitigare och våldsammare. När DC Comics gav sig in i sammanhängande-filmer-leken med sin egen uppsättning av superhjältar, blev Batman vs. Superman en ovanligt hänsynslös uppgörelse mellan två karaktärer som båda brukar befinna sig på den goda sidan. Vad kan då inte hända i en film där huvudpersonerna är superskurkar, med det olycksbådande namnet Suicide Squad?


Inledningsscenerna presenterar skurkarna; deras förmågor, vad de begått för brott, hur de fångats in, hur väl inlåsta och övervakade de är, hur fräcka i käften de är mot fångvaktarna och vice versa. Där finns monstret Killer Croc; Diablo som kan sätta eld på sin omgivning; reptricksmästaren Slipknot och flera andra med varierande förmågor. Om man först blir förvånad över att se helylleskådisen Will Smith som den kallblodige prickskytten Deadshot, så förklaras det av att han också har en liten dotter som han önskar allt gott i världen.


Trots killer app-implantat och andra hållhakar på skurkarna är det svårt att förstå logiken i att använda dem för hemliga, livsfarliga uppdrag som regeringen vill ha utförda i hemlighet, än mindre att bussa ihop ett helt gäng av dem och skicka in dem i en oöverskådlig, okontrollerbar katastrofsituation. Men låt oss inte syna den konstruktionen alltför hårt, och lita på Amanda Waller (Viola Davis) som har fingret på avlivningsknappen för dem alla, och den betrodde kapten Rick Flag (Joel Kinnaman) som följer med teamet för att hålla ett öga på dem, med sin egen livvakt Katana, en mästare med sitt svärd. Huvudmotståndaren är en flertusenårig mäktig varelse från en annan dimension och hennes bror, och det är ett inslag jag skulle gillat mer om hon inte spelats så träigt av fotomodellen Cara Delevingne.


Den ende allmänt kände karaktären i filmen är Jokern (Jared Leto). Inte han, men hans flickvän Harley Quinn (Margot Robbie), är inkallad till Suicide Squad. De många tillbakablickarna visar början på deras perverterade romans; den sortens förhållande mellan två personer som råkar vara destruktiva och galna på precis samma sätt som ingen annan kan förstå. Är det kärlek? Är det något annat? Det är svårt att fatta att en människa helt utan respekt för andra kan se och värdera ett specifikt människoliv så högt. Det är också svårt att förstå hur Jokern kan få nya underhuggare, eller lyckas med sina planer, när han och Quinn dödar sina partners litet beroende på humöret.


Efter hand börjar jag uppskatta filmen just för att den inte försöker få oss att se den mjukare sidan hos de här psykopaterna. Ska vi få se att de lyckas göra något bra trots att alla arbetar enbart för sitt egenintresse? Just då föreslår Deadshot en skål "to honor among thieves". Äsch. Och så börjar de dyka upp, de där momenten där seriemördaren i sitt innersta visar sig ha ett hjärta, eller åtminstone en hjärtklaff, av guld, och vara pålitlig i farans stund.


Men de ögonblicken hör ändå hemma i en actionfilm, och det är vad Suicide Squad är: renodlad action. Inte så mycket handling, utan som sagt mer av bakgrundsbeskrivning av karaktärerna, som sedan får dundra fram med vapen och specialkrafter och coola, avsnoppande repliker till varandra. Hårda fightscener, stora specialeffekter, hög volym på soundtracket och en rå humor är actionfilmens grundpelare, och det är det som Suicide Squad har satsat allt på. Därför gillar jag filmen för just vad den är.


lördag 27 augusti 2016

Varför jag älskar kultur

Nyligen skrev Sofia Lilly Jönsson en personlig krönika i SvD om hur det som kan benämnas finkultur, i hennes fall klassisk musik, alltid fanns närvarande i hennes hem under uppväxten. Därför upplever hon inte det som många andra i samhället känner; att opera, klassisk musik, teater och konst är något för eliten eller något man pliktskyldigt besöker någon gång om året för att upprätthålla en air av bildning.


De här kulturyttringarna är, om man bor i närheten av något "utskänkningsställe", inte dyra eller svåråtkomliga. Det finns billiga biljetter till bra platser på Kungliga Operan och Konserthuset, och sistaminuten-biljetter till Dramaten och Stadsteatern i Stockholm. Gallerier som visar våra största samtida konstnärer tar inget inträde alls, och inte heller biblioteken.

En del kan förstås avskräckas av den cirkus av tvingande åsikter som tycks ha byggts upp kring konstformerna och deras utövare. Vilka författare bör man uppskatta och varför? Hur skiljer sig denna uppsättning av Ibsens En folkefiende från traditionella? Vilken dirigent får bäst fram Sibelius egenart? Varför är Ernst Billgren en bättre konstnär än Thomas Kincaid? Men under alla år jag besökt gallerier, teatrar och konserthus har jag aldrig blivit utmanad av någon i de här frågorna; jag har haft tid att utforska kulturen och forma min egen åsikt om det jag ser och hör, och efterhand upptäckt att en del som lyfts upp av andra inte är i min smak, medan annat som hyllas enligt min åsikt är komplett smörja. Ja, det finns utrymme för egna åsikter i tyckarvärlden! En del kritiker och andra verkar anpassa sin smak efter rådande konsensus, men som oberoende kulturnjutare står jag fritt från allt sådant, tack och lov!


Dock kan jag säga att de här inarbetade och utarbetade åsikterna och avhandlingarna om litteratur, konst, teater och musik var något som lockade mig när jag som ung tonåring började stöta på dem i skolan. Har människor studerat och analyserat detta så noga? Spelar man fortfarande konserter och pjäser från för flera hundra år sedan? Då måste det finnas något av värde i dem, något som kanske inte syns vid första ögonkastet, och det vill jag också se! För mig var och är det värt det att hämta in forskares och andra insattas analyser och åsikter, och försöka se vad de menar, om jag håller med och om jag kan lägga till något själv. Sedan snart tio år tillbaka driver jag den här bloggen där jag dessutom kan formulera och sprida vad jag tänker och tycker om det jag upplever, och på så sätt hoppas jag att locka fler människor att hitta det sanna, goda, vackra likväl som det fula, sorgliga men nödvändiga i kulturen som erbjuds oss alla. Kom!

torsdag 25 augusti 2016

How to be good av Nick Hornby

Då och då dyker det upp räkneexempel som visar att till exempel USA:s försvarsbudget skulle räcka för att utrota svälten i världen. De där påståendena är ju missvisande, eftersom det inte skulle vara så lätt som "pengar in - hunger ut", då krig, korruption, krigsherrar och nepotism lägger krokben även för den hjälp som ges idag. Men när räkneexemplen går in på våra egna skinn kan det ändå börja svida. Hur många undernärda barn hade kunnat räddas av priset du eller jag betalade för vår dator eller mobil? Hur många läsplattor behöver en familj egentligen?

Katie och David är fast i ett äktenskap med inarbetad antagonism - när det är som bäst är det enbart vapenstillestånd, inte fred. När boken How To Be Good börjar inser Katie att något måste ändras, och hon slänger ur sig att hon vill skiljas. Hennes önskan blir knådad och tillbakakastad av David och orden blir till ny ammunition i det dagliga gnället på varandr.

Det är med skrämmande detaljrikedom som Nick Hornby skildrar de eviga nålsticken och letandet efter ord att förvränga för att vinna över den andra i ögonblicket. David har en tidningskolumn där han skriver ilskna betraktelser, och den sarkasmen finns kvar när han skrivit klart. Katie, som för talan i boken, är inte lika cynisk men inte heller vad man skulle kalla för en god människa. Inför de två barnen pågår de vuxnas kamp helt själviskt, och deras uppfostran är varken konsekvent eller uttömmande. Katie ger dock sig själv den ursäkten att hon är läkare, att hon faktiskt gör något gott i världen; biter ihop och behandlar variga bölder i rumpor och framför allt lyssnar på de där obotliga patienterna som kommer tillbaka vecka efter vecka. Jag unnar henne verkligen den tanken; hennes arbete gör konkret nytta och det är av sin egen själsfrid hon satsar när hon hjälper patienter hela dagarna.

Så möter David en helare, DJ GoodNews. Att han går till en kvacksalvare trots att han hela sitt liv skrattat ut dem och fördömt dem ser Katie som ännu en mikroaggression, då hennes eget helande yrke är strikt vetenskapligt, och det väcker hennes eget motstånd. Hur skall hon reagera när DJ GoodNews helande händer tycks ge verklig effekt, även på problem hon själv inte rått på? Den lilla, undertryckta önskan att boten skall misslyckas ger förstås upphov till nya skuldkänslor och mer antagonism hos Katie. Därtill: Davids nya önskan att vara god på riktigt, är det inte också ett led i hans subtila krigföring - en extra listig plan för att skapa skuldkänslor hos Katie? Och även om det inte ens är illa ment, så blir världsförbättrarna så entusiastiska av sina egna planer att de inte ser hur deras generositet mot samhällets svaga får andra familjemedlemmar att känna sig bortglömda.

Det finns en hel del hopplöshet i boken, en uppgivenhet som låter Katie och även David gå fram och tillbaka i sina försök att fortsätta livet tillsammans, eller ta ett steg mot något helt annat. Fastän jag lider med den förvirrade, uttröttade Katie, och barnen som blir brickor i godhetsspelet, är skildringen i sig själv inte tröstlös och tråkig utan klarsynt och konkret som gör att den ändå är lätt att läsa och engagera sig i. Jag är glad att en författare med så pass ledig stil och en lagom dos svart humor tagit sig an ett par så här tunga ämnen, utan ambitionen att ge ett slutgiltigt svar, för det hade varit oärligt.

tisdag 23 augusti 2016

Ghostbusters

Jo, visst finns det dåliga och onödiga remakes, och visst är det sorgligt när Hollywood satsar på gamla säkra kort istället för att våga sig på något nytt. Men en hel del remakes av gamla filmer har blivit bättre versioner, och hur väl den gamla Ghostbusters-filmen än står sig finns det gott om möjligheter att hetta upp den, med dagens rappare humor och snygga specialeffekter.


Den nya filmen utspelar sig i en värld där den första stora spökattacken och det första Ghostbusters-teamet inte existerar, men är väl medveten om att åskådarna har allt det i gott minne. Därför närmar den sig alla ikoniska detaljer liksom av en slump; logotype, slogan, för att inte tala om namnet Ghostbusters. Teamet vi ser består av entusiastiska Abby Yates (Melissa McCarthy), tekniknörden och superfixaren Jillian Holtzmann (Kate McKinnon) och den motvilliga Erin Gilbert (Kristen Wiig), och till sin lycka är en av deras första klienter Patty Tolan (Leslie Jones), som ser att teamet behöver hennes New York-kunskaper och går med dem.


De här komediennerna hör till mina favoriter sedan länge, och tillsammans håller de komiken på topp hela tiden med sina olika humortyper. Att se filmen i 3D skapar ger en många möjligheter att uppleva sig bli nedsprutad med klibbig ektoplasma. Spökena är bitvis läskiga, men till största delen roliga. Att ett självlysande monster dyker upp på en hårdrocksfestival är ju en scenshow som heter duga!


Det dimper som sagt in många minnen från åttiotalsfilmen i den nya versionen, men huvudstoryn är ny och självbärande. Blandningen av humor och spänning gör energinivån hög, och när gamla spöken (eller Ghostbusters) kommer i bild är det ännu en kick. Färgerna är starka och effekterna så snygga att man vill ta med dem hem. Spökena är hotfulla men teamets manicker är kraftfulla i händerna på de modiga Ghostbusters som mot alla odds försöker rädda New York och världens invånare från ondsinta andar. 2016 års Ghostbusters förvaltar arvet från originalfilmerna väl och skakar om det för en ny tid, och de gör det så väl att de gärna får göra flera uppföljare!


söndag 21 augusti 2016

Krilons resa av Eyvind Johnson

Krilons resa tar vid omedelbart där första boken, Grupp Krilon, slutade: Johannes Krilon är utröstad ur samtalsgruppen han själv en gång samlade kring sig, och det i en tid där man mer än någonsin behöver diskutera och hålla ihop mot dem som vill illa. Gideon Staph, Krilons konkurrent på fastighetsmarknaden, knyter männen och deras olika affärsverksamheter starkare till sin egen, och han tycks vara nära att lägga hela Stockholms bostadsmarknad under sin kontroll.

En efter en börjar medlemmarna i den forna Krilongruppen känna sig insnärjda i något de inte var beredda på. Staph och hans metoder framstår som ohederliga och otrevliga. Tanken väcks i dem att de misstankar som de haft om Krilon varit orättfärdiga. Under tiden ger sig Krilon ut på en resa till Norge för att med egna ögon se vad ockupationsmakten gör mot Sveriges grannfolk.

Den andra boken i Eyvind Johnsons trilogi fortsätter historien om andra världskriget, presenterat i form av konkreta rapporter och allegorier uppbyggda kring vad som händer Krilon och hans vänner. Förutom de symbolladdade drömscener som den gode Hovall åter igen upplever, ruskar Johnson om i sin annars raka berättarstil. Den viktiga bifiguren Isabel Verolyg som gör entré i berättelsen är konstnär med ett omtumlande förflutet (i sin förhistoria bär hon flera europeiska trauman från det tidiga nittonhundratalet). Det ger Johnson tillfälle att skriva mer expressivt, i kortare och känsloladdade scener som passar Isabel Verolygs karaktär.

Åt andra hållet av ett seriositetsspektrum uppträder den inbilske detektiven Jonasson, vars livliga fantasi och envisa fasthållande vid den sanning han tror sig hittat får honom att framstå som extraordinärt korkad i det växelvis berättade kapitlet från en tågkupé. Ännu mer humoristiskt är Krilons egen mycket, mycket utdragna lek med den egenkäre kulturprofilen Tollius. Därför bjuder den här i grunden allvarliga boken också på några goda skratt.

Jag uppskattar verkligen det hoppfulla budskap som Krilon och hans samtalsövningar bär på, och vill verkligen att det skall segra och vill hjälpa till - egentligen. Därför är det med sorg som jag snubblar på en central mening: "Alla viktiga frågor bör kunna avgöras med kloka mänskors samtal, sade Krilon då." Idag torde det stå klart att den här ambitionen inte räcker. Folk - och nuförtiden har alla något att säga till om - folk är inte överens om vilka som är kloka mänskor. Och om de kloka mänskorna samtalar och kommer fram till något, har mängder av andra mänskor alla möjligheter att protestera och motarbeta vad de kloka mänskorna kommit fram till. Det är en realitet vi har att förhålla oss till idag. Men självklart bör vi inte ge upp tron på kraften hos kloka mänskors samtal.

Fler böcker av Eyvind Johnson:
Grupp Krilon

fredag 19 augusti 2016

The Lobster

Science fiction är ett utmärkt sätt att visa på tendenser i samtiden. Man kan lätt föreställa sig de absurda parningsreglerna i samhället som presenteras i The Lobster som en kommentar till vår tids tvåsamhetsnorm (trots att den luckras upp från flera håll). Med normala mått mätt är reglerna i filmens värld brutala: inom 45 dagar efter att du blivit ensam måste du ha hittat en ny partner, annars! Men hur skall man kunna öppna sitt hjärta för någon annan direkt efter att man blivit förskjuten, eller än värre, blivit änka/änkling? Vilken äkta kärlek kan uppstå under sådant hot?


Det grymma i samlevnadstvånget blir ännu tydligare när man får se under vilka taffliga förhållanden de nyblivna singlarna förväntas para ihop sig: bussade ut till ett hotell i skogen blir de tilldelade likadana kläder, fumligt presenterade och så givna möjligheten att dansa, och flirta, till levande orkester och duett av hotelldirektören och hennes make. Och så får de utstå sorgligt banala skådespel om hur viktigt det är att ha en livskamrat.


För att enbart ha en och en halv månad på sig att hitta en ny partner är människorna på hotellet förvånansvärt likgiltiga. Det är ju egentligen sunt, och förståeligt med tanke på att de just förlorat sin käraste. Men trots att det finns möjligheter för dem att lyckas förlänga vistelsen på hotellet, är det ett svåröverkomligt öde som väntar dem som är ensam på sin sista utmätta dag: de förvandlas till ett djur, visserligen av en ras de själva valt, men ändå ett djur - människohamnen tas ifrån en. En hummer är det som huvudpersonen är det som huvudpersonen David valt att i värsta fall förvandlas till. Det är en rolig men också sorglig detalj att i skogarna runt hotellet se exotiska djur ströva förbi - före detta hotellgäster som nått slutet på människolivet.


David spelas, i denna kändistäta men vältillsatta film, av Colin Farrell. Han låter oftast som att han bara säger sin replik utan att veta den, utan att visa att den kommer inifrån honom själv. I en speciell scen är det exakt den effekten som krävs, och kanske är det vad regin vill för honom hela filmen igenom, men det gör inte hans roll mer trovärdig eller sympatisk och det hade behövts i den här mycket surrealistiska historien.

Handlingen vindlar vidare, med detaljer som understryker vilket allvar singlarna står inför och hur viktigt det är att vara ett par, inte ensam, för att accepteras i samhället. Det ger också filmen många möjligheter att visa hur partners kan försöka ljuga inför varandra för att skapa falsk gemenskap - eller välja att låta bli att spela det spelet.


Science fiction var inledningsorden. Som van läsare av SF förstår jag oftast snabbt hur reglerna i ihopdrömda samhällen fungerar. Jag, liksom många andra, kan acceptera ett stort mått av konstigheter och osannolikheter, men begär också att historiens inre logik skall hänga ihop. Tyvärr brister The Lobster där. Trådarna i väven börjar släppa och det lastas ytterligare absurditeter på dem vi redan accepterat. En eller ett par sådana inslag kan vara ge personlighet och till och med charm, men alltför många spretande trådar gör att intresset tryter. Visst ville jag följa Davids saga in i sista scenen, men vid det laget var jag så litet engagerad att det var mig likgiltigt hur det gick för honom. Med bara litet mer styrning och några ändrade val av kill your darlings hade filmen i mina ögon blivit mycket mer talande.


torsdag 18 augusti 2016

Borisova-Ollas, Trpceski, Rachmaninov och Tjajkovskij i Konserthuset

Kungliga Filharmonikerna har ju redan hunnit ge ett par konserter efter sommaren, men nu står chefdirigent Sakari Oramo framför dem i Konserthuset, och leder dem i det fina program de skall ta med ut på turné. Först spelas Open Ground av Victoria Borisova-Ollas, ett verk inspirerat av Salman Rushdies The Ground Beneath Her Feet. Min upplevelse av boken var att den var lång, bitvis spännande men till stora delar långrandig. Borisova-Ollas musik däremot är mycket stark och engagerande; liksom bred, skälvande, med glimtar av något annat som tränger sig igenom. Mycket välskrivet och tillika välspelat! Det var också trevligt att få applådera den begåvade kompositören, som var närvarande.

Simon Trpceski

Så kom kvällens solist, den makedonske pianisten Simon Trpceski, som dedikerade kvällens framförande till dem som drabbats av översvämningar i Skopje. Så gav sig orkester och pianist ut i Rachmaninovs Rapsodi över ett tema av Paganini för piano och orkester (1934), denna vilda dans över en melodi som varieras så skickligt att den alltid kan höras i bakgrunden, men i så olika vridningar och temperament att det aldrig blir tråkigt. Och så då den underbara artonde variationen, där slingan vänds upp och ned och spelas långsamt och innerligt! Även om jag tyckte att stråkarna inte hade full skärpa i några av sina mest krävande partier, var orkestern pigg och responsiv i de många lekarna mellan solist och de olika stämmorna. Simon Trpceski var så intensiv och avslappnad på samma gång som man kan vara när man är säker på sin insats, och hans inlevelse och virtuositet var på topp. Som extranummer steg han ovanligt nog tillbaka ett stycke, och spelade tillsammans med filharmonikerns cellist Marie McLeod Rachmaninovs kära Vocalise, vilket gav en anledning att höra litet extra på hur följsamt Trpceski spelade pianostämman.

Efter paus var det dags för Tjajkovskijs Symfoni nr 5, ett mästerverk man nog knappt kan höra för ofta. Och Filharmonikerna tog sig an den så sublimt! Med största men mjukaste precision klingade inledningstonerna ut, musiken böljade så fram i samma anda, och stegrade sig naturligt till de mäktiga, volymstarka partierna. Varje ton från varje instrument verkade vägd på guldvåg. Det var ett suveränt framförande som Kungliga Filharmonikerna kan vara stolta över under sin turné. Applåderna efteråt ville aldrig ta slut... mycket, förstås, för att publiken ville ha extranummer. Och det fick vi, först Jean Sibelius Valse Triste, lika innerlig och vacker som symfonin innan. Men vi vet att filharmonikerna har ett annat extranummer i bakfickan, och minsann, där kom det: Vallflickans dans av Hugo Alfvén, snabb och lätt och full av energi! Det bådar gott inför turnén, men visst längtar man tills Kungliga Filharmonikerna kommer tillbaka!

Victoria Borisova-Ollas



onsdag 17 augusti 2016

Carl Milles - de fyra årstiderna i Konserthuset

Utanför Konserthuset står Orfeusgruppen, en av alla Carl Milles statyer med kraftfulla men smidiga former. Inuti huset finns mer av Milles konst: sommarens utställning visar bilder som fotografen Yanan Li tagit av verken på Millesgården. Vare sig man har besökt Millesgården eller ej är fotona en skönhetsupplevelse i sig. Yanan Li har funnit vinklar som gjort de vackra statyerna ännu mer levande och tilltalande. De figurer som redan förut såg livfulla ut ser nu ut att vara fångade mitt uppe i sina egna berättelser.


Skulpturerna är fotograferade mot en disig himmel, eller mot en bakgrund av flammande röda höstlöv, eller i dialog med en annan skulptur som egentligen står längre bort, och de förändrade proportionerna skapar rörelse och sammanhang.


Yanan Lis fantastiska fotografier från Millesgården är samlade i en bok, men att se dem uppförstorade i sina vältempererade färgskalor inne i Konserthuset är en mäktig upplevelse som inte bör missas.

Länk till Konserthusets sida om utställningen

 

måndag 15 augusti 2016

Kammarmusikfestival i Allhelgonakyrkan 2016 dag 4

Festivalens sista dag inleddes likt de andra, med först ett cembalostycke där Bengt Forsberg spelade Le Rappel des Oiseaux (1724) av Jean-Phillipe Rameau, följt av Anna Christensson vid flygeln spelandes något av Erik Satie, idag Gnossienne nr. 5 (1889). Det fina med det här upplägget är att man har kunnat lyssna uppmärksamt på vart och ett av de här unika verken och ta det för vad det verkligen är, men också kunnat jämföra dem från dag till dag. Det känns extra verkningsfullt i fråga om Satie-styckena; ett om dagen har varit mer minnesvärt än alla i följd hade varit.

Bengt Forsberg
Resten av konserten skilde sig sedan något från de tidigare, i det att den utgjordes av tre större stycken med stråkar i varje. Först kom ett verk av Henri Dutilleux, som alltså får vara med två gånger eftersom i år skulle ha varit hans hundraårsdag. Bengt Forsberg talar alltid väl om alla stycken, vilket är mycket trevligt, och utkorade Stråkkvartett "Ainsi la nuit" (1976-77) till ett av 1900-talets och hela musikhistoriens mest fascinerande stråkkvartetter. Treitlerkvartetten framförde det intensiva verket med inlevelse och precision, vilket sannerligen är vad som krävs.

Därefter var det dags för César Francks Sonat i A-dur för violin och piano (1886), och att den var en bröllopsgåva till violinisten Ysaÿe fick den gode herr Forsberg att kalla den en bröllopsgåva från himlen, "något vackrare är svårare att föreställa sig" och utökade sina uppskattande ord till att även gälla kvällens violinist i fråga, Nils-Erik Sparf. Själv fann jag det underbart att höra dem spela; två av Sveriges bästa klassiska musiker, som med sin stora erfarenhet kunde spela så innerligt och lyhört mot varandra. Musiken lät de två instrumenten både samsas och följas, och glida ut i egna solopartier, och det var en stor upplevelse.

Som avslutning på hela festivalen spelades Konsert i D-dur för violin, piano och stråkkvartett (1891) av Ernest Chausson, en numera litet ovanlig sättning som i det här fallet utgjordes av Treitlerkvartetten, Bengt Forsberg vid flygeln och Nils-Erik Sparf som soloviolinist. Konserten bjöd på stor, men alltid skönklingande dramatik i första satsen Dédidé - Anime, ljuvt böljande musik i andra satsen Sicilienne: Pas vite, verkligt allvar i tredje satsen Grave, och energi och viljekraft i sista satsen, Très animé. Det var en kraftfull skjuts ut i den ljumma sommarkvällen runt den vackra Allhelgonakyrkan. Saknaden är stor nu när festivalen är över, men vi som hörde konserterna kan vara tacksamma för det stora jobb som Kammarmusikens vänner och alla musiker som lät oss höra så mycket vacker och välvald musik och hoppas på många fler festivaler!

Länk till hemsidan för dagens konsert

söndag 14 augusti 2016

Kammarmusikfestival i Allhelgonakyrkan 2016 dag 3

Dag tre av den franska kammarmusikfestivalen inleddes på liknande sätt som de tidigare: vid cembalon Bengt Forsberg som spelade den härligt formulaiska Les Barricades Mistérieuses (1717) av François Couperin, följt av ett Erik Satie-stycke spelat av Anna Christensson vid flygeln, idag Gnossienne nr. 2 (1890). Christensson talade om festivalens inledningsstycken som karameller de bjuder på, en fin bild som jag håller med om, samtidigt som jag upplever dem, särskilt Satie, som ett friskt glas vatten som förbereder oss åhörare på den övriga ljuvliga musiken.

Idag var det Anna Christensson som följde upp med tre pärlor ur musikhistorien: Claude Debussys Clair de lune (1890), La fille aux cheveux de lin (1910) och La cathédrale engloutie (1910). Med sitt lugna, klara spel fick Christensson fram det bästa ur styckena. Sista verket, den nedsjunkna katedralen, behöll sin mäktighet även när musiken tonade ut mot tystnad.

Så sällade sig Jesper Harryson med sin oboe till Bengt Forsberg vid flygeln för Henri Dutilleux Sonat för oboe och piano (1947). Dutilleux ville under senare år inte stå för det här verket, som han upplevde vara för influerat av Stravinskij med flera samtida, men det behöver inte alls avföras, för det var mycket underhållande. I partier med ett raskt piano och en långsam oboe blev den fina oboeklangen extra tydlig. Finalen lät, ända fram till det bestämda slutet, som ett raskt men trevligt promenerande.

Lili Boulanger
Oboe byttes ut mot flöjt, trakterad av Andreas Alin, för framförandet av Lili Boulangers D’un matin de printemps (1917-18), ett ypperligt stycke. En sinnrik melodislinga varierade sig skönt genom verket, och variationerna var stora men alltid naturliga. Det fanns en viss hast i stycket, vilket kan dra tankarna till brådska och ivrighet och få en att önska att Lili Boulanger fått leva längre och komponera fler verk.

Efter paus följde ett nytt fascinerande verk med samma sättning; Sérénade aux étoiles för flöjt och piano (1911) av Cécile Chaminade. Som Bengt Forsberg sade behärskade Chaminade den svåra konsten att skriva lättlyssnad musik med finess och raffinemang. Trots att titeln talar om stjärnor var det en gungande känsla stycket gav mig, inte riktigt som på en båt utan i en dans, så stjärnorna lär stå för olika uppfattningar hos Chaminade och mig, men ändå ge ett fantastiskt resultat i den här serenaden.

Flöjten byttes ut mot violan, spelad på av Johanna Persson, för Två stycken för viola och piano (1948) av Louise Vierne. Vierne skrev mycket orgelmusik, tillika sex symfonier, men visade sig låta vacker även här i det lilla formatet. Forsberg kallade styckena anspråkslösa men välgjorda och kärleksfullt utformade, och det kan jag hålla med om. Violans rika ton kom till sin rätt i långa, svepande stråk, medan pianot fick glimra och porla fram, och detta beror förstås också på skickligheten hos musikerna.

Många såg fram emot Francis Poulencs Sonat för cello och piano (1948) som kvällens höjdpunkt. Bengt Forsberg talade om hur stycket innehåller, typiskt för Poulenc, både tragik och uppsluppenhet, att det i verket händer en massa som man inte brukar höra i kammarmusik, och hur de snabba växlingarna sätter cellisten, ikväll Kristina Winiarski, på prov. Vid framförandet föll jag speciellt för den andra satsen, Cavatine: Très calme, som i kontrast till den övriga, äventyrliga musiken i verket, framstod som fundersam och prövande.

Så avslutades konserten med Pianokvartett i a-moll (1891) av Charles-Maria Widor, ännu en orgelkomponist med flera symfonier under bältet som glänste i det mindre formatet. Jämfört med kvällens övriga verk var det ju annars mer än dubbelt så många på scenen; hela Trio ZilliacusPerssonRaitinen och Bengt Forsberg, vilket förstås gav musiken en större, rikare klang och underströk dess romantiska art. Mycket välspelat och njutbart, Widor och konserten som helhet!

Länk till sidan om festivaldagen

lördag 13 augusti 2016

The Angel Esmeralda: Nine Stories av Don DeLillo

Som titeln anger är denna bok en novellsamling. The Angel Esmeralda: Nine Stories innehåller texter skrivna mellan 1979 och 2011, presenterade kronologiskt och placerade i tre grupper. I berättelserna kan man hitta teman som DeLillo fyllt ut i andra böcker, eller vice versa: återkommit till och skrivit om igen, fast litet annorlunda. I novellen Baader-Meinhof finns en kuslig länk till Point Omega, i The Starveling bitar av den "kroppsliga" aspekten som dykt upp i The Body Artist och White Noise, och Hammer and Sickle är litet som en epilog till Cosmopolis.

Jag får anledning att gå tillbaka till vad jag skrev om DeLillos skrivkonst i min recension av Falling Man, och nyansera, dock inte negera det: de stora skeendena i samhället och förändringar över längre tid hinner inte mejslas ut under de tiotal sidor som en novell pågår. Istället är det en klar och intensiv beskrivning av de olika huvudpersonernas känslor och upplevelse av livet som fyller berättelserna. Flera av människorna i texterna tycks inte ha "funnit sig själva" eller känna fast mark under fötterna - en av dem, kvinnan i fina The Ivory Acrobat, inte ens i konkret mening. De är inte förmögna att formulera det själva, men utan att bli övertydlig är det just det som DeLillo skildrar, inklusive de livslögner de kanske börjar se igenom eller väljer att uppfinna.

Don DeLillo är oerhört skicklig på att låta den yttre miljön och handlingar avspegla inre tankar och svårformulerade känslor. På så sätt blir sinnesstämningarna konkreta och lätta att engagera sig djupt i som läsare. I det liknar han Jhumpa Lahiri, trots att de miljöer och människor de skildrar är mycket olika varandra.

I alla de böcker av Don DeLillo som jag har läst och gillat har han skrivit säkert, engagerande och underhållande, i såväl det längsta formatet som nu i det korta. Han har en teknik som gör att handlingen framstår klart som i en film, men med tunga lager av psykologi under.

Fler böcker av Don DeLillo:
Underworld
Cosmopolis
Falling Man 
Point Omega

fredag 12 augusti 2016

Kammarmusikfestival i Allhelgonakyrkan 2016 dag 2

Under kvällen berättade den käre Bengt Forsberg att han hade önskat att en av årets konserter bara skulle innehålla verk av kompositörer som börjar på "Du-". Det var nu inte görbart, men programmet på dag två kom ganska nära! Dock inleddes musiken lika skönt som dagen innan: först Hr. Forsberg på cembalo, spelandes Tambourin för cembalo (~1724) av Jean-Philippe Rameau, direkt följt av Erik Satie från Anna Christensson vid flygeln, idag med Gnossienne nr. 1 (1890).

Till Paul Dukas' Villanelle, vilket betyder lantlig bonddans, inträdde Kristofer Öberg, horn. Denna dans gick både långsamt och snabbt, och kanske upplevde jag den inte så starkt som utomhusmusik, men dock rustikt, som Bengt Forsberg sade innan han slog sig ned vid flygeln. Jag uppskattar verkligen Forsbergs engagerade introduktioner till vad som spelas, och trots att konsertprogrammet är gediget och upplysande, tillför hans personliga kommentarer väldigt mycket.

Charles Koechlin
 Näste kompositör, Charles Koechlin, var lika eftersökt som musiklärare som Nadia Boulanger, och han var mycket skicklig just på instrumentation. Koechlin var en ny bekantskap för mig, men efter att ha hört hans mycket vackra och intrikata Sonat för fagott & piano op 71 (1918-19), spelad av Bengt Forsberg tillsammans med Jens-Christoph Lemke på fagott, hoppas jag att få höra mycket mer av honom framföras i konsertsalar nära mig.

Följande stycke var också fint instrumenterat: i Albert Roussels Divertissement för blåsarkvintett & piano, op 6 (1906) framhävdes särprägeln hos de olika instrumenten i deras stämmor, samtidigt som de bildade en skön enhet: Forsberg, Lemke, Andreas Alin på flöjt, Jesper Harryson på oboe, Kristofer Öberg på horn och Herman Stefansson på klarinett. Detta divertissement lät för mig som en dags lek i naturen: först ett ivrigt framåtdriv, sedan ett pastoralt stycke som kändes som en paus vid en porlande källa i skogen, därefter en vild jakt över kullar och ängar, och till sist ett lugnt parti där man pustar ut och tar igen sig.

Bengt Forsberg ensam spelade och förklarade Marcel Duprés Cortège et Litanie, op 19:2 (1921) så att skönheten framträdde ännu tydligare: först processionen, så en litania modellerad efter entonig gregoriansk sång, och så en fruktbar blandning av båda partierna. Stillsamt och stämningsfullt.

Så spelades Kvintett för oboe, stråkar & piano (1905) av Théodore Max Dubois, mannen som motarbetade Ravel och under många år hindrade honom från att motta Rompriset, ett eftertraktat stipendium. Men denne bakåtsträvare som ville mota modernismen i grind var själv en begåvad romantiker, och kvintetten är väl värd att lyssna på. Speciellt oboen, trakterad av Jesper Harryson, fick klinga mjukt men distinkt. Dock hade Bengt Forsberg och Trio ZilliacusPerssonRaitinen minst lika stor uppgift i verket, och den tredje satsen var om inte modernistisk så uppfinningsrik och varierad.

Men så fick vi till sist höra musiken av den motarbetade Ravel själv, och kunde märka skillnaden och hur nyskapande den senare var. Under de här konserterna har jag tidvis föreställt mig att det jag hör är alldeles nytt: nya klangfärger, nya harmonier, ovant för öronen, litet svårt men mest lockande. (Under Dubois hann jag å andra sidan lugnet att känna mig välvillig och glädjefylld.) Maurice Ravels Stråkkvartett F-dur (1902-03) är ändå tillräckligt ofta spelad och avlyssnad för att det känns som att välkomnas hem när man hör den. De unga musikerna i Treitlerkvartetten spelade verket mestadels säkert och inkännande, och gav andra dagens konsert en riktigt fin avslutning.

Länk till sidan om konsertdag 2

torsdag 11 augusti 2016

Kammarmusikfestival i Allhelgonakyrkan 2016 dag 1

För mig är det som en dröm som går i uppfyllelse att Kammarmusiksällskapets sommarfestival i år fokuserar på fransk musik, och då mycket från den kreativa perioden under nittonhundratalets första årtionden. Som inledning spelade nestorn Bengt Forsberg på cembalo Le Carillon de Cithère (~1722) av François Couperin, vilket gav publiken tillfälle att föreställa sig vara på Kythere, redan lycksaliga och på väg att föras ännu högre av ljuva toner. Sömlöst fortsatte Anna Christensson vid flygeln med Eric Saties drömska Gymnopédie nr. 1 (1888), långsamt och njutbart.
Katarina Karnéus

Den gode Forsberg backade så den uttrycksfulla sångerskan Katarina Karneus i Tre sånger av Olivier Messiaen: Pourquoi?, Le Sourire och La fiancée perdue. Dessa sånger från 1930 var mycket mer lättlyssnade än det mesta jag annars hört av Messiaen, men ändå komplexa.

Mindre uppmuntrande låter det att Darius Milhaud gav två satser i sin Sonatin för klarinett och piano (1927) beteckningarna Très rude, rått och grovt! Men som Bengt Forsberg sade, flankerad av Herman Stefánson på klarinett, de är snarare uppfriskande brutala, och i mina öron lät den första mest bestämd, och den sista till och med glad och livlig! Däremellan en mjukare Lent.

Så kom ett verk av Nadia Boulanger, denna stränga men beundrade musiklärare som visste ALLT om musik och som hjälpte så många skilda kompositörer att få fram sin egen särprägel. Hennes självpåtagna tystnad som musikskapare blir desto sorgligare då hennes Tre stycken för cello och piano (1912) är superba; ett meditativt, ett med en fin kanon mellan Forsberg och cellisten Kati Raitinen, och ett starkare, litet nervöst men med mjuka partier.

Mer sång! Till Karnéus och Forsberg sällade sig fagottisten Jens-Christoph Lemke för Emmanuel Chabriers L’ínvitation du voyage (1870). En ljuvlig resa! Fagotten infogade sig smidigt i klangvärlden - dock tyckte jag inte att den fick ta så stor plats i stycket, men berikade förstås mycket med sin fina ton, som inte är mänsklig men ändå liknar en röst.

Så fick vi två mycket lättsamma sånger av Erik Satie, svängiga och flirtiga i genren "kafémusik": Je te veux (1902) och La Diva de l'Empire. Trots att jag inte kan franska kändes det som att jag drogs med i den dramatiska historien som framfördes av Katarina Karnéus och Bengt Forsberg!

Trio ZilliacusPerssonRaitinen gav oss sedan Jean Françaix Stråktrio (1933), ett verk där de tre instrumenten ofta låter som att de bara nästan är samstämda i vad de spelar, men ändå, på ett högre plan, är ytterst samtrimmade och hastar mot ett mål i fjärran. Mycket intressant!

Fler sånger av Karnéus + Forsberg, nu i allvarligare ton. Henri Duparc komponerande endast under dryga halvtannat decennium och lät sig sedan tystas av sin inre kritiker. I musiken finns en strömning av oro, som tydligt kommer fram i L’ínvitation du voyage (1870), en mycket mer orosfylld variant än sin namne av Chabrier. Underligt nog låter Chanson triste (1868) mer harmonisk och nästan hoppfull! Den intrikata La vie antérieure som Duparc arbetade på i tio år visar upp stor variation men ändå sammanhållning.

Kvällen avslutades av Cecilia Zilliacus på violin och Bengt Forsberg vid flygeln med Camille Saint-Saëns Violinsonat nr. 1 (1885), ett verk som inleds och avslutas med att de två stämmorna är nästan unisona men däremellan leker och flyger fram genom musiken. Vilken generös, väluttänkt och välspelad konsert! Tänk att vi får tre sådana kvällar till!

Länk till sidan om dag 1

onsdag 10 augusti 2016

Clyne, Lamsma, Tjajkovskij och Mussorgskij i Konserthuset

När sommaren går mot sitt slut kan man trösta sig med att det ges konserter i Konserthusets stora sal igen. Under ledning av dirigent James Feddeck inledde Kungliga Filharmonikerna kvällen med Masquerade av Anna Clyne, som efter en fanfarartad start gjorde som en ringdans genom de senaste hundratalet årens musik, med några rena danssektioner, och ett parti med kammarmusikalisk klang. Masquerade var mer harmonisk och öppen än en del av Clynes andra verk, och förtjänar att tas upp i repertoaren och dyka upp då och då.


Därefter var det dags för Tjajkovskijs Violinkonsert, melodisk och lättnynnad i många delar men desto mer krävande i andra. Den unga, säkra solisten Simone Lamsma spelade stycket utan noter, med en djup förtrogenhet som lät henne ta sig an verket som ett äventyr. Redan efter den första satsen utbröt det applåder för hennes spelskicklighet. I det höga registret lät Lamsma tonerna flyta fram vasst och precist. Hon hängav sig åt romantiken och drog ut på noterna i upptakten till den sista satsen, för att sedan kasta sig ut i ett halsbrytande tempo för de virtuosa figurerna, ett tempo där hon nästan drog ifrån Filharmonikerna. Jag uppskattar att Lamsma är så självsäker och egensinnig, men hoppas att hon kan låta sig jämkas med en orkester och dirigent utan att känna sig inhägnad. Till extranummer spelade hon sista satsen i den andra av Eugène Ysaÿes sex sonater för soloviolin, ett spännande stycke som passade Lamsmas expressiva temperament.

Till avslutning bjöds vi på Modest Mussorgskijs välkända Tavlor på en utställning i Maurice Ravels arrangemang för orkester, verket som speglades i både tema och struktur av Clynes Masquerade. Filharmonikerna lät inleveslefulla och gedigna; tunga där det behövdes och lätta där det passade, och alla varianter av den trevliga promenadslingan lät fin där den passerade genom de olika instrumentsektionerna. Det var en passande avslutning på ett välkomponerat och välspelat sommarkvällsprogram.

tisdag 9 augusti 2016

Star Trek Beyond

När Star Trek Beyond inleds, får vi se både Captain Kirk och Commander Spock fundera på att lämna livet på rymdskeppet Enterprise. Nej, det får väl inte hända?! Ett riktigt spännande äventyr borde väl få dem båda att inse att deras plats är på kommandobryggan, som upptäckare och försvarare av folk i nöd. Visa oss!


Men visst vore det nog så lockande att stanna kvar på sambandscentralen Yorktown, en enorm byggnation i rymden, ett under av teknologi och av mångfald i färg, form och kärlek. Som en Eschersk dröm böjer sig bebodda bågar runt varandra till ett stort klot som ser tryggt men ändå litet bräckligt ut.


Till Yorktown kommer en förtvivlad kapten: hennes skepp och besättning har tagits som gisslan av en okänd fiende i ett av de mindre utforskade solsystemen. Se där en värdig utmaning för USS Enterprise och hennes besättning! Under visst muttrande reser skeppet ut till den hemlighetsfulla planeten, och möts av en svår motståndare med lömska planer samt en strandad rymdfarare med egna hemligheter och överraskande hjälp i nöden.


Star Trek Beyond tar tillvara på alla möjligheter som ges att visa snygga, imponerande scenerier, och det gör den rätt i. Inte bara är Yorktown hisnande vackert, även Enterprises interiörer ser läckert retro-futuristiska men ändå inbjudande ut. Och den fientliga planeten de landar på har spännande byggnationer och kvarlämnade artefakter och skepp från andra civilisationer. Handlingen är inte alltför intrikat, men håller för att driva filmen, och där finns en hel del Easter Eggs och blinkningar till tidigare TV- och filmäventyr som är tillräckligt listiga för att även jag, inte alls någon Trekkie, skall gilla dem och leta upp betydelsen i efterhand.


Tonen i filmen är också god; manusförfattare Simon Pegg och Doug Jung liksom regissör Justin Lin har blandat in humor utan att tappa allvaret när det gäller, och håller sig också på rätt sida om gränsen för när komedin tar överhanden. Som neutral science fiction-älskare gillar jag det universum som Star Trek Beyond spänner upp, och det äventyr som USS Enterprise och dess besättning tar oss med på.


söndag 7 augusti 2016

Ru av Kim Thúy

Alla flyktingar har en egen historia. Berättaren i Ru har tagits emot väl i det nya landet, Kanada, men trots det uppstår missförstånd, och regelbundet väcks minnen av barndomen i Vietnam och den farliga flykten.

Ett minne är sällan mer än en sida långt, och är omsorgsfullt utmejslat och formulerat i boken Ru. Det är därför kanske orättvist att jag hör till dem som inte kan läsa långsamt och låta paragraferna utvecklas i mitt sinne. För mig är minnena alltför väl inneslutna i sig själva, och med en bakgrund eller snarare en sinnesstämning så olik berättarens återhållna röst blir anekdoterna så blankpolerade att min uppmärksamhet inte får fäste.

Det finns aspekter i berättandet som jag tror skulle störa mig även om jag hade lättare för att leva mig in i världen som beskrivs. Det är först och främst det att minnena presenteras i icke-kronologisk ordning - det är sällan något problem för mig, men här studsar de mellan livsfaser efter ett mönster jag inte kan följa. Dessutom är de avslutade i sig själva: ett originalminne av något speciellt och försvunnet speglas i en händelse i samtid och visar hur tiden har gått och omständigheterna har förändrats i just den detaljen. Men det jag saknar är all tid och allt strävande däremellan, och helheten av alla dessa enskildheter. Ett exempel på allt ovanstående är de här meningarna om berättarens mor som barn:

Hon hade tillskansat sig positionen som husets herre, utbildningsminister, abbedissa och vd för klanen. Hon fattade beslut, utdelade tillrättavisningar, straffade förbrytare och tystade kritiska röster...

Beskrivningen är abstrakt och följs av ett, men bara ett, konkret exempel, vilket också innehåller en motberättelse som undergräver den första beskrivningen av moderns auktoritet. På nästa sida i boken är stämningen återigen omkastad: då berättas om hur modern vid femtiofem års ålder fått smak för att dansa och hålla sin make i handen.

Något annat som också irriterar mig är att berättaren ofta gissar vad andra tycker - men förstås aldrig genom att fråga dem, det vore väl okänsligt. Ett av många exempel är efter den dramatiska landstigningen efter flykten:

Vår båt blev totalförstörd av vågorna under ett vanligt skyfall strax efter att vi hade landstigit. Vi var drygt tvåhundra som under tystnad bevittnade föreställningen med ögon dimmiga av regn och bestörtning. [...] Jag är övertygad om att åsynen för en kort stund gjorde oss alla religiösa. Alla utom en. Han simmade ut för att leta efter guldmynten han gömt i båtens bensinfat. Han kom aldrig tillbaka. Kanske var det guldet som fick honom att sjunka, kanske var det för tungt att bära. Eller så tog strömmen honom som straff för att han vände sig om, eller för att påminna oss om att man aldrig ska sakna det man har lämnat bakom sig.

Många uppskattar, ja, till och med älskar Kim Thúys böcker, och jag tror att de varit på rätt våglängd för att uppskatta dem till skillnad från mig. Jag kommer att läsa mer av Kim Thúy för att försöka ta mig in i hennes värld, men Ru öppnade sig inte för mig.

Fler böcker av Kim Thúy:
Mãn

lördag 6 augusti 2016

Legenden om Tarzan

Vi vet alla vem Tarzan är, Apornas son som kan tala med djuren, men också John Clayton, som funnit sig till rätta i den brittiska aristokratin. För enkelhets skull vet alla i filmen Legenden om Tarzan det också, och kan till och med skoja om "Me Tarzan - you Jane". Tanken är nu att få den legendariske Tarzan tillbaka till sin afrikanska hembygd. Anledningen till det är personlig vinning för filmens onde genius Leon Rom och för regissör och manusförfattare att ge handlingen en twist av kritik mot kolonialismen och slavhandeln.


Tarzan beger sig motvilligt till Afrika, i sällskap av sin Jane och den amerikanske reportern George Washington Williams, vilket skapar möjligheter till flera scener där tuffa Jane överraskar genom att inte vara en hjälplös kvinna och amerikanen får vara storögd inför kulturskillnader. Tillbaka i uppväxttrakten tas Tarzan emot på olika sätt; med glädje och kärlek av människorna i byn, med misstänksamhet och grovt våld av den forne apbrodern.


Det är förståeligt om man inte vill upprepa den kända historien om hur den lille pojken uppfostras av apor och hittas av människor - här dyker den som hastigast upp i tillbakablickar. Men det är ändå de scenerna som är mest intressanta och som jag hade önskat att se mer av. Dessutom inställer sig frågan varför filmtiteln anspelar på Tarzan som en legend, när handlingen sedan drivs av personliga oförrätter och önskningar.


Filmens apor är stora, tunga och farliga, men även om de och farligare rovdjur dyker upp i många scener infinner sig sällan känslan av hur faran lurar på så många ställen i djungeln. Ännu mer irriterande är hur djuren dyker upp i segregerade grupper: Flodhästar - check. Elefanter - check. Apor - check. Krokodiler - check.


Det är anmärkningsvärt att Legenden om Tarzan passar på att visa upp detaljer av den grymma slavhandeln, med belgiske Kung Leopold II som självklar skurk. Trots att filmen inte är historiskt korrekt är det fint att den inte blir ett obekymrat pojkboksäventyr som missar begångna övergrepp i närheten. Trots detta är filmen ingen minnesvärd upplevelse. Hur mycket jag än älskar imponerande specialeffekter är kopplingen mellan actionscenerna alltför tunn för att filmen, trots en del goda skådespelarinsatser, skall kännas som en sammanhängande helhet.


torsdag 4 augusti 2016

Point Omega av Don DeLillo

Don DeLillos bok Point Omega inleds med en prolog från en (verklig) installation på MoMA i New York; en visning av thrillern Psycho nedsaktad till att spänna över tjugofyra timmar. Konstälskare som jag är, är det endast i teorin som jag skulle stanna hela dygnet och meditera över de långsamt framhackande rutorna. Därför lyfter jag på hatten för berättaren, en man som faktiskt stannar i timmar och betraktar filmduken såväl framifrån som bakifrån, analyserar vad som händer och upplever handlingen ännu mer intensivt.

Beskrivningen av närstudien tycks vara en en läsinstruktion för den korta boken; långsamt, noggrant. Men  även akten att försöka se djupare genom att titta på ett annat sätt speglas i bokens beståndsdelar. En centralfigur i Point Omega, Richard Elster, kallades till krigsförberedelserna i början av 2000-talet för att avläsa och formulera kriget för att göra det begripligt (eller avlägset) för deltagarna. Bokens berättare vill göra en film där Elster berättar om den tiden, i ett fritt flöde utan inklippta bilder, ett sätt att visualisera något alla redan sett genom att se det från sidan.

Denna trend finns i samtiden omkring oss, och är till nytta ibland men irriterande positionering och icke-deltagande vid andra tillfällen. Man kan se en liknande två-/flerstegsspegling i DeLillos White Noise, där huvudpersonerna egentligen är trygga ett eller flera steg bort från faran, men därför har desto mer tid att reflektera över den och oroa sig.

Men Elster och hans presumtive dokumentatör befinner sig i Elsters ensliga hus i öknen. Landskapet låter inte den moderna människan skydda sig med analyser; det är hårt, livsfarligt om man låter det, och kommer att kräva av de båda männen att de accepterar att verkligheten är tätt inpå dem och inte kan förklaras till något hanterbart.

Efter läsningen av Point Omega var det som att boken lämnade kvar i mig ett dammigt hål där ökenvinden rörde upp några sandkorn. Trots den tunga händelsekedjan är insikten om verkligheten som boken förmedlar värdefull.

Fler böcker av Don DeLillo:
Underworld
Cosmopolis
Falling Man 
The Angel Esmeralda

onsdag 3 augusti 2016

The Nice Guys

Idén är väldigt bra: släng ihop en underhållande thriller i skön miljö med två gamla tjejtjusare i huvudrollerna. Handlingen ringlar sig från porrindustrin ända upp i regeringskretsar, tiden är 1977 så att allt blir litet daterat och snyggare, och platsen är Los Angeles bakgator och glassiga poolpartyn. Flickfavoriterna i fråga, Russell Crowe och Ryan Gosling, är båda aningen bedagade, mer eller mindre cyniska, rappa i käften och ytterst stryktåliga.


Ingredienserna och huvudrollerna räcker hela första tredjedelen av filmen; tonen är lättsam och killarna hamnar i dråpliga situationer. Ibland ligger komiken i det överdrivna våldet, och efter hand börjar de våldsamma inslagen bli alltmer brutala och tveksamma. De logiska luckorna i handlingen blir också bara fler och större, och missar man kunde ha överseende med börjar skava när de blir för många. Mest av allt irriterar det att Healy (Crowe) och March (Gosling) beter sig inkonsekvent.


Men The Nice Guys har inte större ambitioner än att vara två timmars underhållning i fräcka miljöer, och det lever filmen upp till. En bonus är Marchs dotter Holly (Angourie Rice), en snabbtänkt tjej som ofta löser killarnas problem utan att bli en stereotyp av duktig flicka. Hon och flera färgstarka biroller är ett stort lyft för filmen, som på det stora hela är fulsnygg, rolig, litet väl grym men spännande och sevärd.


måndag 1 augusti 2016

AIR och Kraftwerk på Stockholm Music & Arts

Av det breda utbudet på Stockholm Music & Arts var det de två sista akterna jag ville se, AIR och Kraftwerk. Ingen av grupperna gör musik jag förknippar med utomhusfestivaler, och litet grand var det en anledning till att jag höra se hur de tog sig ut på Skeppsholmen, men framför allt är jag ju ett stort fan av musiken.

I en livesituation är det lätt att två av AIRs viktiga ingredienser går förlorad: precision och skirhet. Nej, den vitklädda ensemblen var varken en sval uppenbarelse eller en energisk rockgrupp på scen, utan litet av varje i en inte helt lyckad blandning. Trots minimalt mellansnack, och då med robotröst, kändes musikerna närvarande och engagerande. Cherry Blossom Girl som kom som tredje låt utgjorde litet avspänning, men syntklangerna kom inte till sin rätt. Dock finns det ju en del spännande basgångar i AIRs musik, och de var något att ta fasta på. Kelly Watch The Stars och Sexy Boy framfördes med energi och framåtdriv, och La Femme d'Argent lät i jämförelse med dem så drömsk och spännande som den kan vara.


Efter den konserten blev tacksamheten så mycket större när Kraftwerk startade sin 3D-show. Det var en stor känsla när Numbers knattrade ut genom högtalarna och scenbakgrunden, med ett perfekt hårt ljud och exakthet. Tack vare de utdelade 3D-glasögonen kunde publiken se de böljande sifferfälten, liksom hela resten av 3D-showen. Flera av dem visades på Moderna Muséet för två år sedan, men känslan är förstås förhöjd när gruppen verkligen står framför duken i rutiga lysande kostymer vid sina likaledes inrutade arbetsbänkar.


Låtillustrationer som den till Numbers och genialiska Man-Machine tar fasta på den repetitiva kvaliteten i musiken som många av oss finner fascinerande. Den mer melodiska The Model har en video där gamla filmer av mannekänger som saktats ned till att följa musiken visar vackra kvinnor som är både oskuldsfulla och ouppnåeliga. Skönheten i Kraftwerks harmonier blir desto tydligare därför att melodierna är inramade av precisa rytmer och avvägda upprepningar.

Publikfriande men roligt: till Spacelab visas en sekvens där ett tefat siktar in sig på Stockholm, och landar på gräsmattan utanför Moderna Muséet. Filmen till den grymt svängiga Autobahn visar stiliserade folkabubblor och gammaldags Mercedesar som susar fram på grå, välbyggda vägar mellan gröna fält. Autobahn följs av Tour de France, illustrerad av fler journalfilmer, och så den genialiska Trans Europe Express: det rytmiska dunkandet från rälsen, och så trappan av ackord som leder upp till en behärskad extas. Versen om Düsseldorf City är dock borttagen - vi får inte längre träffa Iggy Pop och David Bowie.


Männen lämnar scenen i ett rökmoln, och in bärs de fyra dockorna, högre än vanliga människor, som framför We Are The Robots. Trots vissa hack i musiken är det ännu en höjdpunkt, då essensen av Kraftwerks vision känns extra tydlig.

Människorna kommer tillbaka och spelar 21st Century följt av en medryckande medley av Boing Boom Tschak, Techno Pop och Musique Non Stop. En efter en spelar bandmedlemmarna ett musiksolo, kliver ned från podiet, bugar sig för publiken och lämnar scenen. Sist kvar är Ralf Hütter. Konserten tar slut, men musiken finns kvar; balanserad, perfekt, datorstödd men med fullständigt mänskliga reaktioner som eufori och dans som svar.