söndag 22 juli 2007

Underworld av Don DeLillo

Sopor är ett återkommande tema i den första halvan av Don DeLillos tjocka bok Underworld. Det är ett klokt sätt att belysa hur invånare i alla samhällslager är sammanlänkade, även om vi inte tänker på det.

Ett annat sammanbindande tema i boken är baseball, och de människor som berörts av spelet. Boken börjar med en femtio sidor lång stämningsbild från den berömda baseballmatchen mellan New York Giants och Brooklyn Dodgers, där The Shot Heard 'Round The World slogs. Till och med jag kände igen matchen, fastän jag är fullständigt ointresserad av sport. Först önskade jag att jag hade kunnat läsa på Fast Forward med bild, som jag gör på transportsträckor i dåliga filmer. Men efter några sidor fångades jag av stämningen i publiken, förväntningarna hos enskilda åskådare, politiska spel mellan personer i samma sällskap; allt är mycket medryckande skildrat av DeLillo. Stycket mynnar ut i att en av åskådarna lyckas kapa åt sig själva bollen som Thomson slog sin berömda homerun med. En av huvudpersonerna har i nutid bollen i sin ägo, och försöker utröna dess äkthet genom att spåra ägarna bakåt i tiden. I den andan letar sig
DeLillo fram i Amerika, följer vissa historier ett steg extra, och kan på så sätt skriva ett spår som förgrenar sig över kontinenten som ådrorna i ett löv.

Huvudpersonerna växlar mellan kapitlen. Det kan hända att jag får skylla mig själv för att jag inte alltid inser att historien går tillbaka till en man jag läst om tidigare, och för att jag inte inser hans relation till de vi tidigare mött. Å andra sidan undrar jag om det inte är lika bra så. När en personlighet skrivs in i en större historia är det lättare att se honom som everyman, alla med en egen bakgrund och egna livsdrömmar.

Till att börja med tycker jag om DeLillos sätt att skriva dialoger: folk talar i halva meningar, upprepar varandras ord, fyller i varandras tankar. Men efter ett tag känns det som att alla talar på liknande sätt, och det känns inte längre som deras egna röster, utan som DeLillos röst i deras munnar.

På samma sätt tycker jag om hur berättelsen tar avstamp i kända händelser ur 1900-talet, t.ex Capotes Black & White ball och Kubakrisen. Även återgivningarna av Lenny Bruces ståupp-monologer känns relevanta och välgjorda. Men efter halva boken börjar det kännas som att DeLillo surfar på viktiga ögonblick för att skapa tyngd utan att behöva anstränga sig.

Tur då att boken avslutas med en fylligare tillbakablick på några viktiga episoder i huvudpersonernas unga år. Bakgrundshistorier som antytts tidigare presenteras i sin helhet. Med minnet av hur karaktärerna kommer att utvecklas får man en pusselbit till deras liv. Det känns rätt att bitarna inte är så tydliga att de blir som ett facit till hela historien. Av den anledningen tror jag också att jag är ursäktad att jag inte alltid kom ihåg vem som var vem i början av boken. De här kapitlen är intressanta och välskrivna, och jag känner igen den DeLillo jag så gärna läser.

Epilogen utgör en blandning av hopp och förvirring. Sidohistorien om människors önskan om mirakler är rörande. Egentligen tycker jag inte att epilogen tillför något till boken, men den förtar ändå inte helhetsintrycket av en bra bok.

Fler böcker av Don DeLillo:
Cosmopolis
Falling Man 

3 kommentarer:

Glamourbibliotekaren sa...

Grattis med å være ferdig med 800 sider! Imponerende! :)

Jenny B sa...

Tack, tack! Först kändes det nästan oöverkomligt; jag började läsa boken i januari, men hann inte alls mycket under våren eftersom fysiologi-kursen jag pluggade tog all min lediga tid. Men nu under semestern har jag hunnit med 50-100 sidor varje dag. Det är så härligt att sitta i parken och läsa!

Spectatia sa...

Det där du säger om dialogerna var verkligen mitt i prick. Först tyckte jag det var realistiskt, men efter ett tag bidrog det bara till att karaktärna slätades ut och att författaren kom fram istället.