fredag 31 januari 2014

The Woman Upstairs av Claire Messud


The Woman Upstairs är ett samlingsnamn för de kvinnor, man möter dem oftast i litteraturen, som lever ett stillsamt liv litet i utkanten av det som är berättelsens centrum. De har ingen familj, ingen lysande karriär att beundra, inget hjälteöde att uppfylla. Är de därtill i fyrtioårsåldern, som Claire Messuds huvudperson Nora Eldridge eller jag, är de dessutom på väg att förlora den potential de en gång ändå haft: möjligheten att skapa en familj eller att skapa sig en karriär.

Detta är Nora Eldridge plågsamt medveten om. I hennes framtidsdrömmar fanns alltid barn och konst med, men på grund av flera små anledningar har inget av det skett. Det var inte så mycket ett tvång likt i forna tider att bli familjeflicka och sköta om åldrande föräldrar, men att Nora lät det hända i stort sett frivilligt gör att hon känner sig ännu mer skyldig till sin egen situation.

The Woman Upstairs is like that. We keep it together. You don't make a mess and you don't make mistakes and you don't call people weeping at four in the morning. [...] You turn forty and you laugh about it, and make jokes about needing martinis and how forty is the new thirty, and you don't say aloud and nobody else says aloud what all of you are thinking, which is "Well, I guess she's never going to have kids now!" [...] All of these things the Woman Upstairs knows are being said, and she hates knowing, and is infuriated to know, and she valiantly hides both her knowledge and her fury [...]

Men när så familjen Shahid kommer in i Noras liv, väcker de hoppet hos Nora igen: känslan av att allt är möjligt, och viljan att skapa konst igen. De tre familjemedlemmarna väcker Noras kärlek på olika sätt, och hon får en personlig relation med var och en av dem: sonen Reza under kvällarna då hon sitter barnvakt, fadern Skandar under promenaderna då de diskuterar politik och historia, och modern/hustrun/väninnan Sirena allra mest, då Nora samarbetar med henne under skapandet av det stora konstverket Wonderland.

Det är Nora som talar till oss hela tiden, en tydlig och intelligent röst som smyger in referenser till samtida pop och film och citat av T.S. Eliot, och som minns varje detalj i sin historia med familjemedlemmarna lika tydligt som den nyförälskade minns viktiga moment på vägen. I det första kapitlet börjar hon dock med att tala till oss som om något hänt för att omkullkasta de goda minnena av tiden med familjen Shahid. Det ger en känsla av att något allvarligt kommer att hända, vilket färgar läsningen. Jag är tveksam till om det egentligen hade behövts, för historien innehåller redan element av tvivel på ett lyckligt slut. Dels vet Nora från början att familjen skall flytta tillbaka till Paris om ett år, och dels är hon själv medveten om att hon själv, som en Woman Upstairs, säkerligen inte är lika viktig för familjemedlemmarna som de är för henne.

When you're the Woman Upstairs, nobody thinks of you first. Nobody calls you before anybody else, or sends you the first postcard. When your mother dies, nobody loves you best of all. It's a small thing, you might think; and maybe it depends on your temperance: maybe for some people it's a small thing. But for me [...] I felt forsaken by hope.

Jag tänker mig att det ännu ses som litet konstigt och misslyckat att vara ensam kvinna utan synbar mening med sitt liv; litet konstigare än om man vore ensam man. Jag tror inte att det nödvändigtvis känns svårare för en kvinna än för en man, bara hur det ses av andra - ett medlidande man både vill ha och hatar. Men eftersom Messud så generöst blandar in pärlor från The Waste Land, kommer jag även att tänka på The Love Song of J. Alfred Prufrock, en "Man Upstairs":

                                           No! I am not Prince Hamlet, nor was meant to be
Am an attendant lord, one that will do
To swell a progress, start a scene or two,
Advise the prince; no doubt, an easy tool,
Deferential, glad to be of use,        115
Politic, cautious, and meticulous;
Full of high sentence, but a bit obtuse;
At times, indeed, almost ridiculous—
Almost, at times, the Fool.
I grow old … I grow old …        120
I shall wear the bottoms of my trousers rolled.


Det behövs ingen stor uppgörelse - sammanbrott eller genombrott - i bokens slut för att rättfärdiga berättelsen. Claire Messud har berättat en historia om famijen som är fascinerande i sig, och samtidigt gett röst åt the Woman Upstairs, båda två nog i sig.

Ovidkommande fotnot:
Om jag hade läst den här boken för ett år sedan hade jag känt igen mig ännu mer i Noras liv, och kanske brutit samman eller brutit upp av en känsla av hopplöshet. Men sedan dess har jag (och många andra på denna sidan om fyrtio) funnit kärlek och stabilitet i livet, hastigare och bättre än jag förut trodde var möjligt. Jag vill bara säga det ifall någon läser det här eller Claire Messuds bok och känner sig tyngd av ensamheten.

Fler böcker av Claire Messud:
The Last Life
The Hunters 
The Emperor's Children

torsdag 30 januari 2014

In a World...

I filmindustrins periferi finns många viktiga underleverantörer; klippare, ljudtekniker, röstcoacher. Till filmtrailers behövs den rätta rösten för att förmedla filmens stämning och locka tittare. Don LaFontaine hade som trademark att läsa in filmtrailers som började med orden "In a world..." (eller liknande fraser som "In a city where...") fram till sin död år 2008. (Allt i denna paragraf är sant.)


De tunga namn som finns kvar i branschen minns Don LaFontaine med beundran, och ingen har ännu inte följt honom i stegen och yttrat orden "In a world..." i en trailer. Nestorn Sam uppmuntrar storsint den yngre Gustav Warner att någon gång plocka upp den fallna manteln, i alla fall så länge den utmaningen verkar ligga långt in i framtiden.


Sams dotter Carol är röstcoach, och har alltid sin bandspelare med sig för att spela in spännande dialekter att träna på för sig själv och sina skådespelarklienter. Av en slump råkar hon finnas tillhands för att spela in en annan trailer, ett filmbolag får upp öronen för henne och - vill låta henne spela in trailers för den kommande storsäljaren "Amazon Games", inlett med de ödesmättade orden "In a world..."!


Filmen med samma titel ger en fascinerande inblick i en värld av ljud och röstpålägg där saker som bara blixtrar förbi oss biobesökare tas på största allvar och kan ge Award for Lifetime Achievements. Trots konkurrensen om de stora uppdragen är stämningen under den kaliforniska solen skönt avslappnad, och uppklädda skrytfester varvas med snickarbyxor i halvstädade hemmakvällar. När jag inte skrattade rent ut åt dråpliga situationer mådde jag bra av den goda stämningen i filmen - förutom scenerna där Carols syster Dani och hennes make glider från varandra, en sidohistoria som är fint invävd i den större berättelsen. Dessutom finns ett bra budskap i filmen som gör den till mer än ett gott skratt för en kväll.


Alla roller är besatta med skådespelare som inte är stjärnor men kända för komisk timing och uppskattade i mindre skala, som Rob Corddry, Michaela Watkins, Nick Offerman och Tig Notaro. Trailer-röster från verkligheten spelar sig själva, och Sam spelas av Fred Melamed som själv har trailertalarbakgrund. Stora stjärnor som Eva Longoria, Cameron Diaz och Geena Davis dyker upp i läckra små cameos. Huvudrollen spelas av Lake Bell, som också skrivit och regisserat hela filmen, och jag böjer mig djupt i beundran för hennes talang! Jag hoppas att hon kommer att skriva och regissera många fler filmer som är lika roliga och smarta som In a World...



tisdag 28 januari 2014

Åsa Larsson på Olsson Gallery

I Galleri Olssons stora rum hänger endast tre målningar av Åsa Larsson, men de är desto mer fulla av innehåll och mening. Saker, fragment av blickande ansikten och kroppar i rörelse är lagrade på varandra i kompositioner som inte är harmoniska, men heller inte slarviga.


Jag såg ett par stilleben målade av Åsa Larsson på Sven-Harrys häromåret, där skräp och mer värdefulla saker blandats så att skillnaden mellan dem inte längre var så stor. Här ser jag snarare viktiga saker som jag vill skilja ut från de andra - men sedan ser jag en annan viktig sak bredvid eller under den första.

I varje målning finns flera viktiga objekt som skulle kunna vara centrum i en berättelse eller en egen tavla, men samtidigt finns det flera intill som man lika gärna skulle kunna välja till fokus, och däremellan ligger och hänger vad som de flesta ser som sopor. Det blir tydligt när man ser människoporträtten; en enträgen blick här, en fundersam min där. Allt existerar parallellt.

Allra tydligast blir det i den sista målningen jag ser, Svart Vatten. I tavlans mitt finns Den Heliga Graal, den kalk som forntidens riddare kunde lägga ett helt liv på att söka efter. Nu är den funnen! Men den får dela plats med två leksakskaniner, vissna löv på en tallrik, ett utblickande öga och andra prylar. Men visst glänser Graalen litet extra?

Länk till Olsson Gallery


måndag 27 januari 2014

Interpreter of Maladies av Jhumpa Lahiri

Jhumpa Lahiris debutbok, novellsamlingen Interpreter of Maladies, fick Pulitzerpriset för fiktion år 2000. Det är litet orättvist att börja läsa den direkt efter hennes The Lowland, som det blev för mig. Då blir det så lätt att jämföra språket i de båda böckerna, Lahiris språk som går att känna igen och som jag tycker har utvecklats till större fulländning i The Lowland. Det blev alltså svårare för mig att bedöma debutboken på sina egna meriter, speciellt som en novell inte har lika lång tid på sig att dra in läsaren i sin värld.

Redan i dessa första noveller är det mycket som berättas via beskrivningar av miljön: känslor, stämningar, vad som har hänt och lämnat spår i rummet. I den första novellen är det mörkret av ett planerat strömavbrott som får det äkta paret att tala och närma sig varandra på ett nytt sätt. Titelnovellen och huvudpersonen som bär titeln gör också sin tolkning av världen för oss genom vad han ser på andra och själv tänker vidare på.

Berättarrösten skiljer sig mellan de olika novellerna, och jag undrar om det beror på att Lahiri själv höll på att finna sin röst, för en del av dem saknar viss detaljskärpa och engagerar mig inte lika mycket. Jag tycker bäst om de berättelser som talar inifrån en människa och låter oss uppleva personens tankar och känsloskiftningar, som Sexy, This Blessed House och The Third and Final Continent. Men sammantaget tycker jag också om att Lahiri sprider ut sina personer och historier i tid och rum, som att hon håller på att bemäktiga sig världen och visar att hennes trådar och även det indiska finns och har funnits med överallt.

Fler böcker av Jhumpa Lahiri:
Unaccustomed Earth
The Lowland

söndag 26 januari 2014

Jerusalem Quartet spelar Mozart och tjeckiskt

De utmärkta musikerna i Jerusalem Quartet inledde sin konsert med Stråkkvartett i B-dur KV 589 av Mozart. Det är ett ljuvligt och glatt stycke, och kvartetten spelade med balans mellan tyngd och lätthet: vackert men inte sorglöst; som en inbjudan till en stunds ro från den dagliga hetsen. Trots att ett sjukdomsfall i publiken avbröt tredje satsen, fortsatte musikerna verket efter paus med den nödvändiga skönheten och livsglädjen.

Foto: Jan-Olav Wedin
Därefter följde Stråkkvartett nr 1 "Kreutzersonaten" av Leoš Janáček, i mycket allvarligare tonläge. Musikerna spelade den känslosamt men ändå klart, utan att hemfalla till överdriven sentimentalitet, och det var mycket bra och lät de speciella harmonierna komma till sin rätt. Det kändes tidvis som att musiken var en kall flod som strömmade fram i ett vinterlandskap.

Konsertens sista verk var ännu en Stråkkvartett nr 1, denna gång av Bedrich Smetana och med undertiteln "Ur mitt liv". Det är en favorit som jag har lyssnat mycket på, men att höra den framföras är alltid annorlunda, och nya detaljer kan framträda. Den tredje satsen lät mäktigare än man kan vänta sig från bara fyra musiker på scenen, och trots vissa falska toner från cello och första fiol var det ett mycket fint framförande; liksom tidigare med rätt balans mellan precision och känslouttryck.

Som extranummer fick vi en långsam sats ur en tidig Mozart-kvartett, också det med tyngd i lättheten. Det var en välspelad konsert med väl valda verk, och jag hoppas att få höra Jerusalem Quartet många fler gånger.

lördag 25 januari 2014

Felicia försvann på Stadsteatern

Man tar för givet att man älskar sin mamma. Det gör ju alla andra, det skall man göra. Speciellt om mamman i fråga är Sveriges främsta expert på barnuppfostran, vilket alla i hela Sverige också säger. (Eller kanske till och med VÄRLDENS främsta expert på barnuppfostran, vilket hon själv också säger.) Alla frön till missnöje måste kvävas av det, vare sig de kommer av allmän tonårsgrinighet eller verklig, välgrundad oro hos barnet. Dessutom är en mamma inte alltid elak hela tiden, utan står också för tak över huvudet, mat och någon form av trygghet, så varje form av missnöje kan också färgas av skuldkänslor.


Anna Wahlgren var känd under några decennier som en expert på barnuppfostran, grundat i att hon själv hade en stor barnaskara och framförde sitt budskap med den rättframhet som var så populär på det avslappnade sjuttiotalet. Jag läste själv några av hennes spalter som barn och tyckte att de var intressanta, men ibland oroade råden mig med sin råhet. Bland annat rättfärdigade hon rökning under graviditeten med "Det som är bra för mamman är bra för barnet", vilket jag tyckte är en plattityd som kan leda riktigt fel.

En av döttrarna i barnaskaran skrev boken Felicia försvann för att berätta sin sida av den sköna, sträng-slappa uppfostran, och den framförs på Stadsteatern som en monolog av den begåvade Sofi Helleday. Hon börjar med att ge exempel från sin barndom som med god vilja kan tolkas som inget värre än vad som kan hända i de flesta familjer. Men bit för bit framträder en kvinna som inte blir flerbarnsmamma för att hon älskar individerna hon föder till världen, utan som rekvisita till rollen hon skapar för sig själv. "Det som är bra för mamman är bra för barnet."

Foto: Petra Hellberg
Mycket av vad som berättas får det att låta som att flerbarnsmamman inte kunde vara så generös mot sina barn som de hade behövt. Som om mammaskapet var en tjänst hon gjorde dem, att de borde vara tacksamma, och att protester och vantrivsel var ogiltigt och straffbart. Berättelsen om hur barnen tvingades slava i hushållet och hånas av alla andra dagen innan sin födelsedag (som å andra sidan var ett under av vänskaplighet) är fruktansvärd - som om hon inte kunde tänka sig att ge och unna barnet glädjen, utan att först ha tagit. Men de första femtontal åren av ett barns liv behöver barn mer än vad de kan ge, och en missunnsam förälder som inte förstår det skapar osäkra, ostadiga barn.

På det sköna, gränslösa sjuttiotalet hade man sköna, öppna relationer: pappor och andra män kunde komma och försvinna när de inte längre passade, man kunde flytta när ett ställe inte passade längre, man njöt av livet med alkohol och fester och lät sig inte hämmas av regler från förr. Men det gränslösa livet gick ut över Felicia och hennes syskon. Till slut, i vuxen ålder, måste hon bryta med sin mamma, som aldrig slutar att parasitera på sina barn för att framhäva sig själv. För alla som sett och varit med om liknande hemskheter är hennes berättelse viktig. Föreställningen på Stadsteatern är gripande och sorglig, men ändå stärkande att se.

Länk till Stadsteaterns sida om Felicia försvann

tisdag 21 januari 2014

Dark Eden av Chris Beckett

532 människor är det som lever på planeten Eden. Alla är de ättlingar till Angela och Tommy - ja, det stämmer, alla 532 härstammar från de två som strandade på planeten för ett halvtannat sekel sedan. De lever ett primitivt liv utan teknologi; de samlar växter och jagar djur till föda. En del djur har namn hämtade från jorden, men vi får veta att de har sex ben och två hjärtan, så egentligen ser de nog annorlunda ut. Den stora skillnaden mellan jorden och Eden är att Eden inte har något ljus - ingen sol, ingen gryning, ingen dag. Boken förklarar inte varför, men floran och faunan är så detaljrikt och konsekvent beskrivna att miljön ändå känns som en helhet.

Ord och uttryck har levt kvar och fått nya uttal sedan barnen inte längre hinner gå i skolan. Samhället har sin egen skapelseberättelse; historien om de Tre Trotsiga Männen lämnade jorden i sitt kraftfulla rymdskepp, och hur de två poliserna (varav en är Angela) drogs med mot sin vilja. Bit för bit förstår vi läsare mer av vad som hände den gången, och bland de traderade berättelserna som spelas upp som små pjäser finns också gräl och uppgivenheten hos de ofrivilliga nybyggarna.

Under de här snöfria vinterveckorna försökte jag fantisera om hur det skulle vara att leva på en mörk planet, men Jordens mörker blir aldrig så komplett som på Eden. Det lilla jag kunde föreställa mig av ett kompakt mörker, bara upplyst av vissa växter och djur, kändes obehagligt. Edens invånare å sin sida försöker ofta föreställa sig Jordens ljus - kanske är det som att bo inuti en självlysande blomma - och längtar efter den dag de skall bli hämtade tillbaka till Jorden.

En av de nyblivna unga männen, John Redlantern, är inte nöjd med traditionerna och kampen för att överleva på allt knappare resurser. Han har idéer om att ta sig utanför den lilla dal de inte har vågat lämna på alla år. Men den lilla traditionsbundna gruppen tar varken till sig nya påhitt eller den unge pojkens försök till ledarskap.

Om detta var allt att som boken innehöll så vore det en habil science fiction-historia i en spännande miljö, men inte tillräckligt för att intressera mig i längden. Men till vår lycka är Chris Beckett en mycket bra författare. I varje kapitel låter han en ny person berätta, och skildrar deras inre funderingar med nyanser och psykologisk insikt. Framgångar och motgångar sker inte heller förutsägbart, och spänningen vrids då och då upp några snäpp. Jag rös och njöt av att läsa Dark Eden, och vill gärna läsa fler böcker av Chris Beckett. Faktum är att han till och med planerar en eller två uppföljare till Dark Eden, vilket låter intressant men inte nödvändigt, eftersom boken står för sig själv. Men med det upplägget han talar om och sitt goda handlag kommer de böckerna säkert att vara bra.

Fler böcker av Chris Beckett:
Mother of Eden
Daughter of Eden 

söndag 19 januari 2014

Nattvarden på Stadsteatern

John och Charlotte talar med varandra i detaljrika, precisa meningar, lika medvetna om sina egna ömma punkter som om den andras. Utan att släppa den distanserade (John) eller smeksamma (Charlotte) samtalstonen går de från kallprat över sexuella fantasier till den sortens tillgjorda bråk och testande av gränser som tonåringspar kan ha för sig för att spela tuffa.

Trots sina tydliga insikter i psykologiska teorier är de känslomässigt förkrympta. De smekningar de gav varandra under de inledande sekunderna av pjäsen var ett uttryck för åtrå, inte omtanke. Och tillfredsställandet av åtrån, liksom lyxkonsumtionen av kläder och möbler (vilket jag egentligen inte har något emot), sker maniskt och utan glädje.

In kommer Johns bror Allan, småstadspascha, mycket mer öppet burdus och aggressiv mot sin fru Monica och alla i närheten. Charlotte har bjudit in dem till att sova över efter kremeringen av Johns och Allans mor samma dag. Men i den smakfullt inredda sexrumslägenheten finns varken gästrum eller extrasängar, så istället vidtar en natt av konjaksdrickande och mer eller mindre berusade diskussioner.

Samuel Fröler och framför allt Anja Lundqvist är fantastiska som John och Charlotte: pricksäkra i samspelet och replikerna, inklusive alla freudianska felsägningar. Kajsa Ernst och Jacob Nordenson som Monica och Allan har mindre utrymme, både i tid och uttryck, men lyckas ändå göra sina roller till människor, inte karikatyrer. Björn Runges regi är mycket tonsäker.


Under pjäsens gång blottas anledningar till de olika personernas beteende: besvikelser och inre trauman som fått dem att fastna i destruktiva beteenden. Monica och Allan har inte tillgång till samma vokabulär som Charlotte och John, så deras känslor uttrycks enklare och rakare - men smärtan är inte mindre för det. Däremot får den snabbare utlopp än hos John och Charlotte, där de hela tiden triggas av någon egen besvikelse eller kommer på detaljer att håna och den andra för.


Lars Norén skrev Nattvarden vid samma tid (1983) som klassikerna Natten är dagens mor och Kaos är granne med Gud, pjäser som har mer av en yttre handling, och möjligheten att känna sympati för personerna på scenen. Nattvarden är inte lika frånstötande som Demoner (1982), men det är ändå svårt att känna någon förståelse för rollernas agerande, trots att vi får se några av deras definierande sorger.

Kanske är det Norén själv och hans epigoner som gett mig en trötthet på de här i grunden egoistiska och omogna karaktärerna som klöser sig fast och fortsätter att suga livet ur varandra. Säkert är det fler än jag som är bekanta med par som verkar njuta av att plåga varandra, som om de spelar roller inför sig själva och en skrämd omgivning. Att publiken får sitta på var sin sida om scenen förstärker bilden av hemmet som en spelplats. Men vilka är åskådarna i verkligheten? Pjäsen börjar med ett telefonsamtal från Johns rädda, ensamma elvaåriga dotter Nina, där han istället för att åka till henne lovar att låta luren ligga avtagen så att hon kan ropa på honom när som helst. I ett annat rum ligger det gemensamma barnet Nike och sover, förhoppningsvis. Men det finns inte en chans att det som händer under natten går obemärkt förbi de två döttrarna. Så om John och Charlotte blivit så skadade av svikande föräldrar, vad kommer då inte deras barn att minnas?

Länk till Stadsteaterns sida om Nattvarden

Foto: Carl Thorborg

lördag 18 januari 2014

The Lowland av Jhumpa Lahiri

Bakom familjens hus i Tollygunge i Calcutta ligger ett lågland, ett område lägre än den omgivande marken. Under monsuntiden fylls låglandet med vatten och vattenhyacinter. De månader som vattnet inte fyller låglandet vet bröderna Udayan och Subhesh hur de skall kryssa mellan pölarna och de sanka områdena på genvägen bort från hemmet, ut för lek eller upptåg.

Subhesh är femton månader äldre, men bröderna håller ihop, i skolan och som bästa vänner, trots att de är väldigt olika. Udayan är den drivande kraften, eldfängd och rastlös. I det sena sexiotalets Indien blir han engagerad i Naxalite-rörelsen, en kommunistisk gerillagrupp som med våld ville protestera mot orättvisa och fattigdom.

Subhesh flyttar till USA för högre studier i kemi. Med Jhumpa Lahiris neutrala språk blir han som en ständig litet distanserad betraktare. En ögonblicksbild av studenterna på campus speglar hans hållning: några demonstrerar högljutt för rättvisa i ett land (inte Indien) på andra sidan jorden, medan andra sitter på gräset strax intill och oengagerat ser på.

Udayans liv blir kort och slutar våldsamt, men påverkar alla efterlevande för alltid. Vi får bara se honom genom andras ögon; Subhesh, modern, och Gauri, hans änka. Berättelsen skiftar sömlöst huvudperson från kapitel till kapitel medan berättelsen rör sig vidare genom tid och rum. Många gånger är det genom att beskriva miljön som Lahiri berättar saker som har hänt, vilket i sin tur ger en ledtråd till vad en människa har känt eller gjort.

The Lowland är en mycket fin skildring av såväl händelser, miljöer som inre känslor. Människorna skildras med värdighet, psykologiskt trovärdiga när de står i fokus, med egna bevekelsegrunder men också brister som påverkar de närmaste. Fastän boken själv var så lugnt och distanserat berättad längtade jag hela tiden efter att läsa vidare, inte direkt för att få svar på frågor utan för att berättelsen var så rik.

Fler böcker av Jhumpa Lahiri:
Interpreter of Maladies
Unaccustomed Earth

torsdag 16 januari 2014

Philomena

Har någon recension av Philomena gjort klart att det är en skräckfilm? För något så otäckt som Roscrea, klostret på Irland där ogifta unga mödrar skyfflades undan på 1950-talet, har jag inte sett på länge. Flickorna, ibland så unga som 14 år, måste jobba i tvätteriet varje dag i fyra år för att botgöra och betala av att de får föda sina barn där. Men barnen får de bara träffa en timme om dagen, och filmen visar hur de springer till lekrummet för att få hålla om sina småttingar. Till saken hör också att barnen när som helst kan adopteras bort till besökande (betalande) gäster.

Filmen bygger på verkliga händelser, och detta är vad som hände Philomena Lee då hon 1952 som ogift och gravid försköts av sin far. Pojken som föddes adopterades bort efter några år, och de scenerna är hjärtskärande men värdigt skildrade. Resten av dagen känner jag att jag vill hålla hårt om dem jag har kär och jag blir ond över den missriktade stränghet som nunnorna utsatte flickorna för.


Men Philomena, när vi träffar henne nästan femtio år senare, är en lugn och till största delen förnöjd människa. Filmen har namn efter henne, för det är inte bara det nervkittlande sökandet efter sonen, utan lika mycket den medelålders dam med litet enkla nöjen och en förlåtande syn på livet som står i fokus. "Alla nunnor var inte elaka", säger hon.


Trailers för filmen visar humoristiska scener tillsammans med den mer cyniske reporter som hjälper henne i sökandet, och det är fint att se hur två så olika personligheter får brytas mot varandra utan att det drivs till sin spets och slutar i stereotyper. Det hjälper också att de två huvudrollerna spelas säkert och trovärdigt och med sprudlande kemi av Judi Dench och Steve Coogan.


Matinévisningen jag såg var fylld av människor i pensionsåldern, en målgrupp för vilken det görs fler och mer intressanta filmer idag än förr. Men Philomena är inte bara en film för äldre, och absolut ingen enkel måbra-film, utan en brännande och känsligt regisserad berättelse om två väldigt speciella människoöden värda att lära om.

Martin Sixsmith och Philomena Lee i verkligheten

onsdag 15 januari 2014

Ryskt och lokalt i Konserthuset

Fler än jag hade längtat efter den här konserten, för Konserthusets stora sal var så gott som fylld med ivriga lyssnare. Dirigenten Marin Alsop hade tvingats ställa in med ganska kort varsel, men svenske David Blendulf tog över dirigentpulten med den äran.

Första verket var Andrea Tarrodis prisvinnande Zephyros (2009), som jag tyckte mycket om  (lyssna här!). Som ett landskap av levande växter och djur som långsamt väcks gick tonerna från stämma till stämma, först stillsamt, sedan med mer kraft, men aldrig övermäktigt. Klangerna var vackra och utvecklades fint från en försiktig gryning till en värmande dag. Så lät det som att hela uppvaknandet skulle börja från början igen - men där slutade stycket, mjukt och lovande.

Jakob Koranyi
Därefter följde Sjostakovitjs makalösa Cellokonsert Nr 1 (1959) med den begåvade Jakob Koranyi som solist. Första satsen, Allegretto, hade ett starkt framåtdriv som grep lyssnarens uppmärksamhet, och Filharmonikerna spelade det med rätt balans mellan exakthet och frihet i rytmen. Desto större vemod i den elegiska andra satsen, skört och skönt. Den sömlösa övergången mellan andra och tredje satsen möjliggjordes av cellons krävande solo, som Koranyi genomförde med stor inlevelse inför en nästan andlös publik.

Efter den kraftfulla sista satsen applåderades Jakob Koranyi länge och intensivt, och vi belönades då med ett vackert romantiskt extranummer, vars namn och upphovsman jag tyvärr inte känner till.

I det sista verket, Tjajkovskijs fjärde symfoni (1877-78), flödade glädjen hos David Blendulf och genom hans entusiastiska dirigering långt ut över orkestern. Första satsen med sina magnifika hornstötar övergår i en virvelvind som kändes både dansant och litet farlig. Förmodligen var det då som Blendulfs yviga gester lossade frackflugans ena fäste, för i början av den sago-lika andra satsen hängde den löst tills han fick ett ögonblick över till att rycka loss den. Ännu kraftigare gick det till i fjärde satsen då Blendulf tappade dirigentpinnen ut i publiken (och hann få tillbaka den innan symfonin var över). Tredje satsens fantastiskt lekfulla studsande av pizzicato och staccato mellan stråkar och brass följdes av den magnifika fjärde satsen.

Detta är en symfoni jag har lyssnat mycket på och är väldigt förtjust i, så tidvis satt jag på helspänn för att höra om de olika sektionerna var i takt eller om det började spreta för mycket. Kanske var det olyckliga omständigheter som fick det att låta så; min placering, eller ifall Blendulf inte hunnit repetera tillräckligt mycket med orkestern (jag upplevde ju liknande skevhet när Alsop dirigerade Dvořáks Symfoni Nr 9 häromåret). I vilket fall som helst var jag ändå mycket nöjd över Blendulfs goda dirigentinsats, och det var också de många jublande åskådarna i salen. Jag hoppas att få se David Blendulf dirigera många fler gånger!

tisdag 14 januari 2014

Swimming Home av Deborah Levy

Det är sommar, året är 1994 och två par plus en tonårsdotter tillbringar semestern i ett hus i Frankrike. Korta beskrivningar av miljön ger en god känsla för vädret och omgivningarna - litet avsides, litet slitet, hett och lugnt. Personerna i boken är det däremot svårare att få grepp om. De olika namnen flyter samman under de första sidorna, och inte heller under handlingens gång hinner de få särskilt mycket mer substans.

Deborah Levy har skrivit sedan 1990-talet, och i efterordet talas det om henne som en kännare av samtida franska filosofer och konceptkonst, och om hennes verk som mindre fokuserade på historierna och mer på spekulation, fantasi och symboler. Det är det som gör Swimming Home ogripbar för mig: Levy målar upp symboliska handlingar, drömsyner och djupsinniga dikter vilka kanske talar till någon på samma våglängd, men inte till mig. Därför får varken handlingarna eller människorna tillräckligt med innehåll för att kännas trovärdiga eller ens intressanta.

Jag har förresten en invändning: det är inte sannolikt att en ung kafévärd skulle ha en mobiltelefon som det går att spela in på år 1994. Är det en medveten anakronism? I övrigt har ju Levy strösslat med korrekta tidsmarkörer som fotbolls-VM och kriget i Rwanda. Vare sig mobilen finns där av slarv eller beräkning fyller den inte någon större funktion.

Många recensioner av Swimming Home har varit uppskattande, och jag kan tänka mig att andra får ut mer av den än vad jag gjorde. Men jag kommer inte att söka upp fler böcker av Deborah Levy.

måndag 13 januari 2014

Kvällarna med Kerstin på Stadsteatern

Det passar bra att se föreställningen Kvällarna med Kerstin efter att just ha läst Kerstin Thorvalls viktiga bok Det mest förbjudna. På scenen sitter en porträttlik Ann Petrén - det vill säga, med glasögon, mörkrött läppstift och tillika naglar, färgrika kläder och en stormönstrad scarf blir man den kvinna som var för mycket och för intensiv för såväl stillsamma hemmafruar som 68-revolutionärer av alla schatteringar.


Hon har ändå varit älskad av dem som är lika sedda över axeln som hon själv: kulturbärarna, alla Sveriges tanter. Och det är vi som sitter i teatersalongen, och man är snabb att känna igen sig, skratta, kommentera och applådera åt det som sägs och görs på scenen.

Vi får se en åldrad Kerstin som inte kan dansa längre och som mestadels är ensam, för hon har varken man eller bästvän. Hur blev det så? frågar hon sig själv. Men med berättandet för den lyssnande assistenten kommer musiken, framförd live av de fyra begåvade musikerna i Bantu Brotherhood som sitter på scenen. Det tar Kerstin 35 minuters dans för att hamna i trans. Inte riktigt lika länge, men ganska mycket för länge pågår hennes och assistentens dans på scenen under ljus i växlande färger. Det är energiskt och livsbejakande, men som åskådare får jag inte ut så mycket av att se de båda kvinnorna dansa.


Föreställningen låter Kerstin åter berätta en del av det hon sagt i sina böcker, presenterat som en kväll där hon tidvis talar till sin inbjudna publik, tidvis lämnar scenen för ett utdraget toabesök. Gemensamt med de här båda scenerna är att hon självklart använder sig av sin lätt pressade assistent. För övrigt är denna biroll mest förvirrande: Misa Lommi växlar mellan att vara stressad hemtjänst, lyssnande intervjuare, barn och några andra otydliga roller. Scenväxlingarna känns också mer slumpmässiga än framåtdrivande, så till stora delar upplever jag pjäsen som frustrerande (även om många andra skrattar och applåderar).

Det slumpar sig så att jag ser föreställningen precis dagarna då ett lösryckt stycke monolog gör skandal/succé på vänsterpartiets kongress. Just som tidningarna bekräftar är stycket hämtat från en tjugo år gammal bok och alltså riktad mot socialdemokraterna, inte den nuvarande regeringen. Indignationen över stycket är överdriven, men jag blev ändå illa berörd när jag hörde det på scenen, av flera skäl. Till att börja med är det fel att jämföra Sveriges åldringsvård med nazismens utrotningar - orättvist dels mot alla dem som arbetar hårt i omsorgen och vill väl såväl i planering som utförande.

Foto: Petra Hellberg

Men till största delen för att scenen fuskas bort: Kerstins påstående att en afrikansk vän sagt att i hens hemland behandlas äldre inte alls så, utmynnar i ett tramsigt ritande av länder på en osynlig karta. Vi fick inte veta hur äldre behandlas i det afrikanska landet och om det verkligen är bättre. Får jag gissa att de äldre förmodligen lever kvar i samhället, hjälpta av sina familjer? Hur hade Kerstin hanterat det, att behöva sköta om sin mor livet ut och sedan bli omhändertagen av sina motvilliga barn? Den frigjordhet och individualism och tidvisa egoism som Kerstin lever efter går inte ihop med drömbilden av de äldres liv, om den inte får vila på att några människor ger upp sina liv för att hjälpa (i det fallet förmodligen oavlönat).

Det är mot slutet som musiken hjälper till att skapa riktigt fina och givande bilder: Petrén smeksamt sjungande "Kerstin - Kerstin - Kerstin" som den italienske älskaren en gång gjorde. Eller "Ta en kola", som äntligen förklarar begripligt den starka åtrån som pulserar igenom Kerstins kropp. Och så slutscenen, där Kerstin har tänkt ut åt sig själv en pånyttfödelse: från att vara en bebis i en dansande mammas kropp, efterlängtad, kommer hon ut till fantastisk musik, sjungen och trummad av Bantu Brotherhood. Ett slut som är en början på något nytt och fint - det förtjänar den hårt kämpande Kerstin Thorvall.

Länk till Stadsteaterns sida om Kvällarna med Kerstin

söndag 12 januari 2014

Det mest förbjudna av Kerstin Thorvall

Tiderna har förändrats sedan 1976, då boken Det mest förbjudna utkom. För det första är det inte längre riktigt lika tabubelagt att en äldre kvinna visar sin längtan efter sex (även om det inte är helt accepterat - jämför ilskan över Madonnas erotiska scenshower med beundran inför Iggy Pops nakna, svettiga överkropp). För det andra är inte själva sexlusten så skambelagd som den var för den unga Anna i boken; så mycket att själva brytandet av förbuden blev till en stor del av lockelsen till Det Mest Förbjudna.

Men visst finns omständigheterna än idag som gör att någon skulle kunna leva ett sådant liv som Anna, i ett överflöd av längtan och känslor, som motsäger moderns förhoppningar: det blev inte "lagom på Anna". Den starka lusten efter sex, inte bara orgasmen utan närheten till en mans kropp, och njutningen av att vara åtråvärd, drev henne i armarna på en rad av män under hela livet, och då helst män som inte var tillåtna.

Kerstin Thorvall gör det inte helt lätt för sin läsare att sätta sig in i Annas känslor, för hon beskriver inte så mycket av det sköna och lockande, utan mer av besvikelserna och förnedringen när hon gång efter annan, per telefon eller liggande i tamburen, bönar och ber en avvisande man att få honom igen. För mig som inte har samma längtan efter Det Förbjudna och ett sådant övermått av stolthet att jag hellre avvisar än avvisas är det svårt att helt förstå. Jag stannar upp och försöker fylla de knapphändiga beskrivningarna av män och längtan med mina egna (mycket näraliggande) minnen, men lyckas inte helt. Men med tanke på hur uppskattade Kerstin Thorvalls självutlämnande berättelser blivit under alla decennier sedan Det mest förbjudna gavs ut, talar den förvisso direkt till många kvinnor.

Det finns ändå kapitel som förklarar mer och får även mig att börja förstå. Det är förstås berättelsen om resan till Kuba, där huvudpersonen dansar sig in i en förlösande trans och känner sig åtråvärd i ögonen på många män, även de som försöker spela kallsinniga, och på så sätt övervinner den dödsångest som förlamat henne under stora delar av hennes liv. Det gäller också det allra sista kapitlet, där hon berättar om den man som hon träffar på torsdagar och fyller hennes liv med ljus. Efter uppräkningarna av namnlösa män som Anna legat med är det skönt att läsa att det inte skulle gått bra med vem som helst annars, att karlarna inte är utbytbara. Det säger ju också titeln på en bok som skulle komma flera år senare, Jag minns alla mina älskare och hur de brukade ta på mig.

Men jag har ändå svårt att bortse från några människor som bara hastas förbi eller inte ens nämns: åtminstone några av de gifta män som Anna åtrådde och tog för sig av hade säker fruar som kände sig förkastade och värdelösa av otroheten och sveket. Och trots att sextio-och sjuttiotalet ville avdramatisera sex och kärlek var det nog inte så roligt för Annas barn att se modern dra hem nya älskare som gjorde henne omväxlande euforisk och så ledsen att de måste ta hand om henne. Jag förnekar ingen människa den stora glädjen att leva ut sin sexualitet (utan att det skadar andra), men önskar att Anna/Kersin inte hade behövt använda den som ett slagträ för att kämpa mot skuldbeläggande i såväl samhälle som i sitt privata liv.


fredag 10 januari 2014

12 Years A Slave

Solomon Northups historia är unik och väl värd att berättas. Twelve Years A Slave är namnet på boken han skrev år 1853 efter att ha blivit kidnappad och tvingad till slaveri. Att han var född fri och hade familj, hem och arbete gör inte hans år som slav plågsammare än alla de som aldrig upplevde något annat än att tjäna någon annan. Men det var detta faktum som gjorde att han till sist kunde bevisa sin rätt till frihet, och minnet av friheten gör kontrasten mot att vara någons slav starkare i de inledande scenerna av Steve McQueens film med samma namn.


Känner man till handlingen och har en aning om de realistiska våldskildringarna i de senaste årens filmer kan man oroa sig för blodiga scener när man sätter sig i biofåtöljen. Men det är inte främst rått våld som ger åskådaren en klump i magen. Det är istället det grundligen orättfärdiga i att en grupp människor håller en annan grupp av människor fångna och tvingar dem till total underkastelse - och de underkastades tystnad, eftersom det är det enda som låter dem överleva. Filmen gör klart det redan under Solomon Northups första dygn som bortförd.


Stillheten inför fångvaktarna och den uppgivna lydnaden känns kuslig och förnedrande. Men vad annat kan de fångna göra inför en beväpnad övermakt som har lagen på sin sida? På ett liknande sätt behöver slavarna spela oberörda när någon av dem straffas, hur grymt det än är. Nästa stund kan det vara ens egen tur att straffas för någon förseelse, så det är lika bra att försöka njuta av en kort stunds ro i solen, eller till och med med en kopp te på en veranda i fin klänning.


Berättelsen hinner också visa hur olika systemets vinnare, de vita slavägarna, kan förhålla sig till de fängslade människor som slavar på ens gård. Den ganska sympatiske slavägaren Ford (Benedict Cumberbatch) vill inte plåga sina slavar men vågar inte börja tänka att systemet kan vara fel. Hans hustru däremot ser slavarna som knappt mer än djur, och låter sälja kvinnan som irriterar henne med sin högljudda gråt över sin förlorade dotter.


Ännu mer plågsamt blir det för slavarna som ägs av den närgångne och lättretade Epps (Michael Fassbender) och hans föraktfulla hustru (Sarah Paulson). Epps plågar sina slavar inte bara med det hårda arbetet utan ännu mer med nyckfull vänskaplighet som dansnätter med påtvingad uppsluppenhet.

Regissören Steve McQueen visar istället för att berätta: scenerna får tala för sig själva, och ingen (eller nästan ingen) bakgrundsmusik eller överflödiga repliker påminner oss om vad vi skall känna och tycka om vad vi får se. Det tycker jag speciellt mycket om när det gäller den här sortens berättelser om genuin orättvisa och elakhet som krossar utan hänsyn: om de istället skulle piska upp mina känslor ännu mer skulle jag inte kunna hålla huvudet klart och ta in vad som sker.


Så gott som alla skådespelarna i filmen är ytterst trovärdiga, men allra mest fantastisk är förstås huvudrollsinnehavaren Chiwetel Ejiofor. Han kan behålla ett stenansikte inför sina förnedrare, men en ansiktsmuskel förråder hans känslor. Och när han ett fåtal gånger tillåter sig att fälla tårar känns sorgen därför än mer överväldigande.

Här är en detaljerad sammanfattning av Solomon Northups liv och dåtidens kamp mot slaveriet


torsdag 9 januari 2014

Harald Lyth på Sven-Harrys

Jag tycker väldigt mycket om Harald Lyths konst sedan jag först såg den för några år sedan, så jag är glad att jag hann se den stora sammanställningen på Sven-Harrys på allra sista dagen. Fastän utställningen nu är avslutad vill jag ändå berätta om den, för att förhoppningsvis sprida Harald Lyths konstnärsskap bara en liten bit till.


Förra gången såg jag skuggor av okända, parallella världar i de eteriska motiven. Nu ser jag, med konstnärens egna ord i bakhuvudet, återsken av det eviga i vår egen värld. Klassikerna inom konst och arkitektur ligger Harald Lyth närmare än det mest moderna. I verk med namn som Toledo och Pisa tycker jag att de mjuka, tunna penselstrecken fångar essensen av platserna och i förlängningen civilisationens konturer. Breda blå svep skapar nyanser på en del tavlor, och ibland kan det glöda till av smaragdgrönt eller mörkrött, nästan osynligt men tydligt när man fokuserar.

Konsthallens fina utformning med stora salar som fortsätter uppåt är idealisk för Harald Lyths konst. Uppför de aningen svårbestigna trapporna mot högre höjder, med stopp på avsatserna för ytterligare ett eller två sparsmakade verk, och så balkongen där man har utsikt över den stora salen som nu ligger en våning under en. Därifrån flyter tavlornas färger samman till en oanad mjukhet koncentrerad kring de mörkare penseldragen.


I en sevärd film får Harald Lyth själv berätta om sin konst. Nästan alltför artigt berättar han om hur hans motvilja mot att göra politisk konst gjorde honom till en sorts revolutionär på 1970-talet (tack för det, för skrikiga slagord banaliserar såväl konsten som diskussionen!), men likaledes i dagens konstklimat där han inte kan tänka sig att "leverera". Han berättar att hans tavlor är som att andas, älska, som att vakna till från en dröm och ha varit inne i tavlans motiv, och visar hur tavlorna inte får tyngas ned överallt utan behöver ha vägar in.

Det är en glädje att få avnjuta Harald Lyths konst, och utställningen på Sven-Harrys hör till en av de mest lyckade jag har sett.

Länk till Sven-Harrys sida om Harald Lyth


tisdag 7 januari 2014

Bring Up The Bodies av Hilary Mantel

Första boken om Thomas Cromwell bar titeln Wolf Hall, efter namnet på familjen Seymours residens. Efter att genom hela boken ha lirkat såväl med lagen, teologin som deras mänskliga representanter på alla sidor för att låta kung Henrik VIII gifta sig med Anne Boleyn, hade boken burit fram sin huvudperson Thomas Cromwell till Wolf Hall där vargflocken stod redo för att servera kungen sin nästa hustru (eller konkubin, vilket som).

På samma sätt tar nästa bok (denna bok) namn av en replik från slutet av berättelsen, det ödesdigra utropet Bring up the bodies! när det är dags för Anne Boleyn och hennes likså dödsdömda älskare att föras till sin död. Vi som känner historien vet att detta är deras öde, men genom hela boken kämpar Anne Boleyn för sin plats intill kungen. Hilary Mantel ger blod och anda åt människorna kring den nyckfulle kungen, men precis som tidigare gör hon det som genom en slöja av tunt boksidespapper, som om seklernas gång inte riktigt tillåter oss att vara helt och hållet där. Människorna känns inte helt moderna (rätt) men trovärdiga i sina känslor.

Under läsningen av Wolf Hall framstod Cromwell som sympatisk, till skillnad från de omdömen som kallar honom beräknande eller listar dem han låtit avrätta. Jag undrade om sympatin skulle kunna hålla i sig då Wolf Hall skildrar 1535 till 1536, år då Cromwell ansvarade för en del rätt blodiga nedslag av lokala uppror. Och precis som med Wolf Hall kände jag mig litet lurad, för det förbigås i en enkel paragraf:

Ireland is quiet this Christmas, in greater peace than she has seen for forty years. Mainly he brought this about by hanging people. Not many: just the right ones. It's an art, a necessary art; the Irish chiefs have been begging the Emperor to use the country as a landing stage, for his invasion of England.

Nåväl, så boken fokuserar på kungen och spelet kring vem som skall kallas hans hustru och vem som skall vara hans arvtagerska. Mantel samlar och sållar fakta och blåser liv i faktaraderna i historieböckerna. När snaran dras åt kring Anne Boleyn och männen hon sägs ha bedragit kungen med, stiger spänningen långsamt men stadigt. Ingen väg ut nu, varje ord snärjer bara in sin talare ännu mer, och i bakgrunden hotar tortyr och en plågsammare död.

Den skickligt skrivna boken är fascinerande från första sidan till sista, och här får vi också citatet av Cromwell (med uppdaterat språk) där han med undertryckt ironi beskrev sin första session i parlamentet, det citat som inspirerade Mantel till att börja sin trilogi om Thomas Cromwell:

I amongst other have indured a parlyament which contenwid by the space of xvii hole wekes wher we communyd of warre pease Stryffe contencyon debatte murmure grudge Riches poverte penurye trowth falshode Justyce equyte dicayte [deceit] opprescyon Magnanymyte actyvyte foce [force] attempraunce [moderation] Treason murder Felonye consyli ... [conciliation] and also how a commune welth myght be ediffyed and a[lso] contenewid within our Realme. Howbeyt in conclusyon we have d[one] as our predecessors have been wont to doo that ys to say, as well we myght and lefte wher we begann.

Fler böcker av Hilary Mantel :
Beyond Black
Wolf Hall


söndag 5 januari 2014

Flickorna på Liljevalchs

I samband med Liljevalchs utställning av Lena Cronqvists verk, låter sig Stadsteaterns marionetteater inspireras till en föreställning om flickor och deras föräldrar. Det blir en fantastisk dubbel-dubblering av Cronqvists värld av flickor och dockor i olika storlekar!


De begåvade dockförarna Ingalill Ellung och Kay Tinbäck Du Rées bär enkla klänningar i blått respektive grönt, och likadana klänningar bär deras dock-flick-jag. I ytterligare en skala mindre finns föräldradockorna, en mamma och en pappa. När systrarna samlas för att gå igenom den bortgångne pappans efterlämnade saker väcks minnen och dockorna till liv och börjar agera ut händelser från barndomen.


Det är fascinerande att se Lena Cronqvists värld få tredimensionell form och färg, och det är ännu mer magiskt att se dockorna få liv under sina förares skickliga händer. De rör sig känsligt och mjukt, och det är nästan så att man ser anletsdragen ändras med stämningen. Idén att fördjupa Lena Cronqvists värld med dockor och manus är genialisk och mycket väl genomförd.

Länk till Stadsteaterns sida om Flickorna

Foto: Petra Hellberg

lördag 4 januari 2014

Lena Cronqvist på Liljevalchs

Tänk att det finns så många av Lena Cronqvists flickor! Man ser dem i många upplagor invid varandra, och vare sig de är målade eller skulpterade har de ansiktsdrag man känner igen, och som hör ihop med Cronqvists egna drag i självporträtten. Det är som att de alla både är samma person och helt egna individer.


Det första jag ser är dock bilder helt utan människor. Ett par tavlor från 2013 visar en palett med en tygnalle och en docka på. Litet skönt självmedvetet, som att presentera sig som en konstnär som arbetar med barndomsminnen. Det andra jag ser, även det på Liljevalchs källarplan, är fågelkadaver i ett annat format än på utställningen år 2009. De är helt ensamma, utan någon flicka eller Lena på bilden! Men på några andra tavlor är fågelskeletten satta som speglingar (á la spelkort) av en mycket nöjt leende Cronqvist.

På flera ställen i salarna finns samlingar av små flickskulpturer. Så många små flickor på samma plats får dem att verka övertaliga och dyrbara på samma gång. En del sitter blygt med benen ihop medan andra sitter självsäkert bredbenta, och jag gillar verkligen att de inte har någon tydligt utmejslad snippa som skulle dra uppmärksamheten från armar, ben, den uträckta tungan och hela lilla människan.

På stora färgrika tavlor leker flickor med sina föräldradockor. Föräldrarna har ofta röda clownnäsor, ett stort korkat grin och oanvändbara små armstumpar utan händer. Flickornas uttryck varierar från outgrundligt till missnöjt: det är snarare irritation över pappornas och mammornas hjälplöshet än hämndlystnad som får dem att utsätta dem för skrämmande amputationer och anfallande vilddjur.

Till några nyare verk har Lena Cronqvist låtit sig inspireras av en annan målare med distinkt stil och överjordiskt stilla drag: Giottos änglar har lånat gloria och poser till änglar som på Cronqvists tavlor ibland vattnar nakna människor från vattenkannor. Men stillheten blir som djupast och vackrast i tavlorna från 2001, som visar sorgen efter den förlorade livskamraten och tomheten i skapandet. Inför dem är det skönt att påminna sig om de tavlor av en leende Lena Cronqvist som kommit senare.

Länk till Liljevalchs sida om Lena Cronqvist

Vita ark (2001)

fredag 3 januari 2014

Dagarnas Skum

Dagarnas Skum är en roman av den franske författaren Boris Vian, en kärlekshistoria från 1947 som är omtyckt i sin egen rätt för sin fantasifulla drömvärld den målar upp. Jag har inte läst boken, men av vad man får se i Michel Gondrys film med samma namn har den varit full av inspiration för regissören som gärna utsmyckar verkligheten med färger och liv, även när berättelsen blir sorglig.


I en sagolik lägenhet, där saker som i vår värld är mekaniska och förutsägbara istället växer och lever och springer omkring, lever den rike ungkarlen Colin. I lägenheten finns en mini-värld där en husmus lever parallellt, betraktar Colins liv och hjälper till när mästerkocken Nicolai tråcklar ihop fantastiska maträtter som spritter på tallrikarna på ett litet oroväckande sätt.


När Colin bestämmer sig för att också bli kär möter han den vackra Chloé, och efter en charmigt fumlig uppvaktning börjar de ett liv av galet sköna utflykter. Michel Gondry, mannen som hellre låter sömmarna synas på specialeffekterna, ger människorna långa, slingriga ben för sin "se-på-mig-dans", och klipper ihop en solig dag med en regnig dag till en mycket underlig utflykt. Även för den som älskar hemmabyggen och stopp-start-filmning kan det kännas på gränsen till för mycket ibland, men det är ändå skönt att få vara en stund i en drömvärld där det enda problemet är att pojkvännen slösar pengar på reliker från sekulärhelgonet Jean-Sol Partre.



Men den härliga kärlekshistorien får en tragisk vändning när en allvarlig sjukdom smyger sig in. Inte ens det faktum att både sjukdomen (en näckros i lungan) och dess botemedel (täckas av blommor tills de vissnar) är vackra hindrar livet från att bli sorgligare. I lägenheten går saker sönder, sega spindelvävar breder ut sig och till och med färgerna försvinner.


Medan dublonerna försvinner gör Colin allt han kan för att stoppa sjukdomen från att ta hans Chloé: han söker arbeten, han anlitar den kunnige doktor Manchemange (spelad av Gondry själv) och han bryter sig till och med in bland de hundratals skrivbiträden som skriver fram historien på löpande band. Men olyckan vinner, och filmen slutar i moll - som så ofta är skönheten tydligen för bräcklig för att få stanna. Men den halvannan timma långa utflykten i Vians och Gondrys värld är ändå inspirerande för alla som drömmer om att få ta en tur genom staden i ett moln.