onsdag 20 juli 2016

Falling Man av Don DeLillo

Don DeLillo är skicklig på att fånga och skildra tidsandan i det stora och det lilla; ett helt lands utveckling i Underworld, ett äkta pars våndor i ett tryggt medelklassliv i White Noise, ytterst privat sorg i The Body Artist. Cosmopolis tecknar en ögonblicksbild av IT-boomen på väg att brista, och Falling Man i sin tur de tunga efterverkningarna av elfte september-attacken. Det är bokstavligen så boken börjar, med sot och stank pressande på Keith där han vandrar bort från World Trade Center bland spillror och skadade människor.

Den här och liknande scener är det starkaste i hela boken; en förvirring, ren nollställdhet inför att verklighetens spelregler tycks försvunna. En nollställning så grundlig att Keith vänder tillbaka till Lianne, exfrun, och det gemensamma barnet Justin, men också inleder en affär med en annan överlevande från de brinnande tornen. Lianne och Justin hörde inte till dem som behövde kliva nedför trapporna i de attackerade tornen, men boken visar hur händelserna även har påverkat dem och hur de lever sina liv i staden under nya villkor. Skuggorna av sorgen och tomrummet finns kvar i åratal efteråt.

Det finns en del partier jag ogillar i Falling Man, och som boken för min del hade fått vara utan. Det är dels Keiths affär, och framför allt kapitlen ur synvinkeln från Hammad, en av de ynkliga fegisarna som kapade det ena av planen. Hammads berättelse är inte alls ursäktande, vilket hade varit motbjudande, men utgör inte på något sätt en jämbördig motvikt till resten av historien.

I Liannes dagliga liv dyker då och då titelns fallande man upp, en performanceartist som förankrad i rep hänger upp och ned i en fallande pose på platser där människor kan se honom. Det är i mina ögon inte bara osmakligt den gången har gör det framför ett inkommande tunnelbanetåg - T-baneförare har nog av idioter som står vid kanten och låtsas hoppa - utan även alla andra gånger, då åskådare påminns om en människas desperata flykt mot sin död. Privilegiet att möta Falling Man mellan bokpärmar ett och ett halvt decennium senare gör att jag ur ett annat perspektiv kan se hans verk som ett sätt för honom själv att bearbeta det som hänt.

Men tänker jag ett varv till blir han en symbol för hur personligt jag upplever bokens katastrof, grundad som den är i verkligheten; jag kan inte läsa och analysera den distanserat, som en abstrakt berättelse från en annan verklighet. Kanske är Falling Man Don DeLillos alter ego; en som utnyttjar den gemensamma sorgen och skräcken för att skapa en variation han kallar konst. Och trots mina invändningar är de bästa passagerna i boken stor konst; en tryckt stillhet i stormens öga.

Fler böcker av Don DeLillo:
Underworld
Cosmopolis
Point Omega
The Angel Esmeralda: Nine Stories
Zero K 

Inga kommentarer: