Låt oss breda på med alla de osannolika detaljerna som är förutsättningar för stora svek, krossade hjärtan och framför allt stora känsloyttringar: Kvällen före bröllopet dyker inte Vladimiro upp till ett avtalat möte med fästmön Fedora. För första gången under deras bekantskap besöker Fedora hans hem, dit Vladimiro snart förs - nedblodad och skjuten! Strax efteråt är han död. Vittnesmål pekar ut grannen Loris Ipanov som förövare och nihilism som motivet. Då Ipanov har flytt, svär Fedora att själv hämnas.
Vladimiros hem, där allt börjar, är ett imponerande bländverk av guldmönstrade tapeter. Dock är den stora, gyllene tavelramen tom och istället för möbler står där några trätrallar. Det är ett snyggt sätt att visa att Vladimiro har slösat och spelat bort alla sina pengar och främst behöver äktenskapet med Fedora för att bli solvent. Dock förtas effekten något av att samma kuliss stannar kvar på scenen under hela operan, med vissa genomtänkta förändringar.
Den komplicerade plan Fedora spunnit och även snart genomfört är att söka upp Loris Ipanov i Paris, dit han flytt, få honom att förälska sig i henne och så erkänna mordet han begått, så att Fedora har bevis och kan föra honom inför rättvisan. Och visst har de funnit varandra - har inte Fedora också fallit för Loris under sitt listiga spel? Hon är ivrig att vidarebefordra det halva erkännande hon fått till polisen i S:t Petersburg, men när Loris Ipanov ger henne hela förklaringen förbyts hennes världsbild: Ipanov sköt Vladimiro för att denne hade ett förhållande med hans fru! Nu ger Fedora istället sig hän den passion som har spirat mellan dem båda; hon gömmer Loris för de ryska detektiverna och tillsammans flyr de till Schweiz.
Handlingen liknar de larger-than-life-händelser som driver många andra operor. Men i Fedora klingar de inte så sympatiskt; Ipanovs mord på sin rival, blandat med insinuationer att hans fru var en mindre bra kvinna som förfört honom till äktenskap, och så Fedoras snabba förlåtande och nya passion. Det hela hjälps inte heller av att man inte hinner fördjupa sig i och sympatisera med huvudpersonerna under de korta, snabba akterna. Därför är det bra att operan ger uppsättingen av Fedora filmiska förstärkningar, där närbilder i kameran på handlingen och Malin Byströms uttrycksfulla ansikte understryker det glamourösa med mörka understråk.
Att sista akten utspelar sig i ett hem dekorerat med sextiotalsmöbler verkar först anakronistiskt, men påminner om att den ryska säkerhetstjänsten sänt ut sina hårdhänta representanter även efter det att Fedora skrevs och gör det än i våra dagar. Alla sångare är mycket säkra med vacker klang i sina röster, men extra skönt klingar de båda huvudrollsinnehavarna Malin Byström som Fedora och Daniel Johansson som Ipanov. Umbrto Giordanos opera har inte lämnat efter sig några större kända arior i folks minne, men när Fedora sjunger för sitt liv i allra sista akten är det intensivt och mycket gripande.
Länk till Operans sida om Fedora
Vladimiros hem, där allt börjar, är ett imponerande bländverk av guldmönstrade tapeter. Dock är den stora, gyllene tavelramen tom och istället för möbler står där några trätrallar. Det är ett snyggt sätt att visa att Vladimiro har slösat och spelat bort alla sina pengar och främst behöver äktenskapet med Fedora för att bli solvent. Dock förtas effekten något av att samma kuliss stannar kvar på scenen under hela operan, med vissa genomtänkta förändringar.
Den komplicerade plan Fedora spunnit och även snart genomfört är att söka upp Loris Ipanov i Paris, dit han flytt, få honom att förälska sig i henne och så erkänna mordet han begått, så att Fedora har bevis och kan föra honom inför rättvisan. Och visst har de funnit varandra - har inte Fedora också fallit för Loris under sitt listiga spel? Hon är ivrig att vidarebefordra det halva erkännande hon fått till polisen i S:t Petersburg, men när Loris Ipanov ger henne hela förklaringen förbyts hennes världsbild: Ipanov sköt Vladimiro för att denne hade ett förhållande med hans fru! Nu ger Fedora istället sig hän den passion som har spirat mellan dem båda; hon gömmer Loris för de ryska detektiverna och tillsammans flyr de till Schweiz.
Handlingen liknar de larger-than-life-händelser som driver många andra operor. Men i Fedora klingar de inte så sympatiskt; Ipanovs mord på sin rival, blandat med insinuationer att hans fru var en mindre bra kvinna som förfört honom till äktenskap, och så Fedoras snabba förlåtande och nya passion. Det hela hjälps inte heller av att man inte hinner fördjupa sig i och sympatisera med huvudpersonerna under de korta, snabba akterna. Därför är det bra att operan ger uppsättingen av Fedora filmiska förstärkningar, där närbilder i kameran på handlingen och Malin Byströms uttrycksfulla ansikte understryker det glamourösa med mörka understråk.
Att sista akten utspelar sig i ett hem dekorerat med sextiotalsmöbler verkar först anakronistiskt, men påminner om att den ryska säkerhetstjänsten sänt ut sina hårdhänta representanter även efter det att Fedora skrevs och gör det än i våra dagar. Alla sångare är mycket säkra med vacker klang i sina röster, men extra skönt klingar de båda huvudrollsinnehavarna Malin Byström som Fedora och Daniel Johansson som Ipanov. Umbrto Giordanos opera har inte lämnat efter sig några större kända arior i folks minne, men när Fedora sjunger för sitt liv i allra sista akten är det intensivt och mycket gripande.
Länk till Operans sida om Fedora
 |
| Foto: Markus Gårder |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar