tisdag 16 januari 2018

Seveneves av Neal Stephenson

Finns det något som kan ena jordens befolkning? Kanske ett yttre hot om total förstörelse? När månen spricker i sju delar verkar det först som en kuriositet, men snart räknar vetenskapsmän ut att måndelarna kommer att falla sönder i ännu fler delar, vilka efter hand kommer att börja regna ned mot jordytan och starta kedjereaktioner av vulkanutbrott, tsunamis och andra naturkatastrofer som kommer att göra jordytan obeboelig i tusentals år.

Neal Stephensons bok Seveneves tar sin början i en tid som skulle kunna vara vår, med samma teknologier och industrier. Vad kan göras på de två år som mänskligheten har på sig innan det hårda regnet börjar falla? Lämna jorden på snabbaste och enklaste möjliga sätt. Det finns redan astronauter uppe på ISS. De kommer inte att (behöva) resa tillbaka, tvärtom kommer rymdstationen att fyllas på med fler astronauter, och fler skepp kommer att byggas och läggas till så att det blir plats för fler människor, livsuppehållande system, minnen från jorden och ett stort bibliotek av DNA från växter, djur och personer som inte fick rum att följa med.

Jag hann få några skeptiska Cixin Liu-vibbar av en enad jordbefolkning som tänker vad myndigheterna säger åt dem under de första sidorna, men den irritationen lade sig snabbt. Stephenson och människorna i hans bok vet att alla inte tänker likadant, och att just det är en tillgång för överlevnad. Till de internationella projekten för att bygga en diversifierad flotta av sammanhängande farkoster kommer privata initiativ från innovativa tänkare med egna idéer om provision och propulsion. Efter hand kommer också protester och uppror mot det stora arbetet att flytta en del av mänskigheten upp ovanför faran - vilka är utvalda och vad skall de göra? Å ena sidan är arbetet med att skapa livsdugliga förhållanden i rymden en positiv berättelse och distraktion för de dödsdömda människorna som blir kvar. Å andra sidan kan astronauterna ha anledning att fråga sig om de bara är en distraktion, om satsningen från regeringar och FN går fullt ut eller om de egentligen lämnas vind för våg.

Boken lägger stort fokus på tekniska detaljer, vilket ger en god känsla för livet på rymdstationen, och också för hur mycket tankekraft och händighet som behövs för att hålla allt igång. Men ju fler människor som blir inblandade, desto mer politik blandar sig i handlingen. Aktörer börjar vilja driva utvecklingen åt nya håll och skapar motsättningar bland de människor som inte är lika hårt sysselsatta som de erfarna astronauterna. Med bakhuvudet fyllt av alla handgripliga uppgifter som måste utföras för att ISS alls skall vara livsdugliga blir de här protestaktionerna än merstörande. Ett tag ser det riktigt illa ut för mänskligheten. Men då är en tredjedel av den tjocka boken kvar, och i ett huj är vi femtusen år in i framtiden. Där vidtar en ny berättelse, en mer klassisk science fiction med fascinerande vetenskap både vad gäller genteknik och rymdresor, och ett first contact-scenario med den jord som nyligen har börjat bli beboelig igen.

Efter mer än 850 sidor blev det tyvärr så att de sista kapitlen hastades igenom alltför snabbt. De skulle kunna fått utvecklas bättre i en egen bok. Men det är bra att ha fått se en glimt av den möjliga framtiden som Neal Stephenson målar upp, frukten av slitet för mänsklighetens överlevnad. Och så blir det tydligt att vissa saker är likadana fastän allt har förändrats från grunden.

Fler böcker av Neal Stephenson:
Snow Crash

Inga kommentarer: