lördag 20 januari 2018

American Gods

När människorna slutar tro på gudarna blir de svagare. Men de finns kvar på den amerikanska kontinenten, dit de kom tillsammans med människorna som offrade till dem när de först anlände. Det hör till det första vi får se i serien American Gods; en båtlast män som anlänt till en karg strand, nu utan hopp om att varken ta sig längre in i landet eller hem. Offret till guden de litar på blir blodigt, och ännu mer brutalt blir det när verkliga strider vidtar. Avhuggna lemmar flyger över sceneriet i ultrarapid, ackompanjerade av vida bågar av skvättande blod. Det är inte sista gången våld och död presenteras så tjusande och skrämmande i serien, och första avsnittet tar i extra mycket, men sedan dämpas blodlusten en aning till de följande avsnitten.


På amerikansk mark finns gudar från många olika trossystem: Anubis, den ghananske Anansi, en djinn från en gammal stad i Oman, kärleksgudinnan Bilquis, mexikanske Jesus. Några av dem möts och verkar komma överens, utan rivalitet om den skara av troende som krymper för varje år. Genom landet reser den för oss igenkännlige Mr. Wednesday för att samla dem mot ett gemensamt hot. Deras identiteter, egenskaper och gåvor är dock mysterier för hans följeslagare Shadow Moon, en man som rekryterades just då han släppts från sitt fängelsestraff i förtid.


Shadow Moon hade konstiga föraningar och drömmar under sin sista natt i fängelset, och får nästa dag den grymma nyheten att hans fru dött i en bilolycka. Han får sin frihet men har nu inget att återvända till. Trots att han är skeptisk till en början antar han Mr. Wednesdays erbjudande om jobb, och finner sig snart behöva ge livet som insats i de situationer Wednesday försätter honom i.


Serien American Gods tar Neil Gaimans bok med samma namn, som i mitt tycke var alltför lång och ordrik, och ger den en ny och mycket tilltalande form i TV-mediet. Det är förstås ironiskt, eftersom en av de nya, giriga gudarna är just Media. Hon porträtteras fullständigt fantastiskt av Gillian Anderson, i ikoniska porträtt av Marilyn Monroe, David Bowie och andra superstjärnor, berusande tilldragande och alltid med en underton av fara. Hon flankeras av de lika maktlystna och uppstigande gudarna Technical Boy och Mr. World, vilka är perfekta representanter för vad vi ser omkring oss av teknologi och internetanvändande idag.


TV-serien har skickligt uppdaterat bokens innehåll med flera andra verkliga företeelser i vår samtid, som förstörandet av Bilquis tempel i Mellanöstern, eller människor som dyrkar sina vapen över allt annat. en uttryckligt sagoberättande stil i återblickarna varvas med långa, ordlösa scener där bilden eller passande bakgrundsmusik får tala. Skådespelarna - Ian McShane, Ricky Whittle, Emily Browning, Pablo Schreiber, den gudomliga Gillian Anderson och alla övriga - är väl valda och spelar sina roller utmärkt. Den första säsongen täcker bara en tredjedel av innehållet i boken, och en andra säsong är redan på väg, tack och lov.

torsdag 18 januari 2018

Vintermusik på Stadsteatern

Det är inte gyllene sand på stranden där de befinner sig, det är svarta klumpar som ser ut som aska eller torv. Som att de är på väg ner i jorden, och det är vi väl alla, men det är mer påtagligt för de tio människorna på scenen, människor i långt framskriden ålder och med mer tid bakom sig än framför sig. Många av dem känner varandra sedan tidigare, men inte mer än flyktigt, fastän de har kommit dit regelbundet i många år. En del av dem skulle lika gärna kunna stannat hemma som att åka på semester, andra önskar de kunde stanna längre och slippa åka hem till helvetet.


Replikerna och dialogerna på scenen är egentligen fullständigt naturliga, som klippta ur vanliga konversationer, men sammanhanget ger dem extra vikt och ger pjäsen en absurd ton som kräver mer uppmärksamhet än vanligt småprat. Jag tänker för ett ögonblick på Becketts Lyckliga dagar och är glad att Lars Norén har tagit ett steg åt det här hållet. Människorna på scenen blir då större än sig själva; inte representanter för samhällsgrupper men en skildring av hur liv kan te sig inifrån och utifrån när det börjar gå mot sitt slut.


Där finns en aggressiv man, A (Niklas Falk) i ständigt uppblossande smågräl med sin hustru B (Marika Lindström). Hans raka motsats är D (Ulf Eklund), som säkert använder sina erfarenheter som präst för att vrida fram det positiva i alla situationer, men som själv har stora problem att hantera. J (Åke Lundqvist) berättar rörande historier ur sitt liv, och några av de andra verkar lyssna och intressera sig, men inte långt senare har de glömt minns totalt fel om vad han sade. Många livssorger dyker upp i samtalen; de är alla så olika, men det går att förstå hur plågsamma de varit även om de berättas med lätt tonfall. Det är inte så litet typiskt och egentligen skarpsynt att två av kvinnorna, B och H (Anita Lindström) faller in i stöttande och tröstande roller gentemot arga eller plågade män, och det är också de som minst av allt längtar hem till den krävande vardagen.


Irritationer mellan personer på scenen uppstår ur småsaker och växer sig stora; desto mindre ser vi av gemenskaper som uppstår. Människorna glider djupare in i sina egna förvirringar och längre bort från varandra och vardagen. Den rörliga bakersta väggen låter de tio framstå som så små, och gestaltar sedan hur de separeras från varandra. Pjäsen rör sig längre och längre från det igenkännbara mot en ödesdiger stämning, och spänningen stiger.


Att se en pjäs som handlar om åldrade människor vid livets slut får förstås en extra dimension av att de flesta skådespelarna på scenen själva är i samma ålder. Har man följt dem i några decennier ser man att de nu är skröpligare än i sin ungdom, och pjäsens tema får en att önska att de skall leva och spela teater i många år. Flera av dem är ju fantastiska skådespelare som man inte får se på scenen så ofta längre. Därför är det roligt att det vid tillfället jag såg Vintermusik var Anita Ekströms 75-årsdag, och att hon blev grundligt hyllad av Åke Lundqvist och applåderad av oss alla. Varje år är viktigt och en ynnest att få fylla med upplevelser! Det måste också tilläggas att majoriteten av publiken var i samma ålder som skådespelarna, och ofta skrattade gott av igenkänning. Trots att pjäsen har en allvarlig underton, är den mycket rolig under tiden!

Länk till Stadsteaterns sida om Vintermusik


tisdag 16 januari 2018

Seveneves av Neal Stephenson

Finns det något som kan ena jordens befolkning? Kanske ett yttre hot om total förstörelse? När månen spricker i sju delar verkar det först som en kuriositet, men snart räknar vetenskapsmän ut att måndelarna kommer att falla sönder i ännu fler delar, vilka efter hand kommer att börja regna ned mot jordytan och starta kedjereaktioner av vulkanutbrott, tsunamis och andra naturkatastrofer som kommer att göra jordytan obeboelig i tusentals år.

Neal Stephensons bok Seveneves tar sin början i en tid som skulle kunna vara vår, med samma teknologier och industrier. Vad kan göras på de två år som mänskligheten har på sig innan det hårda regnet börjar falla? Lämna jorden på snabbaste och enklaste möjliga sätt. Det finns redan astronauter uppe på ISS. De kommer inte att (behöva) resa tillbaka, tvärtom kommer rymdstationen att fyllas på med fler astronauter, och fler skepp kommer att byggas och läggas till så att det blir plats för fler människor, livsuppehållande system, minnen från jorden och ett stort bibliotek av DNA från växter, djur och personer som inte fick rum att följa med.

Jag hann få några skeptiska Cixin Liu-vibbar av en enad jordbefolkning som tänker vad myndigheterna säger åt dem under de första sidorna, men den irritationen lade sig snabbt. Stephenson och människorna i hans bok vet att alla inte tänker likadant, och att just det är en tillgång för överlevnad. Till de internationella projekten för att bygga en diversifierad flotta av sammanhängande farkoster kommer privata initiativ från innovativa tänkare med egna idéer om provision och propulsion. Efter hand kommer också protester och uppror mot det stora arbetet att flytta en del av mänskigheten upp ovanför faran - vilka är utvalda och vad skall de göra? Å ena sidan är arbetet med att skapa livsdugliga förhållanden i rymden en positiv berättelse och distraktion för de dödsdömda människorna som blir kvar. Å andra sidan kan astronauterna ha anledning att fråga sig om de bara är en distraktion, om satsningen från regeringar och FN går fullt ut eller om de egentligen lämnas vind för våg.

Boken lägger stort fokus på tekniska detaljer, vilket ger en god känsla för livet på rymdstationen, och också för hur mycket tankekraft och händighet som behövs för att hålla allt igång. Men ju fler människor som blir inblandade, desto mer politik blandar sig i handlingen. Aktörer börjar vilja driva utvecklingen åt nya håll och skapar motsättningar bland de människor som inte är lika hårt sysselsatta som de erfarna astronauterna. Med bakhuvudet fyllt av alla handgripliga uppgifter som måste utföras för att ISS alls skall vara livsdugliga blir de här protestaktionerna än merstörande. Ett tag ser det riktigt illa ut för mänskligheten. Men då är en tredjedel av den tjocka boken kvar, och i ett huj är vi femtusen år in i framtiden. Där vidtar en ny berättelse, en mer klassisk science fiction med fascinerande vetenskap både vad gäller genteknik och rymdresor, och ett first contact-scenario med den jord som nyligen har börjat bli beboelig igen.

Efter mer än 850 sidor blev det tyvärr så att de sista kapitlen hastades igenom alltför snabbt. De skulle kunna fått utvecklas bättre i en egen bok. Men det är bra att ha fått se en glimt av den möjliga framtiden som Neal Stephenson målar upp, frukten av slitet för mänsklighetens överlevnad. Och så blir det tydligt att vissa saker är likadana fastän allt har förändrats från grunden.

Fler böcker av Neal Stephenson:
Snow Crash

söndag 14 januari 2018

The Party

Ah, vilken underbar dag! Janet har blivit utnämnd till hälsominister - visserligen i oppositionspartiets skuggregering, men detta är inte bara en höjdpunkt i hennes karriär utan en viktig början för att värna om folkhälsan. Stämningen är på topp, alla ringer och gratulerar medan vännerna droppar in till middagen för att fira utnämningen - hur länge till innan bubblan spricker?


I vardagsrummet sitter maken Bill med skivspelaren och ett glas vin. Han ser hängig ut - depression eller baksmälla? frågar de förbisläntrande vännerna utan att vänta på svaret. Men hans uppsyn och ihopsjunkna gestalt antyder att det är mer än så. Dock orkar han resa sig och lägga på nya plattor med ypperlig jazz, så visst känns det som att det är på väg att bli en bra kväll.


De inbjudna vännerna delar mer eller mindre Janets politiska åsikter och ansvaret för den statligt skötta sjukvården är en guldklimp. Men som så ofta när man blivit alltför van vid sina privilegier blir det alltför lätt att för sin egen del rucka på de regler man tycker skall gälla alla. Och vips, så visar det sig att ganska många i rummet har tagit de där genvägarna man vill täppa till för andra. Skall det bli skandalen som knäcker karriären och grusar vänskaperna?


Mellan lägenhetens väggar studsar en av gästerna som en flipperkula, bankmannen Tom, med både kokain och en pistol dolda under kavajen. Några av de övriga känner reflexmässig avsky mot honom som sysslar med pengar och vinster, men vad har han själv för antipatier och vart skall de leda ikväll? Hans raka motsats är livscoachen Gottfried, vars lugna new age-uppenbarelse inte ruckas av något som händer under kvällen. Hustrun April har i alla fall fått nog och tänker skiljas från honom snarast. Hennes cynismer skär skönt genom kvällens alla floskler.


Sally Potters film The Party är späckad med begåvade skådespelare i gott samspel. Visst är några av replikerna och händelserna aningen förutsägbara, men samtidigt inte heller osannolika i sammanhanget. Omständigheterna och att filmen är inspelad i svartvitt för tankarna till den klassiska filmatiseringen av Vem är rädd för Virginia Woolf? - det och att första scenen utgörs av att en uppriven Janet öppnar dörren och välkomnar oss med en pistol riktad mot kameran. Nej, allt kommer att krackelera, men tack och lov med humor.


fredag 12 januari 2018

Namnlös jazz på Glenn Miller Café

Nej, konstellationen har inget namn än, men Per ”Texas” Johansson (sax/cl), Torbjörn Zetterberg (b) och Konrad Agnas (dr) har spelat ihop förut och kommer förhoppningsvis att göra det igen. Inte heller har alla låtar titlar - en del får namn i flykten, andra framkallar ett fniss och en vägran att uppge arbetsnamnet - som om det kanske är oanständigt?!


Killarna spelar egenskriven musik som ofta går i udda takt eller förskjuter melodin över mer konventionella taktarter, alltid snyggt och säkert. Inledande Torbjörn Bonk (skriven av Per ”Texas” Johansson) låter en skön sjutaktig melodi halta sig fram över åtta taktslag. Den följs av en likaledes uppfinningsrik låt av Torbjörn Zetterberg, Miraklet i Finnåker. Så kommer En kärleksmelodi, som dock låter mest magisk, inte särskilt harmonisk och inte för ett ögonblick lugn och snäll. Första set avslutas med litet mer tempo i låten Gladjazz.

Oraklet på Ringvägen är (det improviserade?) namnet på första låten i andra set, en sugande melodi i femtakt. Torbjörn Zetterberg lutar sig nu och ofta annars djupt ned över basen, som att han letar efter något hemligt och vackert djupt nere i ett hål. Nästa låt beskriver det medicinska tillståndet Paroxysmalt förmaksflimmer, och de långa, högt liggande linjerna från Johanssons klarinett är säkert en nog så god beskrivning för oss som hittills undgått just det flimret i våra hjärtan. Så kommer en mycket fin ballad som Zetterberg vägrar säga namnet på, och Fallande blues avslutar andra set.

Inga låttitlar, inget mellansnack, bara musik i tredje och sista set. En väldigt snygg, melodisk och medryckande låt går direkt över i ett mer otämjt, utlevande parti, och med en rivig låt i snabb sjutakt går den mycket hörvärda spelningen mot sitt slut. Som sagt, jag hoppas att de här begåvade musikerna fortsätter att spela tillsammans och ge världen så här bra musik!

torsdag 11 januari 2018

Errantry av Elizabeth Hand

Jag gillar verkligen idén att skriva fantastik-berättelser där det övernaturliga/udda/sagolika inte tar allt fokus utan smygs in i utkanten av en annan historia - i teorin. Säkert kan det fungera i praktiken, men när jag läste Elizabeth Hands novellsamling Saffron and Brimstone blev jag mest av allt irriterad på att historierna rörde sig än hit, än dit utan någon röd tråd vare sig för det vardagliga eller det oväntade. I Errantry, en senare kollektion, är den första och sista novellen av det slaget: oorganiserade huvudpersoner på oorganiserade utflykter, som dessutom mer eller mindre väljer att lämna platsen just när det börjar bli spännande.

Raka motsatsen till detta får vi i en novell om två häxor, där fantastiken flödar över i form av trollformler, magiska drycker, de fantasifulla ingredienserna som behövs och allt annat som har annan form och andra namn än i ett vanligt hushåll. Att vrida upp fantastikknappen till elva var heller inte lösningen som gjorde mig nöjd! I den novellen och flera andra finns tillfällen till att skapa stor spänning, vilka jag tycker slarvas bort.

Flera av de andra berättelserna är dock intressantare, med en bra balans mellan välkänt och okänt. Hands inlevelsefulla skildringar av en natur som inte är ljuvligt vacker utan rik, kall och litet farlig är magiska i sig. Riktigt fascinerande och litet otäck är bokens andra novell, Near Zennor, som fångar känslan av att kunna hitta något bakom den värld vi ser, den som kan vara så stark i ungdomen, men som kanske inte bara är en fantasi utan en verklighet med konsekvenser om man går för nära.

Elizabeth Hands sätt att berätta hör inte till det jag tycker bäst om att läsa, men jag vet att många tycker mycket om hennes stil, och jag kommer att komma ihåg några av historierna länge framöver.


Fler böcker av Elizabeth Hand:
Saffron and Brimstone

onsdag 10 januari 2018

Rineke Dijkstra på Hasselbladstiftelsen

Hasselbladstiftelsen delar varje år ut pris i fotografi. År 2017 gick det priset till den nederländska konstnären Rineke Dijkstra, som varit verksam och hållit igång projekt under flera decennier. I motiveringen stod bland annat "Hennes storskaliga fotografier fokuserar på temat identitet. Hon fångar ofta sina modeller i perioder av förändring eller i ögonblick av sårbarhet. Rineke Dijkstra arbetar med serier och hennes bilder för tankarna till den visuella skärpan i sextonhundratalets nederländska porträttmåleri. Hon skapar intima gestaltningar av sina modeller, samtidigt som hon ger en antydan om deras livsvillkor."


I anslutning till Göteborgs Konstmuseum ställer Hasselbladstiftelsen ut fotografier och fotosviter av Rineke Dijkstra vilka ger en (begränsad) inblick i hennes metod och motiv. Den unga kvinnan Shany är fotograferad både privat och i sin israeliska arméuniform. Jag ser inte tillräckligt med detaljer för att komma Shany närmare inpå livet. Där finns också två foton ur en serie porträtt av flickor på en polsk strand. Den unga flickan i grön baddräkt tittar avvaktande mot kameran, och visst kan man gissa sig till delar av hennes personlighet, men jag tänker mer på hur mörk och grå himlen och vattnet bakom henne ser ut. Tycker hon om att bada fastän det är kallt eller stannar hon för fotografens skull? Vad tror hon att fotografiet skall betyda för henne själv?


Fotoserien om Almerisa är dock fascinerande i egen rätt. 1994 började Dijkstra fotografera nyanlända flyktingar från Bosnien. En av dem var barnet Almerisa, som med ett foto taget varje år växer upp till en ung kvinna och i de senare bilderna en nybliven mor med ett eget barn. Det är intressant att se ögonblicksbilderna uppradade bredvid varandra, och jag hinner fundera på vad Almerisa jobbar med och hur många vänner hon har. Men återigen ger fotografierna inte mycket vägledning, och jag känner inte något engagemang i Almerisas liv när allt ser så ordnat och fint ut inför kameran. Kanske finns det andra som grips av Rineke Dijkstras foto, och kanske skulle jag ändra mig om jag såg fler av hennes verk, men mig går hennes tilltal helt förbi.

Länk till Hasselbladstiftelsens sida om Rineke Dijkstra


måndag 8 januari 2018

Wonder Wheel

Nöjesfält med åkattraktioner och restauranger målade i grälla färger koncentrerar och nästan tvingar fram glädje hos besökare som spenderar några timmar av sin tid där, men man skulle kunna bli galen av att stanna där för evigt. Det är dock där som Ginny lever, och som servitris på hummerrestaurangen Ruby's målad i inbjudande mintgrönt kommer hon aldrig bort från 1950-talets Coney Island. Den lilla lägenheten är en omgjord bar som ser inbjudande ut, men de stora, öppna fönstren släpper in blinkandet från nöjesfältet dygnet runt.


I filmen Wonder Wheel är det Mickey (Justin Timberlake) som för ordet, talande rätt in i kameran, men fokus ligger hos Ginny (Kate Winslet). Hennes make Humpty (Jim Belushi) åker iväg och fiskar med grabbarna och är rätt nöjd med livet, men Ginny har inget att se fram emot där hon sjasar från tallrikarna på Ruby's till tallrikarna hemma. Skådespelardrömmarna fick hon lägga på hyllan när hon fick Richie, den okontrollerbare sonen som sätter eld på prylhögar titt som tätt.


Mickey är en romantiker, med författardrömmar dessutom. Så mycket han kan läsa in i Ginnys uppgivna figur där hon går förbi honom! Snart har de båda fastnat i en intensiv och hemlig kärlekshistoria som ger båda ny energi. Men trots vad Mickey försöker intala sig själv är det svårt att se någon framtid för dem båda, på olika platser i livet och med olika drömmar om nya liv. Bland allt som blinkar och snurrar på Coney Island är det svårt att hitta ro och äkta kärlek.


Karaktärerna i filmen är alla litet upptrissade, talar mycket och exploderar i känslor med jämna mellanrum, och det går att känna igen från tidigare filmer av Woody Allen. Det stör litet när både Ginny och i nästa scen Mickey kanaliserar litet väl mycket av regissörens nervösa gester och tonfall, men det eskalerar tack och lov inte därifrån.


Med den begåvade Kate Winslet i huvudrollen vill man kanske gärna se Wonder Wheel som en variation på Allens fina film Blue Jasmine. Tyvärr känns den här filmen som att den saknar hjärta, hur mycket man än kan leva sig in i den pressade Ginnys känslor. I slutscenerna är det nästan elakt hur filmen låter Ginny förvandlas till något obehagligt inför våra ögon. Men man kan också se det som en brytningspunkt där Ginny ser på sina egna val och tänker sig att de har förvandlat henne till en annan sorts människa. Det är ändå minnesvärt att ha sett hur Ginny åtminstone för en tid hade en egen bubbla av lycka inuti den stora, grälla bubblan av lycka på Coney Island.

lördag 6 januari 2018

Mind Over Ship av David Marusek

Nästan tre år efter att jag läste Counting Heads var det ändå ganska lätt att reorientera sig i den hastigt tickande framtid David Marusek tänkt fram, så väl har den fastnat i minnet. En mentar som evolverat ur en grundläggande AI för att bli en personlig följeslagare är något annat än en proxy, en AI baserad på dina egna personlighetsdrag och med långtgående befogenheter att fatta beslut i ditt namn. Lägg därtill långa serier av kloner med personlighetstyper särpräglade för att göra dem extra lämpade för uppgifter som sjuksköterskor, säkerhetspersonal och liknande.

En stor del av handlingen i Mind Over Ship fokuserar på Mary och Fred, ett äkta par som båda i slutet av första boken handlade på sätt som kan tolkas som otypiskt för deras genetiska linjer (evangeline respektive russ). Har de, och då speciellt Fred, utvecklat den clone fatigue som många fruktat? Vad kommer det att betyda för deras systrar och bröder i genlinjerna? Det är mycket intressant att boken nyanserar och fördjupar sig i utvecklandet och användandet av kloner i samhället. Fred och Mary kommer från firman Applied People, men det finns andra klonframställare som är ivriga att ta en större marknadsandel, kanske med moraliskt mindre nogräknade tekniker.

Ett annat fokus ligger på Ellen Starke, dotter till Eleanor Starke som dödades i en svår flygkrasch ur vilken enbart Ellens huvud räddades. Att regenerera kroppar är fullt möjligt men ändå en komplicerad process, och medan Ellens kropp bokstavligt talat växer fram från ingenting är hon svag. Det ger utrymme för intriger och sabotage från övriga styrelsemedlemmar i konsortiet som utvecklar generationsskepp för att kolonisera nya planeter, vilket är ytterligare ett intressant spår i handlingen.

Kollektivet Kodiak som hade stor del i att etablera världsbygget i Counting Heads gör bara ett kort men välkommet gästspel i Mind Over Ship. David Marusek tar ett intressant steg ut i rymden, om än halvvägs, när han vidgar sin historia. Därtill har han lagt grunden för att fortsätta ännu längre om han skulle vilja. Dock har det varit tyst från honom sedan Mind Over Ship publicerads år 2009, fram till 2017 då han släppte Upon This Rock: Book 1, en bok av annan karaktär. För min del är Counting Heads och Mind Over Ship så omvälvande att de inte behöver en fortsättning, men jag ser fram emot att läsa fler berättelser från Maruseks skarpa hjärna.

Fler böcker av David Marusek:
Counting Heads

fredag 5 januari 2018

Batavernas Trohetsed på Göteborgs Konstmuseum

Till vardags hänger den ju i Stockholm, men jag har stött på Rembrandts imponerande tavla både i Amsterdam och nu senast på Göteborgs Konstmuseum, som dessutom byggt upp en förklarande och jämförande utställning kring den. Rembrandt van Rijn levde mellan åren 1606 och 1669, och målade Batavernas Trohetsed till Claudius Civilis åren 1661-1662. Han hade haft en lång och givande karriär som konstnär, men hans verk hade börjat falla ur modet och själv hade han också förändrat sin stil.



Jämfört med tidigare tavlors klarhet och mjuka ytor kan Batavernas Trohetsed se ut att vara slarvigt målad, men ytan är i själva verket mycket bearbetad för att ge genuint djup i mörkare partier och en skarp kontrast till de skira partierna såsom kristallglaset i bilden. En filmslinga som visas i lokalen berättar om hur röntgenbilder av tavlan avslöjar de många omarbetningarna, inklusive borttagande av figurer som varit med i en tidigare variant av tavlan.

I salen visas också verk av konstnärer samtida med Rembrandt, och även om deras framställningar av mjuka, dyrbara tyger är lockande för fingrarna har de inte samma djup och verklighetskänsla som Rembrandts motiv visar upp. Även de etsningar av mästaren som ställs ut visar så många nyanser och variationer med sina enkla streck. Det är fint att få se den fascinerande Batavernas Trohetsed förevisad med mer djupgående förklaringar och bakgrundshistoria, så är man i närheten är det värt att besöka utställningen på Göteborgs Konstmuseum.

Länk till Göteborgs Konstmuseums sida om Batavernas Trohetsed

onsdag 3 januari 2018

The Greatest Showman

P.T. Barnum levde och verkade i USA under 1800-talet, en tid då fattigdomen var djup och vitt utbredd, men då företagsamma och lyckosamma människor kunde grunda egna imperier och göra sig enorma förmögenheter. Tänk att starta en cirkus, något som i sig kan bli ett medel för att ta sig från knappa omständigheter och uppfylla sina drömmar, och som underhåller både fattiga och rika nästan sida vid sida! Barnum & Bailey Circus fanns kvar ända fram i våra dagar, och lades inte ned förrän 2017.


Men innan P.T. Barnum startade den cirkusen vi känner igen idag hade han en cirkus av ett annat slag: en freak show där människor med udda utseenden och förmågor, äkta eller fejkade, visade upp sig för betalande besökare. Skäggiga damen, albinos, en sjöjungfru och den småväxte pojken som fick artistnamnet General Tom Thumb (Tummetott). Det är där som filmen tar sitt avstamp, med avstickare till barndomen och åren strax innan grundandet.


Filmen The Greatest Showman har en modern touch i design (osannolikt glitter och färg på de fantastiska kostymerna), musik och tema: P.T. Barnum hjälper sina utstötta protegéer att finna sin värdighet och glädje i att visa upp sig, och få betalt för det, inte bara spott och hån. Men filmen är en musikal, vilket betyder att de motsättningar och sorger som hade kunnat skava på riktigt poleras över med en sång - även när det är illa vet man att det kommer att vändas i lycka snart igen.


I mina ögon börjar filmen svagt; det är litet genant att se Hugh Jackman och Michelle Williams spela tjugoåringar, hur bra skådespelare de än är, men efter hand kommer rollerna som Phineas Barnum och hustrun Charity Barnum ikapp sina gestaltare. Sångnumren blir inte riktigt övertygande förrän en bit in, i en klassisk win you over-duett mellan Barnum och den tilltänkte investeraren Phillip Carlyle, spelad av flickfavoriten Zac Efron. Snart efter det lyfter taket i den starka och minnesvärda balladen Never Enough, som i filmen sjungs av Jenny Lind spelad av Rebecca Ferguson men med sångröst av Loren Allred.


Förutom skönmålningarna finns det en hel del rena oriktigheter i filmens handling, och det ser jag som en brist. Om man håller i minnet att The Greatest Showman bara är mycket löst baserad på P.T. Barnums liv så är det en färgsprakande musikal att låta sig underhållas av.

tisdag 2 januari 2018

Flow my tears, the policeman said av Philip K. Dick

John Dowland komponerade musik som lever kvar och uppskattas än idag, fyrahundra år senare. Flow, my tears, fall from your springs är en av många strofer från hans sånger som citeras i boken som också fått sin titel från dem. Dowland och andra viktiga tänkare och kulturskapare citeras flitigt under handlingens gång, men sorgligt nog framstår samhället i övrigt inte som kulturellt högtstående eller ens civiliserat. Huvudpersonen är Jason Taverner, en superpopulär sångare och underhållare vars alster har mycket mer profana titlar.

Men berömmelsen, kändisvännerna, lyxvåningarna och nästan alla pengar försvinner ur Taverners händer efter en mystisk attack från en försmådd älskarinna. Han vaknar upp på ett sjaskigt hotellrum i en sämre del av staden. Detta är ett mycket stort problem, då den framtida värld han lever i (1988) är en polisstat med regelbundna och hårda kontroller av medborgarna. Att fastna i en polisspärr och inte ens finnas i systemet, som är fallet med Taverner, kan föra en direkt till arbetsläger med liten chans att komma därifrån.

I diktaturer finns dock ofta underjordiska rörelser som kan hjälpa dem som hamnat i knipa. Taverner lyckas hitta en skicklig förfalskare, Kathy Nelson, som ordnar nya ID-kort åt honom. Dock är hon mentalt instabil, och, förutsägbart nog, faller hon för Taverners inneboende charm och tigger om att han skall stanna hos henne ätminstone över natten. Det är ett problematiskt och återkommande tema att kvinnornas utseenden beskrivs i detalj och tyvärr ofta nedlåtande förkastas av den dryge Taverner, för att inte tala om att de på olika sätt är tuggade och utspottade av hela systemet till en plats i periferin. Men ändå är det faktiskt de trasiga kvinnorna Taverner möter och får hjälp av som har mest intressanta personligheter, bakgrundshistorier och faktiskt livsvisdomar att dela med sig av. Kanske har Taverner kastats till samhällets botten för att lära sig ödmjukhet och mänsklighet?

Lösningen på gåtan är tyvärr inte helt logiskt sammanhängande i boken, men det går att plocka upp den som läsare och fundera vidare på den. Redan tidigt kastar Dick ut några idéer som kan vara ledtrådar eller sidospår. Kathy berättar till exempel att hon brukade tro att männen hon satt på mentalsjukhus med var kändisar, så kanske är Taverner en av hennes fantasifoster? Det är en intressant tanke, och det är ju inte omöjligt att en författare som PKD skulle kunna skriva en bok med den utgångspunkten. Trots att logiken i gåtans lösning enligt mig inte håller, ger boken och i synnerhet dess luckor som sagt många impulser till att tänka vidare på vad som är möjligt och inte möjligt.

Snowflake har också läst boken och kan berätta mer om den.

Fler böcker av Philip K. Dick:
The Man in the High Castle