måndag 30 januari 2017

Manchester by the Sea

Det ligger inte bara en utan två katastrofer under fötterna på människorna i Manchester by the Sea. Som vi får veta tidigt i filmen har den ensamstående pappan Joe Chandler dött i en hjärtattack. Brodern Lee kallas från sitt tillbakadragna, enahanda liv i Boston tillbaka till hemstaden, den lilla kuststaden Manchester-by-the-Sea. Tillbakablickarna är långa och grundliga och välvalda för situationerna: scenerna på sjukhuset efter dödsfallet underbyggs av scenerna från en tidigare sjukhusvistelse, då Joe och hans närmaste får reda på att Joes hjärta inte kommer att hålla längre än till hans femtioårsålder.


Andra tillbakablickar visar Lee tillsammans med brorsonen Patrick, och tillsammans med sin egen unga familj, mycket gladare och bekymmerslösare än den tillknäppte, ibland våldsamme man vi fick se i inledningsscenerna. Patrick är i tonåren nu, med ett rikt socialt liv och drömmar om att fortsätta jobba på pappans båt, men Lee som blivit hans förmyndare kan bara inte låta det hända. Steg för steg avslöjas det varför det är så outhärdligt för Lee att befinna sig i Manchester.


Det finns en hel del gott att säga om filmen; historien den vill berätta, som är en annan ingångspunkt än de historier vi annars oftast ser; det tillknäppta berättandet; de utvalda småscenerna från vardagslivet; de flesta skådespelarinsatserna. Tyvärr är filmens ton dock inte den rätta för mig, även om jag kan förstå att den träffar helt rätt hos andra tittare. Den längre, tysta scenerna upplever jag inte som stämningsfulla utan som att kameran fått stå och gå. De anekdotiska vardagsscenerna tillför inte handlingen något utan blir stickspår. Det tillkämpade lugnet hos alla, centrerat kring Lees tillknäppthet, ligger som ett lock på känslorna - fram tills locket glider av.


Det är under den sista halvtimmen av filmen, när Lees exfru Randi konfronterar honom, som alla nedtryckta känslor bubblar upp. Michelle Williams är helt lysande som Randi, full av många motstridiga känslor även när hon gråter så att hon nästan inte kan prata. Randis tårar låser upp förståelsen för och sorgen över vad de båda har varit med om, och det gör att det gör ännu ondare att se att Lee skakas litet grand ur sin påtvingade tillknäppthet.


För min del var det alltså främst filmens formgivning som gjorde att den inte berörde mig tidigare: valet av scener, den långsamma kameran och de plötsliga påläggen av bakgrundsmusik. Regissör och manusförfattare Kenneth Lonergan har en stil som inte är optimal för mig, men jag vill ändå kalla Manchester by the Sea en välgjord och sevärd film; sorglig och tänkvärd.


lördag 28 januari 2017

Fäder och söner på Dramaten

Dramatens uppsättning av Turgenjevs Fäder och söner är placerad i en tidlös närhistoria, men låt oss inte glömma tiden den skrevs under: hos ryska studenter från priviligerade familjer och även hos andra växte insikten om att samhället var illa organiserat, med godsägare i bekvämlighet och livegna i nöd. När godsägare Nikolaj Kirsanovs son Arkadij kommer hem från studierna på besök har han med sig den karismatikse medicinstudenten Bazarov, som brinner för att riva ned allt som nu finns och bygga upp det igen - men bara det som är bra. Ja, de båda unga männen är nihilister, som inte tror på eller respekterar någonting.


Nikolaj, godmodig och beskedlig, och hans bror Pavel, en man med intellektuella ambitioner som drog sig undan världen efter ett krossat hjärta, har odlat sina egenheter på den lantliga gården. De unga arga männen i svart rispar genast hål på deras bubbla, men får också gott mothugg av Pavel, ord som är lättare att hålla med om idag när vi ser hur många revolutionärer som antingen inte har någon aning om hur man bygger upp det man rasat, eller än värre startar ett skräckvälde. Men låt oss igen minnas att de unga männen på 1800-talet inte hade något facit från världshistorien att avskräckas av.


Kärlek, hemtrevnad, att njuta av livet, har det någon plats när man skall omdana världen? Inte i Bazarevs ögon, men frestelsen blir svår när han möter den intressanta grevinnan Anna, liksom hjärtesorgen på flera håll. Hannes Meidal har glöden som krävs för att spela Bazarev, men är farligt nära att slå över till alltför stora gester, framför allt i de många scenerna mot den överspelande, överartikulerande Elin Klinga som Anna. Många gånger under deras frustade dialoger måste jag titta bort för att inte må illa.


Men det finns många olika typer av roller i Brian Friels dramatisering: den alltid fantastiske Johan Holmberg gör Pavel till en rörande sprätt men med charmerande esprit. Kicki Bramberg och Jan Waldekranz som Bazarovs föräldrar låter oss förstå vad den uppväxande mannen formades av, och står också för pjäsens mest hjärtslitande scen, trots att Bazarov själv är så överspänd att det är svårt att känna med honom. En riktigt god insats gör Otto Hargne som Arkadij, både i scenerna där han stöttar och spelar upp sin briljante vän, och när han vänder sig mot honom.

Nikolajs unga hustru Fenitjka och tjänstefolket blir tyvärr bara bifigurer av flera olika skäl, och Fenitjkas antydda uppvaknande på slutet påklistrat. Men pjäsens fokus är ändå nihilisterna och deras kamp, och deras ambitioner och splittring visar Fäder och söner utmärkt.

Länk till Dramatens sida om Fäder och söner

Foto: Sören Vilks


torsdag 26 januari 2017

Rogue Moon av Algis Budrys

Året är 1959, och på månens baksida har astronauter upptäckt en konstruktion som dödar alla som ger sig in i den. Gång på gång skickas modiga män in i området och dödas inom några minuter på otrevliga sätt. Konstruktionen är inte naturlig och alltför avancerad för att vara tillverkad av människor (de konkurrerande kosmonauterna, till exempel). När Rogue Moon börjar är chefsingenjören Dr. Edward Hawks på väg att möta näste man de vill skicka in i labyrinten, en äventyrare utan rädsla för döden som verkar vara rätt man för jobbet. Grymt, men spännande! Nu skall de äntligen gå till botten med den mysteriska konstruktionen. Hur tar man sig igenom den, vad är det som sker i den, vem/vad kan han byggt systemet och varför?

Det var dock inte de frågorna som Algis Budrys tänkte svara på när han skrev sin bok - snopet för mig! Istället ville han fokusera på hur mysteriet och det dödliga uppdraget inverkar på de inblandade. Dessutom hade han ambitionen att skriva en mer litterär science fiction med psykologiska inblickar, samt var tydligt påverkad av en tidsanda där James Bond och Playboy Magazine lockade allt fler.

Det är inte bara så att mannen med det dödliga uppdraget, Al Barker, presenteras som en attraktiv våghals och halvt övermänniska. På vägen till hans lyxvilla i bergen och väl på plats möter vi Vincent Connington, personalchefen som värvat Barker, och Barkers troféflickvän Claire Pack, som med några skissartade beskrivningar skall utmålas som en otäck mansslukerska. Det hela urartar till en pittmätning av en dignitet som för en nutida läsare enbart är pinsam.

Syftet med att låta två machomännen och en femme fatale gå loss i sina våldsamma rivaliteter tycks vara att utgöra motsats till den lugne, icke-imponerade Hawks. Jag sympatiserar förstås med idén att låta en ingenjör och vetenskapsman stå för en klokare, långsiktigt tänkande människa, men ibland under hans monologer kan jag inte skaka av mig känslan att de är ett konstruerat försvarstal för egna eller vänners tafatthet i mellanmänskliga relationer.

Det är först efter halva boken som Al äntligen skickas till månen. Vid det laget har jag försökt vänja mig vid tanken att Rogue Moon främst skall vara en psykologisk skildring, men blir ändå besviken av att resultaten av expeditionerna till dödskonstruktionen inte förklaras alls. Relationskriget fortsätter mellan människorna på jorden. På de allra sista sidorna får vi faktiskt en genomkörning av den mördande labyrinten, men tyvärr är även den en besvikelse.

Även när jag försöker väga in att Algis Budrys nog ville föra science fiction ut ur pulp-facket är den så märkt av sin tid och machismo (om än förlöjligad) att jag inte kan uppskatta den.

tisdag 24 januari 2017

Salongsmåleri?! på Waldemarsudde

Varje generation vill göra uppror mot den förra, och finna sina egna sanningar. Omkring förra sekelskiftet exploderade konsten i nya grenar: expressionism, impressionism, kubism, surrealism och många andra riktningar. Det är inte att undra på att människorna som såg på världen på dessa nya sätt dömde ut den tidigare, mer konventionella stilen, men det är synd att motståndet ännu är så stort mot att uppvärdera det traditionella måleriet. Men då och då händer det, som på Waldemarsuddes stora utställning, att den sortens konst ställs ut och får beundras för sin egen skull. Titeln är ett utrop, Salongsmåleri?!, den litet nedsättande term som användes om genren av de efterkommande.


I sal efter sal visas verken som hölls för vackra och lyckade under sin storhetstid, andra hälften av artonhundratalet. Konstnärer och undergenrer presenteras intill de tilldragande tavlorna, alla målade med noggrann teknik, skön harmoni och ljuvliga färger. Där finns skildringar av vardagen; några idealiserade lantbrukare och även den välkända Grindslanten, för målningar av barn var populärt.


Ännu mer intresserad var man dock av att måla historiska motiv ur Bibeln eller scener ur romersk och grekisk mytologi och historia. Där fanns många spännande händelser att dramatisera, ett stråk av exotism som kittlade litet extra, och inte minst möjligheten att måla nakna kvinnokroppar då ögonblicket krävde det - odalisker! En klänning som ramlat ned och blottar ett blekt flickbröst!


Mot detta kan man direkt invända att många tavlor exotiserar främlingen och skönmålar arbetarnas liv. Vill man fördjupa kritiken kan man säga att motiven är så pass direkt tilltalande rent estetiskt - lena barnkinder, egyptiska smycken i lysande färger - eller känslomässigt - Romeo och Julia kärleksfullt omfamnande, senare på väg i döden - att de inte kräver någon ansträngning från betraktaren, ingen tolkning. Detta är ju faktiskt den kritik jag själv har mot en del hypade moderna konstnärern, framför allt Jeff Koons, och den är till viss del giltig här.


Försöker tavlorna berätta något nytt eller är de bara vackra och spännande kompositioner? Det blir en än mer spännande fråga då utställningens målade tavlor varvas med Miss Anielas stiliga fotografier av sig själv i poser och dräkter som matchar gamla tideras imposanta målningar. Är de mer än bara något att titta på och njuta av? Under intryck av utställningen Salongsmåleri?! vill jag säga att titta och njuta räcker långt - inte hela vägen, men tillräckligt långt. Det goda hantverket är värt beundran.


Länk till Salongsmåleri?! på Waldemarsudde




söndag 22 januari 2017

Jag, Daniel Blake

Ska man inte vara tacksam över att staten ger en bidrag om man inte har någon egen inkomst? Det är inte alla människor i världen som har den möjligheten. Men i filmen Jag, Daniel Blake visar Ken Loach hur vägen till att få åtminstone tillräckligt till att överleva är så krånglig och fylld av förnedringar och till och med hinder att det inte finns ett uns energi över till tacksamhet.


Till att börja med är det inte säkert att Daniel Blake kommer att få några pengar alls. Efter en hjärtattack har hans läkare förklarat honom för svag för att arbeta än på länge, men försäkringskassans utredare bedömer honom för frisk för att få sjukpenning. Fångad i denna paradox drar Daniel ändå i de få tåtar som finns: ringer till myndigheten för att få besked, besöker arbetsförmedlingen för att anmäla sig som arbetssökande, försöker fylla i alla blanketter som numera skall lämnas via webben. Men telefonkön är timslång och beskeden intetsägande, och Daniel Blake har vare sig dator eller datorvana. På arbetsförmedlingen finns bådadera, men personalen är förbjuden att hjälpa till av sin drakoniska chef.


I en annan del av arbetsförmedlingen ser Daniel Blake någon som inte lyckas behålla fattningen: Katie, en ung kvinna med två små barn, som riskerar indraget bidrag för att hon kommit för sent till mötet med handläggaren. Men hon är ju nyinflyttad till Newcastle och åkte fel med bussen! Nej, inga ursäkter godtas, inga regler får tänjas på, ingen hänsyn visas till människor som redan befinner sig i underläge.

Genom hela filmen är det de mellanmänskliga, medmänskliga kontakterna som står för ljuspunkterna och påminnelser om hur ömsesidigt livet egentligen är: grannen som irriterar men också piggar upp, den okända bänkgrannen i bibliotekets datasal som hjälper till med blanketten, och så den djupare vänskapen mellan Daniel och Katie, som inte har mycket någon av dem men gör så stor skillnad i sina utbyten av omsorger och gemenskap. Dit kan man också räkna kyrkans hjälpverksamhet, som utan pekpinnar och med mjuk vänskaplighet låter behövande människor "shoppa" bland det som andra donerat.


Under historiens gång väcks många tankar om vad som är fel i systemet och hur det borde rättas till. Att olika myndigheter och instanser kan göra olika bedömningar om en människas förmåga och därigenom sätta hen i en omöjlig sits skall inte vara möjligt; det måste samordnas och det ansvaret kan inte läggas på den hjälpbehövande. Att processer går långsamt och inte är användartillvända är oprofessionellt, och oacceptabelt på systemnivå då det skapar grus i maskineriet. Detta kan delvis bero på knappa budgetar, men också på att processer är illa planerade och resurser ojämnt fördelade. Bland personalen på arbetsförmedlingen finns säkert en del som, liksom filmen väljer att framställa dem, till synes av sadism trycker tillbaka protesterande på sin tillmätta plats, men också andra som sätter upp en hård fasad för att inte nötas ned av eländet de möter.

Daniel och Katie lever på marginalerna, men har ändå något hopp om att livet skall kunna bli bättre: ett ändrat beslut om bidrag, tid att plugga och få ordning på sitt liv. Utan det hoppet vore dagarna ännu tyngre. Att själv kunna göra något för en annan människa ger också mening till livet. Men minsta motgång kan fälla krokben för någon som redan har svagt fotfäste.


Filmen gör en stor insats när den visar att de till synes besvärliga människorna som ställer till scener hos myndigheten kan vara strävsamma, ärliga människor som verkligen försökt göra allt rätt men blivit stoppade och undanstoppade av motstridiga regler. Visste vi inte det? Jo, jag tror att alla vi som läser det här redan kände till det, men det är gott att bli påmind om det i Ken Loachs medkännande gestaltning. I en av de sista scenerna är det en liten gubbe på gatan som gastar ur sig en lång harang mot etablissemanget som skapat det vridna systemet; det är den ilskna protest som Katie och Daniel Blake hållit inne med hela tiden när de bitit ihop och kämpat på. Trots de många sorgliga scenerna är det inte hopplöshet som filmen lämnar efter sig.


fredag 20 januari 2017

Darwin's Radio av Greg Bear

De inledande ledtrådarna lägger Greg Bear ut över flera delar av världen: Georgien och Alperna, till att börja med. Det är olika personer som upptäcker och undersöker kroppar av människor som dött under vitt skilda omständigheter och tidsperioder, men vi nyfikna läsare lägger de mer udda detaljerna på minnet och försöker pussla ihop bitarna till en helhet. Bokens titel leder tankarna till evolutionen, så vad är det för budskap som sänds genom radion?

Varje fynd i sig väcker intresse av olika slag, och redan från början är det molekylärbiologi och teorier om människans utveckling som måste sättas på prov och utvidgas för att försöka skapa förståelse om vad det är man har hittat. Greg Bear har lagt ned stor möda på att göra historien vetenskapligt trovärdig, och enligt min mening har han hittat ett bra läge där beskrivningar av processer och teoretiska resonemang får ta den plats de behöver utan att handlingen blir för komplex för att hänga med i eller förlorar i spänning. Det är närmast fascinerande hur långsamt Bear kan låta sammanhangen uppdagas och fördjupas utan att det känns utdraget.

En viktig anledning är förstås att Greg Bear dessutom lyckas ge sina huvudpersoner personlighet och motivation som går att förstå, även de bad guys som inte alltid är helt igenom onda. Bear är bra på att skriva dialoger och skapa trovärdiga relationer mellan människorna, något som inte alla science fiction-författare kan, men vilket brukar vara det första som förlåts om historien är tillräckligt spännande. Här blir en del psykologiska aspekter, nästan ironiskt och ibland helt medvetet, speglade i huvudspåret: lust efter en annan människa, rivalitet och konkurrens kan influera handlandet hos annars rationella människor. Och hur kan den evolution som låtit oss bli så smarta och handlingskraftiga släppa fram så svårhanterbara tillstånd som depression, när en kompetent och analytisk människa blir lamslagen och förlorar lusten att leva? Huvudpersonen Kaye Langs oro för och kärlek till sin deprimerade make är ett välskrivet och viktigt sidospår.

Men det centrala i boken är det i våra gener som börjar slå igenom, "radiosignalen" som till synes uppträder som en sjukdom som får gravida kvinnor att spontanabortera eller föda missbildade barn. En sådan sjukdom skapar förstås en AIDS-liknande oro, och när den kommer till USA slår de stora maskineriet igång för att hitta ett botemedel.

Det är där, efter ett hundratal sidor, som berättelsen börjar falla sönder litet i mina ögon; det som började i Alperna och i Georgien fokuserar nu enbart på USA när det hade varit givande ur såväl bokens som läsarens synpunkt att ta in information från andra länder i världen. Och i de sista kapitlen börjar den genförändring som allt hänger på och som hållit uppe hela racerloppet att kännas alltför långsökt och inte längre trovärdig. Slutet känns som en hastig uppvridning till tio efter ett stadigt och pålitligt tempo. Men allvarligt talat gör detta inte så mycket, när boken i det stora hela är så intelligent och engagerande skriven. Det finns en direkt fortsättning, och jag tvekar mellan att vilja läsa den och vara nöjd med enbart Darwin's Radio.

onsdag 18 januari 2017

Insomnia på Bonniers Konsthall

Tillståndet av (ofrivillig) sömnlöshet är ett givande tema för en konstnär. I ensamhet i mörkret, då världen tycks frånvarande, kan man såväl uppleva stark inspiration som bara känna ödslighet, eller rädsla, eller storslagenhet, känslor man vill dela med sig i konst.


Verken i utställningen Insomnia på Bonniers Konsthall varierar i innehåll och utförande, och en del av dem passar inte så bra in under samlingsnamnet. Det gäller främst Kate Coopers datorrenderingar av idealiserade kvinnokroppar, vilka vore intressanta i ett annat sammanhang, men här är malplacerade. Den enorma Maran byggd av Tamara Henderson och Julia Feyrer är desto mer relevant; stor men inte alltför hotfull till sin gestalt har den fiskat upp allsköns vardagsproblem och tingestar i sina nät. Tyvärr visas den i salen med stora fönster mot gatan, och då det är dagsljus när jag ser den blir den inte så tung som den kunnat vara, trots den (mar)drömska musiken som driver på stämningen.



De fascinerande Two Roaming Beds av Carsten Höller rör sig långsamt över salen; de på natten ditfästa pennorna har ritat upp de mjuka svängarna de utfört. Idén att få sova över i dem är lockande, men främst som idé: att få vara på färd under sömnen, inte bara i drömmen, och att vakna upp och se väggarna ur olika perspektiv.

Helt överensstämmande med temat och minnesvärt är det första verket man stöter på i filmsalen vid ingången, Downhill av Katarina Löfström. En kamera har filmat en berg- och dalbanefärd i mörker. Inga människor syns, bara den upplysta rälsen strax framför den osynliga vagnen, förbiblixtrande ljus från staden och återkommande ljusfläckar jämnt fördelade över bilden, ljusfläckar med en övernaturlig regelbundenhet. Därtill underbart vacker och suggestiv musik, kongenial med stämningen i bild. Filmloopen innehåller så många aspekter av insomnia att det går att välja både vad man känner igen sig i och vad som är nytt: att tas på en resa man inte styr över själv; att se civilisationen längre bort men vara avgränsad från den; eufori över äventyret att vara ensam, att vara föregångare; att vara på ett äventyr att minnas och berätta om.

Länk till Insomnia på Bonniers Konsthall


måndag 16 januari 2017

Kungliga Filharmonikernas Blåsarkvintett i Närbild

I serien Filharmoniker i Närbild dök Kungliga Filharmonikernas Blåsarkvintett upp tillsammans med Bengt Forsberg på piano samt ett imponerande sent inhopp av Anna Riikonen på flöjt. Det var en stor glädje att få höra de intressanta verk som skrivits för de här två sättningarna (med och utan piano) och inte minst den fina klangen från instrumenten tillsammans. En av de många goda delarna av Filharmoniker i Närbild är också att de yrkesstolta musikerna väljer musik som inte spelats så mycket, och framför dem personligt och engagerat.
Pauline Hall

Först fick vi höra Svit för blåsarkvintett av Pauline Hall, ett verk som uruppfördes hösten 1945 i Norge för att fira att ockupationen var över. Det var ett i stora drag lekfullt och underhållande stycke med intressanta stråk av dissonans i ett par av satserna.

Efteråt kom Kvintett i Ess-dur för piano och blåsare KV 452, vilket Wolfgang Amadeus Mozart själv sade till sin far var det bästa han någonsin skrivit. Så ljuvligt var det också! Stora, mjuka klanger som likt luftballonger och påskjutande melodistämmor rörde sig framåt över en stor himmel, varvat med snygga samstämda lekar mellan alla instrument.

Efter paus var det dags för Saraband och menuett för blåsarkvintett och piano från 1918 av Vincent d’Indy, i två delar med vitt skilda temperament men vackert placerade intill varandra.

Sist fick vi höra Sextett av Louise Farrenc, vilken den gode Forsberg sade kunnat vara komponerade 1792 istället för 1852, så opåverkad var hon av moderna tendenser. Men nog hade sextetten dramatiska partier och romantiska vågor! Det tog ensemblen också väl till vara på. Allt som allt var det mycket gott att få höra musik ur historien som av olika skäl inte fått så mycket uppmärksamhet (än) som de skulle kunna förtjäna.

lördag 14 januari 2017

Stranger Things

Vi är många som hade lättare att tro eller till och med hoppas på att det fanns något mer och spännande bakom väggarna i vardagen när vi var barn; att det vi läste om i science fiction- och även skräckböcker skulle kunna vara sant och hända oss själva. Efter några decennier av pluggande och jobbande har den tron nötts ned, men den är fortfarande stark i kompisgänget vi möter i Stranger Things: Mike, Dustin, Lucas och Will är några grabbar i tolvårsåldern som spelar Dunegons & Dragons i Mikes källare.


Att Will verkligen möter ett monster när han cyklar hem genom den mörka skogen, och faktiskt försvinner till en annan värld, startar flera parallella quests för att hitta honom, och inget av dem följer några regler man kan läsa sig till från en tjock bok. Pojkarna är drivna av vad de lärt sig i spelet; ta sig ut och leta i de fysiska omgivningarna, men också söka upp och fråga ut dem som kan veta mer om idéer de får.



Sheriffen i den lilla staden börjar förstås sina eftersökningar, utan några gissningar om övernaturliga orsaker, men med kunskap om andra oförklarade brott i trakten, och plockar på det viset fram viktiga ledtrådar på sitt håll. I händelsernas centrum sitter Wills mamma Joyce och storebror Jonathan, drabbade av småstadens skvaller redan innan försvinnandet för att de är fattiga och udda. Att Joyce insisterar på att Will fortfarande lever och finns nära kan avfärdas som önsketänkande, men tillsammans med henne upplever vi hur varelser från en annan plats gör sig hörda och försöker ta sig in i vår värld. Det är både ruskigt och fantasieggande att se hur det övernaturliga bokstavligen bryter sig in i det sjaviga hemmet, och det är starkt att se Joyce rusa iväg i skräck, för att sedan vända och gå tillbaka för sin älskade pojkes skull.


Pojkarna har en viktig hjälp i sitt sökande efter Will: den mystiska flickan de hittar under sitt letande efter Will. Redan från början vet vi att hon rymt någonstans ifrån, och att de som jagar henne inte tvekar att döda alla som sett för mycket. Hon säger inte mycket, verkar kunna bidra med mycket i pojkarnas quest, men är djupt skrämd inför vad de kan stöta på på vägen.


En stor och viktig del av Stranger Things är barnens vänskap. Sammanhållningen mellan pojkarna känns äkta från första stund, men de är också väldigt olika individer och reagerar olika på vad flickan, Eleven, vill göra och vägrar göra för att hjälpa dem. Att kompisgänget exploderar i bråk känns lika trovärdigt som när de håller samman inför dryga, dumma mobbare.


Några år äldre är Wills bror Jonathan, och Mikes syster Nancy och hennes klasskamrater Steve och Barb, och genom dem får vi också ett inslag av high school-kärlek, krossade hjärtan och än värre öden. Deras parallellhistoria som jag till en början tyckte fick för stor plats utvecklade sig väl, och de visade sig vara mer än typiska "första-offret-i-en-skräckfilm".


Några logiska kullerbyttor finns det - varför täcker Joyce sitt hem med julgransljus när alla lampor kortslutit varje gång Will kontaktat henne? Som tur var fick hon visst tag i parallellkopplade slingor, inte seriekopplade, och handlingen kunde fördjupas och fortsätta. Bit för bit uppdagades det vad som hänt med såväl Will som Eleven, men inte allt. Det beror inte på slarv från de hängivna serieskaparnas sida, utan för att bröderna Duffer ville berätta historien ur perspektivet av dem som inte vet allt - barnen, Joyce, sheriff Hopper - och som måste försöka hantera vad som händer dem. Skräcken och hotet dock blir inte mindre av att de får reda på mer.


Bröderna Duffer har talat om att nästa säsong skall visa mer av det hemlighetsfulla företaget och de experiment som har öppnat vägarna mellan vår värld och den slemmiga, kalla värld som vill krypa in i vår. En kort och koncentrerad säsong likt den första med det temat låter minst lika intressant som det vi redan sett.


torsdag 12 januari 2017

Uprooted av Naomi Novik

En författare som skriver om magi måste finna sin egen balans för att göra det trovärdigt - hur uttalas trollformlerna, tär det på den som utför magin, hur mäts krafter mot varandra i de oundvikliga striderna mellan gott och ont? Naomi Novik placerar sin berättelse i ett igenkännbart men ändå avlägset Östeuropa, i trakterna mellan länderna Polnya och Rosya, med slaviskklingande namn på människor och byar. I just de trakterna växer också en skog som byborna vet att akta sig för, och som ändå lyckas ta tributer av människor som kommit för nära.

Vår huvudperson Agnieszka är en sjuttonårig flicka i de bygderna, vilket också sätter henne i blickfånget för Draken - trollkarlen i sitt torn, som vart tionde år väljer ut en flicka att tjäna hos honom. Förvirringen blir stor när han väljer den klumpiga Agnieszka istället för hennes bästa vän Kasia, den vackra och duktiga som alla väntade sig skulle bli hans val. Instängd i slottet upptäcker Agnieszka att hon är dittagen för att hon själv har magiska krafter, och mycket motvilligt från båda sidor börjar Draken lära upp henne.

Så här långt kan boken Uprooted låta som en lätt omstöpning av delar ur andra berättelser om häxor och trollkarlar, men Naomi Novik gör mer än att bara pussla ihop gamla bitar på ett nytt sätt. Människor och händelser är inte så entydiga symboler för oskuld, styrka, ondska eller annat som de oftast är i sagor och enkalre berättelser. Den som först verkar som en usling kan visa sig hjältemodig när det behövs, men ändå gå vilse och misslyckas. De människor och magiker som Agnieszka möter har egna anledningar till att handla som de gör; motarbeta henne av genuin omsorg om landet eller hjälpa henne för sin egen vinning.

Handlingen i Uprooted är på liknande sätt en oförutsägbar men begriplig väg in och ut ur den lurande skogens makt - skogen, som är mycket mäktigare och listigare än man först tror. Nya faror och enklare hinder måste bemötas, och varje steg har konsekvenser som leder Agnieszka, Draken och Polnyas härskare mot strider som kan utplåna hela riket. Den spänningen driver berättelsen framåt på varje sida. Boken genomsyras också av Noviks rika språk, jordnära när det passar och magiskt fantasifullt när det behövs. Beskrivningen av magin som formler som måste sjungas fram med rätt melodi är återkommande inslag som  fascinerar. Det gör det tydligare hur de olika magikerna har olika sätt att handskas med magin, och att Agnieszkas naturnära krafter kan både understödja och behöva hjälp av den mer klara, strukturerade magin från andra trollkarlar.

Det är gott att plöja igenom en tjock men lättläst bok som innehåller en avslutad berättelse och inte är en del av en trilogi. Berättelsen om Agnieszka och hennes värld är rik och inbjudande, men fullkomnas inom bokens pärmar så att man inte behöver längta efter mer nyheter från Polnya. Däremot vill jag gärna läsa mer av Naomi Novik, och där finns det ju redan några bokserier att fördjupa sig i, så det kan en törstig läsare vara nöjd med.

tisdag 10 januari 2017

Cabaret på Borås Stadsteater

Glamourös, lockande, självsäker och rapp i replikerna glider han in, vår Konferencier, vår och Kit Kat Clubs domptör och konferencier. Men först har han sjungit den välkända välkomsthälsningen haltande, böjd under en osynlig tyngd, för att påminna om att dansen och dekadansen i 1930-talets Berlin som tycktes ohejdbar sköts in under det totalitära förtrycket och fick leva på nåder, om ens alls.


Stora scenen på Borås Stadsteater är ypperligt utnyttjad till max: på ena sidan skymtar den glittrande levande orkestern, ur djupet i mitten rusar en mängd sjungande och virvlande klubbdansöser fram, och vid sidan av detta kan man ibland se bihistorier spelas upp i andra delar av scenografin. Kläder och kulisser är moderniserade i lagom grad, utan att man känt sig nödgad att flytta handlingen från originaltiden,och det är bra.


Cliff Bradshaw anländer till det fattiga men spännande Berlin för att uppleva den unika stämningen och skriva sin andra roman. Bland alla flirtiga baletthoppor av båda könen sticker Sally Bowles ut, med en långsammare, kattlik repertoar av förföranden i förbifarten. Och minsann om hon inte slinker in hos Cliff och blir kvar där, och låter honom uppleva ännu mer av Berlins nöjen och också sorg.


Uppsättningen av Cabaret på Borås Stadsteater är proffsig, med goda insatser från precis alla på scenen. Extra bra är Elin Bornell som Sally Bowles, oemotståndlig och irriterande på samma gång, men helt suverän är Mikael Dahl som Konferencieren. Hans sköna divalater, perfekta ta-för-sig-mimik och hans djupa, rika stämma får sin fulländning i hans absoluta närvaro i varje scen, som en seismograf som känner av varje ändring i stämningen. Jag hoppas att få se honom många fler gånger, som vamp eller i krävande karaktärsroller, och hoppas också att så många som möjligt ser den stjärngnistrande Cabaret-föreställningen i Borås så länge den ges!

Länk till Borås Stadsteaters sida om Cabaret

Foto: Amelia Bordahl

söndag 8 januari 2017

Arrival

Det har kommit utomjordingar till jorden. Tolv stora rymdskepp med vackra former av släta snäckor hänger ovanför tolv platser på vår planet. Vänligt besök eller början till en attack? Det är inte helt lätt att förstå, ens efter att de har öppnat dörren för delegationer av människor.


Filmen Arrival gör ett gott jobb av att beskriva ankomsten av något annorlunda och obegripligt till vår invanda värld. Regeringar reagerar med försiktighet, människomassor oroas och bryter ut i kravaller. Vi får följa USA-filialens försök att interagera med utomjordingarna via två inkallade experter, den teoretiske fysikern Ian Donnelly och vår huvudperson, lingvisten Louise Banks.


Filmens styrka ligger i den långsamma inledningen, i hur vi ser förberedelserna och säkerhetsåtgärderna inför kontakten med skeppet och dess besättning. Militären har snabbt och erfaret byggt upp fysiska barriärer och protokoll för hur man närmar sig rymdskeppet, och skapat en väg in genom dörren som öppnas var artonde timme. Genom de otympliga skyddsdräkterna och försiktighetsmåtten de mänskliga besökarna beläggs med känner vi tillsammans med Louise tyngden av den utomjordiska närvaron.


Väl framme i den kala mötessalen blir känslan av något annorlunda ännu starkare. Besökarnas form liknar bara svagt något jordiskt, men de är inte antropomorfa, har inga ansiktsdrag att läsa, och deras talade språkljud är obegripliga. Louise påbörjar sina försök till kommunikation, både påskyndad och tillbakahållen av militären, som tolkar alla utsagor med skepsis, vaksamma inför hot. Än större blir pressen när mer lättantändliga stater runt om i världen tolkar budskapen som fientliga, och börjar rusta för krig mot skeppen.


Jag hade den dubbla turen att ha läst novellen som filmen bygger på, Ted Chiangs komplexa The Story Of Your Life. Att jag i stora drag visste vad berättelsen gick ut på gjorde att jag kunde njuta av stämningen; både skönheten i det overkliga och oron i de allvarliga situationerna. Jag kan dock förstå om handlingen förvirrar och irriterar andra; jag tyckte själv att momenten hastades fram till det alltför overkliga i de dramatiska scenerna på slutet. Tillsammans med det tyckte jag att filmen fastnade litet för ofta i dröm-scenerna, och därför är jag inte helt nöjd med den, men jag uppskattar den ändå för sin vision och sin trovärdiga sammansmältning av konkreta, kalla fakta och en vidare syn som sträcker sig till stjärnorna.


fredag 6 januari 2017

The Female Man av Joanna Russ

 
Janet Evason dyker upp ur tomma intet, mitt på Broadway. När hon tas till Pentagon frågar hon "Where the dickens are all the women?" Polismannen som kastats till hennes värld för några ögonblick frågar "Where are all the men?" Janet Evason kommer från Whileaway, ett samhälle som utgör en intressant blandning av högt utvecklad teknologi och primitivt jordbruk och jakt, och sedan några sekel är befolkat enbart av kvinnor.

I de första kapitlen av The Female Man får vi veta en hel del om hur livet fungerar på Whileaway. Liksom för att bevisa att ett kvinnligt styrt samhälle inte feminiseras bortom funktionsduglighet brer författaren på med att en mor är hemma med sitt barn i fem år innan dottern tas till gemensam uppfostran med andra barn, och att de fem åren är de lättaste i ett liv som annars utgörs av hårt arbete. Dock får vi senare höra att en Whileawayian arbetar sexton timmar per vecka...

Janet Evason är tuff och effektiv och obekymrad om sitt utseende. Hennes raka motsats är Jeannine Dadier, en annan av bokens huvudpersoner. Jeannine har en halvintresserad pojkvän och ett jobb som bibliotekarie men är otillfredsställd med livet, som enligt vad hon förstår från sin omgivning skulle få sin fullbordan i glamourös uppvaktning och/eller äktenskap och barn. I sällskap med den påstridiga Janet försöker Jeannine ofta sjunka in i väggen och försvinna och lyckas faktiskt då och då. Men längre fram i berättelsen kommer även Jeannine att känna sig instängd och frustrerad av de stereotypa förväntningarna på henne, även om hennes lösning bara leder henne djupare in i fängelset.

Något som tidigt i boken irriterade mig, kräsen science fiction-läsare, var talet om parallella världar där en handling utförd på olika sätt leder till ett uppsplittrande av världen och i förlängningen till helt olika världar. Jag ville tänka att det var det som lett till de vitt skilda samhällena på jorden respektive Whileaway, men Janet Evason sade att hon kom från tiotusen år in i framtiden. Vid ett tillfälle kallas hon också "our ambassador from the stars", ytterligare en förväxling av SF-troperna.

Nu kan det sista uttalandet ha berott på inkompetens hos media i boken, och den parallella världen i fråga är den som Jeannine kommer ifrån. Ambassadören från vår verklighet träder snart också in i handlingen och heter Joanna, precis som författaren. Flera gånger kliver Jeannine ut och Janet in i handlingen, som för att symbolisera att den mer självsäkra och krävande sidan av Joanna tar över istället för den underdåniga Jeannine.

Men där finns ytterligare en huvudperson med namn på J, Jael från en karg värld där män och kvinnor lever åtskilda och i ständig krigsberedskap. I hennes värld ställs konflikten på sin spets, den där män kräver vackert utseende, dämpade ambitioner och beundran av kvinnor och sablar ned deras egna tankar och verk.

The Female Man har ingen tydlig handling utan är en effektiv samling av hur fördomar och begränsningar formar kvinnorna och även männen i vår värld. De fyra kvinnorna är egentligen samma, skapade av sina omständigheter. På sista sidan talar Joanna till sin bok som till sitt barn, och hoppas på en dag när den skall läsas med förbluffning eller nästan skrattas ut för att den är så gammalmodig och svårbegriplig. Visst är det skönt att se att många av de värsta förolämpningarna är omöjliga i (de mest progressiva delarna av världen) idag, och Russ blottlägger många av de krokben som fortfarande slås för kvinnor. Jag hade dock gärna velat ha mer sammanhang i och mellan de scener där boken fördjupar sig i de olika världarna, och mer litterär gestaltning av paradoxerna. Nu kommer jag på mig själv med att längta efter såväl Carol Emshwillers humorfyllda samhällskritik som det kvinnodominerade samhället Jeep som Nicola Griffith beskriver så ingående i boken Ammonite. Men självklart är The Female Man viktig som tidsdokument och som benchmark för att se att vi faktiskt tar oss framåt.

onsdag 4 januari 2017

Årets bästa filmer 2016

Det är något särskilt med film. Det är bilder på en duk, skådespelarna och regissören kan vara långt bort i såväl tid som rum, men de där bilderna drar in blicken och tankarna så att man kan övertygas om att man själv är någon annanstans, kanske till och med en annan person. När jag började fundera tillbaka på vilka som var de bästa filmerna från 2016 dök Hail, Caesar! upp allra först. Bröderna Coen är älskare av film och skapare av filmer och ett filmspråk som är unika. Hail, Caesar! går tillbaka till en tid när biograffilmer var ännu större avbrott mot vardagen. Handlingen är en fantastisk lek med Hollywoods hemligheter och hårdputsade stjärnglans, men viktigast av allt: den innehåller en kärna av övertygelse, den där övertygelsen som gör att allt putsande och trixande blir värt det.


En film som i våra dagar är både ett tidsdokument och visionär i sin egen rätt är Fritz Langs Metropolis. Att den visas igen på biografer med mycket passande musik framförd av The Metrophonic Orchestra är en välgärning! Detsamma gäller den tillfälliga visningen av Sally Potters Orlando - det var tjugo år sedan jag såg den för första gången, och att se den igen i en biosalong var en annan sorts upplevelse än den första, men lika viktig.


Den svenska filmen Jätten blandar drömscener med en mycket konkret och oglamourös vardag, och ger värdighet åt människor många försöker blunda åt fastän de finns alldeles intill oss. Jag ser fram emot fler filmer av regissören Johannes Nyholm.


En övernaturlig stämning blir det i Charlie Kaufmans Anomalisa, inspelad med dockor i stopp-startteknik. Det ger regissören chansen att visa en värld där alla utom en enda har samma ansikte och samma röst - en depressiv och svårhanterlig situation för huvudrollen. Idén att använda dockor är kreativ och den har den har genomförts mycket väl i Anomalisa.


Zombies på film och i TV-serier har blivit så vanliga att man kan tycka att marknaden är mättad. Men filmatiseringen av boken The Girl With All The Gifts gör zombiernas attacker otäcka på ett nytt sätt, och finner till och med pervers skönhet i den skräckblandade stillheten mellan anfallen.

Detsamma gäller för The Revenant, där hotet kommer från naturen och från de människor du konkurrerar med. Attackerna från en rasande björn, och mellan indianer och nybyggare, är grymma och våldsamma, och stillheten i naturen däremellan en klen tröst. Men för dem som håller ut har det hårda livet i Nordamerika på 1800-talet sitt värde.


Ett hårt slitsamt liv är vad som bjuds människor på många av planeterna i en galax långt, långt borta. I Rogue One: A Star Wars Story fick vi se drivkraften och bakgrundshistorien till händelserna i den klassiska filmen Star Wars: A New Hope, och det var en skickligt uppbyggd film som passade in sina trådar till filmerna före och efter men ändå var sin egen, självständiga och mycket spännande historia.

Lika emotsedd men också motarbetad var nyinspelningen av Ghostbusters. Nya versioner av gamla filmer görs i övermått idag, och visst var jag också skeptisk när jag först hörde nyheterna. Men desto roligare blev det att se det tighta, lyckade resultatet! Filmen byggde listigt på att alla känner till den första Ghostbusters, men kickar med glimten i ögat iväg på en helt egen bana. Så synd det är om alla som inte ville uppskatta de smarta skämten varvade med ektoplasma som plaskade ut ur rutan i 3D! Jag ville se Ghostbusters varje vecka igen efter att jag sett den första gången, vilket jag tyvärr inte hann med, men jag längtar efter att se den igen, många gånger, och varför inte ett par uppföljare i samma anda?