tisdag 31 oktober 2017

The Embedding av Ian Watson

På institutet där Chris Sole arbetar rehabiliteras barn med hjärnskador medelst kirurgi och terapi. Men i tre försöksrum undangömda längre in i byggnaden sker en annan sorts forskning. Där har barn utan hjärnskador fått växa upp i omgivningar manipulerade för att deras hjärnor skall uppfatta verkligheten annorlunda och så formas till något nytt. I Soles rum är det språket som är förvrängt på ett sätt som skall trigga barnen att tänka och tala rekursivt.

Pierre, en tidigare kollega till Sole och hans fru, befinner sig i Brasilien där han upptäckt en indianstam som verkar tala rekursivt under inverkan av en lokalt tillverkad drog. Med möda försöker Pierre vinna folkets förtroende och få ta del av riterna och undersöka språket. Det är en kamp mot tiden då en gigantisk dammbyggnation är på väg att lägga deras del av Amazonas under vatten, och alltså utplåna samhället och trädet från vilket de får sin drog.

Ian Watson skrev sin bok The Embedding år 1973, och tidsandan genomsyrar prosan. Bifigurer i handlingen är ingenjören som leder dammbygget, vilken jagas av skuldkänslor från sin tid i Vietnam, och en grupp inhemska gerillakrigare som vill spränga dammen. Dessa sidospår hade kunnat ge tyngd och kontrast åt de mer abstrakta lingvistiska partierna, men blir mer distraktioner och desto mer irriterande som de är tyngda av en stereotyp blick på kvinnor, "Negros" och "half-castes".

Vad värre är, kapitlen om det nya sortens språk och hur det skall förändra hjärnan och till och med världen är varken nog utförliga eller spännande för att hålla uppe intresset för huvudhandlingen. Det mytiska språket beskrivs inte tillräckligt väl för att man skall kunna göra sig en bild av det, än mindre hur eller varför det skulle kunna påverka den talande och hens omvärld. Det gör det till ett ännu större övergrepp att se hur en grupp vetenskapsmän låst in tolv barn utan normal mänsklig kontakt för närmast godtyckliga experiment.

Det råkar slumpa sig så att det dyker upp en tredje part med en fascination för språk och hur det kan forma om världen: en ras av utomjordingar med en kosmologiskt driven mission att samla in universums mest disparata språk. Där får berättelsen vingar i några kapitel! Men tyvärr inte så länge att det överväger de många klumpigare kapitlen.

The Embedding var Ian Watsons debutbok och fick en hel del beröm då den kom ut. Jag tänker läsa flera böcker av Watson och hoppas på smidgare prosa och mer spännande historier.

Länk till en intressant recension av boken skriven av en lingvist

söndag 29 oktober 2017

Borodinkvartetten i Konserthuset

Inspirerad av Robert Schumann, som gjort detsamma trettio år tidigare, skrev Pjotr Tjajkovskij en rad med korta stycken menade för barn; lättlyssnade, (någorlunda) lättspelade och med titlar om dockor och tennsoldater. Men om något ägnat för barn är riktigt välskrivet, är det självklart njutbart även för vuxna. De delvis till åren komna herrarna i Borodinkvartetten låter sig och publiken förnöjas av melodierna i Tjajkovskijs Album pour enfants op 39 (1878), bearbetad för stråkkvartett efter att ursprungligen varit skriven för piano. Men det är inte bara söta lekar som beskrivs; de 24 styckena låter efter hand alltmer skrämmande, bland annat när häxan Baba-Yaga tar sig in i handlingen.

Foto: Keith Saunders
Efter det äventyret var det litet tröstande att få höra  Franz Schuberts vackra Kvartettsats i c-moll D 703 (1820), så vacker, om än inte utan sin egen dramatik. Jag har inte alltid varit förtjust i Borodinkvartettens litet träiga klang, men den här gången fanns det kvar mycket av den nödvändiga lättheten i musiken i ett annars allvarsamt program.

Efter paus tog sig Borodinkvartetten an kompositören de hade ett nära samarbete med under hans livstid, Dmitrij Sjostakovitj. Först spelades Stråkkvartett nr 6 (1956), ett övervägande gladlynt verk med understråk av allvar. I den efterföljande Stråkkvartett nr 13 (1970), där violan får stiga fram med den äran, finns det dock mer oro och uttalad smärta från början till slut, och ändå är verket och dess harmonier mycket givande att lyssna på.

lördag 28 oktober 2017

(Pan)African Science Fiction på Uppsala Kortfilmsfestival

Med stundtals mycket lös anknytning till science fiction och med spelplatser även utanför Afrika var programmet för (Pan)African Science Fiction ändå mycket intressant och sevärt. Det började utmärkt med den kenyanska filmen Pumzi, som utspelade sig på ett av de få platser där människan överlevt efter tredje världskriget, vattenkriget. Det högteknologiska centret kräver dock noggrann insamling och återvinning av vatten, även minsta svettdroppe från människorna där. Utanför är världen uttorkad och förstörd, så dröm inte ens om grönskande träd - bokstavligen, drömmar om träd är förbjudna! Men det mystiska paketet som den unga kvinnan på Naturhistoriska Muséet får sig tillsänt innehåller ett frö till såväl grönska som förhoppningar om ett liv i naturen.


Det är en god idé att varva längre filmer med kortare musikvideor, och det vi fick se av det senare slaget var tilltalande både musikaliskt och visuellt. Jojo Abot i blå ansiktssminkning och rik klädedräkt såg verkligen utomjordisk ut i sin låt God Among Men - fram till det avgörande ögonblicket då man såg hennes mänskliga ögon genom de gula solglasögonen. Finding Fanon, inspirerad av Frantz Fanons försvunna pjäser, var en fascinerande användning av Grand Theft Auto 5: två män i bruna kostymer som går och springer genom ödsliga stadsgator och landskap, och stannar upp och betraktar vyerna i avslappnade poser. Datorgenererade figurer som beser datorgenererade omgivningar - vad tänker de på? Vad drömmer de om?...


Ännu mer givande var ändå de längre filmerna, som hann skapa stämning och en aning om vad som hänt och fortfarande pågick, och bygga upp spänningen med handlingen. I Afro Punk Girl tar sig den unga kvinnan Lily White genom ett öde landskap med packning på sin cykel och fällkniven alltid redo mot attackerande främlingar. I Hasaki Ya Suda har regissören Cédric Ido låtit sitt intresse för samurajer blomma ut, och iscensätter en kamp som pågår över decennier mellan stridstränade män, deras katanas, list och magi. Det lät som att alla talade japanska, men vi fick veta att det var ett av språken som talas i Kongo som skådespelarna lagt japansk intonation på!

Det var fint att få se science fiction skapat ur ett annat perspektiv än det dominerande västerländska. Något ytterst minnesvärt åtminstone för mig var att se "mig själv" som en bifigur; då och då dök det upp vithyade människor i filmerna, men jag visste redan från början att de aldrig skulle spela huvudrollen. Det var mycket nyttigt och tänkvärt att uppleva den omkastningen av rollfördelning.

Länk till sidan om programmet


fredag 27 oktober 2017

Romantiska ryssar och Mozart i Konserthuset

På bara några minuter hann Michail Glinka berätta mycket i sin Valse-Fantaisie (1839, orkestrerad 1856), från sprittande glädje över sant rysk stråkromantik till litet mer allvar mot slutet. Den sympatiske dirigenten Semyon Bychkov ledde Kungliga Filharmonikerna, vilka som alltid spelade med både precision och känsla.


Om första stycket var lekfullt så toppades det ändå av den sprudlande violinkonserten som följde, Violinkonsert nr 3 (1775) av Wolfgang Amadeus Mozart. Den mycket unge solisten Daniel Lozakovitj spelade helt enkelt ypperligt, virtuost, med klar, vacker ton och djupaste inlevelse och - kanske allra viktigast för ett underbarn - med stor spelglädje. Verket ger både orkestern och solisten partier som är roliga och allvarliga, men det var ändå den unge Lozakovitj som vann både publikens hjärtan och stor beundran, och belönades rättvist med stående ovationer. Som extranummer fick vi höra Johann Sebastian Bachs Sarabande mycket fint framförd. Jag hoppas på att höra Lozakovitj många gånger till.

Efter paus gavs vi en av den ryska musikens främste romantiker, Pjotr Tjajkovskij, men Bychkov gav hans Symfoni nr 2 "Den lillryska" (1872) en mer robust klang vilket var ovant för mig men välkommet. Med extra tyngd i den avslutande satsen drev Bychkov och Kungliga Filharmonikerna hem en mycket lyckad konsert.

torsdag 26 oktober 2017

Ambrose Akinmusire på Fasching

I det tätt sammanvuxna bandet tycks Ambrose Akinmusire och Sam Harris ha en speciell symbios: många intron till låtar utgörs av Akinmusires trumpet och Harris piano, lyriskt och vackert. Men så växer låtarna ut till stora, episka äventyr och man kommer ihåg att även Justin Brown på trummor och Harish Raghava på bas lätt sluter an till samma saga.


De samspelta musikerna spelar långa men säkra solopartier i låtarna som oftast tickar iväg över tio minuter. En del stycken är skönt minimalistisk jazz, med samma ton eller en enkel tonföljd upprepad under en lång period på trumpeten eller flygeln, framåtdrivande och stöttande medan basen eller trummorna bryter sig loss i melodiska improvisationer.

Efter sin långa spelning blir bandet inropat igen för ett extranummer, och minsann om inte det också får ta sina bastanta >10 minuter, genast följt av en lika lång och riktigt fin improvisation över örhänget Body & Soul. Det var en imponerande spelning av goda musiker som tycks gilla Sverige lika mycket som publiken gillar dem.

tisdag 24 oktober 2017

Lincoln In The Bardo av George Saunders

Under Abraham Lincolns tid som USA:s sextonde president insjuknade hans son William Wallace "Willie" Lincolm och dog, inte ens tolv år gammal, och föräldrarna tog det omvittnat mycket hårt. I boken Lincoln In The Bardo skriver George Saunders om hur den djupt sörjande fadern återvände till kyrkogården på kvällen efter begravningen och höll om sin döde son igen. Är det sant? Vad är sanning och fiktion i en skönlitterär gestaltning av verkliga händelser? Som en sorts brasklapp låter Saunders vissa kapitel vara uppbyggda av citat från föregivna historiska verk om Lincoln; citat som beskriver omständigheterna kring sonens död och oundvikligen börjar motsäga varandra efter ett tag. Några av dem måste vara falska och något av dem kanske är sant.

Den luftiga strukturen på boken upprepas i ännu många fler kapitel, de som utspelar sig på kyrkogården, där många röster faller varandra i talet. Det är de många själar som av olika anledningar inte kommit iväg därifrån utan håller sig kvar. Förnekelsen är total hos en del, som säger att de blivit lagda i en "sick-box" och väntar på att bli kurerade. Andra vet att de borde gå vidare men vågar inte. Ytterligare några har blivit förvandlade och förvridna av att stanna kvar, i synnerhet händer det med unga barn, och därför inser några av själarna att de måste få den unge Willie att lämna världen. Men hur? Särskilt som så många av dem själva klamrar sig kvar i hopp om att den älskade hustrun skall komma och hämta dem, och livet fortsätta med allt de hoppades på.

Inom grenar av buddhismen är bardo ett tillstånd mellan död och återfödelse, med möjlighet till spirituella insikter. Men på kyrkogården i Georgetown anar själarna att de är på väg mot en vägning av själen av kristet snitt, och värjer sig mot de utsända existenser som försöker locka dem med sig. Andra är uppfyllda av en längtan efter hämnd, djupt förståeligt efter de grymma berättelser vi får höra från själarna av döda svarta slavar och tjänare.

Det är fascinerande att höra de olika rösterna om varandra; berättelser upphuggna i korta repliker som återupptas senare och griper in i varandra. De talande är viktlösa och ohörbara i vår värld, men deras berättelse från ögonblicken efter döden blir desto mer minnesvärd.

Fler böcker av George Saunders:
Tenth of December

söndag 22 oktober 2017

Louise Nevelson på Moderna Muséet

Collagetekniken har använts flitigt av konstnärer det senaste seklet: att ta föremål som redan finns och visa upp dem i annat ljus eller kanske skapa något helt nytt. Louise Nevelson gav ett personligt uttryck åt collagen hon skapade, då hon ofta plockade samman föremål tätt och målade dem i samma färg, gärna svart. "Jag gör collage. Jag sammanfogar en splittrad värld och skapar ny harmoni" sade hon, och den fridfulla inställningen genomsyrar den lilla men signifikanta utställningen på Moderna Muséet.


En kortvägg domineras av ett stort collage av vad som skulle kunna vara bruksföremål, några eventuellt trasiga eller isärplockade, och några ispikade spikar, sammanpusslat i fina proportioner och målat svart. Jag hinner undra vad föremålen använts till, om de kanske har nya ändamål i sitt nya sammanhang, tills det slår mig att de kanske slipper rättfärdiga sig genom sin nytta och bara får finnas utan att användas.

På motsatt vägg finns ett annat collage målat i guld - mer uppfordrande, inte lika lugnande som den svarta panelen. Den är uppbyggd av prydnadsdetaljer placerade tillsammans i fack; lejontassar, fint svarvade bordsben. Men inga hela föremål utan bara bitar av dem, som om de också bara får vara fina utan krav på verkan, och det ger också en sympatisk känsla.



Några tavlor där pappersbitar i en dämpad färgskala med inslag av glödande rött skapar abstrakta motiv kompletterar bilden av en konstnär med utsökt estetisk känsla och en drivkraft mot harmoni. Det gör gott i själen att se Moderna Muséets minimala utställning av Louise Nevelsons, och jag skulle gärna se en större utställning med hennes verk framöver.

Länk till Moderna Muséets sida om Louise Nevelson

fredag 20 oktober 2017

Hålet på Orionteatern

På Orionteaterns stora scen har man byggt en liten norrländsk kulle med lingonris, granplantor, trädstammar och till och med några ihopknycklade ölburkar. Och så ett hål, ner till eller snarare från en plats djupare ned varifrån det då och då kommer upp underliga figurer. Vi är samlade framför kullen, hål-turister i hopp om att få se något spännande. De kan inte lova något, de som jobbar där kring hålet, men oj så de hopppas, av olika anledningar. Bodil (Helena Lindegren), som är en riktig småstads-fixar-tjej full av energi och organisationsiver, planerar ett mottagningscentrum kring hålet, något som kan matcha Harry Potter-land! För sådant är valet för en glesbygd som vill överleva: bli en turistattraktion eller förvara kärnbränsle.


Det kommer upp rök ur hålet, och fantastiskt gulliga kaniner - stora, fluffiga, med uttrycksfulla öron. Och så kommer det upp människor av mycket skilda slag. De liknar oss och talar svenska men har udda kläder och ännu mer förbryllande historier att berätta. Hur ser det egentligen ut där de kommer ifrån? Stefan (Jens Sjögren) som sitter vid hålet hela dagarna och registrerar de som kommer upp säger att han lärt känna deras samhälle utan och innan. Men med tanke på att hans första fråga är om det finns tinnitus där de kommer ifrån, kan man undra om han inte bara vet det han själv vill veta.


Vi hål-turister behöver egentligen inte veta så mycket om vad som finns under jorden, när det är så mycket roligare att låta sig förundras av de spännande existenserna som kliver upp. Där kommer en kille som gillar att veva! Där kommer några goa gubbar som haft JÄTTEKUL hela vägen upp! Mattias Fransson har skrivit fram mycket speciella och intressanta figurer, och han, Lindegren, Sjögren och Kristiina Viiala gestaltar dem med stor inlevelse. Det är roligt från början till slut, men där finns en underton av allvar i den längtan som lyser fram hos Stefan, Bodil och några av uppdykarna, som gör att Hålet inte bara blir en surrealistisk skrattfest utan också något verkligt minnesvärt.

Länk till Orionteaterns sida om Hålet


onsdag 18 oktober 2017

Fudoki av Kij Johnson

Under de sista månaderna av sitt liv börjar prinsessan Harueme skriva en berättelse. Historien hon berättar är om ett liv som är så väsensskilt som möjligt från hennes eget, hon som i nästan hela sitt liv levt instängt i palatset hos sin halvbror kejsaren och alla släktingar, hovdamer och vakter. En katt är huvudperson i hennes historia; en kattunge som förlorar hela sin familj i en stor eldsvåda. När kontakten med fudoki - hemtrakten, alla katter som bodde där och deras historier - är bruten, känner katten inget annat val än att ge sig ut på vägarna i ständig rörelse norrut.

Men på de åtta öarna är naturen besjälad och egensinnig. Mest som en lek, nästan som för att retas, förvandlas katten till en kvinna av vägen hon vandrar på. Hon ges kunnande och attiraljer för att klara sig väl som människa, och börjar träffa annat folk och dras efter hand in i deras uppdrag ännu längre norrut i landet. Hon får namnet och hederstiteln Kagaya-hime.

Inflätat i sagan om Kagaya-hime berättar Harueme om sitt liv; scener ur livet som pusselbitar till hennes eget liv och de val hon gjort och inte kunde göra. Det står klart hur hennes upplevelser och längtan formar berättelsen om den vandrande, stridande kvinnan, något hon är medveten om själv. Lika klokt som över sina minnen reflekterar hon över sitt tillstånd som gammal och döende, liksom över de ting som finns närmast henne och inte minst väninnan Shigeko som tjänat henne i femtiotalet år.

Kij Johnsons bok gör ett fint jobb av att spinna samman två berättelser och nysta in en underton av vemod över allt som inte blev av under det långa livet. Dock har jag inte så stort intresse för Japan på elvahundratalet, och ännu mindre för katter och deras liv, och boken lyckas inte öka det intresset under vändandet av bladen. Det är ändå lätt att tänka sig att boken med dessa teman är precis vad som faller någon annan i smaken. Jag uppskattar den speciella stämning som Kij Johnson skapat så väl och är nöjd med att ha läst boken.

tisdag 17 oktober 2017

The Big Sick

Chicago är en fruktsam grogrund för komiker. Många som idag är kända från komediserier och filmer har förfinat sin känsla för humor och timing på Chicagos ståuppscener, vilket många gånger kan vara slitigt och otacksamt, men hoppet om att bli upptäckt av en talangscouter driver komikerna till scenen, liksom det drar publik på jakt efter några timmars underhållning. En av de förhoppningsfulla ståuppkomikerna är Kumail, som spelas av Kumail Nanjiani i filmen The Big Sick, skriven av Nanjiani och hans fru Emily V. Gordon och löst baserad på deras verkliga liv. Det är stressande på ett roligt sätt att se ståupparna gnabbas, peppas och retas med varandra mellan framträdandena; nålsticken är många och hårda men där finns också verklig vänskap mellan några av dem.


Många föräldrar skakar på huvudet åt barn med showbizdrömmar, så även Kumails familj. Inte bara önskar de honom ett bättre jobb än Uber-chaufför, de försöker också ivrigt att gifta bort honom med en lämplig flicka hemifrån Pakistan. Vecka efter vecka "råkar" de dyka upp på familjens söndagsmiddag; vackra, trevliga och ambitiösa i karriären.


Idén att gifta sig med någon som ens föräldrar tycker ser bra ut på papperet är dum nog i sig, men i Kumails fall blir företaget ännu mer svårsmält då han faktiskt har mött kärleken i en amerikansk flicka, Emily. Men flera tusen års kultur går inte att skaka av sig så lätt, och Kumail vågar inte berätta för sina föräldrar om Emily, inte ens när den tillfälliga romansen djupnar till riktig gemenskap och kärlek. När Emily upptäcker det blir hon rasande och förhållandet tar slut.


Men snart knyts de bådas liv ihop igen: Emily blir svårt sjuk och hamnar på sjukhus, och den närmaste att ringa i hennes mobil är Kumail. Det är klart att han ställer upp i en svår tid för en person han bryr sig om. Men inom kort dyker Emilys föräldrar upp, och till skillnad från Kumails föräldrar vet de allt om pojkvännen som var oärlig mot dottern. För min del är det då den bästa delen av filmen börjar. Jag hör till dem som tycker att kärleksgnabb som mellan Emily och Kumail är roligt när man själv är mitt uppe i det, men tröttsamt när man ser det hos andra. Den långsamt framväxande acceptansen mellan Kumail och Emilys föräldrar under riktigt svåra omständigheter är den stora behållningen, och blandningen av allvar och humor är helt lagom. The Big Sick är en litet annorlunda och litet mer minnesvärd romantisk komedi som är underhållande även för oss som inte brukar gilla romantiska komedier.


söndag 15 oktober 2017

Patrik Bomans Ambivalent på Plugged Records


Av olika anledningar har jag tyvärr missat alla konserter under Stockholm Jazz Festival 2017, men det var en spelning på festivalens sista dag jag inte ville missa: Patrik Boman Ambivalent. Den nya skivan Soul Searching är mycket bra, men precis som jag gissade låter musiken ännu vassare live. Chris Montgomery (trummor), Daniel Tilling (piano), Magnus Wiklund (trombon), Per 'Texas' Johansson (altsaxofon) och Patrik Boman själv (kontrabas) inledde med Rumbling Girl, en låt inspirerad av Bomans dotter. Gänget var genomgående snyggt samspelta och därtill starka på egen hand, och de två begåvade musikerna Magnus Wiklund och Per 'Texas' Johansson levererade solo efter solo med helt fantastisk känsla. Den nyskrivna låten med (tillsvidare-) namnet TBA mynnade ut i ett tumult av sorten man tror är allas bidrag till röjigt slutackord, men minsann om inte Johansson bar det vidare i ett parti som balanserade perfekt mellan galet kaos och njutbar melodi, och landade sedan skickligt i en gemensam avslutning av låten.

Till andra set hade Max Schultz (gitarr) hunnit ansluta, efter att ha varit fast på ett försenat flyg. Gruppen lät bra både med och utan honom, men det var fint att ha honom där, trots att det gjorde att Daniel Tillings fina pianospel tyvärr inte hördes lika väl bakom gitarr- och trumljuden. Men Schultz lyhörda solon och samarbeten var välkomna i nästa låt också inspirerad av Patrik Bomans dotter, nämligen T Never Stops, följt av den riktigt bra Down And Out och Melancholy Albert, där Albert är Bomans son men uppenbarligen mer stillsam än syrran. (Eller?!) Sista låt i originalset, The Stomp, lät som den heter med glatt avstamp i tradjazz, men det sköna extranumret Happy On The Outside var precis rätt melodi att ta med sig ut i stockholmssolen.

fredag 13 oktober 2017

The Ministry of Utmost Happiness av Arundhati Roy

Att hitta hem innebar också för Anjum att hamna i samhällets utkant. Men när barnet såg den vackra Bombay Silk, lång, stark och självsäker, fann hon sin plats bland de andra hijras, kvinnor som fötts som män men vill bära kvinnors klädesplagg, smink och långa hår. De hyrs in till fester och annat som inte nämns högt, men är inte väl sedda av samhällets bättre beställda medborgare. Men det finns många andra att finna vänskap hos bland de många som lever på gatorna och hankar sig fram från dag till dag.

Förutom att vara hijra skiljer Anjum och flera andra personer i boken The Ministry of Utmost Happiness ut sig genom att vara muslimer i ett alltmer hindunationalistiskt land, och det är mycket oftare vid den skiljelinjen som konflikter, förföljelser och rena lynchningar sker. Tidigt i berättelsen bryter konflikten i Kashmir in och sätter spår hos fler och fler av huvudpersonerna. Men varje sorg är unik, och Arundhati Roy ger sina karaktärer personliga tragedier och individuella sätt att handskas med dem. Den unge pojken Saddam Hussein tog sitt namn i trots när han såg en video av avrättningen av den irakiske diktatorn, och fastän ett av hans mål i livet är att hämnas på mannen som orsakade hans fars brutala död, är han ingen hatfylld människa utan en viktig och kär person i den brokiga gruppen kring Anjum.

Litet längre bort i staden (Delhi) finns en gatusträcka där många människor har samlats för att visa vad ont som gjorts mot dem, i hopp om att besökande journalister skall ge dem uppmärksamhet och till sist upprättelse. Där finns fattiga bönder som blivit bortkörda från sin mark för att där skall byggas fabriker; där finns även människor från Bhopal som skadades vid giftläckan från Union Carbide, men då det var så länge sedan och det skett så många nya katastrofer är det ingen som bryr sig om dem längre. Och fastän Roy berättar allt detta med allvar och sympati tynger det inte ned boken till en klagovisa. Människor lever sina liv, under motorvägar och intill vattendrag förgiftade av medicinutsläpp och skräp. En av bokens berättare ser en man lynchas och förvånas själv av att han inte blir chockad - äcklad av hur meningslöst det var, men inte chockad.

It was as though the Apparition whose presence we in India are all constantly and acutely aware of had suddenly surfaced, snarling, from the deep, and had behaved exactly like we expected it to. Once its appetite was sated it sank back into its subterranean lair and normality closed over it.

Handlingen rör sig vidare från människorna kring Anjum till en annan grupp av vänner, genom vilka vi får djupare inblick i inbördeskriget i Kashmir, både på förtryckarsidan och hos det militanta motståndet. Intensiteten av de grymheter som människor kan göra mot varandra ökas ju fler detaljer som ges, i de sammanhängande berättelser som behandlar en i taget av kamratgruppen. Och precis när historien börjar röra sig mot sitt slut kommer ett av bokens starkaste och svåraste vittnesbörd om mänsklig ondska. Men fortfarande; den yttersta lyckans ministerium är inte en omöjlighet ens bland de utstötta på den ständigt stridande ytan av planeten. The Ministry of Utmost Happiness är mästerligt skapad; boken är en lång och skiftande berättelse om orättvisor som varken förlorar sig i eländet eller klistrar på ett lyckligt slut, utan visar en svår värld och de människor i den som inte klarar sig eller som faktiskt klarar sig.

onsdag 11 oktober 2017

Bill Viola på Uppsala Konstmuseum

I ultrarapid tränger sig människorna fram först i kön, med ansiktena förvridna av sorg inför vad de ser strax utanför bilden. Den långsamma, flytande förflyttningen gör att åskådaren hinner se människorna extra tydligt, med större koncentration framtvingad av motivets rörelse. En del aktörer har ansikten som för tankarna till porträtten från tidigare sekel som finns på detta och andra konstmuséer: bleka ansikten med tunna drag inramade av rött hår, eller grövre ansiktsdrag och mörkare hy; ibland med ett par glasögon eller andra moderna kännetecken som låter oss komma ihåg nuet vi lever i.

Men handlingen är tidlös och också något utanför det normala. Hur ofta samlas vi och stannar upp inför något som i videokonstverket? Vad det än är, och det är dolt för oss, så skapar det samma djupa sorg hos alla, och hos några också en instinkt att trösta människan framför innan den egna förtvivlan slår rot. I vår vanliga värld kommer samma händelse att orsaka bedrövelse hos några, ilska hos andra och hos ytterligare andra likgiltighet eller avvisande. Den kollektiva upplevelsen finns inte, inte ens om vi såge något av samma dignitet som det som skapar handlingen i verket Visitation Reformation av Bill Viola.

Länk till Uppsala Konstmuseums sida om Bill Viola


tisdag 10 oktober 2017

Judy & Liza på Scenen Pipersgatan 4

Den lilla, näpna Judy Garland tog världen med storm, växte sedan upp och fick dottern Liza Minelli, också hon en kändis. Båda två har dövat sina sorger med alkohol och droger, och haft svår ångest, men också sjungit sånger som blivit odödliga i deras tolkningar. Publikens kärlek är kanske den starkaste drogen, men nog så svår att bygga sitt liv på. I föreställningen Judy & Liza spelar systrarna Sofia och Gabriella Lockwall mor och dotter.


Korta replikväxlingar varvas med sånger, de kända och älskade sångerna, med säker hand ackompanjerade av Malena Jönsson vid elpianot. Tre personer på en liten scen kan svårligen låta lika pampigt som en sångerska backad av en stor orkester, men även om det är meningen att öppningslåtarna skall låta trevande och osäkra, så hade jag önskat mer av den energin som kommer fram när kvinnorna sjunger gemensamt från hjärtat; All That Jazz, Money (Makes The World Go Round), och Happy Days Are Here Again.


En kronologisk redogörelse för de bådas liv hade blivit tråkigt, och istället plockas viktiga skeden ur de båda kvinnoliven fram mellan sångerna. Dock blir scenerna litet fragmentariska; det böljar snabbt fram och tillbaka mellan besvikelse från dottern och försäkran om kärlek från modern, och inga känslor hinner slå igenom rejält innan nästa kommer. Om de korta scenerna renodlats mer hade de kunnat bli mer gripande och minnesvärda för publiken.

Den timslånga föreställningen om två av nittonhundratalets stora entertainers är underhållande och innehåller många bra sånger, och det är bra gjort av gruppen att sätta ihop den och sätta upp den.

Länk till systrarna Lockwalls hemsida

 

söndag 8 oktober 2017

Blade Runner 2049

Ovissheten är bortröjd: vår huvudperson är en replikant. Han har inget namn, bara ett serienummer som vänskapligt förkortas till 'K'. Hur känns det att jaga sina egna, frågar enstöringen han hämtar in i öppningsscenen. Men K:s modell, Nexus-9, är konstruerad för att inte bekymra sig om det, inte bli arg av "rasistiska" skällsord, inte börja längta efter mänsklig närhet, vilket kontrolleras medelst ett lögndetektorliknande test varje gång han kommer tillbaka efter ett uppdrag till sin chef på LAPD.


Men Nexus-9-modellen är ändå skapad mycket människolik: K äter, sover, har en egen lägenhet och även en egen pleasure model, den allestädes tillgängliga JOI-modellen som dyker upp som reklam för sig själv i stadsbilden med jämna mellanrum. Det finns alltså ett stråk av längtan efter närhet hos Nexus-9, eller är det bara lust och åtrå, vilket verkar vara tillåtet för en replikant? Gränsen mellan AI och människa intresserar mig mycket, och jag försöker dissekera förutsättningarna och reglerna för konstruktionerna i varje film eller bok på temat, och kan inte låta bli att fördjupa mig i det även i den här filmrecensionen.


Liksom K utvecklas och förändras JOI av indata, och med tiden har de lärt känna varandra och kommit varandra mycket nära. Det förvånar mig litet att inte detta ger avtryck i den regelbundna debriefingen av K:s känslor. Det finns ett intressant scen när JOI säger till K "Jag blir så lycklig av att vara med dig", en standardreplik för att bygga relationer mellan människor. K svarar "Du behöver inte säga så till mig" - ser han igenom JOI-repertoaren eller visar han medvetet skillnaden mellan sig och en människa? Tyvärr fortsätter sedan filmen, som de alltid gör, på spåret att visa replikanternas likhet istället för olikhet med människor, och i mina ögon blir då relationen mellan K och JOI bara en ursäkt för några scener med kärlek/sex/naken kvinnokropp, vilket vi säkert inte kommer undan heller i framtiden. Det förvånar mig ändå, med så starka kvinnor som K:s chef i filmen, att vi inte ser fler exploaterade replikantmän år 2049.


Med det sagt tycker jag ändå att filmen är mycket bra, framför allt för den dystra men trovärdiga framtiden som målas upp. Utanför Los Angeles gator, som antingen dränks i regn eller täcks av snö som liknar askflagor, finns vidsträckta områden av odlingsland - proteinrika maskar i vattentankar - sopberg där barnslavar återvinner elektronikskrot, och så det övergivna Las Vegas, förgiftat av radioaktivitet. Dit tar sig K i jakten på en man som har en av ledtrådarna till mysteriet i inledningsscenerna - Rick Deckard. Men det är fler som söker honom, och kampen om nyckeln till replikanternas framtid blir brutal, extra ödesdiger och skrämmande snygg i de dystopiska landskapen av gul sand och rovgiriga stormvågor.


Regissören Dennis Villeneuve är bra på att skapa drömska scener med stor tyngd, men precis som i Arrival faller filmen på slutet då handlingen inte helt håller samman för att Villeneuve väljer dramaturgisk spänning framför fullständig logik. Det går att pussla ihop allt med egen god vilja, och jag väljer att göra det och även se fram emot den oundvikliga uppföljaren, för jag vill återvända till världen i Blade Runner 2049, hur farlig och hård den än är.


lördag 7 oktober 2017

Soppkonsert med pianotrior i Grünewaldsalen

Det är skönt att bjudas på god spis för både kropp och själ, och då och då finns dyker den chansen upp i Konserthuset i form av soppkonsert. När alla undfägnats med kronärtskocksoppa tog Patrik Swedrup (violin), Daniel Holst (cello) och Stefan Lindgren (piano) plats på scenen för några utvalda pianotrior. De inledde med Franz Schuberts hjärtslitande vackra Pianotriosats i Ess-dur "Notturno" D 897 (1828). Stråkinstrumenten spelade melodier färgade av vemod, och pianot lyfte dem mjukt och återhållsamt. Men musikerna förlorade sig inte i klagan utan höll ett stadigt och respektfullt tempo, så att musiken mer erbjöd en tröst från en medmänniska till en annan.

Laura Netzel
Det var mycket intressant att få höra Pianotrio i d-moll op 78 (1903) av Laura Netzel, en kompositör född i Finland som var mycket verksam i Stockholm efter sin utbildning i Paris. I första satsen, Allegro Moderato, jagade instrumenten varandra längs skalorna, inte hetsigt men med eftertryck. Andra satsen, Andante Tranquillo. Molto più vivo. Tempo I bjöd på innerliga känslor och var mycket fin att höra. Sista satsen, Allegro decisio, hade en bra balans av melodi och energi.

Till avslutning fick vi höra mellansatsen, Andantino, ur Gabriel Faurés Pianotrio i d-moll op 120 (1923), ett sent verk av kompositören. Än en gång spelade ensemblen klart men finkänsligt, så att verket blev som en spegelvänd pendang till Schubertstycket i inledningen: nu var musiken stark och säker, men med en underton av försiktig oro. Allt som allt var det en ypperlig konsert från början till slut.

torsdag 5 oktober 2017

The Underground Railroad av Colson Whitehead

Den underjordiska järnvägen var det poetiska namnet på det hemliga system där människor hjälpte slavar att fly från amerikanska Södern uppåt landet till stater där de kunde leva som fria. Som barn föreställde sig Colson Whitehead en verklig järnväg, och den har tagit form på sidorna i hans hyllade bok The Underground Railroad. Men själva järnvägstunnlarna, lokomotiven och vagnarna spelar en biroll, visserligen viktig, i handlingen.

I de första kapitlen visar Whitehead realiteten av livet som slav: det ständiga och tunga arbetet, de påvra levnadsförhållandena, de grymma straffen för förseelser eller för ägarens dåliga humör. Tätt intvinnat med de kroppsliga plågorna visar han de mentala bojorna; att tvingas att vara slav, att skrämmas till att aldrig våga fly, att vara ägodel till någon som föraktar dig, att dessutom behöva kämpa för din plats mot de andra slavarna på plantagen. Whitehead fördjupar sig inte i de blodigaste detaljerna, men smärtan och det berövade hoppet står klart ändå.

Cora, bokens huvudperson, rymmer tillsammans med Caesar, och redan under första flyktnatten spills blod och snart också människoliv. De lyckas ta det underjordiska tåget från Georgia till South Carolina, som till en början verkar som ett paradis jämfört med deras tidigare slavliv. Men det finns fortfarande en underton av nedlåtenhet hos de hjälpsamma vita människorna, därtill en början på något som säkerligen kommer att krossa lugnet i den prydligt ordnade staten, och värst av allt de slavjägare som med lagen på sin sida letar upp förrymda slavar och tvingar hem dem till sina "ägare".

Colson Whitehead har i sin berättelse renodlat olika attityder mot slavar och vita och byggt hela samhällen kring dessa olika sorters relationer. Från den relativa tryggheten i South Carolina hamnar Cora i North Carolina, där rädslan för den svarte mannen har lett till lagstiftning mot svartas existens i staten, lagar som efterlevs på blodigaste sätt, via offentliga lynchningar som gör alla inneboende till delaktiga i utrotandet. I de sista kapitlen börjar även före detta slavar diskutera hur de bäst skall organisera sitt samhälle som fria; skall det bara omfatta mönstermedborgare för att bevisa för de vita grannarna att de är värdiga (och inte något hot) eller skall de också ta emot dem som super, stjäl och hamnar i bråk? Med alla rymningens fasor i bakhuvudet är det svårt att inte känna sympati för den sistnämnda gruppen av stackare. Detta är också en fin vändning som visar hur svårt det är att skapa en enhetlig frihetsrörelse av ett förtryckt folk, men att det inte är tillräcklig anledning att avvisa deras krav.

Kortare kapitel centreras kring bifigurer i boken, men huvudberättelsen tillhör Cora. Allteftersom hon upplever nya saker reflekterar hon över det hon utsätts för och hur den vite mannen måste vara funtad för att oupphörligen ta för sig av världen: landet Amerika från indianerna, svarta liv till ägodelar som arbetas till döds. Inställningen till svarta människor måste vara oförsonlig och hänsynslös, och spridas till alla i samhället, även de som inte äger slavar. Under största delen av boken gjorde det ont att läsa om slavägarnas och slavjägarnas illvilja och skadeglädje då de slår sönder ännu en svart människas liv. Det är omöjligt att acceptera att det hände och fortfarande händer idag. Colson Whiteheads välskrivna bok är en av alla påminnelser vi måste ge oss själva för att komma ihåg att protestera mot orättvisor.

tisdag 3 oktober 2017

The Square

Det finns konst som berör mig djupt, och sådan som jag tror är utsnuten med vänsternäven. En del konst är säkert skapad på rutin eller till och med spekulation, medan annan är noggrant uttänkt för att skapa känslor om något viktigt. Även den senare formen kan antingen verkligen få fram sitt budskap, eller skrattas bort som överpretentiöst. För egen del tror jag säkert att jag fått stora upplevelser av slarvigt gjord konst och vice versa, men det oroar mig inte. Däremot tycker jag att jargongen om konstnärskap och konstverk kan vara både intressant och skrattretande, och ibland till och med litet av varje samtidigt.


Filmen The Square petar en del på konstnärsvärlden och dess fluffiga uttalanden om konst. Människorna som jobbar på muséet X-Royal i Stockholm kan knappt själva tyda installationerna eller de ordrika meningarna om dem, i synnerhet inte museichefen Christian. Det är otroligt roligt att se kulturarbetarna försöka ta sig själva på allvar; de yngre fortfarande med tro på Konsten, de äldre mer och mer inseende att de är ute på tunn is. Lägg på det ett behov av att positionera muséet och få uppmärksamhet och besökare. Två unga, hetsiga PR-killar snackar in ledningsteamet på en extremt provokativ reklamfilm i några möten med bonuskul som en liten bebis i armarna på sin grånade pappa vid beslutsfattarbordet.


Samtidigt snubblar Christian in i alltmer krångel i privatlivet, krångel som avspeglar det som muséet just nu sysslar med; tillit till andra och omtanke om barnen i samhället. De här problemen är roliga på ett annat sätt än de skitnödiga konstnärsproblemen, och de blir också mer och mer allvarliga och tar överhanden över filmen. Den korskoppling som skulle kunna göras mellan de två planen - tillit och barnens väl på museum och i privatlivet - hade kunnat renodlas bättre. Istället blir det en massa hastiga scener där Christians bufflighet mot människor ställs mot det förment kärleksfulla budskapet från muséet, och det är då jag börjar önska att filmen istället delats upp i två helt olika filmer, särskilt som den också är nästan två och en halv timme lång.


Man hinner som sagt få många goda skratt åt The Square, men filmen frustrerar också genom att den lämnar så mycket obesvarat. Inte på så sätt att den ställer frågor som får åskådaren att fundera på svaren, utan att den skapar jobbiga situationer och inte ger någon antydan om hur det går. Det minsta problemet av det slaget är varför kulturjournalisten Anne bor tillsammans med en schimpans. Ruben Östlund är en skicklig regissör och detta var säkert helt och hållet hans intention, men precis som med Turist blir slutet så grovhugget att det drar ned intrycket av filmen.

söndag 1 oktober 2017

Tor-Göran Henriksson på Uppsala Konstmuseum

Utställningen heter egentligen 50 år tillsammans och visar verk av konstnärsparet Tor-Göran Henriksson (1939-2013) och Ulla Fries (f 1946), men de båda gör så distinkt och intressant konst att de är värda varsin puff. Tor-Göran Henriksson var läkare och började arbeta på Akademiska Sjukhuset i Uppsala under en tid då en underdånig och ibland skrämd attityd mot läkare levde kvar. Men hans sympati ligger hos patienterna och i högsta grad hos sjuksystrarna, den hårt arbetande och hängivna personalen som ofta var de inlagdas och varandras tröst.


Bror Hjorths naiva uttryck har inspiretat honom, men Henriksson har en egen stil som genomsyrar både tavlorna och skulpturerna som visas i utställnignen. Systrarna har klassiska uniformer i milt blått och vitt - färger som tilltalade Henriksson av flera skäl - och svagt definierade anletsdrag, säkert inte för att de var utbytbara utan för att de för oroliga patienter flöt ihop till en och samma omtänksamma varelse. Än mer anonyma är patienterna i bilderna, ofta små små intill de normalstora läkarna och sjuksystrarna, auktoriteterna.


Och så finns där förståelsen för det dagliga verket som systrarna utför, de korta och kanske frustrerande pauserna illustrerat av en tavla med ett minimalt uppdukat fikafat; en cigarett och en stunds vila; eller en dans med en förstående medsyster. En kort insikt i livet som sjuksyster för oss som bara är gäster på lasaretten, eller ögonblick av igenkänning för dem som jobbar där.


Länk till Uppsala Konstmuseums sida om utställningen