måndag 4 september 2017

Too Like the Lightning av Ada Palmer

Låt oss arrangera världen så att det aldrig mer kan bli krig. Det sista och dödligaste kriger var om religion, så vi förbjuder religion. Nationsstater är också obsoleta; människor har flyttat och kluvit och knutit släktband över jordens alla kontinenter, och tack vare de kvicka luftbilarna kan man ta sig vart som helst på en timme, så vi kan varken bygga nationer på blodsband eller gränser.

Istället organiserar vi människorna i Hives; sju frivilliga sammanslutningar dit man väljer att tillhöra då man blir vuxen. Grupperna är trovärdigt diversifierade i bakgrund och inriktning: Humanisterna är perfektionister som för övrigt har uppslukat den forna sportälskargruppen Olympier; Européerna är civiliserade men aningen dekadenta; Mitsubishi äger enorma områden av de forna asiatiska länderna och är inriktade på affärer och företagsamhet; Utopisterna håller sig litet för sig själva i sin strävan att kolonisera månen och Mars och ständigt förbättra sin teknik för en lysande framtid.

Kärnfamiljen är omformad till bash', ett japanskt ord för ännu en frivillig sammanslutning i mindre skala. Då det fortfarande uppstår teologiska spörsmål har alla en sensayer, en utbildad samtalspartner i dylika frågor som alla måste vända sig till; till dem och endast dem, för att undvika att det uppstår en ny religion. Sådant är livet år 2454.

De olika Hives har olika antal medlemmar och olika stora landområden och fastigheter, men lever i balans i det fria samhället. Dock sker det en ombalansering av attityderna till viktiga personer inom och utom Hive-ledningarna en gång om året, vilket påverkar fördelningen av senatorerna, och att en av de listor som används vid balanseringen stjäls och lämnas på en misstänkliggjord plats i inledningskapitlet antyder att balansen inte är så säker som alla vill låtsas om.

Boken är skriven som en förklarande berättelse från en tid till en annan, men ingendera av tiderna är vår tid med våra egna fördomar och vanor. Tvärtom är många av vanorna och förbuden i den aktuella tiden raka motsatsen till vad vi har idag, eller ibland perverteringar av tendenser i samtiden. "They" är det föredragna pronomenet för att inte utpeka kön på den man talar om eller till, och benämns någon som man eller kvinna är det på premisser helt olika de vi använder idag. Förbudet mot religion känns som ett skott bredvid målet, då andra allianser och preferenser kodas fram så tydligt i de klädregler som alla tycks följa och kunna uttyda.

Visst är det intressant och nyttigt att behöva sätta sig in i ett helt annat samhällssystem. Ett av problemen är dock att Ada Palmer har gjort det mycket komplicerat i detaljerna, ett annat att hon skriver så omständigt att jag även vid mitt mest koncentrerade läsande lätt tappar bort mig och förlorar intresset. Därtill finns en hel del bitar i grundkonstruktionen av berättelsen som inte känns trovärdiga. En är att samhällssystemet verkar ytterst personberoende; vi träffar ledarna för de olika Hives och sensayer-kåren, samt för den viktiga Saneer-Weeksbooth bash, och de är alla släkt, älskare eller vänner med varandra (eller allt på samma gång). Utanför detta litet väl breda och myllrande persongalleri ser vi ytterst litet av de tio miljarderna människor i världen; det är som att de knappt finns.

Vår berättare är den förre brottslingen Mycroft Canner, som nu sonar sina brott som Servicer, en som kallas till arbete utan betalning, som inte får äga något och bara får mat då det skänks till dem. Det förklaras inte hur de blivit så ödmjuka och nöjda med sitt leverne, men någon sorts hjärntvätt borde ha behövts. Än mer förvånande är dock att denne Mycroft Canner är en så central gestalt i berättelsen; att han alltid blir kallad till de olika Hives och därför har överblick över precis allt som händer. Min gissning blev tidigt att han har ytterligare någon egenskap eller hemlighet som placerar honom i allas mittpunkt som kommer att avslöjas i någon av de följande böckerna. Där kommer vi garanterat också att få se mer av den pojke med övernaturliga gåvor som berättelsen startade hos och som sedan försvann mer och mer ur berättelsen. Frågan är om jag har energi att fortsätta i den här svårtydda världen, i den här tröglästa bokserien.

Inga kommentarer: