Future Shock and do YOU suffer from it? frågade sig författarna Walter Jon Williams (hedersgäst på WorldCon), Chris Gerrib, Kathleen Ann Goonan, Charlie Stross och Nick Price. De fick börja med att göra ned uppfinningar som tidigare decennier önskat sig. Matpiller är inte lockande, och idén om flygande bilar kommer i helt annat ljus när du föreställer dig grannens 16-årige son sno bilen och dra iväg för att imponera på en tjej, var Stross varningar. Goonan sade att tekniker för att krympa saker till små dimensioner inte uppfunnits men att vi arbetar i mindre och mindre dimensioner i till exempel teknik för mobiltelefoner och stamcellsterapi. Gerrib sköt in hur ekonomiska förhållanden förändrat tekniksatsningar: på 1970-talet skapades stora projekt som Boeing-plan men då behövdes stora investeringar redan från början. Nu har vi konsumentprodukter som mobiltelefoner som betalas genom små summor i stora mängder.
Williams sade att något vi fått nu är falska nyheter och missvisande nyheter. Stross spann vidare på det med att berätta om second order consequences, alltså konsekvenser av en uppfinning som är indirekt och som inte kunde förutspås av tekniken. Ett exempel är uppfinnandet av bilen, som skapade ett behov av motorvägar, men mindre förutsägbart var hur detta kom att forma ungdomskulturen från 1930-talet och framåt.
Price tog upp hur chockerande det är att vi inte lyckats distribuera utvecklingen jämnare över världen, varvid Gerrib kontrade med att många människor i tredje världen inte har drickbart vatten, men ändå har en mobiltelefon, och att det finns hela lokala industrier kring att till exempel ladda mobiltelefoner från bilbatterier.
Moderatorn Price frågade panelen om de skriver in saker i sina framställningar för att medvetet chocka sina läsare. Stross svarade nej, och gick igenom hur litet av framtiden som egentligen är ny: om tio år kommer 85% av alla nu levande att finnas kvar, fast tio år äldre. Byggnader och andra strukturer kommer i stort sett att stå kvar, och endast 50% av bilparken vara utbytt (om inget revolutionerande händer i energifrågan). Så framtiden är till 90% redan här, och det gäller att extrapolera från den. Men sedan finns en sista procent som faller under "Who ordered that?", omvälvande och överraskande händelser i stil med Brexit, Trump och (andra) uppror. Williams fyllde ut med att det han skrev om i Hardwired har skett, och hans bok Deep State som handlar om uppror i arabvärlden kom ut samma vecka som den Arabiska Våren, och kan numera läsas som alternativ historia.
Stross spann vidare: man bör tänka sig hur nya, spännande uppfinningar kommer till användning i händerna på dina lokala skurkar. Vad skulle de bygga med 3D-printers? Sexdockor, har det visat sig, och det var något Stross redan förutsett i en av sina böcker. När Kathleen Ann Gonnan skrev sin bok Queen City Jazz 1994 fick hon frågan om hon trodde nanoteknologin skulle komma att utvecklas och användas som hon beskrev, och kunde bara svara att hon hoppades inte det!
För att undvika att beskriva en framtid som snart känns daterad, gavs tipsen att skriva om händelser mot slutet av århundradet och att inte fokusera på bara en teknologi. Vad gäller Future Shock svarade Walter Jon Williams: "I am happy to be shocked. Feel free to shock me!" och Goonan instämde med att hon gärna ville se mer av framtidsoptimismen från 1950-talet.
David G. Shaw, Aliette de Bodard, Scott Edelman, Nalo Hopkinson, Fran Wilde och Barry Goldblatt som alla är författare och/eller talar om mat i podcasts och/eller älskar att laga mat, samlades i en paneldebatt om Food Lies. De började med att berätta om tidiga minnen av att läsa om mat, och Nalo Hopkinson berättade om dikten Goblin Market och hur läckert all mat som såldes verkade. Dock fick hon en del besvikelser när hon äntligen fick prova det som omtalades - en första Food Lie! Många av de ungdomsböcker Edelman läste skrevs under fattigare tider, och där var mat en form av belöning. de Bodards släktingar kommer från Vietnam, och där finns lyriska sagor om vissa frukter, till exempel en som kallas Mother's Milk och så förstås den kontroversiella frukten durian, vilket startade en stor diskussion i panelen.
Alla var nästan rörande eniga om vilken som är den största lögnen om mat i en bok: den Turkish Delight, som den Vita Häxen bjuder Edmund på i Häxan och lejonet. Vilken besvikelse när de till slut fick smaka på den! Dock kom en del ursäkter: äkta Turkish Delight från Turkiet smakar godare än den man kunde köpa i England då, och egentligen var det en sötsak för vuxna, vilket gjorde att Edmund kände sig utvald när han blev bjuden på den.
Andra matlögner fanns dock, sådant som inte smakade så gott i verkligheten som det verkat i boken: burksardiner och avslagen ginger ale som Hopkinson läst om i en berättelse om barn på en internatskola; och så en strandsatt man på en öde ö som gjorde juice på brödfrukt - det går ju inte! För Edelman var det gröt, som skulle smaka som en mors omfamning, men så upptäckte han att det mytiska 'porridge' egentligen är samma som tråkiga 'oatmeal'.
Hopkinson berättade om hur hon i boken Brown Girl In The Ring lät den avoga mormodern visa sin kärlek i hur omsorgsfullt hon lagade dumplingsoppan de åt. Till sin senaste bok har hon en sekvens där hon låter någon laga en måltid med en massa läckra ingredienser - och så tjära, för att visa att detta inte är helt normalt. Strax invände Shaw att han smakat på en massa rätter och produkter med tjärsmak just här i Finland! Dock i smakligare form av tall-tjära, inte den grova sörjan Hopkinson menade.
Edelman berättade om hur han i en bok skrivit om en man som ville veta hur människokött smakade, men eftersom han var för stor människoälskare för att döda någon och äta upp hen, tillredde han istället sitt ena lår, efter ett recept liknande det för lammlägg, vilket Edelman inkluderade i boken. I sorgliga The Last Supper äter den sista zombien upp den sista människan. Där följer det inte med något recept!
Shaw tog upp den återkommande, förment lyxiga rätten där man bakat in (levande) fåglar i en paj. Vem kan tro att någon skulle vilja äta det? Hopkinson sade att allt hon kunnat tänka på var fågelbajs, fågelbajs överallt! Och fjädrar och näbbar och klor, som bakas med? Edelman berättade om hur det i Frankrike är olagligt att tillaga (men inte att äta) den lilla, lilla ortolansparven. Om man ändå har tillfälle att äta den, så skall man täcka sitt huvud med en servett, dels för att hålla inne ångorna från den lilla fågeln, och dels för att dölja sin synd för Guds ansikte.
Några favoritlögner/fiktioner om mat hade panelen. de Bodard berättade den vietnamesiska sagan om en pärla som, lagd i botten på en risskål, gjorde så att riset aldrig tog slut. Men när sonen i den fattiga familjen som fått den fantastiska gåvan behövde gömma den och svalde den, förvandlades han till en drake. Edelmans favorit är djuret Shmoo, som ger mjölk, smör och ägg, och dessutom kan ätas och gärna låter sig ätas, och smakar olika beroende på hur det tillagas. Är Willy Wonkas produkter matlögner? Nej, de är godis!
Det fanns en hel del att diskutera på temat Morality of Generation Ships, med panelen Sirocco, doktor i plasmafysik; Janet Catherine Johnston, med stor erfarenhet från planetär fysik och teknik; Samuel Penn, mjukvaruingenjör; och Geoffrey A. Landis, som på NASA arbetar med det motsatta: att designa små, snabba rymdskepp.
Vad gäller motsatsen till generationsskepp sade Landis att vi inte kan säga att överljushastighet är omöjligt, men vi har heller inte tekniken eller början till tekniken som skulle få det att fungera. Att färdas nära ljushastigheten skulle också kunna få bisarra konsekvenser, till exempel att man färdades bakåt i tiden. Att skjuta iväg en raket i den höga farten skulle kräva enorma krafter - om det skulle gå att accelerera genom att skjuta iväg den med laser, vad skulle kunna bromsa in raketen i andra änden av resan? Vid det här laget invände Landis att de tycktes undvika att diskutera moral!
Diskussionen återvände till frågeställningen, vilket Sirocco liknade vid om man skulle vilja uppfostra sitt barn i ett fängelse? Svaret var att om livet på jorden var sämre än det, så var det ju ingen tvekan om saken. Men det finns andra problem än att vara instängd i hundratals år. Hur testar man ett skepp för att vara säker på att det håller i 600 år? Och vi borde nog inte bygga generationsskepp förrän vi vet att människor klarar av att leva och samarbeta i hundratals år på rymdkolonier närmare jorden. Men är det etiskt försvarbart att uppfostra sina barn i låg gravitation, vilket betyder att de får svagare benmassa och inte kan klara sig på jorden? Om besättningen är nedsövd under resan, kommer man att kunna återuppväckas efter 500 år utan genetiska fel? Vad händer om planeten man kommer till inte är beboelig? Eller den är perfekt för liv, men man är allergisk mot allt på den? Går det att vända tillbaka då?
Generationsskepp med vakna människor och verkliga generationsväxlingar, kommer de att degenerera, eller kommer de att drivas av att de har ett mål? Det skulle kunna skapa något liknande en religion. Men vi vet också att det dyker upp de som ifrågasätter en religion. Första generationen och sista generationen innan landning kanske känner att de har en uppgift, men mellangenerationerna, kommer de att känna sig borttappade? Kanske är det de som kommer att trivas bäst, då de är födda i rymdskeppet och inte vet om något annat liv. Kanske kommer de inte ens att vilja stanna på planeten när de kommit fram! Och om de hellre vill leva vidare i skeppet, eller på en asteroid, så varför inte?
En aspekt av att leva på ett generationsskepp är att det behövs kunskaper för att underhålla det och alla livsuppehållande funktioner i alla generationer. Kommer människor att tvingas till yrken av en tyrannisk regim, eller kommer barn att ärva föräldrars yrken som i en medeltidsby, eller kommer vissa jobb att vara högre betalda och ha mer prestige? Där har jag mer tilltro till en smart användning av marknadskrafterna än de oroligare paneldeltagarna; om ett arbete inte attraherar tillräckligt många bör lönen höjas för det, men lönejusteringar bör ske dynamiskt och ofta så att flödet till alla nödvändiga yrken och kunskaper blir jämnt genom generationerna. Enligt en publikröst lär det behövas femtusen personer för att bevara kunskaper och inte glömma bort det man redan kan, men det gällde för icke-skrivkunniga samhällen, och är kanske inte lika kritiskt när man kan lagra kunskaper virtuellt och hämta fram dem igen senare.
En publikfråga återvände till om det var moraliskt rätt att bestämma sina barns framtid genom att kliva på ett generationsskepp. Är det rätt att sätta barn till världen under de förhållandena? Det kunde panelen jämföra med tidigare seklers resor över Atlanten, till ett Amerika de säkert inte skulle komma hem från. Och att sätta barn till världen i en osäker värld, ja, levnadsförhållandena har varit mycket sämre än nu men man har bildat familj ändå genom årtusendena, så ett generationsskepp skulle inte vara en stor försämring i jämförelse med det.
Under inledningen av panelen The Singularity: Transhuman Intelligence in Fiction and Futurism spårade Charles Stross rötterna tillbaka till en rysk-ortodox sekt på 1860-talet, som utropade att vi som människor borde sträva efter odödlighet, och då vi bara skulle bli fler och fler borde vi kolonisera andra planeter, och sedan skulle det vara orättvist att leva då våra förfäder var döda, så vi borde återuppväcka dem. Ambitiöst! En anarkistgrupp närmare i tiden hävdade att människan har två grundläggande rättigheter: 1. odödlighet, 2. rymdresor.
Senare sade Stross, som avslöjade att hans bok Singularity Sky fick titeln på förlagets inrådan då originaltiteln var för lik en som redan var på väg ut, att singulariteten redan inträffat, två gånger dessutom. Första gången var för 75000 år sedan när människan började göra verktyg och dela kunskapen mellan sig. Andra gången var vid skapandet av företaget, juridiska personer, som långsamt agerar i sitt eget intresse.
Men diskussionen gick vidare till det förväntade; en sammansmältning av sinnen, troligtvis uppladdade i en dator. Författaren Lettie Prell berättade om en bok hon skrivit där en människas sinne laddades ned i en dator, men eftersom den inte hade någon kropp började den tappa kontakt med fler och fler av sina känslor. David Shaw berättade att man på MIT där han jobbar brukar säga "Vi kommer att ha AI om tio år" - och det har de sagt i tiotals år redan. Mikko Rauhala invände att saker alltid kan gå fel, men att man ändå måste försöka.
Så om uppladdningen till en gemensam dator betyder evigt liv, blir det som en form av paradis/liv efter detta. Vem skapar reglerna i livet efter detta? Vem bestämmer vilket beteende som är gott? Det kan bli strider om det! Stross sade att hans nästa bok skall handla om en Lovecraftsk singularitet, där the Old Ones har återuppstått och tagit över.
Panelen svängde inte helt sammanhållet men ändå intressant mellan att tala om singularitet, AI och överlägsna intelligenser. Ett rovdjur behöver reagera på stimuli och ha kvicka reflexer. Ett bytesdjur behöver detsamma, men dessutom en förmåga att föreställa sig andras tankar och planer för att kunna undvika rovdjuren. En effektiv superintelligens kommer att kunna vara extra bra på att förutse hur de den möter tänker, och utnyttja det för att få som den vill. Under ett möte med en superintelligens kommer man att känna sig förstådd och uppskattad och överens med den, men efteråt bör man känna efter i alla fickor, för förmodligen fick den ut mer av dig än vice versa.
Lästips. Surface Details av Ian Banks
Williams sade att något vi fått nu är falska nyheter och missvisande nyheter. Stross spann vidare på det med att berätta om second order consequences, alltså konsekvenser av en uppfinning som är indirekt och som inte kunde förutspås av tekniken. Ett exempel är uppfinnandet av bilen, som skapade ett behov av motorvägar, men mindre förutsägbart var hur detta kom att forma ungdomskulturen från 1930-talet och framåt.
Price tog upp hur chockerande det är att vi inte lyckats distribuera utvecklingen jämnare över världen, varvid Gerrib kontrade med att många människor i tredje världen inte har drickbart vatten, men ändå har en mobiltelefon, och att det finns hela lokala industrier kring att till exempel ladda mobiltelefoner från bilbatterier.
Moderatorn Price frågade panelen om de skriver in saker i sina framställningar för att medvetet chocka sina läsare. Stross svarade nej, och gick igenom hur litet av framtiden som egentligen är ny: om tio år kommer 85% av alla nu levande att finnas kvar, fast tio år äldre. Byggnader och andra strukturer kommer i stort sett att stå kvar, och endast 50% av bilparken vara utbytt (om inget revolutionerande händer i energifrågan). Så framtiden är till 90% redan här, och det gäller att extrapolera från den. Men sedan finns en sista procent som faller under "Who ordered that?", omvälvande och överraskande händelser i stil med Brexit, Trump och (andra) uppror. Williams fyllde ut med att det han skrev om i Hardwired har skett, och hans bok Deep State som handlar om uppror i arabvärlden kom ut samma vecka som den Arabiska Våren, och kan numera läsas som alternativ historia.
Stross spann vidare: man bör tänka sig hur nya, spännande uppfinningar kommer till användning i händerna på dina lokala skurkar. Vad skulle de bygga med 3D-printers? Sexdockor, har det visat sig, och det var något Stross redan förutsett i en av sina böcker. När Kathleen Ann Gonnan skrev sin bok Queen City Jazz 1994 fick hon frågan om hon trodde nanoteknologin skulle komma att utvecklas och användas som hon beskrev, och kunde bara svara att hon hoppades inte det!
För att undvika att beskriva en framtid som snart känns daterad, gavs tipsen att skriva om händelser mot slutet av århundradet och att inte fokusera på bara en teknologi. Vad gäller Future Shock svarade Walter Jon Williams: "I am happy to be shocked. Feel free to shock me!" och Goonan instämde med att hon gärna ville se mer av framtidsoptimismen från 1950-talet.
David G. Shaw, Aliette de Bodard, Scott Edelman, Nalo Hopkinson, Fran Wilde och Barry Goldblatt som alla är författare och/eller talar om mat i podcasts och/eller älskar att laga mat, samlades i en paneldebatt om Food Lies. De började med att berätta om tidiga minnen av att läsa om mat, och Nalo Hopkinson berättade om dikten Goblin Market och hur läckert all mat som såldes verkade. Dock fick hon en del besvikelser när hon äntligen fick prova det som omtalades - en första Food Lie! Många av de ungdomsböcker Edelman läste skrevs under fattigare tider, och där var mat en form av belöning. de Bodards släktingar kommer från Vietnam, och där finns lyriska sagor om vissa frukter, till exempel en som kallas Mother's Milk och så förstås den kontroversiella frukten durian, vilket startade en stor diskussion i panelen.
Alla var nästan rörande eniga om vilken som är den största lögnen om mat i en bok: den Turkish Delight, som den Vita Häxen bjuder Edmund på i Häxan och lejonet. Vilken besvikelse när de till slut fick smaka på den! Dock kom en del ursäkter: äkta Turkish Delight från Turkiet smakar godare än den man kunde köpa i England då, och egentligen var det en sötsak för vuxna, vilket gjorde att Edmund kände sig utvald när han blev bjuden på den.
Andra matlögner fanns dock, sådant som inte smakade så gott i verkligheten som det verkat i boken: burksardiner och avslagen ginger ale som Hopkinson läst om i en berättelse om barn på en internatskola; och så en strandsatt man på en öde ö som gjorde juice på brödfrukt - det går ju inte! För Edelman var det gröt, som skulle smaka som en mors omfamning, men så upptäckte han att det mytiska 'porridge' egentligen är samma som tråkiga 'oatmeal'.
Hopkinson berättade om hur hon i boken Brown Girl In The Ring lät den avoga mormodern visa sin kärlek i hur omsorgsfullt hon lagade dumplingsoppan de åt. Till sin senaste bok har hon en sekvens där hon låter någon laga en måltid med en massa läckra ingredienser - och så tjära, för att visa att detta inte är helt normalt. Strax invände Shaw att han smakat på en massa rätter och produkter med tjärsmak just här i Finland! Dock i smakligare form av tall-tjära, inte den grova sörjan Hopkinson menade.
Edelman berättade om hur han i en bok skrivit om en man som ville veta hur människokött smakade, men eftersom han var för stor människoälskare för att döda någon och äta upp hen, tillredde han istället sitt ena lår, efter ett recept liknande det för lammlägg, vilket Edelman inkluderade i boken. I sorgliga The Last Supper äter den sista zombien upp den sista människan. Där följer det inte med något recept!
Shaw tog upp den återkommande, förment lyxiga rätten där man bakat in (levande) fåglar i en paj. Vem kan tro att någon skulle vilja äta det? Hopkinson sade att allt hon kunnat tänka på var fågelbajs, fågelbajs överallt! Och fjädrar och näbbar och klor, som bakas med? Edelman berättade om hur det i Frankrike är olagligt att tillaga (men inte att äta) den lilla, lilla ortolansparven. Om man ändå har tillfälle att äta den, så skall man täcka sitt huvud med en servett, dels för att hålla inne ångorna från den lilla fågeln, och dels för att dölja sin synd för Guds ansikte.
Några favoritlögner/fiktioner om mat hade panelen. de Bodard berättade den vietnamesiska sagan om en pärla som, lagd i botten på en risskål, gjorde så att riset aldrig tog slut. Men när sonen i den fattiga familjen som fått den fantastiska gåvan behövde gömma den och svalde den, förvandlades han till en drake. Edelmans favorit är djuret Shmoo, som ger mjölk, smör och ägg, och dessutom kan ätas och gärna låter sig ätas, och smakar olika beroende på hur det tillagas. Är Willy Wonkas produkter matlögner? Nej, de är godis!
Det fanns en hel del att diskutera på temat Morality of Generation Ships, med panelen Sirocco, doktor i plasmafysik; Janet Catherine Johnston, med stor erfarenhet från planetär fysik och teknik; Samuel Penn, mjukvaruingenjör; och Geoffrey A. Landis, som på NASA arbetar med det motsatta: att designa små, snabba rymdskepp.
Vad gäller motsatsen till generationsskepp sade Landis att vi inte kan säga att överljushastighet är omöjligt, men vi har heller inte tekniken eller början till tekniken som skulle få det att fungera. Att färdas nära ljushastigheten skulle också kunna få bisarra konsekvenser, till exempel att man färdades bakåt i tiden. Att skjuta iväg en raket i den höga farten skulle kräva enorma krafter - om det skulle gå att accelerera genom att skjuta iväg den med laser, vad skulle kunna bromsa in raketen i andra änden av resan? Vid det här laget invände Landis att de tycktes undvika att diskutera moral!
Diskussionen återvände till frågeställningen, vilket Sirocco liknade vid om man skulle vilja uppfostra sitt barn i ett fängelse? Svaret var att om livet på jorden var sämre än det, så var det ju ingen tvekan om saken. Men det finns andra problem än att vara instängd i hundratals år. Hur testar man ett skepp för att vara säker på att det håller i 600 år? Och vi borde nog inte bygga generationsskepp förrän vi vet att människor klarar av att leva och samarbeta i hundratals år på rymdkolonier närmare jorden. Men är det etiskt försvarbart att uppfostra sina barn i låg gravitation, vilket betyder att de får svagare benmassa och inte kan klara sig på jorden? Om besättningen är nedsövd under resan, kommer man att kunna återuppväckas efter 500 år utan genetiska fel? Vad händer om planeten man kommer till inte är beboelig? Eller den är perfekt för liv, men man är allergisk mot allt på den? Går det att vända tillbaka då?
Generationsskepp med vakna människor och verkliga generationsväxlingar, kommer de att degenerera, eller kommer de att drivas av att de har ett mål? Det skulle kunna skapa något liknande en religion. Men vi vet också att det dyker upp de som ifrågasätter en religion. Första generationen och sista generationen innan landning kanske känner att de har en uppgift, men mellangenerationerna, kommer de att känna sig borttappade? Kanske är det de som kommer att trivas bäst, då de är födda i rymdskeppet och inte vet om något annat liv. Kanske kommer de inte ens att vilja stanna på planeten när de kommit fram! Och om de hellre vill leva vidare i skeppet, eller på en asteroid, så varför inte?
En aspekt av att leva på ett generationsskepp är att det behövs kunskaper för att underhålla det och alla livsuppehållande funktioner i alla generationer. Kommer människor att tvingas till yrken av en tyrannisk regim, eller kommer barn att ärva föräldrars yrken som i en medeltidsby, eller kommer vissa jobb att vara högre betalda och ha mer prestige? Där har jag mer tilltro till en smart användning av marknadskrafterna än de oroligare paneldeltagarna; om ett arbete inte attraherar tillräckligt många bör lönen höjas för det, men lönejusteringar bör ske dynamiskt och ofta så att flödet till alla nödvändiga yrken och kunskaper blir jämnt genom generationerna. Enligt en publikröst lär det behövas femtusen personer för att bevara kunskaper och inte glömma bort det man redan kan, men det gällde för icke-skrivkunniga samhällen, och är kanske inte lika kritiskt när man kan lagra kunskaper virtuellt och hämta fram dem igen senare.
En publikfråga återvände till om det var moraliskt rätt att bestämma sina barns framtid genom att kliva på ett generationsskepp. Är det rätt att sätta barn till världen under de förhållandena? Det kunde panelen jämföra med tidigare seklers resor över Atlanten, till ett Amerika de säkert inte skulle komma hem från. Och att sätta barn till världen i en osäker värld, ja, levnadsförhållandena har varit mycket sämre än nu men man har bildat familj ändå genom årtusendena, så ett generationsskepp skulle inte vara en stor försämring i jämförelse med det.
Under inledningen av panelen The Singularity: Transhuman Intelligence in Fiction and Futurism spårade Charles Stross rötterna tillbaka till en rysk-ortodox sekt på 1860-talet, som utropade att vi som människor borde sträva efter odödlighet, och då vi bara skulle bli fler och fler borde vi kolonisera andra planeter, och sedan skulle det vara orättvist att leva då våra förfäder var döda, så vi borde återuppväcka dem. Ambitiöst! En anarkistgrupp närmare i tiden hävdade att människan har två grundläggande rättigheter: 1. odödlighet, 2. rymdresor.
Senare sade Stross, som avslöjade att hans bok Singularity Sky fick titeln på förlagets inrådan då originaltiteln var för lik en som redan var på väg ut, att singulariteten redan inträffat, två gånger dessutom. Första gången var för 75000 år sedan när människan började göra verktyg och dela kunskapen mellan sig. Andra gången var vid skapandet av företaget, juridiska personer, som långsamt agerar i sitt eget intresse.
Men diskussionen gick vidare till det förväntade; en sammansmältning av sinnen, troligtvis uppladdade i en dator. Författaren Lettie Prell berättade om en bok hon skrivit där en människas sinne laddades ned i en dator, men eftersom den inte hade någon kropp började den tappa kontakt med fler och fler av sina känslor. David Shaw berättade att man på MIT där han jobbar brukar säga "Vi kommer att ha AI om tio år" - och det har de sagt i tiotals år redan. Mikko Rauhala invände att saker alltid kan gå fel, men att man ändå måste försöka.
Så om uppladdningen till en gemensam dator betyder evigt liv, blir det som en form av paradis/liv efter detta. Vem skapar reglerna i livet efter detta? Vem bestämmer vilket beteende som är gott? Det kan bli strider om det! Stross sade att hans nästa bok skall handla om en Lovecraftsk singularitet, där the Old Ones har återuppstått och tagit över.
Panelen svängde inte helt sammanhållet men ändå intressant mellan att tala om singularitet, AI och överlägsna intelligenser. Ett rovdjur behöver reagera på stimuli och ha kvicka reflexer. Ett bytesdjur behöver detsamma, men dessutom en förmåga att föreställa sig andras tankar och planer för att kunna undvika rovdjuren. En effektiv superintelligens kommer att kunna vara extra bra på att förutse hur de den möter tänker, och utnyttja det för att få som den vill. Under ett möte med en superintelligens kommer man att känna sig förstådd och uppskattad och överens med den, men efteråt bör man känna efter i alla fickor, för förmodligen fick den ut mer av dig än vice versa.
Lästips. Surface Details av Ian Banks
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar