onsdag 31 maj 2017

All My Dreams Come True med Sudden Art på Kompani1 Teater

Allt är grått: scenografin, rekvisitan, skådespelarnas kläder. Inte sorgens och mörkrets svart, utan urblekta nyanser av grått som signalerar likgiltighet, uppgivenhet, instängdheten i en depression. Kvinnan på scenen hänger över en pall och utropar att hon har en depression. Mannen frågar henne om hon är deprimerad eller har en depression, och kvinnan börjar berätta om vardagen som överväldigar henne, om hur inget är roligt längre.


Det här är en mycket bra inledning: det framgår snart att de båda är deprimerade på olika sätt. Det är en välgärning att visa att det inte finns bara ett sätt att vara drabbad av depression, och därtill är ju de två på scenen bara två varianter av alla möjliga. Eller rättare sagt, efter hand tycks det dyka upp nya uttryck för depression, men det är då det börjar bli oklart och svårare att följa med.

Mannens depression har ett mer aggressivt inslag. Det är något jag gärna hade sett och hört mer av, och i synnerhet hade jag gärna hört mer av ett malande och upprepande av det som tynger, om än odefinierat och förvirrat, då det hade bidragit till inlevelsen. Nu är det förstås fel av mig att säga åt författaren vad han borde ha skrivit, för jag borde ju acceptera och värdera pjäsern för vad den är. Men ganska snart höjer kvinnan rösen, blir fysiskt utlevande och strör jordnötter över golvet och strösocker över sig själv. Det är självklart lätt att se som uttryck för frustration och en ilska som alltför länge vänts inåt, men det rimmar inte helt med vad kvinnan säger, och därför blir hennes roll motsägelsefull på ett sätt som inte är givande. Löprundorna runt salen och de krasande jordnötsskalen skulle kunna symbolisera något men de är svåra att koppla till vad som samtidigt sägs.

De bådas skillnad i livsåskådning och depression får illustreras av deras inställning till Disney. Kvinnan har viktiga barndomsminnen av ett besök på Disneyland och den världen finns kvar för henne som något vackert och lockande - och samtidigt ouppnåeligt och krävande. Mannen å sin sida hatar hur Disney manipulerat bort det brutala och skrämmande ur folksagorna och gjort dem sockersöta.

Skådespelarna Frida Liljevall och Ruben Lopez gör mycket goda insatser och är väl samspelta. Även om jag önskat mig mer lugn och stringens från pjäsen är jag glad att Kompani1 Teater har tagit upp en pjäs från grannlandet Danmark, och ännu mer för att de valt en med ett viktigt och krävande tema. Säkert kommer andra besökare att hitta igenkänningspunkter och uppskatta All My Dreams Come True ännu mer än jag.

Länk till Kompani1 Teaters sida om All My Dreams Come True

tisdag 30 maj 2017

Kontur 2017, söndagen

Embodiment in science fiction
Min söndag började sent, med panelen Embodiment in science fiction. Eftersom jag modererade den, vilket gick mycket lätt tack vare de engagerade panelisterna Torill Kornfeldt och Kameron Hurley, hann jag inte lägga på minnet lika mycket av vad som sades. De hade båda idéer om hur man skulle kunna bota sjukdomar, odla organ, laga telomerer så att livslängden ökar, med hjälp av genmanipulation, bakterier, insekter och maskar. På frågan om man skulle kunna skapa fotosyntes i huden svarade Torill Kornfeldt att det vore lätt! Man skulle behöva göra huden tunnare, vilket har sina nackdelar, men att sedan fixa så att fotosyntes kan ske inuti människan vore inte så svårt. Det blev en livlig och intressant debatt, som delvis byggde vidare på vad deltagarna talat om tidigare, och också sköt iväg i andra riktningar.

Inkörsportar
En paneldebatt mellan Tomas Cronholm, Hans Persson, Arina Pingol och Malin Haijlen morfade trevligt nog om till en diskussion med förslag från alla närvarande på böcker som kan locka nya läsare till science fiction. Undertecknad minns än idag hur hon berättade för lågstadiefröken om en författare som hette Ju-les Ver-ne, men i panelen gick meningarna isär om huruvida hans böcker är tillräckligt spännande för barn som lever idag. Även Sagan om Ringen var en vattendelare - en del blev fascinerade av den, andra skrämdes bort från fantasy för lång tid. Mitt bidrag var en anekdot om hur en väninna i tonåren fastnade för Liftarens Guide Till Galaxen - böcker av till exempel Douglas Adams och Terry Pratchett har ju en extra lockelse i humorn och lättsinnigheten.

En bibliotkarie i publiken berättade vad de gjort för att öka intresset för science fiction och fantasy. Vuxenböckerna i genren placerades nära ungdomsavdelningen med SF och fantasy, men att blanda svenska och engelska böcker föll inte så väl ut. En pågående idé är att ställa upp böcker som utspelar sig i dataspelsvärldar för att locka spel-älskare. Det är ett vågspel vilka böcker man skall köpa in, till exempel hur många av en lång, lång serie? De brukar börja med att ta in den första och se om den lånas mycket, och i så fall fortsätta köpa in serien. Men det är tråkigt när en bok mitt i serien lästs sönder!

En bokhandelsanställd sköt in att människor ibland kommer och frågar efter realistiska böcker, inte fantastik. Men realistiska böcker är ju ofta djupt deprimerande, medan man i SF- och fantasyböckerna kan hitta vackra kärlekshistorier, starka karaktärer som utvecklas och bra berättelser, så varför är man så rädd för fantastiken?

Film eller böcker, var finns sf-idéerna?
Den sista panelen jag besökte hade ett framåtpekande tema. Jessica Elgenstierna, Stefan Gemzell, Bellis och Jerry Määttä, ledda av Anna Davour, berättade om vad som gav dem sense of wonder; Möte med Rama, den japanska filmen Funky Forest och Tarkovskijs Solaris var bland det som nämndes.

Då en bok kan läsas under längre tid, i små doser och tid att fundera emellan, kan den presentera mer komplexa idéer än en film. En film är å andra sidan bättre på att visualisera känslor, enorma avstånd, och surrealistiska stämningar, och tidsresor då man direkt ser skillnad mellan olika epoker. Men JE påpekade att å tredje sidan även ord kan måla på ett sätt som inte film kan, och belyste det med två citat: Lovecrafts "Det var en färg bortom tid och rum..." och inledningen på Seveneves: "The moon blew up without a warning."

Stämmer det att idéer som gestaltas i film ligger trettio år efter verkligheten? Bellis gav det fina exemplet Metropolis, en världsstad där till och med den härskande klassen är låsta i tjänande, vilket i och för sig kunnat läsas redan i E M Forsters The Machine Stops. Lågbudgetfilmer snarare än de med stora namn och mycket pengar kan fokusera på intressanta idéer, och TV-serien Black Mirror visar ju i skrämmande detalj en framtid bara några steg före vår tid. Vi fick några tips på intressanta filmer: Safety Not Guaranteed, och från sextio år bak i tiden Tracy/Hepburn-filmen Desk Set och The Man in the White Suit med Alec Guinness, och jag ser fram emot att se dem allihop när jag hinner.

Closing Ceremony
Tyvärr måste den underbar helgen ta slut, och det gjorde den med många och långa applåder som avtackning till de kompetenta arrangörerna och de mycket uppskattade gästerna. The Spirit of Swecon fångades in och överlämnades till arrangörerna av Fantastika 2018. Vi ses då!

måndag 29 maj 2017

Kontur 2017, lördagen del 2

Make Art Not War: Sentience and narrative in science fiction
I panelen som modererades av Ian Sales satt två SF-författare, Ann Leckie och Markku Soikkeli, och en hjärnforskare, Karolina Fedyk, vilket borgade för en intressant diskussion om AI och medvetande.

AL inledde med att påpeka att vår erfarenhet av känsla är grundad i vår kropp. Redan som ung störde hon sig i filmen 2001 på att HAL utvecklade människoliknande känslor - han hade ju ingen kropp, inga hormoner som strömmade igenom honom, inga mänskliga känslor. Den gamla åsikten, också bibehållen i SF, att känslor och rationalitet är två skilda saker, såg hon som något som hörde ihop. Beslut fattas aldrig 100% rationellt, känslor är med och hjälper till att skapa snabba beslut. Det var en viktig aspekt i boken Ancillary Justice; Breq är ju en AI i en mänsklig kropp. På motsvarande sätt kan vi uttyda en snabb respons i en situation som ett känslostyrt svar (hos en AI), fastän det kanske ligger en exakt uträkning bakom det.


KF nämnde att vad vi skapar som konst och uppfattar som bra konst är mycket djupt rotat i oss. Vad en AI eller en alien skulle skapa som vore vackert för dem skulle kunna vara mycket konstigt för oss. Om en AI eller en alien har fler sinnen, skulle ju de skapa konst som bygger på andra saker än vad vi är vana vid. Jag blev glad när MS sköt in en referens till den AI i William Gibsons Count Zero som skapar konst som blir mycket eftertraktad av människor, då det är ett scenario jag ofta återkommit i tankarna sedan jag läste det för tjugo år sedan. En trop som AL ogillar är när en AI hittar sin själ genom konst eller genom att skapa konst. KF flikade in att Googles ögonfyllda dator-blick och de sånger som skrivits av en AI bara är ett sammanplockande av element, utan att lägga värde i det.

Ett annat problem med att definiera konst är att uppskattningen ligger i betraktarens öga. Såväl mellan som inom kulturer här på jorden skiljer sig den estetiska preferensen mycket. IS påminde om hur Frankensteins monster lyssnar till hur föräldrar i byn lär sin son franska genom att läsa litteratur för honom, och av att det förstår vi att han är en person med ett själsliv, inte bara ett monster, vilket i alla fall är en vacker bild. AL tyckte att det vore intressant att skapa (förhoppningsvis bara skriva om!) en ond robot som skapar mycket vacker konst, för att vända på den värderingen!

En intressant idé är om AI:n som formar sin identitet genom att berätta historier. Historier tenderar att förändras varje gång man berättar den, dels för att människan glömmer saker efter hand. Skulle det hända med AI:n? Skulle de inte komma ihåg allt exakt varje gång? Men även AI:n skulle behöva filtrera sin information för att forma den till en sammanhängande berättelse, så det skulle ändå rensas bort en del och annat sparas.

Vi ser ibland konstnärer som några som samlar och uttrycker det kollektiva undermedvetna, som arbetar delvis omedvetet, sammanställning av intryck från flera sinnen. En annan uppfattning är att konst är ostrukturerad medan vetenskap är strukturerad, men KF ser snarare stora likheter mellan båda. Det vi uppfattar som slumpmässigt i till exempel Jackson Pollocks konst var mycket noga uttänkt. KF berättade om ett "Lovelace test", vilket är när ett system skapar något det inte var menat att skapa.

Kanske är det så att det är för att AI:er fortfarande är i sin barndom, som det de skapar ser ut att vara hackigt, ofullständigt, oformat. De har inte mognat till ett läge där de har en urvalsprocess och kan värdera vad de skapar. Och efter vilken estetik kommer de att värdera det de en gång kommer att skapa?

GoH-intervju Ann Leckie
Ann Leckie visste sedan hon var liten att hon ville bli författare, och hon hade den stora turen att uppmuntras till det av sina föräldrar och andra i sin omkrets. Ändå dröjde det länge innan hon väl började skriva, och fram tills dess kände hon sig litet misslyckad: "I'm supposed to be a writer but I'm not writing..."

 Det fanns en tidning som hette True Confession som publicerade föregivet sanna och sensationella historier på teman som utpressning och "Jag gifte mig med min bror!" För den tidningen skrev AL berättelsen "He's my lover on the phone but he has never seen my face" och fick pengar för det! Men för att kunna skriva i tidningens anda hade det krävts mycket läsning av tidningen, och det var ju tråkigt! Och tillika tråkigt att skriva en dylik artikel.

Ann Leckie jobbade en period i skolköket, och fick på så sätt lära sig en hel del om hur barn och ungdomar tänker och beter sig, vilket varit till nytta i skrivandet. Det var också musik som var hennes huvudämne, så det är därifrån som det myckna sjungandet i Ancillary-böckerna kommer. "Om jag hade tjugo kroppar, så skulle jag sjunga i kör med mig själv!"

Intresset för AI grundades tidigit. När AL var så liten som fyra år fick hon följa med en vuxne på bio och se 2001. Det var kanske inte det klokaste valet av en barnvakt, men på den tiden var det inte lika lätt att se filmer när man ville, så han tog sin chans och tog med en pytteliten Ann, som tog stort intryck. Hon kunde identifiera sig med HAL, som ju också var "nyfödd" och behövde förstå hur människor betedde sig och hur han själv skulle bete sig. Och när allt gick mot slutet sjöng han en barnvisa, som om han visade upp det första han lärt sig, det han kunde allra bäst, som ett litet barn.

I trettioårsåldern var AL hemmamamma till barn som var otroligt söta men inte alls intellektuellt stimulerande. NaNoWriMo blev utmaningen som fick henne att göra något; ett idogt skrivande varje dag resulterade i en halv bok i Radch-universat. Den boken är inte särskilt bra, men AL rekommenderar ändå NaNoWriMo som ett sätt att komma igång. Boken rörde sig i utkanten av det som skulle bli Ancillary Justice,  AL hade redan börjat fundera på Breq, och det tog tre år till att börja Ancillar Justice.

Mångas favoriter är Presger-översättarna, och de är även AL:s favoriter. Det smärtade henne att behöva avpollettera Translator Dlique så snart, och därför lovade hon sig själv att låta Translator Zeiat var med så mycket som möjligt i tredje boken. Märk väl att en del av vad Translator Zeiat säger kan vara konstigt med flit, för att hon vet att hon redan ses som udda och vill skoja ännu mer med folk: det intensiva intresset för fisk, att hon säger att Breq är en ny person när hon har förlorat sitt ben.

Att översätta Ancillary-serien till språk som inte har könsuppdelade pronomina borde vara svårt, men Ann Leckie har inte hört från sin ungerska översättare så hon vet inte hur det har gått. I slaviska språk är ju även verben böjda olika efter könstillhörighet, och i franskan finns inget "det", så olika språk har olika utmaningar. Om AL kunde skriva om något skulle hon inte fastna i att anta att det bara finns två kön, utan låta det vara mer flytande.

Den kommande boken Provenance utspelar sig i samma universum men inte inom Radchaais område, och skall inte vara lika seriös som Ancillary-böckerna. Inte heller spelar te en så stor roll i den kulturen! Men te var en mycket bra rekvisita, ett medel att låta personerna göra något medan de pratade, visa status genom vilken teservis som används och hur någon serveras.

Ann Leckies bucket list uppfylldes år 2014, då hon vann så många priser! Det känns litet konstigt men befriande att kunna välja vad hon vill göra nu utan att behöva sikta mot något mål. Hon har inte bestämt vad hon skall skriva efter Provenance, men skulle vilja skriva fantasy. När hon inte skriver är hon med familjen, sjunger, stickar, virkar, gör smycken av pärlor och läser - väldigt mycket fakta, för allt läsande nuförtiden är research. Hon vill gärna skriva tekniskt och vetenskapligt korrekt, och har ansträngt sig hårt för att göra det, men vet ändå att hon misslyckats i vissa scener. Att broscher fick så stor roll i böckerna känns naturligt - "glitter är bra!"

När AL skrev första boken tyckte hon synd om sin agent som måste slösa sin tid på något som inte skulle bli något. Chechen från förlaget kändes som stöld. När boken kom ut och fick positiva reaktioner kändes det som hallucinationer - de negativa recensionerna kändes mer verkliga. Ett insiderskämt var att det inte var tillräckligt med penisar i första boken, varpå det dukades upp till en "genitalia festival" i andra boken. Är Radch verkligen jämställda mellan könen eller är det bara på ytan? Ja, det är de; de ser kön ungefär som vi ser hårfärg; som en skillnad men inget som bestämmer vilken kompetens du har.

Skulle hon vilja skriva om den mystiska sfären i mitten av Radch? Ja, kanske, men liksom med Presger så KAN det vara roligt att få veta mer, men det KAN också ta bort den nödvändiga mystiken. Skulle hon vilja skriva en prequel, om hur Anaander Mianaai tog sig till makten? Ja, kanske. AL vill skriva minst en bok till i det universat. (Det ser jag fram emot!)

Trilogins omslagsbilder är egentligen en stor tavla uppdelad i tre delar. Ann Leckie var ledsen att hon inte hade råd att köpa originalverket, av John Harris, men har köpt en reproduktion och hängt den hemma i vardagsrummet. Hon älskar den tavlan!

Drömmer vi fortfarande om rymden?
Panelen med Ollie Östlund, Magnus Dahlström, Britt-Louise Viklund och Anna Davour (moderator) varvade sina rymddrömmar med många tips på böcker och filmer som gett dem "sense of wonder" vad gäller rymdresor: Galaxy Game av Karen Lord, Blue Remembered Earth av Alistair Reynolds, The Expanse-böckerna och serierna, Seveneves av Neil Stephenson. Men i den senare blir det tydligt att när vi reser ut i rymden tar vi med oss våra konflikter, och även i The Expanse. Nytändningen i space opera-genren innehåller mer komplexa berättelser, och som sagt, människans förmåga att konspirera och avundas och sabotera för varandra, till skillnad från en tidigare mer idealistisk bild på en framtid där alla samarbetar.

Det finns en ny realism i idén om rymdfarandet och koloniserandet av andra planeter. Den präglar också filmer som Gravity och The Martian, där problemen hopar sig. Ian McDonalds Luna New Moon är så deppigt realistisk att man kan tappa sugen! Kim Stanley Robinsons Red/Green/Blue Mars är mer positiv men inte lika detaljerad som de pessimistiska berättelserna. Som motvikt nämnde dock Anna Davour den positiva kortfilmen Wanderers med människor som fulla av energi utforskar planeter och månar i solsystemet, bara för glädjen och äventyrets skull.

Logic of Empire - Economics of colonisation in fantastic fiction
Jesper Stage, professor i ekonomi vid Luleå högskola, återkom för ännu ett intressant föredrag om hur ekonomiska spelregler vi känner till ibland kastas om och glöms bort i SF- och fantasyberättelser. Det är ju lika störande som bristande logik i vetenskapen och andra förhållanden vi gärna pekar ut, så det är mycket bra att få det genomgånget av någon som kan sitt ämne! Årets tema var olika varianter på kolonisation. Liksom förra gången nämnde han några roande exempel på upplägg i berättelser som inte borde fungera, med brasklappen att han ändå uppskattar verken, vilket är sympatiskt. Gregor Hartmann har i sin Zephyr-serie listigt låtit huvudpersonen vara en okunnig och till och med litet korkad kille, så man måste inte förvänta sig välfungerande ekonomiska teorier när han skall förklara läget, men man kan ändå se att det är en hel del som inte hänger ihop.

När man koloniserar en ny plats finns det några faktorer att räkna med. Den ena är hur lätt det är att etablera kolonier där: transportkostnader, hur lätt det är att få folk att flytta dit, hur hög dödligheten är. Historiskt har det alltid varit lätt att lura iväg nybyggare och sedan lämna dem där utan medel att ta sig hem. Gäller det att få dit kvalificerad personal kan man inte alltid få dem att bosätta sig där, men man kan ge dem höga traktamenten för att stanna där en viss tid.

En annan faktor är profitabiliteten. Om det redan finns ett fungerande samhälle där man kan smyga in och överta skatteindrivningen kan det vara lätt. Om det är resurser som skall utnyttjas kräver de olika stor insats; ytliga gruvtäkter är lätt att utvinna, timmer mer insatskrävande, och jordbruk och boskap kräver konstant närvaro. Om nybyggare skall bosätta sig där permanent behövs också infrastruktur, och lagar och institutioner som håller efter dem.

Fantastiken innehåller exempel på kolonisatörer och deras olika villkor: i CL Moores Shambleau från 1933 koloniserar jorden Mars, i Robert Heinleins Logic of Empire från 1941 diskuterar två välbeställda ynglingar hur illa det står till på Venuskolonin i alldeles för långa (och ekonomiskt ologiska) monologer. I Tolkiens Midgård sker kolonisation, ofta i landskap som lägligt avfolkats innan nya folk flyttar in.

i Harry Turtledoves After the last Elf is Dead har den Onda sidan vunnit, men där är det intressant att se att de som nyss mördade civila och brände ned bondgårdar blir åthutade när de gör det efter segern. Då är det ju Dark Brothers egendom de saboterar, och det är inte tillåtet!

Att terraforma är dyrt och kan ta lång tid. I Ann Leckies Ancillary-trilogi väljer Radch istället att komma in och ta över fungerande samhällen. Man kan se att attityderna från de härskande grupperna är olika mot olika kolonier i imperiet. I filmen They Live har fula utomjordingar koloniserat jorden - och vi har inte ens märkt det!

Just Another Bug Hunt? SF and remakes
I den här panelen satt jag själv tillsammans med tre kloka och trevliga män; Luke Smith, Erik Andersson och moderator Sten Rosendahl. Därför kommer jag inte ihåg lika mycket av vad som sades, men är glad att jag fick säga ifrån om att det är synd att Stålmannen/Superman i dagens klimat varit tvungen att få sin genomhyggliga personlighet komplicerad till den grad att han i senaste filmen målas ut som skurken, och att en anledning till att det görs flera prequels till ikoniska filmer som Alien och Star Wars är att det gått tillräckligt lång tid för att någon börjat känna sig modig nog att nosa på det där mysteriet som låg till grund för allt. Men de som är modiga och fräcka är inte alltid de smartaste, och därför blir många prequels riktigt dåliga. Erik Andersson avslutade med att, hjälpt av sin flickvän i jättefin rymdskeppsklänning, rulla ut en lång lista över alla filmer som släpps 2018. Prequels, sequels och remakes var märkta i orange, rosa och röda färger - och utgjorde mer än hälften av alla filmer! Överväldigad av detta håller jag med Andersson: hitta på nya historier!

Galna vetenskapare 2.0
Om forskarna i panelen räknar sig själva till de galna glömde de berätta, men de utgjorde en kompletterande blandning av ämneskunskap: Fredrik Silvearv teoretisk fysiker, Alice Hedenlund matematik och Torill Kornfeldt biologi.

Google har skapat ett program som kan skapa bättre neurala nätverk än deras egna experter. Är vi på väg mot maskinen som kan bygga bättre maskiner och till slut ta över världen? Men TK påminnde om att parallellt så är framstegen inte så stora; man har kunnat kopiera alla (få) gener i masken C. elegans till ett neuralt nätverk, men det i datorn beter sig inte som en mask. FS tror att det kommer att bli svårare framöver att göra framsteg, diminishing returns. Men om vi bygger en supersmart dator, hur skall vi kommunicera med den? Vi kan inte ens kommunicera med schimpanser, och de är mer lika oss än en dator! Om vi skall lära datorn vår moral - vilken moral? Vi har ingen enhetlig moral att erbjuda, och vad skulle implementeringen kunna leda till? Vad är vårt moraliska ansvar gentemot en medveten AI - är det rätt att forska fram den?

TK nämnde att snart kommer vi att kunna odla kött till konsumtion, men ännu tidigare få produkter som är lättare att framställa, som odlat läder, odlad mjölk, äggvita och äggula. Läder kan odlas så att det direkt får önskad form, utan sömmar! SF om genteknik är så långt efter det verkliga läget för genteknik; SF handlar mest om vad den kan göra med människan, men det finns så mycket annat genteknik kan användas till. Allt som Margaret Atwood skildrar i Oryx och Crake (utom att bygga en ny människoras) är sådant det forskas på idag - det går inte bra, men det forskas på det redan nu.

FS berättade om kvantdatorer och hur man hittat en kristall som har periodicitet i tiden, alltså ändrar sig periodiskt i sitt grundtillstånd. Kan man bygga en evighetsmaskin av den? För det går emot termodynamikens lagar! Allt med "kvant" i namnet ses mer eller mindre som magi. Å andra sidan; ofta talar man om stamceller som om de vore "snake oil", något som fixar allt!

söndag 28 maj 2017

Kontur 2017, lördagen del 1

“Vi" och "de”: Konstruktionen av de Andra i science fiction
Min lördag på Kontur började med Calle Werners föreläsning om postkolonialism i science fiction, och då främst dansk science fiction. Jag är alltid intresserad av att lära mig mer och sätta ord på sådant som jag har anat, så det var bra att få begreppen uppspaltade och definierade för sig. Här följer delar av föreläsningen i korthet.

Normer, sociala koder och kultur finns för att definiera och signalera sammanhållning, men de definierar också utanförskap. Gruppsammanslutningen kan vara symmetrisk, och då OK, som i familjer, klubbar och tävlingar. Den kan också vara asymmetrisk, och innehålla förakt, om den bygger på sådant som kön, etnicitet, status, klass och liknande. Vad som är OK och inte OK i gruppbildning beror ju förstås också på normen i sammanhanget.

I ett verk kan normen vara absolut, och gälla "oss som hör till". Den kan också vara relativ; till exempel vara en annan norm än den vi känner till, eller vilja utmana normen. Det finns många "vi" som inte måste sammanfall: vi-författaren, vi-läsaren, vi-huvudkaraktärerna, vi-goda. De "Andra" i SF kan vara aliens, robotar och AI:er.

Det är svårt att inte förhålla sig till normen, att ignorera den eller bryta mot den. Historiskt finns det litteratur som med flit har gjort det, till exempel arbetarlitteratur, feministisk litteratur, och postkolonial litteratur. Att definiera postkolonial litteratur är lika svårt som att definiera science fiction, vilket är litet passande. Innan postkolonial litteratur fanns kolonial litteratur och pre-postkolonial litteratur, då man började ifrågasätta normen men inte helt hade ord för det.

Ett exempel på kolonial SF är Edgar Rice Burroughs böcker om John Carter, och Honeymoon In Space, en novell av George Griffith där en sexistisk, rasistisk aristokrat anländer till Mars, råkar ut för småtrubbel, skjuter ned marsianska rymdskepp och massakrerar invånarna, och ändå målas ut som historiens hjälte.

Till pre-postkolonial SF räknas Dune, vars beskrivningar av folkgrupper visserligen är positiv men innehåller orientalism och är inte oproblematisk. I The Moon Is A Harsh Mistress beskriver Robert Heinlein en kolonis begynnande självmedvetenhet och uppror mot jorden.

Postkolonial litteratur är en egen genre i dagens värld. Exempel ur science fiction-fåran är Nalo Hopkinsons Brown Girl In The Ring, och Nnedi Okorafors Lagoon. Den senare kan få läsare att säga att det här inte är science fiction, men då inställer sig frågan om inte vår norm för vad som räknas till SF är begränsad. Ian McDonald som skriver SF som utspelar sig i Indien och Turkiet tycker själv att han har en postkolonial blick då han vuxit upp på Nordirland, koloniserad av engelsmän, men Calle Werner tänker sig att han (och jag också, för den delen) säkert har lättare att ta till sig McDonalds beskrivningar för att de är skrivna av en västerländsk man.

GoH-intervju Kameron Hurley
Åtta böcker på sex år! Kameron Hurley är produktiv. Förra året blev det tre böcker! En av dem var essäboken Geek Feminist Revolution, vilken kom till i en stuga i skogen några intensiva dagar kring 4 juli, med avstamp i de blogginlägg och liknande som Hurley skrivit under alla år.

Bel Dame Apocrypha fick många avslag av förläggare när hon först började visa runt den. Vad var den? Space opera? Urban fantasy? "It's bug punk!" sade Hurley. Till slut sade en förläggare "Jag vet inte vad det är, men jag älskar det!" Böckerna är inspirerade av Mad Max, Conan Barbaren och Firefly, med en "simple quest plot" som är en bra grund. Hurley älskar att skriva fight-scener och dialoger, så det kom först. Sedan skrev hon om ett par gånger, och lade till fler lager efter hand. Ett av dem var world building, om hur världen är uppbyggd och hur den kom till. Ett anant lager var kroppens rekonstruktion efter skador för huvudpersonen Nyx, och vad det gjorde med henne; en så komplett återuppbyggnad lämnar ofta trauma efter sig och det var ett viktigt element i Nyx karaktär.

Tankarna om kroppen som en påse kött och blod har funnits med Kameron Hurley länge. Eftersom hon har en sjukdom som hon behöver ta medicin för varje dag, och ofta legat på sjukhus och betraktat blåmärken och nålstick på sig själv, är köttslighet något konkret för henne och tar också stor plats i böckerna. När hon vid tillfälle provade på boxning kände hon sig stark och kraftfull, och fick upplevelsen "Wow, min stora kropp är bra på något!" I Bel Dame Apocrypha är boxning ett uppskattat nöje, och det passar de storväxta kvinnorna i det samhället att visa sin styrka i ringen.

Den nya bokserien, inledd med The Stars Are Legion, är en space opera med bara kvinnor. Att sälja space opera var svårt tills Ann Leckie kom. Att sälja en med bara kvinnor verkade som ytterligare en tröskel, tills förläggaren sade "Det är ju ännu bättre!" Surmagade kritiker har dock kallat den "Lesbians In Space", vilket Hurley plockade upp som en komplimang. Det uppskattades så mycket av publiken att hon för övrigt lät trycka upp fejkade bokomslag med den titeln under konventets gång.

Den nya serien, Worldbreaker Saga, är en mer komplicerad fantasy än Bel Dame Apocrypha, där Hurley tänker lura in läsare med klassiska teman och sedan utmana dem. Med parallella universa och flera versioner av samma person blir det svårt, så nu ritar hon upp linjerna tillsammans med sin agent. Problemet blir dock att när hon redan planerat vad som skall hända känns det inte längre viktigt att skriva det. De nödvändiga omskrivningarna är också något Hurley hatar. Hon är en "discovery writer" som inte alltid vet hur det skall sluta, vilket ger hennes förläggare gråa hår ibland och Hurley rekommenderar inte sitt skrivsätt, för det är en mycket stressande metod! För The Stars Are Legion blev det bråttom att få till en avslutning, och efter en lång diskussion med sin agent där en massa idéer avslogs fick Hurley anteckningarna som hennes snälla agent skrivit och kunde skriva klart på fem dagar.

Framöver skall Kameron Hurley avsluta Worldbreaker Saga, sedan skriva en militär SF standalone-bok, ett par antologier och en AI-novell. Därefter längtar hon efter att skriva en weird 80's murder mystery á la Stranger Things, och epic fantasy. Film- och TV-manuskript verkar alltid vara på gång men fastna någonstans på vägen i Hollywood. Alla frågar efter mer om Nyx! Och kanske blir dyker hon upp igen, för Hurley kan ju världen och tycker det är roligt att skriva om. För övrigt funderade Hurley på att ge Nyx en kronisk sjukdom i Infidel, men kunde inte genomföra det eftersom det kom för nära inpå henne själv. I Worldbreaker har en huvudperson dock kronisk astma, i en annan novell har en förlamad kvinna huvudrollen, så det intresserar Hurley att ge sina huvudpersoner kroppsliga begränsningar. Det är vi nog många läsare som håller med om, och som ser fram emot vad Kameron Hurley kan upptäcka och skriva fram i framtiden.

lördag 27 maj 2017

Kontur 2017, fredagen

Hurra, dags för Swecon igen! Ännu en gång i Uppsala, på SF- och fantasykongressen Kontur. Swecons ande släpptes ut i Hotell Gillet och uppfyllde gäster, hedersgäster och arrangörer.

GoH-intervju Siri Pettersen
Siri Pettersen skojade om att ingen vet hur hon ser ut, så hon hade kunnat skicka någon annan och gå på den parallella paneldebatten, Fictitious Scumbags. Visst hade jag också gärna hört den diskussionen, men vi som valde Anna Sellins hedersgästsintervju fick höra en skämtsam Pettersen berätta hur hennes skrivande gick till, och om bakgrunden till trilogin Korpringarna.


Odinsbarn, första boken, låg i en byrålåda i tio år, under vilken tid Pettersen då och då plockade fram den och skrev på den. Till slut kom hon till en punkt där hon måste ha ett allvarligt samtal med sig själv: "Skall du skriva en bok? Vad behöver du för det? - Tid! Skall du ta ledigt från jobbet för att få tid?" Och under de månaders tjänstledighet som följde hann Pettersen skriva mycket - då fick skrivandet fokus och blev ett seriöst projekt. Men under den tiden växte förstås självtvivlet, och drog sig som tur var undan igen. När väl boken var klar kom alla brasklappar från bokförlagen: "Ingen vill sälja fantasy. Ingen kommer att vilja läsa boken. Ingen kommer att vilja köpa den. Den är för tjock, du är debutant, boken är på norska, den kommer inte att bli översatt..." Men som i Terry Pratchetts universum; om chansen är en på en miljon, så är det den miljonte gången nu, och för Siri Pettersen klaffade allt med Odinsbarn. Säkert är det så att de som läste fantasy som barn nu har vuxit upp, och inte bara köpte och läste boken utan också jobbar i boklådor och röstade fram den till bokhandlarnas pris.

Siri Pettersens väg in i fantasyn gick via rollspel och serier. Rollspelet är bra träning för författandet: man vet vilka historier som fungerar, man vet vad som är gjort intill leda, och man kan vrida om dem litet så de inte blir likadana som alltid. Odinsbarnet Hirka kommer från en D&D-kampanj på Island, men Pettersen förändrade henne till att bli ännu mer intressant. Om hon vore den enda i sin värld som inte har svans? Den enda som inte har magi? Bokens idé om människan som en (skrämmande) myt i Hirkas värld uppstod i efterhand. Namnet Odinsbarn betyder ju för övrigt inte att handlingen grundar sig i vikingasagan: det var ett öknamn som fäste på människan för länge sedan för att de (då) dyrkade Oden. Umpiri skulle kunna vara frostjättar, vilket Pettersen vagt funderade på, men hon var för lat för att forska i exakt hur de är så hon lät det vara odefinierat, och för övrigt är det sällan som kultur glider oförändrad mellan olika världar. Siri Pettersen samarbetar också gärna med översättare, då hon själv har uppfunnit så många av orden som är viktiga för handlingen, och de behöver få en bra översättning.

Hirka är alltid en outsider, men hon har en stark moralisk kompass och vinner över många med sin vänlighet. Men under handlingens gång lär hon sig att gott och ont inte är så enkelt fördelat som man först vill tro. Det blir speciellt tydligt vad gäller dreyri, som först uppträder obegripliga, onda monster men i tredje boken är det inte alls så säkert att målet måste vara att utplåna dem. Ríme får genomgå en nästan motsatt utveckling från att ha varit den utvalde till att bli en outsider, när han väljer att bli en Skugga, driven av självkritik och självhat som så många andra män i våra tider.

Siri Pettersen visste tidigt att berättelsen skulle bli en trilogi, och det kände också hennes mest lakoniske kollega på sig. "Så du skriver? Fantasy? Så då blir det en trilogi?" Pettersen visste också att böckerna skulle utspela sig i tre olika världar. Det var givande att få skildra vår värld genom Hirkas ögon, men också jobbigt för att hon samtidigt behövde faktakolla och få alla detaljer rätt, och det är tråkigt!

Nu skriver Pettersen på en barnbok, en fantasi från barndomen som pockade på och distraherade medan hon skrev annat, så hon var tvungen att skriva den först. Den handlar om en flicka i en bubbla, och riktar sig till barn i tioårsåldern och uppåt. Men sedan kommer det en ny bokserie som utspelar sig i Korpringarnas universum, men med andra personer i rollerna... om inte några från Korpringarna-trilogin dyker upp och kräver att få vara med. Det ser jag fram emot; det finns mer att utforska i Korpringarnas universum.

We remember James Tiptree Jr.
Det är trettio år sedan Alice Sheldon dog, kvinnan bakom pseudonymen James Tiptree Jr. som under 60- och 70-talet helt enligt hennes planer uppfattades som en man, och därtill en man med viril stil lik Hemingway. John-Henri Holmberg läste hans böcker i unga år, då författaren sågs som man, medan Johan Jönsson läste hennes böcker långt efter avslöjandet. Holmberg berättade ingående om hur Alice Sheldon i sitt liv spelade många olika roller; inför föräldrarnas läsekrets som charmig upptäckare under en Afrika-safari hon egentligen tyckte var hemsk, som god hustru åt sina två makar trots att hon egentligen älskade kvinnor, och som den före detta spionen James Tiptree Jr. inför bokförläggare och de många fans och författarkollegor hon brevväxlade med.


Under 1960- och 70-talet kom många feministiska författare som skrev intressant science fiction där sex och könstillhörighet tog större plats än tidigare. James Tiptree Jr. skrev också om det, men inte bara om det. Berättelserna fokuserar med stort psykologiskt djup på människor, men också på hur gener driver en mot ödesmättade slut, ofta döden. "Love is the plan the plan is death" lyder en ominös titel på en av hennes välskrivna noveller.

James Tiptree Jr. tog sig ytterligare en pseudonym, kvinnonamnet Raccoona Sheldon. De berättelser hon skickade in blev dock ratade av samma magasin som publicerade Tiptrees noveller, tills hon skickade med ett rekommendationsbrev från James Tiptree Jr.

Efter 70-talets könsöverskridande science fiction kom cyberpunk-författarna, viftade undan det som just varit och vände tillbaka till 50-talets författare. Det är en av anledningarna till att James Tiptree Jr.s verk idag är mindre kända än till exempel priset i hennes namn. En annan är att det under tidigare årtionden var novellen som var bärare av idéer och diskussionsskapande ämnen, men idag läser man oftare romaner än noveller. James Tiptree Jr.s romaner är inte dåliga, Johan Jönsson rekommenderar Up the Walls of the World, men novellerna är ännu skarpare. Några viktiga och läsvärda noveller är Your Faces, O My Sisters! Your Faces Filled of Light!, The Women Men Don't See och Houston, Houston, Do You Read? Till paneldeltagarnas rekommendationer fogar moderatorn Anna Bark Persson två egna där Tiptree skriver i genrer som skulle växa sig stora senare: The Girl Who Was Plugged In är cyberpunk innan dess storhetstid, och (med reservation för att jag kan ha hört fel) We Who Stole the Dream är tidig space opera. Jag känner att jag borde läsa James Tiptree Jr. så snart som möjligt och tackar panelen för inspiration!

How to Write Male Characters
Den sista punkten på min dag blev höjdpunkten, ett fantastiskt underhållande samtal mellan Kameron Hurley och Ann Leckie på temat hur man skriver trovärdiga mansbeskrivningar. Leckie sade att det kan finnas män i hennes böcker fastän ingen vet, men Hurley har just skrivit en space opera med bara kvinnor! Så vidtar en otroligt rolig kavalkad av gammaldags fördomar om kvinnor omkastade till att handla om män, främst formulerad av Ann Leckie men med starka inpass från Kameron Hurley.


Män är ju faktiskt halva befolkningen, och det är klart att de också borde få vara med i böcker! Bara för att en bok handlar om män är det ju inte en gender-tema-bok! Män är precis som vanliga människor. Att säga att de inte kan tala om känslor, att de inte ens har känslor, att de bara kan prata om "war and sportsball", det är faktiskt förolämpande mot män.

Tänk dig att du vill skriva en historia om krig. Då protesterar några och säger att den inte är universell, för den handlar inte om födslar. Det är inte rättvist, för krig är också ett legitimt ämne. Det är elakt att kalla böcker om "war and sportsball" för dude lit. Fast litet rätt också. Våra två författare läser för övrigt inte sådana böcker. Inte av manliga författare heller.

I en bok vill man ju genast veta hur en man ser ut, för att veta om man skall vara attraherad av honom. Han får gärna stå framför spegeln och smeka sina rock-hard abs. Nu kommer en idé! Han kanske står framför spegeln och känner sig ful och misslyckad för att han inte har rock-hard abs - men så ÄR han snygg i alla fall, när han tar av sina glasögon! Vilket fint sätt att utmana fördomar!

Fler briljanta idéer poppar upp: en space opera med bara män i rollerna! Fast det skulle ju bli en gender story. Kan knappt räknas som SF. Skulle inte sälja. Det räcker med en man i en bok. Åh så ensam han är! Han kanske dör på något grymt sätt? Det är ett billigt sätt att dra i våra känslor; ser vi en man väcks ju våra naturliga beskyddarinstinkter, det är ju djupt inpräntat i oss.

Hur skall vi kämpa mot stereotyperna? Vi kan försöka prata med männen i våra liv, och läsa böcker av män om män. Fast det är inte säkert att män är de bästa på att skriva om män. Män är ju inte så bra på att skriva böcker. Det är vetenskapligt bevisat! Men vi är neutrala, så vi kan lära män hur de skall skriva om sig själva. Ett annat sätt är att skriva böcker och ha med TVÅ män, och låta dem prata om annat än "war and sportsball". Fast inte fler än två män, för då blir det en gender story.

Hurley mailar ofta manliga författare förslag på hur de kan skriva bättre, och berättar att hon blivit attraherad till dem av något bra de skrivit. Leckie mailar och berättar om hon blivit förvånad över om en manlig författare varit attraktiv fastän han skrivit som han gjort - det är inte alla som kan vara både snygga och skriva!


Det finns klassiker skrivna av män, som dock suddats ut av historien. Skall vi lyfta fram dem? Men det kan vara orättvist mot några mycket bättre kvinnor som då blir bortskuffade.

Det högflygande samtalet avslutades med intelligenta frågor från publiken. Råd till manliga läsare? Leta inte alltid efter manliga karaktärer att identifiera dig med, det är viktigt att kunna sympatisera med någon som är annorlunda än en själv. (Men själva läser inte Leckie och Hurley om män.)

Hur får man rock-hard abs frågar en ambitiös ung man. Situps och steroider! Fota och lägg ut på Instagram!

En del snygga unga män får mediokra böcker utgivna till synes enbart för att de är snygga. Är inte det fusk? Jo, det är svårt att ta en ung snygg man på allvar. Och dessutom, om jag tycker att boken är medioker så är det en objektiv sanning, ingen annan kan seriöst tycka annorlunda.

Skulle det vara bra att kvotera in män i alla filmer som görs? Nej, det vore dåligt, "art should be pure", och ingen skulle göra en film med bara män utom för att vara politiskt korrekt. Förresten skulle ingen gå och se den, för män går inte på bio. Utom på dejt, och då är det ju inte de som betalar.

Finns det bra exempel på en stark manlig karaktär? Ja, låt oss gå tillbaka till Jane Austen! Hennes Mr. Darcy verkar vara en typisk man utan känslor och förmåga att prata om dem - men så vänder hon på stereotypen!

Det är svårt att skriva om män som pratar om annat än kvinnor, för kvinnor är ändå huvudpersonerna och det är klart att männen vill prata om dem. Skall man kanske gömma sig bakom gardinen och tjuvlyssna på hur män pratar när de är själva? Då kommer de säkert att dra upp skjortorna och jämföra sina rock hard abs!

Det finns mycket manlig nakenhet på TV nu och män som utsätts för sexuella attacker som ett led i handlingen. Man kan se män gå omkring nästan nakna medan kvinnor oftast bär rustning - till och med sexscener i de ojämlika dräkterna! Det är svårt för en sådan manlig roll att behålla sin värdighet. Det kan också lura män att tro att deras enda värde ligger i att klä sig utmanande och visa sina rock-hard abs. Men om man istället visar män i traditionellt kvinnliga uppgifter, som att ta hand om sin familj, och ser att de klarar dem (nästan) lika bra som kvinnor, så kan de återfå respekt och så kan vi förändra samhället till det bättre! Fast vi måste respektera de biologiska skillnaderna mellan män och kvinnor. Det finns en balans mellan manligt och kvinnligt som är bra. Det kanske är lika bra att män inte får lika mycket respekt. It's science!

Den intressanta, objektiva och ovanligt uppriktiga diskussionen avslutades med uppmuntrande ord från båda författarna.

I like men. They are just as important as regular, ordinary people (Ann Leckie).
Men are human too! (Kameron Hurley)

torsdag 25 maj 2017

Lalo, Mozart och Ravel i Konserthuset

Det lockande konsertprogrammet inledde med ett verk av för mig okände Edouard Lalo, Ouvertyr till Le roi d’Ys. Jag skulle gärna vilja höra hela operan någon gång, för musiken var skönt dramatisk och berättande; svingade sig upp till känslomässiga höjdpunkter, dämpade sig igen men fortsatt melodisk och engagerande.


Nästa stycke var Sinfonia concertante för violin, viola och orkester av Wolfgang Amadeus Mozart, och från första tonen klingade orkestern annorlunda, mer tidstypiskt. Rätt så! Dirigent Nathalie Stutzmann kunde skickligt leda Kungliga Filharmonikerna till att inte bara stötta de två solisterna som stigit fram ur de egna leden, utan själva behålla en av huvudrollerna. Johannes Lörstad, violin, och Louisa Tatlow, viola, spelade mycket fint och harmoniserade med varandra och orkestern under sina insatser. Konsertens andra sats, Andante, har genomgående en sorgsen ton, men förlorar sig för ovanlighets skull inte i långsamhet utan klarar att behålla stämningen trots ett stadigt tempo. Allvaret följer med in i den grandiosa avslutande satsen, Presto.

Efter paus var det dags för tre stycken av Maurice Ravel: Menuet antique, Une barque sur l’océan och La valse. Vilken underbar upplevelse! Nu lockade Stutzmann fram en storhet i orkestern, den storhet som behövs för att låta som att musiken kommer överalltifrån; lyrisk, nyfiken, ibland magnifikt ljudande som vore salen ännu större (utan att ljudnivån blev svår). Det är förunderligt hur ett sådant mästerverk som La Valse under rätt förhållanden kan bringa en människa till bitterljuva tårar över sin skönhet, en skönhet som blir vackrare för att den inte är "ren" utan bär ett ifrågasättande inom sig. Applåderna efter konserten var intensiva, och även orkestern var så tillfreds att den gav dirigenten en touche, en fanfar. Det ger hopp om fler besök och fingertoppskänsliga tolkningar av Nathalie Stutzmann!

Foto: Jan-Olav Wedin

onsdag 24 maj 2017

Kraften av Siri Pettersen

   
Efter att ha vuxit upp i Ymslanden, bland ättlingar med svans, tog sig Hirka till vår värld för att söka sin far och förstå vad som söndrat balansen mellan världarna. I sista delen av Siri Pettersens trilogi tar sig Hirka genom Korpringarna till en tredje värld, Dreysíl. Det är där de bor, Umpiri, Dreyri, de blindfödda, de enda som ättlingarna fruktat ännu mer än menskr. Och Hirka är inte bara till hälften menskr, utan också till hälften en av dem, genom sin far.

Hur skall Hirka kunna hejda den invasion och strid som de blindfödda planerar i Ymslanden? Hirkas försök verkar vara ett hopp i blindo, men vilket annat val har hon än att försöka tala med dem? De blindfödda är skrämmande starka, vet hon sedan tidigare. På plats i deras kalla, isbetäckta värld får hon lära sig att de också är stolta intill dumdristighet. Bära vapen och röra sig i skuggorna? Då skulle det ju se ut som att man fruktade eventuella fiender. Men fastän dreyri inte bär svärd är de tränade till att strida, många av dem i över tusen år eftersom det är så länge de lever, och med en kropp som läker sår på några sekunder tycks de oövervinnliga.

Sedan Naiells själviska handling för tusen år sedan har även Dreysíl stängts av från kraften. Eftersom Umpiri lever i tusental år finns där många som personligen var med under striderna, och minns hur det kändes att vara genomsyrade av Kraften, och drivs av hämndlystnad och att återfå kontakten med Kraften. Även inom Hirkas familj finns fientlighet mot henne, fastän hon hälsas som någon som kan ena och rädda dem.

Det är en styrka att boken låter Hirka hårdna i mötet med sina hårda, kompromisslösa släktingar, och även låter henne reflektera över det och besluta sig för att det är vad hon behöver göra för att uppnå det hon vill. Visst vinner hon på att behålla sitt medlidande med dem hon ser, men hon är inte snäll intill dumhetens gräns, och manipulerar även sina närmaste för vad hon är säker på är det rätta. Även Rime, den älskade vännen från Ymslanden, måste stålsätta sig och fatta flera ödesdigra beslut, och också han ser hur det har förvandlat honom från den leklystne pojke han var tillsammans med Hirka. På samma sätt är inte Ymslanden något utopiskt ställe bara för att Kraften finns kvar där; även där finns ju maktlystnad och stridigheter på hög nivå och utfrysning av de annorlunda på en vardaglig nivå.

Boken Kraften är full av energi, för nu måste något stort hända, vare sig det är gott eller illa. Skall de olika folkslagen kunna hitta en balans och leva sida vid sida, eller kommer något av dem att utplåna de andra? Siri Pettersen låter det inte gå lätt, och hon håller spänningen högt genom hela boken. Det har varit spännande att få utforska Hirkas världar.

Fler böcker av Siri Pettersen:
Odinsbarn
Röta

tisdag 23 maj 2017

Nattorienterarna på Stadsteatern

De är 92 respektive 87 år gamla, Meta Velander och Yvonne Lombard, och de inleder med att låta oss tro att de är skröpligare än de är - Lombard behöver hjälp av en scentekniker för att hitta fram till scenen, Velander presenterar sufflösen som hon tror vi kommer att få höra mer av under kvällen än av skådespelerskorna själva. Nä! De är båda alerta och väl samspelta, och replikerna flyter på med ett pyttelitet undantag.


Att hålla kursen i den timslånga pjäsen är en bedrift för vilken skådespelare som helst. Den har ingen uttalad handling, även om scener och pikar sinsemellan återkommer. De två kvinnorna som blivit kvar efter att de skickligaste nattorienterarna sprungit hem sitter nu och talar om livet - om äkta makar, uppvaktande herrar, fotbollsintresse, döden; inte planlöst, men heller inte målmedvetet. Blir samtalet mer ödesmättat för att det är två damer i så hög ålder som håller det? Nej, för de två verkar tidlösa, okrossbara, eviga där de sitter och gör det de kan bäst; säga undefundiga repliker med känsla och personlighet.

Kristina Lugns pjäs Nattorienterarna från 1998 hör till hennes allra bästa. Språket trevar och smakar sig fram till nya ordkombinationer där officiella beteckningar får uttrycka kroppsliga tillstånd och ge dem känslan av förvirring i samhällsbygget. Det är inga klagomål Vera och Bricken framför, de bara berättar om sin ständiga balansgång mellan dem som verkar vara så stabila och kloka. Det är ett stort nöje att få se och höra Yvonne Lombard och Meta Velander framföra den här skönt sammandiktade historien.

Länk till Stadsteaterns sida om Nattorienterarna

Foto: Petra Hellberg

måndag 22 maj 2017

Ta hand om mamma

Filmer från Iran är ofta välgjorda, och berättar mycket om landet de utspelar sig i även när handlingen är fullgod i sig själv. Behnam Behzadis Ta hand om mamma berättar en historia med många intressanta detaljer och vändningar, och ger en bild av hur livet i Teheran kan vara. Att smogen är så tät att den är skadlig är vad som startar allt. Niloofars mor slarvar med syrgasmasken hon fått, kollapsar och måste tas in på sjukhus. Läkarna säger att det enda som kan rädda henne är att flytta ifrån staden och dess dåliga luft.


De tre syskonen har ju ett sommarhus på landet, där modern skulle kunna leva ett friskare liv. Men hon kan inte bo där själv. Medan Niloofar är frånvarande bestämmer brodern, systern och svågern att Niloofar skall flytta med och ta hand om mamman. De bor ju redan tillsammans, och Niloofar är ogift och borde kunna flyttas lätt.

Men Niloo har en studio där hon syr upp kläder - den är inte stor, men den har ett halvdussin anställda kvinnor som tycks nöjda med sitt arbete. Desssutom har en gammal flamma från skoltiden dykt upp igen och börjat uppvakta Niloo - en riktigt snäll och klok man, en som man inte skulle vilja tappa kontakten med när man fått en andra chans. Till en början styrs Niloo av kärleken till modern och lovar att flytta med, men steg för steg ändrar hon sig när hon inser hur syskonen river upp hela hennes liv för sin egen bekvämlighets skull. Bundsförvanten är den tonåriga systerdottern som berättar för sin moster vad som sker bakom hennes rygg.


Det finns stor igenkänning i vanligheten hos människorna vi får se. I vilket land man än bor kan man ha råkat ut för släktingar som vill styra och ställa med ens öde för att de tror att de vet bäst. Många av oss hamnar i situationer där vi måste välja mellan karriär, kärlek och att hjälpa någon som står en närmare än allt annat. Niloofar är inte en hjälte som genast vet vad som är rätt och fel, utan en vanlig människa som måste finna fotfäste, fundera ut vad som är rätt och stå upp för sig själv när vardagen plötsligt förändras.


 Soundtracket till händelserna är de ständiga ringsignalerna från mobiltelefoner - många viktiga samtal hanteras över telefon och i bilar mitt i den strida strömmen av fordon på gatorna. Det är fint att se vänskapen mellan Niloo och hennes högra hand i systudion, och vänskapen med systerdottern, varvat med grälen med syskonen. Det är en glädje att se Niloofar växa i självsäkerhet och börja forma sitt liv med de nya föutsättningarna.


söndag 21 maj 2017

Infidel av Kameron Hurley

Kriget mellan Nasheen och Chenja pågår fortfarande, som det har gjort i hundratals år. Unga män i båda länderna skickas till fronten när de är arton, och de flesta kommer inte tillbaka därifrån. I Kameron Hurleys bokserie Bel Dame Apocrypha är striderna bara närvarande som minnen, men deras påverkan är ändå kännbar. I Nasheen har de lett till ett kvinnodominerat samhälle med en drottning i toppen och bel dames, en offentligt respekterad grupp av yrkesmörderskor. Nyx, huvudpersonen från första boken God's War, var tidigare en bel dame, men har kastats ut på grund av självsvåldigt agerande.

Sex år efter händelserna i God's War är Nyx team inte kvar med henne. Hennes nya team är mindre och ännu mindre professionellt; Suha är visserligen en skicklig människojägare och trettonåriga Eshes hamnskiftaregenskaper är till stor hjälp, men de har ingen magiker och ingen kommunikationsexpert. De får hanka sig fram på "barnvaktsuppdrag", alltså som livvakter åt ambassadörers döttrar. Det är ändå inget recept för ett stillsamt liv.

Redan i första kapitlet attackeras teamet under uppdrag, vilket leder till att Nyx i vanlig ordning skär av en angripares huvud och tar hem det för att få belöningen från bel dame-rådet. Nej, denna kvinna agerade inte på något officiellt uppdrag utan utanför reglerna, vilket är straffbart. Och det var Nyx hon var ute efter.

"Vad är det för skillnad mellan vad de gör vid fronten och vad vi gör?" undrar Eshe. Jo, det är skillnad mellan att strida i ett krig och att utföra lönnmördaruppdrag, vet Nyx som levt genom bådadera. Och precis som i God's War är planerna på högre nivå på att stoppa kriget mer blodiga än att låta det pågå. Ett nytt, fruktansvärt vapen är på ingång, och bel dames slaktar sig fram genom den civila och adliga befolkningen för att återfå makten de en gång hade. Det är intressant att författaren placerar möjligheten att hindra bådadera hos Nyx, som inte är någon obefläckad idealist utan raka motsatsen, men ändå med viljan att stoppa planerna och förmågan, såsom den hårdföra stridskvinna hon är.

Våldet är mycket närvarande i Kameron Hurleys böcker. Den nya boken ger fler förklaringar till hur dödandet (i mitt fall) uppfattas mindre hårt än annars, trots gifter som äter upp människor inifrån och svärd som huggs genom kroppsdelar. Vårdslösheten och likgiltigheten inför skador beror delvis på att magiker med hjälp av insekter kan byta ut kroppsdelar, skära ut cancer, återskapa sönderfallande kroppar och återanimera avhuggna huvuden. Men när våldet tar någon man älskar, då känns smärtan ändå extra tydligt. Ett par av Nyx tidigare kollegor har flyttat till Tirhan för ett lugnare liv. Men Tirhans välstånd bygger på att de säljer vapen till båda sidorna i kriget, och snart letar sig våldet in i det vackra, behagliga livet.

Jag tycker om att få veta litet mer om planeten Umaymas historia och de otämjda segment där enorma, farliga insekter kan göra slut på oskyddade människor i ett nafs. Jag tycker också om att få veta mer om Tirhan och de inre motsättningar som gör att flyktingar kan känna sig både tryggare och mer hotade. Utan att på något sätt vara en mellanbok lägger Infidel upp fantastiska möjligheter inför nästa bok i serien, Rapture.

Fler böcker av Kameron Hurley:
God's War

lördag 20 maj 2017

Stilla Liv på Dramaten

För sju år sedan spelade Dramaten Lars Noréns pjäs Om kärlek. I mina ögon var det en sekulär gudstjänst för teaterbesökare, och samtidigt en litet retsam lek från författarens sida; några tablåer av relationsproblem som hölls samman av en åskådare och uttolkare. Jag upplever den ordlösa föreställningen Stilla Liv som ett fortsättande på den tråden: handlingen är reducerad till en räcka av urscener där åskådaren själv måste lägga till igenkänningen för att inte tappa intresset.


I en inledande scen tycks en båt föra alla medverkande, med bylten tryckta mot kroppen, i hamn, där livet vidtar. Vardagliga sysslor utförs litet prövande och huller om buller med varandra. Mina tankar går till J.M. Coetzees The Childhood of Jesus, där nyanlända utan minnen får påbörja sina nya liv enligt rutiner som tycks både vettiga och absurda. Några djupt kristna referenser tycks glimma till; ett av barnen ligger framstupa som prästerna framför den korsfäste i långfredagsmässan, men hon är vänd snett ut från scenen. I en annan scen knäböjer en man i tur och ordning framför fyra sittande kvinnor och klär på dem vita sockar, likt prästen i skärtorsdagsmässan tvättar församlingsmedlemmars fötter. Men här är nåden begränsad; den tredje kvinnan får ett slag av mannen och sockarna kastade i sitt knä. Vad säger det om världen på scenen?


Scenerna förvandlas snart till ett mer konkret om än tidsobestämt tidigt svenskt nittonhundratal; tungt arbete, en auktion där barn ropas ut till lägstbjudande. Efter hand utkristalliserar sig en tråd mellan ett par av scenerna; en flicka som blir gravid, blir fördömd av sin familj, begraver sitt döda barn. Eller mer glädjerikt; älskande som finner varandra - men även här kan lyckan svärtas av en borttappad vigselring.


Nästan alla av de ljusare scenerna leder vidare till något sorgligare: gräl, galenskap, mentalsjukhus, elchocker, död. Återkommande är scener där en åldrad människa förbereds för sin död eller tas om hand efter den. Det kan verka dystert, men mildras av det faktum att de namnlösa människorna inte hinner beröra åskådaren personligen. Just när det faktiskt är på väg att nöta ned mitt intresse till noll går pjäsen mot ett mjukt, fint slut. Det är skickligt gjort av författaren, och jag har fått njuta av att se några svenska årtionden gestaltas i utvalda (svartsynta) scener av goda skådespelare. Jag unnar Lars Norén den här skrivövningen, och han har utfört den skickligare än många andra författare skulle kunna drömma om. Men samtidigt saknar jag den Norén som kan bygga intrikata relationer med människor som sticker i varandras smärtpunkter och göra det lika spännande som en biljakt. Och ännu hellre vill jag se honom skriva vidare i andan av Om kärlek eller Fördold (minus den farsartade uppsättningen).

Länk till Dramatens sida om Stilla Liv

Foto: Sören Vilks



torsdag 18 maj 2017

Alien: Covenant

Det bästa i filmen Prometheus var roboten David, så låt oss rikta fokus mot honom i den nya filmen, Alien: Covenant. I en inledande scen får han visa sin briljans och reflektera över sin existens tillsammans med sin skapare, Peter Weyland. Fröet till uppror tycks finnas i honom från första början, liksom en ambition som gränsar till storhetsvansinne.


Så är det 2104, tio år efter händelserna i Prometheus, vilka inte tycks ha nått jorden. Skeppet Covenant är på väg till en beboelig planet med tvåtusen kolonisatörer, tusen embryon och terraformningsmaskiner - och en blid David-modell som vandrar genom korridorerna, Walter. En olycka tvingar upp besättningen ur sin kryosömn i förtid, till det fruktansvärda priset av några människoliv. Det hinns med några fina scener av tryckt stämning då en ny kapten måste hantera sin nya roll, omskakade besättningsmän, skador på skeppet - och nya möjligheter i form av ett nödrop från en näraliggande planet som verkar vara perfekt för kolonisation.


Spänningen i att landa på en ny planet, med dramatiskt landskap och oanade möjligheter, bjuder på några vackra minuter. Men fortfarande, efter alla år av upptäcktsresande i rymden, har Weyland Industries inget vettigt protokoll för hur man säkert landar och utforskar en ny planet. Atmosfären innehåller lagom mängder syre och kväve? OK, vi går ut utan dräkt och hjälm. Inte heller behöver vi vara på vår vakt mot fientliga varelser, eller se oss för så noga där vi går. Men visst är det en alien-planet farkosten landat på, och smittan har hittat nya vägar att nå sina inkubatorer.


Besättningen på Covenant är inte lika korkad och dumdristig som den på Prometheus; visst lutar de sig fram alltför oförsiktigt mot konstiga, pulserande äggformationer, och de släpper garden alltför snart efter att ha varit jagade, men deras handlingar är i större grad förståeliga. Grabbigheten i Prometheus är ersatt med kärlek; besättningen består till största delen av kärlekspar som hoppas på att få slå rot på en ny planet. Det gör också att varje grym död känns litet extra, även för oss i publiken; någon förlorade den människa hen älskade mest och det gör ont. Grymma dödar finns det gott om i Alien: Covenant, och från att den första alien dykt upp är de också ytterst kladdiga och blodiga. Och än en gång kan xenomorpherna och neomorpherna växa sig otroligt stora, väldigt fort, utan att ha fått i sig någon annan näring än den människokropp de klöste sig ut ur.


Vad är det för planet Covenant har satt ned en farkost på? Vem sände nödsignalen? Svaren mynnar ut i en höjdpunkt, som tyvärr kommer mitt i filmen, och gör allt efteråt till standardaction. Vi får se precis hur långt Davids megalomani sträcker sig, och det är härligt galet, speciellt ställt mot den mer timide Walter. Men som sagt, efter detta klimax är det svårt att ryckas med av vad som händer, och intrycket är att man nu har karvat ut allt man kan av Alien-myten och inte kan göra några fler filmer. Men jag har nog fel.


onsdag 17 maj 2017

The New Moon's Arms av Nalo Hopkinson

När det kliade i handen, då visste flickan Chastity att hon var på väg att hitta något; något som varit försvunnet, som någon annan skulle bli glad att få igen. Men det var då, när hon var barn, när hon inte behövde bekymra sig om hur livet skulle levas. Sedan försvann hennes mor, Chastity blev själv mamma till flickan Ifeome i tidiga tonåren och måste kämpa för sin plats i samhället, och när fadern som misstänktes men aldrig dömdes blev sjuk på ålderns höst flyttade hon tillbaka och skötte om honom. På vägen ändrade hon sitt namn till Calamity och blev den bitska femtiotreåring boken låter oss möta på pappans begravning, grälandes med dottern och ältande oförrätter.

Förmågan att hitta saker försvann med vuxenlivets krav, men nu verkar nya underliga saker hända kring henne. Leksaker från barndomen ramlar ned från himlen medan värmevallningar drar genom hennes kropp, och till och med träd och hela planteringar återuppstår i barndomshemmet. Dessutom sköljer havet upp en liten pojke på stranden, en som liknar flickan Chastity mötte i en havsgrotta när hon var liten.

Fler underliga saker händer, och desto fler mundäna saker, som att bilen får punktering, och att Calamity grälar med Ifeomes far Michael och med sin forna bästa väninna Evelyn, medan hon försöker se till den mystiska pojken från havet.

Jag tycker att Nalo Hopkinson haft en hel del mycket goda idéer med de bärande elementen i The New Moon's Arms, men tyvärr inte lyckats genomföra dem väl. Det är fantastiskt att låta huvudpersonen vara en kvinna som drabbas av klimakteriet - ett klimakterium som för tillbaka magin i hennes liv med varje värmevallning. Inte heller skall huvudpersoner alltid behöva vara kloka och vänliga, men Calamitys bitterhet mynnar alltid ut i gräl om futtigheter och småaktiga tankar, och för mig tillför det inget utan distraherar bara från den större berättelsen.

I historien finns dessutom invävt scener från ett slavskepp för hundratals år sedan, och bilder från det lokala zoo där sälar kommer och försvinner litet som de vill. Visst är det gott när en bok inte försöker skriva läsaren på näsan vad som händer, men här skapas intrycket av en författare som låtsas veta mindre än hen gör, på samma sätt som Calamity och Evelyn inte kan bestämma sig för om pojken är ett misshandlat barn som ramlat från en båt eller har ett mer mystiskt ursprung. Andra kan säkert finna stort nöje i människo- och miljöskildringarna från den karibiska ön, men Nalo Hopkinsons humor är inte min. Jag föredrar den mer strikta stil hon uppvisade i Midnight Robber.

Fler böcker av Nalo Hopkinson:
Brown Girl In The Ring
Midnight Robber

måndag 15 maj 2017

Gerda Wegener på Millesgården

Med filmen The Danish Girl häromåret riktades uppmärksamheten mot det unika konstnärsparet Einar och Gerda Wegener, som gift sig som unga konstskolestudenter och utvecklade sitt måleri i Danmark och Paris samtidigt som Einar fann sin identitet som kvinna, den förtjusande Lili Elbe. Millesgården visar en stor samling av Gerdas konst, där Lili är ett kärt motiv, samt några av Einars verk - djupare i färg, med starkare konturer, men med en stil som harmonierar med Gerdas.


Under nittonhundratalets första decennier levde och målade de två efter tidens estetiska ideal. Målningarna befolkas av långa, slanka skönheter; lekfulla och ofta retsamma; självständiga kvinnor som kör bil och klär av sig för att njuta av att vara nakna och beundras. Gerda Wegener målar med krita, penna, akvarell och olja, men handlaget och färgnyanserna är alltid lätta. Tre porträtt av vännerna och syskonen Rees är skirt teckande i röd krita där något får blänka till i bilden; glansen i en brors öga, systerns smycke och solfjäder.


Skälmska ögonkast mot betraktaren, en rund bakdel vänd mot betraktaren, försjunken i lek med väninnan utan intreser för omvärlden; alla avbildade har en lätthet och säkerhet som gör det till ett nöje att se på. Men den estetiken var inte okontroversiell; det samtida bondmåleriet, realistiskt och med fattiga människor som motiv, sågs som mer seriöst, och ett av Gerdas porträtt refuseradse från 1909 års konstutställning. Tack och lov fanns det dock tillräckligt många skönhetsdyrkare så att även paret Wegeners konst fick en marknad. Gerda Wegener uppskattades som tidningsillustratör, där hennes rena linjer och stiliserade kvinnor passade utmärkt. I en svit erotiska bilder med enbart kvinnor är deltagarna uppfinningsrika, hängivna och sprudlande glada.



Efter den nödvändiga (?) skilsmässan från Lili Elbe, som år 1930 transitionerat till kvinna men tragiskt dog i sviterna av en operation, gifte Gerda Wegener om sig med italienaren Fernando Porta och tillbringade flera år i Marrakech och Marocko. I målningarna från den tiden har Gerda Wegener Portas omisskänneliga stil plockat upp fylligare, bulligare linjer, ögon och ögonlock har blivit mörkare och ännu tyngre, men bär inte alltid på invitationer till erotik utan kan också läsas som neutrala, oskyldiga.


Gerda Wegeners tavlor vittnar om livsstilen och attityderna under sin tid och är oerhört lockande. Visst är porträtten aningen idealiserade till små nätta näsor och perfekt format hår, visst visar motiven lättjefulla stunder i parken och inte de hektiska dagar då omgivningen pekade finger och fördömde, men det är underbart att placera sig själv mitt i drömmen om ett vackert, lättsamt liv bland likasinnade.

Länk till Millesgården


lördag 13 maj 2017

Glasmenageriet på Fria Teatern

Depressionen i USA var en svår tid - inte utan möjligheter, men tyngande för dem som behövde kämpa varje dag bara för att klara sig. Tom Wingfields lön från lagerjobbet på ett skovaruhus måste försörja både honom, modern Amanda och systern Laura, och hans egna drömmar står på vänt mellan arbetet, biobesöken om kvällarna och den minimala tiden han spenderar i den trånga lägenheten. I Fria Teaterns uppsättning är Tom (Freddy Åsblom) cynisk och spottar fram sina repliker i öppen antagonism mot modern.


Amanda Wingfield (Birgitta Sundberg) fyller lägenheten med sitt prat; minnen från den ljuva ungdomstiden i Södern, idéer för vad hennes barn skall göra för att ta sig framåt i livet, förebråelser när de misslyckas. Femtio dollar lade de på en skrivmaskinskurs för dottern Laura (Polly Kisch) - en chans till trygg anställning och lön. Men den bräckliga Laura klarade inte trycket, och gick inte tillbaka till skolan efter att ha brutit samman vid maskinskrivningen. Inte heller klarade hon av att erkänna det för familjen, utan har tillbringat vinterdagarna i parker, på zoo och i växthuset för att verka som att hon gick kvar på skolan.


Det Laura helst vill är att sitta och sköta om sin samling av små glasfigurer, glasmenageriet som mamman kallar dem. Hältan och skenan hon bar på benet fick henne att känna sig konstig och utanför under hela skoltiden. Amanda vet att hon inte kommer att kunna ta hand om sin dotter för alltid, och spinner genast nya planer för hennes framtid när nu sekreterarlivet fallit bort. Nu gäller det att hitta en friare till Laura, en man som kan gifta sig med henne och försörja henne.

Amandas omsorger om sina barn är egentligen kloka och förutseende; Laura behöver trygghet i någon form, Tom behöver lägga tid på kvällskurser för att kunna ta sig vidare från det lågbetalda lagerjobbet och sluta stanna ute så länge för att orka arbeta bättre. Men hennes planer i minsta detalj för sina barn blir som ett täcke av krav som håller på att kväva Tom. Ovanpå allt det strör Amanda sina minnen av hur många fina unga män som uppvaktade henne som ung, och kontrasten mot nutiden - mannen hon valde lämnade familjen och har knappt hörst av sedan dess - gör historierna än mer olidliga.


Räddningen för Laura vore alltså en god make. Efter påtryckningar lyckas faktiskt Tom få med sig en potentiell friare hem, arbetskamraten Jim (Per Lasson). En framtidsman! Han studerar muntlig framställning och televisionsteknik på kvällarna! Allt hänger på att Jim skall fatta tycke för Laura, kvällen måste bli perfekt. Maten lagas med omsorg och Amanda lever upp. Under det mångdubbla trycket brister det för Laura och hon flyr in till sitt glasmenageri. Men ytterligare manipulationer placerar Jim hos henne i stearinljussken, och de två får en chans att tala med varandra i fred. Scenen mellan Laura och Jim är det finaste i uppsättningen, och låter båda rollfigurerna få nyanser under känsligt samspel mellan skådespelarna. Per Lasson låter Jim, svärmorsdrömmen med så många ambitioner och energin att förverkliga dem, bära på en osäkerhet som gör honom sympatisk, och i Polly Kischs händer blir glasfigurernas liv och ljus fascinerande.

Människorna i pjäsen är som glasfigurer staplade på varandra, en ömtålig balans som kan krossas av den lättaste knuffen. Det är Tom som berättar, efter att han flytt familjen för att slippa trycket och forma sitt eget liv. Han tycks stålsätta sig med orden för att själv knäckas av hur det gick för de bräckligare kvinnorna när han lämnade dem, något som inte pjäsen heller berättar. Tennessee Williams pjäs låter honom inte be om ursäkt för vad han gjorde för att överleva själv, men jag önskar att regin varit litet annorlunda för att ge större förståelser för hans val, mer dämpat spel för Tom och Amanda kunde gett bättre intryck av tyngd, hopplöshet, desperation. Men inte desto mindre är Fria Teaterns uppsättning mycket sevärd.

Länk till Fria Teaterns sida om Glasmenageriet

Foto: Olle Sundberg

torsdag 11 maj 2017

Leviathan Wakes av James S. A. Corey

Jorden räckte inte längre till för mänskligheten, så vi gav oss ut och började kolonisera våra närmaste himlakroppar. Mars har en stor befolkning, och i asteroidbältet bor några miljoner människor i tunnlar grävda i ett par av månarna. I boken Leviathan Wakes är rymdskepp, vakuum och nödvändiga säkerhetsåtgärder vardag, men har ändå ett spänningens skimmer bara av den anledningen att allt utspelar sig långt från den (numera tämligen förgiftade) jordytan.

Vartannat kapitel i boken följer James Holden och fyra besättningsmän på farkosten Knight som sänts ut från isfraktaren Canterbury för att undersöka en nödsignal från ett strandat skepp, Scopuli. Medan de är ombord Scopuli sprängs Canterbury av ett mystiskt skepp med kraftfullare vapen än hittills känt. Att förgöra ett skepp som fraktar förnödenheter betyder inte bara mord på besättningen, utan indirekt grovt sabotage mot de kolonier som väntade på lasten. Maktbalansen mellan jorden, Mars och OPA (Outer Planets Alliance) är lättrubbad, och de bevis som Holden och hans grupp kommit över kan krossa det bräckliga förtroendet som finns mellan grupperna.

Varvat med Holdens historia får vi läsa om Joe Miller, urtypen av en desillusionerad polis; frånskild, begynnande alkoholism, förbisprungen på jobbet, men med ett öga för gatlivet och brottsgängen på Ceres. Steg för steg går det upp för honom att han är på väg ut, men när han till sist får sparken håller han fast vid det kidnappningsuppdrag han fick att sköta med vänsterhanden och dras därmed in i de intriger som verkar hota att slå ut hela solsystemets befolkning.

Handlingen var helt okänd för mig när jag började läsa, så jag hade ingen aning om de okända sabotörerna skulle visa sig vara utomjordiska eller, tja, jordiska, och boken håller det osäkert väldigt länge. Eftersom jag finner first contact-berättelser, även under fientliga förhållanden, extra intressant, hoppades jag till en början på det, men fann snart att de interplanetära konspirationerna och fysiska utmaningarna på rymdskepp och asteroider var tillräckligt spännande i sig. När till sist ursprunget till komplotten uppdagades var den riktigt fascinerande, och berättelsen växlade upp ytterligare ett steg trots att tempot varit genomgående högt. Litet snöpligt var att trådarna knöts ihop så snabbt i de sista kapitlen, men jag ser fram emot att följa historien i de kommande böckerna i serien, för att inte tala om i TV-serien The Expanse.

tisdag 9 maj 2017

George Clinton & Parliament Funkadelic på Göta Lejon

Nej, funken kan inte vänta på att slå rot i Stockholm: halv åtta kör George Clinton & Parliament Funkadelic igång sin partykonsert inför en publik som dansar i de branta bänkraderna. Mannen vars musik genererat ett rekord av sköna basgångar som andra snott och byggt vidare på sitter i mitten av de dansande, spelande, sjungande festfixarna på scenen när han inte är framme och sjunger själv. Cholly (Funk Getting Ready To Roll!) dundrar fram; Pole Power, Meow Meow och Flash Light och Atomic Dog rullar in efter hand.


Trycket är högt och ljudet är tungt, så tungt att en hel del detaljer och ofta också sången går förlorade i mullret. Men det hör till; det är inte en konsert vi är på utan ett party i en bubblande gryta av funk. Till showen hör inte bara utmanande klädda sångerskor utan en akrobatisk kille i lysande vit pälskostym med vidbrättad hatt som tar av kavajen och utför akrobatkonster med bar överkropp.Varje låt har det igenkännliga soundet av George Clinton & Parliament Funkadelic, men låter också olika från låt till låt och alltid med hög energi.

Med det långa gitarrsolot i Maggot Brain och en duett mellan två av sångerskorna som tar sig efter ett tag går tempot ned ett tag, men ökar igen med I Wanna Know If It's Good To You. I fantastiska, sugande The Presence Of A Brain kommer tack och lov de finare nyanserna fram, men det är rätt att det är det tunga gunget som driver konserten in i det sista: Get Up For The Down Stroke och We Want The Funk. Inte för att det var långtråkigt utan för att kvällen var fullpackad med action, så kändes de dryga två timmarna som mycket mer.

söndag 7 maj 2017

Get Out

Att hälsa på sin flickväns/pojkväns föräldrar för första gången är alltid en pärs. Chris är litet extra nervös; flickvännen Rose försäkrar honom om att hennes föräldrar är toppen, men han oroar sig för hur de skall reagera när de ser att han är svart. Jo då, helt förutsägbart, med pinsamt överdrivna välkomnanden, som försäkringen om att de skulle röstat på Obama en tredje gång om de skulle kunnat, varvat med kusligt råa uttryck som att rådjuren i skogen behöver utrotas. Chris försöker vara trevlig och neutral, men stämningen är tillkämpad och alla närvarande beter sig konstigt på olika sätt.


Get Out är en skräckfilm, och bara den tryckta stämningen i huset är tillräckligt för att skrämmas på ett intellektuellt plan. Men filmen innehåller flera andra av skräckgenrens teman; plötsliga händelser som får en att hoppa till i biosoffan, människor som beter sig onormalt och aningen hotfullt, saker som verkar ske utanför din kontroll, och så några blodiga, fysiskt obehagliga scener.


Jordan Peeles film är extra intressant på så sätt att den spelar upp det kusliga till något helt icke-realistiskt, och låter både oss åskådare och huvudpersonen Chris fundera på om det verkligen kan vara så här konstigt, eller om det finns en naturlig förklaring ändå. Det svarta tjänstefolket hemma hos Roses familj är så överdrivet vänliga men stela. WASP-gästerna som kommer till den stora festen nästa dag är så extremt tillgjorda, och barnsligt nyfikna på Chris. Och självklart utspelar sig det hela på en herrgård långt från all annan civilisation. Det goda med att blåsa upp alla dessa tecken på fara till max är att det placerar oss i Chris skor och tvekan inför vad som händer - Är det verkligen förberedelse till slavhandel? Borde jag ta bilen och fly? - så att hans obehag och tvivel blir en del av den tilltagande skräckstämningen.


Bredvid de kända skådespelare - Catherine Keener, Bradley Whitford, Allison Williams - som spelar den svårbegripliga familjen gör Daniel Kaluuya ett toppenjobb som den normale killen som försöker hålla balansen. Caleb Landry Jones, Marcus Henderson, Lakeith Stanfield och i synnerhet Betty Gabriel ökar skrämselfaktorn i sina oförutsägbara roller. Filmen är föredömligt kort men hinner släpa Chris och alla åskådare genom en känslomässig berg- och dalbana som jag inte hade velat missa.