Tillsammans med bandet Doktor Kosmos har Uje Brandelius sedan 1991 skrivit och framfört samtidskommenterande texter. Kritik mot samhällsstrukturer och prosaiska detaljer ur vardagen som politiska popmusiker under knappa omständigheter presenterades med en humor och självdistans av det slaget som gör att (nästan) inget låter som kategoriskt fördömanden men inte heller som proggparodier, och det gör att texterna bär på något äkta inuti det mest banala. Det är en utmaning, och bandet beskriver den själva i låten På låtsas och på riktigt:
Uje Brandelius soloskiva som kom häromåret innehåller samma sorts musik; långa, pratsjungna texter och ibland glimrande fina melodier och harmonier. Uje Brandelius' idé att framföra den som en teater för att slippa åka på turné sammanföll med det överraskande beskedet att han drabbats av Parkinsons, och därför blir scenshowen extra personlig.
Jag reser automatiskt ragg mot verk som tar utgångspunkt i sin egen tillblivelse, och det är så Spring, Uje, spring börjar och fortsätter, med hur planerna tar form, demonstration av att han visst kan skådespela, och återkommande samtal i mobilen med Elin om vad som fungerar och inte fungerar på scen. Det är amatörmässigt på ett gulligt sätt, som roliga timmen i högstadiet med proffsmusiker och scenografi, och publiken skrattar ofta och engagerar sig när de blir ombedda.
I historien ingår ju också det att Uje Brandelius diagnosticerats med en allvarlig sjukdom - en som inte kommer att ta hans liv men påverka det genomgripande. Här kommer det litet distanserade scenframförandet till sin absoluta rätt; allvaret i sjukdomen framgår tydligt men känslorna spelas inte upp till max. Däremot kan vi åskådare ana en oro för vad som kommer att gå förlorat i det vidare händelseförloppet, när Uje börjar gå igenom saker han drömt om att få göra i sitt liv och utför dem på scenen, inför oss.
Den här dubbelheten som Doktor Kosmos byggde på, "på låtsas och på riktigt", kommer i mina ögon inte till sin rätt som teater, då banaliteten överväger trots gedigna insatser från alla på scen. Föreställningens behållning är låtarna från soloplattan, och så omtaget av Ujes drömmar mot slutet, när de inte behöver utannonseras så tydligt som första gången.
Länk till Södra Teaterns sida om Spring, Uje, Spring
Då kom en kille och fråga, "är ni på låtsas, eller är ni på riktigt?"
Då sa jag "du kan du fatta, vi är på låtsas och vi är på riktigt".
Uje Brandelius soloskiva som kom häromåret innehåller samma sorts musik; långa, pratsjungna texter och ibland glimrande fina melodier och harmonier. Uje Brandelius' idé att framföra den som en teater för att slippa åka på turné sammanföll med det överraskande beskedet att han drabbats av Parkinsons, och därför blir scenshowen extra personlig.
Jag reser automatiskt ragg mot verk som tar utgångspunkt i sin egen tillblivelse, och det är så Spring, Uje, spring börjar och fortsätter, med hur planerna tar form, demonstration av att han visst kan skådespela, och återkommande samtal i mobilen med Elin om vad som fungerar och inte fungerar på scen. Det är amatörmässigt på ett gulligt sätt, som roliga timmen i högstadiet med proffsmusiker och scenografi, och publiken skrattar ofta och engagerar sig när de blir ombedda.
I historien ingår ju också det att Uje Brandelius diagnosticerats med en allvarlig sjukdom - en som inte kommer att ta hans liv men påverka det genomgripande. Här kommer det litet distanserade scenframförandet till sin absoluta rätt; allvaret i sjukdomen framgår tydligt men känslorna spelas inte upp till max. Däremot kan vi åskådare ana en oro för vad som kommer att gå förlorat i det vidare händelseförloppet, när Uje börjar gå igenom saker han drömt om att få göra i sitt liv och utför dem på scenen, inför oss.
Den här dubbelheten som Doktor Kosmos byggde på, "på låtsas och på riktigt", kommer i mina ögon inte till sin rätt som teater, då banaliteten överväger trots gedigna insatser från alla på scen. Föreställningens behållning är låtarna från soloplattan, och så omtaget av Ujes drömmar mot slutet, när de inte behöver utannonseras så tydligt som första gången.
Länk till Södra Teaterns sida om Spring, Uje, Spring
1 kommentar:
Uje Brandelius, oftast då tillsammans med bandet "Doktor Kosmos", är en av mina favoritartister. Hans brilljanta texter har stor igenkänning hos mig och tillsammans med vacker musik blir texterna glimmrande och citat-fyllda.
Låtarna från nya skivan är bra, lite sorgsna, och jag tycker att det är synd att den starkaste låten "Ramlar vi, så ramlar vi mot varandra" inte spelas i sin vackra helhet.
Den här scenshowen är bra, men lyfter kanske inte riktigt fullt ut. För mig blir det som en trevlig pratstund med en kompis, tänkvärt och, trots sorgsenheten, lite mysigt. Vilket för mig gör teaterbesöket väl värt.
Skicka en kommentar