måndag 26 juni 2017

Vackert, flyktigt

De blommande träden och buskarna turas om att fylla försommardagarna med doft och skönhet. Syrénen och häggen har redan blommat över, flädern sprider sin friska doft och jasminknopparna lovar ny fröjd inom några dagar. När naturen ständigt fyller på med nytt blomster borde man inte sörja över det som vissnat och att deras tid är över... men nog smyger sig den tanken in ändå.


 För oss som älskar sommaren mest av alla årstider är de första dagarna berusande; allt känns så lätt när luften är vänligt ljummen, man behöver inte packa med varma tröjor och mössor, det är som om man kunde ta sig hur långt som helst på nya äventyr och samtala med människor i timmar under de ljusa nätterna. Är regndagarna få och milda kan man glädjas åt att de ger jorden fukt och näring, och hoppas på fler soliga dagar inom kort.

De dåliga dagarna är ändå en påminnelse om att passa på att njuta av finvädret så mycket som möjligt. Somrarna är inte längre oändligt långa som de var när man var barn, och ovädersdagarna kan råka pricka in hela semestern. Har man hunnit med att sitta någon timme då och då bland pipande fåglar och susande lövverk istället för att hasta iväg på ännu en film eller utställning, har man gjort sig ett minne värt att bevara och vårdat sin själ inför alla kommande höststormar.

lördag 24 juni 2017

The Bear and the Nightingale av Katherine Arden

När Vasilisa föds dör hennes mor. Men det var moderns önskan att föda ännu en dotter, en som skulle likna mormodern med häxlika krafter. Lilla Vasya växer upp med en längtan till skogen, den litet farliga skogen som omger familjens by, och får ofta bannor för att hon kommer hem täckt av pinnar och jord. Men under sina många lekar i naturen möter hon också de magiska varelser som bor där; vodianoy i vattnet, leshy i skogen, för att inte tala om domovoi, de som tar hand om hushållen i utbyte mot mat. Eftersom hon inte är rädd talar hon med dem och förstår mer om vad som finns i skogen.

Inga andra kan se domovoi och de andra små trolliknande figurer som tar hand om badhuset eller hästarna i stallet - ingen utom Vasyas olyckliga styvmor Anna Ivanovna. I hennes ögon är de djävlar, och hon flyr till kyrkan så ofta hon kan. Det borde kunna ge henne styrka och hjälp när den karismatiske fader Konstantin sänds till byn, men i sin iver att ersätta den gamla tron med religion driver den nitiske unge prästen byn från husets små beskyddare till att riskera att hamna i klorna på Dödens glupske, illvillige bror.

Katherine Arden har använt sig av ryska folksagor om Frostens herre, farlig men inte ondskefull, och många andra ingredienser ur rysk folktro för att skriva berättelsen om den modiga Vasilisa. Det märks att hon har en rik källa av legender att ösa ur, men tyvärr blir inte resultatet levande. Språket och handlingen använder sig av stereotyper, och är märkvärdigt vag om andra förhållanden. Att Vasyas och syskonens far var byns härskare kom som en överraskning i texten, efter att familjens hem framstått som ganska torftigt från första sidan.

När Vasya dyker upp i historien som sexåring är hon så slentrianmässigt vild busig att hon bara är irriterande. De mest intressanta personligheterna är Anna Ivanovna och fader Konstantin, de två vars tro förvrids och skadar dem när småknyttet och ondskan lurar dem att se vad de vill se. Historien gör utvikningar som inte känns nödvändiga för handlingen. En bror finner sig kallad till klosterlivet och försvinner ut ur berättelsen; en syster gifts bort och blir fet och nöjd med sina barn, vilket händer eller förväntas hända med många unga flickor i berättelsen, ofta mot deras vilja, otrevligt nog.

Det är inte automatiskt fel att karaktärer kommer och försvinner och interagerar i större skaror, men de människor och varelser som finns kvar mot slutet av boken har inget djup och verkar bara finnas där för att driva handlingen framåt. Handlingen har några spännande inslag av kamp mellan ondska och litet mindre ondska, men när det går mot den stora slutstriden är den märkligt lokal, fastän den tycks ha kosmiska implikationer, och förlitar sig alltför mycket på oanade krafter från oväntat håll. Enligt min mening är The Bear and the Nightingale inte någon särskilt välskriven bok.

torsdag 22 juni 2017

Inte hela världen

En del behöver lämna sitt barndomshem och sin familj för att leva ett rikare liv. Det kan vara smärtsamt för dem som blir lämnade hemma - Duger inte vi? Är våra liv för små? - och det kan göra det ännu smärtsammare för den utflugne att komma tillbaka. För Louis har det gått tolv år sedan han sist såg sin familj. Nu är han på väg dit igen.


Familjemedlemmarna är inte avogt inställda till den förlorade sonen, tvärtom förbereder de sig med förväntan och tar emot honom med öppna armar. Det är bara det att de alla är uppskruvade till max att mötet blir stressfullt. Mamman är extra uppiffad i grälla färger och berättar sina gamla tråkroliga historier för hundrade gången. Storebror Antoine är aggressiv och ifrågasätter allt de andra säger. Lillasyster Suzanne käftar ilsket tillbaka. Antoines fru Catherine, mittemellan alla, är ett centrum för oro och tveksamhet. Hur skall Louis kunna nå ett ögonblick då han kan säga det svåra han kom dit för att säga?

Mitt i de upptrissade scenerna av gräl, nästan-gräl och välmenande missförstånd, stannar filmen upp i ett antal intensifierade ögonblick. Det är då man känner med Louis att den på sitt sätt naiva familjen aldrig kan förstå det han kan berätta - eller att det kommer att göra ont när de börjar förstå - eller att de redan har förstått utan ord.


Antoine är så ilsken och motsägelsefull att han blir en karikatyr. Moderns ketchupmajonnäs är sorglig, men när hon ställer fram de personligt dekorerade chokladkakorna och säger att desserter är hennes styrka, hur skall Louis då kunna slå sönder det enda idylliska ögonblicket på dagen? Regissören Xavier Dolan låter varje familjemedlem överdriva sin personlighet, vilket gör att effekten av deras egenheter känns lika förstorat för åskådaren som för Louis själv, outsidern. Att rolltolkningarna är i överväxel understryker hur svårt det är för Louis att ta sig igenom ytan och säga det han måste. Det är starkt och mycket gripande.


tisdag 20 juni 2017

Det blåser på månen på Dramaten

Systrarna Dina och Dorinda har en fantastisk fantasi, och de lyckas sätta snurr på vardagen också. Tyvärr uppskattas sällan deras idéer av föräldrarna, och även när de tror att de är snälla så får de skäll för att vara stygga. Så tråkigt! Om man är stygg just när det blåser på månen, så blir man fast och fortsätter vara stygg i ett år, säger pappan. Flickorna känner att det är just det som hänt, för till slut ser de ingen mening med att försöka vara snälla och går in för att vara stygga.


Dramatens uppsättning av Eric Linklaters älskade ungdomsbok är mycket fantasifull i sig själv. Mot en helt grå scenvägg med åtta vridbara balkonger i två våningar projiceras lockande skogsscener, snyggt stiliserade balkonger och flickrumssängar, och roliga filmer som visar flickornas förvandlingar och flygfärder.


Pjäsen annonseras som lämplig för barn från sju år, men salongen är full av ännu yngre barn som fascinerat ser på systrarnas bus och modiga äventyr och svarar på de enstaka frågorna från scenen. Skådespelarna är alla mycket inlevelsefulla och samspelta, och påhittiga Dina och vilda Dorinda är roliga barn att identifiera sig med. Även för vuxna är Det blåser på månen en fin och sevärd uppsättning, vare sig man har läst och älskat boken som barn eller inte.

Länk till Dramatens sida om Det blåser på månen

Foto: Carl Thorborg

söndag 18 juni 2017

The Three-Body Problem av Cixin Liu

En strimma av solen syns vid horisonten. Nu måste väl morgonen ta vid och värma de resande? Nej, inte på den här världen. Solen sjunker under horisonten, och den kalla natten fortsätter. Dagar och nätter följer inga regelbundna mönster, och när temperaturerna och skiftningarna blir alltför kaotiska, går livet inte längre att upprättahålla. För att rädda sig låter invånarna sina kroppar torka ut, för att förhoppningsvis hydreras och återupplivas när världen blivit stabil igen.

Detta är världen i vilket spelet Three Body spelas, och tack vare en haptisk dräkt känner spelaren hetta, kyla och andra intryck i sin egen kropp. Spelarens uppgift är att försöka hitta ett mönster i de varierande dygnsrytmerna, för att kunna förutse en stabil era då folket kan återupplivas och börja bygga upp civilisationen igen. Spelet är inte allmänt känt, faktiskt hemligt, men de invigda spelar intensivt och ofta.

Boken börjar dock i en ännu grymmare era, då inte naturkatastrofer utan andra människor var det största hotet mot liv och hälsa; Kulturrevolutionen i Kina under 1960-talet. Under den här sinnessjukt orkestrerade perioden var alltför mycket kunskap en belastning. Ye Zhetai är professor i fysik och vägrar avsvärja sig de teorier som anses vara kontrarevolutionära, och därför slås han brutalt ihjäl under en offentlig uppvisning. Hans dotter Ye Wenjie blir automatiskt misstänkt som klassförrädare, men det ger henne istället en biljett till en hemlighetsfull forskningsstation där hon kan fortsätta fördjupa sig i fysiken, och sedermera göra fantastiska upptäckter inom astrofysiken.

Utbredningen av det trollbindande Three Body-spelet sammanfaller med en våg av mystiska självmord bland framstående forskare. För att agera mullvad och ta reda på mer om vad som pågår slussas nanotekniksforskaren Wang Miao in i ett hemligt sällskap, vilket också leder honom till några sessioner i spelet. Handlingen hinner göra en del utvikningar åt mindre väntade håll, även om man som läsare kan gissa vartåt alla trådar drar. Mer och mer avslöjas, och på de sista sidorna står hela den intergalaktiska konspirationen klar - men historien slutar inte där. I två böcker till berättar Cixin Liu hur det hela fortsätter. Låt oss hoppas att mänskligheten överlever - eller kanske inte?

Handlingen fortskrider bitvis genom att en aktör ingående berättar något som hen känner till. Ibland kan det vara aningen mer information plus invävda slutsatser än vad som är rimligt, ibland kan man ifrågasätta var personen fått så mycket information från. Jag tänker mig att det är en berättarstil som kan kännas naturlig i ett samhälle som det kinesiska, där myndighetspersoner sitter på den (för tillfället) korrekta sanningen och portionerar ut den till underlydande, och där människor undanhållits information och någon som lyckats skaffa kunskap någonstansifrån i jämförelse har mycket att delgiva andra.

Därtill är personskildringarna i allmänhet grunda, då det viktiga i boken är pusselbitarna i mysteriet som skall avslöjas en i taget. Tyvärr tycker jag också att en hel del av hörnstenarna i berättelsen inte är trovärdigt grundade (se spoilers nedan). Det är bra att de underliga händelserna i bokens första halva får sin förklaring, men det sker genom en massiv infodump i ett kapitel mot slutet. Nåväl, jag accepterar detta och tänker läsa vidare i de två efterföljarna för att få veta vad som händer.

*** spoilers ***

Frågorna hopar sig:
Hur vet såväl jordbor som trisolaner redan från första, korta hej-kontakten att jorden är vacker och välkomnande för liv, respektive att trisolanernas civilisation är högtstående och värd att bjuda in till jorden?

Efter ytterligare kontakt och mer informatino, hur kan så många jordbor övertygas om detsamma? Trisolanerna framstår inte som så särskilt intressanta i Three-Body-spelet.

Och framför allt; om trisolanerna är så vetenskapligt avancerade att de kan bygga en elvadimensionell stordator och skjuta den mot jorden för att förstöra vår forskning, varför kan de inte bygga skydd mot sina brännande och försvinnande solar?

fredag 16 juni 2017

Bryan Ferry på Gröna Lund

Det är både Roxy Music och Bryan Ferry som publiken älskar och vill höra, och det är vad den åldrade förste älskaren ger oss. På samma sätt varvas rockigare låtar med de stillsamma, romantiska. Efter The Main Thing som första låten följer Slave To Love, i ett aningen för aggressivt tempo. Instrumenten är någorlunda väl balanserade; de låter runt och mjukt, inte skramligt, men live och utomhus är det svårt att få till det där skira ljudet från 80-talslåtarna.


Bryan Ferrys röst är inte lika stark som förr, men den håller. Tillsammans med bakgrundssångerskan hade han gärna fått höras mer över bandet; han spelar munspel och synth och är säker och driven på scenen. Publikkontakten inskränker sig till att presentera bandet och nämna att han varit i Sverige förut, men spelglädjen är äkta. Hit efter hit glider förbi, och det börjar faktiskt låta litet grötigt. Men så höjs energinivån med Stronger Through the Years och Like a Hurricane, mitt i setet, och efter det låter sista halvan av setet mycket bättre. More Than This och Avalon efter varandra lyckas inte riktigt låta så magiskt som man skulle önska, men det är nära.

De sista numren, rocklåtarna med en elegant finish, ger det långsamma men perfekta klimax konserten och publiken förtjänar: Love Is the Drug, Virginia Plain, Let's Stick Together, Do the Strand och Jealous Guy. Bryan Ferry är fortfarande den stiligaste förmedlaren av kärleken som något krävande, ofta svårt men nödvändigt.

onsdag 14 juni 2017

Vad döljer du för mig?

Det är nästan orättvist enkelt att göra en italiensk film med den här startpunkten: några barndomsvänner, nu i medelåldern, samlas med sina respektive fruar för middag och pratar om livet - småprat blandat med större hemligheter som viskas fram i förtroende. Nej, helt enkelt är det inte att skapa en dialog som flyter lätt och ledigt, så manusförfattarna har varit skickliga. Paren är sinsemellan olika: en plastikkirurg och en psykolog; en veterinär och en entreprenör/fixartyp/taxichaufför som just sålt sin taxi. I biomörkret sitter man lätt och längtar efter att få vara med, smaka på zucchiniblommorna och gnocchin och skämta och prata.


Men nuförtiden finns det andra aktörer i ens liv än de som för tillfället sitter bredvid. Tack vare mobiltelefonen kan man när som helst ordna med saker utanför vänkretsen, eller bli kontaktad för något viktigt som inte kan vänta. Låt oss göra ett experiment! Vi tar alla mobilsamtal och SMS öppet, inför vännerna, och låter dem se vad som pågår! Några runt bordet knorrar, men till sist är alla med på spelet.


Hur många hemligheter kan spillas under en enda kväll? Ganska många, visar det sig, fler än man kanske tänkte sig. Det som först låter som ett oskyldigt samtal om tidsbokning på en klinik leder till många frågor och ifrågasättanden: Skall du förstora brösten? Varför det? Varför går du till en annan plastikkirurg än Rocco, som sitter här bredvid dig?


Försöken att smussla undan komprometterande omständigheter eller avleda misstankarna till andra leder bara till större komplikationer. Man kan som åskådare kort fråga sig hur middagsgästerna vågade gå med på leken till att börja med, och om de alla har hur många lik som helst i garderoben. Men de växande intrigerna och tilltagande äktenskapskriserna är skamlöst fascinerande! Även om en del vänskaper tycks ta en tragisk vändning, är det bara att låta sig dras med i känslostormarna och vara tacksam för att man själv har ett ganska stillsamt liv. Filmens lätta anslag gör att man inte behöver känna sig bedrövad för de ituslitna förhållandena. Humorn och listen gör att Vad döljer du för mig? blir en väldigt underhållande film.



tisdag 13 juni 2017

The Gift av Vladimir Nabokov

Den sista bok Vladimir Nabokov skrev på ryska var The Gift, vilken publicerades 1938, strax efter att författaren flyttat till USA från det Berlin där handlingen utspelar sig. Huvudpersonen Fyodor Konstantinovitch Cherdyntsev är en ung aspirerande poet, och trots att han bor mitt i Berlin umgås han nästan uteslutande med andra medlemmar ur den ryska diasporan i världsstaden. De litterära ambitionerna hos Fyodor letar sig in i bokens prosa och gör den därigenom litet mer tungrodd än andra av Nabokovs böcker, såväl tidigare verk (Skratt i mörkret) som senare (Lolita, Pale Fire). De fem kapitlen à c:a sjuttio sidor var är alla av olika karaktär, vilket gör boken till ett mycket intressant experiment fastän resultatet inte är helt lyckat.

I det första kapitlet tryfferas historien av poetiska iakttagelser, ibland litet för konstruerade, som hämtade direkt ur Fyodors tankevärld trots att de många dikter som dyker upp på sidorna behåller större klarhet i språket. Men Fyodor Konstantinovitch recenserar kontinuerligt sina dikter i tankarna, som vore han en hypotetisk och välvillig tidningskritiker, och recenserar dessutom sina tankar och ifrågasätter dem:

In a whole set of poems, disarming by their sincerity... no, that's nonsense - Why must one "disarm" their reader? Is he dangerous? In a whole set of excellent... or, to put it even more strongly, remarkable poems the author sings not only of these frightening shadows, but of brighter moments as well. Nonsense, I say!

Det är intressant att författaren smyger in recensioner och diskussioner som vi först efter flera sidor får veta är dagdrömmar, då de bara är aningen mer glorifierande än de verkliga samtal Fyodor Konstantinovitch håller med sina vänner. Genomgående i boken byter också berättarrösten då och då utgångspunkt; utan att annonsera det glider författaren över från att beskriva den unge mannen och hans bekanta i tredje person till att tala i första person.

Det andra kapitlet avhandlar Fyodor Konstantinovitchs fjärilssamlande far, ryktbar inom sitt område och lämnande en skugga över familjen med sin hängivenhet. I tredje kapitlet förändras Fyodors liv då han byter inkvartering, och uppmuntrad av närstående börjar han samla sig till att skriva en biografi över Nikolaj Tjernysjevskij. Tjernysjevskij skrev 1863 den än idag mycket omtalade romanen Vad bör göras? vilken skapade stor social rörelse då den publicerades. Därför finns det redan många biografier över Tjernysjevskij, vilket inte hindrar Fyodor från att påbörja sin egen, och mycket personliga variant. Det är den vi får läsa i det fjärde kapitlet, och sannerligen är den originell, uppfinningsrik, pratig, från sanningen avvikande och faktiskt ganska irriterande då Fyodor Konstantinovitchs blommiga språk och kommentarer får en läsare att ifrågasätta sanningshalten i vad som skrivs.

Det sista kapitlet i boken är det roligaste, då det innehåller en del dräpande recensioner av nyss nämnda biografi, samt en del dråpliga missräkningar av Fyodor Konstantinovitch som komplicerar hans liv ypperligt. Med den underhållande avslutningen blir det lättare att minnas boken som ett litterärt experiment med vissa poänger, men jag föredrar ändå när Vladimir Nabokov låter sina berättelser rinna fram som vatten med mer skickligt konstruerad handling och sitt imponerande lättflytande språk.

Fler böcker av Vladimir Nabokov:
Pnin

söndag 11 juni 2017

The Horror i Konserthuset

Filmmusik kan vara värd att lyssna extra på. Ibland är den noggrant utvald av en regissör eller ljudläggare bland redan skrivna verk, ibland är den specialkomponerad för filmen. I skräckfilmer leks det med tittarens känslor; musiken kan hjälpa till att frammana den kusliga stämningen, men också måla upp den bild av harmoni som snart skall trasas sönder av en motorsåg eller en demon från helvetet.


I konserten med namnet The Horror låter Konserthuset än en gång den pålitlige filmkännaren Orvar Säfström sätta samman och presentera ett program med intressant musik ur filmhistorien, den här gången med temat skräck. Det börjar skrämmande vackert med Jerry Goldsmiths Ave Satani ur The Omen, där Katarinakörerna gör en viktig insats. Tubular Bells ur Exorcisten, Carrie's theme och Bucket of Blood av Pino Donaggio - så många plågade unga flickor! Tillbaka i Sverige får vi Eli's Theme av Johan Söderqvist ur Låt den rätte komma in. Kungliga Filharmonikerna spelar som vanligt skickligt, ledda av dirigenten Giedré Slekyté, och låter musiken komma till sin rätt. Ljussättningen är också snygg och kongenial med musiken.

Foto: Jan-Olav Wedin

Även för mig som inte är något större fan av skräckfilmer, och därför har sett mycket få av de refererade filmerna, är det en spännande upplevelse att höra musiken, speciellt med Orvar Säfströms kunniga och personliga introduktioner. För en skräckfilmsälskare måste det kännas ännu mer intensivt att höra kända musikstycken ur gamla favoritfilmer: The Evil Dead, Hellraiser, Poltergeist, Fredag den trettonde, Cannibal Holocaust. Flera av de framförda styckena har behövts arrangeras för orkestern, i flera fall av Andreas Hedlund, och hans arrangemang av John Carpenters suggestiva slinga ur Halloween driver långsamt mot ett fantastiskt klimax.

Till en av de mest centrala scenerna i The Shining valde Stanley Kubrick Krzysztof Pendereckis Polymorphia, ett egentligen litet svårlyssnat modernt verk som dock blir en perfekt illustration av Wendys insikt i Jacks tilltagande galenskap. David Julyans The Descent är mycket vacker men inte utan ett stråk av hotfullhet.

TV-serier är en rik källa till skräckupplevelser, och tre välvalda vinjetter hade broderats ut och satts samman till ett sugande medley: The Walking Dead, American Horror Story och Penny Dreadful. Så följde musik ur Rosemary's Baby av Krzystof Komeda, och sist i ordinarie programmet rikt spelande skräckstämningar ur The Beyond, komponerad av Fabio Frizzi som var närvarande i salen och fick entusiastiska applåder. Vilken suverän konsert! Men för att skicka ut oss i försommarkvällen med en glädjefull melodi (fast ändå skönt obehagliga minnen) avslutades det hela med Summer Is A-Cumen In, som sjungs så livligt i slutscenen av The Wicker Man. Efter science fiction och fantasy; tack för ännu en lyckad temakonsert! Jag ser fram emot vad Konserthuset kan hitta på härnäst i samma ådra.

lördag 10 juni 2017

Brooklyn Funk Essentials på Fasching

Brooklyn Funk Essentials har funnits sedan 1993 och spelat jazz/soul/latin/funk i olika konstellationer och med gästartister sedan dess. På Faschings scen står en av grundarna, basisten Lati Kronlund, med ett tight gäng av begåvade musiker. De första låtarna är bra, men inte så funkiga, även om de flyger högt på Anna Brooks säkra, snygga saxofonmelodier. När Iwan VanHetten efter ett par låtar plockar upp trumpeten och ansluter till henne, och kompet växlar upp till drivande trummor, ringande gitarr och smattrande basgångar ökar funk-känslan och energin till nivåer som inte sjunker på resten av kvällen.


Den karismatiska sångerskan Alison Limerick sjunger med kärlek - uppmaningarna Dance Or Die och Blow Your Brains Out låter inte så hemska med det drivande funkkompet! Jag beklagar att jag missade namnet på den unge gästsångaren som förgyller några nummer - son till en av musikerna, nästa generations funk! Anna Brooks levererar fler fantastiska saxsolon, Iwan VanHetten spelar trumpet och keyboard på samma gång, Desmond Fosters gitarrspel svänger ljuvligt, Hux Nettermalms trumspel är starkt på många sätt och Lati Kronlund dyker ned i ljuva, djupa basgångar. Första extranumret är fina Brooklyn Love, men det går inte att sluta så stillsamt, så allra sista låten blir ett klimax av energi, hetta, rytm och melodi.

torsdag 8 juni 2017

Wonder Woman

Det blå havet slår mot de branta klipporna och isolerar ön från resten av världen. Kvinnorna som lever där är lika mäktiga; amazoner, tränade i strid sedan barnsben. På övningsfältet slåss de med blanka vapen mot varandra med kraft och skönhet i de precisa rörelserna. Inte att undra på att lilla Diana vill strida som de! Det är underbart att se den rundkindade åttaåringen härma de vuxnas slag och hugg. Men det tillåter inte modern, drottning Hippolyta. Diana är det enda barn som fötts på flera århundraden, och Hippolyta vill skydda sitt älskade barn så länge som möjligt. Hennes syster Antiope är dock av annan åsikt, och snart tränar Diana tillsammans med de andra kvinnorna och får lära sig legenderna om hur Zeus gav dem uppdraget att skydda mänskligheten från krig.


Men kriget rasar ju utanför dimmorna som omvärver ön - det stora, grymma världskriget. Jagad av nazister kraschar Steve Trevor med sitt lilla flygplan och räddas till livet av Diana. Alldeles bakom honom kommer skeppen med fientliga tyskar, vilka landstiger och strider mot amazonerna, gevär mot pilbågar. Nu är det dags igen, tänker Diana, att kämpa mot stridsguden Ares för att rädda människorna! Utrustad med de mytologiska vapen som amazonerna bevarat sedan Zeus' tid lämnar Diana ön tillsammans med Steve Trevor, och med båt tar de sig till London.


Amazonernas stridsdräkt lämpar sig inte som klädsel om en dam vill tas på allvar. Den obligatoriska "hitta fin klänning åt huvudpersonen" blir en ögonöppnare för hur restriktiva dåtidens kvinnokläder var, för att inte tala om kvinnosynen - herrarna i parlamentet föredrar att vara ifred då de talar om krigsstrategier och vapenstillestånd. Kriget tycks kunna pågå i evighet, men om Diana hittar och förgör krigsguden Ares måste väl all stridslystnad stanna av? Det låter för bra för att vara sant, och Steve Trevor har sett hur komplicerat kriget är, men vill ändå stötta den starka kvinnan med sin idé om fred.


Väl framme vid fronten framgår krigets fruktansvärda verklighet. I leriga skyttegravar och en sönderskjuten belgisk stad får vi se ovanligt mycket av den plågade civilbefolkningen. Det skakar Diana och väcker hennes medlidande. Kan hon vika från uppdraget att leta sig mot ondskans centrum för att hjälpa människor i periferin? I en smärtsam men mäktig stridssekvens visar filmen att det viktiga inte bara händer där de största stöter samman, utan på många håll runt epicentrum, och att medkänsla är en stark drivkraft.


Men det finns en stark drivande kraft bakom det eviga kriget, och Diana och hennes följeslagare måste ta sig dit innan det är för sent. Och det är där som den stora slutstriden står. Dianas överjordiska kraft sätts på större prov än någonsin, men minst lika viktig är de svagare människornas vilja att kämpa och ställa till rätta. Ingenting är enkelt, och kriget kan inte stoppas med ett slag, men med Diana på människornas sida behöver vi inte förlora hoppet.


tisdag 6 juni 2017

Fun Home på Stadsteatern

Det var Fun Home som övertygade mig om att vilken historia som helst kan fungera som musikal. Höjdpunkterna, den stora sorgen och hemligheten som ledde dit, och spännande händelser i barndomen; Alison i tre olika åldrar; allt har vävts samman och getts fantastiska melodier och skapat historien om Alison Bechdel och hennes familj.


När man är barn försöker man hitta det roliga i allt; fadern driver en begravningsbyrå i hemmet (funeral home) och de tre syskonen sätter ihop en medryckande reklamsång om sitt Fun Home. Det är också ett hem där allt skall vara perfekt; inredning och städning måste fixas till på ögonblicket när pappa begär det. När det blir fest måste Alison kränga på sig en illasittande klänning fastän hon helst vill klä sig i jeans och tröja.

Tre olika flickor/kvinnor spelar Alison i olika åldrar. Förutom barndomsscenerna visas viktiga ögonblick ur det nya livet på college, och en vuxen Alison betraktar allt och funderar över det. Väl installerad på college, bland en massa unga människor som formar sina identiterar, upptäcker Alison att hon är homosexuell. Fast hon är asexuell, berättar hon för väninnan Joan - som med en intensiv kyss bevisar motsatsen. Det mynnar ut i en av föreställningens underbara melodier, där Alison med humor och kärlek och fullständigt häpen förklarar att från och med nu är det Joan hon skall studera, Joan och alla delar av hennes kropp!


Den andra av mina favoritsånger springer också ur ett ögonblick av överraskning, och fyller en känslig lyssnare med så stark glädje över vad den lilla Alison upptäcker: en kvinna som har grova arbetskläder, en stor ring med nycklar och en helt annan attityd än den prydlighet som Alison tvingats in i. Ett helt annat sätt att vara!


Samtidigt som Alison upptäcker sin egen identitet har hennes far smusslat med sin. Den stora sorgen i föräldrarnas liv är alla unga män han umgås med, alldeles för unga, alldeles för undansmusslat i en förljugenhet som inte går att peta hål på. Den stora tragedin är att pappan tog sitt liv bara några månader efter att Alison kom ut som lesbisk, något som han försökte vifta bort. Hur mycket lögner och självhat måste han inte ha levt med? Föreställningen närmar sig smärtpunkten - den går inte att undvika men inte heller att förklara. Om Bruce Bechdel vågat vara ärlig om sin homosexualitet, och inte värderat den polerade ytan, hade han sparat så mycket sorg för sin familj och sig själv. Förhoppningen är förstås att Fun Home och annan "gaypropaganda" kan stärka homosexuella till att orka välja sin väg i livet, och att varken fördomar eller förljugenhet skall fortsätta skapa tragedier på grund av någons sexualitet.


Det som överväger är ändå glädjen i föreställningen, av musiken, musikerna på scenen och de musikaliska skådespelarna. Alla röster är starka och inlevelsefulla, och det är bara rättvist att den vuxna Alison, spelad av Frida Modén Treichl, sjunger allra bäst. Fun Home är ett lyckopiller i skimrande färger, och det är fantastiskt att Kulturhuset Stadsteatern satt upp den. Alla måste titta!


Länk till Stadsteaterns sida om Fun Home


Foto: Sören Vilks

söndag 4 juni 2017

The Fifth Season av N. K. Jemisin

Vinter, vår, sommar, höst - den femte årstiden är Död. Den kommer lyckligtvis inte så ofta, ofta dröjer det hundratals år, men när den gör det betyder det världens undergång. Muntlig tradition och stonelore har bevarat så mycket kunskap som möjligt genom alla civilisationens sammanbrott, och människor har en ständigt packad ryggsäck, beredda på att lämna sina hem och söka skydd när jorden börjar röra sig.

The Stillness är det ironiska namnet på landmassan, som regelbundet skakas av jordbävningar och vulkanutbrott även emellan Dödens årstider. Nära ekvatorn är marken som mest stabil, och där finns också den största staden, Yumenes, och Fulcrum, den institution där orogenes tränas i att manipulera marken och störningarna i den. Jo, det finns de med förmåga att känna av och förflytta materia och energi, och de arbetar kontinuerligt med att att rädda människoliv genom att dämpa störningar - men är också allmänt fruktade och föraktade för att de kan skapa utbrott och död när de inte kan kontrollera sina krafter. Därav det nedsättande epitetet rogga, som orogenes kan få slängt i ansiktet.

Den oroliga världen beskrivs genom olika förlopp som varvas i boken men egentligen är hämtade från olika tidpunkter i den senaste, sista åldern. Redan i första kapitlet triggas världens undergång, och oron i den långsamt sönderfallande världen är påtaglig i en av de parallella berättelse. En annan viktig historia är den om Syenite, en orogene under utbildning som skickas på uppdrag, inklusive påbjuden barnalstring, med tioringaren Alabaster. Antalet ringar markerar en orogenes färdighetsnivå, och högre än tio går det inte att komma.

Samhällsutvecklingen ligger på en nivå som är i det närmaste medeltida, utan radioteknik eller snabbare fortskaffningsmedel än hästar. Det finns dock artefakter kvar av tidigare civilisationer som möjligen varit högre stående, och de mest fascinerande av dem är de olikfärgade obelisker som svävar i atmosfären. Med nästan alla sinnen riktade nedåt för att förutse jordskalv är det dock ingen som försöker tyda eller forska i hur obeliskerna använts av tidigare civilisationer.

N. K. Jemisin visar stor skicklighet i att måla upp en mycket annorlunda värld medan hon för handlingen framåt och håller spänningen uppe. Trots att livet i the Stillness är osäkert och orättvist var mitt sug efter att återvända till världen och läsa vidare mycket stort. Att The Fifth Season är första boken i en trilogi ger hopp om att världens undergång inte är slutet för alla. Den andra bokens titel, The Obelisk Gate, ger en aning om vad som kan komma härnäst, men jag är säker på att N. K. Jemisin kommer att spänna upp handlingen lika säkert men fullt av överraskningar som i The Fifth Season.

fredag 2 juni 2017

Joan Mirò på Waldemarsudde

Utställningen på Waldemarsudde, med undertiteln Vardagslivets poesi, visar flera sidor av Miròs konst, en konst som är både lätt att älska och (tydligen) att bli irriterad över. De svårtydbara tavelmotiven parat med de tydliga titlarna är provocerande för en del annars sansade konstälskare, medan många andra instinktivt gillar de starka färgerna och lekfulla mönstren.


Dualiteten återfinns även i verken själva. En del verkar visa samma sak ur flera vinklar eller vid flera tidpunkter samtidigt; rörelse och känsla fångad i en skulptur eller tavla, som till exempel skulpturerna av kvinnor, som tycks ge modellen fler egenskaper än bara utseendet. Andra gånger är det som att ett verk kan läsas på flera plan, då det fortfarande är tydligt vilka (vardags)föremålen är som satts ihop för att bilda något nytt (Woman, ovan). Girl Escaping (nedan) från 1967 visar en säkert snygg tjej där mittenledet kan vara en torso med små runda bröst men lika gärna ytterligare ett av Miròs typiska stiliserade ansikten.


Man kan förlora sig länge i tydandet av krumelurerna på tavlorna med namn som First spark of the day och Figures, birds. Vilka är fåglarna och vilka är figurerna? Jag är förtjust i att hitta tolkningar av konst men lyckas aldrig komma fram till något definitivt svar. Det står ändå klart att Mirò själv vet vad han menar och målar så som han ser och känner.


Det mest engagerande i utställningen är alla grafiska blad som samlats i ett rum tillsammans med en intressant film om Nils Tryding, en man som fattade tycke för Miròs affischkonst, började samla och blev vän med Joan Mirò. Tryding har donerat sin samling till Kristianstads konsthall, varifrån bladen lånats ut. Vilken kulturgärning av Nils Tryding! I filmen berättar han entusiastiskt om sitt intresse, bland annat för skolbarn på besök på Kristianstads konsthall. Just som jag går runt och reflekterar över de många ögon som tittar ut från planscherna, hörs Nils Tryding berätta att de sitter där för att se tillbaka på betraktaren, och för att öppna en dialog. Utställningen på Waldemarsudde är ett ypperligt tillfälle att se mer av en konstnär som tagit plats i vårt kollektiva medvetande med sitt distinkta bildspråk.

Länk till Waldemarsuddes sida om Mirò-utställningen


onsdag 31 maj 2017

All My Dreams Come True med Sudden Art på Kompani1 Teater

Allt är grått: scenografin, rekvisitan, skådespelarnas kläder. Inte sorgens och mörkrets svart, utan urblekta nyanser av grått som signalerar likgiltighet, uppgivenhet, instängdheten i en depression. Kvinnan på scenen hänger över en pall och utropar att hon har en depression. Mannen frågar henne om hon är deprimerad eller har en depression, och kvinnan börjar berätta om vardagen som överväldigar henne, om hur inget är roligt längre.


Det här är en mycket bra inledning: det framgår snart att de båda är deprimerade på olika sätt. Det är en välgärning att visa att det inte finns bara ett sätt att vara drabbad av depression, och därtill är ju de två på scenen bara två varianter av alla möjliga. Eller rättare sagt, efter hand tycks det dyka upp nya uttryck för depression, men det är då det börjar bli oklart och svårare att följa med.

Mannens depression har ett mer aggressivt inslag. Det är något jag gärna hade sett och hört mer av, och i synnerhet hade jag gärna hört mer av ett malande och upprepande av det som tynger, om än odefinierat och förvirrat, då det hade bidragit till inlevelsen. Nu är det förstås fel av mig att säga åt författaren vad han borde ha skrivit, för jag borde ju acceptera och värdera pjäsern för vad den är. Men ganska snart höjer kvinnan rösen, blir fysiskt utlevande och strör jordnötter över golvet och strösocker över sig själv. Det är självklart lätt att se som uttryck för frustration och en ilska som alltför länge vänts inåt, men det rimmar inte helt med vad kvinnan säger, och därför blir hennes roll motsägelsefull på ett sätt som inte är givande. Löprundorna runt salen och de krasande jordnötsskalen skulle kunna symbolisera något men de är svåra att koppla till vad som samtidigt sägs.

De bådas skillnad i livsåskådning och depression får illustreras av deras inställning till Disney. Kvinnan har viktiga barndomsminnen av ett besök på Disneyland och den världen finns kvar för henne som något vackert och lockande - och samtidigt ouppnåeligt och krävande. Mannen å sin sida hatar hur Disney manipulerat bort det brutala och skrämmande ur folksagorna och gjort dem sockersöta.

Skådespelarna Frida Liljevall och Ruben Lopez gör mycket goda insatser och är väl samspelta. Även om jag önskat mig mer lugn och stringens från pjäsen är jag glad att Kompani1 Teater har tagit upp en pjäs från grannlandet Danmark, och ännu mer för att de valt en med ett viktigt och krävande tema. Säkert kommer andra besökare att hitta igenkänningspunkter och uppskatta All My Dreams Come True ännu mer än jag.

Länk till Kompani1 Teaters sida om All My Dreams Come True

tisdag 30 maj 2017

Kontur 2017, söndagen

Embodiment in science fiction
Min söndag började sent, med panelen Embodiment in science fiction. Eftersom jag modererade den, vilket gick mycket lätt tack vare de engagerade panelisterna Torill Kornfeldt och Kameron Hurley, hann jag inte lägga på minnet lika mycket av vad som sades. De hade båda idéer om hur man skulle kunna bota sjukdomar, odla organ, laga telomerer så att livslängden ökar, med hjälp av genmanipulation, bakterier, insekter och maskar. På frågan om man skulle kunna skapa fotosyntes i huden svarade Torill Kornfeldt att det vore lätt! Man skulle behöva göra huden tunnare, vilket har sina nackdelar, men att sedan fixa så att fotosyntes kan ske inuti människan vore inte så svårt. Det blev en livlig och intressant debatt, som delvis byggde vidare på vad deltagarna talat om tidigare, och också sköt iväg i andra riktningar.

Inkörsportar
En paneldebatt mellan Tomas Cronholm, Hans Persson, Arina Pingol och Malin Haijlen morfade trevligt nog om till en diskussion med förslag från alla närvarande på böcker som kan locka nya läsare till science fiction. Undertecknad minns än idag hur hon berättade för lågstadiefröken om en författare som hette Ju-les Ver-ne, men i panelen gick meningarna isär om huruvida hans böcker är tillräckligt spännande för barn som lever idag. Även Sagan om Ringen var en vattendelare - en del blev fascinerade av den, andra skrämdes bort från fantasy för lång tid. Mitt bidrag var en anekdot om hur en väninna i tonåren fastnade för Liftarens Guide Till Galaxen - böcker av till exempel Douglas Adams och Terry Pratchett har ju en extra lockelse i humorn och lättsinnigheten.

En bibliotkarie i publiken berättade vad de gjort för att öka intresset för science fiction och fantasy. Vuxenböckerna i genren placerades nära ungdomsavdelningen med SF och fantasy, men att blanda svenska och engelska böcker föll inte så väl ut. En pågående idé är att ställa upp böcker som utspelar sig i dataspelsvärldar för att locka spel-älskare. Det är ett vågspel vilka böcker man skall köpa in, till exempel hur många av en lång, lång serie? De brukar börja med att ta in den första och se om den lånas mycket, och i så fall fortsätta köpa in serien. Men det är tråkigt när en bok mitt i serien lästs sönder!

En bokhandelsanställd sköt in att människor ibland kommer och frågar efter realistiska böcker, inte fantastik. Men realistiska böcker är ju ofta djupt deprimerande, medan man i SF- och fantasyböckerna kan hitta vackra kärlekshistorier, starka karaktärer som utvecklas och bra berättelser, så varför är man så rädd för fantastiken?

Film eller böcker, var finns sf-idéerna?
Den sista panelen jag besökte hade ett framåtpekande tema. Jessica Elgenstierna, Stefan Gemzell, Bellis och Jerry Määttä, ledda av Anna Davour, berättade om vad som gav dem sense of wonder; Möte med Rama, den japanska filmen Funky Forest och Tarkovskijs Solaris var bland det som nämndes.

Då en bok kan läsas under längre tid, i små doser och tid att fundera emellan, kan den presentera mer komplexa idéer än en film. En film är å andra sidan bättre på att visualisera känslor, enorma avstånd, och surrealistiska stämningar, och tidsresor då man direkt ser skillnad mellan olika epoker. Men JE påpekade att å tredje sidan även ord kan måla på ett sätt som inte film kan, och belyste det med två citat: Lovecrafts "Det var en färg bortom tid och rum..." och inledningen på Seveneves: "The moon blew up without a warning."

Stämmer det att idéer som gestaltas i film ligger trettio år efter verkligheten? Bellis gav det fina exemplet Metropolis, en världsstad där till och med den härskande klassen är låsta i tjänande, vilket i och för sig kunnat läsas redan i E M Forsters The Machine Stops. Lågbudgetfilmer snarare än de med stora namn och mycket pengar kan fokusera på intressanta idéer, och TV-serien Black Mirror visar ju i skrämmande detalj en framtid bara några steg före vår tid. Vi fick några tips på intressanta filmer: Safety Not Guaranteed, och från sextio år bak i tiden Tracy/Hepburn-filmen Desk Set och The Man in the White Suit med Alec Guinness, och jag ser fram emot att se dem allihop när jag hinner.

Closing Ceremony
Tyvärr måste den underbar helgen ta slut, och det gjorde den med många och långa applåder som avtackning till de kompetenta arrangörerna och de mycket uppskattade gästerna. The Spirit of Swecon fångades in och överlämnades till arrangörerna av Fantastika 2018. Vi ses då!

måndag 29 maj 2017

Kontur 2017, lördagen del 2

Make Art Not War: Sentience and narrative in science fiction
I panelen som modererades av Ian Sales satt två SF-författare, Ann Leckie och Markku Soikkeli, och en hjärnforskare, Karolina Fedyk, vilket borgade för en intressant diskussion om AI och medvetande.

AL inledde med att påpeka att vår erfarenhet av känsla är grundad i vår kropp. Redan som ung störde hon sig i filmen 2001 på att HAL utvecklade människoliknande känslor - han hade ju ingen kropp, inga hormoner som strömmade igenom honom, inga mänskliga känslor. Den gamla åsikten, också bibehållen i SF, att känslor och rationalitet är två skilda saker, såg hon som något som hörde ihop. Beslut fattas aldrig 100% rationellt, känslor är med och hjälper till att skapa snabba beslut. Det var en viktig aspekt i boken Ancillary Justice; Breq är ju en AI i en mänsklig kropp. På motsvarande sätt kan vi uttyda en snabb respons i en situation som ett känslostyrt svar (hos en AI), fastän det kanske ligger en exakt uträkning bakom det.


KF nämnde att vad vi skapar som konst och uppfattar som bra konst är mycket djupt rotat i oss. Vad en AI eller en alien skulle skapa som vore vackert för dem skulle kunna vara mycket konstigt för oss. Om en AI eller en alien har fler sinnen, skulle ju de skapa konst som bygger på andra saker än vad vi är vana vid. Jag blev glad när MS sköt in en referens till den AI i William Gibsons Count Zero som skapar konst som blir mycket eftertraktad av människor, då det är ett scenario jag ofta återkommit i tankarna sedan jag läste det för tjugo år sedan. En trop som AL ogillar är när en AI hittar sin själ genom konst eller genom att skapa konst. KF flikade in att Googles ögonfyllda dator-blick och de sånger som skrivits av en AI bara är ett sammanplockande av element, utan att lägga värde i det.

Ett annat problem med att definiera konst är att uppskattningen ligger i betraktarens öga. Såväl mellan som inom kulturer här på jorden skiljer sig den estetiska preferensen mycket. IS påminde om hur Frankensteins monster lyssnar till hur föräldrar i byn lär sin son franska genom att läsa litteratur för honom, och av att det förstår vi att han är en person med ett själsliv, inte bara ett monster, vilket i alla fall är en vacker bild. AL tyckte att det vore intressant att skapa (förhoppningsvis bara skriva om!) en ond robot som skapar mycket vacker konst, för att vända på den värderingen!

En intressant idé är om AI:n som formar sin identitet genom att berätta historier. Historier tenderar att förändras varje gång man berättar den, dels för att människan glömmer saker efter hand. Skulle det hända med AI:n? Skulle de inte komma ihåg allt exakt varje gång? Men även AI:n skulle behöva filtrera sin information för att forma den till en sammanhängande berättelse, så det skulle ändå rensas bort en del och annat sparas.

Vi ser ibland konstnärer som några som samlar och uttrycker det kollektiva undermedvetna, som arbetar delvis omedvetet, sammanställning av intryck från flera sinnen. En annan uppfattning är att konst är ostrukturerad medan vetenskap är strukturerad, men KF ser snarare stora likheter mellan båda. Det vi uppfattar som slumpmässigt i till exempel Jackson Pollocks konst var mycket noga uttänkt. KF berättade om ett "Lovelace test", vilket är när ett system skapar något det inte var menat att skapa.

Kanske är det så att det är för att AI:er fortfarande är i sin barndom, som det de skapar ser ut att vara hackigt, ofullständigt, oformat. De har inte mognat till ett läge där de har en urvalsprocess och kan värdera vad de skapar. Och efter vilken estetik kommer de att värdera det de en gång kommer att skapa?

GoH-intervju Ann Leckie
Ann Leckie visste sedan hon var liten att hon ville bli författare, och hon hade den stora turen att uppmuntras till det av sina föräldrar och andra i sin omkrets. Ändå dröjde det länge innan hon väl började skriva, och fram tills dess kände hon sig litet misslyckad: "I'm supposed to be a writer but I'm not writing..."

 Det fanns en tidning som hette True Confession som publicerade föregivet sanna och sensationella historier på teman som utpressning och "Jag gifte mig med min bror!" För den tidningen skrev AL berättelsen "He's my lover on the phone but he has never seen my face" och fick pengar för det! Men för att kunna skriva i tidningens anda hade det krävts mycket läsning av tidningen, och det var ju tråkigt! Och tillika tråkigt att skriva en dylik artikel.

Ann Leckie jobbade en period i skolköket, och fick på så sätt lära sig en hel del om hur barn och ungdomar tänker och beter sig, vilket varit till nytta i skrivandet. Det var också musik som var hennes huvudämne, så det är därifrån som det myckna sjungandet i Ancillary-böckerna kommer. "Om jag hade tjugo kroppar, så skulle jag sjunga i kör med mig själv!"

Intresset för AI grundades tidigit. När AL var så liten som fyra år fick hon följa med en vuxne på bio och se 2001. Det var kanske inte det klokaste valet av en barnvakt, men på den tiden var det inte lika lätt att se filmer när man ville, så han tog sin chans och tog med en pytteliten Ann, som tog stort intryck. Hon kunde identifiera sig med HAL, som ju också var "nyfödd" och behövde förstå hur människor betedde sig och hur han själv skulle bete sig. Och när allt gick mot slutet sjöng han en barnvisa, som om han visade upp det första han lärt sig, det han kunde allra bäst, som ett litet barn.

I trettioårsåldern var AL hemmamamma till barn som var otroligt söta men inte alls intellektuellt stimulerande. NaNoWriMo blev utmaningen som fick henne att göra något; ett idogt skrivande varje dag resulterade i en halv bok i Radch-universat. Den boken är inte särskilt bra, men AL rekommenderar ändå NaNoWriMo som ett sätt att komma igång. Boken rörde sig i utkanten av det som skulle bli Ancillary Justice,  AL hade redan börjat fundera på Breq, och det tog tre år till att börja Ancillar Justice.

Mångas favoriter är Presger-översättarna, och de är även AL:s favoriter. Det smärtade henne att behöva avpollettera Translator Dlique så snart, och därför lovade hon sig själv att låta Translator Zeiat var med så mycket som möjligt i tredje boken. Märk väl att en del av vad Translator Zeiat säger kan vara konstigt med flit, för att hon vet att hon redan ses som udda och vill skoja ännu mer med folk: det intensiva intresset för fisk, att hon säger att Breq är en ny person när hon har förlorat sitt ben.

Att översätta Ancillary-serien till språk som inte har könsuppdelade pronomina borde vara svårt, men Ann Leckie har inte hört från sin ungerska översättare så hon vet inte hur det har gått. I slaviska språk är ju även verben böjda olika efter könstillhörighet, och i franskan finns inget "det", så olika språk har olika utmaningar. Om AL kunde skriva om något skulle hon inte fastna i att anta att det bara finns två kön, utan låta det vara mer flytande.

Den kommande boken Provenance utspelar sig i samma universum men inte inom Radchaais område, och skall inte vara lika seriös som Ancillary-böckerna. Inte heller spelar te en så stor roll i den kulturen! Men te var en mycket bra rekvisita, ett medel att låta personerna göra något medan de pratade, visa status genom vilken teservis som används och hur någon serveras.

Ann Leckies bucket list uppfylldes år 2014, då hon vann så många priser! Det känns litet konstigt men befriande att kunna välja vad hon vill göra nu utan att behöva sikta mot något mål. Hon har inte bestämt vad hon skall skriva efter Provenance, men skulle vilja skriva fantasy. När hon inte skriver är hon med familjen, sjunger, stickar, virkar, gör smycken av pärlor och läser - väldigt mycket fakta, för allt läsande nuförtiden är research. Hon vill gärna skriva tekniskt och vetenskapligt korrekt, och har ansträngt sig hårt för att göra det, men vet ändå att hon misslyckats i vissa scener. Att broscher fick så stor roll i böckerna känns naturligt - "glitter är bra!"

När AL skrev första boken tyckte hon synd om sin agent som måste slösa sin tid på något som inte skulle bli något. Chechen från förlaget kändes som stöld. När boken kom ut och fick positiva reaktioner kändes det som hallucinationer - de negativa recensionerna kändes mer verkliga. Ett insiderskämt var att det inte var tillräckligt med penisar i första boken, varpå det dukades upp till en "genitalia festival" i andra boken. Är Radch verkligen jämställda mellan könen eller är det bara på ytan? Ja, det är de; de ser kön ungefär som vi ser hårfärg; som en skillnad men inget som bestämmer vilken kompetens du har.

Skulle hon vilja skriva om den mystiska sfären i mitten av Radch? Ja, kanske, men liksom med Presger så KAN det vara roligt att få veta mer, men det KAN också ta bort den nödvändiga mystiken. Skulle hon vilja skriva en prequel, om hur Anaander Mianaai tog sig till makten? Ja, kanske. AL vill skriva minst en bok till i det universat. (Det ser jag fram emot!)

Trilogins omslagsbilder är egentligen en stor tavla uppdelad i tre delar. Ann Leckie var ledsen att hon inte hade råd att köpa originalverket, av John Harris, men har köpt en reproduktion och hängt den hemma i vardagsrummet. Hon älskar den tavlan!

Drömmer vi fortfarande om rymden?
Panelen med Ollie Östlund, Magnus Dahlström, Britt-Louise Viklund och Anna Davour (moderator) varvade sina rymddrömmar med många tips på böcker och filmer som gett dem "sense of wonder" vad gäller rymdresor: Galaxy Game av Karen Lord, Blue Remembered Earth av Alistair Reynolds, The Expanse-böckerna och serierna, Seveneves av Neil Stephenson. Men i den senare blir det tydligt att när vi reser ut i rymden tar vi med oss våra konflikter, och även i The Expanse. Nytändningen i space opera-genren innehåller mer komplexa berättelser, och som sagt, människans förmåga att konspirera och avundas och sabotera för varandra, till skillnad från en tidigare mer idealistisk bild på en framtid där alla samarbetar.

Det finns en ny realism i idén om rymdfarandet och koloniserandet av andra planeter. Den präglar också filmer som Gravity och The Martian, där problemen hopar sig. Ian McDonalds Luna New Moon är så deppigt realistisk att man kan tappa sugen! Kim Stanley Robinsons Red/Green/Blue Mars är mer positiv men inte lika detaljerad som de pessimistiska berättelserna. Som motvikt nämnde dock Anna Davour den positiva kortfilmen Wanderers med människor som fulla av energi utforskar planeter och månar i solsystemet, bara för glädjen och äventyrets skull.

Logic of Empire - Economics of colonisation in fantastic fiction
Jesper Stage, professor i ekonomi vid Luleå högskola, återkom för ännu ett intressant föredrag om hur ekonomiska spelregler vi känner till ibland kastas om och glöms bort i SF- och fantasyberättelser. Det är ju lika störande som bristande logik i vetenskapen och andra förhållanden vi gärna pekar ut, så det är mycket bra att få det genomgånget av någon som kan sitt ämne! Årets tema var olika varianter på kolonisation. Liksom förra gången nämnde han några roande exempel på upplägg i berättelser som inte borde fungera, med brasklappen att han ändå uppskattar verken, vilket är sympatiskt. Gregor Hartmann har i sin Zephyr-serie listigt låtit huvudpersonen vara en okunnig och till och med litet korkad kille, så man måste inte förvänta sig välfungerande ekonomiska teorier när han skall förklara läget, men man kan ändå se att det är en hel del som inte hänger ihop.

När man koloniserar en ny plats finns det några faktorer att räkna med. Den ena är hur lätt det är att etablera kolonier där: transportkostnader, hur lätt det är att få folk att flytta dit, hur hög dödligheten är. Historiskt har det alltid varit lätt att lura iväg nybyggare och sedan lämna dem där utan medel att ta sig hem. Gäller det att få dit kvalificerad personal kan man inte alltid få dem att bosätta sig där, men man kan ge dem höga traktamenten för att stanna där en viss tid.

En annan faktor är profitabiliteten. Om det redan finns ett fungerande samhälle där man kan smyga in och överta skatteindrivningen kan det vara lätt. Om det är resurser som skall utnyttjas kräver de olika stor insats; ytliga gruvtäkter är lätt att utvinna, timmer mer insatskrävande, och jordbruk och boskap kräver konstant närvaro. Om nybyggare skall bosätta sig där permanent behövs också infrastruktur, och lagar och institutioner som håller efter dem.

Fantastiken innehåller exempel på kolonisatörer och deras olika villkor: i CL Moores Shambleau från 1933 koloniserar jorden Mars, i Robert Heinleins Logic of Empire från 1941 diskuterar två välbeställda ynglingar hur illa det står till på Venuskolonin i alldeles för långa (och ekonomiskt ologiska) monologer. I Tolkiens Midgård sker kolonisation, ofta i landskap som lägligt avfolkats innan nya folk flyttar in.

i Harry Turtledoves After the last Elf is Dead har den Onda sidan vunnit, men där är det intressant att se att de som nyss mördade civila och brände ned bondgårdar blir åthutade när de gör det efter segern. Då är det ju Dark Brothers egendom de saboterar, och det är inte tillåtet!

Att terraforma är dyrt och kan ta lång tid. I Ann Leckies Ancillary-trilogi väljer Radch istället att komma in och ta över fungerande samhällen. Man kan se att attityderna från de härskande grupperna är olika mot olika kolonier i imperiet. I filmen They Live har fula utomjordingar koloniserat jorden - och vi har inte ens märkt det!

Just Another Bug Hunt? SF and remakes
I den här panelen satt jag själv tillsammans med tre kloka och trevliga män; Luke Smith, Erik Andersson och moderator Sten Rosendahl. Därför kommer jag inte ihåg lika mycket av vad som sades, men är glad att jag fick säga ifrån om att det är synd att Stålmannen/Superman i dagens klimat varit tvungen att få sin genomhyggliga personlighet komplicerad till den grad att han i senaste filmen målas ut som skurken, och att en anledning till att det görs flera prequels till ikoniska filmer som Alien och Star Wars är att det gått tillräckligt lång tid för att någon börjat känna sig modig nog att nosa på det där mysteriet som låg till grund för allt. Men de som är modiga och fräcka är inte alltid de smartaste, och därför blir många prequels riktigt dåliga. Erik Andersson avslutade med att, hjälpt av sin flickvän i jättefin rymdskeppsklänning, rulla ut en lång lista över alla filmer som släpps 2018. Prequels, sequels och remakes var märkta i orange, rosa och röda färger - och utgjorde mer än hälften av alla filmer! Överväldigad av detta håller jag med Andersson: hitta på nya historier!

Galna vetenskapare 2.0
Om forskarna i panelen räknar sig själva till de galna glömde de berätta, men de utgjorde en kompletterande blandning av ämneskunskap: Fredrik Silvearv teoretisk fysiker, Alice Hedenlund matematik och Torill Kornfeldt biologi.

Google har skapat ett program som kan skapa bättre neurala nätverk än deras egna experter. Är vi på väg mot maskinen som kan bygga bättre maskiner och till slut ta över världen? Men TK påminnde om att parallellt så är framstegen inte så stora; man har kunnat kopiera alla (få) gener i masken C. elegans till ett neuralt nätverk, men det i datorn beter sig inte som en mask. FS tror att det kommer att bli svårare framöver att göra framsteg, diminishing returns. Men om vi bygger en supersmart dator, hur skall vi kommunicera med den? Vi kan inte ens kommunicera med schimpanser, och de är mer lika oss än en dator! Om vi skall lära datorn vår moral - vilken moral? Vi har ingen enhetlig moral att erbjuda, och vad skulle implementeringen kunna leda till? Vad är vårt moraliska ansvar gentemot en medveten AI - är det rätt att forska fram den?

TK nämnde att snart kommer vi att kunna odla kött till konsumtion, men ännu tidigare få produkter som är lättare att framställa, som odlat läder, odlad mjölk, äggvita och äggula. Läder kan odlas så att det direkt får önskad form, utan sömmar! SF om genteknik är så långt efter det verkliga läget för genteknik; SF handlar mest om vad den kan göra med människan, men det finns så mycket annat genteknik kan användas till. Allt som Margaret Atwood skildrar i Oryx och Crake (utom att bygga en ny människoras) är sådant det forskas på idag - det går inte bra, men det forskas på det redan nu.

FS berättade om kvantdatorer och hur man hittat en kristall som har periodicitet i tiden, alltså ändrar sig periodiskt i sitt grundtillstånd. Kan man bygga en evighetsmaskin av den? För det går emot termodynamikens lagar! Allt med "kvant" i namnet ses mer eller mindre som magi. Å andra sidan; ofta talar man om stamceller som om de vore "snake oil", något som fixar allt!

söndag 28 maj 2017

Kontur 2017, lördagen del 1

“Vi" och "de”: Konstruktionen av de Andra i science fiction
Min lördag på Kontur började med Calle Werners föreläsning om postkolonialism i science fiction, och då främst dansk science fiction. Jag är alltid intresserad av att lära mig mer och sätta ord på sådant som jag har anat, så det var bra att få begreppen uppspaltade och definierade för sig. Här följer delar av föreläsningen i korthet.

Normer, sociala koder och kultur finns för att definiera och signalera sammanhållning, men de definierar också utanförskap. Gruppsammanslutningen kan vara symmetrisk, och då OK, som i familjer, klubbar och tävlingar. Den kan också vara asymmetrisk, och innehålla förakt, om den bygger på sådant som kön, etnicitet, status, klass och liknande. Vad som är OK och inte OK i gruppbildning beror ju förstås också på normen i sammanhanget.

I ett verk kan normen vara absolut, och gälla "oss som hör till". Den kan också vara relativ; till exempel vara en annan norm än den vi känner till, eller vilja utmana normen. Det finns många "vi" som inte måste sammanfall: vi-författaren, vi-läsaren, vi-huvudkaraktärerna, vi-goda. De "Andra" i SF kan vara aliens, robotar och AI:er.

Det är svårt att inte förhålla sig till normen, att ignorera den eller bryta mot den. Historiskt finns det litteratur som med flit har gjort det, till exempel arbetarlitteratur, feministisk litteratur, och postkolonial litteratur. Att definiera postkolonial litteratur är lika svårt som att definiera science fiction, vilket är litet passande. Innan postkolonial litteratur fanns kolonial litteratur och pre-postkolonial litteratur, då man började ifrågasätta normen men inte helt hade ord för det.

Ett exempel på kolonial SF är Edgar Rice Burroughs böcker om John Carter, och Honeymoon In Space, en novell av George Griffith där en sexistisk, rasistisk aristokrat anländer till Mars, råkar ut för småtrubbel, skjuter ned marsianska rymdskepp och massakrerar invånarna, och ändå målas ut som historiens hjälte.

Till pre-postkolonial SF räknas Dune, vars beskrivningar av folkgrupper visserligen är positiv men innehåller orientalism och är inte oproblematisk. I The Moon Is A Harsh Mistress beskriver Robert Heinlein en kolonis begynnande självmedvetenhet och uppror mot jorden.

Postkolonial litteratur är en egen genre i dagens värld. Exempel ur science fiction-fåran är Nalo Hopkinsons Brown Girl In The Ring, och Nnedi Okorafors Lagoon. Den senare kan få läsare att säga att det här inte är science fiction, men då inställer sig frågan om inte vår norm för vad som räknas till SF är begränsad. Ian McDonald som skriver SF som utspelar sig i Indien och Turkiet tycker själv att han har en postkolonial blick då han vuxit upp på Nordirland, koloniserad av engelsmän, men Calle Werner tänker sig att han (och jag också, för den delen) säkert har lättare att ta till sig McDonalds beskrivningar för att de är skrivna av en västerländsk man.

GoH-intervju Kameron Hurley
Åtta böcker på sex år! Kameron Hurley är produktiv. Förra året blev det tre böcker! En av dem var essäboken Geek Feminist Revolution, vilken kom till i en stuga i skogen några intensiva dagar kring 4 juli, med avstamp i de blogginlägg och liknande som Hurley skrivit under alla år.

Bel Dame Apocrypha fick många avslag av förläggare när hon först började visa runt den. Vad var den? Space opera? Urban fantasy? "It's bug punk!" sade Hurley. Till slut sade en förläggare "Jag vet inte vad det är, men jag älskar det!" Böckerna är inspirerade av Mad Max, Conan Barbaren och Firefly, med en "simple quest plot" som är en bra grund. Hurley älskar att skriva fight-scener och dialoger, så det kom först. Sedan skrev hon om ett par gånger, och lade till fler lager efter hand. Ett av dem var world building, om hur världen är uppbyggd och hur den kom till. Ett anant lager var kroppens rekonstruktion efter skador för huvudpersonen Nyx, och vad det gjorde med henne; en så komplett återuppbyggnad lämnar ofta trauma efter sig och det var ett viktigt element i Nyx karaktär.

Tankarna om kroppen som en påse kött och blod har funnits med Kameron Hurley länge. Eftersom hon har en sjukdom som hon behöver ta medicin för varje dag, och ofta legat på sjukhus och betraktat blåmärken och nålstick på sig själv, är köttslighet något konkret för henne och tar också stor plats i böckerna. När hon vid tillfälle provade på boxning kände hon sig stark och kraftfull, och fick upplevelsen "Wow, min stora kropp är bra på något!" I Bel Dame Apocrypha är boxning ett uppskattat nöje, och det passar de storväxta kvinnorna i det samhället att visa sin styrka i ringen.

Den nya bokserien, inledd med The Stars Are Legion, är en space opera med bara kvinnor. Att sälja space opera var svårt tills Ann Leckie kom. Att sälja en med bara kvinnor verkade som ytterligare en tröskel, tills förläggaren sade "Det är ju ännu bättre!" Surmagade kritiker har dock kallat den "Lesbians In Space", vilket Hurley plockade upp som en komplimang. Det uppskattades så mycket av publiken att hon för övrigt lät trycka upp fejkade bokomslag med den titeln under konventets gång.

Den nya serien, Worldbreaker Saga, är en mer komplicerad fantasy än Bel Dame Apocrypha, där Hurley tänker lura in läsare med klassiska teman och sedan utmana dem. Med parallella universa och flera versioner av samma person blir det svårt, så nu ritar hon upp linjerna tillsammans med sin agent. Problemet blir dock att när hon redan planerat vad som skall hända känns det inte längre viktigt att skriva det. De nödvändiga omskrivningarna är också något Hurley hatar. Hon är en "discovery writer" som inte alltid vet hur det skall sluta, vilket ger hennes förläggare gråa hår ibland och Hurley rekommenderar inte sitt skrivsätt, för det är en mycket stressande metod! För The Stars Are Legion blev det bråttom att få till en avslutning, och efter en lång diskussion med sin agent där en massa idéer avslogs fick Hurley anteckningarna som hennes snälla agent skrivit och kunde skriva klart på fem dagar.

Framöver skall Kameron Hurley avsluta Worldbreaker Saga, sedan skriva en militär SF standalone-bok, ett par antologier och en AI-novell. Därefter längtar hon efter att skriva en weird 80's murder mystery á la Stranger Things, och epic fantasy. Film- och TV-manuskript verkar alltid vara på gång men fastna någonstans på vägen i Hollywood. Alla frågar efter mer om Nyx! Och kanske blir dyker hon upp igen, för Hurley kan ju världen och tycker det är roligt att skriva om. För övrigt funderade Hurley på att ge Nyx en kronisk sjukdom i Infidel, men kunde inte genomföra det eftersom det kom för nära inpå henne själv. I Worldbreaker har en huvudperson dock kronisk astma, i en annan novell har en förlamad kvinna huvudrollen, så det intresserar Hurley att ge sina huvudpersoner kroppsliga begränsningar. Det är vi nog många läsare som håller med om, och som ser fram emot vad Kameron Hurley kan upptäcka och skriva fram i framtiden.

lördag 27 maj 2017

Kontur 2017, fredagen

Hurra, dags för Swecon igen! Ännu en gång i Uppsala, på SF- och fantasykongressen Kontur. Swecons ande släpptes ut i Hotell Gillet och uppfyllde gäster, hedersgäster och arrangörer.

GoH-intervju Siri Pettersen
Siri Pettersen skojade om att ingen vet hur hon ser ut, så hon hade kunnat skicka någon annan och gå på den parallella paneldebatten, Fictitious Scumbags. Visst hade jag också gärna hört den diskussionen, men vi som valde Anna Sellins hedersgästsintervju fick höra en skämtsam Pettersen berätta hur hennes skrivande gick till, och om bakgrunden till trilogin Korpringarna.


Odinsbarn, första boken, låg i en byrålåda i tio år, under vilken tid Pettersen då och då plockade fram den och skrev på den. Till slut kom hon till en punkt där hon måste ha ett allvarligt samtal med sig själv: "Skall du skriva en bok? Vad behöver du för det? - Tid! Skall du ta ledigt från jobbet för att få tid?" Och under de månaders tjänstledighet som följde hann Pettersen skriva mycket - då fick skrivandet fokus och blev ett seriöst projekt. Men under den tiden växte förstås självtvivlet, och drog sig som tur var undan igen. När väl boken var klar kom alla brasklappar från bokförlagen: "Ingen vill sälja fantasy. Ingen kommer att vilja läsa boken. Ingen kommer att vilja köpa den. Den är för tjock, du är debutant, boken är på norska, den kommer inte att bli översatt..." Men som i Terry Pratchetts universum; om chansen är en på en miljon, så är det den miljonte gången nu, och för Siri Pettersen klaffade allt med Odinsbarn. Säkert är det så att de som läste fantasy som barn nu har vuxit upp, och inte bara köpte och läste boken utan också jobbar i boklådor och röstade fram den till bokhandlarnas pris.

Siri Pettersens väg in i fantasyn gick via rollspel och serier. Rollspelet är bra träning för författandet: man vet vilka historier som fungerar, man vet vad som är gjort intill leda, och man kan vrida om dem litet så de inte blir likadana som alltid. Odinsbarnet Hirka kommer från en D&D-kampanj på Island, men Pettersen förändrade henne till att bli ännu mer intressant. Om hon vore den enda i sin värld som inte har svans? Den enda som inte har magi? Bokens idé om människan som en (skrämmande) myt i Hirkas värld uppstod i efterhand. Namnet Odinsbarn betyder ju för övrigt inte att handlingen grundar sig i vikingasagan: det var ett öknamn som fäste på människan för länge sedan för att de (då) dyrkade Oden. Umpiri skulle kunna vara frostjättar, vilket Pettersen vagt funderade på, men hon var för lat för att forska i exakt hur de är så hon lät det vara odefinierat, och för övrigt är det sällan som kultur glider oförändrad mellan olika världar. Siri Pettersen samarbetar också gärna med översättare, då hon själv har uppfunnit så många av orden som är viktiga för handlingen, och de behöver få en bra översättning.

Hirka är alltid en outsider, men hon har en stark moralisk kompass och vinner över många med sin vänlighet. Men under handlingens gång lär hon sig att gott och ont inte är så enkelt fördelat som man först vill tro. Det blir speciellt tydligt vad gäller dreyri, som först uppträder obegripliga, onda monster men i tredje boken är det inte alls så säkert att målet måste vara att utplåna dem. Ríme får genomgå en nästan motsatt utveckling från att ha varit den utvalde till att bli en outsider, när han väljer att bli en Skugga, driven av självkritik och självhat som så många andra män i våra tider.

Siri Pettersen visste tidigt att berättelsen skulle bli en trilogi, och det kände också hennes mest lakoniske kollega på sig. "Så du skriver? Fantasy? Så då blir det en trilogi?" Pettersen visste också att böckerna skulle utspela sig i tre olika världar. Det var givande att få skildra vår värld genom Hirkas ögon, men också jobbigt för att hon samtidigt behövde faktakolla och få alla detaljer rätt, och det är tråkigt!

Nu skriver Pettersen på en barnbok, en fantasi från barndomen som pockade på och distraherade medan hon skrev annat, så hon var tvungen att skriva den först. Den handlar om en flicka i en bubbla, och riktar sig till barn i tioårsåldern och uppåt. Men sedan kommer det en ny bokserie som utspelar sig i Korpringarnas universum, men med andra personer i rollerna... om inte några från Korpringarna-trilogin dyker upp och kräver att få vara med. Det ser jag fram emot; det finns mer att utforska i Korpringarnas universum.

We remember James Tiptree Jr.
Det är trettio år sedan Alice Sheldon dog, kvinnan bakom pseudonymen James Tiptree Jr. som under 60- och 70-talet helt enligt hennes planer uppfattades som en man, och därtill en man med viril stil lik Hemingway. John-Henri Holmberg läste hans böcker i unga år, då författaren sågs som man, medan Johan Jönsson läste hennes böcker långt efter avslöjandet. Holmberg berättade ingående om hur Alice Sheldon i sitt liv spelade många olika roller; inför föräldrarnas läsekrets som charmig upptäckare under en Afrika-safari hon egentligen tyckte var hemsk, som god hustru åt sina två makar trots att hon egentligen älskade kvinnor, och som den före detta spionen James Tiptree Jr. inför bokförläggare och de många fans och författarkollegor hon brevväxlade med.


Under 1960- och 70-talet kom många feministiska författare som skrev intressant science fiction där sex och könstillhörighet tog större plats än tidigare. James Tiptree Jr. skrev också om det, men inte bara om det. Berättelserna fokuserar med stort psykologiskt djup på människor, men också på hur gener driver en mot ödesmättade slut, ofta döden. "Love is the plan the plan is death" lyder en ominös titel på en av hennes välskrivna noveller.

James Tiptree Jr. tog sig ytterligare en pseudonym, kvinnonamnet Raccoona Sheldon. De berättelser hon skickade in blev dock ratade av samma magasin som publicerade Tiptrees noveller, tills hon skickade med ett rekommendationsbrev från James Tiptree Jr.

Efter 70-talets könsöverskridande science fiction kom cyberpunk-författarna, viftade undan det som just varit och vände tillbaka till 50-talets författare. Det är en av anledningarna till att James Tiptree Jr.s verk idag är mindre kända än till exempel priset i hennes namn. En annan är att det under tidigare årtionden var novellen som var bärare av idéer och diskussionsskapande ämnen, men idag läser man oftare romaner än noveller. James Tiptree Jr.s romaner är inte dåliga, Johan Jönsson rekommenderar Up the Walls of the World, men novellerna är ännu skarpare. Några viktiga och läsvärda noveller är Your Faces, O My Sisters! Your Faces Filled of Light!, The Women Men Don't See och Houston, Houston, Do You Read? Till paneldeltagarnas rekommendationer fogar moderatorn Anna Bark Persson två egna där Tiptree skriver i genrer som skulle växa sig stora senare: The Girl Who Was Plugged In är cyberpunk innan dess storhetstid, och (med reservation för att jag kan ha hört fel) We Who Stole the Dream är tidig space opera. Jag känner att jag borde läsa James Tiptree Jr. så snart som möjligt och tackar panelen för inspiration!

How to Write Male Characters
Den sista punkten på min dag blev höjdpunkten, ett fantastiskt underhållande samtal mellan Kameron Hurley och Ann Leckie på temat hur man skriver trovärdiga mansbeskrivningar. Leckie sade att det kan finnas män i hennes böcker fastän ingen vet, men Hurley har just skrivit en space opera med bara kvinnor! Så vidtar en otroligt rolig kavalkad av gammaldags fördomar om kvinnor omkastade till att handla om män, främst formulerad av Ann Leckie men med starka inpass från Kameron Hurley.


Män är ju faktiskt halva befolkningen, och det är klart att de också borde få vara med i böcker! Bara för att en bok handlar om män är det ju inte en gender-tema-bok! Män är precis som vanliga människor. Att säga att de inte kan tala om känslor, att de inte ens har känslor, att de bara kan prata om "war and sportsball", det är faktiskt förolämpande mot män.

Tänk dig att du vill skriva en historia om krig. Då protesterar några och säger att den inte är universell, för den handlar inte om födslar. Det är inte rättvist, för krig är också ett legitimt ämne. Det är elakt att kalla böcker om "war and sportsball" för dude lit. Fast litet rätt också. Våra två författare läser för övrigt inte sådana böcker. Inte av manliga författare heller.

I en bok vill man ju genast veta hur en man ser ut, för att veta om man skall vara attraherad av honom. Han får gärna stå framför spegeln och smeka sina rock-hard abs. Nu kommer en idé! Han kanske står framför spegeln och känner sig ful och misslyckad för att han inte har rock-hard abs - men så ÄR han snygg i alla fall, när han tar av sina glasögon! Vilket fint sätt att utmana fördomar!

Fler briljanta idéer poppar upp: en space opera med bara män i rollerna! Fast det skulle ju bli en gender story. Kan knappt räknas som SF. Skulle inte sälja. Det räcker med en man i en bok. Åh så ensam han är! Han kanske dör på något grymt sätt? Det är ett billigt sätt att dra i våra känslor; ser vi en man väcks ju våra naturliga beskyddarinstinkter, det är ju djupt inpräntat i oss.

Hur skall vi kämpa mot stereotyperna? Vi kan försöka prata med männen i våra liv, och läsa böcker av män om män. Fast det är inte säkert att män är de bästa på att skriva om män. Män är ju inte så bra på att skriva böcker. Det är vetenskapligt bevisat! Men vi är neutrala, så vi kan lära män hur de skall skriva om sig själva. Ett annat sätt är att skriva böcker och ha med TVÅ män, och låta dem prata om annat än "war and sportsball". Fast inte fler än två män, för då blir det en gender story.

Hurley mailar ofta manliga författare förslag på hur de kan skriva bättre, och berättar att hon blivit attraherad till dem av något bra de skrivit. Leckie mailar och berättar om hon blivit förvånad över om en manlig författare varit attraktiv fastän han skrivit som han gjort - det är inte alla som kan vara både snygga och skriva!


Det finns klassiker skrivna av män, som dock suddats ut av historien. Skall vi lyfta fram dem? Men det kan vara orättvist mot några mycket bättre kvinnor som då blir bortskuffade.

Det högflygande samtalet avslutades med intelligenta frågor från publiken. Råd till manliga läsare? Leta inte alltid efter manliga karaktärer att identifiera dig med, det är viktigt att kunna sympatisera med någon som är annorlunda än en själv. (Men själva läser inte Leckie och Hurley om män.)

Hur får man rock-hard abs frågar en ambitiös ung man. Situps och steroider! Fota och lägg ut på Instagram!

En del snygga unga män får mediokra böcker utgivna till synes enbart för att de är snygga. Är inte det fusk? Jo, det är svårt att ta en ung snygg man på allvar. Och dessutom, om jag tycker att boken är medioker så är det en objektiv sanning, ingen annan kan seriöst tycka annorlunda.

Skulle det vara bra att kvotera in män i alla filmer som görs? Nej, det vore dåligt, "art should be pure", och ingen skulle göra en film med bara män utom för att vara politiskt korrekt. Förresten skulle ingen gå och se den, för män går inte på bio. Utom på dejt, och då är det ju inte de som betalar.

Finns det bra exempel på en stark manlig karaktär? Ja, låt oss gå tillbaka till Jane Austen! Hennes Mr. Darcy verkar vara en typisk man utan känslor och förmåga att prata om dem - men så vänder hon på stereotypen!

Det är svårt att skriva om män som pratar om annat än kvinnor, för kvinnor är ändå huvudpersonerna och det är klart att männen vill prata om dem. Skall man kanske gömma sig bakom gardinen och tjuvlyssna på hur män pratar när de är själva? Då kommer de säkert att dra upp skjortorna och jämföra sina rock hard abs!

Det finns mycket manlig nakenhet på TV nu och män som utsätts för sexuella attacker som ett led i handlingen. Man kan se män gå omkring nästan nakna medan kvinnor oftast bär rustning - till och med sexscener i de ojämlika dräkterna! Det är svårt för en sådan manlig roll att behålla sin värdighet. Det kan också lura män att tro att deras enda värde ligger i att klä sig utmanande och visa sina rock-hard abs. Men om man istället visar män i traditionellt kvinnliga uppgifter, som att ta hand om sin familj, och ser att de klarar dem (nästan) lika bra som kvinnor, så kan de återfå respekt och så kan vi förändra samhället till det bättre! Fast vi måste respektera de biologiska skillnaderna mellan män och kvinnor. Det finns en balans mellan manligt och kvinnligt som är bra. Det kanske är lika bra att män inte får lika mycket respekt. It's science!

Den intressanta, objektiva och ovanligt uppriktiga diskussionen avslutades med uppmuntrande ord från båda författarna.

I like men. They are just as important as regular, ordinary people (Ann Leckie).
Men are human too! (Kameron Hurley)