söndag 22 oktober 2017

Louise Nevelson på Moderna Muséet

Collagetekniken har använts flitigt av konstnärer det senaste seklet: att ta föremål som redan finns och visa upp dem i annat ljus eller kanske skapa något helt nytt. Louise Nevelson gav ett personligt uttryck åt collagen hon skapade, då hon ofta plockade samman föremål tätt och målade dem i samma färg, gärna svart. "Jag gör collage. Jag sammanfogar en splittrad värld och skapar ny harmoni" sade hon, och den fridfulla inställningen genomsyrar den lilla men signifikanta utställningen på Moderna Muséet.


En kortvägg domineras av ett stort collage av vad som skulle kunna vara bruksföremål, några eventuellt trasiga eller isärplockade, och några ispikade spikar, sammanpusslat i fina proportioner och målat svart. Jag hinner undra vad föremålen använts till, om de kanske har nya ändamål i sitt nya sammanhang, tills det slår mig att de kanske slipper rättfärdiga sig genom sin nytta och bara får finnas utan att användas.

På motsatt vägg finns ett annat collage målat i guld - mer uppfordrande, inte lika lugnande som den svarta panelen. Den är uppbyggd av prydnadsdetaljer placerade tillsammans i fack; lejontassar, fint svarvade bordsben. Men inga hela föremål utan bara bitar av dem, som om de också bara får vara fina utan krav på verkan, och det ger också en sympatisk känsla.



Några tavlor där pappersbitar i en dämpad färgskala med inslag av glödande rött skapar abstrakta motiv kompletterar bilden av en konstnär med utsökt estetisk känsla och en drivkraft mot harmoni. Det gör gott i själen att se Moderna Muséets minimala utställning av Louise Nevelsons, och jag skulle gärna se en större utställning med hennes verk framöver.

Länk till Moderna Muséets sida om Louise Nevelson

fredag 20 oktober 2017

Hålet på Orionteatern

På Orionteaterns stora scen har man byggt en liten norrländsk kulle med lingonris, granplantor, trädstammar och till och med några ihopknycklade ölburkar. Och så ett hål, ner till eller snarare från en plats djupare ned varifrån det då och då kommer upp underliga figurer. Vi är samlade framför kullen, hål-turister i hopp om att få se något spännande. De kan inte lova något, de som jobbar där kring hålet, men oj så de hopppas, av olika anledningar. Bodil (Helena Lindegren), som är en riktig småstads-fixar-tjej full av energi och organisationsiver, planerar ett mottagningscentrum kring hålet, något som kan matcha Harry Potter-land! För sådant är valet för en glesbygd som vill överleva: bli en turistattraktion eller förvara kärnbränsle.


Det kommer upp rök ur hålet, och fantastiskt gulliga kaniner - stora, fluffiga, med uttrycksfulla öron. Och så kommer det upp människor av mycket skilda slag. De liknar oss och talar svenska men har udda kläder och ännu mer förbryllande historier att berätta. Hur ser det egentligen ut där de kommer ifrån? Stefan (Jens Sjögren) som sitter vid hålet hela dagarna och registrerar de som kommer upp säger att han lärt känna deras samhälle utan och innan. Men med tanke på att hans första fråga är om det finns tinnitus där de kommer ifrån, kan man undra om han inte bara vet det han själv vill veta.


Vi hål-turister behöver egentligen inte veta så mycket om vad som finns under jorden, när det är så mycket roligare att låta sig förundras av de spännande existenserna som kliver upp. Där kommer en kille som gillar att veva! Där kommer några goa gubbar som haft JÄTTEKUL hela vägen upp! Mattias Fransson har skrivit fram mycket speciella och intressanta figurer, och han, Lindegren, Sjögren och Kristiina Viiala gestaltar dem med stor inlevelse. Det är roligt från början till slut, men där finns en underton av allvar i den längtan som lyser fram hos Stefan, Bodil och några av uppdykarna, som gör att Hålet inte bara blir en surrealistisk skrattfest utan också något verkligt minnesvärt.

Länk till Orionteaterns sida om Hålet


onsdag 18 oktober 2017

Fudoki av Kij Johnson

Under de sista månaderna av sitt liv börjar prinsessan Harueme skriva en berättelse. Historien hon berättar är om ett liv som är så väsensskilt som möjligt från hennes eget, hon som i nästan hela sitt liv levt instängt i palatset hos sin halvbror kejsaren och alla släktingar, hovdamer och vakter. En katt är huvudperson i hennes historia; en kattunge som förlorar hela sin familj i en stor eldsvåda. När kontakten med fudoki - hemtrakten, alla katter som bodde där och deras historier - är bruten, känner katten inget annat val än att ge sig ut på vägarna i ständig rörelse norrut.

Men på de åtta öarna är naturen besjälad och egensinnig. Mest som en lek, nästan som för att retas, förvandlas katten till en kvinna av vägen hon vandrar på. Hon ges kunnande och attiraljer för att klara sig väl som människa, och börjar träffa annat folk och dras efter hand in i deras uppdrag ännu längre norrut i landet. Hon får namnet och hederstiteln Kagaya-hime.

Inflätat i sagan om Kagaya-hime berättar Harueme om sitt liv; scener ur livet som pusselbitar till hennes eget liv och de val hon gjort och inte kunde göra. Det står klart hur hennes upplevelser och längtan formar berättelsen om den vandrande, stridande kvinnan, något hon är medveten om själv. Lika klokt som över sina minnen reflekterar hon över sitt tillstånd som gammal och döende, liksom över de ting som finns närmast henne och inte minst väninnan Shigeko som tjänat henne i femtiotalet år.

Kij Johnsons bok gör ett fint jobb av att spinna samman två berättelser och nysta in en underton av vemod över allt som inte blev av under det långa livet. Dock har jag inte så stort intresse för Japan på elvahundratalet, och ännu mindre för katter och deras liv, och boken lyckas inte öka det intresset under vändandet av bladen. Det är ändå lätt att tänka sig att boken med dessa teman är precis vad som faller någon annan i smaken. Jag uppskattar den speciella stämning som Kij Johnson skapat så väl och är nöjd med att ha läst boken.

tisdag 17 oktober 2017

The Big Sick

Chicago är en fruktsam grogrund för komiker. Många som idag är kända från komediserier och filmer har förfinat sin känsla för humor och timing på Chicagos ståuppscener, vilket många gånger kan vara slitigt och otacksamt, men hoppet om att bli upptäckt av en talangscouter driver komikerna till scenen, liksom det drar publik på jakt efter några timmars underhållning. En av de förhoppningsfulla ståuppkomikerna är Kumail, som spelas av Kumail Nanjiani i filmen The Big Sick, skriven av Nanjiani och hans fru Emily V. Gordon och löst baserad på deras verkliga liv. Det är stressande på ett roligt sätt att se ståupparna gnabbas, peppas och retas med varandra mellan framträdandena; nålsticken är många och hårda men där finns också verklig vänskap mellan några av dem.


Många föräldrar skakar på huvudet åt barn med showbizdrömmar, så även Kumails familj. Inte bara önskar de honom ett bättre jobb än Uber-chaufför, de försöker också ivrigt att gifta bort honom med en lämplig flicka hemifrån Pakistan. Vecka efter vecka "råkar" de dyka upp på familjens söndagsmiddag; vackra, trevliga och ambitiösa i karriären.


Idén att gifta sig med någon som ens föräldrar tycker ser bra ut på papperet är dum nog i sig, men i Kumails fall blir företaget ännu mer svårsmält då han faktiskt har mött kärleken i en amerikansk flicka, Emily. Men flera tusen års kultur går inte att skaka av sig så lätt, och Kumail vågar inte berätta för sina föräldrar om Emily, inte ens när den tillfälliga romansen djupnar till riktig gemenskap och kärlek. När Emily upptäcker det blir hon rasande och förhållandet tar slut.


Men snart knyts de bådas liv ihop igen: Emily blir svårt sjuk och hamnar på sjukhus, och den närmaste att ringa i hennes mobil är Kumail. Det är klart att han ställer upp i en svår tid för en person han bryr sig om. Men inom kort dyker Emilys föräldrar upp, och till skillnad från Kumails föräldrar vet de allt om pojkvännen som var oärlig mot dottern. För min del är det då den bästa delen av filmen börjar. Jag hör till dem som tycker att kärleksgnabb som mellan Emily och Kumail är roligt när man själv är mitt uppe i det, men tröttsamt när man ser det hos andra. Den långsamt framväxande acceptansen mellan Kumail och Emilys föräldrar under riktigt svåra omständigheter är den stora behållningen, och blandningen av allvar och humor är helt lagom. The Big Sick är en litet annorlunda och litet mer minnesvärd romantisk komedi som är underhållande även för oss som inte brukar gilla romantiska komedier.


söndag 15 oktober 2017

Patrik Bomans Ambivalent på Plugged Records


Av olika anledningar har jag tyvärr missat alla konserter under Stockholm Jazz Festival 2017, men det var en spelning på festivalens sista dag jag inte ville missa: Patrik Boman Ambivalent. Den nya skivan Soul Searching är mycket bra, men precis som jag gissade låter musiken ännu vassare live. Chris Montgomery (trummor), Daniel Tilling (piano), Magnus Wiklund (trombon), Per 'Texas' Johansson (altsaxofon) och Patrik Boman själv (kontrabas) inledde med Rumbling Girl, en låt inspirerad av Bomans dotter. Gänget var genomgående snyggt samspelta och därtill starka på egen hand, och de två begåvade musikerna Magnus Wiklund och Per 'Texas' Johansson levererade solo efter solo med helt fantastisk känsla. Den nyskrivna låten med (tillsvidare-) namnet TBA mynnade ut i ett tumult av sorten man tror är allas bidrag till röjigt slutackord, men minsann om inte Johansson bar det vidare i ett parti som balanserade perfekt mellan galet kaos och njutbar melodi, och landade sedan skickligt i en gemensam avslutning av låten.

Till andra set hade Max Schultz (gitarr) hunnit ansluta, efter att ha varit fast på ett försenat flyg. Gruppen lät bra både med och utan honom, men det var fint att ha honom där, trots att det gjorde att Daniel Tillings fina pianospel tyvärr inte hördes lika väl bakom gitarr- och trumljuden. Men Schultz lyhörda solon och samarbeten var välkomna i nästa låt också inspirerad av Patrik Bomans dotter, nämligen T Never Stops, följt av den riktigt bra Down And Out och Melancholy Albert, där Albert är Bomans son men uppenbarligen mer stillsam än syrran. (Eller?!) Sista låt i originalset, The Stomp, lät som den heter med glatt avstamp i tradjazz, men det sköna extranumret Happy On The Outside var precis rätt melodi att ta med sig ut i stockholmssolen.

fredag 13 oktober 2017

The Ministry of Utmost Happiness av Arundhati Roy

Att hitta hem innebar också för Anjum att hamna i samhällets utkant. Men när barnet såg den vackra Bombay Silk, lång, stark och självsäker, fann hon sin plats bland de andra hijras, kvinnor som fötts som män men vill bära kvinnors klädesplagg, smink och långa hår. De hyrs in till fester och annat som inte nämns högt, men är inte väl sedda av samhällets bättre beställda medborgare. Men det finns många andra att finna vänskap hos bland de många som lever på gatorna och hankar sig fram från dag till dag.

Förutom att vara hijra skiljer Anjum och flera andra personer i boken The Ministry of Utmost Happiness ut sig genom att vara muslimer i ett alltmer hindunationalistiskt land, och det är mycket oftare vid den skiljelinjen som konflikter, förföljelser och rena lynchningar sker. Tidigt i berättelsen bryter konflikten i Kashmir in och sätter spår hos fler och fler av huvudpersonerna. Men varje sorg är unik, och Arundhati Roy ger sina karaktärer personliga tragedier och individuella sätt att handskas med dem. Den unge pojken Saddam Hussein tog sitt namn i trots när han såg en video av avrättningen av den irakiske diktatorn, och fastän ett av hans mål i livet är att hämnas på mannen som orsakade hans fars brutala död, är han ingen hatfylld människa utan en viktig och kär person i den brokiga gruppen kring Anjum.

Litet längre bort i staden (Delhi) finns en gatusträcka där många människor har samlats för att visa vad ont som gjorts mot dem, i hopp om att besökande journalister skall ge dem uppmärksamhet och till sist upprättelse. Där finns fattiga bönder som blivit bortkörda från sin mark för att där skall byggas fabriker; där finns även människor från Bhopal som skadades vid giftläckan från Union Carbide, men då det var så länge sedan och det skett så många nya katastrofer är det ingen som bryr sig om dem längre. Och fastän Roy berättar allt detta med allvar och sympati tynger det inte ned boken till en klagovisa. Människor lever sina liv, under motorvägar och intill vattendrag förgiftade av medicinutsläpp och skräp. En av bokens berättare ser en man lynchas och förvånas själv av att han inte blir chockad - äcklad av hur meningslöst det var, men inte chockad.

It was as though the Apparition whose presence we in India are all constantly and acutely aware of had suddenly surfaced, snarling, from the deep, and had behaved exactly like we expected it to. Once its appetite was sated it sank back into its subterranean lair and normality closed over it.

Handlingen rör sig vidare från människorna kring Anjum till en annan grupp av vänner, genom vilka vi får djupare inblick i inbördeskriget i Kashmir, både på förtryckarsidan och hos det militanta motståndet. Intensiteten av de grymheter som människor kan göra mot varandra ökas ju fler detaljer som ges, i de sammanhängande berättelser som behandlar en i taget av kamratgruppen. Och precis när historien börjar röra sig mot sitt slut kommer ett av bokens starkaste och svåraste vittnesbörd om mänsklig ondska. Men fortfarande; den yttersta lyckans ministerium är inte en omöjlighet ens bland de utstötta på den ständigt stridande ytan av planeten. The Ministry of Utmost Happiness är mästerligt skapad; boken är en lång och skiftande berättelse om orättvisor som varken förlorar sig i eländet eller klistrar på ett lyckligt slut, utan visar en svår värld och de människor i den som inte klarar sig eller som faktiskt klarar sig.

onsdag 11 oktober 2017

Bill Viola på Uppsala Konstmuseum

I ultrarapid tränger sig människorna fram först i kön, med ansiktena förvridna av sorg inför vad de ser strax utanför bilden. Den långsamma, flytande förflyttningen gör att åskådaren hinner se människorna extra tydligt, med större koncentration framtvingad av motivets rörelse. En del aktörer har ansikten som för tankarna till porträtten från tidigare sekel som finns på detta och andra konstmuséer: bleka ansikten med tunna drag inramade av rött hår, eller grövre ansiktsdrag och mörkare hy; ibland med ett par glasögon eller andra moderna kännetecken som låter oss komma ihåg nuet vi lever i.

Men handlingen är tidlös och också något utanför det normala. Hur ofta samlas vi och stannar upp inför något som i videokonstverket? Vad det än är, och det är dolt för oss, så skapar det samma djupa sorg hos alla, och hos några också en instinkt att trösta människan framför innan den egna förtvivlan slår rot. I vår vanliga värld kommer samma händelse att orsaka bedrövelse hos några, ilska hos andra och hos ytterligare andra likgiltighet eller avvisande. Den kollektiva upplevelsen finns inte, inte ens om vi såge något av samma dignitet som det som skapar handlingen i verket Visitation Reformation av Bill Viola.

Länk till Uppsala Konstmuseums sida om Bill Viola


tisdag 10 oktober 2017

Judy & Liza på Scenen Pipersgatan 4

Den lilla, näpna Judy Garland tog världen med storm, växte sedan upp och fick dottern Liza Minelli, också hon en kändis. Båda två har dövat sina sorger med alkohol och droger, och haft svår ångest, men också sjungit sånger som blivit odödliga i deras tolkningar. Publikens kärlek är kanske den starkaste drogen, men nog så svår att bygga sitt liv på. I föreställningen Judy & Liza spelar systrarna Sofia och Gabriella Lockwall mor och dotter.


Korta replikväxlingar varvas med sånger, de kända och älskade sångerna, med säker hand ackompanjerade av Malena Jönsson vid elpianot. Tre personer på en liten scen kan svårligen låta lika pampigt som en sångerska backad av en stor orkester, men även om det är meningen att öppningslåtarna skall låta trevande och osäkra, så hade jag önskat mer av den energin som kommer fram när kvinnorna sjunger gemensamt från hjärtat; All That Jazz, Money (Makes The World Go Round), och Happy Days Are Here Again.


En kronologisk redogörelse för de bådas liv hade blivit tråkigt, och istället plockas viktiga skeden ur de båda kvinnoliven fram mellan sångerna. Dock blir scenerna litet fragmentariska; det böljar snabbt fram och tillbaka mellan besvikelse från dottern och försäkran om kärlek från modern, och inga känslor hinner slå igenom rejält innan nästa kommer. Om de korta scenerna renodlats mer hade de kunnat bli mer gripande och minnesvärda för publiken.

Den timslånga föreställningen om två av nittonhundratalets stora entertainers är underhållande och innehåller många bra sånger, och det är bra gjort av gruppen att sätta ihop den och sätta upp den.

Länk till systrarna Lockwalls hemsida

 

söndag 8 oktober 2017

Blade Runner 2049

Ovissheten är bortröjd: vår huvudperson är en replikant. Han har inget namn, bara ett serienummer som vänskapligt förkortas till 'K'. Hur känns det att jaga sina egna, frågar enstöringen han hämtar in i öppningsscenen. Men K:s modell, Nexus-9, är konstruerad för att inte bekymra sig om det, inte bli arg av "rasistiska" skällsord, inte börja längta efter mänsklig närhet, vilket kontrolleras medelst ett lögndetektorliknande test varje gång han kommer tillbaka efter ett uppdrag till sin chef på LAPD.


Men Nexus-9-modellen är ändå skapad mycket människolik: K äter, sover, har en egen lägenhet och även en egen pleasure model, den allestädes tillgängliga JOI-modellen som dyker upp som reklam för sig själv i stadsbilden med jämna mellanrum. Det finns alltså ett stråk av längtan efter närhet hos Nexus-9, eller är det bara lust och åtrå, vilket verkar vara tillåtet för en replikant? Gränsen mellan AI och människa intresserar mig mycket, och jag försöker dissekera förutsättningarna och reglerna för konstruktionerna i varje film eller bok på temat, och kan inte låta bli att fördjupa mig i det även i den här filmrecensionen.


Liksom K utvecklas och förändras JOI av indata, och med tiden har de lärt känna varandra och kommit varandra mycket nära. Det förvånar mig litet att inte detta ger avtryck i den regelbundna debriefingen av K:s känslor. Det finns ett intressant scen när JOI säger till K "Jag blir så lycklig av att vara med dig", en standardreplik för att bygga relationer mellan människor. K svarar "Du behöver inte säga så till mig" - ser han igenom JOI-repertoaren eller visar han medvetet skillnaden mellan sig och en människa? Tyvärr fortsätter sedan filmen, som de alltid gör, på spåret att visa replikanternas likhet istället för olikhet med människor, och i mina ögon blir då relationen mellan K och JOI bara en ursäkt för några scener med kärlek/sex/naken kvinnokropp, vilket vi säkert inte kommer undan heller i framtiden. Det förvånar mig ändå, med så starka kvinnor som K:s chef i filmen, att vi inte ser fler exploaterade replikantmän år 2049.


Med det sagt tycker jag ändå att filmen är mycket bra, framför allt för den dystra men trovärdiga framtiden som målas upp. Utanför Los Angeles gator, som antingen dränks i regn eller täcks av snö som liknar askflagor, finns vidsträckta områden av odlingsland - proteinrika maskar i vattentankar - sopberg där barnslavar återvinner elektronikskrot, och så det övergivna Las Vegas, förgiftat av radioaktivitet. Dit tar sig K i jakten på en man som har en av ledtrådarna till mysteriet i inledningsscenerna - Rick Deckard. Men det är fler som söker honom, och kampen om nyckeln till replikanternas framtid blir brutal, extra ödesdiger och skrämmande snygg i de dystopiska landskapen av gul sand och rovgiriga stormvågor.


Regissören Dennis Villeneuve är bra på att skapa drömska scener med stor tyngd, men precis som i Arrival faller filmen på slutet då handlingen inte helt håller samman för att Villeneuve väljer dramaturgisk spänning framför fullständig logik. Det går att pussla ihop allt med egen god vilja, och jag väljer att göra det och även se fram emot den oundvikliga uppföljaren, för jag vill återvända till världen i Blade Runner 2049, hur farlig och hård den än är.


lördag 7 oktober 2017

Soppkonsert med pianotrior i Grünewaldsalen

Det är skönt att bjudas på god spis för både kropp och själ, och då och då finns dyker den chansen upp i Konserthuset i form av soppkonsert. När alla undfägnats med kronärtskocksoppa tog Patrik Swedrup (violin), Daniel Holst (cello) och Stefan Lindgren (piano) plats på scenen för några utvalda pianotrior. De inledde med Franz Schuberts hjärtslitande vackra Pianotriosats i Ess-dur "Notturno" D 897 (1828). Stråkinstrumenten spelade melodier färgade av vemod, och pianot lyfte dem mjukt och återhållsamt. Men musikerna förlorade sig inte i klagan utan höll ett stadigt och respektfullt tempo, så att musiken mer erbjöd en tröst från en medmänniska till en annan.

Laura Netzel
Det var mycket intressant att få höra Pianotrio i d-moll op 78 (1903) av Laura Netzel, en kompositör född i Finland som var mycket verksam i Stockholm efter sin utbildning i Paris. I första satsen, Allegro Moderato, jagade instrumenten varandra längs skalorna, inte hetsigt men med eftertryck. Andra satsen, Andante Tranquillo. Molto più vivo. Tempo I bjöd på innerliga känslor och var mycket fin att höra. Sista satsen, Allegro decisio, hade en bra balans av melodi och energi.

Till avslutning fick vi höra mellansatsen, Andantino, ur Gabriel Faurés Pianotrio i d-moll op 120 (1923), ett sent verk av kompositören. Än en gång spelade ensemblen klart men finkänsligt, så att verket blev som en spegelvänd pendang till Schubertstycket i inledningen: nu var musiken stark och säker, men med en underton av försiktig oro. Allt som allt var det en ypperlig konsert från början till slut.

torsdag 5 oktober 2017

The Underground Railroad av Colson Whitehead

Den underjordiska järnvägen var det poetiska namnet på det hemliga system där människor hjälpte slavar att fly från amerikanska Södern uppåt landet till stater där de kunde leva som fria. Som barn föreställde sig Colson Whitehead en verklig järnväg, och den har tagit form på sidorna i hans hyllade bok The Underground Railroad. Men själva järnvägstunnlarna, lokomotiven och vagnarna spelar en biroll, visserligen viktig, i handlingen.

I de första kapitlen visar Whitehead realiteten av livet som slav: det ständiga och tunga arbetet, de påvra levnadsförhållandena, de grymma straffen för förseelser eller för ägarens dåliga humör. Tätt intvinnat med de kroppsliga plågorna visar han de mentala bojorna; att tvingas att vara slav, att skrämmas till att aldrig våga fly, att vara ägodel till någon som föraktar dig, att dessutom behöva kämpa för din plats mot de andra slavarna på plantagen. Whitehead fördjupar sig inte i de blodigaste detaljerna, men smärtan och det berövade hoppet står klart ändå.

Cora, bokens huvudperson, rymmer tillsammans med Caesar, och redan under första flyktnatten spills blod och snart också människoliv. De lyckas ta det underjordiska tåget från Georgia till South Carolina, som till en början verkar som ett paradis jämfört med deras tidigare slavliv. Men det finns fortfarande en underton av nedlåtenhet hos de hjälpsamma vita människorna, därtill en början på något som säkerligen kommer att krossa lugnet i den prydligt ordnade staten, och värst av allt de slavjägare som med lagen på sin sida letar upp förrymda slavar och tvingar hem dem till sina "ägare".

Colson Whitehead har i sin berättelse renodlat olika attityder mot slavar och vita och byggt hela samhällen kring dessa olika sorters relationer. Från den relativa tryggheten i South Carolina hamnar Cora i North Carolina, där rädslan för den svarte mannen har lett till lagstiftning mot svartas existens i staten, lagar som efterlevs på blodigaste sätt, via offentliga lynchningar som gör alla inneboende till delaktiga i utrotandet. I de sista kapitlen börjar även före detta slavar diskutera hur de bäst skall organisera sitt samhälle som fria; skall det bara omfatta mönstermedborgare för att bevisa för de vita grannarna att de är värdiga (och inte något hot) eller skall de också ta emot dem som super, stjäl och hamnar i bråk? Med alla rymningens fasor i bakhuvudet är det svårt att inte känna sympati för den sistnämnda gruppen av stackare. Detta är också en fin vändning som visar hur svårt det är att skapa en enhetlig frihetsrörelse av ett förtryckt folk, men att det inte är tillräcklig anledning att avvisa deras krav.

Kortare kapitel centreras kring bifigurer i boken, men huvudberättelsen tillhör Cora. Allteftersom hon upplever nya saker reflekterar hon över det hon utsätts för och hur den vite mannen måste vara funtad för att oupphörligen ta för sig av världen: landet Amerika från indianerna, svarta liv till ägodelar som arbetas till döds. Inställningen till svarta människor måste vara oförsonlig och hänsynslös, och spridas till alla i samhället, även de som inte äger slavar. Under största delen av boken gjorde det ont att läsa om slavägarnas och slavjägarnas illvilja och skadeglädje då de slår sönder ännu en svart människas liv. Det är omöjligt att acceptera att det hände och fortfarande händer idag. Colson Whiteheads välskrivna bok är en av alla påminnelser vi måste ge oss själva för att komma ihåg att protestera mot orättvisor.

tisdag 3 oktober 2017

The Square

Det finns konst som berör mig djupt, och sådan som jag tror är utsnuten med vänsternäven. En del konst är säkert skapad på rutin eller till och med spekulation, medan annan är noggrant uttänkt för att skapa känslor om något viktigt. Även den senare formen kan antingen verkligen få fram sitt budskap, eller skrattas bort som överpretentiöst. För egen del tror jag säkert att jag fått stora upplevelser av slarvigt gjord konst och vice versa, men det oroar mig inte. Däremot tycker jag att jargongen om konstnärskap och konstverk kan vara både intressant och skrattretande, och ibland till och med litet av varje samtidigt.


Filmen The Square petar en del på konstnärsvärlden och dess fluffiga uttalanden om konst. Människorna som jobbar på muséet X-Royal i Stockholm kan knappt själva tyda installationerna eller de ordrika meningarna om dem, i synnerhet inte museichefen Christian. Det är otroligt roligt att se kulturarbetarna försöka ta sig själva på allvar; de yngre fortfarande med tro på Konsten, de äldre mer och mer inseende att de är ute på tunn is. Lägg på det ett behov av att positionera muséet och få uppmärksamhet och besökare. Två unga, hetsiga PR-killar snackar in ledningsteamet på en extremt provokativ reklamfilm i några möten med bonuskul som en liten bebis i armarna på sin grånade pappa vid beslutsfattarbordet.


Samtidigt snubblar Christian in i alltmer krångel i privatlivet, krångel som avspeglar det som muséet just nu sysslar med; tillit till andra och omtanke om barnen i samhället. De här problemen är roliga på ett annat sätt än de skitnödiga konstnärsproblemen, och de blir också mer och mer allvarliga och tar överhanden över filmen. Den korskoppling som skulle kunna göras mellan de två planen - tillit och barnens väl på museum och i privatlivet - hade kunnat renodlas bättre. Istället blir det en massa hastiga scener där Christians bufflighet mot människor ställs mot det förment kärleksfulla budskapet från muséet, och det är då jag börjar önska att filmen istället delats upp i två helt olika filmer, särskilt som den också är nästan två och en halv timme lång.


Man hinner som sagt få många goda skratt åt The Square, men filmen frustrerar också genom att den lämnar så mycket obesvarat. Inte på så sätt att den ställer frågor som får åskådaren att fundera på svaren, utan att den skapar jobbiga situationer och inte ger någon antydan om hur det går. Det minsta problemet av det slaget är varför kulturjournalisten Anne bor tillsammans med en schimpans. Ruben Östlund är en skicklig regissör och detta var säkert helt och hållet hans intention, men precis som med Turist blir slutet så grovhugget att det drar ned intrycket av filmen.

söndag 1 oktober 2017

Tor-Göran Henriksson på Uppsala Konstmuseum

Utställningen heter egentligen 50 år tillsammans och visar verk av konstnärsparet Tor-Göran Henriksson (1939-2013) och Ulla Fries (f 1946), men de båda gör så distinkt och intressant konst att de är värda varsin puff. Tor-Göran Henriksson var läkare och började arbeta på Akademiska Sjukhuset i Uppsala under en tid då en underdånig och ibland skrämd attityd mot läkare levde kvar. Men hans sympati ligger hos patienterna och i högsta grad hos sjuksystrarna, den hårt arbetande och hängivna personalen som ofta var de inlagdas och varandras tröst.


Bror Hjorths naiva uttryck har inspiretat honom, men Henriksson har en egen stil som genomsyrar både tavlorna och skulpturerna som visas i utställnignen. Systrarna har klassiska uniformer i milt blått och vitt - färger som tilltalade Henriksson av flera skäl - och svagt definierade anletsdrag, säkert inte för att de var utbytbara utan för att de för oroliga patienter flöt ihop till en och samma omtänksamma varelse. Än mer anonyma är patienterna i bilderna, ofta små små intill de normalstora läkarna och sjuksystrarna, auktoriteterna.


Och så finns där förståelsen för det dagliga verket som systrarna utför, de korta och kanske frustrerande pauserna illustrerat av en tavla med ett minimalt uppdukat fikafat; en cigarett och en stunds vila; eller en dans med en förstående medsyster. En kort insikt i livet som sjuksyster för oss som bara är gäster på lasaretten, eller ögonblick av igenkänning för dem som jobbar där.


Länk till Uppsala Konstmuseums sida om utställningen


fredag 29 september 2017

Exit West av Mohsin Hamid

Vi hör många hjärtslitande berättelser om flykt från krigsdrabbade områden till lugnare länder; att vandra genom bergsområden utom synhåll för beväpnade vakter; att tränga ihop sig i små båtar och hoppas att havet inte välter dem; älskade familjemedlemmar som inte klarar sig hela vägen. De berättelserna är så dramatiska att de kan fylla hela fokus, men under en flytt eller en flykt finns så många andra tankar och känslor. Dem kan Mohsin Hamid sätta ljus på när han i boken Exit West plockar bort de mest dramatiska delarna med själva flykten, genom att låta det uppstå dörrar som - oförklarat - låter en passera och komma ut i en annan världsdel.

Saeed och Nadia lever i ett land där förtrycket och osäkerheten hela tiden blir större. Det hörs muller från strider från gator längre bort, och efter hand kommer dödandet så nära inpå att människor måste barrikadera sig i sina hem under utegångsförbudet. Samtidigt går rykten om dörrarna som kan låta en ta sig bort från staden; vart vet man inte, men förmodligen till ett bättre ställe än inbördeskriget i hemlandet. Ändå sker det ingen rusning till dörrarna. Nadia och Saeed har olika inställningar till att lämna sitt land för att antagligen aldrig komma tillbaka.

Passagen genom dörren är lyckosam; de hamnar i ett tomt lyxhus i ett fint Londonkvarter och de får till och med ett eget rum. Ankomsten av så många flyktingar till London och andra ställen orsakar en del motstånd bland de redan boende, liksom stöd för de nyanlända från andra infödda. Mitt i boken börjar jag fundera på hur centrerad den är på här och nu för Nadia och Saeed, att de knappt håller sig informerade om vad som händer i landet de lämnat, men jag inser att det hör till de smärtpunkter, liksom den fysiska flykten, som Mohsin Hamid har skalat bort för att tydligare kunna visa den personliga utvecklingen för människorna som flyr. På liknande sätt läser jag också det faktum att offentliga resurser och uppmärksamhet i berättelsen läggs på att bereda plats för de många nyankomna, inte på att förändra situationen i andra länder så att människor inte behöver fly från dem, som om de många anländande vore en ny naturkraft att räkna med för överskådlig framtid.

När berättelsen börjar är Nadias och Saeeds förhållande nytt och prövande, och även om de finner stor gemenskap hos varandra hinner inte deras kärlek fördjupas innan allvaret slår till. De är lika på en del sätt och olika på en del sätt, och under flykten prövas deras personligheter mot varandra och mot hållbarheten i deras relation. Det är i mina ögon ytterligare ett sätt av Hamid att frilägga och belysa mänskliga problem; även äkta par med årtionden av kärlek och sammanhållning bakom sig kommer att skava sig på varandra om de hamnade i situationer som Saeed och Nadia.

Jag är inte helt förtjust i Mohsin Hamids sätt att stapla bisatser på varandra med komma emellan, men han är bra på att välja scener som säger mycket om den yttre och inre situationen för Nadia och Saeed. Med greppet att skala bort de största sorgerna och kaoset låter han den personliga oron och förvirringen kännas starkare, och även de kan ibland lämna djupa spår hos en människa.

onsdag 27 september 2017

John Legend i Globen


Senaste skivan Darkness and Light innehåller ännu fler bevis på John Legends musikaliska geni. Turnén med samma namn inleder med de första låtarna på skivan, I Know Better och Penhouse Floor i en riktigt sugande version. Tonight (Best You Ever Had) fortsätter på det sensuella spåret, liksom så många andra av kvällens låtar. Men det tilltalande med den djupt fysiska kärlek som John Legend sjunger om är att den alltid är personlig, inte en i raden av erövringar, och också alltid vet med sig att kärleken sällan är perfekt. Och i ett fint montage på storbildsskärmarna på scenen visas människors kärlek i alla åldrar och etniciteter, inte bara som något för de unga och vackra.


Det är i mina ögon och öron en stor fördel att inga av de rappare som uppträtt i John Legends låtar är med på turnén. Istället får de kompetenta doasångerskorna större plats, med kompletterande röster och en attityd av styrka. Jag älskar inte att regelbundet bli uppmanad att ställa mig upp och dansa, för jag vill hellre fokusera på vad jag hör, men visst kan man känna lust att röra sig till sångerna. I Slow Dance har Legend fått nog av att dansa ensam på scenen och en lycklig kvinna ur publiken får göra honom sällskap med den äran. Oooh, vilken dröm att hamna i armarna på den charmige John Legend! Men strax därpå återvänder han till sin familj, berättar om när dottern Luna föddes förra året och spelar låten till vilken hon kom in i världen: Curtis Mayfields Superfly, i skönt psykedelisk funkstil som bandet och sångaren gör utmärkt. Nästa cover, Wake Up Everybody, påminner om hur många orättvisor som ännu finns i världen och att vi fortfarande måste kämpa mot dem.

I Ordinary People får publiken sjunga refrängen, men det gör vi ju absolut inte lika bra som John Legend själv! Hans innerliga stämma balanserar kan bära på det största allvaret men också en välkommen glimt av humor. Låtarna har energi och framåtdriv utan att egentligen vara snabba, förutom den pulserande danslåten Green Light som har högre tempo.

Med en vacker, vacker So High avslutar John Legend ordinarie set, på väg upp i himlen flankerad av litet väl starka strålkastare. Men snart är han tillbaka, lika intim med hela Globen i underverket All Of Me. Allra sist får vi Glory, skriven till filmen Selma och framförd till autentiska filmbilder från Selma, Ferguson, Women's March och andra viktiga tillfällen i historien. Det finns som sagt många orättvisor kvar i världen men också kärlek mellan människor som hjälper oss att orka fortsätta arbeta för en bättre värld.


måndag 25 september 2017

Dunkirk

Som en mardröm öppnar filmen Dunkirk: spring för livet genom en öde stad, bli beskjuten av kulkärvar från en osynlig fiende, lyckas övertala några andra om att du är på deras sida och ta dig in i det relativa skyddet bakom deras sandsäckar. Väl ute ur staden väntar en surrealistisk scen på stranden, som om drömmen tagit en ny form: köer av män i uniform, köer som går ut i vattnet på väg mot - ingenting, än så länge. När du vet vad det handlar om blir mardrömmen ännu mer påtaglig: kriget mot nazisterna är på väg att misslyckas, enda hoppet är att evakuera hem till Storbritannien, men båtarna dröjer och fienden bombar de flyende såväl från luften som under vattenytan.


Filmen introducerar tre tidslinjer av olika längd; de snabba flygplanen får en timme, båtarna en dag och de väntande soldaterna på stranden en vecka. Regissören Christopher Nolan lät skickligt ännu mer komplicerade tidsförhållanden bygga handlingen i Inception; här får man då och då en bonus i insikten om att man ser samma händelser en gång till men nu från ett annat håll.


Det värker att se alla människor samlade på Dunkirks strand, i nästan hopplös förväntan på räddning, och så enkla mål för fiendens attacker. Så många människoliv på väg att släckas ut, så många mjuka, släta ansikten på människor som knappt ens hunnit börja sina liv. En av huvudpersonerna, den unge Tommy, hamnar med andra unga män som på flera sätt försöker ta sig därifrån. Hos många finns en desperation att ta sig hem, andra har resignerat och skjuter försiktigt bort liken av fallna kamrater som sköljs in av det återvändande tidvattnet. När flyktförsöken gång på gång skjuts i sank är det för mågna mer förnuftigt att ge upp hoppet än att hålla fast vid det.


Männen som närmar sig för undsättning, i stridsplan och till båts, har ännu råd med en stoisk inställning till sina uppdrag; de vet att de kan dödas på kuppen, men de vet också att om de lyckas kommer de att rädda många liv. Men även i de scenerna, framför allt flygstriderna, ser man vattnet sträcka sig åt alla håll: en uppvisning av skönhet och oförgänglighet hos naturen vilken visar på det futtiga i människors krig.


Ljudet är nästan genomgående högt, på gränsen till plågsamt. Fienden är ansiktslös; attackerna kommer från osynliga angripare i luften eller bakom husknutar. Inget är säkert. Kommer livet någonsin att bli sig likt, även om man överlever dagen? Filmen gör ett gott jobb av att förmedla känslan av utsatthet och hopplöshet. Det stiliga i hur de parallella trådarna fogas samman drar aldrig fokus från handlingen, och respekten för de pressade soldaterna och frivilliga som skildras är stor. Det har anmärkts på att filmen inte visar hur många icke-vita som deltog i striderna, och det är synd, men Dunkirk är fortfarande en mycket gripande och sevärd film.


lördag 23 september 2017

Becketts Fragment 1 & Katastrof på Teater Brunnsgatan Fyra

Den ene mannen är blind, den andre sitter i rullstol. De berättar om händelser som visar hur de ser världen och lever sina liv: att rulla sig framåt, och sedan bakåt till samma plats; att fråga om det är natt eller en mulen dag för att ingen sol värmer. Skall vi slå oss ihop? Frågan ställdes med entusiasm, men när det närmar sig tycks mannen i rullstolen ångra sig. I några sekunder är det som att han vill låta den blinde gå förbi honom, som om det vore ögonblicket då de skulle kunna skiljas för alltid. Små gester kan växa bortom sina proportioner; att böja knä för att ordna filten runt foten blir till en gest av underkastelse, som blir till ett sökande av närhet i någon annans knä. Samuel Becketts pjäs Fragment 1 från 1956 visar två vars handikapp formar den värld de lever i.

Foto: Niklas Hellgren

Katastrof är titeln på nästa korta pjäs, skriven 1982, på Teater Brunnsgatan Fyras scen. En demonregissör vill få fram det rätta uttrycket. Han hetsar sin assistent att manipulera den märkligt passive skådespelaren med krav som är begripliga och surrealistiska på samma gång. Spelet med assistenten är befriande komiskt; det är gott att skratta åt vad som händer och ändå, liksom i första pjäsen, oroas litet. Det absurda i att vilja fysiskt visa en katastrof i en underdånig människa skaver när man ser det pressas fram, samtidigt som alla vi i publiken säkert sett pjäser som är resultat av liknande iscensättning.

Alla tre skådespelarna - Peter Luckhaus (även regi), Anders Ahlbom Rosendahl och Dorothea Norling . är närvarande, vältimade och samspelta. De två pjäserna kan ses ha vissa beröringspunkter, men det behövs inte för att göra det till ett bra drag att spela dem i följd. Den lätt galna Katastrof gör ett gott avstamp i Fragment 1, och tillsammans blir de en fin dos av Beckett i vardagen.

Länk till Teater Brunnsgatan Fyra

fredag 22 september 2017

4 3 2 1 av Paul Auster

Alla kan vi nog se tillbaka på tillfällen då slumpen förde oss i en riktning som skulle visa sig förändra hela vårt liv. Vi är säkert många som ibland föreställer oss fast rotade i helt andra liv än de vi lever. Förutom alla val och som fört oss dit vi är, kan det svindla att tänka på hur många händelser helt utanför vår kontroll som kan ändra förutsättningarna för vår existens. Speciellt under barndomen och ungdomen, de mest formbara åren när man själv har mindre kontroll över sina omständigheter, kan ett utfall av en händelse skapa en helt annan människa än ett annat utfall hade gjort, vilket Paul Auster omsorgsfullt visar i sin bok 4 3 2 1.

Den underliga titeln präglar även kapitelrubrikerna: 1.0, 1.1 etcetera fram till 1.4, därefter 2.1, 2.2 etcetera. Kapitlet 1.0 är så tråkigt att det väcker stor oro inför den mer än 850 sidor långa boken. Skall den fortsätta likadant, och rada upp livet för ett par immigranter till USA i början av 1900-talet i form av oändligt många meningar sammanfogade med komma?

Men nej, tack och lov inte. I kapitel 1.1 börjar författaren berätta om pojken Ferguson, inkännande och engagerande. Den nyfikne femåringen lever i början av femtiotalet, en intressant tid av växande ekonomi och möjligheter, vilket avspeglar sig i familjens liv. Historien om Ferguson fortsätter i kapitel 1.2 och 1.3, men - efter hand står det klart att det inte är tidshopp eller slarvig läsning som gör att omständigheterna skiljer sig mellan kapitlen. Istället är det fyra olika vägar som Fergusons liv tar, styrt av mer eller mindre drastiska händelser i familjens liv.

Auster låter några viktiga saker dyka upp på olika sätt i alla de parallella liven: moderns intresse för fotografi vilket resulterar i en egen fotostudio; framgång eller motgång för faderns möbelfirma; moster Mildreds karriär och kärleksliv; om föräldrarnas äktenskap håller eller ej. Allt medverkar till att driva Fergusons liv i mycket olika riktningar. Detta är som mest fascinerande i de tidigare kapitlen, där man kan jämföra mellan de parallela liven hur Ferguson introduceras till musik och litteratur. Efter hand blir det dock svårare att komma ihåg från kapitel till kapitel just de där mindre men stämningsskapande bakgrundsdetaljerna, även om Auster lägger in någon tydlig referens till större händelser i början på varje nytt kapitel för att hjälpa minnet.

Genom hela boken är det ändå fascinerande att se hur liven för de olika Fergusonvarianterna är både lika och olika varandra. Några av pojkarna råkar ut för hemska saker, vilket gör det extra smärtsamt att läsa om hur en anna Ferguson i precis samma ålder lever ett mycket lättare liv. Men alla Ferguson går igenom svåra problem, och alla möter också förr eller senare människor som hjälper honom igenom de svåra perioderna.

Konstant genom boken är som sagt några karaktärsdrag hos huvudpersonerna; fotointresset hos modern, och hos Ferguson en vilja att skriva. Författarambitionerna tar sig olika uttryck beroende på förutsättningarna. Efter hand börjar en av Fergusonarna utkristallisera sig till någon som liknar författaren Auster själv, om man ser till vilka verk han publicerar. Tyvärr hör de reproducerade verken till det tråkigaste i boken! Jag påminns om att jag inte varit överförtjust i de böcker jag läst av Paul Auster tidigare, men uppskattar därefter 4 3 2 1 desto mer för att den är mer lättillgängligt skriven (trots att tekniken med uppradade kommaskilda meningar då och då hinner tråka ut mig igen).

De olika Fergusonarna hinner reflektera över det som boken visar; det underliga i att leva just detta livet just nu när så mycket annat kunde ha hänt och förändrat allt. Boken finner en bra balans mellan den svindlande tanken och de mycket vardagsnära och trovärdiga levnadsbanorna för Fergusons skuggor. Åttahundrafemtio sidor är mycket, men mycket mindre än så skulle inte ha räckt för att göra dem alla rättvisa.

Fler böcker av Paul Auster:
City of Glass
Ghosts
The Locked Room
The Brooklyn Follies

torsdag 21 september 2017

Amanda Sedgwick Quintet på Fasching

Med så begåvade musiker på scenen kan det bara inte gå fel! I Amanda Sedgwick Quintet ingår Dwayne Clemons på trumpet, Leo Lindberg vid pianot, Kenji Rabson på bas, Moussa Fadera på trummor och förstås Amanda Sedgwick på altsax. De inleder med Kenny Dorhams Philly Twist, tight och energiskt, och följer upp med Amanda Sedgwicks egen Shadow And Act, inspirerad av Ralph Ellisons essäsamling med samma namn.


Under kvällen spelar kvintetten musik av samtida musiker, inklusive ett par stycken av Sedgwick själv. De varvar långsammare låtar med snabbare, och även om jag föredrar drivet och spelskickligheten i de snabba låtarna skulle konserten inte varit lika givande utan de långsamma. Musikerna avlöser och stöttar varandra i inspirerade solopartier, inte minst Moussa Fadera som är en ovanligt lyhörd och musikalisk trummis och förgyller varje låt med mer än bara en stadig rytm.

Andra set inleds med Sedqwicks egna Baltimore, för harmonisk för att kopplas till The Wire eller andra gråare skildringar av staden, utan inspirerad av ett besök i staden som gav goda minnen. Barry Harris Burgundy följer, och som extranummer får vi höra Amanda Sedgwick inlevelsefullt sjunga It's Magic som Doris Day gjorde populär redan för sjuttio år sedan.

Det är nyttigt för hälsan att höra sådana här bra jazzkonserter regelbundet, så jag är djupt tacksam för den goda konserten som Amanda Sedgwick Quintet bjöd på.

onsdag 20 september 2017

Ulla Fries på Uppsala Konstmuseum

Ulla Fries kopparstick och senare skulpturer utgör en spännande sammanställning av hårdhet och finhet, i både motiv och utförande. Ett torrt löv smulas lätt sönder, ett insektsben går lätt av (som i några av verken), men i bilderna och skulpturerna har de en påtaglig hårdhet. De fjälliga djur som dyker upp flera gånger bär ju sitt pansar men det är tecknat/skulpterat med lätt hand.


Fries sätter på fokus skönheten hos varelser vi ofta inte tittar två gånger på; skalbaggar, och fladdermöss med sina fina vingar som också får drag av klassisk filosof, uppställd i tänkarpose.


En del av varelserna verkar vara fantasidjur, även om utseendet ligger nära de många underliga arter som finns på jordklotet. Gemensamt för de bilder jag ser av myrslokskusiner eller apor i grenverk, är att djuren framstår som helt och hållet hemma hos sig, med en road blick tillbaka på oss - en blick som gör en litet generad för att man kommer och klampar på. Det är överraskande och roligt att få den känslan av de självsäkra filurerna på tavlorna.


Utställningen jag skriver är egentligen en dubbelutställning med både Ulla Fries verk som hennes makes, Tor-Göran Henriksson, men titeln 50 år tillsammans. Jag kommer att skriva även om Tor-Göran Henrikssons halva, men tycker att konstnärskapen är tillräckligt intressanta för att få ses ett och ett.

Länk till Uppsala Konstmuseums sida om utställningen


måndag 18 september 2017

Lady M

Den unga Katherine är bortgift och nu husfru i ett främmande hushåll. Maken och svärfadern är avoga mot henne, och det hon helst vill göra, vandra utomhus, avråder de ifrån, bestämt och föraktfullt. Men Katherine är ingen underdånig barnbrud, och det är intressant att tänka sig hur hennes uppväxt såg ut. Har hon varit storasyster med en småsyskonskara att styra och även bestraffa? Har hon stått emot sina föräldrar på samma sätt som hon svarar emot herrarna i det nya huset?


När husbönderna båda är bortresta börjar tjänstefolket ta sig friheter. Katherine går in och avstyr övergreppet, men inte av omsorg om sin utsatta tjänsteflicka Anna, inte heller egentligen för att upprätthålla lag och ordning, utan snarare för att få bestämma och tillrättavisa. Upprorsmakaren Sebastian tycker sig ha hittat en likasinnad och tar sig närmare henne, och de finner varandra i en vågad passionslek. Men ingen av dem är vare sig kärleksfull eller ansvarsfull; de cirklar kring varandra med kravet att bli dyrkade, utan att längre se något av den färglösa vardagen.


När svärfar och make återkommer och upptäcker vad som har hänt, rider Katherine ut förloppet med fräckhet och hänsynslöshet. Insatserna blir högre och högre för att upprätthålla den lilla bubbla av nöje hon har upprättat på godset. Hur långt skall hennes kallblodighet räcka?


Huvudpersonerna i dramat; Katherine, Anne och Sebastian, är ypperligt spelade, och alla andra skådespelarinsatser är också i toppklass. Kanske är Katherine litet för modern i sina gester, men hon är redan en anomali i det stela hushållet, så det fungerar i dramaturgin. Långa, tysta scener visar trista vinklar av godset och Katherines uttråkande liv mitt bland dyra salongsmöbler, insnörd i en vacker blå klänning. Är hennes livsval en naturlig följd av hennes fångenskap som köpt brud? Absolut inte. Filmen som bygger på historien Lady Macbeth från Mtsensk är grym och förhoppningsvis ovanlig, och definitivt sevärd.