måndag 31 oktober 2016

Meta4 String Quartet i Konserthuset 2016

Foto: Jan-Olav Wedin
 De är välkomna tillbaka av goda skäl, stråkkvartetten Meta4. Konsertens första stycke, Terra memoria av Kaija Saariaho, börjar svagt, svagt, kanske långt bortifrån, med knappt hörbara ljud från instrumenten. Den övergår snabbt i en skön klangbild, melodisk och varierad, som dock brister ut i höga rop från gång till annan. Verket skall ju påminna om dem som lämnat oss, så visst måste de goda minnena varvas med sorg och smärta.

Även nästa stycke, Dmitrij Sjostakovitjs Stråkkvartett nr 4, bjöd på vackra melodier men ibland hjärtslitande rop, men förstås med distinkt annorlunda stil än Saariahos kvartett. Ensemblen spelade båda dessa stycken mycket bra; felfritt, inlevelsefullt, med rätt balans mellan tyngd och lätthet som verken krävde.

Avslutningen på konserten var Ludwig van Beethovens Stråkkvartett a-moll, som gott håller ställningarna intill de modernistisa toner som inlett, särkilt de två första satserna som är mycket intressanta i sina sökanden efter nya uttryck. Tyvärr behövde dock ensemblen stämma noggrant och länge efter den andra satsen, vilket drog ned min uppskattning och tillit till ensemblen. Den långsamma tredje satsen spelades ytterst långsamt, till det plågsammas gräns, och låt inte så säker som den tidigare musiken. Visst tog musikerna igen det med två säkra avslutningssatser, men helhetsintrycket blev mindre bra. Dock var det självklart en lyssningsvärd konsert, speciellt med tanke på de två första verken, och jag har inget emot att få höra Meta4 igen i framtiden.

söndag 30 oktober 2016

Jean-Michel Jarre på Hovet 2016

En konsert med Jean-Michel Jarre är inte bara suggestiva ljudmattor, sugande melodier och hitlåtar som väcker gamla minnen, det är också en grafisk ljusshow med scenerier som följer musiken perfekt. Till inledningslåtarna, The Heart of Noise Part 1 och 2, rör sig tredimensionella kuber ovanför scenen, tack vare de smarta rörliga ljusdraperier som skall komma att glida över scenen under kvällen.


Att Jarres och även Kraftwerks musik är tätt sammanknuten med grafiska uttryck är inte konstigt; sökandet efter en grundläggande skönhet i ljuden som datorer kan generera löper gärna parallellt med sökandet efter skönheten i elementära former som rör sig i rätlinjiga formationer. Det är underbart att se och höra detta tillsammans på Jarres konsert; en vision av en ordnad framtid, en symbios med maskiner som skapar harmoni.

Dock verkar den gode mannen vid sina keyboards och kontrollpaneler i varierat utförande vilja skapa en mer familjär stämning, och uppmuntrar ofta publiken att klappa i takt, vilket förstås förtar Jenny B:s människo-maskin-drömmar, men inte gör så stor skillnad hos de stillsamma åhörarna (förrän mot slutet av konserten). Jarre hoppar ned från scenen mellan flera av låtarna för personliga mellansnack.


Så berättar han för oss att han, när han var i Moskva för en tid sedan, samarbetade med Edvard Snowden, och låter oss höra låten de skapat tillsammans. Snowdens uppmaning till världspubliken att stå upp för yttrandefrihet och integritet är mer viktig än svängig, och har väl inte fogats in så väl i musiken, men det är bra att han får komma till tals och bra av Jarre att dela sin plattform med honom.

Mindre hits pytsas ut under konserten: Oxygène 2, Équinoxe 7, Souvenir de Chine. De låtar jag inte hört tidigare är hårdare i klangbilden och med ett drivet tempo; mindre melodiska och drömska än de som var mina favoriter som mycket ung Jenny B, men ändå en god upplevelse. När så Oxygène 4 bubblar igång vaknar nostalgin och en del reser sig till och med ur sina stolar och dansar med.


På laserharpa avslutar Jarre med The Time Machine; tunga ljud, tung melodi och en skön effekt när de gröna strålarna bryts till musik. Som extranummer får vi bland annat en ny Oxygène, nu med nummer 17, och en avslutning som gör att Jarres musik känns både global och kosmisk.


lördag 29 oktober 2016

Don DeLillo på Internationell Författarscen Kulturhuset

I Kulturhusets stora hörsal hade det ställts in flera rader av extra stolar för att ge plats åt så många som möjligt av alla oss som ville höra samtalet med Don DeLillo, en av USA:s stora författare som beskriver den synbara samtiden så att underströmmarna också blir tydliga. Dialogpartnern Aris Fioretos inledde med småprat om DeLillos tid i en lägenhet på Upper East Side som egentligen var för dyr för hans budget, men efter det handlade så gott som hela kvällen om DeLillos senaste bok, Zero K/Noll K, i sådan detalj att jag vill varna dem som inte läst boken för spoilers.


DeLillo talar om två element i boken, rörande den för handlingen centrala (men i världen perifera) anläggningen The Convergence. Det första är att verksamheten där utgör en vetenskaplig (teknikstödd) version av ett av religionens löften, det om evigt liv. Det andra är att faciliteterna ligger under jord, av säkerhetsskäl. En del av boken är namngiven efter meteoren som slog ned i Tjeljabinsk, och DeLillo nämner det som "grim anticipation of objects from outer space". Intressant att han för in ytterligare en byggsten från science fiction här, eftersom världens undergång som boken och The Convergence förväntar sig den snarare tycks komma från händelser på vår egen planet, skapade av mänskligheten själv.

Boken började i första meningen: "Everybody wants to own the end of the world". Det var en anteckning DeLillo hittade i en av sina skrivböcker och vid detta tillfälle växte ut till resten av boken. Don DeLillo berättar att han skriver sina böcker mening för mening, stycke för stycke: han läser meningen han skrivit och den skickar honom till nästa mening - "curiously, inexplicably", som han säger det. Han visste inte hur boken skulle sluta förrän han kom dit: han hade avslutat allt men behövde mer. Då kom ett verkligt minne från flera år sedan till honom, och han fäste det på de två sista sidorna.

Aris Fioretos gör en liten långsökt koppling mellan bokens berättare Jeffrey Lockhart och Musils Mannen utan egenskaper, och DeLillo invänder "He is like the man without qualities except he doesn't want to have qualities". Relationen mellan Jeff och hans mor präglades av vanligheten, "the ordinaryness" av livet tillsammans (kanske som motpol till faderns internationella framgångar och förmögenhet). Något Jeff minns är hur modern brukade plocka de nydiskade besticken ur diskmaskinen och lägga dem underst i besticklådan, och använda de "äldre" besticken först. (Jag tycker att det är sympatiskt att DeLillo skrivit om det och nämner det igen, eftersom jag själv gör så!)

Don DeLillo berättar att han tyckte om att tänka på och skriva Artis, styvmoderns, monologer till Jeff. De båda har en respektfull och nära relation, och hon är djupt älskad av fadern Ross Lockhart, mannen som yttrade bokens första mening. När Artis förbereds för att lämna detta livet i The Convergence får Ross en impuls att följa henne. Han ändrar sig och gör det inte, men ändrar sig igen en tid senare. Han har då skapat så mycket rikedom att det enda som finns kvar för honom att göra är att följa Artis.

Bryggan mellan del ett och del två av boken är några sidor av medvetandeström från Artis i sin "pod", förvarad i väntan på framtiden, där hon tänker och talar i tredje person. När den var på plats var boken färdig. Ett inflikande från Fioretos får DeLillo att svara "Who is this guy Beckett I keep hearing about?!"

Som Aris Fioretos säger, är vi i Stenmark-landet nu, och de två drivande personerna i The Convergence är The Stenmark twins, två ljushyllta män som talar i stafett, visionärt och övertygande för finansiärer, men DeLillo kallar dem för standup-komiker, placerade där för att sätta en viss ton i boken. Och visst, när DeLillo läser deras mest intensiva sales pitch framstår humorn tydligare än vid första läsningen! Hur skapade han dem? De skapade sig själva! Var kom namnet ifrån? Först tänkte han kalla dem Stederud, men den stora läsarskaran i USA skulle känna igen för väl det som namnet på en före detta idrottsman. (Istället blir det vi nordbor som hajar till.)

"I've been told that death has been a part of my work since the beginning", säger Don DeLillo insiktsfullt, och förklarar det med sin skolgång hos nunnor och högre utbildning hos jesuiter. (Det sistnämnda lockar fram spridda skratt hos den obildade stockholmspubliken som tycks obekanta med Jesuitordens hängivenhet till utbildning, bildning och kunnande inom såväl naturvetenskap som själavård.) Han har alltså haft nära kontakt med idén om döden och livet efter detta. Är det anledningen? "If it is, I am happy to accept it."

Ingen på The Convergence presenterar sig, så i tankarna namnger Jeff dem själv. Det finns dock ingen koppling till konst i Artis namn, à la "vita brevis, ars lungo", utan namnet kom från en baseballspelare, säger DeLillo.  Fioretos plockar upp de många dubbleringarna av begynnelsebokstäver, vokaler och även andra bokstavskombinationer hos personerna och frågar om det har sin grund i författarens eget namn. "Vad heter jag? Jag har glömt!" I skeppet som tog Don DeLillos far till USA står han istället som DiLillo - felskrivning eller medvetet namnbyte? Barnen fick i alla fall amerikanska namn, Donald och Edith istället för Domenico och Aida.

Kan skapandet av ett nytt språk, undrar Don DeLillo, "enable us to approach the supernatural, become superhuman?" På The Convergence utvecklas ett nytt språk som inte skall ha några dubbeltydigheter. Det finns så många saker vi inte förstår för att vi inte har ord för det. Är det möjligt att saker på vår planet ser annorlunda ut för att vi inte kan se det som skiljer? - Någon i boken säger detta mer elegant, men det var jag som skrev det så jag förtjänar credit för det!

Vad DeLillo själv vet om sina personer är nästan bara precis vad som syns i böckerna; inte vad de gjorde före eller efter boksidorna. Han tänker på dem som människor, men människor skapade av meningar. Gällande Jeffs flickvän Emmas adoptivson Stak visste han allt om honom från början: hur han talade, att han var 6´4" lång, hur han skulle sluta. DeLillo skriver i tre dimensioner: personerna är någonstans, han ser dem på ett ställe. Rummet Jeff bor i på The Convergence, litet till proportionerna, hade också ett visst eget medvetande, och de långa korridorerna med dörrar som leder till tomma rum eller är falska är också viktiga för stämningen.

Mot slutet av samtalet säger Don DeLillo: "We all have memories we may not be sure have really happened, but this one did", och läser de fantastiska sista sidorna i boken, de som alltså är ett sant minne. De är vackra, gripande, sorgliga och trösterika på samma gång, och i mina ögon signifikanta för DeLillos människor i relation till andra och till villkoren för att leva på jorden.

onsdag 26 oktober 2016

Hedda Gabler på Dramaten 2016

Hedda Gabler (Electra Hallman) är ensam på scenen, med de tre manliga huvudrollsinnehavarna bakom sig på en filmduk och en fjärrkontroll i handen så att hon kan snabbspola när de blir tråkiga. Anna Pettersson som regisserat kan sin Hedda Gabler, och det visar sig att Hedda själv också kan den, och för att få ut det mesta av uppsättningen bör vi i publiken också kunna den. Men till en början är allt tydligt nog, och samspelet mellan vår närvarande Hedda och personerna på duken är sömlöst.


Det Tesmanska hemmet på filmduken är tidstypiskt möblerat, och alla uppträdanden bär kläder från perioden, men scenen är inte menad att bli ett fönster till artonhundratalet. Med flit syns den övre kanten på väggarna och ljusriggningen ovanför det filmade rummet. Det blir ändå effektfullt när Hedda går bakom duken och låter sin skarpa skugga passera över scenen, eller när hon närmar sig en av fåtöljerna för att slå sig ned.


Hedda Gabler ses ofta som ett offer för sin tid och dess konventioner; gift i unga år, hemkommen från bröllopsresan och inflyttad i drömhemmet har hon inga äventyr att se fram emot. Likt Madame Bovary pressar hon sin make till ett möjligt karriärsteg till professorstjänst, och hon försöker leka med Assessor Brack, men mest hela tiden går hon och är sprickfärdiga av leda, frustration, ilska - och elakhet. Kom ihåg att hon satte eld på Fru Elvsteds hår i skolan, fastän hon försöker prata bort det idag, och att hon med flit uttryckte sig nedlåtande om gamla fröken Tesmans nya hatt. Den här gången ser jag en självupptagen, ansvarslös och rent utsagt illvillig Hedda som gärna skadar andra för sitt eget nöjes skull. Är det ett barn på väg? Usch nej, en påminnelse om mjukhet och hjälplöshet, en liten kravmaskin som kommer att stjäla all uppmärksamhet från Hedda själv!


Men visst kan vi känna med Hedda när hon sitter på golvet och rafsar bland de brända papperen och ratar det hon läser: "nu skjuter hon sig. nu skjuter hon sig igen" Det brända manuskriptet är inte Ejlert Lövborgs storverk utan Ibsens historia om Hedda. De kvinnliga huvudrollerna dör inte lika ofta på teatern som på operan, men den här kvinnan vill inte styras av sina marionettrådar utan själv leda handlingen. Finns det en annan väg för henne? Männen hon spelar mot bryter sig också loss ur sina roller då och då.


Det finns som sagt spännande möjligheter som utnyttjas väl när endast en av skådespelarna befinner sig på plats. De tre männen på film känns närvarande och till och med påträngande, och i synnerhet Eindride Eidsvold som Ejlert Lövborg "går igenom duken". Anna Petterssons uppsättning är kraftfull och spännande, i och för sig en historia för de redan invigda men det är ju de allra flesta teaterintresserade efter att Hedda Gabler spelats och diskuterats flitigt i över hundra år.

Länk till Dramatens sida om Hedda Gabler

Foto: Sören Vilks

måndag 24 oktober 2016

The Girl With All The Gifts av M.R. Carey

Ett barn för ordet: Melanie, begåvad och ivrig att lära sig, helst av den älskade fröken Miss Justineau. Skolsalen och omgivningarna är inte de vanliga för skolbarn; de ser aldrig något utanför rummet, och de rullas fastspända i rullstolar in i skolsalen från sina separata celler.

Berättelsen går över till de vuxna och deras tankar och handlingar på basen där de arbetar. Bit för bit framträder detaljerna i katastrofen vi läsare förstått har hänt: en zombiesmitta har förvandlat människorna till byten, och de osmittade är förskansade i befästa positioner. De smittade kallas Hungries - de hungrar efter människokött, och får de upp vittringen sprintar de mot sitt offer, men däremellan är de apatiska utan tillstymmelse till reaktioner eller minnen från tiden som människa. Men det finns barn som har kvar sina mänskliga egenskaper trots att de är infekterade, och trots att deras instinkter att hugga och tugga finns kvar, och det är de som utgör skolklassen på basen utgörs av de barnen.

Det är inte av omtanke de är samlade där. En biolog på basen, Dr. Caldwell, studerar dem för att förstå smittan och hitta ett botemedel. För henne är skolklassen inte barn, inte människor att ta hänsyn till, utan potentiella monster och ett medel till att rädda den osmittade mänskligheten. Samma inställning, eller snarare ännu krassare, har militärerna som håller basen. Mot dem står Miss Justinaeu, som inte vill låta något ont hända barnen, och särskilt inte den kloka Melanie.

Att fokus växlar mellan Melanie, Miss Justineau, Dr. Caldwell och militärerna som skyddar dem är något av det som gör boken extra läsvärd. Visst har man sympatier för Melanie, som inte rår för sin smitta och just håller på att upptäcka världen. Men Dr. Caldwells drivs av viljan att hitta ett vaccin eller till och med ett botemedel, något som kan rädda det sista tusentalet människor. Om det måste ske till priset av några liv, liv som dessutom bara ser ut som barn men när som helst kan vända sig mot dig i attack, är det värt det för henne. Från Dr. Caldwells studier får vi också veta vad smittan är och hur det utvecklas, och upptäckterna blir bara mer och mer spännande och hotfulla allteftersom handlingen fortskrider.

M.R. Careys språk är bildrikt och lättflytande men inte banalt, och skildringarna av de olika personerna och deras motivation tillräckligt trovärdigt för en så actionpackad historia som The Girl With All The Gifts. Finns det en chans att hitta ett botemedel? Kan mänskligheten överleva? Hur högt pris måste vi betala för det? Spänningen är hög in i det sista.

lördag 22 oktober 2016

The Quiet Roar

Behandlingen verkar inte vara helt säker, för den sker i en husbil på en parkering intill en motorväg i Tyskland. Men förberedelserna och informationen innan är grundliga, och de inblandade är professionella och hjälpsamma, precis som den servicepersonal som är de enda man interagerar med om man lever ensam: de får betalt för att vara uppmärksamma, men det ligger inget falskt i det och har man ingen familj räcker den omtänksamheten långt nog.


Marianne har endast tre månader kvar att leva och alltså litet att förlora på behandlingen. Hon berättar själv om sitt liv i ensamhet, där hon dragit sig undan andra människor tills det inte fanns något steg tillbaka. Det hon skall komma att genomgå är en enpersons-variant av Inception, ett besök i en speciell tidpunkt i hennes eget liv. Utan närmare förklaring av tekniken ligger handlingen inom trovärdighetens ramar, även om det bitvis är otydligt hur den besökande Marianne uppfattas av dem hon besöker.


Det är alltså sig själv hon ser, tillsammans med en vänlig make och livfulla småbarn, på några dagars semester i en stuga i ett ensligt, skönt bergslandskap. Allt borde vara bra, eller hur? Men det är inte det. I familjens samspel finns kärlek och glädje, men den yngre Marianne håller inte ut utan gömmer sig efter ett tag i tyst gråt, borta från mannen och de undrande barnen.

Tonen i filmen är stillsam, med långa, långsamma, ordlösa scener. Omgivningarna, både naturen och stugan, är vackra och bekväma men inte inbjudande. Det är lätt att se dem som en metafor för Mariannes hållning i livet; där finns inget som lockar, drar, håller kvar, ger fotfäste.


Trots att den åldrade Marianne är lugn och tycks tillfreds med sitt liv är det här ändå ett sår i henne som hon vill utforska innan livet är slut. Det är ingen gåta som kan lösas och inget stort kommer att förändras av det, men vi ser henne komma en liten bit närmare förståelse och förlåtelse, även om det bara är i hennes eget minne. Men det är gott nog vid livets slut, och det är mycket gott att regissören Henrik Hellström gett publiken en så sval, vemodig men ändå försonlig film.

torsdag 20 oktober 2016

Fadren på Stadsteatern

De två männen sitter tysta, väntande, medan de tre tjänstekvinnorna putsar och polerar noggrant i hörnen. Gnugga, gnugga ljusstaken, skrubba golvet, gnida panelerna - den erotiska överton jag tyckte mig märka var inte en misstolkning, för allt eftersom intensiteten i skrubbandet ackompanjeras de av stönanden. Det är ett litet roligt förspel till en mycket fysisk tolkning av August Strindbergs pjäs om hur fadern, familjens klippa, luras in i tvivel och vittrar sönder. Budskapet har tolkats till sin motsats såväl i regi som i tysthet i publiken många gånger tidigare, men här vrider regissören Mellika Melouani Melani upp tonläget till max och låter de tvivelaktiga replikerna framstå tydligare.


Ryttmästaren och pastorn, hans svåger (Ville Virtanen och Samuel Fröler) gruffar sig in i rejäla grabbslagsmål och rullar omkring på golvet medan de diskuterar Ryttmästarns dotter, Bertha (Josephine Kylén Collins), och hennes framtid. Ryttmästaren är en fysiskt stor man med fladdriga rörelser som delvis vittnar om rörlighet och inre oro, men som också skapar osäkerhet kring hans gestalt från början.


Visst låter det dumt att alla kvinnor i huset drar i dottern från alla håll för att få henne att följa just deras religion, och mormodern lurar henne ju till och med till andeskrift trots att det skrämmer Bertha. Och visst är det oärligt av hustrun Laura (Helena af Sandeberg) att stoppa Ryttmästarns korrespondens, och inte minst att så tvivel om han verkigen är far till Bertha. Men i 2016 års uppsättning på Stockholms Stadsteater står det klarare än i tidigare versioner att Ryttmästarn är en diktator, berusad av makten över sin familj och med förvriden syn på sina närmastes tankar. Bertha älskar sin far och håller med honom om att det är rätt att skicka henne till staden, men när beslutet skall fattas är hennes önskan irrelevant; det handlar bara om att Ryttmästarn skall bestämma över dottern. När det kommer fram att Laura hejdat hans brevväxling med boklådor i Europa, i hennes ögon något som skulle tära på finanserna, slår konspirationsteorierna ut i full blom: hon vill inte se honom få framgång och anseende!


Scenbilden med bruna träpaneler och infällda dörrar får rummet att likna en kista. Tunga, ekande steg utanför illustrerar att Laura och Bertha lever med något hotande tätt inpå sig.

In i den 1800-talsstöpta föreställningen vandrar ett drygt dussin kvinnor i moderna kläder. En efter en berättar sin historia, om en man som slår, om barn som tas ifrån dem, eller barn som är den enda glädjen och anledningen att fly och skydda sina liv. Första gången är det starkt men inte helt förståeligt placerat: en påminnelse om att det finns många som har det värre än den självupptagne hustyrannen Ryttmästarn? Men när kvinnorna återkommer med ännu grymmare berättelser har vi börjat se att Ryttmästarn själv är en av männen som tar sig rätten att bestämma över kvinnorna i sin närhet; bestämma och bestraffa som det passar honom. I föreställningens stegrade tonläge ser vi att det inte är tal om belevade artonhundratalsmänniskor som artikulerar sitt missnöje och sniffar på luktsaltet, utan plågade, rädda människor som strider för sina liv. Det är hårt och ohyggligt, men mästerligt och ytterst sevärt.

Länk till Stadsteaterns sida om Fadren

Foto: Petra Hellberg

tisdag 18 oktober 2016

The Bloody Chamber av Angela Carter

Det är numera väl känt att bröderna Grimm polerade de folksagor de samlat in så att de blev mer lämpliga för barn. Men även i det skicket har de inslag av grymheter som, om man tänker efter, är riktigt blodiga och skrämmande. Säkert har många lyssnare föreställt sig de mest brutala scenerna bortom sagornas enklare språk och sensmoral. Angela Carter gjorde det med utsökt stor inlevelse i den korta men intensiva samlingen The Bloody Chamber.

Från första meningen i första novellen excellerar Carter i detaljer som bygger upp atmosfären: de rika tygerna och smycken som den unga bruden klätts i inför bröllopet och bröllopsnatten med den förmögne äldre mannen med rykte i societeten; njutningen i ögonblicket men också ett inslag av oro över vad hon gett sig in i. Titelnovellen är en version av historien om Riddar Blåskägg, och när den unga frun finner kvarlevorna av de tidigare makorna frossar Carter lika inlevelsefullt i de brutala omständigheterna kring deras död.

Den högt uppdrivna spänningen följer med genom hela boken: unga kvinnor, kraftfulla män, den starka erotiska dragningen, rikedom och lyx som lockar trots att faran lyser igenom. Och dessutom den raka motsatsen! Den tvivelaktiga historien om Skönheten och Odjuret har Angela Carter skrivit om på två sätt, varav den ena historien är inversen av den andra, och det är uppfriskande att läsa om den motsträviga unga kvinnan i The Tiger's Bride. Jag tycker om att få läsa ett par versioner i följd av liknande tema, vilket händer igen när de sista tre historierna alla handlar om varulvar och varg-män, särskilt som de alla från Carters penna har helt olika karaktär.

De sensuella skildringarna av kärlek, åtrå och rikedom till trots är The Bloody Chamber inte någon enkel chick lit. I Angela Carters bilder finns alltid ett inslag av det oväntade, som i det här stycket ur The Erl-King:

His skin covers me entirely; we are like two halves of a seed, enclosed in the same integuement. I should like to grow enormously small, so that you could swallow me, like those queens in fairy tales who conceive when they swallow a grain of corn or a sesame see. Then I could lodge inside your body and you would bear me.

I en vampyrberättelse där dottern till Nosferatu lever ensam i ett instängt slott, för Carter in en frisk fläkt i form av en förbicyklande ung soldat, och viker till och med några meningar åt cykelns och cyklandets förtjänster. Även i flera andra av novellerna bryts den gotiska stämningen mot ett överraskande modernt inslag, vilket är genialiskt. Det, och Angela Carters rika språk och intelligenta behandling av de kända sagorna gör The Bloody Chamber till en intensiv njutning att läsa.


Fler böcker av Angela Carter:
Bluebeard

fredag 14 oktober 2016

Love & Friendship

Är Jane Austens karaktärer stillsamma, pryda stereotyper? Whit Stillman ställer upp några viktiga spelare i den filmatiserade brevromanen som fått titeln Love & Friendship, presenterade med namn och epitet som "mycket åtråvärd man", och kastar dem sedan rakt in i en känslostormande scen - en otillbörlig affär som tvingar två damer att hastigt lämna huset där de befunnit sig som gäster.


Huvudpersonen, den unga och vackra änkan Lady Susan Vernon(Kate Beckinsale), må vara belevad i de rätta sällskapen men cynisk, klar över vad hon behöver av andra och frispråkig tillsammans med bästisen Mrs Alicia Johnson (Chloë Sevigny). Dottern Fredrica skall placeras som maka åt en välbeställd karl, så att Lady Vernon kan fortsätta sitt bekväma liv.

Men dottern konstrar och vill inte alls ta emot uppvaktningen från herren som Lady Vernon skaffat fram. Och vilken herre sedan! Sir James Martin är något så otroligt korkad, fullständigt omedveten om det själv, men mycket glad och positiv och pratar gärna på med sin roade omgivning. Tom Bennett som spelar Sir James Martin gör det med perfekt komisk timing och inlevelse och ger både sin omgivning och biopubliken ett par gapskratt men även viss sympati - han har i alla fall ett gott hjärta!


Intrigerna utspelas till stor del hemma hos Lady Susans släktingar DeCourcy Vernon. Maken Charles Vernon är välvilligt inställd till alla sina gäster, men makan Catherine DeCourcy Vernon är mer misstänksam till Lady Vernon och den inverkan hon verkar ha på husets unge och lättcharmade son, Reginald DeCourcy. Catherine försöker avslöja Lady Vernon och hejda henne i hennes planer, men har hon en chans mot en sådan mästerlig intrigmakerska?


Whit Stillman låter händelserna spelas upp raskt och med betoning på humorn i de uppkommande situationerna. Rollerna är renodlade till pjäser i ett spel - den snyftande bedragna hustrun, den renhjärtade, kärlekstörstande, lättlurade ugne mannen och så vidare - och alla skådespelare hamnar på pricken rätt i sina tolkningar. Love & Friendship är en mycket rolig film, väl värd att se för vackra klänningar, spännande konspirationer och många goda skratt.


onsdag 12 oktober 2016

Othello på Orionteatern

Underbart androgyna står de fyra i rad framför oss på scenen, som härolder från en annan värld. Långt hår, kort hår, pipskägg, mustasch, klänning, puffiga kortbyxor, spetskragar; allt är attribut som kan väljas till eller tas bort av varje person. Så tar de till orda, med en diskussion ur pjäsen om kvinnan som driver vidare till fräcka limerickar. Nej, det är ingen ny jämställd värld de talar från, utan en med hårda mallar för könen och fördomar om den andra, alltför lik den vi känner till.


Men i den världen finns ändå äkta kärlek! Vi ser Othello och Desdemona blygt uppvakta varandra och falla i varandras armar, en genuin lycka mellan dem som smittar till oss som ser dem. Men kärleken och dess korrekta uttryck är också så viktiga att de kan stanna upp planeringen av motståndet mot anfallande fiender, vilket sker när Desdemonas far stormar in och avbryter de akuta diskussionerna om försvaret av Venedig för att få veta sanningen om det hemliga äktenskapet mellan Othello och Desdemona.


Krossade hjärtan och besvikelse över utebliven befordran är lämpliga ingredienser när Jago driver fram palatsintriger som skall resultera i hans egna hämnd på Othello. I det grabbiga soldatlivet på Cypern, där Venedigs armé befinner sig, finns gott om tillfällen att så nytt groll, skapa misstro och hetsa till bråk, allt för att gagna Jagos plan. De fyra skådespelarna och några uppklädda skyltdockor glider in och ut ur sina roller, och imponerar med sin inlevelse i varje scen. De kan alla rumla runt och skojbråka i högan sky som fulla soldater, men också visa lika stor intensitet i dämpat format, till exempel i gestalten av Jagos hunsade hustru Emilia.

Foto: Elisabet Sverlander
Det finns flera dråpliga scener att skratta åt, och inte minst många spännande ögonblick. Men Othello är en hemsk pjäs med ett hemskt slut, och strax innan slutet av första akten kryper en föraning av allvaret in i pjäsen. Andra akten är helt igenom förgiftad av Jagos intriger. Det gör så ont att se Othello själv lida av att kärleken till Desdemona förlorat sitt innehåll, det är smärtsamt att se Desdemona försöka förstå varför kärleken har försvunnit, det är mångdubbelt hemskt att veta hur fruktansvärt det kommer att sluta. Ensemblen iscensätter den otäcka upplösningen så intelligent att den är kongenial med pjäsen, men samtidigt pekar ett finger in i våra dagar, och det är mycket välgjort.

*** Mild spoilervarning ***

Scenen då Othello stryper Desdemona är utdragen så att dödskampens brutalitet blir extra tydlig; handlingen är skonsamt dold bakom sängen i dämpad belysning, men tydlig ändå. Under slutorden börjar skådespelarna placera ut samtida attiraljer - böcker, en sönderslagen kopp, en golvlampa - på de angivna platser på scengolvet som speglas på väggen bakom scenen. Till slut liknar scenen en brottsplats från en misshandel som kunde skett igår. Desdemona får avsluta med sina ord om när hon föll för Othello, och plötsligt hör vi ekona av andra dysfunktionella relationer: en man med trauman bakom sig, en kvinna som vill förstå och hjälpa honom, en kärlek som är stor men vid minsta misstanke slår över i blint hat.

Länk till Orionteaterns sida om Othello

måndag 10 oktober 2016

The Cure i Globen 2016

Mjukt och välkomnande vaggas vi in i musiken, med Plainsong följd av Pictures Of You. The Cure står på scenen i ett välfyllt Globen, bandet som ledsagade och tröstade många under ungdomens kärlekssorger och Weltschmerz. Vemodet blir dubbelt så skönt när man tänker tillbaka på att det var omkring tjugofem år sedan man vilade i Robert Smiths själfulla röst, och ack så tiden har gått.


Bandet är tight och låter bra: även de långsamma inledningslåtarna har en framåtdrivande energi och blir aldrig sega. Visst stiger trycket när det blir dags för In Between Days, för att inte tala om Friday I'm In Love och Boys Don't Cry, förstås, men alla låtar däremellan har sin plats och kan göra hängivna lyssnare lyckliga eller olyckliga med privata kopplingar till när man hörde dem först.

Displayerna i bakgrunden visar ibland bandet, ibland artificiella landskap, ibland speglingar som placerar bandet i artificiella landskap skapade av ekon av scenografin. Färgskiftningarna och motiven illustrerar musiken vackert och följsamt.

Robert Smiths mellansnack är sparsamt men roligt, och liksom förbandet säger han ofta "Tack" på svenska - gulligt! Han frågar också vad "happy" heter på svenska, och avslutar hela konserten med "Hejdå", efter att som han säger ha tillbringat dagen med att lära sig ett utländskt språk. Det uppskattas av publiken! Det är inte bara depprock och sorg utan glädje i spelningen, hos The Cure och i publiken.


Konserten är tre timmar lång, och ungefär den sista timmen består av extranummer. Det kan tyckas litet onödigt att dela upp framförandet så, men vi kan unna bandet de korta pauserna som kanske hjälper dem att faktiskt hålla ångan uppe och låta bra ända in i slutackorden. Det sista extrasetet exploderar av hits; Lullaby, Caterpillar Girl och Close To Me, och som avslutning Why Can't I Be You. Nej, The Cure-spelningen var ingen orgie i sorg utan en levande påminnelse om att bra musik låter bra även trettio år senare. Och så en del nostalgi också.

söndag 9 oktober 2016

Zero K av Don DeLillo

Science fiction sysslar ofta med möjligheten att frysa ned människor, till exempel inför långa rymdfärder, uppgradera kroppar biologiskt, till och med lagra medvetanden och låta dem flytta till andra kroppar. Inom SF såsom The Quantum Thief, Altered Carbon eller TV-serien Dollhouse är detta en teknik som driver handlingen vidare. Även Michel Houellebecq låter den tekniken spela en central roll i Refug, men fokuserar på vad som händer före och efter och hastar fortfarande förbi själva mysteriet i mitten. I Zero K tar sig Don DeLillo an detta scenario och undersöker känslorna och drivkrafterna hos såväl dem som utvecklar tekniken och dem som underkastar sig den. DeLillos gedigna berättarteknik ger berättelsen drömlik men konkret, med sin blandning av detaljrik realism och distans till skeendena.

Jeffrey Lockhart följer sin far och styvmor till ett center där människor, företrädesvis med dödliga diagnoser, fryses ned för att väckas till liv igen i en framtid där deras sjukdomar kan botas. Det är styvmodern, Artis, som är på väg att fly undan sin sjukdom för att en dag vakna till ett nytt liv. Språket är klart men fritt från starka känslor; det finns ett avstånd redan i att den som är drabbad och som nu väljer att lämna samtiden är den andra hustrun till en frånvarande fader. Jeff får minnesbilder av den egna moderns dödsbädd; hemma i lägenheten, i dörröppningen grannfrun som stöder sig på en krycka; så mycket konkret bräcklighet till skillnad från kliniken de befinner sig på. Men jag uppskattar att Jeff och i förlängningen DeLillo inte framhåller den urscenen och moderns död som något mer äkta och eftersträvansvärt. Faktum är att relationen mellan Jeff och Artis är respektfull, intellektuell, kanske ytligt sett sval men därunder finns omsorg om den andra.

Efter att fadern lämnade sin första familj byggde han en förmögenhet, och har tillgång till kliniken då han  till okänd grad har finansierat den. Tekniken är ny, säkerligen inte godkänd i alla länder, så kliniken är uppbyggd i ett svårtillgängligt landskap i Kirgizistan eller Kazakstan - det är okänt vilket för Jeff när han landar. De stramt designade faciliteterna är ändamålsenliga men inte välkomnande. När Jeff vandrar i de långa korridorerna stöter han på konst i form av avpersonifierade dockor i mänsklig storlek och videokonstverk med innehåll av tilltagande morbiditet.

Artis kan inte underkastas processen genast. De tre får stanna på kliniken några dagar och såväl Jeffrey som fadern Ross hinner reflektera över sin egen dödlighet och möjliga alternativ. De fåtaliga anställda som Jeff stöter på, liksom faciliteternas uppbyggnad, antyder att kliniken inte bara tillhandahåller en teknik utan en kultliknande framtidssaga och en tillflykt undan en kollapsande civilisation. Men det är inte en känslostormande väckelserörelse med storslagna löften utan en stram, exakt och icke-naturlig framtid som presenteras, vilket gör historien aningen kuslig men trovärdig.

De människor av någorlunda handlingskraft i boken tar ett steg mot sin död. Jeff, som inte har gjort det valet, driver vidare i ett liv som inte har något mål och kanske ingen mening. Men ingen annan än människan själv kan avgöra om det är värt att leva. Don DeLillo beskriver dödlighet och rädslan för döden ur en ny synvinkel, med sitt utsökta sinne för hur oron hinner växa på ett annat sätt ett steg bort från faran än mitt i den.

lördag 8 oktober 2016

Kärleksbrev på Stadsteatern

Under några tillfällen i oktober (och ett i november) har publiken tillfälle att följa två liv och en spirande kärlekssaga i form av brev, lästa med empati och erfarenhet av Birgitta Ulfsson och Iwar Wiklander. A.R. Gurney skrev pjäsen Kärleksbrev år 1988, och under decennierna har den regelbundet dykt upp på teaterscenerna och stannat i folks minnen.


Breven börjar skickas när de är barn, tackbrev för att de fått komma på kalas och gett en bra present, mellan den unge Andrew och den unga Melissa. Men Melissa säger redan från början att hon inte tycker om att skriva brev, och det är något som kommer att spela roll igen senare under föreställningen/deras liv.

Uppsättningen på Stadsteatern har spelats i Helsingfors, Uppsala och Göteborg tidigare, och de båda på scenen är säkra i sina roller. Deras mimik och inlevelse besvaras med skratt och uppskattning av största delen av publiken. Därför är det mitt personliga tyckande, och absolut inte rätt, när jag säger att jag ibland under de tidiga breven tyckte att barnsligheten klingade tillgjort, inte minst i kontrast till de båda skådespelarnas synliga ålder. Men det beror också på att jag sällan uppskattar spelet av ointresse/"jag gillar inte dig"/"du är jobbig" som styr den första delen av handlingen.


För det är ju ett spel, eftersom de båda verkligen tycker om varandra och är dragna till varandra. Det kan man läsa mellan raderna och det sägs till slut äntligen rent ut. Men däremellan hinner de snubbla och misslyckas, till och med gifta sig och få barn och karriärer på skilda håll. Tack och lov tappar de inte kontakten för alltid. Det fanns ju en djup samhörighet mellan dem båda, och i vuxen ålder och med meningar fyllda av erfarenhet och mer klokhet blir deras brevväxling ärligare och rikare. Allra vackrast är Andys försvar för brevskrivandet och dess vikt. Det börjar ju redan glida ur fokus i vår samtid, så den här pjäsen är i dubbel mening ett vittnesbörd om gångna tider och seder, och fin i sin stillsamma utformning.

Länk till Stadsteaterns sida om Kärleksbrev

Foto: Henrik Schütt

torsdag 6 oktober 2016

Absolutely Fabulous

De snubblade ut i Londons jetset-liv och in i våra vardagsrum, sugna på fest, sprit och att hänga med dem som räknas. Nästan tjugofem år snubblar Edina Monsoon och Patsy Stone vidare, äldre och allt mer på efterkälken, fast det bryr de sig inte om. Edina är PR-manager inte bara åt Lulu utan numera även åt Emma Bunton, Baby Spice, och hon har skrivit en bok om sitt spännande liv! Men i världen av fotomodeller, kläddesigners och PR-managers pågår en ständig strid om vem som räknas och vem som är ute, och Patsy och Edina är på väg att halka nedåt!


Iklädd designerkläder från topp till tå, nu som från första början, är Jennifer Saunders Edina en konstant påminnelse om att modevärlden och dess strikta påbud om att vara trådsmal, veta vad som är det senaste och punga ut med cashen för det är tillgjord och i mångt och mycket löjeväckande. Men på samma gång dras vi till den lika mycket som Edina, för vem skulle inte vilja räknas till de vackra och framgångsrika och följa med när filmen glider in på en PR-fest där Kate Moss, Stella McCartney, Gwendoline Christie och Jon Hamm minglar?


Men det ofattbara händer: när Edina försöker komma fram först till Kate Moss råkar hon knuffa ned henne från balkongen i Themsen! Åh nej! Supermodellernas supermodell är död! Det blir landssorg, nej, hela världen lamslås, och Eddie och Patsy blir landets mest hatade och förföljda. För att undkomma lynchmobben flyr de till Cannes - ett genidrag, för på samma sätt som Eddie och ännu mer Patsy har en air av sextiotalsglamour, då det sågs som världsvant att leva på cigaretter och drinkar, är det Rivieran som bär på minnena av de pinuppor som levde drömlivet på stränderna och barerna. Är det kanske dags för de två vännerna att leva ut den drömmen nu?


En viktig ingrediens i den vilda mixen som alltid har utgjort Absolutely Fabulous, är att Joanna Lumley är en mycket bra skådespelare. Ständigt på jakt efter en ny drink, en till cigarett eller en snygg karl är Patsy intensiv och rolig, men hon kan bränna till i korta stunder av allvar, och det gör det extra roligt att se historien ta henne tillbaka till gamla jaktmarker med några sneda blinkningar till Some Like It Hot.


Förutom alla kändisar och designers som blänker förbi är det förstås väldigt roligt att se gamla bekanta upprepa sina roller från TV-serien: Bubbles, Catriona och Fleur, och inte minst den hårt prövade dottern Saffron, som faktiskt får några ögonblick av sympati i en underbar scen på en härligt flamboyant dragqueen-klubb. Alla ramlar på i sina vanliga roller, och Patsy och Edina är som vanligt för högljudda, för påträngande, för fulla och för jobbiga, men vad gör det när de har roligast av alla? De är vänner i vått och torrt. Absolutely Fabulous är en fin buddy-movie med extra allt i svindlande fart.


tisdag 4 oktober 2016

Svanesang på Galleri Magnus Karlsson

Karin Mamma Andersson har under en tid samarbetat på distans med den danske konstnären Tal R. De båda har skickat foton av sina pågående målningar och inspirerats av varandra. Fördelat på två platser, Galleri Bo Bjerggard i Köpenhamn och Galleri Magnus Karlsson i Stockholm, hänger resultatet.


Svanar, svanesång, död, skelett, eller kanske gick associationsbanorna i omvänd ordning när arbetet började. Svanarna av Tal R. som hänger i första rummet är stiliserade och målade i läckra färger; svart, vitt och rosa; och kompositionen med en upplyst stad mot natthimmel och speglingar i det mörka vattnet är mycket tilltalande i sin enkelhet. Klara färger, tydliga kontraster och mjuka linjer: raka motsatsen till det jag förknippat och uppskattat med Karin Mamma Anderssons konst.


Hennes visade verk har i jämförelse kvar mycket av det grovkorniga/finkorniga i detaljerna som ofta skapat känslan av fotografi/collage/tidningsbild, men har inte längre den antydan av en verklighet bortom ytan som jag dragits till extra mycket. Tidigare har ofta färgen svart verkat spela en egen roll i motiven, ibland som oförklarliga moln, ibland som skuggor med innebörd. Vi ser en kolsvart bakgrund mot porträttet av ett bortvänt flickhuvud, men i övrigt har färgen till största delen inordnat sig som en bland de andra.


Tal R.s motiv är ytterst simplifierade; perspektiv tas sällan hänsyn till, fingrarna som håller i pennan deformeras inte av trycket, färger är valda som av ett ivrigt barn. Jag gillar hans bilder utan att kunna släppa en liten irritation över dem. När båda konstnärerna presenterar ungefär samma motiv, ser Tal R.s varianter ut som en karikatyr av Karin Mamma Anderssons versioner. Det krävs ett visst tankearbete för att se verken av Tal R. som ett uttryck för originalitet och en driven stil, eftersom detaljrikedomen i Karin Mamma Anderssons verk gör att de ser ut som originalen.



På galleriets hemsida går det att se de tavlor som är utställda parallellt i Köpenhamn. Det är förstås snopet för oss som inte kan resa dit och se dem, och gör att stockholmsutställningen känns halv. Men även om den är det, är den tillräckligt intressant och givande för oss som vill se ett nytt kliv för en välkänd svensk konstnär och verk av en, för mig, mindre känd dansk konstnär.


Länk till Galleri Magnus Karlssons sida om Svanesång

Länk till Galleri Bo Bjerggards sida om Svanesång


söndag 2 oktober 2016

The Sellout av Paul Beatty

Prologen är en virvelvind av over-the-top-humor; huvudpersonen i handklovar på väg att ställas inför rätta i The Supreme Court of the United States of America. Detaljerna och referenserna är överväldigande: jag nickar förväntansfullt åt hänvisningarna till Napoleon, Konfucius, Charlemagne och andra historiska personer och händelser, och tänker att det här är en författare med vida referensramar. Men lika många av sidospåren och replikerna är rasistiskt färgade, vilket får mig ur balans trots att jag visste att det var bokens tema. Första meningen lyder: "This may be hard to believe, coming from a black man, but I’ve never stolen anything. Never cheated on my taxes or at cards." och spinner vidare i en lång lista av alltmer otrevliga brott huvudpersonen inte begått, vilket förstås ökar intresset för vad han egentligen står anklagad för.

Stormen av komiska detaljer, intellektuella allusioner och vulgärt rasistiska uttalanden fortsätter i första kapitlet - antingen minskar styrkan senare eller så har jag vant mig - då vi får glimtar av huvudpersonens uppfostran, en fasansfull mix av sociala experiment utförda av fadern på sonen, där det är oklart om meningen var att stärka pojkens självkänsla som svart eller knäcka honom helt. Vi får aldrig veta mer om vad vår huvudperson heter annat än att hans efternamn är Me.

Tillbaka i staden där allt startade, Dickens, en i flera hundra år gamla dokument dedikerat jordbruksland för svarta och andra minoriteter mitt i Los Angeles, brukade Me och några andra barn samlas efter skolen hemma hos den lokala kändisen Hominy Jenkins och se på TV. Hominys claim to fame är att han var ersättare för den svarta pojken Buckwheat, och ibland själv aktör, i kortfilmerna om The Little Rascals på 1930-talet. De scener som Hominy var med i var oftast de allra mest rasistiska och våldsamma, och att de är bortklippta vid visningar idag väcker hans ilska mer än något annat. På något sätt har hans goda minnen perverterats till att få honom att längta efter mer förtryck, ja, till och med efter att bli slav själv och få pisk varje torsdag.


I födelsedagspresent till Hominy ordnar Me det han önskar sig mest av allt: en skylt på bussen där det står "PRIORITY SEATING FOR SENIORS, DISABLED, AND WHITES" och en påstigande vit kvinna som Hominy kan resa sig och ge platsen åt. Efter födelsedagen får skylten sitta kvar, och obegripligt nog börjar busslinjen uppvisa ojämförligt mycket mer ordning och lugn än andra linjer. Det stärker Me i hans föresats att återupprätta Dickens, som tagits bort från kartan; inte för att integrera eller stärka minoriteterna som bor där utan för att flytta ned dem några pinnhål och påminna dem om att de aldrig kommer att få det lika bra som den vita befolkningen. Nästa steg är att segregera skolan.

I Dickens finns dock också The Dum Dum Donut Intellectuals, en grupp där svarta akademiker - och alla som är intresserade - samlas och diskuterar viktiga frågor. Mes far var förstås en av grundarna, men nu leds samtalen av medgrundaren Foy Cheshire som bland annat ägnar sitt liv åt att skriva om böcker så att de uppvärderar svarta. Den nya titeln på Huckleberry Finn blir "The Pejorative-Free Adventures and Intellectual and Spiritual Journeys of African­American Jim and His Young Protégé, White Brother Huckleberry Finn, as They Go in Search of the Lost Black Family Unit". Trots att Me lever ett anständigt liv som farmare och odlar fram fantastiskt goda sorter vattenmelon, satsumas och, inte att förglömma, marijuana, och trots att han tagit över sin fars uppdrag som nigger-whisperer och övertalar självmordsbenägna att inte ända sina liv, är det Foy och Dum Dum Donut Intellectuals som ständigt kallar honom Sellout.

När en medlem av en utsatt grupp skriver något satiriskt över sin egen grupps tillkortakommanden finns alltid risken att det plockas upp av rasister och andra som vill ha något att peka finger på. Det är svårt att göra med The Sellout, både för att boken också driver med vita och white guilt, men också för att den sparkar åt alla håll och inte står stilla. Inte heller är Me någon hjälte att upphöja och sedan börja finna fel på; trots att han berättar och driver handlingen framåt är han egentligen inte den som syns mest i berättelsen. Och det han försöker göra, återsegregera och förtrycka minoriteter, vilket faktiskt visar sig leda till mindre bråk och bättre skolresultat, är en så galen och dum idé att den är vass satir i sig själv. Den vulgära självpålagda nyrasismen är en skrattspegel åt dem som brölar "Make America Great Again" eller "svenskfientlig". Under läsningen kommer jag att tänka på Harold Pinters pjäs Hemkomsten, som också låter några otrevliga gubbars önskescenario få liv, vilket tydligt visar dess absurditet.

En satiriker behöver inte nödvändigtvis visa ett bättre alternativ när hen presenterar kritik mot problem i samtiden, och efter att ha läst Paul Beattys The Sellout har jag inte fått mer fakta eller idéer kring ett jämlikt samhälle, även om där finns många minnesvärda meningar och scener. Främst har jag bara blivit rejält underhållen av ett intensivt tabubrytande och, viktigast av allt, en rolig historia berättad med kraft och intelligens. Men i de allra sista meningarna smyger författaren in en tanke om identitetspolitik och antagonism mellan grupper som är tänkvärd i många situationer: "What exactly is our thing?"