lördag 30 juli 2016

Marabouparken: När storken kom till Sundbyberg

I år, år 2016, är det hundra år sedan chokladfabriken i Sundbyberg startades, som en avknoppning av det norska godisbolaget Freia. Även om det inte kunde börja produceras choklad förrän tre år senare är det 1916 som gäller som startåret - undertecknad minns hur hon som tonårig fabriksarbeterska tillsammans med alla andra anställda fick en guldklocka till 75-årsjubiléet år 1991.


Grundaren Johan Trone-Holst och hans efterföljare var alltid måna om att erbjuda sina anställda en harmonisk vistelsemiljö, med konstverk i salarna och parken till avkoppling. Sedan godisproduktionen flyttats bort från Sundbybergsfabriken står numera den vackra Marabouparken öppen för allmänheten, och en av laboratoriebyggnaderna är omvandlad till konsthall. I sommar visar konsthallen en utställning om företaget Marabou, och det är både ett nöje att se de lockande chokladförpackningarna och intressant att se ett stycke nittonhundratalshistoria.


Det är tankeväckande att se svartvita foton från grinden med erbjudanden om trivsamma arbeten till "flickor och fruar", liksom berättelserna om chokladförsäljarna på biografer under 1900-talets första halva. Som sötsugen artonåring verkade ett jobb i chokladfabrik som en dröm, vilken väl på plats visserligen kunde vara tuff och krävande, men som aldrig helt förlorade lystern under åren jag jobbade vid löpande bandet och i laboratoriet. Även om omsättningen var hög för att många gick vidare till studier eller andra jobb, fanns det också människor som arbetat i till exempel kokeriet i tjugotals år, och jag hade stor respekt för deras fingertoppskänsla för maskinerna. I utställningsmaterialet finns intervjuer med motsvarande långtidsanställda i företagstidningen, och det är intressant att läsa såväl om deras arbeten som fritidssgöror.


Också spännande är att se reklamfilmerna från olika decennier och hur tonen i dem förändras. Under tider av ransonering och knappa inkomster hade ju sötsaker en annan ställning än idag, när socker med dubbla måttstockar ritas upp som en "synd" som man dels skall "unna sig" och dels skämmas för. I flera av reklamsekvenserna framhålls att varje mjölkchokladkaka innehåller ett helt glas mjölk, och i en reklamfilm visas till och med den nöjda koskocken som bidrar med nyttigheterna!

Ur Marabous arkiv visas många vackert formgivna chokladkartonger och reklamartefakter med namn på försvunna och kvarlevande produkter. Marabous godis har varit en viktig ingrediens i mångas liv, och det är fint att företaget vårdar sin historia och visar upp den. Utställningen visar dock inte så många bilder och föremål från senare år, vilket kan vara ett medvetet val men också kan vara slarv och omlagda prioriteringar efter de senaste decenniernas företagsuppköp. Det vore synd om det kära inarbetade märket vattnades ur och stoltheten över de egna uppfinningarna vittrade bort. Den sortens brand building kan klistras på utifrån men blir aldrig lika genuin som när den kommer inifrån, från produktutvecklare och maskinoperatörer som verkligen kan sina saker och är lojala med ett företag som förstår att uppskatta dem och inte bara trixar med produktionen av bokföringsskäl.

Länk till Marabouparkens sida om utställningen

torsdag 28 juli 2016

Aristoi av Walter Jon Williams

1992, när Walter Jon Williams skrev Aristoi, hade Internet och dess tillämpningar ännu inte blivit allmänt tankegods. Att läsa den nästan tjugofem år senare och försöka komma ihåg hur lovande neurala nätverk och kommunikation över långa avstånd verkade trots primitiv teknologi gör att boken känns ytterst framsynt och fantasifull.

Det är ett överflödssamhälle Williams beskriver, ett där de klokaste väljs ut att styra folket så att ingen skall behöva lida och alla skall kunna få tillfredsställande liv. Noggranna test avgör vilka som blir Aristoi. Har du blivit Aristos (maskulin form) eller Ariste (feminin form) är dina tillgångar obegränsade; du får egna planetsystem att befolka (med frivilliga) och utveckla efter eget önskemål. En del, som Ariste Cressida, väljer att fördjupa sig i vetenskapliga studier, medan Ariste Virtue's Icon upprättat ett strikt religiöst samhälle som många invånare försöker lämna. Kreativitet inom konst och musik är ett måste för en Aristoi: bokens huvudperson Aristos Gabriel är mer artistiskt lagd, och komponerar under handlingens gång återkommande på sin opera Lulu and Louise, en intertextuell tragedi om Louise Brooks och Lulu, den dödsdömda rollen hon spelade och tvinnades samman med under det tidiga 1900-talet.

Aristoi (likväl som andra människor) kan mötas i vad vi nu skulle säga en virtuell värld men som Williams poetiskt har kallat oneirochronon, vilket översatt från grekiska blir drömtid. Många lägger ned mycket tid och arbete på detaljer i klädsel, utseende och omgivningar i såväl oneirochronon som i verkligheten. En hjälp för att hinna med allt man önskar utföra finns en teknisk-biologisk understödd struktur för att ens olika personlighetsdrag skall kunna arbeta självständigt och parallellt. Gabriel låter sina daimones/limited personalities diskutera, föreslå tillvägagångssätt och överta kontrollen i situationer där det är nödvändigt.

En bortskämd läsare kan undra om inte det här livet är för bekvämt för att vara sant. Eller hållbart. Kan det fortsätta så här i all evighet, med praktfullare fester, fler operor om flydda tider, hantverk av finaste slag? Är alla hjälpsystem - daimones, nanoteknologi för att terraforma och bygga - en god utveckling eller en krycka för mänskligheten? Den frågan tycks andra i Aristois universum också ha ställt sig. Gabriel får veta att något stort hålls hemligt i en avspärrad del av galaxen. I ett samhälle där alla Aristoi har så gott som obegränsad makt och deras göranden är öppna för andra Aristoi är det en indikation på att något potentiellt farligt hemlighålls. När Gabriel börjar undersöka saken, dödas den som gav honom tipset, och läget blir allvarligare än på länge.

En del läsare, bland andra den kloka Jo Walton, har klagat på att Gabriel är alltför gudalik och därtill en självisk skitstövel, att handlingen är simpel och att den obegränsade skapelsekraften gör förutsättningarna ospännande. För egen del fascineras jag av världsbyggen, och i detta fall är det ju dessutom världsbyggen som sker framför läsarens ögon, vilket ger mig en barnslig form av berusning. Den obekymrade leken med namn och företeelser ur mänsklighetens tidigare historia, som sker både i Gabriels sofistikerade värld och på ett mer primitivt plan i andra världar, är i mina ögon mycket underhållande och höll spänningen på topp under hela min läsning. Jag uppskattar Walter Jon Williams berättarröst och ser fram emot att läsa mer av honom.

Fler böcker av Walter Jon Williams:
This Is Not A Game

tisdag 26 juli 2016

Orlando, Virginia Woolf, Sally Potter, Tilda Swinton

När jag såg Orlando för första gången som ung, fattig student blev jag överväldigad av den massiva skönheten i scenerna, som tycktes fyllda av färg, musik, doft och beröring, och filmen fastnade i mitt minne som ett mästerverk. Nu, mer än tjugo år senare, är jag förberedd på överdådet, blir ändå tagen av det, men hinner också uppfatta mer och reflektera över det.


År 1600 är Orlando en ung gosse i ett rikt hem som tar emot en åldrig men mäktig drottning Victoria. Festen till drottningens ära är generös, slottet är dekorerat med blomsterfång, alla är klädda i vackra kläder i rika tyger - färgskalan är dämpad men rik av mättade, harmonierande nyanser av brunt och en aning rostrött. Mitt i all prakt kallas Orlando till drottningens sovkammare. Efter den klumpiga processen att kläs av och ta plats i bädden tycks hon (i ytterligare en queer-vändning spelad av Quentin Crisp) på samma gång skröplig och liten, och kraftfull och evig. Drottningen väljer Orlando som sin maskot, på villkor att han inte skall åldras.


Det gör han inte heller; åren skall komma att gå i halvsekelsprång, men först upplever han kärleken och kärlekssorgen under en sträng vinter då färgskalan går i vitt, grått, silver och svart, och de lyckosamma adelsmännen och -damerna kan dansa koreograferat på sina skridskor och sedan färdas längre, besvärligare sträckor över smältande is dragna av skrinnande tjänstefolk. Men i iskylan blir alltså Orlando lämnad av kvinnan han dyrkar, och avfärdar kvinnfolk som bedrägliga, glömmande att han själv just förpassat sin fästmö. Då och då blickar Orlando rakt in i kameran, eller kommenterar det han just känner för oss åskådare.


Efter en lång sömn vaknar han upp, beredd att tjäna den nya drottningen som diplomat i ett land i Mellanöstern. Orlandos söta naivitet börjar skavas bort allteftersom han ser hur mycket av omständigheterna som är påkallat av konventioner, men egentligen helt onödigt. I det varma arablandet är hans praktfulla hovdräkt till besvär, och den långa, lockiga peruken ett onödigt attribut som han väljer att lägga av sig.


Men efter ytterligare ett halvsekels sömn vaknar Orlando upp som kvinna. Han reser tillbaka men finner att en kvinna i 1700-talets England inte kan välja att lägga bort opraktiska konventioner, utan tvärtom är än hårdare inlåsta i dem och dessutom fråntagen sin personlighet och möjlighet till motargument. Situationen är så frustrerande att den är skrattretande, som när pastellklädda poetgubbar i en salongsbjudning förklarar för Orlando hur omogen och otillräknelig kvinnan är. Trehundra år senare är det ännu tydligare för oss åskådare hur många "sanningar" som är givna av tidsandan. Sally Potters film presenterar orimligheterna med en lätt hand, och med tilltagande humor, men utan att tappa allvaret när Orlando snärjs djupare av Englands lagar.


In i Orlandos liv faller den fantastiskt vackre romantiske hjälten Shelmerdine, en man av den nya tidsandan som älskar Orlando passionerat, men måste dra vidare på sitt eget äventyr. Orlando blir kvar i England, genom världskrig och ända in i vår tid, med sitt mjuka, släta ansikte orört av tidens tand, men med en inblick i hur andra människors varierande åsikter och regler ändrar förutsättningarna för allas liv, och kanske äntligen några steg till det bättre.


söndag 24 juli 2016

Herztier av Herta Müller

I ett hemland där även ens vardagliga handlingar kan leda till undersökningar av säkerhetstjänsten och sabotage av ens rumskamrater, ser berättaren bakomliggande liknelser i verkligheten omkring sig. I människors ansikten ser hon spår av landskapen de kommer ifrån, tillresta från landet till universitetsstaden som de alla är. Den utlevande Lola vill inte nöja sig med den inrutade framtiden som studierna kan ge henne, utan förser sig av rumskamraternas ägodelar och gör farliga nattvandringar för att hitta en väg ut. Men mannen hon finner, gymnastikläraren, är gift, och en dag hittar de henne hängd i ett skåp i studentrummet. I två år efteråt bär inte vår berättare skärp, för det var hennes skärp som Lola hängde i.

Edgar, Georg och Kurt tror inte på att det var självmord. Deras undersökning, kort och till intet ledande, gör dem till berättarens närmaste vänner men även till misstänkta. Nu blir livet i diktaturen ytterligare ett steg värre. Ungdomarna kallas regelbundet in på förhör och förnedring. Deras rum genomsöks. Rumskamraterna tar del i anklagelserna och mobbingen, av rädsla, ilska eller den förtrycktes lust att sparka nedåt. Föräldrahemmen i byarna de lämnat rivs också upp och genomsöks. Ännu en anklagelsepunkt från de ständigt klagande och förebrående mödrarna.

En av berättarens väninnor är Tereza. Som dotter till en framstående partimedlem har hon ett gott liv och prylar till förnöjelse, och en ställning som ger henne rum för en respektlös attityd mot överheten. Det är till berättarens hjälp ibland, men mellan raderna tycker jag mig se hur det gnager i berättaren: opposition utan egen insats, och till ingen verklig nytta förutom ungdomsuppror.

I Terezas hem finns en fototapet från Tyskland, en skog i naturlig storlek. I en trädstam sitter ett dörrhandtag. Den dörren leder bara till en vrå bakom mormoderns skåp, men framöver tänker sig berättaren dörrar och utvägar i skogar hon vandrar i. Det finns olika sätt att försöka fly landet, och de flesta leder till en död som smusslas undan i de officiella papperen. Till slut har de fyra vännerna trakasserats så grundligt att det är bort de måste ta sig. För några av dem leder det till döden, för ingen av dem leder det till lycka eller säkerhet.

Hjärtdjur är den svenska titeln på Herta Müllers bok.

Fler böcker av Herta Müller:
Niederungen
Heute wär ich mir lieber nicht begegnet
Der König verneigt sich und tötet


fredag 22 juli 2016

Det går an på Läckö Slott

Att Carl Jonas Love Almqvists kloka bok Det går an utspelar sig på vägen till Lidköping är en outsinlig källa till stolthet för bygden, och det var väl nästan en tidsfråga innan den skulle bli föremål för en av de ljuvliga sommaroperorna på Läckö Slott. Historien om tillblivelsen är nedskriven, tillsammans med librettot och mycket annat, i det generösa programbladet.


Almqvists målande miljöskildringar har fått flytta in i sången och koreografin: kören trippar fram och besjunger skönheten hos staden Strängnäs, de resande på en vagn kastas runt vid den skumpiga färden. Berättelsens många lustiga scener får plats i operan: Alberts bestyr med att få en smörgås i ångbåtens servering, och så litet extra drullighet från en dräng som uppskattas av många i publiken.


Men där finns förstås också Alberts inre, tvivlande monologer rörande den här ytterst självständiga kvinnan som dock tycks lika dragen till honom som han till henne: Sara Videbeck, ressällskapet på väg hem till sin glasmästarverksamhet i Lidköping. Scenografin är blank och rektangulär som Saras spegelaskar, de hon är så stolt över och gärna berättar om. Alla är klädda i svart med accenter av vitt, vilket gör att Saras signifikanta skära sjalett syns så mycket bättre.


Daniel Fjellströms musik är helt enkelt underbar: melodisk, med harmonier som klingar så skönt som de gör när det finns en bakgrund av vemod. Ett par dagar senare går jag fortfarande och sjunger på slutstrofen Det går a-an och önskar att jag mindes fler av sångerna: Saras hängivna berättelse om sitt arbete, och om hur hon vill leva med en man - inte bunden av äktenskap och finanser som skapar spänning, utan frivilligt älskande. Och så förstås kärleksduetterna! Frida Engströms Sara-sopran dränks tyvärr ibland av musiken från den skickliga orkestern och kören, men Carl Ackerfeldts innerliga, ljuva Albert-baryton klingar genomgående stark och vacker.


Som sagt önskar jag att mindes musiken bättre, och då jag inte likt lidköpingsborna kan åka tillbaka och se Det går an om igen önskar jag mig en utgivning av musiken på skiva, och många fler uppsättningar på andra operahus av denna angelägna, välskrivna och välklingande opera.

Länk till Läckö Slotts sida om Det går an


onsdag 20 juli 2016

Falling Man av Don DeLillo

Don DeLillo är skicklig på att fånga och skildra tidsandan i det stora och det lilla; ett helt lands utveckling i Underworld, ett äkta pars våndor i ett tryggt medelklassliv i White Noise, ytterst privat sorg i The Body Artist. Cosmopolis tecknar en ögonblicksbild av IT-boomen på väg att brista, och Falling Man i sin tur de tunga efterverkningarna av elfte september-attacken. Det är bokstavligen så boken börjar, med sot och stank pressande på Keith där han vandrar bort från World Trade Center bland spillror och skadade människor.

Den här och liknande scener är det starkaste i hela boken; en förvirring, ren nollställdhet inför att verklighetens spelregler tycks försvunna. En nollställning så grundlig att Keith vänder tillbaka till Lianne, exfrun, och det gemensamma barnet Justin, men också inleder en affär med en annan överlevande från de brinnande tornen. Lianne och Justin hörde inte till dem som behövde kliva nedför trapporna i de attackerade tornen, men boken visar hur händelserna även har påverkat dem och hur de lever sina liv i staden under nya villkor. Skuggorna av sorgen och tomrummet finns kvar i åratal efteråt.

Det finns en del partier jag ogillar i Falling Man, och som boken för min del hade fått vara utan. Det är dels Keiths affär, och framför allt kapitlen ur synvinkeln från Hammad, en av de ynkliga fegisarna som kapade det ena av planen. Hammads berättelse är inte alls ursäktande, vilket hade varit motbjudande, men utgör inte på något sätt en jämbördig motvikt till resten av historien.

I Liannes dagliga liv dyker då och då titelns fallande man upp, en performanceartist som förankrad i rep hänger upp och ned i en fallande pose på platser där människor kan se honom. Det är i mina ögon inte bara osmakligt den gången har gör det framför ett inkommande tunnelbanetåg - T-baneförare har nog av idioter som står vid kanten och låtsas hoppa - utan även alla andra gånger, då åskådare påminns om en människas desperata flykt mot sin död. Privilegiet att möta Falling Man mellan bokpärmar ett och ett halvt decennium senare gör att jag ur ett annat perspektiv kan se hans verk som ett sätt för honom själv att bearbeta det som hänt.

Men tänker jag ett varv till blir han en symbol för hur personligt jag upplever bokens katastrof, grundad som den är i verkligheten; jag kan inte läsa och analysera den distanserat, som en abstrakt berättelse från en annan verklighet. Kanske är Falling Man Don DeLillos alter ego; en som utnyttjar den gemensamma sorgen och skräcken för att skapa en variation han kallar konst. Och trots mina invändningar är de bästa passagerna i boken stor konst; en tryckt stillhet i stormens öga.

Fler böcker av Don DeLillo:
Underworld
Cosmopolis
Point Omega
The Angel Esmeralda: Nine Stories

måndag 18 juli 2016

Lola uppochner av Monika Fagerholm

Någon har blivit mördad i Flatnäs, det lilla samhället längst ned på Finlands sydliga kust. Henrik Pettersson, en ung man, sönderslagen och lämnad i en sandgrop. Någon grips snart för mordet men släpps igen. Vad hände den natten han dödades och vem är skyldig, eller vilka?

Boken Lola uppochner är ingen deckare; det finns inte en lösning på mordet, en skyldig som skall hittas och straffas, en sista pusselbit som skall ställa världen till rätta igen. Flera människor dör i Flatnäs både före och efter mordet, i hemska olyckor, av självsvält, av sjukdom, av brustet hjärta, återigen för någon annans hand. Monika Fagerholm berättar, på sitt oefterhärmliga vis, i scener, tankar och fragment, scener från före och efter och långt efter händelsen, vad som påverkat människor på djupet till att kanske inte hata men att ta liv på mindre allvar.

Visst vill jag också veta vem som låg bakom andra människors död, och jag läser ivrigt när sanningarna börjar forma sig mot slutet av boken. Men det minnesvärda med Lola uppochner är inte gåtans lösning utan det Fagerholmska persongalleriet; hennes förmåga att befolka ett litet samhälle med människor som både är större än småstadslivet och fast i det som marionetter. Där tvillingbröder kan vara döpta till Östen och Charlie, vara poliser och jobba tillsammans men göra olika val som skickar dem på helt olika banor. De liv som Monika Fagerholm berättar om, med sina egna ordkonstruktioner och meningsbyggnader, i fragment som ibland flyter samman, är ytterst verkliga och livsviktiga i ögonblicken man läser dem.

I det mest förutsägbara av småstadsliv kan Monika Fagerholm skriva fram den magin som barn kan känna när deras vänskap och ritualer verkar betyda något stort. Men också den känslan när glimten av dröm i vardagen hånar en så mycket att hatet väller fram. Lola uppochner är ännu ett av Fagerholms småstadsmirakel.

Fler böcker av Monika Fagerholm:
Den amerikanska flickan
Glitterscenen

lördag 16 juli 2016

Yayoi Kusama på Moderna Muséet

Yayoi Kusamas konst drar omedelbart blickarna till sig och får många att bli glada. Prickar, stora och små, i starka färger! Och en tuff liten konstnärsdam i prickiga kläder! Flera av besökarna på Moderna Muséets utställning I oändligheten, stora och små även de, går runt och talar uppskattande med varandra om hennes verk.


Själv har jag hennes historia av psykisk sjukdom i bakhuvudet vilket färgar min blick på konsten. Prickarna kommer från hallucinationer hon haft sedan barndomen, och i bildtexter från 1960-talet berättar hon, och illustrerar, hur de känns som ett nät som spänns över henne, och också är ett försök till självutplåning.


Det går ändå inte att värja sig mot kraften i prickarna och hur skickligt Kusama använder sig av dem; variationer storlek, proportioner och täthet gör att mönstret de bildar kan förmedla olika känslor. Placerade på de buktiga formerna av stora pumpastatyer blir de som en sorts skyddande pansar i mina ögon.


Den perfekta cirkelformen är också något jag har svårt att relatera till, eftersom vi alla är människor med oregelbundna kroppar och silhuetter. Det blir tydligt i de visserligen högintressanta klädesplaggen med utklippta cirklar, som gör sig bättre på de stela, symmetriska vita skyltdockorna än på verkliga kroppar. Mer inneållsrika är, i mina ögon, Kusamas tavlor från 1950-talet där små amöbaliknande prickar i dämpade färger utgör och skapar motiven, en metod hon även återkommit till på senare år.

Moderna Muséets utställning är gedigen och ger en känsla för hur Kusamas reaktion på det USA hon kom till på 1960-talet gjorde avtryck i hennes konst; först överflödet av mat, jämfört med hemlandet Japan, och så nakenheten under den sexuella revolutionen. Att befinna sig mellan och inuti konstverken hjälper också till; ett rum med spegelväggar och golvet täckt av vitrödprickiga protuberanser låter en verkligen inneslutas i Kusamans föreställningsvärld.

 

Ett av de allra senaste verken ger också lindring för själen, till exempel träden som med sina Kusama-bulliga stammar sträcker sig uppåt av egen kraft. Skönast av allt är verket Infinity Mirrored Room - Hymn of Life: i ett rum med dämpad belysning hänger runda lampor täckta med prickar i olika höjd från taket. I långsamt tempo växlar de färg, och jag håller med barnen som viskar "Ååå, vad fint! Jättefint!" Där finns en harmoni som jag är tacksam för och som jag hoppas att Yayoi Kusama själv upplever i sin värld av prickar.

Länk till Moderna Muséets sida om Yayoi Kusama



torsdag 14 juli 2016

Grupp Krilon av Eyvind Johnson

Den första boken i Eyvind Johnsons viktiga Krilontrilogi inleder med en presentation av Johannes Krilon, både hans utseende och hans bakgrund. Men redan i den generellt positiva introduktionen dyker det upp motgångar; en händelse i ungdomen som knuffade honom ur sin bana dubbleras i en händelse i samtiden, som likaledes får honom att ändra sina planer. Människor som Krilon, med allmänbildning, en genomtänkt livsfilosofi och långsiktiga planer på kontinuerlig utveckling, kan stötas ur sin väg av slumpen eller av andras illvilja.

Läsaren får också möta Krilons innersta krets av vänner, en samtalsgrupp som under tio år har samlats på Krilons initiativ för att byta stora och djupa tankar. Men åter igen, när det blir dags för kvällens möte går det snett. Krilon lyckas inte formulera den uppgift han trodde skulle engagera gruppen, och möter motstånd av deltagare som inte ser vad han menar och tycker tvärtom. Det borde förstås inte vara ovanligt i en grupp med relativt olika livsåskådningar, men en persons ovilja att öppna sig för meningsutbyte smittar här av sig på de andra.

Boken utspelar sig i början av 1940-talet. Det pågående andra världskriget märks dock mindre av som konkret faktum, förutom hänvisningar till ransonering, utan dyker istället upp i de verkliga, drömska och allegoriska möten som Krilon och hans vänner dras in i. Johannes Krilons arbete som fastighetsförmedlare utmanas av de nya aktörerna på marknaden, Gideon Staph och Tage Jekau, vars initialer pekar på Gestapo i Tyskland och Tjekan i Sovjet. En efter en råkar Krilons vänner på dessa två, eller deras ombud, eller även andra människor som vill berätta om vilka rysligheter Johannes Krilon har begått: inte bara bedrägeri i affärer, utan även kvinnohistorier och andra tillfällen då oskyldiga människor utnyttjats av Krilon.

Det är obehagligt att läsa hur många av anklagelserna bygger på verkliga händelser som vi redan fått reda på, men nu framställs i sämre dager. Till och med en av de mest överdrivna tiraderna, då G. Staph anklagar Krilon för att söka världsherravälde och i sitt raseri börjar tugga på mattan, lämnar åhöraren med tanken att det borde finnas ett korn av sanning där. Insinuationerna liknar hur den judiska befolkningen vid den här tiden misstänkliggjordes, med hörsägen, svårbelagda händelser ur det förflutna och antydningar om ondsinta konspirationer.

Johannes Krilon ser hur gruppen faller isär, delvis av händelser i deltagarnas privatliv, men också av yttre påverkan att ta avstånd från Krilon. Han ser det som viktigt att inte ge upp det öppna samtalet, och vädjar till dem att hålla ihop:

- Världen är så mörk nu, sa Krilon. Det är av yttersta vikt att människor samlas i kretsar och talar öppet med varandra, talar utan lögn, söker sanningen utan att tänka på hot om straff eller lockande löften om belöning i guld och ära. Det är av allra yttersta vikt att du och Hovall och Minning och Odenarp och Arpius och Jonas Frid och jag samtalar om friheten och rätten, att vi behandlar de höga filosofiska och moraliska problemen som vi kan det, att vi sysslar med världens politiska läge, att vi lägger den tyngd, vi kan ha, i vågskålen. Om vi bara är ett milligram så är vi i alla fall ett milligram. Det är av yttersta vikt att vi inte förråder de stora tänkarna, moralisterna och konstnärerna genom att glömma bort deras tankar eller genom att inte ha deras verk i minnet. Verken och tankarna vilar i oss, vi måste nalkas dem med öppna sinnen och förvalta dem. Det är på oss, det vill säga grupper och kretsar som liknar vår, som hela världens framtid beror. Det är därför av yttersta vikt att vi inte förlorar varandra.

Detta uppmanande kredo genomsyrar hela boken, och gör lika stort intryck på mig när jag läser det igen femton år efter den första gången. Även om Johnson/Krilon inte målar upp den konkreta fortsättningen av gruppens tankeverksamhet och ståndaktighet - handlingar av motstånd i sitt dagliga värv? utöva inflytande på offentliga personer? gerillaverksamhet? - är den intellektuella beredskapen lockande i sig.

En annan återkommande detalj som gör boken levande och lockande är de återkommande skildringarna av att ta sig en matbit och en sup. Man kan tänka sig att just därför att utbudet inte var så rikt eller så varierat som idag, med ransonering och begränsat kök, var matstunden oftast en höjdpunkt på dagen. Och den där supen! Jag vet ju hur den smakar på riktigt, men i Johnsons prosa laddas den med en betydelse och smaklighet utöver den fräna spritsmaken.

Trots att många av personerna i boken inte bara är sig själva utan symboler för något större (och några karaktärsskildringar lider av det), är männen i Krilons grupp, och ett par utomstående kvinnor, inkännande och personligt tecknade. Eyvind Johnson binder samman de höga tankarna och principerna med stora och mindre händelser i människornas vardag, och i en svår tid uppmanar han oss att inte bara se till det som ligger närmast oss själva. Krilontrilogin är en viktig och fängslande läsning för alla tider.

Hermia har också läst Krilontrilogin och talat varmt om den (är det redan sex år sedan?!)

Jens Liljestrand skrev en essä om Krilontrilogin för några år sedan

Fler böcker av Eyvind Johnson:
Krilons resa

tisdag 12 juli 2016

Unbreakable Kimmy Schmidt

Det händer alltför ofta att män med förvridna hjärnor rövar bort kvinnor och håller dem inlåsta i åratal. Att göra en komediserie om ett sådant fall kan verka hänsynslöst, men om man jämför det med de uppskattade parodier som utspelar sig under andra världskriget, så kan man komma ihåg att humor kan vara ett sätt att bemästra ett svårt ämne. Den smarta komediennen Tina Fey skapade Unbreakable Kimmy Schmidt tillsammans med likaledes erfarne Robert Carlock, och efter två säsonger har serien berört ett brett spektrum av empati, samtidskritik, personlig utveckling, dråpliga situationer och snabba replikväxlingar som lockar fram gapskratt.



Redan vinjetten är en glädjekälla: ur det starka ljuset sträcks en hjälpande hand fram och lyfter en brett leende Kimmy ut i världen, medan den autotunade grannen utropar "Unbreakable! ... females are strong as hell" Men den befriade Kimmy Schmidt vill inte bli sedd som en "Mole Woman" för resten av sitt liv, och flyr till anonymiteten i New York. Efter diverse krokben hittar hon tryggheten som inneboende hos den flummiga ur-New Yorkbon Lilian Kaushtupper, i en källarvåning tillsammans med den flamboyante Titus Andromedon, och hon får ett jobb som assistent hos Manhattan-frun Jacqueline Vorhees och hennes odrägliga barn och styvbarn.


Kimmy Schmidt spelas av Ellie Kemper, som redan haft en liknande roll i US-versionen av The Office: glad, snäll, oskuldsfull och entusiastisk, trots att flashbacks tillbaks till hennes barndom i fosterhem antyder att hon haft en förvirrad och bitvis svår uppväxt. Naiv och lättroad hade kunnat vara temat för en klumpigare gjord TV-serie, och visst finns det många sådana ögonblick i Kimmys nya liv. Och det är härligt att tillsammans med henne förundras över skor som blinkar när man går! Men Unbreakable Kimmy Schmidt låter inte sina huvudpersoner vara dumhuvuden att skratta åt. Jo, just i ögonblicket skämten kastas på en kan man skratta åt att Kimmys prom date var en kille byggd av konservburkar - och han dumpade henne innan kvällen var slut! Men när man tänker ett varv till kan man sörja över att Kimmy inte fick gå på avslutningsbal med de andra tonåringarna.


Okrossbar verkar hon vara, den starka, listiga Kimmy, som inte låtit sig knäckas av de femton åren i en underjordisk sekt styrd av en man med storhetsvansinne. Men det går inte att stuva undan känslor för resten av livet. I andra säsongen, där alla huvudpersoner går igenom karaktärsutveckling av vitt skilda slag, börjar Kimmy få sura uppstötningar när hon försöker pressa undan störande minnen.


Det är ett genidrag att låta Reverend Richard Wayne Gary Wayne spelas av Jon Hamm. Reverend Wayne dyker först bara upp som en skugga i Kimmys minnen, men tar mot slutet av första säsongen plats i hela sin glans i rättegången mot honom själv - härligt överdriven men farligt övertygande. Jon Hamms genombrottsroll i Mad Men var en stark, karismatisk, humorlös framgångsman, men han har i många inhopp sedan dess visat prov på stor självdistans och humor. Den blandningen av skämt och hänsynslöshet gör det lätt att omedelbart skratta åt hans scener i Unbreakable Kimmy Schmidt, men i nästa stund fundera på fasan i att vara instängd och duperad av honom i femton år.


Underströmmen av desperation och förvirring, som bubblar upp på olika sätt hos Kimmy och de tre andra Mole Women, och även en missnöjd trophy wife som Mrs. Vorhees, ger allvar och sälta åt Unbreakable Kimmy Schmidt. Men framför allt är det en fantastiskt underhållande serie; smart, sympatisk, livsbejakande och rolig.

söndag 10 juli 2016

Det går an av Carl Jonas Love Almqvist

Carl Jonas Love Almqvist var en stridbar figur i Sverige under 1800-talets första två tredjedelar. Han provocerade samtiden med flera av sina verk, där han framförde åsikter och tecknade relationer som med dagens mått mätt inte bara skulle ses som rimliga utan okontrovesiella. Den korta romanen Det går an är ett av de verken. "Det går ICKE an!" var ett av svaren på bokens framsynta budskap, så omsorgsfullt och empatiskt underbyggt det ändå var.

Att resa var omständigt och tog lång tid 1839, då Det går an gavs ut. Under en ångbåtsfärd från Stockholm, som övergår till hästdragna vagnar med ett flertal stopp för övernattning, lär den unge sergeanten Albert lära känna den lika unga Sara Videbeck, på väg mot hemstaden Lidköping. Han luskar reda på hennes namn och gör ett antal försök att komma på god fot med henne. Som ensam ung dam i okänd miljö är Sara Videbeck i en något utsatt position, och Alberts artiga närmanden är drivna av en blandning av omtanke och egennytta - hans tankar kretsar ofta kring hennes trevliga utseende och han söker ofta efter hennes skära silkesschalett i folkmängden.

Men Sara Videbeck är en ytterst snabbtänkt och rådig ung kvinna, och avböjer vänligt men bestämt alla erbjudanden från den unge sergeanten. Det kan ibland tyckas som att hon är onödigt kvick att kväsa alla närmanden, men vem vet vad en ung officer har för baktankar med sin vänlighet och vilka skyldigheter han kan tänka sig följer? Under resans gång kommer det också att stå klart hur viktig självständigheten är för Sara. Albert, vars tankar vi får följa, tycks också ta extra illa upp inför varje avvisande, även senare när det står klart att Sara tycker om honom.

De två håller sig ändå till varandra under de kommande umbärandena, då man behöver hitta övernattning i ett överbelagt värdshus och gång på gång hyra en vagn för nästa del i resan. De många och ingående miljöbeskrivningarna som beskriver svenska småstäder och landskap som något originellt att vara stolt över, lär ha varit lika intressanta för dåtidens läsare som sällan reste, som för oss nästan tvåhundra år senare i en förändrad värld.

Till slut är förtroendet mellan Sara och Albert så stort att hon berättar för honom hur hon vill leva och varför. Det är med intelligens och psykologisk styrka som hon, genom den kloke berättaren, berättar om eländet hon sett i äktenskap i sin närhet. Visst verkar hon tro på kärlek, men finns den inte där hjälper det inte om en präst har läst över den. Själv har hon arbetat sig till den ovanliga och bräckliga positionen att driva familjens glasmästeri efter faderns och senare moderns frånfälle; stoltheten över sin driftighet och sina planer är rättmätig och lyser igenom i Saras intressanta berättelser från arbetet. Underförstått är att en make skulle ta över finanserna och driva allt åt skogen - eller åtminstone ta ifrån Sara tyglarna. Den risken vill hon aldrig släppa in i ett förhållande till en man, hur uppfylld av kärlek hon än kunde vara i ögonblicket.

Saras och Almqvists rationella klokhet i de här frågorna är tidlös, men att skriva detta år 1839 krävde mod. Det är dock litet roligt att se hur stora likheter Almqvists berättelse har med dagens romantikböcker, men med delvis omvända könsroller: ett par som från första början stretar emot, en som tar reda på detaljer om den andra, följer efter henne och analyserar minsta gest och ordväxling. Det är ytterligare en aspekt på hur vårt samhälle har förändrats sedan boken skrevs; mest till det bättre, då Saras önskeförhållande inte längre fördöms, men delvis till nya restriktioner i mansrollen. Tack och lov för författare och aktivister som arbetar för att luckra upp förutfattade meningar, särskilt när de gör det så inlevelsefullt och väl genomtänkt som i Det går an!

fredag 8 juli 2016

Mustasch på Stora Torget Borås

Stora Torget i Borås är en fyrkant omgiven av hus, vilket kan ge dålig akustik för en del musikslag. Men den mullrande hårdrocken från göteborgsbandet Mustasch passar riktigt bra från utomhusscenen, och publiken fyller torget trots konkurrens från semifinalen i fotbolls-EM. Redan tidigt river man av rökaren Double Nature, men kvaliteten på musiken är jämn och hög under hela konserten. Mustasch spelar tung men melodisk rock med minnesvärda riff och musikslingor, och med ett samspelat, tight band kommer musiken till sin rätt även live.


Frontmannen och låtskrivaren Ralf Gyllenhammar snackar och flirtar med publiken, retar boråsarna för att köra EPA-traktorer och kliar sitt eget ego med humor under hela konserten, men blir också allvarlig i sin uppmaning till alla män att vara snälla mot de svaga, följt av Yara's Song, den sorgliga berättelsen om flickan Yara som dödades av dem hon borde kunnat lita på. Ralf Gyllenhammar låter ofta som ett lass grus, precis som en rockröst skall, men han har också en vacker stämma när han sjunger ut i Feared And Hated. Thank You For The Demon, nyare Testosterone, och många andra låtar dundrar fram och låter bra.

Sista ordinarie numret är mäktiga I Hunt Alone. Sedan öppnar sig de gråa molnen som hotat hela kvällen, och en lätt ström av fina regndroppar som blänker i strålkastarskenet stylar extranumret Parasite till en snygg rockvideo och en skön avslutning på en bra konsert.


torsdag 7 juli 2016

X-Men: Apocalypse

Superhjältefilmerna tycks komma tätare och tätare, och alla filmbolag bygger ut sin egen franchise för att skapa kontinuitet och ett sug efter att veta vad som händer härnäst. Nya filmer behöver vara maffigare än den förra, och mäktigare än de från konkurrenterna. Förra X-Men-filmen sträckte sig från ett nära förflutet in i en alternativ och grym framtid. Hur toppa det? X-Men: Apocalypse gör det genom att börja i forntida Egypten. Det är en estetiskt och esoteriskt spännande tid, med en härskar- och gudadyrkan som fascinerar än idag med sina enorma manifestationer i form av pyramiderna, hieroglyfer och förmodade massritualer.


Den visuellt hänförande inledningsscenen visar den förste mutanten, En Sabah Nur, mäktigast av alla och med ambitioner att behärska hela jorden - och så upproret som lyckas binda honom och begrava honom under stenmassor långt under jordytan. Men nu är tiden för honom att stiga upp igen, och tillsammans med sina fyra vapendragare, andra kraftfulla mutanter, ta makten över jorden och krossa de svaga, icke-mutanterna. Alla byggnader och strukturer skall krossas och ur askan skall han skapa en ny värld. Dessa scener av vittrande hus, bilar och annat är snygga och skrämmande; skrämmande lätta för En Sabah Nur och omöjliga för människorna att kämpa emot. Oscar Isaac lyckas ge den onde filmskurken auktoritet och övertygelse genom sin tunga maskering.


Men redan innan det har vi fått se andra läckra scener, som när den snabbrörlige Quicksilver kommer till Professor Xavier's School For Gifted Youngsters precis när skolan är på väg att sprängas. Medan eldhavet långsamt breder ut sig pilar Quicksilver runt och flyttar elever bort från faran. Inte ett tack får han för det! Och mot slutet kallar han sig själv för loser! Vilken tur att han inte är lika underskattad av manusförfattarna, som låter honom imponera med i fler välkomponerade scener.


Några scener med musik och kläder från 1980-talet dyker upp som stämningsgivare i en annars modern scenografi. Slutstriden blir intensiv och en bra urladdning efter den långa, CGI-tryfferade filmen. De mutanter som är beredda att kämpa mot En Sabah Nur är få och delvis oprövade, men som tur är har han inte skapat någon större armé än, och de nya rekryterna ställs mot varandra och mot de mäktigaste. För mig som fan av action och specialeffekter är X-Men: Apocalypse härligt bombastisk. Vart går de härnäst? Till 1990-talet, och till månen? Bring it on, bara!


tisdag 5 juli 2016

Nazistlitteratur i Amerika av Roberto Bolaño

Låt mig börja med att säga att det här är en fiktiv bok. Trots den seriösa kategoriindelningen av de korta presentationerna av författarna, och uppställningen med förlag, tidskrifter och alla nämnda böcker listade i appendix, är alla personer som listas i boken uppdiktade (utom kanske Bolaño själv, då han uppträder som berättare i ett längre stycke mot slutet). Genom att dikta upp sinsemellan mycket olika författare och aktörer från olika tider, som i flera fall känner varandra, skapar Bolaño en parallell men möjlig värld.

En roande spegling av boken i boken är kapitlet om haitierns Max Mirebalais, som frejdigt plagierar alla dikter han publicerar, och skapar olika alias med olika personligheter som han i vissa fall låter intervjua varandra för litteraturtidskrifter. Det är som att han försöker skapa hela Haitis författarkanon, säger den allvetande berättaren. (En annan intressant aspekt är att med titelns Amerika främst menas Sydamerika, inte USA som vi i västvärlden ofta automatiskt tänker på.)

I en del fall framgår det inte klart att personerna i fråga författat nazistlitteratur, och kanske är kopplingarna mycket löst gjorda, som i fallet med Luz Mendiluce Thompson, vars dikt "Med Hitler var jag lycklig" baserar sig på ett foto av henne som baby i famnen på Adolf Hitler. I andra fall vittnar de korta karaktärsbeskrivningarna om ett storhetsvansinne som i en del fall är uttalat antijudiska. Ett exempel är argentinaren Silvio Salvático:

Som ung föreslår han bland annat ett återinförande av Inkvisitionen, offentliga spöstraff, permanent krig mot chilenarna eller kanske paraguyanerna eller bolivianerna (som ett slags gymnastik för nationen), polygami (för män), utrotning av indianer för att förhindra vidare kontamination av den argentinska folkstammen, inskränkta rättigheter för medborgare av judiskt ursprung, massinvandring från Skandinavien för att så småningom åstadkomma ljusare hy hos den argentinska befolkning som blivit för mörk i skinnet efter många års beblandning mellan spanskättlingar och infödda, inrättande av litteraturstipendier på livstid, skattebefrielse för konstnärer, upprättande av Sydamerikas största flygvapen, kolonisering av Antarktis, grundande av nya städer i Patagonien.

Med en lakonisk berättarröst som är komisk i sin blandning av offentliga handlingar och händelser så intima att man undrar varifrån den allvetande talaren fått dem, definieras flera människoliv på ett par sidor vardera. Ibland får dock berättelsen breda ut sig över fler sidor, och signifikanta scener beskrivs i detalj. Efter hand dyker det upp personer som inte bara har våldsbaserade expansionsplaner utan också sätter dem i verket; ett längre kapitel mot bokens slut utgör en parallell till de många kvinnomorden som Bolaño beskrivit i romanen 2666. Det är en kanske litet missvisande men ändå tänkvärd påminnelse om att de människoföraktande planerna vi skrattat åt under tidigare kapitel får blodiga resultat om de sätts i verket.

Ytterligare en intressant detalj med boken är att alla författare är listade med födelse- och dödsår, varav flera dödsår ligger några år efter bokens utgivningsdatum. Dock var det senaste år jag såg 2016, alltså av en slump just detta år som jag läste boken. I Roberto Bolaños uppräkning har det inte fötts några senare naziförfattare som fortfarande lever än, men så lyckligt lottade är vi ju tyvärr inte i den här världen.

Fler böcker av Roberto Bolaño:
De vilda detektiverna
2666

söndag 3 juli 2016

Puccinis Häxorna med Kamraterna på Årsta Teater

Handlingen i Giacomo Puccinis enaktsopera Häxorna är hemsk: ungdomarna Anna och Roberto förlovar sig, men innan de gifter sig måste Roberto resa bort och hämta ett arv. Då förförs han och är otrogen mot Anna, som dör av brustet hjärta. Som hämnd kallas le Villi, mäktiga älvor, fram ur skogen och tvingar Roberto att dansa till han dör. Det är en kuslig historia som kanske ändå gett tröst åt svikna unga kvinnor och förhoppningsvis hindrat några unga män från att vara otrogna mot sin kärlek.


I Kamraternas version, regisserad av Aurelia le Huche, inleder vilien Myrtha (Hanna Edh) med att viskande påminna om ungdomslekar i skogen, att springa tillsammans och känna marken genom fötterna. Naturen är insmugen i civilisationen i form av silhuetter av växter som projiceras på Anna. Men nu är det dags för livet som människa, tillsammans med de andra prydligt klädda byborna. Och kärleken som Anna och Robert (Heddie Färdig och Daniel Ralphsson) sjunger om, välsignade av mor Carolina (Karolina Blixt) är så vacker och välkomnande. Musiken är ljuvlig och alla är välvilliga - hur kan något gå fel?



Ändå sviker Roberto sin väntande Anna. Men när hon dör kastar hon av sin trånga klänning och blir en av de starka vilierna, som lockande och sedan skrämmande tar sig an Roberto och får honom att dansa sig till döds. Den skickliga lilla orkestern, alla sånginsatser och den kongeniala koreografin samverkar till att väva den spännande sagan framför våra ögon och öron.

Några av detaljerna i uppsättningen tycker jag extra mycket om. Programbladet pryds av en bild som ser föråldrad ut, som att de två aktörerna på bilden är kvinnor från en annan tid som vi inte längre har så mycket gemensamt med. Men så lyses scenen upp och de två tar plats som levande människor av kött och blod, och allt som händer efteråt blir personligt.


Det jag nästan älskar mest av allt är dock blomstersmyckningen kring viliernas skrev, och hur de under föreställningen med sina gester framhäver sin mittpunkt och låter blommorna liksom avsöka rummet som känselspröt. Snippa-power! Inte för att jag skulle vilja se ett sådant mode i min vardag, men här stämmer det precis med personligheterna hos de vitklädda men alls inte oskuldsfulla vilierna.

Precis som tidigare är Kamraternas operauppsättning något att se fram emot när sommaren kommer. I år följs dessutom varje föreställning av en minikonsert där musiker och sångare ur ensemblen framför intressanta verk, olika varje gång. Tack för er fina kulturgärning, Kamraterna!

Länk till Kamraternas hemsida

Foto: José Figueroa

fredag 1 juli 2016

Kindred av Octavia Butler

En obegriplig kraft drar Dana genom tid och rum, från Kalifornien år 1976 till Maryland år 1815, precis i tid för att rädda en pojke från att drunkna. Pojkens skrikande mor tycks inte förstå att främlingen har räddat sonens liv, och den tillrusande fadern tror ännu mindre gott om den plötsligt uppdykande kvinnan. Strax efteråt är Dana tillbaka i sitt vardagsrum, blöt och lerig från sjön och på ett annat ställe än varifrån hon försvann.

I 1976 liver Dana och maken Kevin ett välordnat liv; de kan äntligen försörja sig som författare båda två, och har nyss köpt ett hus tillsammans. Människor, till och med deras egna släktingar, tar visserligen avstånd från dem eftersom de har olika hudfärg, men deras äktenskap är åtminstone inte olagligt. När Dana sugs tillbaka till farmen på 1800-talet är hon dock i omedelbar fara att tas som slav och straffas för att hon rör sig på vägarna utan tillstånd. Det finns inget sätt för henne att bevisa att hon är en fri människa, och även om hon hade det är det lätt för vita att trakassera och misshandla svarta utan att någon höjer ett ögonbryn.

Gång på gång dras Dana tillbaka i tiden för att rädda samme pojke, Rufus Weylin, när han är nära döden. Varje gång stannar hon längre, och hamnar oundvikligen i plantagens stab av slavar. På 1800-talet hinner det gå år mellan gångerna hon dyker upp, men för Dana själv sker det inom loppet av några dagar, ibland timmar, så hastigt att såren från knytnävsslag och piskningar knappt hunnit läka från en gång till nästa.

Herrskapet på gården vet att det är något speciellt med henne, och hon behöver sällan utföra de tyngsta jobben i tvätten eller ute på fältet. Hennes läs- och skrivkunskaper kommer till viss nytta, och sunt förnuft från modern tid gör att hon kan lindra allvarliga sjukdomar än koppningarna från den lokale läkaren. Men tidvis blir hon nästan ännu mer hatad av sina "ägare" därför att de vet hur beroende de är av henne. Med makten att befalla och bestraffa blir det en automatisk reaktion att hota någon till tortyr och död även för händelser utanför allas kontroll.

Dana ser och känner smärtorna av det dagliga arbetet och av de godtyckliga bestraffningarna, i sin egen kropp och hos medslavar som råkar värre ut än hon. Men även utan den fysiska aspekten finns det många former av plågor i att hållas som dumma, ansvarslösa slavar av hånfulla och krävande herrar. Att Dana är samtida med oss och plötsligt placeras i ett nytt sammanhang gör att vi tillsammans med henne ser hur orimligt slavägandet och åtskillnaden mellan människor är.

Octavia Butlers berättelse rör sig mellan de vitas rum och slavarnas stugor, och visar med stor skicklighet komplicerade relationer, överraskande sympatier och nyanserade allianser mellan alla inblandade. Trots att hon valde att utelämna de grymmaste scenerna ur de många slavberättelser hon läste tecknar hon upp en trovärdig och plågsam bild av ett totalitärt system, där våld, beroendeförhållanden och attityder låser fast slavar och herrar i en ond cirkel som bara inte kan hålla i längden. Kindred belyser en tidsperiod ur slavepoken mycket väl, men är framför allt fruktansvärt spännande - en bladvändare, där vi i alla fall vet att det ljusnar något sekel senare.

Fler böcker av Octavia Butler:
Wild Seed
Parable of the Sower
Parable of the Talents
Lilith's Brood
Fledgling