söndag 28 februari 2016

Anomalisa

Charlie Kaufman har skrivit och regisserat så många egensinniga filmer som jag gillar - Being John Malkovich, Adaptation och Synecdoche, New York med flera. Att han valt att göra sin nya film Anomalisa i stopp-start-teknik med dockor lät ännu mer lockande. Jag såg fram emot vad han ville berätta som skulle göra sig bättre med hjälp av dockor än med mänskliga skådespelare. En bit in i filmen började jag tvivla. Hur intressant skulle historien vara om man reducerade den till några rader, och är det utanpåverket med dockorna som skall göra filmen? Men där var jag skeptisk i onödan.


Saken är den att alla förutom huvudpersonen, Michael Stone, har exakt samma ansiktsform och röst av samma skådespelare (Tom Noonan). Det är ett tecken på den djupa depression och själsliga förvirring som Stone befinner sig i. Extra ironiskt, med tanke på att han är eftersökt författare och föredragshållare i självhjälpsgenren. Ännu ett konvent på ännu ett hotell bland ännu några hundra anonyma åhörare späder på känslan av alienering i en oförstående värld.


Dockorna är ytterst välgjorda och rör sig fint. Michael Stone har ett uttrycksfullt ansikte (som inte liknar David Thewlis, som gör rösten). Det är en fröjd i sig att se dockornas kroppsdelar och anletsdrag röra sig i rent vardagliga rörelser, som att ta av sig kläderna och tvåla in sig i duschen. Ibland störs blicken dock av skåran mellan övre och undre halvan av dockhuvudet, som ser ut som en glasögonskalm. Men det brottet mot det verklighetstrogna gör förstås sitt till för stämningen av overklighet.


Till och med frun och sonen där hemma, hör vi på rösterna i telefonen, är en del av den anonyma massan som Stone inte får kontakt med. Men så sker underverket! Genom hotellrumsdörren hör han en kvinnas röst, en personlig röst som inte låter som alla andras! (Rösten görs av Jennifer Jason Leigh.) Han kastar sig ut och får tag i henne, lilla Lisa, anomalin i hans grå värld, Anomalisa. Varje ögonblick med henne är livsviktigt, men så känsligt. Hur skall han göra för att närma sig? Hur skall hon reagera? De är båda blyga och fumliga; "Förlåt!" - "Det gör inget!" är de vanligaste orden under större delen av deras konversation.


Lisa jobbar på ett call center i en småstad, och lever ett ensamt, stillsamt liv. Det är fint hur hennes personlighet tecknas upp medan Michael lyssnar på hennes röst medan hon berättar. Hon lever ett ytterst vanligt liv, och är så osäker på sig själv, men i Michaels ögon eller snarare öron är hon unik. Ändå är det ingen känsla av lyckligt slut som infinner sig. Hur länge skall den här såpbubblan av lycka hålla? De två är så olika, och utanför Michaels hotellrum ser alla andra människor fortfarande likadana ut.


Det är ändå bättre att Anomalisa inte blir den enkla lösningen på Michaels problem. Hans sinnestillstånd är så tungt och svårt, och han har helt klart känt så under lång tid, att det vore en lögn att tro att en enda person skall kunna komma med räddningen. Och stackars den personen i så fall, hur mycket skulle inte hänga på henne! Anomalisa är en sorglig film, men ärlig. Den är också originell och sevärd för sin drömska stämning och för de känslor den skakar fram.


fredag 26 februari 2016

Yta på Kompani1 Teater

The Shape of Things to Come är pjäsens originaltitel. Det är mycket som skall komma; en väg mot förväntade händelser, processer som förändrar tanken redan innan resultatet är på plats. Evelyn (Frida Liljevall) är konststudent, och att studera är ju något som skall leda till en examen och något nytt. Men på muséet träffar hon Adam (Peshang Rad), också student men en som har fastnat på vägen och hankar sig fram på dubbla jobb.


De två blir ett par, och Adams liv förändras - ja, hela Adam förändras. Evelyn är självsäker och van att ta för sig, och hon puffar Adam till att träna, äta bättre, klippa sig, skaffa snyggare kläder och så vidare. Det syns på honom, när de båda går för att träffa Adams vänner Jenny och Philip (Malin Güettler och Lars Bringås). Jenny och Philip är också på väg mot något; de skall gifta sig! Under vattnet, i dykardräkter! Också en stor händelse, något som kommer att förändra deras liv.


Neil LaButes drama är tätt skrivet, med intressanta samtal där replikerna flyter lätt och naturligt, där något alltid är på gång och något nytt alltid verkar lura runt hörnet. Ensemblen spelar sina roller säkert, samspelet fungerar bra och stämningen hålls på en hög, jämn nivå. Några flyttbara trälådor utgör scenografin, och jag gillar speciellt hur Lars Bringås skjuter omkring dem efter stämningen i scenen före eller efter: svängigt och litet småslirigt på festkvällen; hårt, slamrande och ilsket efter ett gräl.


Jag gillar det intellektuella spelet i pjäsen, och spänningarna som uppstår när förhållanden förändras. Däremot finns det ett antagande inbyggt i handlingen som efter hand kommer till ytan, där jag och flera med mig inte skulle hålla med pjäsförfattaren. Med det sagt är Yta med Kompani1 ändå en stark och underhållande föreställning på Stockholms scener just nu, och mycket sevärd.

Länk till Kompani1:s sida om Yta

torsdag 25 februari 2016

Elgars Cellokonsert i Konserthuset

Under ledning av dirigent Karl-Heinz Steffens inledde Kungliga Filharmonikerna sin konsert med Johannes Brahms Tragisk Ouvertyr (1880). Med dagens språkbrukt är det mer dramatisk än rent tragisk musik, sorglig på sina ställen, men inte alltför deprimerande för att sänka stämningen inför resten av den välkomponerade konserten.


Det är alltid roligt när en soloist stiger fram ur orkestern, och ikväll var det dags för Marie Macleod i Edward Elgars Cellokonsert i E-moll (1919). Det är svårt att förstå att detta vackra verk, ett av Elgars sista, blev så illa mottaget vid sin premiär. I mjuka vågor rör sig musiken, även över scengolvet, där melodin sprids vidare från cellosolisten genom orkestern. Steffens lät musiken klinga ytterst stillsamt och känsligt, nästan försiktigt i långa stunder. Macleod lät inte helt tonsäker i några av de mest krävande partierna, men hade en vacker klang och säkerhet i sitt spel.

Foto: Jan-Olav Wedin

Med stor energi fick Robert Schumanns Symfoni Nr 2 i C-dur (1847) avsluta kvällen. Både satsernas upplägg och det kraftfulla framförandet fick varje sats, förutom adagiot, att låta som ett fristående verk med uppfordrande avslutning. Helhetsintrycket var friskt, raskt, självsäkert, vilket å ena sidan gjorde att nyanser och inre variationer gick förlorade, men å andra sidan kändes uppfriskande efter den mycket återhållna Elgar-tolkningen. På så sätt blev konsertens innehåll såväl jämnt som varierat, och mycket givande.

tisdag 23 februari 2016

De gyllene frukterna av Nathalie Sarraute

Vad tycker ni om "De gyllene frukterna"? Visst är det en lysande roman? Eller - är den överskattad? Har tillskyndarna tagit miste? Och visat sin brist på sensibilitet?

Nej, det är inte jag som frågar, utan kören av osäkra tyckare i Nathalie Sarrautes korta roman med samma titel som den som diskuteras i boken. Vi rör oss i en aningen större grupp av människor än i Planetariet, men här är det desto viktigare vad man tycker och säger, för att inte stötas ut ur gruppen och ses ned på som okunnig i fråga om kultur. En sådan instängd, hårt styrd värld vi släpps in i och får närstudera!

Boken (den vi läser) inleds med ett positionerande följt av ett förlöjligande: på väg till en Courbet-utställning möter ett par en bekant som, för att inte behöva räknas till den stora massan som okritiskt beundrar skönheten i tavlorna, har hittat ett favoritverk i utställningen, ett litet mer udda och undanskymt. Men även den sortens "självständiga" avståndstagande går det förstås att fnissa och fnysa åt bakom hans rygg.

Huvudnumret i De gyllene frukterna är alltså boken med samma namn, vars konstnärliga värde diskuteras och dissekeras i sällskapet av kulturvänner där ingen vill upptäckas med att ha missat ett konstnärligt djup, men ej heller råka hylla ett pekoral. Nästan omärkligt (för ståndpunkterna är nästan godtyckliga) byter diskussionen sida. Ett tag är alla överens om att boken är ett mästerverk, och det finns ingen hejd på lovorden och vilka skyar den höjs till. Någon tycker annorlunda, tvekar om hon skall säga emot, vågar till sist göra det, och blir översköljd av motargument. Att råka förknippas med personen med den avvikande rösten är också en skam. Det är viktigt att hålla sig till den vedertagna åsikten.

Det är stor (men undertryckt) humor i hur gruppen strävar efter att hålla konsensus, hur de enskilda medlemmarna hittar argument för sin (allas) åsikt och håller fast vid den fastän de börjat glömma vad de ursprungligen själva tyckte. Kören av röster är namnlös, så säkerligen är några av dem samma personer som en gång hyllade De gyllene frukterna och som några år senare avfärdar den som banal.

Sarraute förstorar de små tvekandena inför grupptrycket och klär dem i poetiska dräkter: att våga säga emot de andras åsikter liknas vid strider, att kämpa emot en giftig dryck, eller att med sina ord liksom spotta ur sig en kaskad av vätska som åhörarna sedan måste torka av sig. Det är skrattretande men också allvarligt att tänka sig den här sortens tolkningsprivilegium, men också möjligt att se den här och där inte minst i svenskt kulturliv. Jag kan känna den sortens förvåning inför hyllningar av Henning Mankell, den mesta hiphopen, The Fishermen och annat jag har svårt att se något värde i, och det är vid de tillfällen jag är glad att jag har ett eget medium för att kunna berätta vad jag tycker.

Nathalie Sarrautes bok är aningen svårläst trots sitt korta omfång, med sina många röstbyten, lyriska överdrifter och djupborrande i detaljer, men jag rekommenderar åtminstone några sidor då och då för att påminna sig själv om att ha distans till det som verkar som den enda sanningen som inte tål motsägelser.

Fler böcker av Nathalie Sarraute:
Planetariet

Stort tack till Tekoppens Tankar som hade två exemplar och gav mig det ena!

måndag 22 februari 2016

Under pyramiden

Man skulle kunna göra en spännande film utan jättestor budget. Man skulle kunna göra en svensk äventyrsfilm utan specialeffekterna och de många scenväxlingarna i Hollywoodfilmerna. Det var nog vad regissören Axel Petersén ville med Under pyramiden, men tyvärr saknas spänningen och drivet som skulle göra filmen bra.


Där finns några ingredienser till en äventyrsfilm: En mystisk man som kommer och kräver tillgång till saker man aldrig hört om. En pappa som försvinner. Ledtrådar i form av flygbiljetter. Och i centrum: En antik Anubis-statyett i guld från det exotiska landet Egypten. Men där finns också flera stickspår som vagt hör till handlingen men inte bidrar till den: Att huvudpersonen, Katarina Oxe, nyss öppnat galleri och har en spännande vernissagefest. Att fadern är en känd konsthandlare. Att det snart skall öppna en stor utställning om Egypten. Skalar man bort sidospåren för att komma ned till handlingens kärna, så är själva mysteriet inte så stort.



En tunn handling kan kompenseras med ett bländande utanpåverk, men det har inte heller hänt här. Handlingen flyter framåt långsamt, med många scener där huvudpersonen agerar irrationellt. Det är ofta de mer svårbegripliga scenerna som dras ut så länge att de känns extra onödiga: Katarina letar igenom en massa skrymslen i familjens båt. Katarina går genom Tel Aviv hela dagen med en stor låda under armen istället för att stoppa ned den i sin stora axelremsväska. Katarina flyter avslappnat i havet med kläderna på medan hon lämnar väskan med guldstatyetten obevakad på stranden trots att de är jagade av samvetslösa män.


De här scenerna gör att Under pyramiden blir mer lik ett konstprojekt än en film med en handling, motiv och upplösning. Inga andra personer än Kristina blir heller egentligen verkliga; de kommer och går i hennes liv utan att ha några egna liv utanför bilden. Främsta känslan är att vi är inuti Kristina, som hamnat i situationer hon inte helt kan styra och inte helt begriper. Till exempel ljuger hon i passkontrollen om att hon kommit till Egypten för att se pyramiderna, och senare ser hon en pyramid - på håll, genom ett bilfönster, inte alls som en turist eller som hon kanske skulle önska. Den sortens scener ger en viss obalanserad njutning hos mig, när jag väljer att uppleva dem som konstinstallationer. Men samtidigt dominerar känslan av att något har blivit fel: Det var en äventyrsfilm vi kom för att se, men det var något annat vi fick.


söndag 21 februari 2016

Ann Leckie i Stockholm

Medan jag läste den sista boken i Ancillary-trilogin fick jag den fantastiska nyheten att författaren, Ann Leckie, skulle besöka Science Fiction-bokhandeln i Stockholm. På den angivna dagen (idag, några timmar innan jag skriver det här) tog jag mig till butiken, köpte de tre böckerna och fick dem signerade - och fick dessutom tre broscher av Leckie! Fler än jag lär ha känt en längtan efter att bära signifikanta broscher när vi läste om Radchaai och deras traditioner, och vad passar då bättre än tre broscher med centrala betydelser från varje bok?

Translator Dlique, silver och opal!

Efter signeringen följde en Meet & Greet med Ann Leckie och ett dussin hängivna och hänförda fans. Hon började med att läsa ur Ancillary Mercy, närmare bestämt ett favoritstycke, när Translator Zeiat anländer till Athoek Station och möts av en orolig förvaltare och Breq. Valet av stycke och uppläsningen underströk hur stor plats humorn har i den sista boken. Det kom också fram hur många, inklusive författaren, som tycker att översättarna Dlique och Zeiat är fascinerande och roliga personer. Leckie berättar att hon själv blev besviken över hur liten plats Translator Dlique fick i Ancillary Sword, och lät Translator Zeiat vara med så mycket i Ancillary Mercy för att gottgöra det för sig själv och läsarna.

Det framkommer också att Ann Leckie vet mycket mer om Presger och översättarna än vad hon skriver ned i böckerna, men att hon håller inne med det för att inte avtäcka mysteriet och göra det tråkigt. Det håller jag fullständigt med om, och gillar att hon lämnar det öppet för läsarna att själva spekulera. Men visst vore det spännande att få tag i den wiki hon skapat över sitt universum och har på sin dator? När Ann Leckie skrev första boken hade hon alla detaljer om världen i huvudet, men till andra boken startade hon sin privata wiki för att inte blanda bort fakta. Där lär det också stå mer om Anaander Mianaai och hennes bakgrundshistoria, som många är intresserade av.

Te är ju en viktig dryck i Radchaais imperium, som näringskälla, rituell dryck, statussymbol och så mycket mer. Till en början var tedrickandet ett lyft på hatten till C. J. Cherryh, i vars böcker te spelar stor roll (fast Ann Leckie är själv en selektiv och ivrig tedrickare), men efter hand fick teets betydelse egen fart i berättelsen, som så ofta kan hända. Ann Leckie berättar för övrigt att hon inte skriver detaljerade synopsis utan låter historien leda sig själv vidare från situation till situation. Jag tänker mig att det bidrar till att hon har så fint öga för signifikanta detaljer som inredning och sånger; de ger inte bara lokalfärg utan kan också vara McGuffins, och ofta betyda något för personerna och trigga dem till att handla.

Ann Leckie med sin Hugo!

Med det i tankarna finns det de som klagar på att Breq, huvudpersonen, är kall och handlar utan förankring i sina tankar och känslor. Det är naturligtvis ett mycket medvetet sätt att skriva, då Leckie vill att vi skall förstå att Breq har en hel regnbåge av känslor som hon själv inte alltid förstår, och hon har lagt ned en hel del tid och fine-tuning på att ta bort tydliga känslomarkörer ur texten.

Ett filmbolag har option på att göra TV-serie av Ancillary-serien - en option, bara, så det är inte säkert att det blir av. Ann Leckie (och många andra) skulle förstås bli extremt besviken på whitewashing eller liknande fummel med den androgyna aspekten av Radchaai, och skulle inte gå med på det. Men förutom en värld som liknar det hon själv tänkte sig skulle hon tycka om en värld där de har använt hennes material på ett annorlunda sätt och gjort något olikt men bra. Men ännu hellre skulle hon vilja se en opera baserad på ancillaries - en av den gamla sortens operor där kören är en viktig roll, som i till exempel Boris Godunov.

Vad gäller musiken i böckerna så har inte tänkt ut melodierna till de många charmerande eller sorgliga visor som sjungs där, förutom att två av melodierna är tänkta att vara baserade på medeltida melodier, men med texten översatt till Radchaai och tillbaka till engelska så passar inte orden till melodierna. Leckie är dock förtjust över att fans har skrivit egna melodier till sångerna, till exempel den fantastiska "1000 eggs all nice and warm". Och sub rosa säger hon att hon gillar fanfiction och liknande verksamhet i hennes universum, även om hon inte officiellt kan vara för det.

Det finns två noveller som utspelar sig i Radchaai-universat, och bland annat berättar She Commands Me And I Obey historien om hur Breq kommer över den närmast obegränsade summa pengar hon har i Ancillary Justice, om än med andra namn än de som används i trilogin. Ann Leckie håller nu på med en ny bok i universat, där Geck kommer att träda in i handlingen. Jag ser fram emot att läsa den när den kommer ut nästa år! Och jag är mycket tacksam över att ha fått höra några personliga ord från den intelligenta och intressanta författaren Leckie.

Intervjun filmades och kommer säkert att göras tillgänglig av Science Fiction-bokhandeln inom kort.

Böcker av Ann Leckie:
Ancillary Justice
Ancillary Sword
Ancillary Mercy

lördag 20 februari 2016

Jamison Ross på Fasching

Det fyra man starka bandet äntrar scenen. Pianisten spelar ett intro, sedan börjar mannen spela som är både trummis, sångare och kvällens publikdragande namn: Jamison Ross. Först bara trumrytmer, därefter kommer resten av musikerna in och tar för sig, i tur och ordning, litet sökande och trevande. Jamison Ross sjunger en ordlös sång som övergår i variationer över vinjettmelodin från Cheers: "don't you wanna go / where everybody knows your name / and they're always glad you came..."


Första låten Epiphany följs av Emotions, båda från plattan Jamison som nominerades till en Grammy för Best Jazz Vocal Album. Jamison Ross berättar generöst mellan låtarna om sin bakgrund, om jazz och annan musik som influerat honom, hur han tänkte när han skrev låtarna - Emotions handlar om en artists dagliga kamp för att hitta sin väg oc skapa. Sedan spelar de Martha's Prize, även den från skivan, en mycket fin instrumentallåt där det hörs hur begåvade och samspelta musikerna är. De är barndomsvänner och har spelat tillsammans sedan de gick på college i Florida, men det är inte ett halvbra kompisgäng utan fyra skickliga instrumentalister vi hör. Rick Lollar spelar flera långa, fantastiska gitarrsolon. Chris Pattishall på piano spelar också vackra solon och illustrerar ofta Jamison Ross mellansnack med passande melodier. Basisten, vars namn undflyr mig, spelade stadigt och initierat under hela konserten, och blommade upp i ett rikt solo mot slutet av konserten.


Första set avslutas med en lång, långsam version av Sack Full of Dreams, en låt Jamison Ross skrev som motvikt till de sorgliga händelser vi ser på nyheterna. Som för att understryka hoppet övergår låten i We Shall Overcome på slutet. Ross har en stor, vacker soulröst, och även om jag bäst tycker om låtarna där den ramas in av de hetsigare jazztoner, känns det som ett underverk när han sveper in publiken i sin starka, känslofyllda sång.

Första låt i andra set är den som blivit mest populär från skivan, trots att den inte var hans egen favorit: These Things You Are To Me, skriven av Carmen Lundy, den som upptäckte Jamison Ross och tog honom med på turné när han var ung och ny i musikvärlden. En annan sång som Ross och bandet framför innerligt och äkta är Don't Go To Strangers, som Etta Jones gjorde känd.

Det finns ett tydligt inslag av blues i mycket av Jamison Ross musik, och även om den sidan inte hör till mina favoriter, så är bluesen intensivt uppskattad av den övriga publiken på Fasching. Efter en extra lång och stillsam Bye Bye Blues kommer en litet mer jazzig och hetsig variant av Deep Down In Florida. Den låten är en så härlig anomali, eftersom melodin och harmonierna helt klart är blues, men texten handlar om att solen alltid skiner, och att han skall ta flickvännen till stranden... Roligt! Don't Stop Til You Get Enough smyger bandet skämtsamt in innan de lämnar scenen.

Men vi vill förstås ha extranummer och det får vi. Först en ensam Jamison Ross, viskande trummor och smekande sång, i Norah Jones Seven Years. Resten av bandet tar plats, och avslutar med Beatles Yesterday. Nej, alla avslutar med Yesterday, gemensam sång och fin stämning. Jamison Ross är en god musiker och generös människa som jag hoppas att vi får höra mycket mer från.


fredag 19 februari 2016

Shakespeares dotter på Strindbergs Intima Teater

Med utgångspunkt i några belagda rader ur världshistorien har Görel Crona skapat en pjäs om en dramatisk period i en kvinnas liv på 1600-talet. Inte någon okänd kvinna, utan Shakespeares dotter, vilket knyts in på några kanske litet väl långsökta sätt. Det är en gedigen föreställning; en form av helaftonspjäs på bara en timme, med ett scenrum där de rätta detaljerna bidrar till stämningen.


Görel Crona spelar Susanna Hall, och gestaltar alla roller hon möter under sin dag. Som läkarhustru kan hon blanda till alla mediciner lika väl som sin man, men om hon som kvinna gör det är det inte bara olagligt, utan grund för häxerianklagelser. Så vad kan hon göra när maken rest bort och hennes käre far behöver bot mot sina plågor?

De dagar hon såg fram emot att spendera ensam och i stillhet blir tvärtom några av de mest dramatiska i hennes liv. Med stora, vackra gester och inlevelsefullt kroppsspråk tar Susanna Hall och hennes omgivning form framför oss. Replikerna och rörelserna genom rummet är synbarligen omsorgsfullt uttänkta och framförda av Görel Crona, och många kommer att sugas in i världen hon skapar med sin kropp. För egen del känner jag mig ogin när jag inte uppskattar framförandet lika mycket som åskådarna intill mig. Jag upplever språket och uttrycket som en smula förenklat, och handlingen sammanpusslad litet för väl. Men jag ser också att för att vara en timslång berättelse spelad av en enda skådespelare är pjäsen Shakespeares dotter mycket väl skriven och framförd, och många andra kommer att gilla den mer än jag.


Länk till sidan om Shakespeares dotter på Strindbergs Intima Teater

torsdag 18 februari 2016

Kristina Matousch på Galleri Riis

Det händer alltid många saker i en stad. På ett ställe byggs något nytt, i en gammal verkstad har någon startat en ny verksamhet, ett staket har satts upp för att hindra tillträde, ett galler sitter kvar sedan årtionden och ingen minns varför. Just galler och andra avskärmningar har Kristina Matousch letat upp och skapat dubbla konstverk av, i Lund, Malmö och Brooklyn. Bakom varje galler hon valt ut har hon satt en blankputsad fyrkantig stålplatta och sprayat färg på och igenom gallret. Resultatet, varje kvadratiskt konstverk som fått följa med till Galleri Riis, visar alltså gallrets mönster.
 Det visar också dess färg, eftersom Matousch alltid valde att spraya med en färg som matchade gallrets egen färg. Trots den visade hänsynen lämnar processen ofta ett avtryck på det avbildade gallret; en fyrkant av färg som kan komma att förbrylla förbipasserande som inte vet varför det uppstått, och ur en annan synvinkel också vara en del av konstverket.
Ett bildspel i galleriet visar konstnären i aktion intill flera av de avbildade gallren. Det är intressant att se de utvalda platserna. Men det är också givande att se på de färdiga verken och låta tankarna utforska historien. Varje verk bär på flera bakgrundshistorier: Varför sitter gallret just där? Någon vill kanske skydda sin surt förvärvade men efterlängtade motorcykel. Används gallret till det det ursprungligen sattes upp för? Om avgränsningen inte är effektiv kan ett glest galler bli en klätterställning för barn. Vem tillverkade gallret? Vem skapade mönstret? Finns det en standard för de där modellerna man ser så ofta? Kommer de från samma fabrik?
En tavlar visar ett mönster fint som tårtpapper, andra visar grövre konstruktioner. Jag kan förstå att man inte ville välja bort några verk, men med så många upphängda i flera horisontella rader blir intrycket överväldigande. Jag valde att närstudera några av verken, fundera över deras historia utan att veta var de kom ifrån, och bara ta in deras estetiska uttryck. Jag uppskattar verkligen Kristina Matouschs moderna form av landskapsmålning och hur hon hittar sina motiv i mellanrummen, de som vi tar för givna, ofta inte reflekterar över men ser varje dag.

Länk till Galleri Riis sida om utställningen


onsdag 17 februari 2016

Carol

Att inte få leva ut sin kärlek för att omgivningen säger att den är fel. Att inte få leva ut sin kärlek för att man skulle ta ens barn ifrån en. Det var den kalla verkligheten år 1950, i USA eller närmare bestämt New York, där Carol Aird lever i filmen som har namn efter henne. Men det har hon ändå gjort, i skymundan, tills det inte bar längre och hon måste bryta med sin man. Carol är en stark men splittrad kvinna. I de flesta sammanhang är hon självsäker, till den grad att hon kan verka överlägsen och rovdjurslik, men ibland dras marken bort under henne och hon förlorar sin resning.


Filmen har två huvudpersoner, och den andra är Therese, med enklare bakgrund, ung och på väg att hitta sin riktning i livet. När Carol bjuder henne på lunch första gången tar hon samma som Carol - pocherade ägg, cocktail, cigarett - i sin iver att inte göra fel, och likna den fascinerande, världsvana kvinnan.


En av filmens styrkor är att den antyder Carols tidigare förhållanden med kvinnor; just hon är ingen nybörjare som överraskas av vad som händer. Dessutom finns hennes första lesbiska kärlek kvar i hennes liv, barndomsväninnan Abby, och vänskapen har bestått när passionen tagit slut.


De två kvinnorna rör sig i flera från varandra skilda kretsar; Therese med pojkvännen, Therese med pojkvännens vän som också är intresserad, Therese med Carol, Carol med sina societetsvänner, Carol med maken Harge, Carol med den älskade dottern Rindy. Tyvärr är det ett tecken på hur splittrad jag uppfattar filmen; en mosaik som inte bildar en helhet. Todd Haynes' tidigare film Far From Heaven upplevde jag på samma sätt; som en sekvens av viktiga scener som inte hölls samman av en själ. Inget av det som händer är ytligt beskrivet men jag finner inget djup eller sammanhang. Men jag är fullt medveten om att många, många andra känner annorlunda, så det handlar säkert om ett bildspråk och en ton som helt enkelt går mig förbi.


Några av de bästa scenerna i filmen är på ett luxuriöst hotell i Chicago, dit de två kommer efter flera dagar på resa tillsammans. Therese är både sig själv och influerad av Carol; hon beundrar det vackra tyget i gardinerna och inredningen, men med drömska, smeksamma rörelser som någon som är van vid att känna, njuta, uppleva och ta för sig.

Miljöerna och kläderna är förstås vackra, men jag är glad att designen inte fått ta för stor plats utan stöttar historien, som den skall; Carol har naturligtvis dyra, perfekt kombinerade kreationer och det är en del av hennes personlighet. Min brasklapp om yta och djup kan man kasta bort; jag är glad att filmen gjordes och att vi har fått en Julia & Julia-historia från femtiotalet.


måndag 15 februari 2016

Star Wars: Tales from the Mos Eisley Cantina

År 1995, långt efter de ursprungliga Star Wars-filmerna och innan The Phantom Menace, utkom boken Tales from the Mos Eisley Cantina. (Det kom också en bok från Jabbas palats och en om bounty hunters.) Det är en samling noveller skrivna av olika science fiction-författare, där varje berättelse sätter en eller ett par varelser ur den legendariska Cantina-scenen i fokus. Författarnamnen är inga jag känner igen, men det beror nog mer på min okunskap. Wikipedia har en lista över vem som skrivit vilken novell och om vilken av de olika typerna.

Så gott som alla berättelser utspelar sig åtminstone delvis i cantinan under scenen vi ser i filmen, och ger andra perspektiv åt händelserna. Men framför allt berättar de historier om de mycket olika livsformerna, hur de kom till Tatooine och vad som hände dem senare. En del huvudpersoner återkommer i andras noveller, och ett par av historierna är direkt sammanvävda med varandra.

Det finns förstås en berättelse om stackars dumme Greedo, en annan om Dr. Evazan och Ponda Baba, fulingarna som muckade med Luke och fick plikta med en arm. Det härliga bandet Figrin D'an and The Modal Nodes figurerar i flera noveller - någon hatar deras musik, en annan upplever sin lyckligaste stund när han äntligen får höra dem spela. En del av bargästerna har kontakter med rebellrörelsen. Vi får även höra en Stormtroopers historia. En av de mest intressanta novellerna, Nightlily: The Lovers' Tale, handlar om hur attraktionen kan uppstå över rasgränserna.


Olika författare och olika utgångspunkter ger olika bra resultat, men till största delen är boken en härlig källa till information om annorlunda världar och livsformer, och ibland om sorg och hämndlystnad orsakad av Imperiets härjningar. Man får en god bild av maktspelet mellan Jabba the Hutt och hans rivaler och lejda mördare, och även hur mindre tursamma existenser försöker hanka sig fram i den ökända, våldsamma hålan Mos Eisley.

lördag 13 februari 2016

Martin West på Galleri Olsson

Grått är inte den enda färgen i utställningen Guide to Gray, men verken lyfter med fin estetik fram nyanser av såväl grått som andra ofta underskattade färger; varianter i gult och grönt på beige och mörka skuggtoner. Det är inte bara färgerna som uppvärderas i verken, utan även mönstren. De första tavlorna har repetitiva (men dock varierade) motiv av trianglar, den sortens geometriska mönster man ibland kan se på mattor och andra dekorativa element i offentliga miljöer. Upplyfta i ögonhöjd kan man stanna upp och närstudera de små skiftningarna i färgkonstellationerna.


Ännu mer rogivande för ögonen är tavlan där trianglarna i mitten ser ut att lysa av starkt vitt ljus, kanske reflekterat från åskådarens sida eller kommande inifrån; det ser inte ut som en lampa eller en spotlight utan man kan tänka sig att ljuset kommer från en lysande människogestalt.

I ett av verken har Martin West renodlat mönstret så att det bildar pyramider med tydliga skuggsidor, spetsiga men så mjuka i färgerna att det lockar till att röra vid spetsarna.


Andra tavlor har geometriska motiv som brutit sig loss ur rätlinjigheten och, i jämförelse med de andra, verkar röra sig över tavlan. Än en gång är nyanserna valda så att det blir harmoniskt men inte förutsägbart. Ett par vägghängda verk är gjorda i vitmålat trä, där enskilda rutor i ett rutnät har olika vinklar gentemot betraktaren och på så sätt skapar en monokrom och tredimensionell motsvarighet till de målade tavlorna. Ändå är det de platta tavlorna som känns djupast.

Länk till Galleri Olssons sida om Guide to Gray


torsdag 11 februari 2016

Suffragette

Det är mindre än hundra år sedan kvinnor fick rösträtt i Sverige. Filmen Suffragette utspelar sig i Storbritannien 1912, då kvinnornas kamp för rösträtten nådde en höjdpunkt. Tvättarbeterskan Maud Watts (Carey Mulligan) står i fokus, när hon dras in i rörelsen och får lida för sitt engagemang. Det är annars en styrka att filmen visar kvinnor med olika samhällsställning, och för vilka kvinnorättsarbetet får skilda konsekvenser. Apotekaren Edith Ellyn (Helena Bonham Carter) har stöd av sin man, och kan göra mycket för arbetet. Andra blir däremot förbjudna av sina makar att delta, för att de blir utskämda i omgivningens ögon och riskerar fängelse och att förlora jobbet.


I några scener önskar jag att kameran varit stadigare (för att slippa bli åksjuk av skakningarna), men till största delen är det nära följande fotot ett bra sätt att ge ytterligare förståelse åt situationen. Vi ser huvudpersonerna i små grupper eller i närbild i masscener. Kvinnornas aktioner tystades ned av tidningarna, så det fanns liten chans att veta hur stor proteströrelsen var även om man hade tillgång till nyheterna. Inte heller hade de facit från historien; de hade ingen aning om hur nära de var att uppnå rättvisa, eller om de någonsin skulle lyckas. Det gör det enskilda engagemanget ännu svårare; varför offra sitt eget rykte och liv om inget blir bättre? Det är en fråga som aktivister över hela världen och i alla tider lär ställa sig.


Men rättvisan var långt borta i kvinnornas vardag, vilket Maud Watts visade i sitt vittnesmål från tvätteriet. För två tredjedelar av männens lön jobbade kvinnorna längre dagar med tyngre, farligare uppgifter. Lagarna var stiftade så att en mor inte hade rätt att bestämma över sina barn. Ännu en milshög tröskel; med så många fakta staplade mot jämställdhet, hur skulle man orka kämpa för att jämna ut spelplanen? All heder åt kvinnorna och männen som vågade börja.


Det mest motbjudande i filmen är för mig hur naturligt män i alla positioner avfärdar kvinnor som omöjliga att låta rösta, fatta beslut, ta plats i parlamentet. Levande tänkande människor, som går bredvid dem varje dag! Som sägs vara underlägsna, när man med bara litet efterforskning ser så många ovärdiga, okunniga män (om än inte alla) tillika intelligenta, idérika kvinnor (om än inte alla). Det går att finna fler situationer av nedvärdering och förnekande av de mänskliga rättigheterna; svarta under västvärldens slavepok, gästarbetare i oljeländerna, och, fortfarande, kvinnor i alltför många av världens länder. Man förundrar sig över blindheten och arrogansen hos förtryckarna.


Suffragette visar hur hårt kvinnorna behandlades för att de kämpade för lika villkor; polisvåld, fängslanden, tvångsmatning av hungerstrejkande, utfrysning i hemmakvarteren. Filmen visar det så att det känns i kroppen; fysiskt och mentalt. Jag är så tacksam över att de modiga kvinnorna vågade och orkade slåss för vad de hoppades på, och min beundran för dem har vuxit ännu en bit.


tisdag 9 februari 2016

Paradise Lost och Paradise Regained av John Milton

John Milton levde mellan 1608 och 1674 i England. Han fick en god utbildning och studerade vidare på egen hand. Milton företog också en bildningsresa i Frankrike och Italien där han fick uppleva andra kulturer och lära känna nyckelpersoner i samhällslivet - han träffade till exempel Galileo Galilei i Florens. Han skrev både lyrik och politiska böcker med argument för hur samhället och kyrkan skulle styras. Paradise Lost skrevs (dikterades) mellan 1658 och 1667, då Milton blivit fattig och förlorat synen, men så fort verket publicerats blev det uppmärksammat och uppskattat. Milton skrev pendangen Paradise Regained och gjorde uppdateringar av verket, och en andra revision av Paradise Lost gavs ut samma år som poeten dog.

Paradise Lost beskriver ingående och lyriskt händelserna då Gud förkastade Satan, skapade världen och människorna, och hur Satan lyckas lura Adam och Eva att synda och bli utdrivna ur Paradiset. Dessa omvälvande händelser är ju centrala för den kristna tron och dåtidens verklighetsuppfattning, men beskrivs ganska kortfattat i Bibeln. Milton fyller ut historien med miljöbeskrivningar, dialoger, och inte minst teologiska antaganden om ondskans natur.

De första kapitlen handlar om hur Satan och hans djävlar Beelzebub, Belial, Mammon, Mulcibero och Moloch kastas ut från Guds himmel, flyr från sitt straff men finner sig förvisade till underjorden. De diskuterar sinsemellan; skall de nöja sig med existensen i djupet, eller försöka vinna tillbaka himlen? De samlar sig till strid mot Guds änglar, och det är verkligen en häftig strid som utkämpas. När djävlarna besegrats samlar de sig till en ny plan. De har hört att Gud har skapat en ny värld, och därtill en ung och svag varelse som bebor den nya världen. Vilken hämnd det vore att förleda och korrumpera Guds nya skapelse!

Så får vi läsa en känslig och lyrisk uttolkning av skapelseberättelsen, och hur Gud skapar Adam och sedan Eva (med återkommande påpekanden om att kvinnan är underlägsen mannen redan i sin konstruktion). De två människorna lever lyckligt i Paradisets vackra och välkomnande natur, och samtalar med Gud och ärkeängeln Rafael. I kapitel sju berättar ängeln Rafael för Adam hur världen skapades, och Adam berättar sedan för honom vad han själv varit med om sedan han skapades av Gud.

Genom hela boken använder sig Milton av händelser och gestalter ur klassisk mytologi, som ett sätt att väva in äldre tiders tro och världsåskådningar i den sanna kristna tron. Kapitel sju inleds med att författaren åkallar astronomins musa Urania att skänka honom visdomen att berätta allt sanningsenligt. Urania får här en roll som annars Den Helige Ande har. Stilgrepp som detta visar hur de grekiska och romerska kulturerna, som ju hade sin storhet innan Jesu födelse, hade viss kunskap men inte den slutgiltiga sanningen om teologi och världens beskaffenhet.

Satan lyckas ta sig in i Paradiset och i form av en orm lura Eva till att äta frukten av det enda träd som Gud förbjudit dem, och därtill övertala Adam att också smaka. De nya kunskaperna som följer med handlingen blandas genast med oron och ångern över att ha brutit mot den enda lag de hade att följa. Såväl de två människorna som de gudomliga varelserna blir sorgsna över hur Eva och Adam svikit Guds förtroende för dem, och straffet för överträdelsen är att de skall fördrivas från Paradiset, och som dödliga leva ett hårdare liv på jorden.

Men innan de kastas ut kommer ärkeängeln Mikael och talar tröstande med Adam. Han berättar om händelser som skall följa efter dem; fler synder, men också fler tecken på Guds nåd. Han berättar om Noaks ark, och till sist även om hur Guds son Jesus skall komma till jorden och med sin osjälviska uppoffring upphäva synden som Adam och Eva orsakade. Medan detta samtal mellan Mikael och Adam pågår sover Eva, men Gud kommer till henne i drömmen och talar tröstande även till henne. En aning hopp, alltså - men så sänds de båda ut och Paradisets dörrar stängs bakom dem.

The brandished sword of God before them blazed,
Fierce as a comet; which with torrid heat,
And vapor as the Libyan air adust,
Began to parch that temperate clime; whereat
In either hand the hastening angel caught
Our lingering parents, and to the eastern gate
Led them direct, and down the cliff as fast
To the subjected plain; then disappeared.
They, looking back, all the eastern side beheld
Of Paradise, so late their happy seat,
Waved over by that flaming brand; the gate
With dreadful faces thronged, and fiery arms:
Some natural tears they dropt, but wiped them soon;
The world was all before them, where to choose
Their place of rest, and Providence their guide:
They, hand in hand, with wandering steps and slow,
Through Eden took their solitary way.

I min utgåva följer sedan den mycket kortare boken Paradise Regained. Efter ett inledande kapitel om Jesu ankomst till världen och hans ungdomsår, tar sig sedan Satan ännu en gång in i berättelsen. Det är berättelsen om hur han frestar Jesus under hans fasta i öknen som Milton har broderat ut och fyllt med spänning. Men Guds son är starkare än människorna, och står emot Satans falska löften. Så går Kristus iväg från lockelsen, fri att arbeta för människans frälsning. Men först går han i stillhet hem till sin mors hus - en vacker, poetisk syftning till kvinnan Maria som den ljusa, löfteshållande motsvarigheten till Eva.

De komplicerade inledande böckerna (kapitlen) gör Paradise Lost till en svår bok att ta sig in i. Djävlarnas och änglarnas språk är avancerat liksom beskrivningarna av striderna, och ordlistan i slutet av min utgåva är sällan till hjälp (även om jag uppskattar den). Efter en lång invecklad replik kan talaren skifta på en rad, nästan omärkligt om man inte är uppmärksam. När handlingen övergår till skapelsen och människorna blir den mer lättläst, dels för att historien är känd och dels för att Adam och Eva tilltalas med ett enklare språk.

Miltons ambitioner är beundransvärda; att knyta in klassisk mytologi i den kristna teologin, att framställa skapelseberättelsen som den dramatiska berättelse den är, och att visa hur människan syndade och vikten av lydnad mot Gud. Paradise Lost och Paradise Regained är spännande och upplysande berättelser; milstolpar i vår idéhistoria, och att läsa dem är en teologisk bildningsresa.

söndag 7 februari 2016

Olle Olsson Hagalund på Sven-Harrys

Den gedigna utställningen med verk av Olle Olssons Hagalund på Sven-Harrys är en välgärning på många sätt. Tavlorna från mitten av nittonhundratalet visar många stockholmsmiljöer som i bästa fall går att känna igen i dagens stad. Det är roligt att leta efter bekanta utsikter och då och då känna igen sig! Konstmuséet har fått låna in många bilder från andra museum och privata ägare, och fyllt väggarna med de inbjudande motiven



Men det är just det att så många av kvarteren är borta idag - inte bara förändrade, utan rivna, som i fallet med stadsdelen Hagalund. En bit av Hagalund finns uppställd som tredimensionell modell i utställningen - öppna, välkomnande småstadstomter. Det är fint att se på de personliga husen, men tråkigt att tänka på att nästan inget finns kvar idag. En tröst är då Olle Olssons färgrika och livfulla tavlor av omgivningarna som ju är bevarade och älskade.


Penseldragen är grova och de räta linjerna oftast aningen skeva mot varandra, men det ser långt ifrån slarvigt ut, utan ger istället intrycket av miljöer fulla av liv och energi. Det naivistiska med starka färger och tydliga konturer blir heller aldrig insmickrande kitsch, sådant som gör sig simpelt för att bli lättälskat, utan är målat med säkerhet och tyngd i uttrycket. Och därtill en förmåga att se skönhet i vardagliga bilder, som till exempel tavlan Brandgavel i Hagalund, som visar en ljus vägg vid vilken några solrosor planterats - inte alls harmoniskt komponerat, men man ser vilken daglig glädje någon kan ha av att titta mot de där höga blommorna.


I scener med folkmassor kan enskilda individer tecknas med några svepande penselstreck eller till och med reduceras till färgplumpar. Men Olle Olsson målar också porträtt och andra tavlor där flera människor står i fokus. Med samma teknik som får motiven att dra mot tvådimensionalitet blir också ansiktena tydligt Olle Olssons skapelser, men inte utan att förlora originalitet och, framför allt, sympatin som genomsyrar alla konstnärens bilder.

Även om man inte känner igen sig i stockholmsmiljöerna är det en fröjd för själen att gå runt och se den stora samlingen tavlor av Olle Olsson Hagalund, och vi är många som är tacksamma mot Sven-Harrys för den här fina utställningen.

Länk till Sven-Harrys sida om Olle Olsson Hagalund


lördag 6 februari 2016

Älskaren på Kompani1 Teater

Harold Pinter har skrivit pjäser som innehåller maktspel, relationer mellan män och kvinnor och en drömlik realism som är på gränsen till övernaturlig. Älskaren är en tät väv av alla de trådarna.

Fåtöljen och soffan av smakfull design antyder ett välbärgat hem - bekymmerslöst, vill man gärna tro av den luftiga, ljusa designen. Hustrun (Frida Liljevall) plockar med kuddarna medan hon tar avsked av maken (Ruben Lopez) på väg till arbetet. Men han får inte komma hem för tidigt, för hennes älskare skall komma till henne på eftermiddagen. Åh, att leva så frigjort och obekymrat, utan svartsjuka som stör möjligheterna till ett behagligt liv! Men just idag vill mannen veta mer om älskaren. Och honom själv, tänker hustrun på att han sitter på kontoret och arbetar medan älskaren är hos henne?


Medan jag ser de inledande scenerna sorterar jag ledtrådar till alternativa förklaringar till vad som händer. Många vet från tidigare Pinter-verk som Old Times med flera att en eller flera på scenen kan ljuga eller fantisera, och att "verkligheten" kan skapas i ögonblicket av vad som sägs. Vem talar sanning? Är någon av dem galen?

När älskaren kommer till kvinnan startar ett rollspel som blixtsnabbt vänds i sin motsats, gång på gång. När nu de båda otrogna är med varandra börjar de mer och mer att hänvisa till sina liv utanför kärleksmötet; "Jag kan inte göra såhär, jag är ju gift!" Älskaren, och även älskarinnan, tycks ha större problem av förhållandet än den äkta maken.


Den relativt rymliga scenen på Sibyllegatan känns just så trång och instängd som den skall vara för mannens och kvinnans alltmer allvarliga lekar, och rött strålkastarljus gör älskarnas möte overkligt på ett både skrämmande och tilldragande sätt. Pjäsen Älskaren uppförs skickligt och fascinerande av Kompani1, och jag ser fram emot att se mer på den här scenen.

Länk till Kompani1:s sida om Älskaren

fredag 5 februari 2016

En saga om visan på Kägelbanan

Martin Tode har varit en engagerad vissångare och -kompositör sedan ungdomsåren. Tillsammans med Mikael Röhstö (bas) och Magnus Grenfeldt (gitarr och stämsång) bjöd han in till en viskväll; en historisk exposé som slutade i egenkomponerade nummer. Scenen var varmt dekorerad med stora kandelabrar och en låtsasbrasa bakom musikerna, som om vi var inbjudna till ett ombonat hem.


Bellman får man aldrig glömma! Det är förstås tacksamt att börja med honom, men extra trevligt att istället för någon av de mest kända sångerna få höra en mindre känd men minst lika underhållande, om när det brann hos Movitz och det var bråttom att rädda instrumenten. Innan vi lämnade 1700-talet fick vi också höra Anna Maria Lenngrens korta och smarta verser om Cornelius Tratt.

Visor sjungs ju inte bara av kompositören utan sprider sig förhoppningsvis och tolkas av andra. Frödings översättning av Robert Burns poesi följdes av Frödings Strövtåg i hembygden som också sjungits av Mando Diao. Andra viktiga stämmor ur visans värld som sjöngs fram på scenen var Ulf Peder Olrog, Dan Andersson (i snabbt men värdigt tempo), Lasse Lucidor och Cornelis Vreeswijk. Jag gillar verkligen att Martin & Direktionen, som de kallar sig, inte väljer att lägga an en tidstypisk ton utan spelar visorna från alla seklen som ett modernt akustiskt gitarr-bas-band. Därtill är det en lisa att Martin Todes röst är långt från de affekterade trubadurstämmor som man så lätt tröttnar på, och istället låter avslappnad och naturlig.

Första akten var resan genom historien. I andra akten kom verken från egen penna; först en visa skriven av brodern, sedan Martin Todes sånger från vardagen. Hans berättelser från familjelivet gör sig väldigt bra i visform; ögonblicksbilder från krångel och glädje, tillfällen som kanske inte är världsavgörande men känns väldigt viktiga just då. De är personliga, men man kan leva sig in i dem och ofta känna igen sig.

Större ambitioner hade på flera sätt visan Champagnegaloppen; samhällskritisk och mer abstrakt text, fin melodi och komplicerade harmonier. Den följdes av kommentaren "Vi tar en enkel melodi om barnen istället", men sången om när dottern Lina börjar skolan var möjligen enklare, men allt annat än simpel; fin melodi och komp gjorde den till ännu en hörvärd visa.

Var det sista numret? Nej, det ville inte publiken! Vi fick två covers som extranummer; en låt av Joni Mitchell och Beatles intrikata Norwegian Wood med egen text. Så slutade en mycket uppskattad kväll.

torsdag 4 februari 2016

Ancillary Mercy av Ann Leckie

Finns det ledtrådar till handlingen i boktitlarna? Först Ancillary Justice, sedan Ancillary Sword och till sist Ancillary Mercy. Av flera skäl skulle jag själv byta plats på de två första titlarna, men jag litar på Ann Leckies vilja och njuter av hur orden, liksom så många andra namn i hennes universum, ligger så bra i munnen och väcker längtan efter att uttala dem. Justice, Sword och Mercy är ju också beteckningar på, i fallande storlek, skeppen i flottan som håller säkerheten i områden kontrollerade av Raadch.

Men redan i första boken upptäckte huvudpersonen, Breq, en schism i den allra högsta ledningen, mellan de olika klonerna av Anaander Mianaai, kejsaren sedan tretusen år tillbaka. Hatet mot Anaander Mianaai som drivit Breq har fått bränsle inte bara av de illgärningar som Breq själv fått utstå, utan även av vad hon har sett av Raadchs brutala styre vid annekteringar och bestraffningar av nya civilisationer. En ny strid mellan ena halvan och den andra leder oundvikligen till mer och mer av onödig förstörelse, något Breq har liten förståelse för.

Det är på ett sätt fel att kalla Breq för huvudperson, eftersom en av stötestenarna i handlingen är att hon inte räknas som en person. Hon har varit en ancillary, eller rättare sagt ett helt Justice-skepp, en AI med tusentals uppkopplade ancillaries. En viss originalitet blir alltid kvar efter att en person blivit uppkopplad till ett AI, liksom personligheten blir förändrad igen om uppkopplingen tas bort - under handlingens gång ger Ann Leckie fler och fler exempel på det. För en vanlig medborgare är det dock en anomali att se en ancillary, ett skepp eller en rymdstation som en person, hur självständig den än är i handlingskraft, intentioner och till och med vad den gillar och ogillar.

En del läsare förvånade sig över att Breq i Ancillary Sword fattade beslut som gav rättvisa åt diskriminerade folkgrupper i Athoek-systemet som hon sänts att skydda. För egen del såg jag det främst som ett utslag av logik; precis som hon under sin tid som skepp sett till att alla hennes ancillaries' behov var tillfredsställda, gjorde hon detsamma för alla medborgare i Athoek-systemet. Dessutom hade hon tusen års erfarenhet av hur omild behandling av befolkningen skapade missnöje och i längden revolution och blodiga sammandrabbningar.

I Ancillary Mercy sträcker sig dock Breqs form av omsorg ännu längre, då hon börjar se till möjligheterna att erkänna skepp, ancillaries och rymdstationer som autonoma varelser. Det överraskar mig till en början, men så har jag visst läst av Breq och hennes berättelse alltför konkret hittills; de rationella analyserna av andras känslotillstånd och logiska avvägningar av vad som är klokast att göras härnäst har egentligen dolt en ström av genuina känslor, såväl hos Breq som hos alla runt henne. Det kastar om förhållandena och placerar både Breq och mig, läsaren, i nya omständigheter, vilket är oerhört spännande på ett nytt sätt.

Jag uppskattar också verkligen de många olika sätt som Ann Leckie vänder science fiction-troper i sin motsats. Ett exempel är den typiska stridsscenen mellan starkt bestyckade rymdskepp, en annan är hjältens insats mot alla odds i slutstriden mot huvudskurken. Men allra viktigast är erkännandet av AI:ers personlighet och egna önskningar; en välkommen spegelbild av de berättelser som skapar en artificiell varelse med huvudfunktionen att älska sin skapare (eller köpare) - en sådan form av kärlek borde enligt min mening kännas unken i jämförelse med en kärlek som kommer av fri vilja.

En underhållande och kittlande aktör i boken är översättaren/diplomaten utsänd från Presger, en annan ras som roade sig med att plocka isär rymdskepp och människor innan de ingick en fredsöverenskommelse med människosläktet. Översättaren är till synes mänsklig men de flesta av människors vanor och nödvändigheter är nya och svårbegripliga för henne - inte bara typiska Raadchai-seder som att dricka te och bära handskar, utan att äta och dricka överhuvudtaget. Varje scen hon är med i är fascinerande i hur annorlunda Presger framstår; det är humoristiskt men i och med att man vet om deras överlägsna styrka också en aning skrämmande.

Jag har njutit av varje sida av Ann Leckies Ancillary-böcker; detaljerna i civilisationen som beskrivs som självklara, skillnaderna mellan kulturer inom världen, personliga preferenser hos människor man möter, sångerna som Breq samlat under tusentals år och sjunger nästan konstant. Jag är dock aningen besviken på slutet, som knyts ihop litet för enkelt. Den stora behållningen med böckerna är ändå världsbygget, de filosofiska och känsloförankrade diskussionerna kring vad det är att vara en ancillary, och Ann Leckies egen berättarröst, fri från sensationalism men full av nya aha-upplevelser. Jag skulle vilja läsa mycket mer av henne, vare sig det är från samma universum eller en helt ny berättelse.

Fler böcker av Ann Leckie:
Ancillary Justice
Ancillary Sword
Provenance

onsdag 3 februari 2016

Idioten på Dramaten

Mattias Andersson har flyttat handlingen till en ungefärlig samtid och blandat in sig själv i Dostojevskijs verk: redan på ridån till Stora Scenen står Fjodor Dostojevskij/Mattias Andersson som upphovsman. Många klassiska pjäser klarar en uppdatering väl, många regissörer kan också tillföra något nytt, men alltför okänsliga och klåfingriga regissörer kan trasa sönder så mycket att inget viktigt är kvar, vilket tyvärr är fallet här.


Andersson låter Furst Mysjkin, "Idioten", vara inte bara naiv och oförstående inför människolivets förvecklingar, utan också smådum. All heder åt David Dencik som spelar honom känsligt och ärligt, så att han inte blir fånig, men det är bara en av anledningarna till att pjäsens titelroll försvagas i handlingen. Kan han hjälpa till något i de dysfunktionella förhållanden som spelas upp? Han tycks dömd på förhand att misslyckas.

Människorna han möter är också litet extra vulgära. Jag minns hur Stadsteaterns uppsättning för några år sedan lät åtminstone några ur rollgalleriet framstå som sympatiska, inte minst den åtråvärda Nastasia Filippovna. Här framstår hon som en trashig brud av typen det går tretton på dussinet på i stockholmsnatten, och flinar fånigt när hennes födelsedagsgäster gräver sig ned i förnedring i en tävlan om vem som betett sig sämst mot en annan människa.


Kanske finns det ett budskap där. Det som alla åtrår; massa pengar, snygga bruden, märkeskläder... allt det ser så ynkligt ut på scenen. Så ynkliga önskningar. Inte ens kärleken har något värde här. Men inte heller vill man önska någon av rollfigurerna någon verklig lycka, så cyniska och beräknande som de också är, och fast i ett ekorrhjul av åtrå och vanmakt. Och vad kan Furst Mysjkin göra? Lizaveta Prokofjevnas tal om hur de alla borde ha lyssnat och lärt av Furst Mysjkin klingar falskt när han inte fått utrymme att göra särskilt mycket i pjäsen. (Ännu tråkigare är förstås de tillfällen när hon med simpelt tal berättar vad hennes döttrar sysslar med och banalt definierar deras personligheter.)

Det är rörande, berörande och litet roligt när Furst Mysjkin drar några långa monologer med sorgligt innehåll, triggad av en kort fråga eller av ingenting. Det är mindre intressant när andra personer ur ensemblen mot slutet av uppsättningen drar långa monologer om tillståndet i världen idag - plakatteater av värsta slag. Programbladet är strösslat med många olika personers uttalanden om vad godhet är; motstridiga, ideologiska, ologiska, välvilliga, cyniska. Mattias Andersson vill definiera om vad berättelsen om Idioten skall handla om, men gör det så klumpigt att han trampar sönder alla intentioner själv. Det jag fick ut av de tre timmarna var njutningen av Jennie Silfverhjelms sneda smil och Marie Richardsons ljuvliga profil, och så Lil Terselius monolog precis innan slutet, som blev stor skådespelarkonst tack vare hennes inlevelse och goda diktion.

Länk till Dramatens sida om Idioten

Foto: Roger Stenberg