söndag 7 februari 2016

Olle Olsson Hagalund på Sven-Harrys

Den gedigna utställningen med verk av Olle Olssons Hagalund på Sven-Harrys är en välgärning på många sätt. Tavlorna från mitten av nittonhundratalet visar många stockholmsmiljöer som i bästa fall går att känna igen i dagens stad. Det är roligt att leta efter bekanta utsikter och då och då känna igen sig! Konstmuséet har fått låna in många bilder från andra museum och privata ägare, och fyllt väggarna med de inbjudande motiven



Men det är just det att så många av kvarteren är borta idag - inte bara förändrade, utan rivna, som i fallet med stadsdelen Hagalund. En bit av Hagalund finns uppställd som tredimensionell modell i utställningen - öppna, välkomnande småstadstomter. Det är fint att se på de personliga husen, men tråkigt att tänka på att nästan inget finns kvar idag. En tröst är då Olle Olssons färgrika och livfulla tavlor av omgivningarna som ju är bevarade och älskade.


Penseldragen är grova och de räta linjerna oftast aningen skeva mot varandra, men det ser långt ifrån slarvigt ut, utan ger istället intrycket av miljöer fulla av liv och energi. Det naivistiska med starka färger och tydliga konturer blir heller aldrig insmickrande kitsch, sådant som gör sig simpelt för att bli lättälskat, utan är målat med säkerhet och tyngd i uttrycket. Och därtill en förmåga att se skönhet i vardagliga bilder, som till exempel tavlan Brandgavel i Hagalund, som visar en ljus vägg vid vilken några solrosor planterats - inte alls harmoniskt komponerat, men man ser vilken daglig glädje någon kan ha av att titta mot de där höga blommorna.


I scener med folkmassor kan enskilda individer tecknas med några svepande penselstreck eller till och med reduceras till färgplumpar. Men Olle Olsson målar också porträtt och andra tavlor där flera människor står i fokus. Med samma teknik som får motiven att dra mot tvådimensionalitet blir också ansiktena tydligt Olle Olssons skapelser, men inte utan att förlora originalitet och, framför allt, sympatin som genomsyrar alla konstnärens bilder.

Även om man inte känner igen sig i stockholmsmiljöerna är det en fröjd för själen att gå runt och se den stora samlingen tavlor av Olle Olsson Hagalund, och vi är många som är tacksamma mot Sven-Harrys för den här fina utställningen.

Länk till Sven-Harrys sida om Olle Olsson Hagalund


2 kommentarer:

Börje sa...

Jag såg utställningen för några veckor sen, men det blev tyvärr inte av att skriva om den. Bra att du gjorde det. Olsson kunde verkligen måla! Är han naivist, ja kanske, men jag tycker att han framför allt är kolorist. Fantastiskt färgsinne som får bilderna att glöda! Jag blev djupt imponerad av utställningen.

Jenny B sa...

Tack, du har rätt, kolorist är ett bättre ord! Ja, det var en fin utställning och jag är glad att jag hann dit under de sista dagarna.