lördag 31 oktober 2015

Dawid på Christian Larsen Galleri

Den svenske fotografen Björn Dawidsson har varit verksam sedan 1970-talet under artistnamnet Dawid. Hans fotografier har ställts ut på gallerier parallellt med hans karriär som modefotograf, och det är fint att få se ett urval i stort format på Christian Larsen Galleri. Nyligen har det också skapats tre svenska nischparfymer med inspiration av Dawids foton av stockholmsmiljöer.



Dawids estetik är omedelbart tilltalande; klara färger, svepande linjer, skarpa kontraster, allt med en estetisk klarhet. Det är uppfriskande att se en fotograf som inte är rädd för det sköna; inte måste betrakta det ironiskt, eller lägga till någon avvikande detalj, utan förlitar sig på bildens inneboende skönhet.

Motiven presenteras i enskild upphöjdhet mot rena bakgrunder (mörka eller ljusa), men inte ikoniserade till något de inte är. Körsbärsklasen exponeras i stort format så att alla detaljer blir extra tydliga; den lätta svanken i stjälkarna, det fylliga skalet som döljer det saftiga köttet - men inte så överdrivet att det blir en stiliserad körsbärsklase från en enarmad bandit, vilket är en helt annan estetik (som också kan vara värd att uppskatta).


Fotmodellen i svart klänning poserar så att hennes silhuett, liksom hennes armar och händer, skapar en fantastisk samling av linjer över den vita bakgrunden.

De stora bilderna har blanka ytor, och trots den generösa hängningen på Christian Larsen galleri speglar sig fotografierna i varandra. Jag har dock inget emot att se på varje bild på minst två olika sätt; en variant där jag fokuserar på motivet självt, och en annan där en ny bild skapas av att reflektionen från motsatt vägg överlagras. Eftersom motiven är så renodlade och klart avbildade ger det ett mycket vackert resultat.

Länk till Christian Larsens sida om Dawid

fredag 30 oktober 2015

Natten före skogarna på aliasTEATERN

Långsamt träder han fram ur mörkret, mannen som talar till oss - det dröjer innan ansiktsdragen blir tydliga och de förvrängs länge av skuggorna. Förutom mannen är scenen nästan tom, men den fint växlande ljussättningen hjälper till att fördjupa stämningarna. När ljuset blivit tillräckligt starkt ser vi att han blöder från ett stort sår i huvudet. Något har hänt, men innan vi får veta vad berättar mannen mycket mer.


Han talar om staden, gatorna, kaféer, människorna som rör sig där. Han säger ett par gånger att han kan göra ett hotellrum till ett hem på fem minuter, men mer än något annat ger han intrycket av att vara hemlös, rotlös, på väg att lossna från sitt sammanhang. Som i flera av Bernhard-Marie Koltès pjäser är det gatan som är scenen, de slitna platserna utanför husen, som om det inte ens gick att gå in i husen och ta skydd där.

För att han har arabiskt ursprung riskerar han att få stryk av rasister, men i halvmörker syns inte hans ursprung, och en söt blond flicka vill ha med honom på att gå ut och spöa invandrare. En upprivande upplevelse för en som redan känt misstänksamma blickar och hot - mannen börjar fantisera om hämnd på rasisterna. Ja, faktiskt vänder han på allt och lovar att en dag är det han som skall ha makten, och då skall hans likar äga allt, även den lilla blonda slynan, och spöa alla som är mot dem.


Ett minne som han hackande försöker dela med sig av tycks ha skapat ett trauma hos honom; en hora som dog på kyrkogården av att äta gammal jord. Han börjar berätta men blir inte färdig och börjar om gång på gång, med nya detaljer. Ett tag undrar jag om han känner sig skyldig, om han hade någon del i det, eller om han ser hennes död som ett sätt att fly som lockar honom också.

Martin Aliaga ger mannen röst och liv; historian, drömmarna och vad som händer med honom syns i hela hans kropp. Det behövs en god skådespelare till det, och på så sätt ger monologen en intensiv känsla av hur det är att varken känna sig rotad eller ens välkommen där man är.

Länk till aliasTEATERNs sida om Natten före skogarna

torsdag 29 oktober 2015

Himmel över Flogsta

Det kan hända att jag är alltför hemmablind för att göra den här filmen rättvisa. Jag bodde i Flogstas höghus i fem år under tiden jag pluggade - en viktig tid i mitt liv, en vändpunkt, en period med mycket pluggångest och ändå glädje. Innan filmen förberedde jag mig så mycket jag kunde på att möta ett annat Flogsta än det just jag mindes, för alla korridorer har sina egna kufar och internet har förändrat vardagslivet i grunden sedan min studietid på nittonhundratalet.

Himmel över Flogsta är inspelad på sommaren, när området är närmast folktomt i jämförelse med under terminerna. Det blir uppgift för en annan film att fånga den stämningen; hur många som cyklar och går fram och tillbaka till föreläsningar, ICA Väst, den dyra närbutiken och pluggkompisar; lagar billig mat i ett rörigt gemensamt kök och försöker hålla pluggångesten och plånboken i schack.


Jag värjer mig så gott jag kan, men min första tanke är att regissören samlat ihop några personer och bett dem spexa framför kameran. Kopplingen till studenter och vad pluggandet och oron över resultat gör med en dröjer också. Den påträngande Arman som pratar om Michael Jackson snuddar vid det när han säger att han hellre vill dansa än att plugga, men det mynnar ut i en alldeles för lång goddag-yxskaft-dialog där han berättar att han vill dö för någon som inte förstår vad han säger. Dödslängtan för att komma bort från pressande studier är ett ämne värt att ta på mer allvar än i det här formatet.


Litet mer av vad som oroar en student hörs i eländesskildringen från flickan bland de färggranna banden. Hon drar en litania om hur det bara går utför för någon som inte klarar sina studier - det kan verka överdrivet, men liknande tankar poppar lätt upp i en miljö där alla, precis alla, fokuserar på studier och dessutom verkar lyckas mycket bättre än en själv.

Det dyker upp några repliker här och där som säger något viktigt, till exempel killen som inte längre vill klättra uppför utsidan av huset för att inte riskera vad han samlat på sig efter flera års studier. Men många av människorna som filmas känns så malplacerade att det irriterar mig. De två killarna i skinnjackor som slåss och spottar på varandra - kanske representerar de en vilja att bli helt fysisk och slippa använda hjärnan, men i ögonblicket i biosalongen väcker de inte min vilja att försöka tolka dem. Tjejgänget som dumpstrar sin mat - hade man hunnit lära känna dem litet mer hade jag bättre kunnat uppskatta hur deras gemensamma middag blir en matfight.


 I allmänhet tycker jag inte att de olika personerna som fångas på den hoppiga bilden är tillräckligt intressanta för att berättas om, i synnerhet som de inte får tillräckligt med tid för att bli intressanta. Inte heller blir summan av alla personligheter större än delarna; den visar inte någon sanning om Flogsta och människorna där. Den visar bara några typer; en del nöjda med sina liv, andra inte. Inte allmängiltigt, inte specifikt om Flogsta, bara något halv-dokumentärt, halv-överdrivet i oredigerade dialoger som inte leder någonstans.

Jag är fullt medveten om hur subjektiv jag är i min kritik, så jag vill gärna höra från andra med andra åsikter!

tisdag 27 oktober 2015

The Collected Stories of Carol Emshwiller, andra halvan

För nästan två år sedan tänkte jag mig att en jul- och nyårshelg skulle vara en bra tid att läsa igenom samlingsvolymen med noveller av Carol Emshwiller. Jag tänkte fel. Hennes berättelser är så intrikta, krävande och ibland aningen likartade att man snabbt känner sig övermätt. Däremot var det en perfekt idé att läsa en novell om dagen under sommarsemestern. Det beror delvis på att Emshwillers historier nått sina mest intressanta format och innehåll i den andra halvan av samlingen. Resultatet var i alla fall att jag vaknade varje  morgon och längtade efter dagens sinnesutvidgande sagostund.

Novellerna i samlingens andra halva är från 1980-talet och framåt, och är upp till tio sidor långa (ibland längre). Det som är så underbart alien i dem är inte de då och då uppdykande utomjordingarna, utan Emshwillers perspektiv på evolutionen, mänskliga seder och inordning i samhällsstrukturer. Hon kan berätta om två folkslag som lever sida vid sida, med var sina underliga traditioner och ömsesidigt missförstånd men också nyfikenhet. Flera gånger består dessa grupper av män respektive kvinnor.

Andra gånger handlar det om en man och en kvinna (i vildmarken, utan förklaring till var de kan ha kommit ifrån) och hur den ena försöker förstå den andre och anpassa sitt liv, för att ibland bryta sig fri och möta nya utmaningar i en klippskreva längre bort. De här små studierna av "evolutionen sedd i en människa" påminner mig om Qwfwqs svindlande äventyr i Italo Calvinos fantastiska Kosmokomik, men Carol Emshwiller har sina egna varianter på kompromisser, diskussioner och framför allt humor.

If not forever, then when? är namnet på en novell där en kvinna, faktiskt en gudinna, bygger en man. Här ett stycke ur den:

Oh my God, she thought. He has said "I am that I am", or might as well have. I have fashioned my own master. This always happens. (She had already born six chiefs of state.) She knew that, were he an ordinary person, he would not be saying "I am" so soon after coming into being. She wondered if she had fallen in love with him for that reason - for the great "I am" - or if it was mainly because he wanted to leave her.

This time, when he reached for the door, she let him. In less than five minutes he'd figured out the locks and the doorknob and started down the stairs. She followed as she was, in her green goddess-dress, taking time only to grab her purse and running shoes. On the table in the hall she'd left the squash seeds from when she hollowed out his head in order to fill it with the good brown broth of thought. She had roasted them and salted them and buttered them. She grabbed those also so as to have a snack for later.

Though stiff and with jerks, also a limp (she must have made one leg quite a bit too short) he stepped out into the sunshine like a king, arms raised, fingers spread. "Look," he said, "here are the leaves of the trees as well as the branches," for there were trees there, lined up along the curb all the way to Second Avenue and it was spring. "And these are the trunks of them. How unusual."

"No," she said, "it isn't. Besides, the force that causes trees to grow is known."

Blandningen av övernaturliga eller ovanliga händelser som skaparakten eller ett landande rymdskepp med vardagliga detaljer, liksom blandningen av högtflygande planer och sunt förnuft, gör Carol Emshwillers historier dråplig och ändå filosofiskt fascinerande. Hon tar ofta avstamp i en kvinnlig, fysisk erfarenhet, vilket är givande eftersom kvinnor under tiden hon varit verksam så ofta värderats efter sitt utseende. Men i Emshwillers samhällen kan det vara de runda, fetmande kvinnorna som skattas som mogna, som omväxling till de trådsmala ideal som rått under de senaste decennierna.

Boken innehåller en del tryckfel eller kanske snarare slarvfel i överföring från handskriven text? Den femhundrasjuttiosidiga samlingsvolymen är i vilket fall som helst en guldgruva av fantasirika, originella historier, väl värda att försjunka i (men en i taget rekommenderas för att undvika överdos).

The Collected Stories of Carol Emshwiller, första halvan

måndag 26 oktober 2015

Filharmoniker och pianotrior i närbild

Daniel Holst (cello), Patrik Swedrup (fiol) och Stefan Lindgren (piano) strålade samman för en konsert med pianotrior. Den första på programmet var Pianotrio i d-moll (1922-23) av Gabriel Fauré. Jag är mycket förtjust i Faurés musik, men upplevde att trioformatet inte kom till sin rätt; musiken hade inte den vackra lättheten som jag tycker om. Istället lät varje instrument starkt och klumpigt, och i vissa fall rätt så illa.
Stefan Lindgren

Därefter fick vi höra en trio skriven av Stefan Lindgren själv, hans Pianotrio nr 1 (1999-2000). Efter en bullrande inledning kom några sekvenser jag tyckte mycket om. Allra vackrast lät fiolen som svävade i sköna melodier högt ovanför de två andra, men nästan lika ljuvligt var när pianot tog över melodin och backades av stråkarna. Partierna när hela ensemblen spelade kantigt var också fascinerande. Det var bra att få höra den intressanta pianotrion!

Sist framfördes Sjostakovitjs Pianotrio Nr 2 (1944). Den börjar med smärtsamt svåra toner från cellon, upptryckt i ett register där tonerna låter plågade. När fiol och piano ansluter rör sig dock musiken närmare igenkännbara klanger. I en senare sats dyker det upp en judisk folkmelodi, men inramad av accentuerade taktslag som låter som en hetsande klocka. Litet stressande, men så intelligent. Sammantaget var det ett väl sammansatt program, men jag önskar att musikerna varit mer samstämda.

söndag 25 oktober 2015

The Martian

Sandstormen är värre än väntat; den ökar hela tiden i styrka, snart kan den tippa uppstigningsraketen, och gör den det kan besättningen inte ta sig tillbaka till jorden från Mars. Det är retligt att behöva avbryta uppdraget i förtid, men astronauterna kämpar sig tillbaka till farkosten i stormen. Då träffas Mark Watney av flygande skrot och kastas iväg bortom räddning. Hans vänner måste göra det hemska valet att lämna honom för att kunna rädda sina egna liv. Men när stormen lägger sig vaknar Watney - han har överlevt! Och är ensam på Mars, utan möjlighet att ens meddela NASA att han lever.


På många sätt har han tur; alla förnödenheter som kollegorna skulle levt av de kommande dagarna har han för sig själv, och klarar han av att hålla sig vid liv i några år till har han chans att räddas av nästa marsexpedition. Bäst av allt är att Mark är händig, uppfinningsrik och tekniskt och vetenskapligt kunnig. Förutom att hålla igång systemen som de skall börjar han experimentera för att kunna göra livet på Mars bättre. Eller åtminstone drägligt.


När observatörer på jorden upptäcker att Watney fortfarande lever är problemet självklart inte löst i en handvändning. NASA:s program är dyra och noggrant kalkylerade, och att bygga en raket och skicka den till Watney tar lång tid även om man försöker skynda sig. Så hur skall det gå? Skall Watney dö ensam på vår grannplanet medan hela jordens befolkning ser på?


Något som flera stötte sig litet på i boken The Martian var att Mark Watney var så positiv hela tiden. Det finns förstås flera förklaringar; att han var av den envisa, påhittiga typen med stark livsvilja och humor som NASA vill värva till astronaut, och framför allt att det vi fick läsa var hans egna anteckningar, och där loggade han bara vad som var matnyttigt i en positiv anda. I filmen får vi ändå se ögonblick av hopplöshet, vilket gör den litet mer trovärdig. Men framför allt får vi igen en historia med många, många motgångar, med några snillrika människor på två planeter (och ett rymdskepp) som gång på gång måste försöka tänka ut något nytt och livsavgörande med det de har tillgängligt.


The Martian är en rymdfilm med spänning av ett annat slag än laserfighter mot utomjordingar, men den är minst lika dramatisk för det. Berättelsen är en hyllning till vetenskap och teknik, och människans livsvilja och uppfinningsförmåga!


fredag 23 oktober 2015

Jonathan Franzen på Internationell Författarscen Kulturhuset

Ytterligare en entertainer på författarscenen! Författare behöver inte vara tysta, inåtvända eremiter som skjuter ut sina nya verk under dörren, blad för blad - i alla fall inte om de skall turnera världen runt och prata om dem efteråt. Jonathan Franzen börjar med att läsa ur sin nya bok Purity, med olika röster i dialogen och en inlevelse som visar att han tycker om att låta sina böcker få liv. Och humor! Under kvällen läser han ytterligare ett stycke, ännu mer tragikomiskt, så att vi verkligen tar honom på orden när han säger att han skriver sina berättelser med humor, och att han ser sig själv som en "fundamentally silly person".

 
Nu en brasklapp: Franzens humor, och hans mångordighet, är inte riktigt min kopp te, men jag kan se att de slår an rätt strängar hos många andra. Speciellt efter Franzens framträdande, självutlämnande och generöst, respekterar jag honom och hans författande.

Samtalet kom att till stora delar handla om Franzens senaste bok, Purity, som släpptes för bara några veckor sedan på engelska och nyss på svenska. En stor del av publiken hade ändå hunnit läsa den, men ombads att att vara sparsamma med spoilers av författaren själv. Det fanns ändå en hel del han kunde säga om handlingen och stämningen.

Purity var svår för Franzen att skriva. Han skrev om den mer än de tidigare böckerna, och skämdes för att den tog så lång tid att skriva. Att den var så jobbig att skriva var för att den tog honom tillbaka till minnen av motsvarande situationer han levt själv, då särskilt i den tidiga tjugoårsåldern då man kan vilja vara så intensivt tillsammans i ett kärleksförhållande. Det gav honom anledning att utveckla hur vår identitet ÄR de hemligheter vi har för andra - att det inte går att skapa en förening där båda känner varandra till hundra procent, och att det kan vara smärtsamt att försöka.

Om man vill utläsa kritik av feminism i boken så har man inte Franzens välsignelse; han förklarar att han är "fundamentally extremely sympathetic to feminism" men såg en plats för de scener som finns i boken. Han är inte identisk med personerna han skriver om, men gav upp några vitala delar av sig själv i tjugoårsåldern och tillbringade trettioårsåldern med att få tillbaka dem.

Nittionio procent av drivkraften, motivationen hos bokens huvudpersoner, är irrationellt, och så ville Franzen att det skulle vara. Han ville skriva en bok som du vill läsa vidare i trots att den gör dig illa till mods. Men det skulle inte vara på grund av en hemlighet som du vill veta; därför avslöjas hemligheten 2/3 genom boken. Istället lade han upp det som att en person vet svaret på gåtan, en annan vet det inte, och du vill läsa vidare för att se hur denna andra reagerar. Den här formuleringen gjorde mig för övrigt mycket nyfiken på boken.

Franzen var som sagt mycket underhållande och kunde hålla igång samtalet trots att intervjuarens frågor ofta var banala. En rolig anekdot handlade om hur Franzen hört att Ian McEwan i en intervju sagt att det inte finns några stora författare i Amerika, vilket fick Franzen att utdela offentliga nålstick mot McEwan då och då. Till slut reddes det ut, stillsamt och stilistiskt, då McEwan i ett mail till Franzen skrev "Don't believe everything you read". Den ångerfulla Franzen bad om ursäkt för att han lagt in en kort nedvärdering av Atonement i Freedom, men Joeys ointresse för boken i just den situationen var något som McEwan hade förståelse för.

Något en hänförd läsarskara vill veta är förstås vad författaren själv läser för böcker, och det var intressant att höra att Jonathan Franzen, som kallar sig binge reader, på sin book tour läst igenom Elena Ferrantes fascinerande böcker snabbare än han trott, trots att han försökte hejda sig. Så vad kunde han använda för att dimpa ned på jorden igen? Tack och lov kom han ihåg att Edward St Aubyns populära bokseries femte del var oläst, och fortsatte sedan med den fantastiskt roliga Bookerprissatiern Lost for Words.

Nu har Jonathan Franzen tagit sig djupare än tidigare med Purity. Är han rädd för hur det skall gå att skriva nästa roman? Nej, för den här gången kommer han nog inte att borra djupare, det skulle inte vara fruktsamt, så nästa bok kommer att gå i en annan ton.

Fler böcker av Jonathan Franzen:
The Corrections
Freedom

torsdag 22 oktober 2015

Olav Christopher Jenssen på Galleri Riis 2015

Utställningen Colibri innehåller monumentala tavlor av Olav Christopher Jenssen; stora verk med myllrande, små detaljer. De skulle kunna vara uppförstoringar av något litet; lungalveoler, blodkärl, ja, något organiskt. De skulle också kunna vara telefonblocksklotter, i synnerhet de med namnet Slik Livet Er / As Life Is.


Utställningsnamnet för tankarna till den lilla fågeln och den lilla världen som den måste uppleva, annorlunda än vår. Tavlorna i serien The Colibri Paintings är målade med en för liten pensel och skall föreställa navigationsvägar genom lövverket. Fåglars blixtsnabba omvärderingar och flykt genom en rörlig omvärld i tre dimensioner är naturligtvis svår att omsätta i två dimensioner på en duk, men även om jag inte upplever vad tavlorna säger sig visa tycker jag om de organiska nätstrukturer de framställer.


De (medvetet) klumpiga skulpturerna är svårare att uppskatta. De ser ut som strukturer som skulle kunna vara skapade av insekter eller svampar. De sägs ha en jadefärg, men den förment vackra ytan kontrasterar mot den knorviga ytan. Det är en motsättning som jag inte kan hitta någon hållpunkt i.

Det allmänna intrycket av 2015 års utställning av Olav Christopher Jenssen är av yta utan någon berättelse. Den är ändå litet mer intressant än hans förra utställning på Galleri Riis, som inte sade mig något alls. Men jag ser fortfarande inte något direkt minnesvärt i Olav Christopher Jenssens konst.

Länk till Galleri Riis sida om utställningen


onsdag 21 oktober 2015

Trainwreck

Det finns en sorts tjejfilmer där huvudpersonen gör allt för att skaka av sig en mans uppvaktning - en bizarro-variant av vanliga romantiska komedier; ett exempel är How To Lose A Guy In 10 Days. 2015 års upplaga är Trainwreck, uppdaterad med Amy Schumers karakteristiska mix av vilt drickande och tillfälligt sex. Jag gillar TV-serien Inside Amy Schumer riktigt mycket, var ändå tveksam till att hennes humor skulle hålla till en hel film, men gick ändå på bio för att få en efterlängtad överdos av oansvarigt kul.


Något annat som gjorde mig misstänksam var att den manliga huvudrollen Aaron spelas av Bill Hader. Jag har älskat det mesta han gjort från hans gammaldags humor till übercoola Stefon i SNL, men hur fungerar han som romantic interest? Till min stora glädje är han riktigt bra i sin roll; trevlig, omtänksam, intressant och riktigt charmig, när han försöker inleda ett förhållande med den motvilliga Amy.


I Trainwreck är det killarna som är känsliga och längtar efter kärlek. Aaron har en bästa vän som tillsammans med honom analyserar vad Amy menar och vad han bör göra för att vinna hennes hjärta. Till och med jag känner igen bäste vännen LeBron James som en sportstjärna, något det finns gott om i filmen eftersom Aaron är idrottsläkare. LeBron James är också bra i sin roll, och fastän det är tänkt som en humoristisk vändning känns deras diskussioner om kärlek äkta och litet hjärteknipande.


För oss som gärna vill se komiker vi gillar innehåller Trainwreck en lång rad av SNL-skådespelare: Colin Quinn, Tim Meadows, Vanessa Bayer, Leslie Jones med flera. En härlig roll, raka motsatsen till hennes kultpersona, gör Tilda Swinton; påträngande, solbränd, hårdsminkad och med flygande hår.

Även den här varianten av romantiska komedier brukar sluta med kärlek, men inte utan en massa trubbel. Det är där jag upplever att manuset brister; konflikterna mellan Amy och Aaron, och även mellan Amy och systern Kim, är för tunna för den vikt som läggs vid dem. Filmen är som bäst när den driver med samtidskulturen och önskan att vara hip i rappa dialoger, det som Amy Schumer gör så bra i sin TV-serie.

Inte någon helgjuten film, alltså, men två timmars fräck humor med ett peppande slut kan vara precis vad man behöver.


måndag 19 oktober 2015

Freedom av Jonathan Franzen

Vilken är friheten som Jonathan Franzen skriver om? Vi kan utgå ifrån att den inte enbart är något positivt, med den förra boken The Corrections dysfunktionella familj i bakhuvudet. En av de gånger ordet 'freedom' uttryckligen nämns i texten är för att beskriva hur modern Patty uppfostrat dottern Jessica så självständigt (snarare icke-stöttande) att Patty nu inte behövs i Jessicas liv.

För mig är bokens huvudtema ändå inte frihet (ens i betydelsen av ensamhet, eller en stor bredd av valmöjligheter). Det är istället motsatsparet good guy - bad guy och hur det påverkar en grupp människor genom livet. Två av bokens huvudpersoner faller lätt in i definitione: Walter är the good guy, Richard är the bad guy (och de är varandras bästa vänner). Patty är attraherad av Richard men gifter sig med Walter och slutar aldrig att dras till Richard. Av den anledningen är hon alltför förstående mot sin son Joey när han börjar bli en bad guy, umgås med grannflickan Connie och hennes redneck-familj.

Joeys liv kommer också att cirkla kring en good girl och en bad girl, men Joey försöker istället att behålla dem båda två, vilket kanske inte ger honom samma förlamande livssituation som modern utan istället toppar av ångest när världarna är på väg att kollidera. (Rent generellt tycks Joeys känsloliv undertryckt av egoism vilket är svårt att jämka med hans uppvaknande samvete senare i boken.) Det jag uppskattar mest med boken är hur vem som är good girl och bad girl byter plats, vilket ger välbehövliga (men inte tillräckliga) nyanser åt karaktärerna.

Nej, jag är inte nöjd med personskildringarna. Huvudpersonerna blir för mig aldrig helgjutna karaktärer, och det är aldrig som jag tänker "Ja, det är klart att hen reagerar så". Även när handlingen är som mest intressant känns den konstruerad utifrån, inte driven av personernas inre motivation. Men jag vet att det här är en fråga om personlig smak; andra läsare vars omdöme jag respekterar levde sig in i relationerna och uppskattade boken för det.

Den berättarröst som föll mig mest i smaken var den som Franzen använde på de allra första och sista sidorna av boken, en snabb genomgång av handling, persongalleri och grannarnas åsikter om de centrala figurerna; skarpsynt, och så pass summarisk och snabb att man måste göra sig bilder själv av vad som försiggår. Under större delen av boken tycker jag annars att Franzen använder för många ord och för långa resonemang för vändningar och stillestånd som gjort sig bättre i kortare format.

Jag ser inte att Franzen berättar om en nations tillstånd genom ett prisma av en familj; familjen Berglunds historia är inte tillräckligt allmängiltig för det. De summariska uppräkningarna av förfäder och levande släktingar i bokens sista kapitel räcker inte heller för att ens komma i närheten av att vara The Great American Novel (en av många). Jag ångrar inte att jag har läst Freedom, men för egen del håller jag den för överskattad.

Fler böcker av Jonathan Franzen:
The Corrections

söndag 18 oktober 2015

Pelikanen på Strindbergs Intima Teater

1907 hade pjäsen premiär på samma plats. Över hundra år senare går det inte att spela den rakt av, och Richard Turpin har dragit kläderna av manuset i flera avseenden. Till att börja med läses scenanvisningarna upp av personen på scen, modern (Sara Turpin), skurken; anvisningarna som skall skapa en atmosfär som får publiken att förstå vad som skall kännas. Pianomusiken som skall förmedla en stämning iscensätts med dans som berättar den med överdrift.


Jag blir litet besviken när uppsättningen överger den övertydligt berättande stilen, även om den återkommer ett kort slag mot slutet av pjäsen. Istället ges vi mycket mer fysiska framställningar av vad som sägs, speciellt i moderns erotiska tumlande med den nyblivne svärsonen (Mårten Svedberg).

Pelikanen är en av de pjäser August Strindberg skrev för att (postumt) försvara en stackars, stackars make mot en ond, ond kvinna. Idag kan vi skratta åt en del av hans mest överdrivna orättvisor, och kanske är det meningen att vi nu skall imponeras av modern, så stark och självmedveten hon framställs för oss (speciellt i Sara Turpins lysande gestalt)?

Men nej, det finns två barn i familjen som blivit misshandlade under sin uppväxt, och sympatierna ligger med dem.  Deras anklagelser om att aldrig ha fått äta sig mätta eller hålla sig varma för att modern snålat, vilket annars kan låta substanslöst och småfånigt, vinner på pjäsens allt mer aggressiva spelstil. När sonen (Alfred Tobiasson) fysiskt ansätter sin mor under den hetsiga dialogen blir det klart att anklagelserna har grund och har skadat pojken inifrån.

Foto: Elisabeth Ohlson Wallin
Därmed inte sagt att alla regigreppen är lyckade. Syskonens rituella framdukande och ätande av en måltid bestående av en ros är så utdragen och ointressant att det färgar av sig på de efterkommande scenerna.

När Strindbergs mest småsinta pjäser sätts upp inställer sig alltid frågan varför. Vad vill man säga med den här pjäsen, varför har man valt den istället för någon annan? Jag känner inte att jag hittar något svar på den frågan under framförandet. För spänningen i handlingen, för vad man kan vränga ur den på scenen? Men för det är Pelikanen alltför tunn. 2015 års uppsättning är inte alls dålig, och alla skådespelare gör riktigt bra insatser, men den ger mig inte så mycket mer än nästan två timmars förströelse.

Länk till Pelikanen på Strindbergs Intima Teater

lördag 17 oktober 2015

Goran Kajfes Subtropic Arkestra på Fasching

Jazzfestivalen bjuder på många kunniga artister, och jag önskar att jag hann lyssna på många fler, men jag är glad att jag hunnit med några av våra inhemska jazzmusiker. Tyvärr missade jag såväl Oddjob som den begåvade Patrik Bomans nya skivsläpp, men fick en givande kväll med Goran Kajfes Subtropic Arkestra.


2015 års upplaga av jazzorkestern levererade ett tungt sound, mindre spejsat och mer jazzigt än de andra gånger jag hört dem, men fortfarande suveränt svängigt i låtarna med udda takter som nu sitter som en smäck. Jag måste ändå säga att jag tycker att energin försvinner i de långsammare låtarna. Det är framåtdrivet och de snabba, vassa melodiarrangemangen som får musiken att bubbla och koka.

Det märktes även när den mångårige samarbetspartnern Majid Bekkas anslöt sig till bandet i andra set, med sina spännande instrument och distinka röst. De första låtarna tillsammans med honom fick en annan karaktär, en dansvänlig variant av world music, som trots ganska komplexa komp inte intresserar mig lika mycket som de intrikata låtkonstruktionerna i första set. Att döma av publikens jubel var jag nog ganska ensam om att tycka så, dock. Den stora behållningen för mig i de låtarna (och förstås i alla tidigare låtar!) var de fina solona av bandmedlemmarna.

Mot slutet av spelningen ökade energin igen när bandet spelade den inspirerande låten av en turkisk trummis som jag alltid missar namnet på. Det ledde till en jättebra avslutning på en skön konsert.

fredag 16 oktober 2015

Niklas Edstam på Galleri Olsson

Galleri Gunnar Olsson visar ofta tavlor som kräver åskådarens inlevelse, tavlor som en del kommer att älska och andra att avfärda, och jag gillar det engagemanget. Niklas Edstams utställning New sensibility är av det slaget. Vid en snabb titt ser man bara rutor målade i var sin färg, men tavlorna är värda mer än en snabb titt.


Går man nära känns tavlorna mycket värdefulla, som ett prisma som samlar allt ljus. De har formatet av en bok och ger intryck av att innehålla mer än ytan antyder, precis som en stängd bok. Speciellt verken målade i mörka färger glöder inifrån.Tar man två steg bort från tavlorna kan man ana motiv i dem; ett ansikte, ett rum, halvt synligt som skuggor i den täckande färgen. Det är fascinerande och välgjort.

Länk till Galleri Olssons sida om Niklas Edstam

torsdag 15 oktober 2015

Maria Faust och Per 'Texas' Johansson på Fasching



Under Jazzfestivalens paraply skedde en dubbelkonsert och ett dubbelt skivsläpp på Fasching. Först ut var Maria Fausts Sacrum Facere, med en ovanlig sättning bestående av trumpet, trombon, tuba, piano, och diverse saxar och klarinetter. Bandledaren Maria Faust berättade att musiken var inspirerad av tanken på en liten by i hennes hemland Estland för några hundra år sedan - inte helt kristnad, ännu litet hednisk.


Den speciella sättningen hjälpte till att ge de vackra och välskrivna melodierna en sakral klang, och folksångstonen gav musiken en fin originalitet. Under de första låtarna önskade jag att en trummis med ett par vispar skulle sätta igång och driva medmusikerna till ännu mer jazzighet, men så började jag förstå mig på tanken och njuta av den mjuka, flerstämmiga musiken.

Det var alldeles för länge sedan Per 'Texas' Johansson gav ut egen musik, och det märktes att publiken var förväntansfull och uppskattade vad vi fick höra. Med Konrad Agnas på trummor, Mattias Ståhl på vibrafon, Johan Lindström på steelguitar och Per 'Texas' Johanssons dunge av klarinetter i olika storlekar var det här också en ovanlig sättning, och ovanligt lyckad dessutom.


Inledningslåtarna med fantasifulla namn som De långa rulltrapporna i Flemingsberg och Bevakad av tusen vakter kommer från den nysläppta skivan med samma namn som den första låten. Jag blev glad att höra att de var starka och skönt melodiösa, med den postivia energi som jag gillade så i Johanssons tidigare skiva Alla mina kompisar (just den låten spelade de också under kvällen). Den långsamma, drömska låten Narkos måste vara insider information från Johanssons tid som narkossköterska, och den nyskrivna låten Pavel 40 var en fin hyllning till Faschings kunnige ljudtekniker.

Per 'Texas' Johansson är också en riktigt begåvad musiker som kan leka fram de mest intressanta tonerna från vilket instrument han än väljer, från den allra minsta till den stora, brummande kontrabasklarinetten, och inte ens i hans mest explosiva solon tappar han musikaliteten. Det var mycket roligt att äntligen få höra honom live igen med nya, spännande låtar.

onsdag 14 oktober 2015

Cucumber / Banana

Låt oss börja med en rå rankning av den manliga erektionens hårdhetsgrad. Gurka, banan, skalad banan - tofu... Låter det krasst? Den första scenen i TV-serien Cucumber kan låta avskräckande, men vad den gör är att rita upp de hårda konturerna till en värld den sedan målar i alla nyanser och skuggningar som finns. Henry, huvudpersonen som listar livsmedlen, är själv inte en av vinnarna i spelet om uppmärksamhet. Han står litet utanför dansen om fastast rumpa och flest one night stands tillsammans med sin sambo och pojkvän sedan nio år, Lance. En annan variant av lyckligt liv som bög? Men sanningen är ännu jobbigare än så.



De homosexuella männen som myllrar fram i rutan är så många att det först ser ut som en parallell värld - finns det inga heterosexuella längre? Men vad som händer är att vi ser världen med Henrys ögon, och han ser med falkblick de bögar som finns i hans närhet - han ser och han suktar och misströstar. I gayvärlden finns unga killar, medvetna om sin attraktionskraft, retsamma, pilska men kräsna. Där finns också Henry och hans jämnåriga som har levt igenom AIDS-krisen och allmänhetens fientlighet, fram till en nutid där några slagit sig till ro men ändå alltid har en fot inne i den sugande men stränga raggningscirkusen.


Varken Henry eller Lance är nöjda med låsningen i förhållandet, men båda flippar ut på var sitt sätt, och första avsnittet slutar i en mindre kalabalik som överraskar mig och gör mig litet ledsen. Det är långt ifrån det första känslosvallet som serien bjuder på; det kommer att hända mycket värre saker, en riktigt fruktansvärd en, och även många bättre, men det är en njutning hur väl seriens skapare Russell T Davies presenterar och hanterar de här känsliga situationerna.


Varje (reklamtimmeslångt) avsnitt av Cucumber åtföljs av ett hälften så långt avsnitt av serien Banana. De avsnitten följer ofta upp vad som hände i Cucumber, men följer istället en bifigur ur serien som kan ha en helt annan synvinkel. Ett exempel är avsnittet där en pojke som avfärdas som efterhängsen efter en natt med seriens snygging reser till sin bästa väninnas bröllop i hemstaden, där han är hjälten som skakar om allt och får henne att se och drömma igen. Några andra avsnitt följer unga lesbiska tjejer i uppriktiga men missriktade försök till kärlek. Det är som att serien behandlar de unga flickorna (även transsexuella Helen) mer kärleksfullt än de självsäkra killarna och männen, men det kan de behöva, de kära vilsna själarna.


Man kan fråga sig hur relevant en serie med så gott som bara homosexuella huvudpersoner är för en jättestraight, normalstörd svennebanan. Svaret är förstås att man inte behöver hitta någon att identifiera sig med för att bli djupt indragen i vad som händer, och att man får en bättre förståelse för vilka extra relationsproblem det finns i gayvärlden bara är en biverkning av att man följer en otroligt spännande och underhållande TV-serie med karaktärer man bryr sig om. Även om jag egentligen skulle vilja se mycket, mycket mer från Manchesters homosexuella är jag glad att Russel T Davies skapade en avslutad handling, och på de åtta avsnitten (gånger två) hinner han berätta mer än många andra serier.



tisdag 13 oktober 2015

Astrov på Teater Giljotin

Pjäser som blivit klassiker har ofta blivit det för att de kan ses från många olika håll. Teater Giljotin plockar fram Astrov ur Tjechovs Onkel Vanja och ställer honom ensam på scenen med sina repliker, en svår uppgift som skådespelaren Josef Säterhagen klarar väl.


Under primitiva förhållanden utför han en blodig operation på en fiktiv patient, och berättar för oss om sina misslyckade ingrepp. För oss? Ja, ibland talar han till publiken, i ett parti talar han in i en kamera, i andra ögonblick hörs det att hans repliker är ensidiga, att han borde ha en motpart. I vilket fall som helst är det en ensam, pressad, utlämnad människa vi får se, på väg att brista.

Vad finns det för honom att ty sig till? Träden, talar han om med det närmaste lycka och drömmar i rösten, och att de skall finnas kvar längre än vi är hans målsättning och någon form av tröst. Det kan tyckas litet konstigt att han ger träden så mycket omsorg, när det är människor som drar förbi på hans mottagning med stora och svåra behov - eller är det kanske naturligt, att han är överväldigad av människorna och ser träden som starkare, renare, oberörda av människans småttigheter? De småttigheter som han inte heller själv blir fri från.

Astrov är ensam inför våra ögon, och hans ord är så hårda att han skulle skrämma bort någon som kommer nära. Ändå längtar efter kärlek. Hur skall han få den? Teater Giljotin presenterar en svår frågeställning för oss.

Länk till Teater Giljotins sida om Astrov

måndag 12 oktober 2015

Peter Köhler på Galleri Magnus Karlsson 2015

Höstens utställning med verk av Peter Köhler, To an Unknown Descendant, är både annorlunda från och en fortsättning på utställningen Imagination of the Heart för tre år sedan. Redan där fanns mörka människosilhuetter mot ljusare bakgrund, men här har de tagit över och myllrar närmast oroväckande över flera stora tavlor.


Små, detaljerade figurer, mörkbruna skuggor, är noggrant utplacerade över nästan hela ytan. Landskapet de befinner sig i har ljusa färger, nästan harmoniska men litet för kalla för att vara inbjudande, vilket gör kontrasten mot de bruna figurerna större. I verket As above, so below fyller de även himlen, och där verkar många av dem vara på väg att förvandlas till skalbaggar.

I centrum för tavlan The Lodge står ett ganska pampigt medelstort hus - synbarligen tomt. Utanför myllrar de små bruna gubbarna. Ingen är på väg in. Har människorna glömt hur man använder hus och städer? Det är som att de lyfts ut ur byggnader och bilar men försöker fortsätta vad de gjorde utan sammanhanget.


Andra bilder i de följande salarna varierar i utförandet; färgskalan blir murrigare för såväl människor som byggnader och även den lianliknande växtlighet som vuxit in över rum och möbler. Fortfarande står människorna utanför - ibland ser de (oförstående?) in mot symbolerna för civilisation, i någon tavla sitter oproportionerligt små människor sysselsatta med egna saker på ett köksgolv.

Peter Köhlers tavlor är fyllda med små, minutiösa detaljer, och utförandet är så omsorgsfullt att det ger känslan av att den avbildade idévärlden är genomtänkt. Men Köhlers värld tycks omöjlig att förstå fullt ut, och det relevanta är snarare stämningen som tavlorna förmedlar; en efterlämnad, övergiven, bortkommen mänsklighet.


Länk till Galleri Magnus Karlssons sida om utställningen


lördag 10 oktober 2015

Stone Mattress av Margaret Atwood

Fantastik-världen har länge varit besviken över att Margaret Atwood inte vill säga att hon skriver science fiction, trots att böcker som The Handmaid's Tale och MaddAddam-trilogin är klara dystopier. Som ett halvt medgivande och en halv förklaring läser jag de inledande historierna i Atwoods novellsamling Stone Mattress.

Alphinland är namnet på den första, och även namnet på den fantasyvärld som författaren Constance skapat. Omgiven av visionära, pretentiösa men icke-kommersiella filosofer och poeter under det omvälvande 1960-talet började hon skriva enkla berättelser om Alphinland för att skaffa pengar till uppehälle för sig och pojkvännen. Alla hennes litterära vänner såg över axeln på hennes verk, men hon fick en hängiven läsarskara och med åren började Alphinland även studeras akademiskt. En revansch för Constance? De seriösa poeternas åsikter från de där formbara ungdomsåren håller hennes självuppfattning i schack. Men viktigast av allt är vad Alphinland blivit för henne själv; en genuint egen värld, där hon kan styra och bearbeta det som hänt henne ute i verkligheten.

Jag gillar hur de två följande novellerna broderar ut historien om Alphinland, Constance och människorna omkring henne. För min del hade hela samlingen fått fortsätta så, men det gör den inte. Däremot har den fördjupat min syn på författaren; jag förstår litet av hur man, liksom Constance, kan skapa en ny värld och bestämma vad som skall hända i den; personer, händelser och till och med naturlagar.

Det gör att jag läser varje efterföljande novell som en blick in i en helt egen värld. Men fastän jag inte någon gång ens funderar på om den här handlingen skulle kunna finnas i vår fysiska värld eller ej, får jag möta människor med tankar och känslor som känns relevanta för mig och mitt liv - känns in i min egen kropp.

Precis som romantikens diktare låter Atwood kärlek och död vara grannar, nästan utbytbara i sinnet hos människorna som befolkar hennes berättelser. Och i motsats till andra människors futila försök till Corrections, så ger oss Atwood repliker och tonlägen som faktiskt kan lägga allt till rätta; väcka kärlek i ett ilsket hjärta, och förstås också skapa hat i ett förlåtande sinne. Jag var ju inte så förtjust i MaddAddam-trilogin, men här visar Margaret Atwood hur väl hon skriver moderna sagor; igenkännbart mänskliga men litet större än livet.

Fler böcker av Margaret Atwood:
Oryx and Crake
The Year of the Flood
MaddAddam

fredag 9 oktober 2015

Amour Fou

Redan från de första scenerna får vi känslan för hur annorlunda tidsandan är, tiden 1811 i Jessica Hausners film Amour Fou. En sångerska sjunger en tonsättning av Goethes dikt Das Veilchen, en ytterst romantisk och lätt makaber historia som med ljuva ord berättar om hur en viol dör, ändock lycklig, då den trampas ned av en vacker herdinna som inte ens ser violen. Kärlek och död tätt omslingrade i poesin; till större delen frånvarande i det stillsamma vardagslivet hos den välbeställda borgerligheten bland vilken filmen utspelar sig.


Huvudpersonen Henriette (Birte Schnoeink) upprätthåller samtidens regler och förväntningar med sina stillsamma repliker om underkastelse, men redan i deras sägande kan man ana att hon leker med tanken att allt skulle kunna vara helt tvärtom. Efter att ha oroat sig för sångerskans skam om hon skulle sjunga fel, vågar hon sig ändå på att sjunga samma sånger under de små sällskapskvällarna hemma. Hon ackompanjeras på piano av sin ekorrsöta dotter Pauline (Paraschiva Dragus, ett litet underverk genom hela filmen).


En del av den för oss främmande tidsandan är hur herrskapet diskuterar sitt motstånd mot förslaget att de livegna skall få sin frihet mot att de betalar skatt. Inte kan de vilja det! Med i rummet är hela tiden familjens tjänsteflicka (Alissa Wilms), inte direkt klumpig men litet långsam, och längre än de flesta med osmickrande huvudbonader som dessutom lägger på några centimeter. Kläderna, tapeterna och möblerna är i vacker empirstil, men inte så harmonisk som i andra filmer: inredningen är aningen kal och ogästvänlig, kläder sitter inte perfekt, människorna rör sig inte helt hemtamt. Det är ingen kritik mot scenografin, tvärtom ökar de känslan av trovärdighet. Och framför allt väcker det frågan om hur mycket av vårt mode och våra åsikter idag kommer att ses som, inte bara omoderna utan felaktiga, till och med skadliga.


Det är diktarens uppgift att känna, beskriva och leva ut de känslor som borgerskapet städar undan. Den rollen har poeten Heinrich von Kleist (Christian Friedel), och han vänder sig till först sin älskade kusin, och senare till Henriette med bönen om att visa honom sin stora kärlek - genom att dö tillsammans med honom. Det är filmens och Friedels förtjänst att frågan framställs så enträget att man förstår allvaret i den, men också måste skratta åt det rent absurda och själviska i hans förslag.


Inga större känsloutbrott stör den långsamt framflytande handlingen, men ändå skruvas allvaret upp medan självmordspakten tar form. Från ljusa rum och trivsamma måltider går Henriette inte utan tvekan mot sitt livs slut. Filmen bygger på verkliga händelser, men har förstås inte alla fakta om något som ägde rum för över hundra år sedan. Man kan glädja sig åt att Jessica Hausner blåst liv i vad som kan ha försiggått, och satt fokus på kvinnan som nästan namnlös lämnats liggande intill den store poeten i hans romantiserade självmord.




torsdag 8 oktober 2015

Landskap med vinterfåglar på Stadsteatern

Stadsteaterns scen Kilen har blivit till en kylig höstnatt. Flankerad av lyktstolpar ligger den unga kvinnan på en parkbänk. Det är en av de situationer som oroar mig mest; att inte ha något hem att gå till när natten faller, och behöva hålla sig varm under timmarna som kylan och mörkret tilltar. Men flickan är inte ensam; snart dyker det upp andra människor som berättar om hur de själva föll ut ur samhället. Trots att deras historier är sorgliga är det kanske en liten tröst att ha olyckssystrar och olycksbröder och slippa vara ensam de här timmarna.


En ung kvinna berättar om sin tid som stjärna i simteamet. Men - och det var inte hon själv som upptäckte det först - så formades det gälar på hennes hals! Man kan tro att det vore en fördel för en simmare, men hennes transformation var för konstig för att passa in i samhället. När hon talar med sin mamma får hon veta att andra i hennes släkt också haft fisk-lika yttringar på kroppen.

I en mans berättelse är det problem på jobbet som driver honom till att skada en hund och så bli avskydd och utstött. En annan kvinna arbetar hårt och ambitiöst, men en dag när hon kommer till jobbet känner ingen igen henne. Jag uppfattar det här som beskrivningar av olika vägar in i psykisk sjukdom; en med genetisk disposition, en som drivs till det av mobbing, en som pressar sig själv för hårt.

Ljud, ljus och koreografi hjälper till att skapa en drömsk stämning. Människorna på scenen dansar och rör sig i mönster kring och ibland ovanpå varandra. Flera av personerna är praktikanter från Balettakademins Musikallinje, men jag uppskattar verkligen att de flesta ser oprofessionella ut i sina rörelser - jag gillar den sortens dans av "vanliga människor" som inslag i teater.

Dock tycker jag att pjäsen är för lång. Koreografin och stämningen räcker inte till för att hålla igång handlingen i nästan två timmar, och nedkortad till hälften skulle pjäsen kunna säga lika mycket och ge lika djupt intryck (kanske djupare och intensivare). Men jag tycker mycket om den här sortens teater, som bygger på risktagande och ett prövande formspråk. Jag hoppas på att se fler föreställningar av det slaget, och av gruppen Ensembleverket, som står bakom Landskap med vinterfåglar.

Länk till Stadsteaterns sida om Landskap med vinterfåglar

tisdag 6 oktober 2015

Min Kamp 3 av Karl Ove Knausgård

Annorlunda men ändå välbekant är Karl Ove Knausgårds barndom på sjuttiotalet som han beskriver den i tredje delen av sin självbiografiska svit. Nu är författarrösten tillbaka till de höjder den nådde i de två romanerna, delvis på grund av den omtumlande handlingen som han presenterar så väl. Det känns att vi har nått en startpunkt i Knausgårds liv; början till att finna den egna identiteten både i samspelet med de andra barnen och i förhållandet till föräldrarna.

Vi får följa Karl Ove under några år från skolstarten och framåt. I de åldrarna är de så få saker man som barn kan styra över, och de vuxna förstår inte alltid vad som är viktigt i barnens värld. Knausgård är mycket bra på att beskriva känslan av maktlöshet som uppstår i så många situationer: paniken när modern har glömt att köpa en badmössa till första simlektionen. Den nya paniken när hon i sista minuten kommer med en badmössa - dammodell, med blommor. Försöket att dölja badmössan för klasskamraterna, som obönhörligt börjar reta Karl Ove.

De goda miljöskildringarna och fokuset på några viktiga detaljer gör den unge Karl Oves värld hemtam även för oss som inte växte upp på samma plats. I nybyggarmiljön, där det fortfarande byggs hus för inflyttande barnfamiljer, finns det spännande skogar att leka i mellan bostadsområdena. Namnen på närbutikerna och godiset man kan köpa där blir lockande punkter i tillvaron, och att missa bussen efter simträningen blir en stor omvälvning i en värld som styrs av de vuxnas regler.

Ännu värre än så: godtyckliga regler och bestraffningar från sin far är vad Karl Ove måste leva med. Författaren Karl Ove har redan tidigt i berättelsen vridit upp spänningen genom att visa hur barnet Karl Ove smyger, håller sig undan och hoppas på att inte stöta på sin pappa. Nu får vi även se vredesutbrotten, slagen och straffen för de förseelser som pojken inte lyckats undvika. Det gör ont att läsa om barnets rädsla för den som borde vara en trygghet, och den stora dumheten från den vuxne som slår ned på något som han borde förstått inte var illa menat. Men den sortens auktoritära, eller snarare sadistiska uppfostran var fortfarande normen för många föräldrar under sjuttiotalet, föräldrar som själva vuxit upp på det viset. Det är ändå svårt att ursäkta den ondsinte fadern, speciellt inte när man hör honom håna sin son för att han läspar, och annat han tycker är löjligt. En sådan inställning till en annan människa är alltid förkastlig, och i ännu större grad när det gäller ett barn. En gåta i boken är hur den älskade och kärleksfulla modern kunde godta sådana elakheter i sitt hem.

Äntligen har en bok i Min Kamp-sviten blivit lika intressant som den fiktion Knausgård skrivit tidigare. Denna den tredje boken skulle kunna läsas fristående. Trots att handlingen ibland är plågsam är den en fröjd att läsa, med ett klart och lättflytande språk som ändå säger så mycket.

söndag 4 oktober 2015

Under the Skin

En filmatisering av en bok måste inte följa orden exakt för att bli bra. Det är förståeligt att en regissör vill ändra i kronologin, stryka bifigurer eller lägga till scener för att göra det bästa av berättelsen i filmmediet. Men Jonathan Glazers version av Michel Fabers fascinerande bok Under the Skin är så långt bort från originalhistorien, och så tom utan den, att filmen blir en enorm besvikelse. Under de första femton minuterna ropade jag "Nej!" för mig själv så många gånger att jag till sist gav upp i mina protester mot vad filmatiseringen kastat bort.

Det jag främst saknade var den fysiska, kroppsliga, köttsliga dimensionen av handlingen. Huvudpersonen Isserley i boken har genomgått många operationer för att bli människoliknande, och plågas ständigt av smärtan att behöva gå upprätt fastän hon utvecklats för att gå på fyra ben. Det påverkar hennes rörelsemönster, hennes ärrtäckta kropp är inte komplett mänsklig och vid närskådande finns många underliga detaljer i hennes utseende.


En annan aspekt är att Isserley, för att inte bli upptäckt och avslöjad, plockar upp liftare längs en glest trafikerad motorväg. Dag efter dag kör hon samma sträcka fram och tillbaka, utan annan kontakt med människor än de män hon valt ut från vägrenen. Men i filmen går den namnlösa huvudpersonen runt i Glasgows köpcentra och plockar upp män i tättbebyggda bostadsområden.

*** SPOILERVARNING ***
Därefter följer en förförelse/förgörelseakt som är frustrerande stiliserad och hal. Där visas inget av den grymma realiteten när de lurade männen snöps, göds och slaktas. Inget heller av medarbetarna på människofarmen, deras otäcka jobb och deras relationer till kvinnan, lockbetet.
*** SPOILERVARNING ***


Helt klart har Glazer hellre velat visa en utomjordings oförstående blick på det ofta röriga och förvirrade livet på jorden. Han har också velat visa Scarlett Johanssons nakna kropp i helfigur så mycket som möjligt, under flera minuter i scen efter scen, därtill männens lust efter hennes kropp, önskad eller oönskad. Det drar filmen över gränsen till att bli ett verktyg för den enögt manliga blicken att få leva ut sin pojkrumsfantasi blandat med artsy-fartsy-scener och en gnutta civilisationskritik.

Efter halva filmen står det klart att både Glazers berättelse och framställning skiljer sig helt från tonen i boken. Filmen vill förmodligen presentera handlingen lika distanserat som huvudpersonens förhållande till omgivningen, men den lyckas bara skapa en räcka kalla, tomma scener med irriterande soundtrack. Om regissören inte tagit namnet från en bra bok utan gjort en fristående film? Då hade den fortfarande varit en fånig pojkrumsfantasi.

lördag 3 oktober 2015

Maria Stuart på Dramaten

Peter Konwitschnys uppsättning av Friedrich Schillers Maria Stuart har fått en hel del kritik för att den strukit mycket i pjäsen, och framför allt för att första akten (den längsta) enbart spelas av de två huvudskådespelerskorna, Ylva Ekblad och Stina Ekblad. Man skall absolut inte säga att de missnöjda har missförstått dramaturgin; jag vill snarare påminna om att olika berättargrepp (i teater, konst, litteratur och musik) träffar åskådarna annorlunda och ibland är verk och publik helt enkelt på olika våglängder. För egen del hittar jag mycket att njuta av i uppsättningen och regissörens intentioner, liksom en del att ifrågasätta.


En helt kal scen med två personer (därtill systrar) i neutrala kläder? Det gick väldigt illa i den senaste Schillerpjäsen jag såg på Dramatens stora scen, Don Carlos år 2009. Men i Maria Stuart blir det istället mycket bra! Att alla roller spelas av samma två personer gör att man kan fokusera mer på just vad som sägs, inte vem som säger det. Istället för att försöka minnas vem som intrigerar vad och mot vem blir varje dialog en balansakt i sig. Jag förbereder mig på att sjunka in i samma goda, namnlösa tillstånd som i Hilary Mantels Wolf Hall där handlingen bestämt drivs framåt även om man inte är klar över vem som säger vad.

Men för det här regigreppet är det livsnödvändigt att skådespelarna i fråga är tillräckligt bra för att bära hela handlingen ensamma, och det är ju systrarna Ekblad utan tvekan. Och visst stiger rollfigurerna fram ur anonymiteten trots att alla har samma utseende! Den unge Mortimer, hänförd såväl av drottningen Maria Stuart själv som av skönheten i den katolska kyrkan, ger en förståelse för hur någon kan vilja stödja en rebellrörelse även i ett läge som tycks omöjligt. Och i den överdrivet sirlige franske budbärarens roll får vi se vilken fantastisk fysisk komedi Stina Ekblad är kapabel till - mer av det i andra pjäser, snälla!


Dock blir sinnena litet överansträngda av koncentrationen som krävs, så kanske hade första akten kunnat få vara kortare. Efter paus blåses nytt liv i människorna - skådespelare fyller ut rollerna och även de tidigare svartvita idébärarinnorna kläs i mjuka, färgrika 1500-talskläder.

Nu är det dags att se hur de två drottningarna påverkas av omvärldens förväntningar. I mötet mellan dem båda finns en väl utnyttjad rullbar trappstege som låter dem visa och tävla om vem som står högst av dem båda, och som en mjuk svans stöttar deras trogna dem i rörelserna.


Till slut tycks båda drottningarna abdikera, under en kaffepaus framtrollad av en ordlek! Det är smart, sympatiskt men också ganska respektlöst gjort av regissören. För mig säger det, tillsammans med att rollerna spelas av systrar, att de båda är utbytbara mot varandra och att det är egalt vem som dömer och dödar vem. Och så kan det kännas för en blasérad teaterpublik hundratals år senare - men för anhängarna var det ju en fråga om mycket mer, inte bara liv och död för ens egen familj utan vilken sorts politik och religion som skulle prägla samhället! Det får vi också se en glimt av; trots att de två drottningarna står i lediga kläder vid sidan om scenen påverkar deras närvaro aktörerna på scenen (även om de också tappar bort vem som är vem).

Innan föreställningen berättade dramaturgen Magnus Lindman att pjäsen, som så ofta hos Schiller, inte illustrerade en kamp mellan rätt och fel utan tvärtom mellan rätt och rätt. Av den anledningen gillar jag Konwitschnys tilltag att inte måla upp historien som gott mot ont utan bearbeta förloppet med sina varierande regiknep. Tack vare de begåvade systrarna Ekblad blir så Maria Stuart en fin uppvisning i vad teatern förmår att göra på en scen.

Länk till Dramatens sida om Maria Stuart

Foto: Sören Vilks