onsdag 30 september 2015

Roger Waters The Wall

Filmens inledande scener är en uppladdning inför det engångs- (tvågångs-)event som biografvisningen av filmen Roger Waters The Wall är. Vi flyttas inte in i själva konserten utan till lugnet efteråt och vägen hem. Men vägen hem leder till en resa med Roger Waters tillbaka i tiden; först till sin farfar George Henry Waters, som dog i Frankrike under första världskriget när sonen, Eric Fletcher Waters, bara var något år gammal. Scenerna från minnesmonumentet är värdiga och understryker sorgen i att människoliv förloras i krig och terrordåd.


Men har vi blivit vaccinerade mot krigshetsande av de stillsamma tankarna? Strax efteråt kastas vi in i en klimaktisk scen från konserten där uniformer med två välkända korslagda hammare, flaggor, ljud- och ljusspel manar fram känslan av en totalitär stat, underkastelse och sammanslutning mot en yttre fiende. Fansen syns jubla när ett flygplan verkar flyga in och släppa bomber mot publiken. Inget ont om de närvarande personerna - hur svårt är det inte att stå emot gruppkänslan när man leds av en idol, en man som uttryckt det man själv känner och tonsatt det till fantastiskt medryckande musik?


Det vi ser från konsertversionen av The Wall som spelats runt om i världen är magnifikt. En stor scen framför ett enormt publikhav, tegelstenarna i väggen som bit för bit byggs upp framför musikerna, effektfulla filmer som projiceras på väggen. I biosalongen får vi också se bandet stå på scenremsan bakom den växande muren. Till slut har de sista luckorna satts igen, och Hey You spelas bakom en intakt vägg.


Det är lätt att identifiera sig med publikbilderna från konserten; de som passionerat sjunger med i Another Brick In The Wall, de som blundar och lyssnar på musiken som i hänryckelse, alla känslor är förståeliga. Och ljudet är högt! Som det skall vara! Och den energiske sjuttioåringens manövrer på scenen möts av förväntningar och jubel.


Men i historien om pojken bakom väggen är som sagt också invävt pusselbitar ur Roger Waters bakgrund; de bitar som kriget tog ifrån honom. Den faderlöse Eric Fletcher Waters lämnade också efter sig en inte ens årsgammal son då han dog under andra världskriget. Två barn i rad vars fäder tagits ifrån dem av krig. Men scenerna då vi tvärtom får se krigsveteraner komma hem och återförenas med sina barn är inte mindre hjärtskärande. Går det att stoppa alla strider genom att vägra att slåss? Frågan är mer komplicerad än så, men Roger Waters gör sin insats genom att påminna om krigets pris, och om faran av att ryckas med av en stark ledare med imponerande effekter.


Filmen avslutas med en trevlig Q&A-session där Waters och Pink Floyd-trummisen Nick Mason svarar på inskickade frågor från fans. Blandningen av nålstick åt varandra, gamla minnen, trummisskämt och allvar blir en fin avrundning på filmen.




tisdag 29 september 2015

Gilead av Marilynne Robinson

John Ames är skröplig och döende, men hans älskade son är bara sju år gammal. Den åldrade pastorn vill skriva ett brev till sonen för att berätta om sig själv och om saker han önskat att han kunnat vara med och berätta under uppväxten. Kanske hoppas han att sonen skall vilja bli pastor som han själv; i vilket fall som helst är hans tro stark och personlig och har stor plats såväl i hans eget liv som i berättelsen.

Pastor John Ames börjar sin historia med fadern och farfadern, en tråd som går ända bak till 1800-talet, slaveriet och amerikanska inbördeskriget. De båda männen var också pastorer i sina dagar, men alla tre skiljer sig åt i karaktären och i utövandet, och det skapar problem i relationerna och till slut en brytning mellan fadern och farfadern.

En av bokens förtjänster är att den beskriver troende inte som en klonad skock av ja-sägare, utan som individer med olika sätt att hantera teologi, vardagspraktik och prövningar. På samma sätt visar den hur sorg och problem kan växa fram även utan onda intentioner; det behövs ingen ogärningsman för att skapa missförstånd och avstånd mellan vänner. Men i berättelsen finns dock en person som är det närmaste att komma en bov, Jack Boughton, äldste son till bäste vännen som är pastor i en annan församling, döpt efter John Ames själv. Robinson beskriver mycket fint hur John Ames genom hela livet kämpat med sina känslor för att älska den ofta felande Jack på ett kristet, förlåtande och inneslutande vis, och hur han nu kämpar för att finna ord som inte skall låta ihåliga utan ärliga och välkomnande, när Jack trevande närmar sig med moraliska frågor.

Något som är slående med boken är att alla huvudpersoner är män, män som har djupa relationer till varandra. Kvinnor finns med som funktioner till männens känslor och handlingar; att behöva gömma familjens livsmedel så att inte svärfadern skall skänka bort dem, att dö ung och bli en tagg i hjärtat för någon resten av livet. Men boken lånar sig inte till mappning mot Bechdeltestet, för den förmedlar intrycket att detta är en blind fläck för berättaren själv, John Ames. Inte ens den älskade men mystiska hustrun som kom in och lyste upp hans liv på ålderns höst; inte ens för henne kan han berätta om det han skriver till sin lille son, och inte tycks han ha tagit sig tid att lära känna henne och förstå vad hon varit med om innan de möttes. Hon blir ett större mysterium och det lockar ännu mer att få veta hennes öde tack vare det här utelämnandet. Tack och lov är det ju hon som gett titeln åt Robinsons senaste roman, Lila, och familjen Boughton står i centrum för boken emellan, Home. Människorna i den lilla staden Gilead förtjänar att tecknas i alla sina nyanser, speciellt av någon så klarsynt som Marilynne Robinson, och jag ser fram emot att läsa de efterföljande böckerna.

måndag 28 september 2015

Nielsens stråkkvartetter med Den Danske Strygekvartet

Under två konserter på samma helg fick stockholmspubliken chansen att höra alla fyra av Carl Nielsens stråkkvartetter, spelade av de engagerade, rågblonda unga nordmännen i Den Danske Strygekvartet. Det var riktigt bra att kunna höra och jämföra alla kvartetterna med varandra.


Den första stråkkvartetten, först skriven och först framförd vid tillfället, var Stråkkvartett i g-moll (1888/1898). Den unge Nielsens verk hade vissa inslag av folkmusik, och musiken var skön att höra på.

Nästa stråkkvartett, Stråkkvartett i Ess-dur (1900), tillkom under en svår period i Nielsens liv, och säkert är det därför den låter udda. Ett par av satserna fördjupade sig i skärande sorgliga klanger, för att sedan ändå sluta i en glad trudelutt. Det gav ett spretigt och obalanserat intryck - dock må ingen skugga falla över den begåvade ensemblen som spelade intensivt och vackert.

I båda konserterna spelade kvartetten folkmusik innan paus, och inte bara dansk musik utan även låtar från Färöarna, Norge och Sverige (bland annat ett mycket fint arrangemang av Ack Värmeland du sköna). Jag är i vanliga fall inte förtjust i folkmusik; anslaget och den inneboende uppmaningen till dans gör att den förlorar i den komplexitet jag älskar i jazz och klassisk musik. Men i arrangemangen som Den Danske Strygekvartet spelade var det just komplexiteten som tagits tillvara, samt att tempot ibland var stillsammare, och det gjorde musiken mycket njutbar.

Andra konserten inleddes med Stråkkvartett i f-moll (1890), som brann av energi från första takten, och i mitt tycke lät bäst av alla fyra framförda kvartetter. Stämmorna får leva ut i dramatiska slingor utan att tappa bort varandra - en fin balans mellan glädje och tanke.

Den sista kvartetten som spelades var den sist skrivna, Stråkkvartett i F-dur op 44 (1919). Den utforskade några klanger som gränsade till modernare, disharmoniska ackord, men inom traditionella ramar. Generellt höll den sig till mindre gester, men var ett gediget verk värt att lyssna på ofta.

Extranumren vid båda konserterna var koraler skrivna av Carl Nielsen, sånger som de tre danskarna vuxit upp med. Spelade i sköna stämmor som klingade som änglasång var koralernas melodier i sig själva sagolikt vackra, och jag kommer att söka upp koralerna för att få höra mer av dem. Av Den Danske Strygekvartet vill jag också gärna höra mer.

lördag 26 september 2015

Basquiat på Guggenheim Bilbao

Det första jag hörde om Jean-Michel Basquiat var att han var överskattad. Sådant väcker dubbla känslor hos mig: å ena sidan vet jag att konstvärlden har lätt för att hetsköpa några upphöjda konstnärer mer för nyhetsvärde och investeringsvärde, å andra sidan vill jag hellre upptäcka att konstnären har talang och verkligen är värd sitt pris.


Basquiat målade till synes enkla tavlor; ilskna streck, tjocka konturer, starka färger mot varandra, motiv från New Yorks gator. Men de är inte simpla. De visar en verklighet som inte syns på konst tidigare; svarta män som starka och segrande, till exempel i bilderna av framgångsrika boxare. Den återkommande silhuetten av en man med några spretiga hårtestar var ett självporträtt.


Guggenheim Bilbao gör ett bra jobb med att förklara stämningen under tiden Basquiat verkade, och detaljer i de många verken av honom. Systern berättar att de växte upp i ett fattigare område, men hade årskort till muséer och såg mycket konst som barn.

När New Yorks konstscen upptäckte Basquiat blev han en del av vänkretsen till Andy Warhol, en av flera han samarbetade med om konstverk. Basquiats tavlor började säljas till svindlande priser, och ryktena om hype utan innehåll började, som så ofta. Tragiskt nog dog Jean-Michel Basquiat 1988 vid 28 års ålder, vilket spädde på spekulationerna i hans konst.

Basquiat och Warhol
Därför är det fint att Guggenheim Bilbao ställer ut så många av Basquiats verk för att ge tillfälle att bilda sig en egen uppfattning om dem. Även om några av dem är svårbegripliga och mindre intressanta för mig, speciellt de med mycket text där jag alltid har svårt att följa konstnärens intentioner, finns det rikedom och djup i de verk han hann framställa under sin korta bana.

Länk till Guggenheim Bilbaos sida om Basquiat: Now's the Time


fredag 25 september 2015

Jag är med bandet av Pamela des Barres

Pamela des Barres är känd som världens främsta groupie. Låter det sorgligt? Det var inte så det kändes när hon älskade sig igenom 1960- och 1970-talet, under åren av free love och artister som ville lösa upp konventioner och frigöra både kropp och själ. Och det är älska det handlar om, för som hon berättar det själv blir hon förälskad gång på gång i karismatiska rockmusiker.

Pamela Miller, som hon hette då, levde nära rockscenen i Los Angeles under en tid då många talangfulla musiker startade band och spelade på mindre klubbar. Pamela gick ofta på konserter och hänfördes av musiken och musikerna. Hon är generös med att beskriva hur snygga männen är som hon faller för, och lika generös med att beskriva hur vackra hennes väninnor är. Hon verkar vara en öppen och kärleksfull människa, en som blomstrade i den skönt flummiga kaliforniska kulturen och tack och lov inte blev skadad av droger, som flera av hennes vänner blev. Och Pamela älskade verkligen musiken, och säger själv att hon upplevde att det hon gav tillbaka till musikerna var mindre än de underbara upplevelser de gav henne.

Pamelas förälskelser var en fruktsam blandning av idoldyrkan och äkta kärlek, och på sitt eget sätt lyckades hon hela tiden balansera flickrumsförälskelserna i en begåvad musiker med de mindre kända pojkvänner hon hade i verkliga livet, utan att det kändes oärligt. Hon kunde ha en pojkvän, tråna efter en gift musiker och samtidigt önska sig i julklapp att få ligga med Mick Jagger. Det går inte att döma hennes moral när de flesta människorna/männen hon träffade levde på precis samma sätt.


Men Pamela ville inte bara vara en hangaround som låg med stjärnorna. Som hon levde bland alla begåvade människor ville hon själv vara kreativ. Hon designade och sydde skjortor som blev populära, men självklart drog musiken mest. En lycka i hennes liv var att hon lärde känna Frank Zappa och hans fru Gail, inte minst för att hon i perioder fick bo hos dem och ta hand om deras barn Dweezil och Moon. Mister Zappa, som hon kallade honom, uppmuntrade de unga kvinnorna som hängde runt honom och hans band att bilda ett eget band, uppträda och spela in en skiva. GTO, som kunde utläsas som Girls Together Outrageously eller andra ordkombinationer beroende på humör, blev dock inget bestående fenomen, men de är ett fint bevis på kärleken och (oftast) respekten som fanns mellan musikerna och deras entourage.

Pamela des Barres ger oss scener ur sina förhållanden och one night stands med kändisar som Jimmy Page, Keith Moon och Don Johnson. Många gånger krossades hennes hjärta, men det tycks ha läkt snabbt och varit redo för nya erövringar. Dagboksanteckningar och brevväxlingar med artisterna från den tiden lär ha varit en stor hjälp att minnas alla äventyr. Hon skriver snabbt, entusiastiskt och litet rörigt, vilket stämmer med hennes glada och öppna personlighet. Jag är inte avundsjuk på livet hon levde - mitt hjärta och min hälsa skulle nog ha varit i fara - men jag är glad för hennes skull att hon fick ut det hon önskade av livet och hade så himla kul under en riktigt spännade period i nutidshistorien.

torsdag 24 september 2015

Brain Damage, Mozarts fagottkonsert och Scheherazade

Jag har lyssnat på en del av Albert Schnelzers musik, och uppskattar att den varit mer mjuk och melodiös än mycket annan modern musik. Kungliga Filharmonikernas beställningsverk Brain Damage visade sig ha liknande kvaliteter, men även kraftiga, skallande partier vilket man kanske kan vänta sig av titeln. Verket är inspirerat av Pink Floyds låt Brain Damage och satserna hade namn efter sångtexten; Folded Faces och The Dam Breaks för andra och tredje satsen.

De jagande, i mitt tycke fyrkantiga partier som återkom i främst träblåset var mycket njutbara, tillsammans med de långsamma partierna som växte och utvecklade sin egen harmoni. Brain Damage är ett mycket fint verk som jag hoppas blir uppskattat hos fler orkestrar.

Därefter var det dags för en filharmoniker, Emily Hultmark, att få träda fram till solistplatsen för Mozarts Fagottkonsert i B-dur. I Mozarts en mycket uppiggande konsert, förstås, med solisten och orkestern i perfekt samspel. Det var fint att få höra det stora instrumentet och dess djupa, mjuka klang på egen hand, och Hultmark trakterade det virtuost.

Som extranummer fick vi en komposition av Hultmark själv, ett helhetsverk med förinspelade klanger och blåtonat ljus i salen vilket skapade en trolsk stämning. Mycket intressant!

Allra sist spelades Rimskij-Korsakovs tondikt Scheherazade, ett äventyr i fyra dynamiska satser. Den uttrycksfulle dirigenten Santtu-Matias Rouvali ledde orkestern till samma inlevelse och berättarglädje som han själv visade. Filharmonikernas unge konsertmästare Andrej Power spelade den återkommande, romantiska fiolslingan med en god avvägning mellan styrka och vemod, och det blev en minnesvärd avslutning på en bra konsert.

Foto: Jan-Olav Wedin

onsdag 23 september 2015

Flocken

Jennifer och Alexander smygtittar men håller sig borta varandra under bröllopet som inleder filmen Flocken. De lever i ett fåordigt samhälle en bit uppåt Norrland, och alla känner varandra. I rödvinsfyllan berättar Jennifer för sina väninnor att Alex våldtagit henne. Är det sant? Prydlige Alexander, kortväxt och med babyansikte? Tvivlet på Jennifer är instinktivt och kompakt. Ingen prövar ens tanken att hon talar sanning. Det är skönare att tänka sig att något sådant illa inte kan hända i ens samhälle, och därifrån är steget kort till victim blaming och slut shaming.
 

Det är en mindre lättnad att filmen inte framställer Alex som självsäker och dryg, som en del av gänget som står på hans sida. Det behövs inte, när anklagelserna väl fått upp farten och driver på hatet mot Jennifer och hennes familj. Inte heller Jennifer kan tala för sig och svara dem som säger att hon inte beter sig som en våldtagen. Inför skolkuratorn och när saken går till rättegång blir det plågsamt tydligt hur svårt det är att ens ta orden i munnen.


Det är inget ovanligt att människor hellre skvallrar och snackar skit om varandra än att ärligt fråga hur de mår. I en storstad är skillnaden att det är lättare att hitta en annan gruppering där man kan känna sig hemma, få stöd eller åtminstone inte förföljas av sin historia. I en småstad sprider sig ryktet, och varje person som bestämmer sig för att själv döma och straffa Jennifers familj blir ett nytt nålstick i deras vardagsliv; lillasystern som får sitta på bänken genom hela fotbollsmatchen, mamman som inte får sitta i kassan, och ännu värre hämndaktioner som följer.


Filmen utspelar sig under veckorna fram till skolavslutningen, men det är en gråkall och fuktig försommar vi ser, ingen lovande värme för någon. De två unga huvudpersonerna spelas, tystlåtna och halvt paralyserade som de är, spelas utmärkt väl av Fatime Azemi respektive John Risto. Kameran fokuserar på ansikten, scenerna är långa och ordkarga, och det ökar den gnagande oron som filmen förmedlar. Spänningarna ökar inte bara i Jennifers familj utan även i Alexanders. Kan det sluta bra för någon av dem? Blir det bättre för en om det blir sämre för den andra eller är alla förlorare nu?

Filmens handling är upprörande, och det är motbjudande att tänka sig att något liknande hänt i minst ett dokumenterat fall, och säkerligen många andra. Det är otäckt att se flockmentaliteten som får alla att välja ett läger, och inte ens tveka att gå över anständighetens gräns mot den som de stött ut. När alla trycker åt ett håll, är det klokt och modigt att ifrågasätta. Beata Gårdelers film är ett viktigt exempel på det.


tisdag 22 september 2015

The Corrections av Jonathan Franzen

Finns det några sista justeringar jag kan göra? Några enkla men viktiga fixar som förändrar allt; förvandlar ett filmmanus från omöjligt till lovande, förvandlar mitt liv från misslyckat till framgångsrikt. Chip Lambert hoppas på det i första kapitlet av Jonathan Franzens genombrottsbok The Corrections. Som utomstående betraktare kan vi se att han riskerar för mycket i sina desperata försök att rädda manuset och sitt förhållande. Som deltagare inne i Chips stressade sinne dras man med i taxifärden genom New York, både på jakt efter sin falnande karriär och kärlek, och på väg bort från de irriterande föräldrarna på lunchbesök i hans lägenhet.

Föräldrarna Enid och Alfred har vi fått träffa på första sidan; ett par av den sorten som hållit ihop i alla år trots att de plågar varandra. Hur har det gått för deras tre barn, som nu är vuxna? Chip verkar krångla till sitt liv och förstöra för sig själv med varje steg han tar. Går det bättre för äldste sonen Gary? Åh, som han önskar att föräldrarna skulle medge det och ge honom litet beröm. Han har ett högavlönat jobb, tre fina barn och en vacker fru. Men i Garys hem pågår krypskytte och gerillakrig mellan de två vuxna på ett sätt som kan driva både Gary och en sympatiserande läsare till vansinne.

Hoppet står till yngsta dottern Denise - visst måste hon ha ordning på sitt liv, uppskattad restaurangchef som hon är och med en sponsor villig att backa upp henne i en ny, spännande satsning. Men vid det här laget vet läsaren att Franzen går ett steg under den blanka ytan, drar fram komplexen och visar hur gamla problem sätter krokben för nya framgångar.

Det är oerhört deprimerande att se de fem människorna sitta fast i situationer de börjat vantrivas i, och se dem stöta bort varandra när de hade kunnat vara varandras bästa stöd. På var sina sätt söker de efter en correction (eller flera, för sig själv och andra), något som skall ta ned det sista hindret för att leva ett gott liv och kunna börja njuta av det.

Jonathan Franzen är mycket bra på att måla upp de olika människornas liv, både de yttre och de inre förhållandena och hur de påverkar varandra; Enids och Alfreds hem där räkningar, syrsor och oro hopar sig i hörnen, den voluminösa fabrikslokalen där Denises restaurang kan göra storsuccé eller kantra, den kalla, blöta fisken på glid innanför Chips kläder medan han försöker hålla igång en konversation så att det inte skall märkas att han försöker snatta fisk från butiken.

Jag kan dock tycka att Franzens blinkningar till samtidshistorien och litteraturen blir för intensiva ibland. Litauen framställs som ett vilt land med galna invånare, som en skämtsam clownstat som motvikt till det välordnande USA. Enid och Alfred är på kryssning på ett nordiskägt fartyg där nordiskt tema på salarna; i The Strindberg Room står de enarmade banditerna, och vid deras matsalsbord sitter paret Roth med de ännu mer anspråksfulla förnamnen Sylvia och Ted.

Men det går inte att förneka att The Corrections omfångsrika volym innehåller en närgången och till stor del trovärdig beskrivning av en familj stelnade i icke-kärlek. Det är inte någon liten korrektion här och där som skulle hjälpa dem, det är tvärtom en hämsko i början av historien som skapat en spänning, som sedan triggat en annan låsning och så vidare. Går det att bli kvitt den första, största hämningen så att allt som kom efter kan bli fritt? Jag tycker att Franzen gör det litet för enkelt för sig och Lamberts i det sista kapitlet, men för familjen Lamberts skull är jag glad för alla lättnader de kan få.

Fler böcker av Jonathan Franzen:
Freedom

måndag 21 september 2015

Jeff Koons: A Retrospective på Guggenheim Bilbao

Jag är ju sedan länge trött på Jeff Koons. Att en stor del av Guggenheim-muséet i Bilbao var vikt åt hans simpla konst var en besvikelse, men jag passade ändå på att ta en titt på hur han har utvecklat sin karriär.

De första serierna av verk från 1970- och 1980-talet skulle kunna vara början på något bra: presentationen av viktiga vardagsföremål som superstjärnor, och approprieringen av reklamannonser med intressanta budskap. Men med min kritiska blick och den kommande utvecklingen i minnet ser jag det som att Koons gör det lätt för sig både i utförandet och i sitt val av motiv (redan kända konsumtionsvaror).


Nästa steg var att introducera banaliteten i stor skala, och sedan följde sviten Made In Heaven; mjukporriga foton, filmscener och statyer tillsammans med den redan kända porrfilmsaktrisen Cicciolina. Visst är det litet skojigt att se en statyett i lilatonat glas föreställande två personer i full kopulation. Men temat förminskas av att Koons försöker blåsa upp det till något ädelt; att han vill få oss att se och uppskatta kärleken, som har så stor plats i våra liv. Om han verkligen menade det skulle han kanske inte presentera det så fullständigt verklighets-olikt, med airbrushade pastellfärgade icke-personligheter i samlagsakter som är lika problem-fria som i pornografi. Det spekulativa understryks av mitt minne från en TV-intervju med Koons vid sitt utannonserade giftermål med Cicciolina, som på frågan om han älskade henne tittade bort från kameran och sade "ehh - ehh".
Nej, äktenskapet höll inte och vårdnadstvisten om den stackars sonen sved. Nästa konstprojekt, Easyfun, utgjorde ett steg tillbaka till något enklare. Silhuetter av stiliserade leksaksdjur, färgade, spegelblanka och helt anonymiserade. Avmålade leksaksdjur med galet stirrande ögon och stela leenden. Överfulla, plottriga målningar av konsumtionsvaror och annat i grälla färger. En av tavlorna visar blonda lockar på en sophög. Karl-Alfred och Hulken har också approprierats av Koons till hans egobygge.

Förutom de skinande blanka reproduktionerna av antika skulpturer som bland annat Moderna Muséet visade förra året, har Koons i serien Antiquity målat tavlor där han placerar sin egna verk intill viktiga verk ur konsthistorien. Han säger att det är för att visa att konst bär på historien och vad som setts som konst och uppvärderats genom historien. Visst. Eller så är det ett skamlöst försök att placera sig själv tillsammans med verkliga begåvningar.

Serien Gazing Ball (2013) har Koons mycket att säga om: att det blå spegelklotet blir en symbol för allt, att den ingjuter en känsla av evighet i föremålen i sin närhet, att den har en lång tradition av att sättas upp i hem för att skapa samhörighet. Jo, tjena. Var det något jag funderade över när jag bodde i Tyskland med skimrande spegelbollar i alla trädgårdar och blomlådor, så var det varför det inte räckte med det som naturen bjöd på - horror vacui? Inte fanns det någon filosofi bakom, inte heller i Koons billiga kopior.

Min största kritik mot Jeff Koons är inte ens att han använder sig av minsta motståndets lag för att skapa en räkmacka åt sig själv och casha in. Min största kritik är istället att han trivialiserar annan konst med genuint innehåll och ambitioner, drar ned den till samma tomma nivå som sin egen, och gör det OK för åskådare att titta utan att tänka. Det är något som redan händer i för hög grad, och det behöver vi inte uppmuntras till ytterligare.

Länk till sidan om Jeff Koons på Guggenheim Bilbao


söndag 20 september 2015

Filharmoniker och pianokvartetter i närbild

I slutet av 1800-talet skrevs de tre pianokvartetter vi bjöds på, men sinsemellan mycket olika. Det var fint att få höra och kunna jämföra alla tre, och de framfördes mycket kunnigt och vackert av Andrej Power (violin), Pascal Siffert (viola), Marie Macleod (cello) och Martin Sturfält (piano).

Amanda Maier-Röntgen
Först begav vi oss till 1891. Det inledande stycket blev aldrig någon hel kvartett, men Wilhelm Stenhammars tidiga verk Allegro brillante för pianokvartett i Ess-dur är mycket hörvärt på egen hand. Det är ett positiva och lättlyssnat verk, där stämmorna stöttar varandra och följer varandra i fråga-svar konstellationer. Den här goda stämningen inbegriper åhöraren, som inbjuds till att låta sig underhållas.

Från samma år är Amanda Maier-Röntgens Pianokvartett, skriven mot slutet av hennes bana. Det har en mycket annorlunda karaktär, och till skillnad från Stenhammars verk innehåller det många och komplexa idéer, så många att de nästan knuffar undan varandra för att få komma fram och höras. Ibland lät musiken närmast stressad av att det ständigt dök upp nya musikaliska teman, men det gjorde också verket mångsidigt och spännande.

Den som många håller som den allra främsta pianokvartetten någonsin avslutade konserten: Johannes Brahms Pianokvartett nr 3 i c-moll från 1875. Här kan man verkligen känna att det är ett verk av en gedigen och erfaren kompositör, som kan skapa rika harmonier utan att överlasta klangen. Men här fanns en oro i musiken som nog delvis låg i framförandet, som hade litet mer precision än inlevelse och också ett ständigt framåtdriv som underströk oron. Det kan vara svårt att hitta rätt känsloläge för att spela Brahms musik. Men det var ändå skönt att få höra detta väl balanserade stycke, och överhuvudtaget en konsert med pianokvartetter, som är en välljudande konstellation.

lördag 19 september 2015

Tid och rymd i rymden

Det här är mitt bidrag till Fiktiviteters temahelg om Tid och rymd. Se hela schemat här och klicka vidare!

Universum är SÅ STORT. Det är svårt att förstå hur stort det är, även om man försöker följa de hisnande perspektiven i interaktiva animeringar som försöker förklara. Hur kan man relatera till avstånden? Och till universums ålder och dess utveckling under de miljarder år som har gått?


De där svindlande perspektiven är en av flera ingredienser som drar mig till science fiction. Men det utgör också ett problem; det gör rymdresor svåra. Det problemet löses på olika sätt i olika böcker och filmer.

I David Brins Uplift-serie (och många, många andra verk) färdas man genom en hyperrymd, som låter en ta långa sträckor i några kortare hopp. Men för enkelt får det inte vara; i hyperrymden gäller andra naturlagar, och där lever det varelser som kan sabotera ens resa, så hyperrymdspiloter måste vara försiktiga. I ett kapitel låter Brin sitt rymdskepp ramla ut från den någorlunda säkra kursen - och hamna i myr-storlek i något som jag tror är en beskrivning av hans eget arbetsrum med heltäckande matta och skrivbord!

I Enders värld, som började i Orson Scott Cards Ender's Game och fortsatte ut i rymden i Speaker for the Dead, tar rymdresor tid. En resa kan ta flera år, men i enlighet med tvillingparadoxen åldras inte rymdskeppets besättning lika snabbt som de som lever på en planet. Därför kan det bli så att titelpersonen, Talaren för de döda, som rest från koloni till koloni, har levat eller snarare existerat medan universum har åldrats tretusen år.

De här varierande och komplexa bieffekterna av långa rymdresor stöter man oftare på i böcker, där man kan gå in djupare på teorierna och fylla på med detaljer som ger mer förståelse. Men förra året kom det äntligen en film där rymdresor och deras påverkan var en viktig del av handlingen, Interstellar. Den använder sig av båda varianterna av resor (och några till): först en öppning i vårt solsystem som är en genväg till en annan del av universum, men därefter snabba/långsamma tidsparadoxen, då det vid destinationen finns ett svart hål som saktar ned tiden i sin närhet. Även om vissa delar i handlingen (främst skeppsbesättningens prioriteringar) är ologiska älskade jag att få sitta i biostolen och se effekterna av tidens olika hastighet i olika delar av universum.


Men det är som sagt i bokform som de allra mest komplicerade teorierna kan förmedlas. Ett riktigt knivigt exempel är Tau Zero av Poul Anderson, där ett fel i decelerationskretsarna gör att ett rymdskepp måste fortsätta att accelerera tills kretsarna är reparerade. Men accelerationen för dem både längre bort i rymden än de föreställt sig, och samtidigt ännu snabbare in i framtiden på grund av accelerationen. En dag ombord motsvarar tiotusentals år utanför, medan skeppet rusar ut ur vår galax mot okända galaxhopar.

Sedna. Foto: Olle Nordberg
Det finns modeller som vill hjälpa till att visa avstånden och proportionerna. Världens största modell över solsystemet finns faktiskt i Sverige, där Globen representerar solen och Pluto ligger i Delsbo. I Luleå finns Sedna, den mest avlägsna dvärgplaneten som upptäckts i vårt solsystem!

Jag tycker om att se på sådana modeller, men jag blir också orolig... Om man ser två planeter och tänker sig ett rymdskepp på väg mellan dem, börjar jag fundera på vad som händer om någon skulle ramla ut från skeppet? Hur skulle hen kunna hitta hem igen? Eller än värre, om någon ramlade ut från ett skepp långt utanför solsystemet? Därför har jag tänkt att om jag någonsin skulle skaffa en tatuering, så skulle det vara en som hjälper mig att hitta Jorden ifrån rymden: illustrationen som skickades med rymdskeppen Pioneer 10 och Pioneer 11. Hoppas att jag blir upplockad av vänligt sinnade utomjordingar om jag ramlar av ett rymdskepp!

Längst ned visas vägen hem till Jorden!
Det här är mitt bidrag till Fiktiviteters temahelg om Tid och rymd. Se hela schemat här och klicka vidare!

fredag 18 september 2015

Richard Serra på Guggenheim Bilbao

Guggenheim-muséet breder ut sig vid flodstranden i Bilbao, och bjuder på stora portioner av konst såsom en blank Anish Kapoor-skapelse och en Louise Bourgeois-spindel redan invid de breda trapporna till entrén. Inuti byggnaden är arkitekturen planlagd så att man får gå i icke-runda varv över det vida bottenplanet och längs gångar mellan salarna på högre våningar. De bärande elementen är mjukt svängda på väg uppåt och bidrar till att hela innerrummet känns generöst, lockande och litet spännande.


Helt kongenial med byggnaden är de jättelika stålskulpturerna av Richard Serra, som fått en permanent plats i en av salarna. Foton av Serras 1960-talsverk visar kraftiga material i "avslappnade" tillstånd. I linje med det fick Serra för tio år sedan möjlighet att skapa verk av gigantiska plåtark, sponsrad av ståltillverkaren ArcellorMittal.
Serra skapade åtta enkla men effektfulla labyrinter av stålet. De är av dubbel manshöjd, och de flesta av dem är placerade så att man inte kan se mer än ett par steg framför sig. Arken är också böjda och mjukt vinklade mot (ibland från) varandra, vilket gör att vägen man går ändrar karaktär; smalnar, breddas, smalnar av upptill men breddas nedtill och vice versa. I ett fall vänder sig vägen inåt mot sig själv så många gånger att det är svårt att tro att alla vindlingar får plats, tills man kommer till en båtformad mittpunkt som fortfarande har gott om plats. Det är många gånger som jag upplever att stigarna mellan de tunga, stabila arken är längre än de syns vara utifrån. I vissa kurvor blir skuggan på stålet så mörk att där ser ut att vara ett hålrum.


När jag besökte utställningen var där tillräckligt folktomt för att jag skulle kunna strosa fritt i gångarna. Någon gång när jag mötte besökare som kom gående från andra hållet fick vi hitta en "mötesplats" för att komma förbi varandra. Genomgående såg jag breda leenden och intresserade blickar hos mina medvandrare mellan plåtarna. Att gå där mellan de böljande stålskivorna var en barnslig glädje, men också en litet magisk upplevelse, som att vara mitt i en drömvärld med andra naturlagar än vår.


Till utställningen finns en modell i mindre skala av labyrinterna, bilder och filmer om hur konstverken kom till, och en mer allmänt hållen men kärleksfull beskrivning av stål i vår vardag. Den här sponsringen av ArcellorMittal är en välgärning för kulturen. Jag är mycket glad att Richard Serra fick möjlighet att skapa de här verken, och att vi besökare kan vandra genom dem och förundras.

Länk till Guggenheim Bilbaos sida om Richard Serra


torsdag 17 september 2015

Peter Høeg på Internationell Författarscen Kulturhuset

Peter Høeg är en entertainer - och en lurifax. Som inledning på samtalet med Ingrid Elam berättar han inlevelsefullt om den påflugna kvinnan han stötte på när han kom till Stockholm igår kväll. Det låter som att hans liv innehåller lika magiska möten som böckerna han skriver, och varför inte? MEN så avslutar han med att säga att han dragit oss alla vid näsan. Ah, en bonushistoria från berättaren så vi inte blir dränkta i fakta! Den, och de övriga historier han skall komma att flika in under kvällen, är därtill snodda från andra stora röster såsom Tom Waits och Borges, precis som Høeg säger att allt i litteratur är stulet någonstans ifrån.

Jag är glad att samtalet hålls på danska/svenska. Vi bör åtminstone kunna förstå våra grannspråk, och många i publiken nickar glatt över den träning de fått av alla danska TV-serier. Høeg försvenskar några ord ibland, glömmer sig och väver in ord med mindre uppenbara översättningar, men är på det stora hela möjlig att följa med på sitt eget språk, och det är ju ett stort plus.

Høegs nya bok Effekten af Susan kommer förstås i fokus. Susan är fysiker och tror på rationella förklaringar till livet och dess innehåll, men hamnar i situationer som är ologiska och okontrollerbara. Till det kommer också hennes förmåga att få människor att öppna sig för henne, och Høeg berättar att han känner två människor som har liknande förmågor i verkligheten. (Jag vill flika in att jag varit med om något liknande. Under en särdeles svår tid var det till mig som flera människor plötsligt vände sig för att berätta om sina djupaste problem. Jag vet inte om de drogs dit av att jag själv verkade som en olyckssyster, eller tvärtom extra stark, och verkligheten låg till hälften i vardera skålen. Vid tillfället utgjorde de tunga bördor som var svåra att hantera, så jag kunde känna mig in i Susans situation.)

De starka kvinnorna i Peter Høegs böcker har sin källa i de starka kvinnorna i hans egen familj. Särskilt farmodern inspirerade honom till att börja berätta, då hon själv var en mycket speciell berättare, med idén att historierna skulle härda barnen. Med inlevelsefull gestik visar Høeg hur hon kom in till honom och brodern om kvällen och frågade om de ville höra en godnattsaga; en lång, detaljrik och erbarmligt deprimerande godnattsaga om en ledsen pojke i en vissen värld... Det är så deppigt att det är dråpligt, men också spännande och lockande.

Men framför allt skriver Peter Høeg berättelser för att skapa möten, djupa möten. Det finns så mycket ensamhet i världen, men i bästa fall kan en berättare och en lyssnare mötas i berättelsen.

Handlingen Høegs böcker kommenterar vår samtid, men han har aldrig ett politiskt syfte när han börjar skriva; då förlorar man magin i berättandet. Men han har en struktur, och sedan fyller han den med sin privatpersons tankar, politik, familjen, så det blir ändå ett avtryck av det som finns runt omkring. På grund av några viktiga byggstenar i Effekten af Susan har han blivit inbjuden till olika sällskap som vill förutse framtiden, och även till Niels Bohr-institutet där han fick möta intresserade fysiker. Høeg beskriver sig som olyckligt förälskad i naturvetenskapen: han älskar den men den älskar honom inte tillbaka. Men med fysikerna han träffade ville han uppleva möten som var som pauser, för pauserna är källor till kreativitet.

Jag är glad att Ingrid Elam tar upp ett begrepp ur boken De kanske lämpade som gjorde mig förvirrad och litet ledsen när jag läste den: att när en vuxen ger ett barn beröm, så ger hen ett betyg, och att det är hämmande för barnet. Då tyckte jag att det var hårt att inte få beröm för att man har gjort något bra, men när Høeg nu utvecklar tankegången förstår jag hur det är menat: Det är bättre att säga "Jag blir så glad när du spelar piano", eftersom det inte tvingar barnet att jämföra sig: "spelar jag sämre nu än den gången jag fick beröm?" Men jag tycker ändå att det är onödigt strängt att inte ge ett erkännande när man ser att någon antingen har ansträngt sig extra mycket, eller har lyckats bättre än förr. Många barn växer ju fortfarande upp utan uppskattning från vuxenvärlden, och något som Høeg också berättar är att den vanligaste orsaken till att människor söker terapi är att de inte kände sig sedda som barn.

Høegs engagemang för barnens bästa är dock inte att ta miste på. Vi får höra om föreningen Barns livskunskap som han var med och grundade, och som försöker ta reda på hur barn kan behålla kontakten med sitt eget inre. När den gamla sortens auktoritativa barnuppfostran försvann ersattes den inte med något, och idag tillkommer också ett tryck från sociala medier. Empatisk kommunikation och liknande sympatiska övningar är ett medel att hjälpa barnen att finna sin inre värdegrund. Høeg visar också en rolig fysisk "överfalls"-lek han leker med sina egna barn, något som är svårare att göra när man är vuxen och tappat vanan för fysisk närvaro och även aggression.

Under sin författarbana har Høeg blivit försiktigare, av omsorg om sina läsare. Boken De kanske lämpade sårade många när den kom ut, och det vill han inte göra om. Därför sade han också nej till en filmatisering av den häromåret. Att skriva Effekten af Susan var roligt men krävande. Det är fint att höra Høeg tänka tillbaka till den stora glädjen att läsa teckande serier som barn, en känsla han vill komma tillbaka till. Som läsare håller jag med honom och känner med honom, och hoppas på att få följa med dit hans fantasi leder oss många gånger till.

onsdag 16 september 2015

Wolfgang Rihm och Symphonie fantastique

Under ledning av dirigenten Christoph Eschenbach och med solisten Tzimon Barto vid flygeln bjöd Kungliga Filharmonikerna på två mycket innehållsrika verk. Det första var Pianokonsert Nr. 2 (2014) av Wolfgang Rihm, ett ytterst modernt verk som de båda gästerna framfört tillsammans med NSO i Washington tidigare i år. Pianot får ljuda på så många olika sätt, ibland i stillsamt samarbete med orkestern, ibland oberoende av orkestern, ibland verkar orkesterns sektioner spela som i strid mot varandra. Men märk väl att det aldrig låter slarvigt; Eschenbach vet vad han gör, och precis som Barto är han djupt engagerad i framförandet och njuter av det. Som vackrast låter det ändå i mina öron när alla instrument försiktigt skapar toner i det högre registret och närmar sig harmoni. Tillsammans med ett antal stråkar gav Tzimon Barto oss så ett ljuvt extranummer av Bach.

Tzimon Barto
Ännu mer uttrycksfullt var dock kvällens andra verk, Hector Berlioz Symphonie fantastique (1830). Utan att fastna i den uttalade handlingen för symfonin som dessutom avspeglades i Berlioz liv är musiken berättande i sig själv. De två första satserna är konventionellt vackra: i den andra, Un Bal, låter orkestern oss dansa fram som i ett hav av flytande kola, och då menar jag inte att det är segt utan att det är guldbrunt glänsande, sött och oemotståndligt.

I tredje satsen, Scène aux champs, är det som att Berlioz, dirigenten och orkestern startar ett experiment tillsammans, ett som åhörarna får vara med och tjusas av. En oboist, perfekt stöttad av horn, klarinetter och allteftersom flöjt och ännu fler blåsinstrument, spelar fram lockande melodier. Så småningom får stråkar och slagverk ansluta sig, och klangen sväller till ett stort, kraftfullt parti. Men instrumenten faller bort igen, och i slutet av satsen är det återigen bara oboen och annat träblås som bär fram musiken, och det är fullt tillräckligt.

Men den intensiva fjärde satsen, Marche au supplice, är ett helt äventyr i sig själv, med uppfordrande marscher och spännande händelser. Men både den och den sista satsen, Songe d'une nuit du sabbat, är så fyllda av glädje och energi i det här framförandet, att det är det de förmedlar till oss i den lystrande publiken, snarare än de sinistra händelser som kompositören ville få oss att tänka på. Eschenbach och filharmonikerna kastar sig in i varje not med precision och inlevelse, och finalen är magnifik. Vilken energikick, vilket glädjepiller! Dirigent och orkester var välförtjänta av publikens applåder och bravorop. Jag hoppas att Christoph Eschenbach återkommer många gånger!

Christoph Eschenbach, Foto: Jan-Olav Wedin

måndag 14 september 2015

Effekten af Susan av Peter Høeg

Susan har en stark effekt på människor: hon får dem att vilja berätta för henne saker de annars håller för sig själva. Alltså en mjukare utfrågningsteknik som kan vara till nytta för dem som vill ta reda på hemligheter. För Susans del är den här effekten, liksom hennes stora dragningskraft på män, något hon inte längre vill utnyttja utan lärt sig leva runt, men andra har behov av hennes hjälp.

När boken börjar är hon och hela hennes familj - maken och de två tvillingbarnen - insyltade i var sina affärer i Indien, med fara för inlåsning på lång tid. Man hinner undra om förhistorien skall ha någon inverkan på bokens handling, men det visar sig bara vara en McGuffin för att få Susan att använda sin effekt på vissa personer, samt samla familjen.

Än en gång målar Peter Høeg upp ett Danmark där konspirerande statsmän med djupa försänkningar och hemliga insikter är beredda att döda för att deras planer skall gå i lås. Effekten af Susan är grymmare och mer våldsam än Den tysta flickan. Det är svårt att tänka sig samma scenario i en bok förlagd till Sverige, ett Sverige med taffliga politiker och halvkompetenta storföretagsledare, och kanske är känslan densamma för danska läsare. Høegs samhällsbild är skinande blank och skrämmande, men tillräckligt trovärdig för stunden för att boken skall hålla och underhålla.

Jag tycker mycket om Effekten af Susan trots några logiska kullerbyttor och simplifierade berättargrepp. Även om jag alltid gillar när fysik och fysiker introduceras i skönlitteraturen, tycker jag att kopplingen mellan Susans halvt förklarade effekt och den exakta vetenskapen är sökt. Att familjen som först misstrodde och ogillade varandra så intensivt nu svetsas samman till ett brottsuppklarande Scooby Doo-gäng är litet osannolikt, men ger berättelsen fler dimensioner. Tänk att de fortsätter att följa sin oklart formulerade detektivuppgift trots de otäcka morden som följer i deras spår! Och till slut, hur viktig var deras uppgift egentligen och för vem? Kanske missar jag något, men för mig hamnar inte alla trådar i väven rätt. Men eftersom jag njuter mer av stämningen på vägen än av ett perfekt slut gillar jag spänningen i Peter Høegs bok.

Fler böcker av Peter Høeg:
Den tysta flickan

söndag 13 september 2015

Women Artists in the XXth and XXIth centuries på Kubo Kutxa Gallery San Sebastian

I Kursaal i San Sebastian, vackert beläget intill en av de underbara stränderna, finns Kubo Kutxa Gallery. Sommarens utställning fokuserar på kvinnliga konstnärer under de senaste hundra åren, som en motvikt till deras marginalisering under den första delen av den perioden. I en svensk nutid där de högst betalda konstnärerna är Karin Mamma Andersson, Cecilia Edefalk och Linn Fernström kan det kännas som en överflödig gest, men det är i alla fall givande att se de utställda verken.


Där finns ett antal verk av konstnärer som nu är välkända och uppskattade: två små bronsföremål av Meret Oppenheim, sviten Together av Louise Bourgeois, en Cindy Sherman och Gisele Freunds inspirerande foton av Frida Kahlo i sitt hem. Där finns också intressanta verk av konstnärer okända för mig. Musica Diaria är en cirkeln av notställ, finskor och rosa speldosor som för tankarna till en musikgrupp för tonårsflickor, harmlös och med utstakade vägar. Men med tanke på alla starka, uppfinningsrika unga kvinnor i världen ser jag inget förkvävande med den här ringen, snarare en ögonblicksbild av en flickas uppväxt.


Almudena Armentas Las Tres Gracias är triptyker av kvinnliga nittonhundratalsikoner i en vacker inramning som ger dem ett eget värde utanför de foton och filmer de avgudats i.

Lockande, ljuvlig och vemodig är Paloma Navares Jardin de la Melancolia. I ett mörkt hörn står ett antal pelare mönstrade av blommor i olika färg. Vacker musik och en stillsam röst gör scenen än mer inbjudande. När man går nära ser man, svagt inristade i blombladen, bilder av Virginia Woolf och nedskrivna händelser likt dagboksanteckningar. Jag som inte förstår språket låter mig ändå insvepas av melankolin i verkets titel och väger det vackra mot det sorgliga i världen, en universell känsla.

Länk till galleriets hemsida

Länk till en recension på spanska av utställningen


torsdag 10 september 2015

2007 års Dödsdansen på Dramaten Play

Strindbergs Dödsdansen är en av mina favoritpjäser. Jag har sett den spelas på så många olika sätt, och nästan varje gång har den varit fantastisk. En av höjdpunkterna var John Cairds uppsättning på Dramaten år 2007, med Stina Ekblad, Örjan Ramberg och Björn Granath i huvudrollerna.


Den uppsättningen innehöll också den oftast utelämnade andra akten, och det är ju bra i sig. Min uppfattning då var att den akten inte tillförde så mycket. Men har man aldrig sett den är det ju mycket intressant att få chansen att göra det.

Jag hoppas att jag och många andra kan ta oss tid att se den här genialiska uppsättningen under det år den ligger ute! Tack, Dramaten, för er generositet!

Länk till Dramaten Play

måndag 7 september 2015

Färjan av Mats Strandberg

Under sommaren har jag läst Mats Strandbergs nya bok Färjan som följetong i Svenska Dagbladet. Det har varit den bästa följetong jag läst, inte bara för att boken är mer spännande och välskriven än de av Henning Mankell, Stieg Larsson och Liza Marklund som DN och SvD bjudit på, utan för att innehållet lämpar sig så väl för att portioneras ut i bitar. "Hur skall det gå? Aaargh! Hur skall jag kunna vänta till imorgon!" har jag ofta tänkt de här veckorna.

Upplägget är genialiskt, för vem har inte åkt med en Danmarks- eller Finlandsbåt över en natt eller en helg? Man kan se på sina medpassagerare och fundera på om de har roligt, eller bara försöker ha roligt. Förväntningarna i luften är lika påtagliga som de kommande krossade drömmarna. Hela skeppet är byggt för att erbjuda bara det festligaste i livet - godis, sprit, spelautomater, packade dansgolv - men tittar man närmare är mycket slitet eller otillräckligt.

Redan den lugna inledningen till historien griper tag, när vi får följa några av personerna som kliver på finlandsfärjan Baltic Charisma. Där är Marianne, som med resan tar ett stort kliv för att ta sig ur den genomsyrande ensamheten. Partypinglorna Madde och Zandra åker ofta med färjan för att dansa, flirta och ragga. Den förre schlagerstjärnan Dan Appelgren hatar sitt jobb som karaokevärd men har inget annat jobb att gå till.

Det är ett bra urval av personer vi får följa, och Mats Strandberg lyckas väl med att ge dem personlighet. Förväntning och oro förstoras i den annorlunda miljön som färjan utgör. Kusinerna Abbe och Lo brukade vara varandras bästa vänner, men nu i början av tonåren är Abbe ett osäkert barn och Lo en surmulen argbigga med ironiska kommentarer till allt. Och så är det Carl, som jobbat på färjan i flera år, "lyckades" sluta för några år sedan och nu är tillbaka för att fria till sin pojkvän Vincent i lyxsviten.

Med på färjan finns också ett par passagerare som skall komma att starta undergången. De försöker smälta in och hålla sig undan, men oförsiktighet gör att de sprider en smitta som är mer än dödlig. Ur den panikslagna massan plockar Strandberg ännu ett antal personer att fokusera på. Med några få otäcka detaljer förmedlar Strandberg händelserna för varje nytt offer; både överfallet och vad som händer inuti de "nyfödda".

Skräcken förstärks av att alla är instängda mitt ute på Östersjön, i en färja med smala trappor mellan våningar som ser likadana ut, och små hytter där det inte finns mycket chans att skydda sig. Det är mycket otäckt! Hopplöst? Det skall man förstås inte berätta, utan låta var och en läsa sig fram till själv. Boken är oerhört spännande och mycket läsvärd.

onsdag 2 september 2015

Mannen från U.N.C.L.E.

Det är tidigt sextiotal, och inredning, möbler och kläder är skönt chica. Men det är också ett kallt krig på gång, och järnridån har dragits ned över halva Europa. Gentlemannatjuven Napoleon Solo tar sig in i Östberlin för att hjälpa Gaby Teller att hoppa av. De är mycket nära att stoppas av en övernaturligt stark och uthållig KGB-agent, men tack vare våghalsighet och listiga planer lyckas de ta sig över till den fria sidan.


Där dyker den övermänsklige KGB-agenten upp igen! Till de båda männens förtret beordras de av sina chefer att samarbeta om att via fröken Teller hindra ett par samvetslösa italienare från att lägga beslag på den lättillverkade atombomben som hennes far har tänkt fram.


Mannen från U.N.C.L.E. är en lättsam actionfilm med våldsamma undertoner. Vi får sällan se ens en blodsdroppe under de slagsmålen och bilkrascherna, men ett par av karaktärerna har rejält sadistiska drag; ett allvar som bryter igenom den vackra ytan. Och lika mycket som jag njuter av de vackra miljöerna, lika mycket skruvar jag på mig av den uppskruvade nonchalansen hos huvudpersonerna. Filmen skär sig mot sig själv på många plan av de här anledningarna.


Om jag inte vetat att det var Guy Ritchie som regisserat filmen, skulle jag tro att den vore gjord av någon som inte observerat coola människor i verkligheten utan bara sett dem på film. Istället skriver jag upp det på Ritchies grabbighet, som kan gå rätt ibland men alltför fel här. Tyvärr måste jag säga att Alicia Vikander som Gaby förlorar mest på den über-coola regin, som låter henne sprätta iväg alltför mycket och dessutom vackla mellan kaxighet och hjälplöshet. Den som i slutändan visar upp den mest helgjutna personligheten är Armie Hammer som den plågade superagenten Illya Kuryakin.


Det har gjorts en del uppstekningar av framgångsrika 1960-talsserier i filmformat. Varken The Mod Squad eller The Avengers (alltså inte den med superhjältarna utan den med Ralph Fiennes och Uma Thurman!) gjorde något större avtryck, och inte heller Mannen från U.N.C.L.E. blev särskilt bra. Det räcker inte med stil och nostalgi, det måste finnas ett hjärta också.