tisdag 31 mars 2015

Faust i Gasklockan i Gävle


Till att börja med: det är en storslagen föreställning, med fantastiska effekter, musik och goda insatser av alla på och runt scenen. Det är fint att få vandra genom en molnridå till den första salen (där man dock kan hamna i fel vinkel från handlingen), till den lilla gasklockan med sin vridbara vatttenscen, till den stora gasklockan vars hela volym används, från golv till tak. Det sprudlar av idéer: en femdubblering av Faust och Mefisto som gör spelet spännande, människan på sin dödsbädd som är mer än villig att skriva under i blod för att få sina önskningar uppfyllda av helvetets hantlangare.


Det jag saknar under den första halvan av den långa föreställningen är allvaret - det skrämmande i att sälja sin själ till djävulen. Faust verkar inte ta sin situation på allvar, på gränsen till evig fördömelse. Det som verkligen blir på liv och död är fördömandet av den stackars förförda Gretchen, vilket känns anakronistiskt i den postmoderna uppsättningen. Och så gör Titania och Oberon entré, två som verkligen suddar ut gränserna mellan dröm och verklighet.


Men efter paus släpper föreställningen alla tyglar och blandar in alla myter den vill. När Faust och Gretchen vill se Sköna Helena och Paris slår Mefisto ifrån sig med att antikens döda har ett eget dödsrike. Och i det dödsriket kan till och med Mefisto bli rädd. Men framför allt är det dags att bli förtrollade, både publiken och människorna på scenen. Nu lyfter handlingen bokstavligen talat, till akrobatiska glidningar genom luften som är vackra att se, även när Ikaros störtar från himlen med sönderbrända vingar.


Det är så man behöver se Faust i Gasklockan: låta sig översköljas av scenerna, av den ljuvliga musiken från Moto Boy och av blombladen som singlar från skyn. Då går timmarna fort, när man tumlar genom historien med Faust, Mefisto, Gretchen och alla figurer från myter och minnen som aldrig försvinner för alltid.

Länk till Faust i Gasklockan

Foto: Martin Skoog

söndag 29 mars 2015

In the Light of What We Know av Zia Haider Rahman

Hur nära vänner var de egentligen, Zafar och den namnlöse vännen han dyker upp hos flera år efter skoltiden tillsammans? Höll de ihop på grund av sin pakistanska bakgrund (men Zafar var egentligen från den fattiga Sylheti-provinsen i Bangladesh)? Det är en ganska banal anledning till gemenskap, vilket nog Zafar skulle hålla med om, speciellt som deras uppväxt varit så olika: Zafar som tagit sig från fattigdom av egen kraft, vännen som vuxit upp med pengar och kontakter invävt i livet från början. Ännu mer osannolik är omständigheterna att Zafar sparat viktiga konversationer på band och fyllt anteckningsböcker med sina tankar, och lämnar åt sin vän att sammanställa det. Men det är just de här förutsättningarna som skapar nyanserna i boken: mannen som berättar och berättar med osannolik detaljrikedom, partnern som ifrågasätter, och kommenterar utifrån sina egna minnesbilder.

Zafars matematiska begåvning gav honom ett stipendium till att studera vid Oxford. Därefter använder han, liksom bokens berättare, sina kunskaper till att rida på vågen av investeringar i subprimelån (en våg som håller på att brytas när boken börjar), för att sedan arbeta för mänskliga rättigheter i de inympade organisationerna i Afghanistan. Så långt speglar Zafars liv Zia Haider Rahmans, och det gör att även osannolika situationer får trovärdighet i berättelsen, inklusive inpass av Mary Robinson och Hamid Karzai. Men samtidigt verkar inte handlingen kalkerad på Rahmans liv, i synnerhet som bokens berättarröst agerar dialogpartner och självständig förmedlare av historien.

Zafar har djupa kunskaper om vetenskap, västerländsk bildning och mer oväntade områden som metoder och material för inbyggda bokhyllor; oftast vet han mer än dem han talar med, hur tunga positioner de än har i det engelska klassystemet eller andra hierarkier. Hans faktaspäckade repliker framstår ibland som klumpiga, ibland som medvetna förolämpningar, och man skulle kunna ta honom för en socialt inkompetent besserwisser om inte berättaren ett antal gånger fogat in egna minnen av hans charm och vilken effekt han kunde ha på kvinnor. I sitt lediga sammanknytande av västerländsk bildning och historia och erfarenhet från Bangladesh och Pakistan liknar han ibland en annan världsmedborgare, Teju Cole. Jag är glad över vad jag får veta om Bangladesh via den här boken.

In the Light of What We Know måste läsas noggrant, för varje mening bär på så mycket information. Ändå är boken genuint underhållande, och drar sin läsare djupare in i historien för varje blad. Till en början tycks den lämna situationer ouppklarade, men handlingen återvänder förr eller senare till platsen och personerna för att fördjupa och fortsätta vad som hände där. Det jag inte tycker om är några återkommande antydningar om kommande våld i texten - det är ett stilgrepp jag sällan uppskattar. Men under läsningen har jag redan fått sådant förtroende för Zia Haider Rahman som någon som inte tar till enkla knep utan att vrida dem ett varv och visa upp fler detaljer.

Jag skulle gärna vilja läsa fler böcker av Zia Haider Rahman, som är en begåvad författare, men av hans CV att döma tycks han vilja göra en sak riktigt väl och gå vidare till nästa, så jag är rädd för att det här blir hans enda bok. Därför är jag glad att jag hade tid att läsa den sammanhållet under några dagar, så att dess olika lager kunde berika varandra från kapitel till kapitel.

lördag 28 mars 2015

A Cabaret Story på Sally Bowles Café i Berlin

I närheten av Nollendorfplatz och kvarteren där Christopher Isherwood bodde under sin tid i Berlin ligger Sally Bowles Café. I den intima miljön spelas regelbundet A Cabaret Story, en fascinerande exposé över kabaretens tillkomst och fulländning i Weimarrepubliken.


Med hjälp av sång, skådespel, berättarröster, ett jättekrulligt skägg och annan rekvisita spelas kabaretens historia upp. Det börjar på Chat Noir i Paris 1881, och första halvan av första akten ägnas åt denna tid. Därifrån kom nyheten till München; en blandning av underhållning, provokation av samtidsmoralen och kritik av samhällsförhållandena. Vid pianot sitter Mirjam Beierle, ackompanjerande Maurice Ord och Anne Wagret. De spelar och sjunger tidstypiska sånger, ibland omskrivna för att förmedla budskapet tydligare.

Det är efter en kort paus som handlingen flyttar sig till 1920-30-talets Berlin, och det bränner till på riktigt. Sångerna blir fräckare och mer cyniska, och intensiteten i framförandet understryker allvaret: det här sjungs av dem som njuter av sina liv men vet att de hotas från flera håll.

Det är sympatiskt att ensemblen inte framför de största succésångerna, förutom de ganska kända The Naughty Lola, Ruins of Berlin med flera, utan har valt egna favoriter som säger det de vill framföra. Personerna på scenen är engagerade och engagerande, och att besöka A Cabaret Story ger en viktig pusselbit till Berlins fängslande historia.

Länk till A Cabaret Story

fredag 27 mars 2015

Museum für Naturkunde i Berlin

Det är underbart att känna till hur vår värld ser ut: hur planeterna uppstod, hur livet utvecklade sig på Jorden, hur dinosaurierna såg ut, och mycket, mycket mera. Även om man redan känner till det jag nämnde finns det alltid fler detaljer eller nya upptäckter att få reda på från en bok eller ett museibesök. Museum für Naturkunde i Berlin är ett utmärkt utflyktsmål för vetgiriga människor i alla åldrar (åtminstone om någon i sällskapet talar tyska eller engelska).


På muséet finns världens största sammanfogade dinosaurieskelett. I den första salen sträcker sig Brachiosaurus-benen sitt huvud mot taket högt ovanför oss. Men intill står flera andra väl sammanpusslade och imponerande dinosaurieskelett, inklusive rovdjuret Allosaurus som sträcker ut huvudet genom en sidoruta för att snappa efter besökarna redan i entréhallen. Klickbara textboxar förklarar kunnigt och lättfattligt hur dinosaurierna levde, och spännande animationer låter besökaren se hur skelettdelarna framför en bekläs med muskler och hud. Så går den levande dinosaurien iväg i sin egen miljö, efter en hisnande blick mot åskådaren!


Lika roligt och informativt är det i ett senare rum, där solsystemets planeter presenteras. Salen är mörk och där står en platt, rund soffa där man kan lägga sig på rygg för att kunna titta upp i taket och se filmen (tyvärr bara på tyska) om universums och stjärnornas tillblivelse. För en stunds ytterligare avslappning finns det två våningar upp sittplatser med små högtalare som spelar musik med namn av planeterna; inte bara Berlioz' Mars och Uranus, utan även Mozarts Jupitersymfoni.

Att klicka sig fram till specialinformation i den stora, rörliga displayen om arternas utveckling är intressant men litet krångligt, och skulle nog kännas ännu svårare om där var andra intill som klickade på andra saker samtidigt. Överblicken förlorar sig i kuriosan, men det ger några delvisa insikter och väcker sedan mersmak, och det är också bra.


Fascinerande och litet skrämmande är den stora samlingen av fiskar, smådjur och andra spritdränkta föremål i glasburkar. Rad efter rad från golv till tak, bildande ett rum där man skulle vara helt omgiven av skumma föremål om man vågade gå in där, var det tillräckligt för mig att se flaskorna utifrån.

Fler salar i muséet har sin egen blandning av intressanta och litet läbbiga aspekter. Intill en isbjörn, en gorilla och några andra stora, imponerande djur visas det i montrar hur det noggranna hantverket går till. I ett picknickrum står modeller av insekter förstorade ett hundratal gånger. Det finns visst något för alla intressen, och muséet har specialsamlingar för barn, så det är lätt att börja älska Museum für Naturkunde.

Länk till Museum für Naturkunde Berlin


torsdag 26 mars 2015

Das Tapfere Schneiderlein på Staatsoper i Berlin

Staatsoper i Berlin är under renovering, men under tiden inhyst i Schillertheater där spelar dagligen. I en länga intill huvudbyggnaden ligger Werkstatt, där barnoperor spelas på dagarna. Tillsammans med ett femtiotal glada förskolebarn satte jag mig på gradängerna runt scenen för att se sagan om den tappre skräddaren framsjungas som opera skriven av Wolfgang Mitterer.


Den unge skräddaren sitter och syr när vi kommer in, men börjar snart sjunga om sitt yrke... och om att han är hungrig, och längtar efter sylt! I kylskåpet finns inget förutom en gammal stinkande ost, men när den kvittrande syltförsäljerskan kommer förbi lyckas han lirka sig till en fingerborg sylt. Den drar till sig flugor... och med en enda smäll lyckas pojken platta till sju på en gång!


Han ger sig ut i världen, och det som var hans glänsande röda kylskåp förvandlas listigt till en stor jätte... som pojken också besegrar! Utmattad somnar skräddaren, men en prinsessa upptäcker den vilande hjälten och vill ha honom till sin egen. Den klotrunde pappa kungen har inget emot det, men de två intrigerande hovmännen är måna om sina positioner och skickar ut pojken på fler äventyr där han måste möta en enhörning, ett vildsvin och två stora röda jättar. Det är roligt att se hur de små åskådarna saknar all lojalitet med huvudpersonen och ivrigt ropar och pekar ut var han har gömt sig för det jagande vildsvinet!


Melodierna i operan är till största delen enkla och lättillgängliga, och en synth och en bas är allt som behövs för att sätta stämningen, allt från glatt till litet läskigt. Scenografin med klara färger och roliga detaljer gör det bästa av handlingen, och det är väl gjort på en så liten yta med en nyfiken publik tätt inpå (och ibland utsmugna på scenen för att plocka upp glitterstjärnor som enhörningen spridit).



Alla i föreställningen spelar sina roller med humor och kreativitet, och jag älskar att se den glupske kungen skutta fram bredbent samt ropa "Alles essen!" i sömnen. ("Äta allt!") Benedikt Kristjánsson har inte bara en fin röst utan ett gott samspel med den lilla och fascinerade publiken. Även Jennifer Riedel har en klar, vacker röst, men det är synd att kompositören skickar upp den på så höga höjder att hon får låta galen, svårhörd och svårlyssnad när hon bortskämt kräver att få pojken som sin egen. Hoppas att barnen inte blir avskräckta av det utan minns hur lockande hon sjöng om sina syltburkar i sin första roll.

En god saga är inte bara rolig för barn utan också underhållande för vuxna, och det kan man verkligen säga om uppsättningen av Das Tapfere Schneiderlein på Staatsoper i Berlin.

Länk till Staatsopers sida om Das Tapfere Schneiderlein


onsdag 25 mars 2015

Geschichten aus dem Wiener Wald på Deutsches Theater i Berlin

1931 hade Ödön von Horvaths pjäs Geschichten aus dem Wiener Wald urpremiär på Deutsches Theater i Berlin. Redan då var den en drift med folkteater, och knuffade karaktärerna ut ur de gängse rollerna för att visa hur hämmande de var i en modern, cynisk värld. Men återuppsättningen från 2013 som visas nu har vridit gestalterna ännu längre in i en grotesk framställning som till största delen är jobbig att se.


Marianne (Katrin Wichmann) skall gifta sig med barndomsvännen och grannpojken Oskar. Hon trivs inte riktigt med honom, men känner inte till någon annan än honom och sin domderande far. Och fadern är verkligen tyrannisk, omgivningen kvinnoföraktande, och Oskar är motbjudande i sin småaktighet, det visar alla på scenen (utom Marianne) med sina stela, parodiska rörelser och miner och tillgjorda röster. Oskars tio minuter långa ordlösa fumlande med en pralinask lockar fram några skratt från publiken men bara obehag från mig.


Strax före bröllopet träffar dock Marianne charmören Alfred (som tycks vara modellerad direkt på bröderna Festrunk). Han har precis tillsvidaredumpat Valerie, kvinnan som dittills hållit honom under armarna, och Marianne faller som en fura för honom. Senare skall Alfred ursäkta allt med att han inte kan hjälpa vilken dragningskraft han har på kvinnor. På en badtur under bröllopsfesten flyr Marianne med Alfred och vill i sitt övermod genast ha ett barn med honom.

Men att försörja sig själva och dessutom ett litet barn är svårt i mellankrigstidens Europa, och föräldragenerationen (Mariannes far och Alfreds mormor) ställer sig hård till ungdomarna och låter sig inte bekymras om deras överlevnad. Marianne sjunker allt djupare medan hon sliter för deras uppehälle, tills hon åter hamnar inför sin gamla krets i en scen som förnedrar dem alla.


Den totalt avskalade scenen gör att varje replik framstår desto tydligare, men som åskådare försöker jag hela tiden inom mig placera människorna och dialogerna i ett sammanhang vilket den kolsvarta bakgrunden försvårar. Ingen dekor, däremot bifigurer som endast tycks ha som funktion att göra pjäsen mer grotesk. Främst tänker jag på slaktaren i blodigt förkläde som spottar an bit korv över scenen efter varje replik.


En annan oklarhet i regin är vilken karaktärsegenskap eller känsla som avses när rollfigurerna täcker sitt ansikte med en enkelt ritad pappskivemask. Men trots alla brister är det omöjligt att inte sympatisera med Marianne när nätet mot slutet dras åt kring henne, alla möjligheter till frihet krymper till noll och det enda som återstår är en likadan pappmask som alla andra har.

Länk till Deutsches Theaters sida om Geschichten aus dem Wiener Wald


tisdag 24 mars 2015

Pergamonmuseum i Berlin

Det kan kännas snöpligt att komma in på Pergamonmuseum i Berlin och upptäcka att Pergamonaltaret är avstängt för restaurering fram till minst år 2019. Men i muséet finns så många andra imponerande byggnadsverk utställda att det ändå är väl värt ett besök.



Det som först möter en besökare är den vackra Ishtarporten, den mindre inre porten av en av de åtta portarna till Babylon. Audioguiden och skyltning berättar initierat och detaljerat om den närmare 2600 år gamla porten, hur den återfanns och grävdes fram, och restaurerades i Berlin. Den är respektingivande på många sätt: i sin storlek, genom sina klara färger och naturtrogna utsmyckningar, och för den kult så annorlunda från vår tids tro som bilderna lägger i dagen.


Marduk, Babylons huvudgud, kallas för drake men hade framfötter av ett lejon, fågelklor till bakben, och en orm till huvud. Över väggen varvas avbildningar av Marduk med uroxar, lejon och blombårder. En av muséets korridorer gestaltar processionsvägen fram till porten, så att man kan få en känsla för de enorma proportionerna och sin egen litenhet (som det nog var tänkt).

I en annan sal finns en annan stor mur från en annan epok uppbyggd: marmorväggen från marknadsplatsen i Miletos. Utsökta ornament och korintiska kolonner utgjorde en skön inramning för handel och tjänsteutbyte på 120-talet efter Kristus.


Ytterligare en struktur av stora proportioner finns i muséet: den vackra, detaljerade Mshatta-fasaden från ett palats som stod i Jordanien på sjuhundratalet. En tavla i utställningssalen visar en bild av hur det kan ha sett ut när man först återfann ruinerna i öknen: som något ur en saga; halvt levande, halvt förstenat, otroligt lockande.


På en övre våning visas islamisk konst och ett (alltför) litet rum återskapar en rofylld stämning från Alhambra. Alla utställda föremål får gott om plats och förklaringar, och gör Pergamonmuséet väl värt ett besök även innan Pergamonaltaret öppnas för allmänheten igen. Strax intill ligger också Neues Museum med sin utsökta samling av egyptiska artefakter, så på bara en dag kan man hinna uppleva stora och viktiga stycken ur världshistorien och fortfarande ha anledning att återkomma och fortsätta sin museumsvandring.

Länk till Berlins hemsida om Pergamonmuseum

måndag 23 mars 2015

Die Schneekönigin på Komische Oper i Berlin

På operahusen i Berlin spelas föreställningar klockan elva på vardagarna. Det är uppsättningar med underhållande handling, extra klara färger spännande scenografi och sköna melodier, speciellt anpassade för barn men utan att fördenskull bli barnsliga. Från tunnelbanan följde jag en fnissande skolklass och kom fram till ett helt hav av 7-8-åringar på Komische Oper för framförandet av Die Schneekönigin.


Operan, skriven av Pierangelo Valtinoni, bygger på en av mina favoritsagor, den komplexa och fascinerande Snödrottningen av H C Andersen. De sju delarna av sagan finns med, delvis förenklade för att kunna uttryckas på scenen: vännerna Kay och Gerda får höra om Snödrottningen i norden, i vars slott människor fryser till is. När de sedan leker känner Kay ett stick i bröstet som förändrar hans känslor. I en scen på ett tivoli med ett pariserhjul och lekande barn drar han sig föraktfullt undan för att rita formler.(Här vill jag protestera - hur kan man sätta den sköna matematiken som motsats till lek, lycka och glädje?!)


När Kay försvinner börjar Gerda leta efter honom. Hon reser över floden, där han inte finns, och kommer till en kvinna som förtrollar henne för att få Gerda att stanna i hennes trädgård av berusande blommor. Men minnet av Kay väcker henne och hon lyckas fly. Fler äventyr än så återstår för Gerda, och jag tycker speciellt mycket om den spännande scenen med rövardrottningen och hennes band, som här är spöken och monster i en kuslig skog. Fascinerande är också lappkvinnan som bor i en husvagn, och renen som hjälper Gerda ett stycke på vägen och ropar en mening på danska när han försvinner.


Scenografin är som sagt intresseväckande i sig, och när Gerda når snödrottningens slott lägger snöfall och de musikaliska klangerna ännu ett skimmer av magi över scenen. De största rollerna spelas av vuxna operasångare, såsom den söta lilla Gerda (Sheida Damghani ffg) och den förtrollande snödrottningen (Birgitte Geller). Men scenen fylls främst av sång- och danskunniga barn i roller som blommor, flodvatten(!) och det bullriga rövarbandet - söta men framför allt duktiga. (I rollistan finns en liten Fischer-Dieskau listad bland busungarna!) En del av de halvstora rollerna sjungs av ungdomar, och fastän hennes röst är litet för svag, imponeras jag av Emma Häuser som den fräcka rövarflickan.


Operans melodier är lättillgängliga och vackra, och harmonierna från orkestern (till stor del träblåset) ger berättelsen den sagolika ton den skall ha. Snödrottningen på Komische Oper Berlin är en magisk upplevelse för både barn och vuxna.

Länk till Komische Opers sida om Die Schneekönigin


söndag 22 mars 2015

Checkpoint Charlie och Mauermuseum i Berlin

När inser en stat att den är moraliskt och ideologiskt bankrutt? Genom historien har många stater sett sina invånare som en egendom att behandla som den vill: beskatta, förbjuda, ta ut i krig. Det är lättare att driva sin linje vidare med mer och mer tvång än att ompröva sin ideologi. Men för demokrater är det ett tecken på djupa missförhållanden när medborgare förbjuds att lämna landet, och när staten reser murar och skjuter för att hejda dem.


Friedrichstrasse i Berlin är idag en obruten sträcka av gata, trottoarer, butiker, restauranger och människor som kan gå precis hur de vill. Men intill Checkpoint Charlie, en av de fyra övergångsplatserna till och från efterkrigstidens Sovjetkontrollerade del av Berlin, finns foton och informationsskyltar om hur platsen såg ut då Berlinmuren restes, och vad som hände med människor som ändå försökte fly. Utställningen är avgiftsfri och väl värd ett besök.

Det värker i mig redan på avstånd från Checkpoint Charlie, innan jag har sett bilderna och siffrorna över människor dödade vid flyktförsöken. Ett sådant fruktansvärt övervåld på människans fira rörlighet! En sådan fruktansvärd arrogans att tvinga människor att stanna i ett fallerande land!


Med åren utvidgades området kring muren och gjorde flykt ännu svårare. Trots risken att tillfångatas och dödas fortsatte människor att försöka ta sig genom eller under spärren för att lämna ett land där planekonomin år efter år misslyckades med att ge folket vad de behövde, och där angiveri förgiftade hela samhället.

Strax intill ligger Mauermuseum, där man kan se bilder såväl som exempel på de bilar, apparater och andra metoder som användes för att smuggla människor från Öst till Väst. Muséet påbörjades 1962, då muren började byggas, av människorättsaktivisten Dr. Rainer Hildebrandt, och var under tiden muren fanns ett levande monument över flyktförsök, hjältar, lyckade flykter och offer för gränsvakterna.


En av postrarna visar dock en intervju med en militär, som ber människor att inte dra alla gränsvakter över en kam. Trots belöningar och befordringar till dem som satte dit flyende eller hade tips för åtdragen kontroll, var det flera som såg mellan fingrarna, sköt bredvid de springande eller höll tyst om säkerhetsluckor.

Mauermuseum innehåller en översiktlig historia över kampen för mänskliga rättigheter, så där dyker även upp bildandet av NATO, Raoul Wallenberg, samt det folkliga upproret mot Sovjetstyret i Östtyskland den 17 juni 1953. De många sammanpusslade informationstavlorna kan bli övermäktiga ett tag, så man bör ta sig tid och kanske ett par pauser medan man går genom muséet, men det är värt det om man så bara minns en bråkdel av vad Dr. Hildebrandt sammanställt för eftervärlden. Tack gode Gud för att muren revs och DDR blev fritt.

Länk till Mauermuseum

torsdag 19 mars 2015

iD av Madeline Ashby

Amy från första boken vN växte sig allt starkare och självständigare tillsammans med roboten Javier, från en clade som har fotosyntes i huden och superstarka ben som kan hoppa tio meter upp i luften. När iD börjar lever de båda på en artificiell ö som fungerar som tillflyktsort för robotar trötta på livet med människor. Men hoten kommer från alla sidor: från den perverterade sekten New Eden, och inte minst från Portia, den blodtörstiga mormor som Amy varit tvungen att integrera i sig själv för att försöka hålla henne i schack.

Javier måste fly från ön efter en attack, och ger sig ut på en jakt kors och tvärs över världen för att försöka rädda något av det lyckliga livet han hade tillsammans med Amy. Precis som i vN får vi veta mer om världen av Javiers resa, men i iD fungerar inte greppet lika bra. Det beror dels på att Javiers resa känns forcerad och nästan slumpmässig, och dels på att både teknikutvecklingen och konspirationstrådarna i världen framstår som så avancerade att de tappar verklighetsanknytningen som skulle behövas.

En aspekt av Javiers inte helt konsistenta personlighet är att han är byggd för att älska människor, och jag gillar att kärleken får honom att se lockande skönhet även i de säkert medelmåttiga personer han stöter på då och då. Men speciellt i de sista kapitlen vittrar robotpersonligheternas trovärdighet bort då de närmast beter sig som ungdomar i en dålig collegefilm med litet action.

I vN var det roligt med robotmathaken som tagit namn efter Bladerunner, men i iD duggar de inskjutna referenserna ännu tätare. En savann på ön kallar Amy för the Veldt, och mot slutet av boken dyker Molly från Neuromancer upp och citerar T.S. Eliot. Det är litet väl enkelt att blinka så hårt mot sina läsare medan man låter sin huvudperson vara oförstående. Överlag upplever jag att iD är slarvigare skriven än vN, och fortsättningen som antyds framstår som än mer forcerad. iD är underhållande, och visst skulle man kunna nöja sig med det, men jag hade hoppats på mer.

Fler böcker av Madeline Ashby:
vN

tisdag 17 mars 2015

The Theory of Everything

The Theory of Everything är ett stort mål inom fysiken; i korthet att kunna förklara universum i både stora och små sammanhang med en enda teori. Men även med den teorin på plats ser även jag, som älskar fysiken och dess många tillämpningar, att inte alla aspekter av livet på jorden skulle kunna förklaras. Det är en tanke att ödmjukt påminna sig om, att alla kristallklara matematiska bevis och formler inom fysiken arbetats fram av bräckliga människor med oförutsägbara liv.

En av vår tids stora vetenskapliga tänkare är Stephen Hawking, mannen som från sin rullstol blinkar fram de smarta teorier om universum som han har tänkt ut. Filmen The Theory of Everything handlar om honom, men lika mycket om hans första fru Jane och deras liv tillsammans.


I blomman av sin ungdom, som doktorand vid Cambridge med stora möjligheter att få lära och forska, och med en spirande kärlekshistoria, får den unge Stephen läkarens dom: ALS håller på att ta över hans kropp, och han har bara två år kvar att leva. Även med facit i hand - Hawking har levt femtio år till sedan dess och inte gett upp än! - är det hjärtslitande att se honom slås ned av det onda budet. Eddie Redmayne är en skicklig skådespelare som kan låta den tilltagande fumligheten och snubblingarna påverka såväl ansiktsdragen som hela kroppen.


Det är litet märkligt att filmen inte tar upp känslorna när Hawking faktiskt lever vidare år efter år. Vi ser honom arbeta vidare, gifta sig med Jane och till och med få barn, en kil in i framtiden så god som någon. Hur kände de sig då - hopp, rädsla för falskt hopp, uppgivenhet? Det vi får se är Stephen Hawkings livsglädje; försämringar i hälsan blir motgångar, men när han får rätt hjälpmedel piggnar han till igen. Med rullstolen leker han Dalek med barnen, med röstemulatorn pratsjunger han som HAL. Och vi får också se Janes frustration; hon vill ju inte ta sönder Stephens entusiasm, men det är hon som får städa upp och se till att vardagen fungerar för barnen och den lekande men trögrörliga maken. Felicity Jones gör ett fint jobb när hon går från förälskad ung flicka till en ganska så ensam kvinna med stort ansvar.


Fysiken tar inte jättestor plats i filmen, vilket är förståeligt. Det skulle dragit ned tempot och intresset, och det skulle varit svårt att säga mer och fortfarande vara vetenskapligt korrekt. Jag hoppas att filmen ändå väcker ett intresse för den allomfattande fysiken, kanske genom att man skaffar Stephen Hawkings stimulerande och lättlästa bok A Brief History of Time. Dessutom är filmen ett vittnesbörd om en stark hjärna som vinner över en motsträvig kropp och en man som inte ger upp.


söndag 15 mars 2015

Lilla Smycket av Patrick Modiano

Den unga kvinnan som berättar har nästan inget namn. Sent omsider, bara i förbifarten, får vi läsa hennes namn som Thérèse. Men Thérèse var också namnet på den äldre flicka som hjälpte henne på internatskolan, så kanske är inte ens det namnet hennes eget. Ofta återkommer hon till tiden då hon kallades "Lilla Smycket" - den enda tid då någon tycktes kalla henne något, men även då var hon bara en accessoar till någon annan.

Det är svårt nog att förlora sin mor genom att hon lämnar landet och dör utomlands. Hur måste det inte kännas att upptäcka att hon lever, och i samma stad som du? Att hennes död var iscensatt och att hon levt nära sin dotter utan att försöka ta kontakt med henne.

Lilla Smycket ser av en slump sin mor i Métron och följer efter henne till det slitna hyreshuset där hon bor. Gatorna och tunnelbanan tycks folktomma i berättelsen - ödsligheten motsvarar känslotillståndet hos Thérèse, där längtan efter tillhörighet och kärlek måst domna bort efter alla år som ingen brytt sig om henne. Den finaste känslan av gemenskap får hon av receptarien i ett kvällsöppet apotek, som ser hur matt hon är och tar sig an henne. De som känner igen sig vet att en främlings omtänksamhet kan vara skillnaden mellan liv och död. Efter den händelsen vågar hon också öppna sig en smula för sin enda vän.

Lilla Smycket är en allvarlig och sorglig bok. Thérèse verkar röra sig i en värld där nästan ingen stannar upp och hjälper dem de har ansvar för. Man kan fråga sig vilka omständigheter som gjort att alla stängt av sina känslor så - krig? egna sorger och grusade drömmar? ren själviskhet? Så här skall det inte vara. Låt oss se varandra och ta hand om våra minsta.

Fler böcker av Patrick Modiano:
Place de l'Étoile

fredag 13 mars 2015

Teatermannen förändrar världen på Stadsteatern

Från Borås Stadsteater till Stockholms Stadsteater kommer enmansföreställningen om teatermannen som vill förändra världen. Jag funderar ofta på hur verk som vill förändra världen ofta talar de redan invigda, så hur stor skillnad gör de egentligen? Kanske litet större än vanligt i det här fallet då salen är fylld av fnittrande tonåringar med fribiljetter (bra). Men frågan är också om den förändring som framställaren vill se är bättre än det vi har? I pjäsen får huvudtalaren en gnutta mothugg av sina alter egon, men jag skulle vilja se ännu mer självkritik, kanske i någon annan pjäs.

"Nu börjar pjäsen på riktigt" säger David Rangborg ett par gånger, men det gör den inte. Från början till slut är det en meta-berättelse: om hur pjäsen kom till, om Borås Stadsteaters finansering, om hur den borde spelas med fler statister, kommentarer till vad som sker och så vidare. Det är gjort med precis rätt ton och riktigt underhållande - men efter halva pjäsen började det kännas som upprepning. Övriga publiken var dock inte så blasérade som undertecknad utan fortsatte att skratta högt, och det är dem förstås väl förunnat.


Tillbaka till den omtalade förändringen av världen. Vi blir uppmanade att tänka på senaste gången vi gjorde något som inte hade till syfte att vara nyttigt - en vällovlig dusch av mindfullness, även om de flesta nog skulle kunna svara att det var när vi gick till teatern för en trekvart sedan. Så kommer den litet förutsägbara uppmaningen att hålla fast vid det, släppa lönearbetandet och rutinerna. Det kommer att leda till en helt oblodig revolution, får vi höra - jo, tjena! Som om det inte är specialisering, forskning, teknisk utveckling och organisation i större produktionsenheter som gett oss glasögon, vaccin, modern sjukvård, bilar, filmprojektorer, strålkastare till teaterscenen och mycket annat som gör livet mer än bara drägligt.

Om jag finge förändra världen så skulle det vara att vänstern lade bort det missriktade självpåtagna godhetsprivilegium där man kan påstå att ekonomi, individualism och lönearbete alltid är ondskefullt. Ett av de mest effektiva sätten att förbättra världen har visat sig vara att ge människor mer ekonomi och självständighet genom mikrolån, vilket vem som helst lätt kan stödja via organisationer som Kiva. Att vara anställd är inte heller så svartvitt dåligt, speciellt inte i vårt land. Många har intressanta jobb som inte skulle funnits om inte en elsjäl uppfunnit något och slitit för att utveckla det och själv gärna bli rik på köpet. Andra kan ha tråkiga jobb men ändå ha en lön och fritid till att förverkliga sina drömmar.

David Rangborg är en bra skådespelare, och är underhållande rakt igenom hela pjäsen. Men budskapet slarvas bort av alltför många korta scener utan tyngd, och tur är nog det.

Länk till Stadsteaterns sida om Teatermannen förändrar världen

onsdag 11 mars 2015

The Martian av Andy Weir

Mars-programmet går bra; Ares 1 och Ares 2 har landat och återvänt med besättningen oskadd. Men när Ares 3 landar för några dagars undersökningar på Mars yta kommer en sandstorm som riskerar att förstöra deras returfarkost. När besättningen skyndar sig tillbaka för att avbryta och återvända hem till jorden, träffas astronaut Mark Watney av en avbruten antenn som penetrerar hans rymddräkt, och en stormvind blåser bort honom över sanddynerna. Ares 3 måste lyfta och ge sig av utan sin sjätte besättningsmedlem.

Men Mark Watney är inte död. Dräkten har hållit, och när han vaknar till liv igen följer han alla instruktioner han har tränat in, räddar sitt eget liv och tar sig tillbaka till tältet där expeditionen skulle ha bott de närmaste dagarna. Det har hållit! Där finns syre, vatten och mat, ja, mat för fem personer till! Men ingen som helst möjlighet att kontakta jorden.

Nu vet Mark att Ares 4, nästa expedition, kommer att landa om c:a fyra år. Kan han överleva tills dess, och ta sig till landningsplatsen, kanske de kan stuva in honom på vägen hem? För att klara sig på förnödenheterna krävs en hel del fiffighet och tekniskt kunnande, men det är just det som är Marks stora styrka. Han börjar räkna på hur han skall maximera vatten- och matproduktionen, och genomför sedan sina ofta livsfarliga uppdrag med lyckade eller katastrofala resultat.

Efter fyrtio sidor av alltmer tekniska detaljer började till och med min inre ingenjör att glida med ögonen över Marks formler. Skulle boken fortsätta på samma sätt - idé, genomförande, explosion, ny idé, genomförande, bättre lycka - med Marks osannolikt jämna humör i trehundra sidor och fyra år till?

Men i nästa kapitel upptäcker NASA att Mark fortfarande lever, och världens ögon riktas mot honom. Kan de få kontakt med honom? Kan de rädda honom på något sätt? Fokus hoppar från att ha arbetat tålmodigt med begränsade resurser tillsammans med Mark, till frustrationen över att sitta 225 miljoner km bort och se men kanske inte kunna göra något.

De noggranna tekniska detaljerna i Marks listiga hemmabyggen är måhända litet tråkiga i längden, men ger den tyngden som en så teknisk berättelse behöver. Att Mark aldrig får vredesutbrott eller gråter av hopplöshet är mindre trovärdigt, men man kan acceptera att hans ständiga arbete, tillsammans med målet att hämtas hem igen, gör honom tillräckligt fokuserad för att traggla på i såväl med- som motgångar. Inte för ett ögonblick glömmer man hur trång och komplicerad Marks tillvaro är, men ofta kan man känna samma pirr i magen som han: jag är den första som ser det här! Jag är den första som bott så här länge på Mars! Jag är en Marsian!

*** Fotnot ***
Senare i år kommer filmatiseringen av boken, regisserad av Ridley Scott och med Matt Damon som Mark Watney.

*** Bonus ***
En vy över Mars yta, tagen av Pathfinder då den landade 1997.


måndag 9 mars 2015

Filharmoniker spelar (mest) svenskt

Amanda Maier-Röntgen
Det var väldigt roligt att höra det första stycket, Stråkkvartett i A-dur (c:a 1880) av Amanda Maier-Röntgen, dels för att musiken var fin, och så för att det varit bortglömt. Tyvärr finns idag inte de sista sidorna av den första satsen (som är intensiv), så den hoppades över idag. Men satserna som var kvar visade ändå prov på stor variation och var genomgående melodiska och intressanta.

Så följde Stråkkvartett nr 1, (originalversionen från 1920) av Hilding Rosenberg. Det är ett verk med moderna klanger, inspirerat av Arnold Schönbergs tolvtonsteknik, men ändå inte svårlyssnat; det är nästan som att musiken sträcker sig ut mot lyssnaren och bjuder in till att dela dess värld. De fyra kunniga musikerna som stigit fram ur Kungliga Filharmonikernas led för den här konserten (Johannes Lörstad och Patrik Swedrup fiol, Arne Stenlund viola, Klas Gagge cello) spelade inlevelsefullt men tydligt, vilket lät musiken komma till sin rätt.

Efter paus tog Stefan Lindgren ensam plats vid flygeln och spelade den eldiga Mefistovals nr 1 av Franz Liszt. Det är ett eldigt och krävande stycke, och Lindgren spelade det med stor virtuositet. Men Liszt är ju inte svensk? Nej, men han träffade faktiskt Franz Berwald och uttryckte sin beundran för honom.

Så passande då att konsertens sista stycke var just Berwalds Pianokvintett nr 1 c-moll (1856)! Från den dundrande inledningen över de övriga melodiska satserna löpte de olika stämmorna med och mot varandra, stadigt men med stor livsglädje. Det var ett fint slut på en väl sammansatt konsert.

söndag 8 mars 2015

Zehetmahirkvartetten i Konserthuset 2015

Den väl samspelta Zehetmahirkvartetten inledde sin konsert med Stråkkvartett nr. 5 op 32 (1923), ett verk som Paul Hindemith komponerade för stråkkvartetten där han själv spelade. Verket använder sig inte av de harmonier som är lättast för öronen, men dess fyra satser går igenom de mest skilda temperament, och ensemblen spelade så precist men inlevelsefullt som verket krävde.

Foto: Jan-Olav Wedin

Senaste gången jag hörde Zehetmahirkvartetten spelade de både Hindemith och Mozart, och det gjorde de faktiskt också den här gången: Stråkkvartett i A-dur KV 464 (1785), en av Haydnkvartetterna. Gruppen spelade lätt och luftigt och mycket njutbart, men också med en viss självdistans som gjorde musiken gott.

Sist på programmet stod verket som var mest i min smak, Stråkkvartett i g-moll (1893) av Claude Debussy. Det är ett verk som skapar en egen klangvärld, och som rör vid alla de kända känslosträngarna och några till. Speciellt tredje satsen, Andantino, doucement expressif, låter som musik från en annan värld, litet som sirensång som är både lockande och skrämmande. Utan att förlora precisionen lät kvartetten nu mjukare än tidigare.

Som extranummer fick vi höra sista satsen ur Hindemith-kvartetten en gång till, och det var ett riktigt bra val. Spelad fristående kunde man uppskatta såväl satsens originalitet som musikernas skicklighet. Passacaglia - Fugato: So schnell wie möglich var min favoritsats redan första gången, så intensiv och expressiv, och utgjorde en god avslutning på konserten.

lördag 7 mars 2015

Mannen utan minne på Dramaten


Mannen kliver av ett tåg, får ett otäckt slag i huvudet och tappar minnet. Bland containrarna i hamnen hamnar han i ett nytt sammanhang, och som tur är hos några människor som delar med sig av det lilla de har. En container finns för honom att hyra, så han följer sina vänners exempel och flyttar in där.


En sak tycks han ha kvar i kroppen och sinnena: musiken. Han hittar en jukebox som lyser vackert när den spelar för mannen och hans gäster. Men det är musik i luften även annars: Frälsningsarmén spelar i hamnkvarteren. Genuint begåvade musiker som Martin Hederos och Dan Berglund i Tonbruket vandrar runt på scenen och spelar, och Marie Richardson sjunger, ibland som ett överjordiskt väsen med utsläppt hår, ibland som en säker Frälsningssoldat med överlägsen tamburinteknik. Den levande musiken och dess plats bland människorna är ett stort plus för pjäsen och dess stämning.


De idogt arbetande Frälsningssoldaterna står också för matutskänkning och arbetstillfällen. Lilla kärva Irma (Hulda Lind Jóhannsdottir) dirigerar och hjälper Mannen (Andreas Rothlin Svensson), som har mjuknat (kanske litet för snabbt) och funnit sig till rätta i containervärlden.


Går det att leva utan ett namn? De symboliska mötena med myndigheter och institutioner havererar på olika sätt när Mannen inte kan verfiera sin identitet. Det är alltför enkelt att säga att livet i hamnen är ett fullgott alternativ och till och med mer äkta än ett liv med fönsterkuvert, huslån och fast arbete. Men Frälsningsarmén och musiken, de sammanhållande ingredienserna bland containrarna och i hela föreställningen, ger människor en skönhet och kärlek jag unnar dem av allt mitt hjärta.

Länk till Dramatens sida om Mannen utan minne

Foto: Roger Stenberg