fredag 27 februari 2015

The Year of the Flood av Margaret Atwood

Boktiteln är missvisande. Det är inte främst syndaflodens år vi får läsa om, utan åren som leder upp till den. Och ja, även året just efter syndafloden, the Waterless Flood, men vad som hände då får vi bara veta i glimtar mot slutet av boken. Händelserna i The Year of the Flood snuddar vid, och överlappar ibland, händelser i Margaret Atwoods första bok i trilogin, Oryx and Crake.

Bokens två huvudpersoner är Tobi, vars kapitel berättas i tredje person, och Ren, som själv för ordet i sina kapitel. De har båda levt i samma gruppering av God's Gardeners, en kristen/naturfilosofisk rörelse, Tobi som vuxen och Ren som barn. God's Gardeners lever så långt möjligt på vad de själva kan odla, med kunskaper om självhushållning och medicinalväxter som kan komma att bli mycket värdefulla efter den apokalyps ledaren Adam One talar vagt om ibland.

Det som är intressant är att både Ren och Tobi är skeptiska till rörelsen och dess teologi, och genom deras ögon får man se mycket av hur de olika medlemmarna förhåller sig till budorden och det gemensamma arbetet. De skilda graderna av engagemang och förmåga att jobba pragmatiskt gör skildringen av den kärleksfulla sekten trovärdig och mycket intressant. God's Gardeners lever så nära naturen de kan mitt i pleeblands, de laglösa men ändå moderniserade områdena utanför de hårt bevakade bo- och arbetsplatserna vi fick läsa mer om i Oryx and Crake.

Jag började läsa The Year of the Flood samtidigt som Counting Heads, vilket var till nackdel för Atwoods bok. Fastän Counting Heads är tekniktät och därför tungläst, beskriver den väl hur gentekniken Atwood talar om samt därtill en hel del IT integrerats i livsstilen och i hela människan själv. I Atwoods bok är mycket av det ännu under utveckling och känns mer primitivt beskrivna, men vad som ännu mer hackar upp läsningen är de många och störande märkesnamnen: HappiCuppa, Mo'Hair, AnooYoo etcetera. Ett och ett är de trovärdiga, men det är osannolikt att det bara kommer att finnas en enda kedja av ställen som säljer varma drycker i framtiden, och att alla företagsnamn har drabbats av Kreatyve Spelling.

Att så många av personerna som möts, skingras och möts igen är nyckelspelare i apokalypsen, och att det alltid är samma människor och sällan några andra, är också att tänja på vad som är trovärdigt. Men det bidrar i och för sig också till den klaustrofobiska känslan efter katastrofen för våra båda berättare. När handlingen till sist, i de sista kapitlen, rör sig ut från de platser där huvudpersonerna varit instängda, blir känslan av frihet så mycket större.

Trots mina anmärkningar är historien mycket spännande, och jag ser fram emot att läsa den sista boken i serien, MaddAddam.

Snowflake har också läst boken.

Fler böcker av Margaret Atwood:
Oryx and Crake
MaddAddam

Stone Mattress 

onsdag 25 februari 2015

A Mercy av Toni Morrison

Året är 1692 när boken börjar, men berättelsen letar sig bakåt och igen framåt i tiden för att få med allt. Känslan av nybyggarland infinner sig, därför att hierarkierna inte känns helt fastslagna och människor kan hjälpa varandra över gränserna som hudfärgen utgör, kanske för att de i sin tur känner att alla händer behövs för att överleva och bygga.

Till en början är jag besviken över det moderna språket i några av de första kapitlen; uttryck och även tankar som tycks kontrastera mot de miljöer och människor som beskrivs, men kanske är jag fördomsfull mot våra förfäder. I alla fall är det att föredra framför arkaiseringar som låter tillkämpade och får personerna att verka avlägsna.

Det språk jag längtar efter dyker ändå upp i kapitlen som berättas av Florens, den sextonåriga slavflickan ute på en vandring som inte genast får sin förklaring. Hennes röst förmedlar liv, andetag, törst, hud, blod som pumpar under huden, det jag älskar mest av Toni Morrisons språk i böcker som Beloved, Tar Baby och The Bluest Eye. Hon berättar också hela sin historia i presens, även när hon talar om sådant som hänt tidigare, som att alla minnen ligger nära för henne.

I boken kan man känna subtila rörelser och motrörelser mellan människorna; välkomnande, avvisande, öppnande, slutande. I många fall är det förvånande hur stort förtroende som kan växa fram mellan två människor som befinner sig på olika statusnivåer. I andra fall drar sig en vän undan eller någon stöts bort av någon anledning som inte kunde förklaras. Små handlingar får stora konsekvenser.

A Mercy är en tunn bok men rik på innehåll. Den visar hur människor kan ta skada även om där inte finns sadister som utnyttjar sin överordnade roll, bara välvilligt inställda, och hur handlingar kan missförstås. Av flera anledningar känns handlingen närmare i tiden än 1692, och det är litet synd, men också en fördel i sig själv.

Fler böcker av Toni Morrison:
Home

tisdag 24 februari 2015

Skräck och skrock på Hallwylska muséet

Hallwylska palatset, vackert beläget mitt emot Berzelii Park, byggdes klart år 1898 och är öppet för besök. Vid rundvandring ser man hur förutseende det planerats, med bekväma arbetsbänkar i köket och ett inbjudande badrum. Men fastän huset var modernt för sin tid är det omisskännligt präglat av förra sekelskiftet, med sammetsmöbler och byråer med fin intarsia. Därför lämpar det sig huset väl för utställningen Skräck och skrock - det ockulta sekelskiftet 1900.


För hundra-hundrafemtio år sedan fanns en teknikoptimism, grundat i de många vetenskapliga framstegen, som spillde över till det övernaturliga som ju funnits i folkmedvetandet länge. Om man lärt sig att höra röster som sänts ut i luften eller knackats ned på vaxrulle - borde man då inte kunna höra röster från de avlidna, de vars närvaro man ibland kunde känna som en rysning? Och den nyupptäckta elektriciteten, som kunde få det att rycka i avhuggna grodben - skulle man kunna återuppväcka en död människa med den?

Vetenskapsmän, intellektuella, författare, allmänt engagerade personer och rena charlataner utförde seanser, försökte bevisa tankeöverföring, byggde instrument för att registrera andars röster och utförde många andra experiment för att upprätta kontakt med den andra sidan. Hallwylska visar flera sådana föremål, uppställda i lockande scenerier med välskrivna introduktioner och förklaringar, i tidstypiskt möblemang och inramade av tunga draperier.


Utställningen tar dock sin början i det skönt hästdoftande stallet, och lägger grunden med berättelserna om småknyttet i skogen eller under ladugården som behövde blidkas för att gårdens djur skulle må bra. Väl uppe i de olika gästrummen dyker det upp olika företeelser ur folktron; varulvar, vampyrer, häxor; hur varelserna blev till och hur de kunde bekämpas. De olika verktygslådorna för att slåss mot vampyrer eller varulvar är imponerande och ser tack och lov relativt oanvända ut.

Det är en riktigt fin och spännande sammanställning Hallwylska muséet har gjort. Det är bra att få se ett samlat grepp om myterna, det ockulta intresset och deras genomslag i dåtidens samhälle. Allt är väl presenterat och dramatiserat så att spänningen hålls uppe. Hallwylska palatset är en idealisk plats för den här sevärda utställningen.

Länk till Hallwylskas sida om utställningen

Foto: Erik Lernestål

söndag 22 februari 2015

Oscarsgalan 2015


Min uppfattning om (förra) årets nominerade filmer är att de till största delen handlar om kämpande män, omgivna av andra män. När jag jämför med andra års nomineringar finns där fler filmer med lika starka mans- som kvinnoroller och ett gott växelspel mellan dem. Så konstigt det kan bli. Jag tycker ändå att de filmer jag har sett är värdiga sina nomineringar - med den stora brasklappen att jag inte har sett American Sniper. Förvisso verkar handlingen riktigt intressant, men alla filmer jag har sett regisserade av Clint Eastwood är så erbarmligt tråkiga. Däremot är jag litet ledsen över att jag inte hunnit se Foxcatcher, och hoppas ta igen det snart.


Här följer mina tankar och önskningar kring nomineringarna. Medan man väntar på Oscarsjuryns resultat kan man göra de här fantastiskt roliga quizzerna i The Guardian.

Bästa manliga biroll

Robert Duvall i The Judge
Mark Ruffalo i Foxcatcher
J K Simmons i Whiplash - vinnare - VÄLFÖRTJÄNT!!!
Ethan Hawke i Boyhood
Edward Norton i Birdman

Jag tyckte att Ethan Hawke var en viktig pelare i Boyhood, men såväl Edward Norton och J K Simmons var extraordinära i sina respektive filmer. Jag hejar på den grymme J K Simmons.

Bästa kvinnliga biroll

Patricia Arquette i Boyhood- vinnare - bra! 
Laura Dern i Wild
Keira Knightley i The Imitation Game
Emma Stone i Birdman
Meryl Streep i Into the Woods

Varken Emma Stone eller Keira Knightley var dåliga, men jag ser inte deras roller som speciellt krävande. Patricia Arquette hade en mycket viktig roll att hålla samman familjen och berättelsen i Boyhood. Men störst intryck gjorde Laura Dern i alla glimtar av glädje, skräck, smärta och djup sorg.

Bästa manliga huvudroll

Steve Carell i Foxcatcher
Bradley Cooper i American Sniper
Eddie Redmayne i The Theory of Everything - vinnare
Michael Keaton i Birdman
Benedict Cumberbatch i The Imitation Game

Jag hade gärna velat se såväl Steve Carell som Bradley Cooper, och tror säkert att båda gjorde goda insatser. Detsamma gäller för Eddie Redmayne och Benedict Cumberbatch, men för allra bäst, balanserande på gränsen till galenskap, håller jag Michael Keaton. Men varför nominerades inte Jake Gyllenhaal för Nightcrawler?

Bästa kvinnliga huvudroll

Marion Cotillard i Två dagar, en natt
Felicity Jones i The Theory of Everything
Julianne Moore i Still Alice - vinnare
Rosamund Pike i Gone Girl
Reese Witherspoon i Wild

Här finns två som sticker ut: både Wild och Två dagar, en natt. Båda har en handling som låter enahanda men visar sig ha många nyanser, och båda har en kvinnlig huvudroll i bilden så gott som hela tiden. Såväl Reese Witherspoon som Marion Cotillard bär sitt ansvar felfritt, och helst önskar jag att båda två finge priset.

Bästa originalmanus

Birdman- vinnare
Boyhood
Foxcatcher
The Grand Budapest Hotel
Nightcrawler

Det fanns så många ingredienser som gjorde Nightcrawler bra - fotot, ljudet, skådespelarna - men manuset var den enda nominering den fick. Borde den vinna som kompensation? Kanske det, men de andra filmerna är också värdiga.

Bästa manus efter förlaga

American Sniper
The Imitation Game- vinnare - SKANDAL!!!
Inherent Vice
The Theory of Everything
Whiplash

Om den verklighetsförvanskande The Imitation Game vinner blir jag ARG! Jag håller hårt på Whiplash, som är en tight historia om benhård ambition. Den borde också få pris för bästa klipp.

Bästa film

American Sniper
Birdman- vinnare - GRATTIS!
Boyhood
The Grand Budapest Hotel
The Imitation Game
Selma
The Theory of Everything
Whiplash

Än en gång, om den överdramatiserade The Imitation Game vinner blir jag arg, för Alan Turings historia är för viktig för att fuskas bort så där. Nästan samma resonemang gäller för The Theory of Everything - mer vetenskap, mindre känslor! The Grand Budapest Hotel är fin men inte så djuplodande som många ville säga när den kom. Boyhood föll jag inte heller för så hårt som många andra, även om jag älskar de höga ambitionerna med filmen. Jag håller på Birdman eller Whiplash.

fredag 20 februari 2015

Frankenstein 2.0 på Boulevardteatern

Förutsättningarna är inte de bästa: Adam har misshandlat sin flickvän Elisabet så att hon blvit hjärnskadad. Det gör honom till en kandidat för ett chip som opereras in i huvudet och dämpar hans impulser att vara våldsam. Det här är något som intresserat mig länge; tekniken i sig liksom alla böcker, filmer och TV-serier som gjorts om det. Skall historian på scenen ta samma väg som Dollhouse med lätt utbytbara identiteter, eller som i The Machine visa hur personligheten kan vittra bort med varje välmenat ingrepp? Till en början verkar musikalen Frankenstein 2.0 ta den enkla vägen, när jag hellre velat se detaljer som går fel, men jag hade inte behövt vara så skeptisk.

Ingreppet tar verkligen bort Adams elaka sida, och förutom att bli TV-soffehjälte och vinna tillbaka Elisabets kärlek, blir han dessutom en omtänksam människa med aptit på ny kunskap. Var kommer det ifrån? Jo, ifrån nanorobotarna som injicerades samtidigt, som strukturerar om och kompletterar Adams hjärnvindlingar, gör honom mer och mer intelligent och till en ny och bättre sorts människa. Vem kan tacka nej till det? Ganska många, samtidigt som andra gärna vill ta del av framstegen. Föreställningen låter opinionen liksom Adam själv bölja fram och tillbaka inför det här raska steget i evolutionen.


I ett intermezzo hamnar frågan om personlighetsförbättringar i åskådarnas knä, då två programledartyper erbjuder publiken att få sina egna problem avhjälpta ögonblickligen. Morgontrötthet? Zzapp! Dåligt minne? Zzapp! För att knyta an till något som dyker upp senare i föreställningen, den fina men litet trötta klichén om att vad vi alla egentligen vill ha är trygghet och kärlek, så var faktiskt en av de nöjda patienterna en kvinna som alltid varit sur och inte hade några vänner. Genom uppgraderingen har hon ju litet större chans att hitta kärlek och gemenskap, för jag tror (men kan ha fel) att gruppen som tycker om ordvitsare är aningen större än gruppen som tycker om misantroper. (Eller?!)

Jonas Nerbe spelar Adam kraftfullt, och Frida Bergh glider skickligt mellan de olika roller som rör sig runt honom och deras personliga sånginsatser. De är uppbackade av ett samspelt band på scenen, och melodierna de sjunger fungerar väl för att låta budskapet gå fram.

Jag är imponerad och glad över att en nyskriven musikal (text och musik av Jan-Erik Sääf) behandlar transhumanismen så seriöst, finner ett trovärdigt scenario och grundar teorin i mänskliga erfarenheter. Jag hoppas att många ser Frankenstein 2.0, reflekterar över budskapet,  och om det inte vore värt det att finjustera några detaljer här och där...

Länk till Boulevardteaterns sida om Frankenstein 2.0

onsdag 18 februari 2015

Wild

Länge trodde jag att jag inte var någon riktig svensk. Många av mina vänner talade om hur de brukade vandra i fjällen varje år, och bära med sig trangiakök, frystorkad mat och tält att övernatta i. Jag tänkte att jag borde gilla det, men så många möjliga scenarion avskräckte mig: att bli kall och blöt, sova illa, fumla och behöva äta halvfärdig mat, gå flera kilometer om dagen. Inte ens naturupplevelserna lockade mig.


Wild är en film för sådana som mig, och förhoppningsvis även för de människor som älskar att bära allt de behöver på ryggen och ge sig iväg. Cheryl Strayed packar sin enorma ryggsäck och ger sig av längs Pacific Crest Trail, 1100 miles genom Mojaveöknen, Kalifornien och Oregon. Men hon är ingen erfaren vandrare, och inte minst i början får hon uppleva många motgångar av precis det slaget jag fasar för. Eftersom hon fått med sig fel sorts fotogen måste hon äta sin gröt kall den första veckan, och den övertunga ryggsäcken är det knappt att hon får upp på ryggen innan hon ens gett sig av. Men det jag tycker om i filmens ton är att vi får skratta (och stöna oroat) åt de här fumligheterna, men Cheryl framstår ändå inte som en klantig bimbo, för hon ger sig inte utan stretar på och lär sig mer och mer av det praktiska under vandringen.


Och inte oväntat lär hon sig mer och mer om sig själv under resan. Det är för att söka något rent och vackert hon har lämnat sitt destruktiva liv med heroin och anonymt sex bakom ryggen på sin snälle make. Största tiden på PCT går hon ensam, utan att möta någon annan människa på flera dagar, och tankarna pressar sig fram i hennes huvud. Vi får se längre och kortare scener och ögonblick från tidigare år, ungefär så som minnesbilder virvlar fram i ens eget medvetande, och bit för bit hamnar historien på plats.


Den fina musiken som tonar fram är den som hennes mamma brukade sjunga på: Leonard Cohen, Simon & Garfunkel, sådant som präglas in och stannar hos en resten av livet. På samma sätt blixtrar scenerna fram av mammans kärlek, omtanke och livsglädje, även under åren då Cheryl vuxit upp till en tjurig, lättirriterad tonåring. Det är inte svårt att förstå att saknaden efter den döda mamman tillsammans med andra barndomstrauman fällde krokben för Cheryls vuxenliv.


Minnena är fint invävda i Cheryls upplevelser längs spåret, och i mötena med de mycket olika människorna på vägen. Till och med jag, kanske särskilt jag, uppskattar ögonblicken av förunderlig natur, vänliga medvandrare, och inte minst glädjen av en varm dusch och rena kläder.


Soundtracket till Wild, med flera av mammans favoritsånger, är ovanligt bra. De inledande tonerna till El Condor Pasa, så lockande men oförlösta harmonier, sätter stämningen från filmens början: att vara på väg någonstans, och kunna andas ut när man kommer dit man skulle. Wild är en fin skildring av en människas väg, och en mycket bättre film än jag kunnat tänka mig.



måndag 16 februari 2015

Counting Heads av David Marusek

Tekniken utvecklas och förbättras varje dag: artificiell intelligens, genterapi, kloning, nanomekanik. I romanen Counting Heads har David Marusek extrapolerat utvecklingen hundratjugo år in i framtiden och låtit tekniken ta över och underlätta för människan på alla tänkbara plan, och så skapat ett samhälle med AI:s, kloner och regenerativa processer som låter en människa leva i princip för alltid.

En av de många aspekter som gör boken trovärdig i sin framtidsvision är hur flera parallella tekniska hjälpmedel har växt fram för att underlätta vardagen. De flesta människor har en AI som personlig assistent, en så kallad mentar som får en mer utvecklad personlighet och större nytta ju längre man har haft den och interagerat med den, och även ju mer man har råd att betala för tekniken.  Människor (åtminstone i de övre samhällsskikten) möts oftast i form av hologram som besöker varandra, och som en egoförstärkare i sina egna omgivningar så att ett möte med flera hologram innehåller skrivbord och parkbänkar som överlappar varandra. Har man inte ens tid att ställa upp kan man skicka en proxy, en kopia av sig själv som bara existerar under en bestämd tidsrymd.

I den fysiska världen är nanoteknologin så utvecklad att minimala dammkorn av teknik är integrerade i kroppen för att ge en direktuppkoppling till ens mentar och alla andra system som önskas. Föryngrande behandlingar kan låta en människa stanna i åldern och till och med åldras baklänges till just den ålder hen känner sig mest nöjd med.

En sidohandling gäller klonerna, som i sina olika varianter benämns efter människan de klonades efter. En av våra huvudpersoner är en russ, en pålitlig men litet fantasilös robust typ som oftast arbetar som poliser och säkerhetsvakter. Det finns även jennys som alla är specialutbildade till sjuksköterskor. Rymdskepp då? Jo, generationsskepp på väg att bemannas och sändas iväg utgör bakgrund till ett par av parallellhandlingarna.

Allt detta och mycket mer är smidigt inlindat i bokens flera parallella handlingar; nya företeelser beskrivs första gången så att man kan gissa hur de fungerar, nästa gång i litet mer detalj och sedan avslöjas fler detaljer bit för bit. För mig är det tänkvärt, inspirerande och litet berusande att läsa om den här extremt moderniserade världen

Bokens ena huvudperson är faktiskt född 1951 (jämnårig med författaren själv och äldre än jag), och har alltså levt under den period då vetenskapens framsteg lät människan bli så gott som odödlig, och allvetande, med de fördelar och nackdelar det kan innebära. Det här skiftet i världsbild är något som Marusek bara snuddar vid och som jag gärna hade velat läsa mer om, men å andra sidan ligger hans styrka i att beskriva teknologin, så det vore kanske ett uppdrag för någon annan författare.

En annan parallellhandling som gärna fått utvecklas är den om klonernas roll i samhället: om hur en del av dem blir till mindre nytta och oroar sig över att förlora sin roll i samhället, hur mindre framgångsrika människor irriteras av att kloner tar jobb de själva kunnat få, och så den mystiska clone fatigue, ett utbrändhetssyndrom som möjligtvis kan leda till klonernas undergång.

Men till saken hör att David Marusek skrivit en uppföljare till Counting Heads, Mind Over Ship, och de sista sidorna i Counting Heads verkar ge några ledtrådar till vad som skulle behöva hända. Jag ser fram emot att fortsätta utforska den spännande men totalitärt mikro-managerade världen som David Marusek ritat upp.

söndag 15 februari 2015

Filharmoniker i närbild med ett troll

Eftermiddagens konsert i Grünewaldsalen inleddes med en Sonat i B-dur KV 454 av Mozart, som framfördes av Anna Stefánsson (violin) och Terés Löf (piano). Den här sonaten kan låta tung om den spelas för trögt, men de två skickliga musikerna hanterade den lätt och vackert, och med stor säkerhet.

Cheryl Frances-Hoad
Så väcktes ett troll i ett samtida verk av Cheryl Frances-Hoad, The Ogre Lover för stråktrio. I fem korta, intensiva stycken fick vi möta ett troll i olika stämningar. Musiken var intressant och rolig, även om det faktiskt inte var oknytt jag tänkte på under framförandet.

Fem musiker samlades på scenen för det sista stycket, Robert Schumanns Pianokvintett i Ess-dur. Det är alltid roligt att höra vilka begåvade musiker som samsas på stolarna i Kungliga Filharmonikerna, och vilka stycken de väljer ut åt oss lyssnare. Tidigare under konserten hade jag tänkt på hur rik klangen kunde bli även med få instrument, men nu fyllde ensemblen hela salen med harmonierna. Väl samspelta lät de de fina melodierna flöda, med både intensitet och precision, just som det låter som bäst.

fredag 13 februari 2015

Jupiter Ascending

Visst är vi många som drömt oss bort från den gråtrista vardagen och önskat sig få vara en rymdprinsessa. Det är det som händer med Jupiter Jones i filmen Jupiter Ascending: bort från toalettstädarjobbet och den tjatiga familjen, till rymdskepp, eleganta kläder och miljöer, och intriger på en kosmisk skala.


Böcker och filmer i genren space opera arbetar med perspektiven som ger svindel: civilisationer som sträcker sig över hela galaxen (eller galaxer), som har funnits i miljoner år, med avancerade vapen, skepp och tekniker. I syskonen Wachowskis film finns flera av ingredienserna, plus väldigt många jaktscener och explosioner förpackade mycket vackert.


Precis som Metropolis gör filmen omvägar över andra genrer; kärlek, action och en längre humorsekvens just när handlingen börjar ta fart. I den galaktiska byråkratin finns så många instanser med omedgörliga tjänstemän som vägrar ta i något som inte har rätt stämpel, att till och med en specialprogrammerad android tappar sugen. Genom härligt plottriga retrofuturistiska rör sig prinsessan Jupiter långsamt tills hon till slut får sin ljusstämpel av nestorn själv - Terry Gilliam i en muttrande cameo.


När space opera är som bäst ger den mer än bara hisnande perspektiv i tid och rum; till exempel inblick i de olika kulturerna, deras historia och så huvudpersoner vars öden man bryr sig om. Jupiter Ascending saknar tyvärr allt det här, förutom några glimtar här och där. Den dominerande rasen är mänsklig, och det är visserligen intressant att se de olika varianter av tjänarraser som manipulerats fram med inblandning av djur vi även har på jorden; elefanter, råttor, vargar och till och med bin. Men vår huvudperson, Jupiter, är sällsamt oföretagsam och svår att identifiera sig med. Hennes räddare Caine Wise måste svepa in heroiskt i sista minuten litet väl många gånger. Att det uppstår känslor mellan dem båda är oundvikligt men så fantasilöst.


Det finns ändå många detaljer att uppskatta i filmen. Alla som tror på crop circles och greys som gör rektalundersökningar på paralyserade människor får fog för sina misstankar. Många av jaktscenerna är mycket vackra; den mot Chicagos glödande mörkblå morgonhimmel, och den där Caine slåss mot en bevingad reptilvarelse bland katedralbågar fallande mot elden. Tyvärr tappar Jupiter Ascending många viktiga trådar som kunde vävt en större, mer spännande och till och med mer trovärdig historia. Men det är en snygg film med pampiga scener och gnistrande action, och det är god underhållning för stunden.


tisdag 10 februari 2015

Metropolis på Stadsteatern


Fritz Langs visionära film Metropolis kom 1927, och byggde på hustrun Thea von Harbous bok med samma namn. De allt större fabrikerna och elektricitetens indragande påverkade livet framför allt i städerna. Metropolis extrapolerar detta till en framtid där staden är som en varelse med en hjärtmaskin som måste drivas dygnet runt. En envåldshärskare, Joh Fredersen (Robert Fux), pressar de förslavade arbetarna så att några få kan leva bekymmersfritt. På Stadsteaterns scen rör sig de svartklädda arbetarna i en repetitiv dans, hetsade av förmannen Grot (Kristofer Kamiyasu).


En skillnad mellan 1927 och de senare åren är att det då inte gjordes så strikta indelningar i genrer; komedi, drama, samhällskritik och storslagna visioner kunde varvas och gör det också i Metropolis. Den ständigt svärande Grot är en arketypisk surgubbe ur folksagor och liknande berättelser, liksom den småtokige uppfinnaren Rotwang (Peter Viitanen) men att även den nervöse tjänstemannen Josaphat (Eva Melander) finns där för att låta oss skratta tar litet längre tid att förstå när han brutalt avskedas av Joh Fredersen för sina misstag. Växlingarna mellan humor och allvar är litet ovan, men får pjäsen att kännas ännu mer stämplat av sin tillkomst och gör den intressant som ett tidsdokument.


Är historien då intressant i sig själv? För det är ju ändå det viktigaste. Där finns några parallella handlingar som flätas samman för att avgöra stadens öde. Dels har Joh Fredersens son Freder (Albin Flinkas) likt en nytida Buddha upptäckt orättvisorna och vill befria arbetarna, vilket indirekt leder till en riktigt rolig scen där den enda arbetare han lyckats befria, Georgi (Caroline Söderström) får storhetsvansinne och dansar i flera dagar på stadens mest exklusiva klubb. Dels finns den mystiska Maria i underjorden som också vill befria arbetarna, en storslagen ambition som inte får så stor plats den skulle behöva. Dels finns Joh Fredersens och Rotwangs försök att skapa en maskinmänniska, som resulterar i fantastiska scener av robotlika rörelser, dans och en framväxande egen vilja hos de två som gestaltar maskinmänniskan, först Patricia Vázquez Iruretagoyena och sedan Liv Mjönes.

Foto: Petra Hellberg
Något som hade kunnat göra Metropolis till en fullträff hade varit att visa mer av stadens storhet i myllrande masscener och stor arkitektur, om så bara projicerat på väggen. Nu får vi se lösryckta scener från olika nivåer i staden, men inte tillräckligt av hur de hänger ihop. Något annat som kunde ha hjälpt hade varit om scenrummet varit mindre, så att det gett en trängre upplevelse i så gott som alla scener. Nu liknar det i och för sig många ödsliga scener i filmen, men det hade man gärna fått frångå i den här uppsättningen för att skapa en känsla av tätare befolkning.

På det stora hela är jag ändå nöjd med att se Metropolis spelas på teater, med sina många disparata scener och sin snygga design, och jag hoppas på många liknande uppsättningar i framtiden.

Länk till Stadsteaterns sida om Metropolis

måndag 9 februari 2015

Riddley Walker av Russell Hoban

På 1950-talet sysselsatte sig flera science fiction-författare med vad som skulle kunna hända vid ett globalt kärnvapenkrig, eller snarare efter kriget. Hugoprisvinnaren A Canticle for Leibowitz följde mänsklighetens försök till att bygga upp en ny civilisation några sekler efter bomben. Kapprustningen fortsatte, och 1980 raspade Russell Hoban fram en dystrare och beklagligt trovärdig framtidsvision i Riddley Walker.

Boken utspelar sig i det engelska grevskapet Kent dryga tvåtusen år (om de har räknat rätt) efter det som ödelagde samhället. Huvudpersonen Riddley Walker är en av de få som kan skriva, av den anledningen att han av sin far ärvde uppdraget som connexion man. Det är han som skriver ned sin historia, som är ganska svårläst innan man vant sig, därför att ord skrivs annorlunda än idag. Det hjälper att läsa meningarna högt inom sig för att förstå vad som menas; uttalet är ganska likt vårt även om orden används annorlunda.

Då de flesta är icke-läskunniga förs den fragmenterade kunskapen och minnena vidare i liknelser. Tillsammans med språket har namn på platser förvanskats och ofta fått nya innebörder, som tolkas om och blir ingredienser i nya berättelser. Landskapet tycks tala till människorna i drömmar och berättelser som dyker upp i deras huvuden, och ibland är orden och historierna förvrängda två-tre gånger om så att de antingen skapat något helt nytt eller har vridits ända tillbaka till sitt ursprung.

Russell Hobans fascination för talande huvuden noterade jag redan i hans The Medusa Frequency. I Riddley Walkers värld sätter man gärna huvuden på pålar som varnande exempel, men berättar också legender om huvuden som talat i flera år efter sin död. Signifikant är också att det är via en dockteaterföreställning som den kombinerade regeringen/kyrkan sprider nya påbud. Deras berättelser kretsar kring Eusa, och är en fascinerande och sorglig sammanblandning av berättelsen om helgonet St Eustace och händelserna som ledde fram till skapandet av the 1 Big 1, den stora bomben som utplånade civilisationen. The Eusa Story, nedskriven några hundra år tidigare på en ännu mer svårläst form av engelska, är centralpunkten i religionen, som bärare av såväl historien som profetior om vad som skall komma.


Men Punch-dockan som Riddley hittar pekar på den sorgliga sanningen om vad mänsklighetens historia egentligen är; ett evigt förstörande av det som är fint av rent egoistiska skäl. De trasiga människorna som rör sig i landskapet; huvuden på pålar och historier som dyker upp i deras munnar; de är själva som handdockor som tycks styrda av något annat. Men kanske är det som en läsare noterat: The Eusa story är som Gamla Testamentet, och Riddley Walkers berättelse är det Nya Testamentet. I så fall har mänskligheten ett hopp, om vi följer Riddleys slutsats att det bästa är att sluta söka efter makten till varje pris.

Det finns många postapokalyptiska berättelser som fascinerar med sina olika överlevnadsscenarier. Riddley Walker hör tillsammans med A Canticle for Leibowitz till de mest läsvärda: de som skapar starkast bilder och bestående minnen.

söndag 8 februari 2015

Kristina Wikström på Galleri Olsson

Blauwe Vitrage

I Kristina Wikströms utställning på Galleri Olsson refererar verken till varandra. Blauwe Vitrage visar ett motiv av veck och skuggor i en gardin som upprepas och bryts. Den gardinen återkommer, genomlyst och i svartvitt, i ett senare verk där tyget halvt döljer en skräpig utomhusmiljö, en utsikt man kanske inte önskar sig från sin balkong. Förhoppningsvis är gardinen bara minnets raster över en ihågkommen passage.

Metron

Över en stiliserad barnsilhuett återkommer gardinens mönster, liksom några svårdefinierade fläckar. Det verket heter Det man kallar minnen / porträtt av en pojke. Porträttet återkommer i ett annat motiv. Men Kristina Wikströms minnen är inte mina minnen, och med så få och kryptiska verk för handen har jag svårt att ta mig in i hennes värld. Men jag har sett och hört andra fascineras av de blanka tavlorna, så jag sluter mig till att de talar på en våglängd som andra än jag kan uppfatta.

Länk till Galleri Olssons sida om Kristina Wikström

Det man kallar minnen / porträtt av en pojke

lördag 7 februari 2015

Whiplash

Oscarsnomineringen har gått till J.K. Simmons för hans demoniska Svengali-porträtt, och visst är han värd det. Men huvudpersonen i filmen är Andrew Neimann (Miles Teller), under en mycket viktig period i hans unga liv. Jag är inte särskilt intresserad av filmer om ungdomars första förälskelse eller "jag reser runt världen och är självdestruktiv och tycker synd om mig själv". Den känsla jag minns och vill återuppleva är den av att allt är möjligt, jag kan bli något stort, parad med osäkerhet och okunskap om vad världen är och vad jag måste ge.


Den känslan är det som kramar hårt om min mage genom hela Whiplash. Filmen går nära inpå Andrew, tätt intill hans ansikte, följer i bakhasorna, sätter oss med honom på trumpallen. Han är ung, har ännu inget fotfäste i livet, men har kommit in på landets bästa musikcollege och har ambitionen att bli en riktigt bra jazztrummis. Den drivande ambitionen att göra bra musik är uppblandad med viljan att själv bli hyllad för det, och med önskan att höra till gemenskapen i orkestern, och framför allt att duga för sin lärare Fletcher.


Fletcher är fruktad och beundrad på skolan. Efter bara två takter avgör han om någon platsar i hans hårt tuktade storband. När Andrew blir utvald växer hans självförtroende och tar plats i hela hans kropp. Fletcher småpratar vänligt innan första repetitionen, och inträdesprovet verkar vara avklarat. Men i storbandet råder kadaverdisciplin och en lyhördhet som bygger på rädsla för Fletcher. Minsta misstag startar en helvetsstorm mot den som felande. Men som vid utstuderad tortyr varvas de många invektiven med ögonblick av vänlighet mot dem som passerar nålsögat. De ögonblicken skapar en längtan efter att godkännas av Fletcher som dövar smärtan och får Andrew att piska sig själv vidare.


För oss som ser på det utifrån, som är kanske dubbelt så gamla som Andrew och känner oss uppskattade på andra områden, är frestelsen stor att säga "Fuck it, du har inte rätt att kräva detta av mig!" och gå därifrån med fingret i luften. Men för Andrew är detta livet; en sekt han vigt sitt liv åt; en drog han inte kan ge upp. Rädslan att misslyckas och viljan att lyckas driver honom vidare, och när jag ser och känner det kan jag sakna de perioder då jag också kände så och beklaga hur bekväm jag har blivit.


Det är just den drivkraften Fletcher vill skrämma fram, men han gör det på ett så grymt, okänsligt sätt att han riskerar att knäcka många talanger på vägen. Nej, inte helt okänsligt, för man anar att han njuter av att släppa fram sin inre sadist (och vem skulle kunna göra det bättre än J.K. Simmons efter flera års träning i Oz). Redan innan Fletcher förklarat sin filosofi i ord har vi börjat förstå hurdan han är. I sina egna ögon gör Fletcher helt rätt. Från en icke-psykopats synvinkel går han alldeles för långt och borde stoppats. Men auktoriteter som han finns på många ställen; i sportklubbar, i armén, i alla skolor som lär ut något svårt, och filmen handlar om hur Andrews psyke bryts mot hans. Vi får också se Andrews pappa med sin son, eller snarare en bit ifrån, eftersom han inte är med i Andrews nya värld, och inte kan hjälpa honom hur ont det än gör honom.


För mig som älskar jazz och har spelat i ett (mycket mer förlåtande) storband är det en (skräckblandad) njutning att höra musiken och vara med i replokalen och på scen. På samma sätt som jag kan engagera mig i sporten i Friday Night Lights hoppas jag att icke-jazzfans kan sugas in i Whiplash, och få en aning om ruset när man skapar suverän musik tillsammans med andra. Energin, rytmen, vibrationerna, drivet, samspelet, klangerna, den sublima känslan av bra musik! Då förstår man varför Andrew dras tillbaka som en mal till elden.


*** Ovidkommande fotonot ***

Som en introduktion till Andrews idol Buddy Rich kommer det episka klippet där han har ett trum-battle med Animal från Mupparna. Så här trevligt är det dock aldrig i filmen.

fredag 6 februari 2015

Kvartett på Stadsteatern

Heiner Müller skrev en kondenserad version av Choderlos de Laclos' roman Les Liasions Dangereuses, egentligen främst baserad på Heinrich Manns förord till den tyska utgåvan. Endast två personer finns på scenen, Merteuil och Valmont. Stadsteaterns Lilla scen är därtill kal med endast en kantig U-formad sittmöbel och utanför den söndertrasade, kanske förkolnade rester i mer än femtio nyanser av grått. Inga sammetsoffor i mjuka färger att inbjuda till kärlek, nej, naken lust att härska och förstöra det som är oskuldsfullt, och egna känslor helt bortskalade.


De två (spelade av Petronella Barker respektive Gerhard Hoberstorfer) lever i överflödets Frankrike före revolutionen, och deras leklynne har sträckt sig bortom vackra saker och kärleksaffärer. Deras nöje är nu att förföra för att krossa människoliv, och de bryr sig inte om konsekvenserna. (I förbigående skulle jag vilja säga: har vi inte sett så många cyniska spelare som tröttnat på mänsklig kärlek att det vore läge att skriva berättelser om människor som tröttnat på de cyniska spelarna?)

Foto: Petra Hellberg
Jag förväntar mig inte att falla för de två på scenen; vi får se dem gå igenom sin förförelserepertoar och snäva in mot det som får just dagens offer på fall, och det kommer att vara olika för alla människor. Men jag förväntar mig att se två blasérade människor med självsäkra fasader, inte minst för varandra. Just Petronella Barker har dock genomgående ett högt tonläge som jag tycker stämmer illa med hennes roll. Till saken hör också att texten ger henne långa ordmassor att gå igenom; först en sorts programförklaring för dem båda, sedan när hon tar Valmonts roll i förförelsen av den dygdiga madame de Tourveilles.

Bättre låter Gerhard Hoberstorfer; tillbakalutad men med ett underliggande driv, och ändå något trött efter alla år som förförare på löpande band. Detta trots att det är Merteuil som lägger fram dem båda som utbytbara, precis som alla de har nedlagt.

Det är som sagt en ordrik pjäs, en dialog mellan de två glupska ormarna i paradisträdgården. Ändå tycker jag att deras filosofiska utläggningar kunde varit mer omfattande. Framför allt önskar jag att de hade låtit cynismen fräta en nivå till och droppa på deras egna roller som förstörare av det som är fint och oskyldigt. Jag hinner också fundera på vilka skådespelerskor som hade kunnat ge denna Merteuil rättvisa: Ann Petrén, Marika Lindström, Lil Terselius. Nej, Kvartett är varken så djup eller så bitsk som jag hade önskat.

Länk till Stadsteaterns sida om Kvartett

torsdag 5 februari 2015

Dubbelt vackert slaviskt i Konserthuset

Sergej Rachmaninovs Pianokonsert nr 3 i d-moll (1909) är ett krävande och givande verk. Den egensinnigt melodiösa pianostämman i första satsen känns först överraskande enkel, men blir sedan ett kärt återhörande varje gång tongångarna dyker upp igen. Andra satsen låter mer av den ryska romantiken flöda, men inte så det blir sentimentalt, i alla fall inte i det här uppförandet. Den begåvade pianisten Valentina Lisitsa spelade konserten briljant, närmast i symbios med flygeln; med smekande ansats, ofta hukande över tangenterna som i ett hemligt samtal. I extranumret fick vi njuta ännu mer av hennes blixtrande porlande spel, och jag hoppas verkligen att få höra henne igen i Konserthuset.

Foto: Jan-Olav Wedin
 Efter paus gavs Antonín Dvořáks Symfoni nr 5 i F-dur (1875). Det är bara på vissa ställen som symfonin låter naturlyrisk, men den energi som driver den framåt gav ändå en känsla av vår och uppvaknande. Kungliga Filharmonikerna förvaltade den energin väl, och dirigent Stefan Solyom tyglade dem till det de gör så bra; att spela med intensitet, precision och inlevelse. Det var roligt att höra blåssektionen framträda så distinkt, både i kompositionen och i framförandet. Det här var en riktig pärla till konsert.

tisdag 3 februari 2015

Lost for Words av Edward St Aubyn

Bookerprisutdelningen är aningen mer spännande än tillkännagivandet av Nobelpriset, bara därför att prisjuryn utses på nytt varje år med mer eller mindre populistiska avsikter, och för att en lång lista på vinnarkandidater följs av en kortlista med några månaders mellanrum innan priset ges ut. Det gör det möjligt för oss lekmannaläsare att försöka hänga med, och det ger också mer utrymme för mygel, vilket Edward St Aubyn tar fasta på i sin bok om Elysiumprisspelet 2013.

I boken Lost For Words är priset lätt maskerat till Elysiumpriset och har namn av företaget som sponsrar, i detta fallet en variant på monsterföretaget Monsanto. (En ironisk twist i sista kapitlet är att Elysiums VD Mr. Wo och hans hustru är väl insatta i engelsk kultur i allmänhet och litteratur i synnerhet.)

Med briljant humor visar Edward St Aubyn hur så gott som varje jurymedlem, nominerad och förbigången författare drivs av egna, ofta småaktiga motiv. Förre parlamentsmedlemmen Malcolm Craig snubblade i sin politiska karriär när han uttalade sig om Skottlands självständighet tvärt emot partiets officiella ståndpunkt. För att gottgöra det och sparka igång sin karriär tänker han lirka de övriga jurymedlemmarna att ge priset åt en samtida bok om Skottland, en bok med ett namn jag skrattade högt åt inte bara första gången jag läste det: wot u starin at

Listan inkluderar även böcker som en fiktiv biografi om Shakespeares ungdomsår och The Frozen Torrent, en djupt litterär betraktelse över det moderna livets bedräglighet som motsäger sig själv på ett intellektuellt sätt. Författaren Sam är lika kluven i sitt försök att tänka ut något nytt att skriva vidare om:

'What is the purpose of art?' Sam felt doomed as he wrote the question. What did he really think?
'To arrest our attention in the midst of distraction.'
Could he say that?
'Its uselessness is its supreme value. Money only has value because it can be exchanged for something else, art only has value because it can't.'
Try telling that to a Rembrandt owner, who's just exchanged a 'useless' self-portrait for twenty-seven million pounds [...].
'To arrest our attention in the midst of distraction' or 'to distract our attention in the midst of fixation'. He could imagine approaching the point from the opposite angle. [...]
'The purpose of style,' Sam began, 'is to generate interest', he concluded timidly.

Lika förlorad i intetsägande sentenser men desto mer pompös och självsäker är den tillreste franske filosofen Didier:

'She knows she is living at the end of civilization because I am the one who told her!' He burst out laughing. 'Everybody thinks they understand the joke of reality TV, but the real joke is that there is no other reality! There can be no civilization because we are living in the desert of the Real. [...] When we think w are having an original thought we are in fact remembering an episode from the global capitalism. Our most private fantasies have already been marketed...'

Boken är full av höjdpunkter, och det är med glädje jag läser pastischerna på olika litterära genrer, till exempel de ovanligt överlastade liknelserna i kriminalhistorian en av jurymedlemmarna håller på att skriva. Och än en gång frustade jag av skratt när det äntligen blev dags att få läsa ett utdrag ur wot u starin at:

'Wot u starin at?' said the red-haired cunt at the bar.
'Ay wasna starin at anythin', said Death Boy.
'Listen, mate' sais Wanker, who wasna in the mood for a fight, being skag-sick, and pissed at the world on account of his AIDS-test comin back positive, 'there's nae cunt starin at nae cunt.'
'Well, u can stare a this', sais the red-head cunt, and he brings his beer mug down on Death Boy's head, splitting his skull open.
Death Boy's goat more blood pouring outa him than a pig in an abattoir, only he's so outa his box, he dunna ken he's goat any cause for complaint until he's licked up a good half pint of it.

Boken emottogs med indignation av brittiska recensenter som kände sig utpekade. Själv håller jag den inte för den ultimata sanningen, utan som en drift och överdrift som roar för stunden. Jag har inte förlorat förtroendet för Bookerpriset (är kanske litet mer oroad inför inkluderingen av böcker även från andra länder än the Commonwealth), men är glad att ha fått se prisprocessen i en skrattspegel och ser fram emot att läsa fler spirituella böcker av Edward St Aubyn.

måndag 2 februari 2015

Skuggland på Dramaten

Utan att ha läst boken Skuggland av Jonas Brun gissar jag att det är en mycket bra bok, för dramatiseringen (av Gunnar Eriksson) har också blivit väldigt bra. Väl framspelat av Christoffer Svensson får vi höra historien om de bästa vännerna Erik och Erik, i ögonblick och förlopp som berättar om deras vänskap och hur dubbelt illa den tog slut.


Det är ofta i barndomen man först lär sig om kärlek, besvikelser och svek. Att ha en bästa vän i elva-tolvårsåldern när världen börjar öppna sig för en men fortfarande känns halvt obegriplig och möjligen magisk är något stort. Pjäsen visar den där intensiva gemenskapen så att den är lätt att leva sig in i. Men eftersom vi från början anar att något kommer att gå fel, och eftersom vi vuxna åskådare vet att inget i barndomen förblir fint för evigt, är minnena färgade av vemod.


Det är bra att det är vinter när pjäsen spelas, precis som det är februari när historien börjar och slutar: blöt snö och vantar känns påtagligt nära. Den väl valda illustrationen av Simon Stålenhag hjälper också långt med att sätta stämningen; vinterkväll, lekar i snön, något okänt bortom kröken som skulle kunna vara något fantastiskt. Snowracerloppen varvas med datorspelet Shadowland där ännu mer fantastiska saker kan hända.

Att barndomsvännen försvinner blir ännu hemskare av att Erik och Erik inte längre är bästa vänner. Hur skall Erik sörja? Saknaden blandas med andra känslor och blir både förminskad och fördubblad. Den vuxne pojken som står framför oss på scenen är i ålder inte långt från åren då allt hände, men kan ändå visa oss åskådare både de rena känslorna från pojktiden och de upphackade, bortbleknande men fortfarande såriga minnena som finns kvar efter att livet gått vidare. Det var en mycket bra idé att ta en välskriven bok och göra en intressant och sevärd pjäs av den.

Länk till Dramatens sida om Skuggland

Foto: Roger Stenberg

söndag 1 februari 2015

Petra Lindholm på Galleri Magnus Karlsson 2015

Jag minns Petra Lindholms förra utställning på Galleri Magnus Karlsson och hennes gestaltning av den äldre släktingen Anne Marie. I den utställningen stod alperna utanför kurhemsfönstret för en längtan, vilket också hade en personlig betydelse i Anne Maries liv. I den här utställningen har Petra Lindholm gett efter för längtan efter berget och bergstoppen och gett sig iväg mot dem.


När äventyrare berättar om sina strapatser vid bergsklättring får vi höra om de tekniska innovationer, den noggranna planering och den behårda viljan vidare som utgör skillnaden mellan framgång och död. Det har Lindholm skalat bort och ger oss människans nakna längtan efter berget och efter att nå toppen, vilket besjungs i ett videokonstverk på utställningen. Hennes bilder är disigt otydliga och målade i mjuka färger. De är inte stora, men det faktum att de är ganska små gör att suget in i bilden blir tydligare. Längtan efter berget utgörs både av utmaningen att besegra det, och en önskan om att möta något större eller bli något nytt när man når toppen.

Jag tycker om att Petra Lindholm har gått vidare med längtan efter berget, följt och undersökt den, även om jag tycker att tavlorna i utställningen för fyra år sedan var vackrare och mer laddade med personlig känsla.

Länk till Galleri Magnus Karlssons sida om utställningen