söndag 30 november 2014

Ur varselklotet av Simon Stålenhag

Simon Stålenhags suggestiva bilder väckte stort intresse över hela världen. De realistiska motiven, med tidstrogna detaljer som bilmodeller och barn i täckjackor i snö, gästades av kraftfulla robotar, rostande vrak av stora apparater och ibland färggranna dinosaurier. Svenska 30-40-åringar kände nästan igen sig och övriga världen fick en smak av ett alternativt 1970-tal. Nu är bilderna samlade till boken Ur varselklotet för mysrysigt kontemplerande i soffan.


Jag tycker om att Stålenhag ger en bakgrundshistoria och en ramhandling till bilderna. Den tekniska beskrivningen av magnetrintekniken följs upp med en tidstypiskt hejig presentation av en arbetsdag vid Riksenergiverket. Kraftverket och apparaterna framstår som så mycket annat av vuxenvärlden i barns ögon: spännande och alldagligt på samma gång, och förstås lockande för ungar i tioårsåldern.


Det är ett bra grepp att låta berättarrösten vara en kille som tänker tillbaka till sin skoltid. Bästisen Olof drar med gänget på en del äventyr som gränsar till livsfarliga, och barnen fantiserar om vad de övergivna maskinerna kunnat och kan göra. Rykten från ungar i parallellklassen får egna liv i barnens tankar och på boksidorna. Att användandet sägs ha öppnat en portal till en annan tidsålder förklarar att det sluppit ut dinosaurier på en del av de ensliga platserna.

Det blir fler och vildare rykten ju längre man bläddrar i boken. Som sagt är det ett bra grepp att låta barnens spekulationer driva fram de fantastiska bilderna, men efter ett tag blir det till upprepning. Hellre än att läsa hela boken i ett svep borde man ta några sidor i taget och försjunka i stämningen på Mälaröarna. I vilket fall som helst är boken en njutning, och jag hoppas att Simon Stålenhag fortsätter att måla fantasieggande bilder ur en parallell verklighet.


lördag 29 november 2014

Ann Böttcher på Galerie Nordenhake

Moderna-utställningen år 2010 irriterade jag mig på hur många konstnärer som presenterar ett delvis sorterat undersökningsmaterial utan närmare kommentarer. Visst begär goda konstverk att åskådaren är med och skapar mening, men det ser ofta ut som att konstnären gör det lätt för sig. Ann Böttchers utställning Transmigrations (Bookshelves, a cannon emplacement and a Mercedes) på Galerie Nordenhake är ett projekt av den arten, men den här gången väl genomfört med en personlig prägel.


Under Lofoten International Art Fair konstruerade Böttcher två täta trasmattor i dämpade uniformsfärger, som skulle bilda en portal för de andar som sades gästa den byggnad där verket hängde, ett krigsmuseum. Det visade sig att huset varit högkvarter för Gestapo under andra världskriget. När så muséet och dess bibliotek skulle utrymmas, och dessutom granarna utanför huggas ned, återvände Böttcher för att spara och dokumentera platsen.

Texterna i utställningen berättar om en ingående och respektfull process för att förstå, samarbeta med och bevara platsens atmosfär och historia. Jag uppskattar alla steg i arbetet: den första portalen för andarna, teckningarna av granarna utanför fönstret, fotona av den ganska oansenliga byggnaden och de stadiga (tomma) bokhyllorna som hämtats från biblioteket. Det vill säga, jag tycker mycket om idéerna bakom och hur välkomnande de förklaras, men är inte lika tagen av genomförandet.


De tomma bokhyllorna och de sirliga granteckningarna klarar inte av att förmedla tyngden av platsen och dess historia till det upplysta galleriet. Portalen för andarna är stor men ger ett prosaiskt intryck mot de kala, vita väggarna. (Man kan också fråga sig om en estetiskt konstruerad portal och dess skapare har makten att öppna en portal för andar - vart då? Det blir för mig en futil gest, om än vänligt menad.)

Jag tänker själv tillbaka på rum där jag tillbringat långa och signifikanta perioder av mitt liv och undrar hur jag skulle kunna presentera dem för någon annan eller ens bara minnas dem själv. Därför hade jag önskat mer av tyngd, närhet, doft och kanske ljud för att verkligen uppleva en annan plats. Utställningen är ändå väl värd ett besök.

Länk till Galerie Nordenhakes sida om utställningen


onsdag 26 november 2014

Hunger Games: Mockingjay Part 1

Genom båda omgångarna av Hungerspelen var Katniss beslutsam, stark och uthållig; under de livsfarliga spelen och bakom en hård mask gentemot president Snow och resten av Panem däremellan. Nu har alla regler kastats om; bortom taggtrådarna i Panem fanns hela tiden Distrikt 13, ett eget samhälle där motståndet mot regimen odlades. Dit har Katniss räddats, tillsammans med sin familj och några nyckelspelare från Capitol.


Det som många kallade den svagaste boken i trilogin gör sig säket även i deras ögon bättre som film. De blodiga händelserna Katniss varit med om börjar komma ikapp henne, och i det kala, mörka Distrikt 13 omgiven av ruiner är det inte svårt att förstå att hon håller på att malas sönder inombords av sina tankar och känslor. Men Distrikt 13 behöver den starka Katniss Everdeen, sin Mockingjay som en samlande symbol för motståndet mot Capitol.


Så fortsätter spelet inför kameror, och säkert är det ännu svårare att agera ut sina äkta känslor, även om det är för den nödvändiga revolutionen. När människorna som skall stå en närmast målar och vrider på Katniss för att skapa de bästa scenerna måste verkligheten kännas ännu mindre trygg. Och president Snow är ingen passiv motståndare i propagandakriget. Det värsta av allt är att han har ett grovt vapen vid sin sida: Peeta Mellark, Katniss partner från Hungerspelen och en nästan lika stark symbol som Katniss. Propagandakriget mellan de två sidorna sårar Katniss extra mycket när hon måste oroa sig för Peeta och hans ord i TV-utsändningarna.


 Ett dubbelt nöje är att se den förut så färgsprakande Effie Trinket i det jämngrå uniformsklädda Distrikt 13; först för att hon ser så härligt obekväm ut i sina tilldelade kläder men ändå inte ger upp sin personlighet, och sedan när hon har lyckats styla om sina gråa paltor litet snyggare för varje ny scen.


Som sagt visar filmen tydligare än boken Katniss våndor och vad hon måste gå igenom för att Panems invånare skall ha en chans att slå sig loss från slaveriet. (Men till vad då? En revolution måste alltid följas av återuppbyggnad och rättvisa, och det är oftast den svåraste delen.) Jag tycker att det är bra att boken Mockingjay delats upp i två delar för att ge en djupare förståelse för vad som händer och måste hända. Visst är Mockingjay Part 1 en mellan-film där man måste se delarna före och efter, men den berättar en dramatisk historia som gör den sevärd och ökar längtan efter sista delen.


måndag 24 november 2014

Ammonite av Nicola Griffith

'Jeep' är smeknamnet på planeten som Marghe Taishan skall stiga ned på; namnet kommer av förkortningen G.P., Grenchstom's Planet. Den upptäcktes för några år sedan under Durallium Companys letande efter planeter att utvinna råvaror och annat ur. Men på planeten fanns redan (minst) en civilisation; människor som blivit strandsatta under någon kolonisationsvåg flera hundra år tidigare. Språket går fortfarande att förstå och härleda till jordiska språk, men stjärnfarartekniken har inte överlevt utan befolkningen är inrättad i stammar som brukar jorden och havet.

Det speciella med Jeep är att den befolkas enbart av kvinnor. Den första Company-expeditionen som landsattes drabbades av ett virus som dödade några av kvinnorna och alla män. De lever kvar i karantän och i väntan på att ett vaccin eller ett botemedel skall upptäckas.

De inledande kapitlen beskriver i lysande detalj Marghes process att lämna det skepp som ligger i omloppsbana för att ta sig ned på Jeep, förhoppningsvis skyddat av ett vaccin som forskats fram. Nicola Griffith är mycket skicklig på att beskriva tekniska procedurer och vetenskapliga förhållanden så att de känns korrekta men dessutom livsnödvändiga och spännande. Marghe hinner reflektera över att stegen genom luftslussarna kanske betyder att hon aldrig mer kan återvända till civilisationen, om inte vaccinet fungerar. De blanka, funktionella ytorna kan vara det sista hon ser av sitt hittillsvarande liv.

De tankarna finns även hos besättningen på marken. Men när handlingen tar vid på planetytan är det den nya naturen och det mer jordnära sättet att leva som blir vardag. Vid ett tillfälle sent i boken när en av de infödda besöker militärbasen slår det mig hur kala och onaturliga korridorerna måste kännas för henne. Marghe är antropolog och ger sig ut för att studera stammarna, leta efter deras ursprung - och framför allt ta reda på hur den helt kvinnliga befolkningen förökar sig! Utan infodumps, organiskt invävt i berättelsen får vi lära oss om naturen och sederna, och känna in under huden hur det är att arbeta för sin överlevnad i ett kargt landskap under en hård vinter.

Mina tankar går till Orson Scott Cards Speaker for the Dead, som också handlar om en planet där ett virus utgör såväl ett hot för de inflyttade människorna som förutsättningen för ursprungsbefolkningens fortplantning. Nicola Griffiths historia har aningen färre intriger och vändningar i berättelsen, men har så väldigt mycket bättre personskildringar, och beskrivningar av både primitiv och avancerad teknolig som är trovärdiga och fantasieggande fastän de ligger närmare det vi redan känner till. Det var samma berättartalang som fascinerande mig redan med Griffiths Slow River, och det får mig att även vilja läsa Griffiths kriminalromaner, fastän genren inte intresserar mig.

Visserligen har jag vissa invändningar mot hur de infödda kvinnornas kunskaper i andra halvan  närmast börjar närma sig magi - vad de kan åstadkomma under sin trans ligger strax bortom trovärdighetens gräns för mig. Men jag accepterar det gärna för berättelsens skull. Nicola Griffiths lockande beskrivningar av teknologi, tradition, vardagsliv och relationer gör att skillnaderna i dynamik inom och mellan grupper blir tydlig. I Ammonite har hon beskrivit olika stambildningar på en främmande värld så fint och så lockande att man kan känna hur det vore att leva där, hos någon av de olika stammarna eller militärbasen, och kanske till och med längta efter det.

Snowflake har också läst och tyckt om Ammonite.

Fler böcker av Nicola Griffith:
Slow River

fredag 21 november 2014

Skeleton Twins

Maggie och Milo är tvillingar, men bor på var sin sida av Amerika. De har inte talat med varandra på tio år och har var sina misslyckanden att försöka leva med. När Milo gör ett självmordsförsök ringer sjukhuset hans närmaste släkting, Maggie, som blir avbruten i sitt badrum just när hon skall svälja en handfull piller.


Milo återvänder till barndomens småstadsliv i staten New York, där Maggie och hennes snälle men korkade make Lance låter honom bo i deras hus och ger honom ett jobb. Han försöker hålla masken om sin icke-existerande skådespelarkarriär och letar upp människor som haft avgörande betydelse i hans liv.

Bill Hader och Kristen Wiig är båda uppskattade komiker från Saturday Night Live, och det kan göra det svårt att se dem forma sig till allvarliga roller. Men samma problem som skådespelarna har, har rollerna de spelar: att inte vifta bort problem med en snärtig formulering utan våga tala om det som är svårt och lyssna till den andra. Och det gör de, bit för bit, men filmen hör ändå inte till de djupaste genomlysningarna av den moderna själen.


Jag tycker också att filmen misslyckas med att göra Maggie till en helgjuten personlighet; visst får vi se henne och hennes kriser ungefär hälften av tiden, men de hänger inte ihop så tydligt som de borde. Något jag ändå är glad för är att Lance, som helt klart inte är Maggies själsfrände, får vara precis så glad och snäll som han är, och inte målas ut som en tråkmåns.

Skeleton Twins är till hälften smart och rolig, och till hälften sorgsen. Jag tror det hade varit bättre om en av sidorna fått dominera mer - vilken som helst, beroende på regissörens val. Men det är ändå en underhållande film.

Fotnot:
Boken Marley & Me som Milo läser har ju filmatiserats. Ena huvudrollen spelades då av Owen Wilson, bror till Luke Wilson som spelar Lance.


onsdag 19 november 2014

Man av glas på Stadsteatern

Mannen på scenen, helt klädd i vitt, stapplar när han rör sig, talar med övertydlig men ändå slapp diktion och säger ofta ursäkta utan anledning. Han har stigit ur Paul Austers bok Stad av glas, och pjäsintroduktionen berättar hans gripande bakgrund:

Peter Stillman har hållits isolerad ifrån andra människor av sin far under hela sin barndom. Peters pappa vill undersöka om barnet ändå kan utveckla ett eget språk utan påverkan utifrån, Guds språk.

Det är bra att känna till det, för det tar lång tid innan Peter (som omväxlande ger sig själv nya namn) berör det i ord. Hos en läsare/åskådare inställer sig många frågor: Vad gjorde barnet under de många ensamma åren? Hittade han några glädjeämnen? Hur upplevde han att en dag möta omvärlden och andra människor? Hur relaterar han till världen idag? Men föreställningen besvarar endast knapphändigt dessa frågor.


Vad vi istället får se och höra är brottstycken av känslor och tankar, en del om pappan och hans idé, men inte så mycket att det blir en historia. Partier med trumpetimprovisationer mot en bakgrund av psykedeliska mönster projicerade på skärmar får stå för ett odefinierat inre tumult. Hur mycket jag än gillar modern jazz tar det onödigt stort utrymme i en endast timslång pjäs.

För mig är det som presenteras inte tillräckligt; även om Peter säger att han inte minns den isolerade barndomen och upptäckandet, och inte har förmågan att formulera hur han känner, borde pjäsen försöka bjuda på en mer sammanhängande berättelse om hur han försöker leva idag. Som det är nu finns det inget som drar in åskådaren i pjäsen; varken intressant handling, sympati för pojken eller en overklighet så annorlunda att den blir fascinerande i sig.

Länk till Stadsteaterns sida om Man av glas

tisdag 18 november 2014

Gangsters av Klas Östergren

Boken Gentlemen var inte en så stor läsupplevelse för mig som den tycks ha varit för många andra sedan den skrevs på 1980-talet. Framför allt ryste jag inte åt förvecklingarna med vapensmuggling, sammansvärjningar och utpressning i det svenska näringslivet. Med det i bakhuvudet började jag läsa uppdateringen Gangsters ännu mer uppmärksamt. Som bekant innehåller den korrigeringar till den första historien, närmare bestämt hur den skrevs om efter påtryckningar för att inte komma sanningen för nära.

Kanske var det förklaringen till att jag inte fallit för vapenhistorien i första boken; att allt brännande sållats bort ur den? Men nej, det är inte svaret, för konspirationerna och hemligheterna i denna den andra boken är lika litet engagerande. Det beror på att berättaren/författaren beskriver varje scen i överdriven detalj, så att all spänning pratas bort i ord som inte förtydligar utan förtunnar.

Jag vill ge ett neutralt exempel, en uppgift att beskriva en ros som berättaren/författaren återkommer till senare i historien. Tydligen talar orden till andra läsare, men för mig stimulerar de varken intellektet eller sinnena:

Den uppgift jag förelagt mig var att beskriva denna blomma utan att tillgripa botaniska termer eller typiskt blomsterspråk, att uppnå största möjliga saklighet inför denna stora skönhet, ett kallsinne och en redighet som i sig skulle spegla det djupt gröna i bladverket, en grönska som, när en vindil drog genom snåret och fick bladen att skälva, gav upphov till en silverglans, en effekt av ljus och rörelse som inte varade mer än i korta stunder men som ändå tillhörde rosens väsen, liksom färgen i blommorna som kunde variera från stund till stund, alltifrån deras första stadier som knopp, över den fulla praktens djupt rosa hjärtblad till vissnandet då det röda lakades ur och blev blekt ett tag och sedan vitt tills den första strimman av brunt infann sig som en frans på ett av de yttre bladen, allt i en takt och ett tempo som gav iakttagaren och beundraren tid att tillgodogöra sig varje fas, uppfatta varenda nyans och hinna förbereda sig inför nästa och till slut bli beredd att acceptera det oundvikliga slutet, förgängligheten, som i ett välskrivet drama, eller en roman som förstår att förvalta ett öde.

Inte sällan sker de här utvikningarna även i situationer som inte har större betydelse för handlingen - en gång ägnas en halv sida åt att beskriva en ej namngiven författare som ser dum ut inför sin hänförda publik, ett onödigt tjuvnyp, hur väl än kollegan i fråga förtjänar det. Alldeles för ofta inbegriper de ett ospecificerat gnäll på samhällsutvecklingen, till exempel att man numera kan äta sig mätt även emellan de stipulerade lunch- och middagstiderna. De innehåller också filosofiska utsagor av kategoriska generaliseringar. Mot slutet är jag riktigt trött på den överlägsna tonen hos berättaren/författaren. Inte heller har någon av huvudpersonerna något större djup, utan används som spelpjäser eller som språkrör för långa berättelser-i-berättelsen. Historiens omsvärmade kvinna Maud har ingen sammanhängande personlighet utan beter sig si eller så för att driva handlingen vidare.

Nu skall historien bli film, och jag har fortfarande förhoppning om att den skall kunna bli bra. En regissör med rätt fingertoppskänsla kan skala ned, fokusera och fylla  handlingen och personerna med livet jag inte finner i prosan.

Fler böcker av Klas Östergren:
Gentlemen

måndag 17 november 2014

Fritsch | Koons | Ray på Moderna Muséet

Jag har ofta försökt förstå vad det är som får det breda folklagret att tycka om kitsch; bligande troll, knubbiga människor i baddräkt; just småful kitsch som liksom gör sig mindre än den är. Min teori än så länge är att det inte ställer några krav på betraktaren; man får tycka att den ser kul eller fin ut och behöver inte förklara varför eller känna till konstnärens intentioner eller roll i konsthistorien. Jag tror att det är samma mekanik som ligger bakom framgångarna, då i mångmiljonklassen, för konstnärerna som nu visas på Moderna Muséet: Charles Ray, Katarina Fritsch och kungen av kitsch, Jeff Koons.


Det är ingen slump att ytan spelar så stor roll i verken vi ser; polerade, högglansiga ytor och monokroma verk i tilldragande färger. Att upphöja något till konst är att polera det och ställa det på en piedestal, och om det är ett redan existerande föremål ta det ur sitt sammanhang och göra det omöjligt att flytta tillbaka och användas igen. Dammsugarna i den upplysta montern kommer aldrig (mer) att pluggas in i en kontakt och släpas över smutsiga mattor. Elefanten intill, av Fritsch, ser naturtrogen ut i den rynkiga huden, men är helt och hållet färgad mossgrön. Ingen behöver bry sig om varifrån den (motivet) kom och om den är utrotningshotad, för den är konst och litet spännande med sin udda färg.

Ännu en bit bort står en dam med snäckskalsklänning, ett souvenirföremål som under Fritschs blick vuxit till manshöjd och helt blivit till snäckor. Till och med knähunden intill utgörs av snäckor. Ytan är jämnt putsad och sockersött rosa respektive vit. Hon är helt historielös, men någon kanske påminner sig om Tjechovs Damen med hunden och kan så känna sig en gnutta bildad.

Lika historielösa är Jeff Koons stora röda ballonghund och Fritschs symmetriska spöke framför en symmetrisk blodfläck. Den knallblå Koons-staty som är en parafras på en antik venusstaty är blank och avrundad i de redan mjuka hörnen. Alla skavanker eller oväntade detaljer, alltså all originalitet, är bortputsad i skapandet av något symmetriskt, motståndslöst, glansigt och lockande som utgör minsta gemensamma nämnare för det största flertalets smak.


 Säkert tar till exempel inte Jeff Koons illa upp av att man säger det här. Accepterandet av banalitet har ju varit hans ledstjärna sedan början av hans karriär, och han har gjort sig en rejäl hacka på hur många som tilltalas av det. Jag minns att jag tyckte att han och hans konst var intressant för tjugofem år sedan; jag tänkte då att det låg en intelligens och analys bakom fokuset på kitschiga detaljer, och jag tyckte att populärkultur borde ägnas uppmärksamhet bredvid finkulturen. Men det var visst bara siffror och dollartecken i den analysen, och intelligensen kan ta en paus inför den här konsten. Visst kan jag förstå att människor dras till en kitsch som inte ställer krav, och som inte tvingar en att fundera på tolkningar eller lära sig om tidigare mästare. Men jag värjer mig emot att låta det kallas konst, för det är det som är så viktigt med konst och kultur; att ge ett annat perspektiv, berätta något nytt men ändå låta betraktaren tolka och tända vidare. Legitimerandet av kitsch som konst är ett steg mot fördumning.

Länk till Moderna Muséets sida om utställningen

söndag 16 november 2014

Illusioner på Teater Galeasen

Framför den smaragdgröna ridån står fyra skådespelare på rad. Den unga kvinnan längst till höger (Maja Rung) börjar en berättelse om kärlek: det är Dennis, som på sin dödsbädd berättar för sin fru Sandra hur hon lärt honom om kärlek, och hur han har älskat henne under alla deras femtiotvå år tillsammans. Berättelsen är grundlig och lång, och full av omedveten (för Dennis) humor. De övriga på scenen skruvar på sig och får en kort paus, men innan någon annan hunnit ta till orda berättar samma kvinna vidare om vad Sandra själv sade om kärlek på sin egen dödsbädd något år senare.


En berättelse om kärlek, så universellt tilldragande! Och så berättad av människor i åttioårsåldern, så originellt och charmerande, och säkert mycket mer trovärdigt eftersom de hållit ihop i över femtio år och dessutom funderat över kärlekens natur, eller hur? Men ju fler berättelser vi får höra från och om Dennis, Sandra och deras jämnåriga vänner Albert och Margareta, desto mindre säkra blir vi. De övriga tre skådespelarna (Sandra Huldt, Simon Reithner, Freddy Åsblom) får till slut ta vid, och varje historia lägger ett nytt lager över (eller under) vad de andra har sagt. Som publik får man anstränga sig att hålla i huvudet vem som är vem, och ett tag tycks det vara förgäves eftersom en ny utsaga går emot allt från innan - men nej, det var ju bara ett skämt!

Vad vi får se är en existensiell actionkomedi uttryckt i tankar, känslor och tal. Pjäsen Illusioner är skriven av ryske Ivan Vyrypaev, en författare jag gärna vill se mer av även om jag blev besviken på slutet. De olika fascinerande berättelserna pusslas med möda och skratt samman till en helhet, och ger utrymme åt skådespelarna att visa sin skicklighet, inte minst i de dråpliga improvisationsövningarna som kastas in emellanåt. Allt som ser ut att vara påkommet i stunden eller framplockat ur de innersta gömmorna måste vara precist regisserat och framspelat av ensemblen.

Efter de nästan två timmarna av realistiska men absurda scener har de småroliga kläderna jag först reagerade på blivit naturliga, och att kinderna är glansiga och fläckade av tårar och mascara som runnit känns inte längre relevant. Eller fanns det en djupare mening, en livsvisdom vi skulle ta med oss när vi går? Det allvarligare slutet antyder det, men det hoppas jag faktiskt inte, för den stora behållningen (och underhållningen) med pjäsen var för mig att det inte finns en enda sanning. Att försöka klämma fram ett allvar ur det vore att förminska pjäsen.

Länk till Teater Galeasens sida om Illusioner


lördag 15 november 2014

Marias väg

Det är inte lätt att vara tonåring. Det är svårt att hitta sin väg balanserande mellan förväntningarna från skolan, klasskamraterna och familjen och de egna önskningarna. I Marias fall finns även de stränga förmaningarna från församlingen att ta hänsyn till, och framför allt hökblicken från den explosiva mamman.


Filmen berättar fram en vecka ur Marias liv som en parallell till stationerna i Korsvägsandakten, de fjorton viktiga händelserna i Jesu Kristi väg till döden på korset, men varje rubrik är förvrängd till nästan sin raka motsats. Varje kapitel är en tablå med en nästan stillastående kamera; en bred bild som ger scenerna en stiliserad skönhet som står i motsats till det som utspelas mellan ramarna.

Den första scenen är ett möte för de sex ungdomar, inklusive Maria, som skall konfirmeras en vecka senare. Den karismatiske prästen talar med dem om hur de måste kämpa mot frestelser, vara Kristi soldater i vardagen och ge upp privata nöjen som ett offer till Gud. Vi är många katoliker i världen som hör samma uppmaningar och följer dem mer eller mindre slarvigt, men i Marias församling, som förkastar Andra Vatikankonciliet som en kil inslagen av djävulen, inskärps i barnen att de måste följa påbuden till sitt yttersta.


Så mycket musik är byggd på sataniska rytmer, till och med soul och gospel. Maria får gympaläraren att stänga av Roxette under klasskamraternas klagan. Den söte Christian i parallellklassen försöker ändå prata med henne och bjuda med henne till sin kör, som sjunger Bachkoraler och kanske ännu fler gregorianska sånger om de frågar efter det.


Det vore så fint om Maria fick ha den här ende vännen. Men pressen på henne är hård, och varje fåfång tanke blir en synd som tynger på hennes samvete. Vad värre är; de får den oberäkneliga modern att flyga ut i fula raseriutbrott där minsta ord vänds mot Maria i elaka anklagelser hon inte kan värja sig mot. Alltför många tyska barndomsskildringar (ett exempel är förra årets Lore) berättar om ett letande efter syndabockar godtyckliga bestraffningar. Marias mamma är en av de skuldbeläggande föräldrarna, förstärkt av en sjuklig ilska och kyrkans påbud. Inför hennes humörväxlingar är den övriga familjen tyst och hunsad.

Kraven från alla sidor, även inifrån henne själv, driver Maria till en plågsam självspäkning. Vill man kan man se filmen som ett inlägg mot all religion. Men Marias familj hör till en extrem sekt som förkastar den övriga katolicismen, vilken ändå finns representerad av goda människor i Marias omkrets; skolkamraten Christopher och barnflickan Bernadette. De och även andra i hennes närhet tar sig viss tid att diskutera sin tro och Guds vilja med Maria. Om de hade fått diskutera ännu mer skulle Maria kanske kunna rucka på några av de många oförenliga kraven och ifrågasätta sina och andras tolkningar av dem, och så skulle hon kunna lära sig att leva med moraliska paradoxer som så många andra av oss gör. Men jag tycker om att berättelsen  går nära intill Maria och visar våndor. Filmen är som en sympatihandling med alla som är i liknande situationer.

torsdag 13 november 2014

Dance of the Happy Shades av Alice Munro

Med ambitionen att läsa precis alla novellsamlingar av Alice Munro som publicerats skaffade jag hennes första, Dance of the Happy Shades från 1968. Men det är inte något osäkert förstlingsverk; Munros fokus och exakta ton finns där redan från början.

Andra detaljer att känna igen är småstaden Jubilee, en fiktiv sammansmältning av städer Munro levat i, och där många av hennes noveller genom åren utspelar sig; och framför allt livet som dotter till en rävfarmare. Om man ville skulle man nog kunna ta de av Alice Munros noveller som har självbiografisk ton och läsa dem efter varandra. Men en kronologisk historia är inte vad Munro är ute efter. Varje berättelse har ett eget fokus, ofta en långsamt gryende insikt om hur världen är beskaffad.

I Boys and Girls är den namnlösa flickan bitter på modern som drar henne från att hjälpa till med rävarna, vilket hon älskar, till att hjälpa till i köket, vilket hon hatar. Hon bevittnar hur gårdens två gamla hästar, utan att veta och utan att kunna styra sina egna öden, leds bort för att skjutas till foder, parallellt med hur hon upptäcker att hennes eget liv snävas in av andras förväntningar.

Även de få noveller som inte berätta i jag-form har det intensiva fokuset på nuet och vad som är just framför betraktarens öga - ingen allvetande berättare, inget förutsebart slut. Berättelserna visar små samhällen med knappa resurser och en (kanske) nödvändig stränghet i relationerna, liksom ögonblicken då människorna börjar hårdna. Tid och plats i boken är en bra bit från här och nu, men sammanhangen är universella.

Fler böcker av Alice Munro:
The View from Castle Rock
Too Much Happiness

tisdag 11 november 2014

Interstellar

Det är inte tidsfördriv eller verklighetsflykt att drömma om något bättre, större, om nya världar långt bort från vår egen. Det är drömmarna om något bättre som driver utvecklingen och som kan hitta en nödvändig räddning. Christopher Nolans film Interstellar illustrerar det på två sätt: först (hoppas jag) i att den väcker lusten att bli ingenjör, forskare och pionjär, och tydligast i huvudpersonen Cooper.

Jorden är döende; livsnödvändiga grödor dör ut en i taget, torka och sandstormar förstör det som växer och de få kvarvarande kämpar hårt med att bruka jorden. Inte att undra på att bönderna ses som hjältar, men vad värre är är att inget annat än odling prioriteras och all annan forskning och teknologi avfärdas som slöseri med resurser. Människorna har reducerat sig själva till caretakers, slarvigt översatt till "arbetare" men snarare "förvaltare", i hopp om att framtida generationer skall få det bättre. Det duger inte för Cooper (Matthew McConaughey), ingenjör och före detta astronaut, som inte resignerat. Tioåriga dottern Murphy har ärvt hans iver att analysera problem och hitta lösningar och genombrott.


Filmen Interstellar är nästan tre timmar lång. Det är kortare tid det tar mig att läsa en genomsnittlig science fiction-bok, men den har samma ambitioner att berätta en historia med komplexa vetenskapliga teorier, hisnande perspektiv samt mänskliga reaktioner inför ett stort, kallt universum. Att den är lång beror inte på att den drar ut på scener för länge, tvärtom; överlagrat med Coopers motvilliga avsked till familjen ligger nedräkningen för raketen som skall ta honom och några andra genom ett maskhål till en annan del av universum där mänskligheten skulle kunna finna ett nytt hem.


Filmen har fått en del kritik, och det är klart att det går att hitta logiska misstag och orimligheter. Men de som klagar på new age-flummighet har, i mina ögon, hängt upp sig för hårt på några meningar om kärlek som i filmen uttalas under hård press, möter mothugg och inte tas upp vidare. Under den första halvtimmen var jag själv orolig för flum av andra skäl: fluktuationer i gravitationen? Högre varelser som byggt ett maskhål till oss - ska vi inte ifrågasätta om det verkligen är för att vara snälla mot oss? Men Nolan går inte new age-vägen, utan knyter samman berättelsen inom vad som är vetenskapligt tänkbart. Det är jag glad för, och därför blir meningarna om kärlek korta påminnelser om att livet inte bara är att överleva på gränsen, utan behöver ett innehåll.


Riktigt bra SF-böcker presenterar inte bara avancerade teoribyggen utan visar även människors reaktioner i extrema situationer. Hur känns det att se dina barn bli äldre och riskera att kvävas på en döende jord medan du själv hålls ung i ett framrusande rymdskepp? Hur känns det att chansa på att planeten du landar på kan ge näring åt en ny befolkning, och om det är så så kanske du får sällskap om tiotals år? När besättningen landar på de funna planeterna är det spännande och skrämmande på samma gång. Cooper är, föga förvånande, en man som trivs under press. På jorden var han sliten och bitter, men de nya utmaningarna under färden får honom att fokusera och tydligt må bättre.


Förutom allt detta ger oss Interstellar också det som film är bäst på: mäktiga vyer av små skepp i en stor rymd; andäktiga, ljudlösa scener där en dockning måste ske helt korrekt; fantasieggande blickar in i maskhål och svarta hål. Många SF-filmer levererar inte mycket mer än detta, och ibland är det gott nog. Men Christopher Nolans Interstellar har högre ambitioner och ger oss en fullödig, genomtänkt berättelse om några människors liv som banar väg för hela mänsklighetens överlevnad.


måndag 10 november 2014

Filharmoniker och alttrombon i närbild

Konsertserien Filharmoniker i närbild bjuder alltid på spännande program, både i form av oväntade konstellationer och mindre spelade verk. Inför dagens konsert hade utkristalliserats en kompetent stråkkvartett bestående av Claudia Bonfiglioli (violin), Daniela Bonfiglioli (violin), Grop Mikael Sjögren (viola) och Kajsa William-Olsson (cello) som allra först gav oss Elfrida Andrées intressanta Stråkkvartett i d-moll (1887). Speciellt andra satsen var mycket varierad, full av idéer och inspirerade klanger för ensemblen.

Så anslöt sig Niklas Almgren för två konserter för alttrombon, skrivna ungefär samtidigt och i samma trakter (1760-talet, Wien och Salzburg): Alttrombonkonsert i Ess-dur av Georg Christoph Wagenseil och Alttrombonkonsert i D-dur av Leopold Mozart. Det är intressant att tänka sig att kompositörerna kanske inspirerades av en begåvad lokal trombonist, eftersom trombonen trakterats och fått sig verk tillägnade redan tidigare i 1700-talets Österrike. Alttrombonen med sin fina, mjuka klang som liknar valthornets passade väl ihop med stråkarna; de båda verken utnyttjade instrumentets egenskaper och Niklas Almgren gav det en fin klang som det var mycket roligt att lyssna på.

Till avslutning fick vi Franz Schuberts fjärde stråkkvartett, Stråkkvartett i C-dur D 46 (1813), stycket då han började göra storverk som kvartettkompositör. I jämförelse med Andrées inledande verk var den här stråkkvartetten mer säker, vågad och krävande för musikerna, vilket ju inte är att undra på eftersom Schubert vid det laget hade lång erfarenhet av att skriva kammarmusik och dessutom hade sin familj att öva tillsammans med. Stycket spelades med den kraft och inlevelse som det förtjänade, och det blev en bra avslutning på den välbalanserade konserten.

söndag 9 november 2014

Belcea Quartet i Konserthuset 2014

De ambitiösa musikerna i Belcea Quartet är återkommande gäster i Konserthuset. Dagens konsert hade stor spännvidd, och inleddes med Stråkkvartett i F-dur KV 590 av Wolfgang Amadeus Mozart. Stycket är, inte oväntat, vackert och lättlyssnat men spelades av kvartetten så seriöst att det aldrig lät banalt (trots vissa falskklingande toner här och där). Speciellt skönt ljöd den andra satsen, där instrumenten ett i taget lyfter sig ut ur de lugna, sammanhållna harmonierna de skapar tillsammans och låter melodin växa fram i variationerna.

Inför Lyrisk svit av Alban Berg fick vi en god introduktion till verket av ensemblens violast Krzysztof Chorzelski. Han berättade om stämningarna i de sex satserna, som rör sig från förhoppningsfull kärlek över mardrömmar till att sluta i tröstlöshet. Det gjorde det lättare att leva sig in i verket, men jag tycker ändå att den sista satsen var mäktig och imponerande mitt i uppgivenheten den illustrerade.

Johannes Brahms dyker tack och lov upp ibland även efter att hans festival är avslutad! I konsertens final fick vi höra hans Stråkkvartett 1 i c-moll, ännu ett förstlingsverk som kom till sent i karriären för att kompositören var osäker på sin begåvning. Musiken var välkomponerad och njutbar, och Belceakvartettens rika klang gjorde både dem och verket rättvisa.

Foto: Jan-Olav Wedin

torsdag 6 november 2014

Kvinnor i den västerländska konsten

Mallory Ortberg skriver humorposter på sidan The Toast. En av serierna jag gillar mest är "Women... In Western Art History". Den kom för Ortberg, som ändå älskar klassisk konst, när hon märkte att många kvinnor på tavlor som betecknas som lyssnande ser rejält uttråkade ut. Hon tog några fina exempel och gav dem mål i mun: sarkastiska svar i modern språkdräkt. Det är elakt ibland, men ofta så roligt att jag skrattar högt. Jag vill dela med mig av några bilder, men klicka på länkarna, där finns det mycket mer!

Women Listening To Men In Western Art History:

________________________________________________________________
don’t make eye contact
im not im not making eye contact
well you’re giving him some sort of encouragement
no im not im like lying down
well lie down harder 
“Okay, this next one is called Elegy in Amber”
oh my god how many elegies even are there in the world
is he going to play all of them




Women Ignoring Men In Western Art History:

________________________________________________________________
"Okay, but did you like, really hear the difference between the two versions?”
“No, I definitely did, I totally see what you mean –”
“I’ll play it again.”




Unsatisfied Women In Western Art History:

________________________________________________________________
so this is your whole kingdom
yeah?
there’s not
more of it
that i missed seeing?
just statues of lions instead of regular lions, i see
no it’s good
it’s good
it’s good you only have that






Women Rejecting Marriage Proposals In Western Art History:

________________________________________________________________
no shes not here
idk where she is but its not here
its somewhere else
ok good luck bye!!
ill tell her you were looking for her good luck ok bye!!!
sorry this curtains really heavy so i have to close it now


tisdag 4 november 2014

How to be both av Ali Smith

Ali Smiths bok är skriven i två hälfter, och den publiceras i två olika upplagor där antingen den ena eller den andra halvan kommer först. Jag fick varianten där berättelsen från nutid hamnar först, och efter läsningen tycker jag att det är den mest naturliga ordningsföljden, men jag har läst recensioner där andra uppskattat den omvända ordningen.

De två berättelserna kan också ses som splittrade i ytterligare halvor, fastän tråda från de halvorna tvinnas kring varandra: i nutid finns ett hack mellan tiden före och efter Georges mammas död, i den historiska berättelsen en skiljelinje mellan när Francesco del Cossas medvetande dyker upp i vår tid och när hen levde i Italien på 1400-talet - och även före och efter moderns död, om man vill leta efter ännu fler halvor.

Min bok börjar med att Georges mamma, under den spontana Italienresan hon tagit med barnen på, försöker lirka ur George hennes åsikter. En tonårstrumpen och protesterande flicka är ett bra medel för att låta mamman berätta om resan de gör och konstnären vars verk de skall bese. De tjuriga diskussionerna är också en så bra bakgrund till Georges djupa sorg året efter.

När Ali Smith skriver som bäst, till exempel i Hotel World och The Accidental, får hon speciellt sina yngre huvudpersoner att låta genuina och unika. Historien om George är en precis och inlevelsefull berättelse om hur en flicka i de redan så turbulenta tonåren måste hantera att halva hennes trygghet försvunnit och samtidigt finna sin plats i världen. Och så vackert de talar om konsten de betraktar! Jag vacklade mellan att vilja leta upp palatsmålningarna och att låta min fantasi måla inför mitt inre öga.

I delen om Franceso del Cossa får vi lära känna konstnären som målade de omtalade verken. Vi får verkligen lära känna människan, inifrån och ut. Bara under en kortare tid följer vi del Cossa under tiden han målade bilderna av månaderna, desto längre under tiden hen tränade sitt handlag och framför allt sitt öga till att se och kunna beskriva världen trovärdigt, fast litet skönare än verkligheten. Än en gång får jag lust att se det rika guldet och djupa blå färgerna hen använder där motivet förtjänar det.

Bokhalvan från Italien 1460 är till så stor del en kommentar till vad som hände i bokhalvan från Cambridge 2013 att jag, som sagt, har svårt att se hur den skulle fungera som första hälft. Om någon har läst boken i den ordningen vill jag gärna höra hur ni uppfattade den! I övrigt är jag mycket glad över att ha fått höra/läsa Ali Smith i god form en gång till, och över att en jurymedlem berättat att det stod mellan How to be both och den som blev vinnaren i den slutgiltiga omröstningen för Bookerpriset 2014.

Här har Ali Smith skrivit en lång och läsvärd berättelse om hur hon inspirerades till boken.

Fler böcker av Ali Smith:
The first person and other stories

Mese di marzo av Franceso del Cossa

måndag 3 november 2014

Karl Gerhard på Stadsteatern

In på scenen vandrar Karl Gerhards mångårige livskamrat Göthe (Per Sandberg) med adoptivdottern Matilda. Soffan och soffbordet är övertäckta för att inte damma igen, men när det vita tyget dras bort får skuggorna liv. Fram kliver vännerna och Gerhard själv, sjunger en snärtig sång och slår sig ned för att börja champagnesupén.


Det är 1940, kvällen och dagen innan premiären på den nya revyn. Premiärnerver, ofärdiga texter och den ständigt sena primadonnan Zarah Leander (Cecilia Frode) är bekymmer nog, men det kan man vänta sig. Vad värre är är det påflugna intresset från såväl den tyska beskickningen som den svenske konungen. Kriget rasar precis utanför Sveriges gränser, det framgångsrika Tyskland är lättretat och många vill så långt möjligt hålla Sverige utanför kriget. Karl Gerhard har redan provocerat med sina texter med udd mot nazismen, och nu går ryktet om en sång med ännu skarpare budskap. Det är som sagt många trådar att knyta ihop inför ridåns uppgång.


En flumrevolutionär, hårt rockande eller intensivt popmusicerande eftervärld kan missta Karl Gerhards musik för banal underhållning, men lyssnar man med öppet sinne hör man att melodierna (om än lånade) är intrikata, texterna mycket smarta och framförandet kongenialt med budskapet. Tack och lov får vi höra många av dem i pjäsen om Karl Gerhard, och även se hur provocerande de kunde vara för sin samtid. Ett charmerande exempel är de två keruberna som med dinglande små pyttepenisar dansar och rullar till Opp Opp Opp. I Stadsteaterns uppsättning sjungs alla sånger med inlevelse av skådespelarna, och de ackompanjeras av ett mycket kompetent jazzband som får Stora Scenen kännas som en klubb för speciellt inbjudna.

Foto. Petra Hellberg
 I programbladet (numera ännu en femkrona dyrare) finns kompletterande fakta om Karl Gerhard, hans karriär och han närmaste. Karl Gerhard och Sverige överlevde andra världskriget, och andra akten följer den vidare karriären. Tyvärr tycks Karl Gerhards dödsscen överdramatiserad jämfört med vad programbladet beskriver - en minst lika gripande berättelse - vilket känns mycket synd. Men alla andra minuter av de nästan tre timmarna är en fantastisk hyllning till en av Sveriges stora revykungar, gediget spelad av Rikard Wolff. Det är en välgärning att låta publiken få se de här viktiga scenerna ur Sveriges historia, och av det höga publiktrycket att döma är vi många som väntat på något liknande. Låt oss hoppas på fler djupdykningar i den svenska nutidshistorien, så att vi påminns om att sött och salt kan balanseras och ge modet att stå emot nutida makthavare med ambitioner att söndra och erövra.

Länk till Stadsteaterns sida om Karl Gerhard