tisdag 30 september 2014

Drömmarnas Palats av Ismail Kadare

När jag börjat läsa böcker av Ismail Kadare fick jag svårt att sluta. Det beror dels på att de ofta är så trevligt korta, omkring tvåhundra sidor, men främst på att de är så underhållande. De ger glimtar av livet i Albanien presenterade i intressanta historier, och i Monstret gör drömsyner historiska händelser mer konkreta.

I Drömmarnas Palats är vi istället i framtiden, och det undermedvetna har ännu större plats. Ett storosmanskt rike har införlivat såväl Balkan som Albanien, med ett invecklat styrelseskick. I huvudstaden finns Drömpalatset, Tabir Saraj, vars funktion förklaras såhär:

Sultanens idé vilar på det faktum att Allah sänder ned en förebådande dröm till jordens yta lika självsvåldigt som Han slungar iväg en blixt, tecknar en regnbåge eller plötsligt skickar oss en komet [...] Att tyda denna dröm som likt en vilsekommen gnista hamnat i hjärnan på en av de sovande individerna kan hjälpa till att förutsäga landets och dess härskares olycka, att undvika krig eller pest, ja till och med att föda nya idéer.

Man samlar alltså in varenda dröm som drömts varenda natt i hela imperiet, för att analysera och tolka dem och leta efter viktiga tecken. Den unge Mark-Alem hör till den inflytelserika släkten Qyprilli, och tack vare några trådar som dragits blir han anställd vid drömpalatset. Där finns olika avdelningar av olika rang. Tolkningsavdelningen är förstås viktigare än Urval, men allra viktigast är förstås den som arbetar med Mästardrömmen - den som befinns innehålla denna hemliga gnista och som levereras till Sultanen.

När man väl lyckas ta sig in i palatset är gångarna så många, vindlande och obefintligt skyltade att Mark-Alem går vilse varje gång han skickas på något nytt uppdrag. Människor kan höras hasta förbi med ännu mer hemliga uppdrag. I likhet med Kafkas Processen läser vi om en byråkrati som inte går att överblicka; här får vi se den inifrån och se att inte ens dess utövare är säkra på vad de håller på med.

Den absurda uppgiften att analysera drömmar som är allt från banala till fyllda av mystisk symbolik tas på allvar av alla anställda. En kuslig parallell till annan underrättelseverksamhet ges när Mark-Alem får höra om någon som förhörs i åttio dagar efter att hans dröm dragit uppmärksamheten till sig. Staten som begär in sina medborgares drömmar är ingen mjuk new age-stat utan en grävande, krävande stat.

Än en gång bjuder Ismaïl Kadaré in traditionell musik i handlingen, i en poetisk scen där släkten Qyprilli samlats för att höra historiska albanska hjältedikter diktade till släktens ära. Rapsodernas sånger får Mark-Alem att känna historien i sitt bröst, och för några ögonblick tänka sig ett annorlunda liv.

Kadare är ingen detaljerad miljöskildrare, men förmedlar i sina böcker en stämning som säger något om människornas villkor. Drömmarnas Palats är spännande och läsvärd.

Fler böcker av Ismail Kadare:
Bergens Homeros
Monstret

måndag 29 september 2014

Boyhood

Richard Linklater är regissör och författare med ett speciellt sinne för känslan att vara ung. I filmer som Slacker och Dazed and Confused har han visat barn och ungdomar som skapar egen logik i en omvärld som verkar ologisk - fast som oftast är ute efter att ha roligt och festa. I Boyhood följer han en pojke i över tio år, från det att han är sex år tills han börjar på college. Men det är ingen dokumentärfilm han gjort, utan en berättelse efter manus som spelats in med samma skådespelare under några dagar varje år. Huvudpersonen Mason och hans syster Samantha växer upp inför våra ögon.


 Barnens föräldrar, som spelas av Patricia Arquette och Ethan Hawke, har redan gått skilda vägar när filmen börjar. Snart kommer filmens första flytt, när mamman bestämmer sig för att börja plugga för att kunna ge sin familj ett bättre liv. Fastän det är Mason som är huvudpersonen, kan vi pussla ihop hennes liv genom scenerna på filmen. Det känns bra att mitt i uppväxthistorierna få ett nyanserat porträtt av en vuxen; en som kan fatta både bra och dåliga beslut, men som i grund och botten är en bra person och någon att lita på. Pappan är inte lika närvarande, men är heller inte en dålig människa, och vi får se honom växa in i sin roll som ansvarstagande man. Det är faktiskt inspirerande att se de två föräldrarna förändra sig över tiden.


 Andra personer kan vara viktiga ett år och borta ett annat, eller komma tillbaka flera år senare. Redan när barndomslivet är mestadels harmoniskt är filmen underhållande; kanske behövs inga konflikter för att det skall fortsätta vara intressant? Men få liv löper problemfritt, och även i Masons liv sker skrämmande och omtumlande saker. Och ändå går livet vidare. Jag upplever det inte som fusk att vissa viktiga händelser sker "utanför bild". Istället blir det bara ännu tydligare att vi är summan av våra liv, men att inte alla minnen finns i fokus hela tiden. Och Richard Linklaters sympatiska, avslappnade attityd gör resan med Mason till en skön upplevelse.

 

söndag 28 september 2014

Filharmoniker i närbild med mer Brahms

Höstens första konsert i serien Filharmoniker i närbild bjöd på ett mycket varierat program. Allra först slog sig Stefan Lindgren ned vid flygeln och spelade Clara Schumanns Soirée Musicales för piano (1836), sex stycken om några minuter vardera. Vilket nöje! Eftersom Clara Schumann endast var 16-17 år gammal när hon komponerade de här styckena tänker jag mig en hel del upptäckarlust i dem; en iver över möjligheten att kunna uttrycka sig. Toccatina, första stycket, är rättframt. Lika direkta är de följande; man känner nattluften och månskenet i Notturno, en Mazurka är så dansant som man väntar sig. Tydliga men absolut inte simpla, och väldigt fina att lyssna på under Lindgrens kapabla anslag.


Janine Jansen har haft en intensiv vecka i Stockholm, men ser glädjande nog ut att triva även under denna hennes tredje konsert på fem dagar. Sakari Oramo är inte bara lysande på dirigentpulpeten utan även som violinist, så det var spännande att få höra honom tillsammans med Jansen i Sergej Prokofjevs Sonat i C-dur för två violiner (1932). Det är ett verk i fyra satser som pressar sina utövare genom och bortom de traditionella temperamenten. En romantisk slinga rör sig vidare till ett skri, ett utmanande parti släpper fram några takters förlösande harmonier, de två violinisterna tycks ibland kriga mot varandra men oftare samarbeta i jakten. Jag tyckte om den återkommande figuren av ett pizzicato-plock omedelbart följt av en sekvens spelad med stråken.

Efter paus återkom de båda flankerade av två violaster, Johanna Persson och Grop Mikael Sjögren, samt två cellister, Marie Macleod och Johannes Rostamo. Det var skönt att inte tappa kontakten med Johannes Brahms helt efter den imponerande Brahms-festivalen! Stråksextett nr 1 i B-dur (1860) var hans första steg mot en stråkkvartett, något han ännu inte tilltrodde sig. Med dubbleringen av viola- och cellostämmorna blir klangen större och mjukare, och även musiken lät i de två första takterna omsvepande, litet omtänksamt vaggande, som om man satt insvept i ett dunbolster i en gungstol. Här var det inte meningen att sticka ut, utan de sex instrumenten samarbetade till en skön helhet. Till sista satserna, ett Scherzo och ett Rondo, lösgjorde sig dock mer distinkta melodier från den breda klangbotten. Inte bara jag tyckte om att höra det fina verket spelas av så goda musiker, så det blev välförtjänta stående ovationer i den fullsatta Grünewaldsalen.

Till allas glädje spelades också sextetten in och kommer att finnas på KonserthusetPlay.

Foto: Jan-Olav Wedin

Brahmsfestival IV i Konserthuset

Att upphovsmannen till inledningstemat kanske inte var Joseph Haydn har inte fått ändra det inarbetade namnet på Johannes Brahms Haydnvariationer (1873). I första satsen presenteras det 1700-talsklingande temat, men modelleras om efter samtidens smak i de åtta efterföljande variationerna. Det är ett känsloregister med stor bredd som skickligt spelas upp för oss av Kungliga Filharmonikerna; allt från eufori till en solemn stämning, men hela tiden mycket njutbart.

Foto: Jan-Olav Wedin
Därpå återkom den hyllade violinisten Janine Jansen, nu tillsammans med vår begåvade cellist Thorleif Thedéen, för Brahms Konsert för violin, cello och orkester i a-moll (1887). Det spännande verket släpper ibland in oväntade klanger, från orientaliska toner i första satsen till slavisk romantik i sista, och låter de två soloinstrumentens stämmor komplettera varandra fint. Jansen och Thedéen är ypperligt samspelta, vare sig de spelar synkroniserat eller leker tafatt med melodin. Det var ett nöjde att höra de två mästarna tillsammans med den kunniga orkestern.

Sista verket i festivalen var sista symfonin, Symfoni nr 4 i e-moll (1885). Det fanns en rivalitet mellan kompositörer som ansågs fast i traditionerna, som Brahms, och ett yngre garde. I mina öron låter det som att den fjärde symfonin driver med de här fördomarna - glatt spelar med, och sedan med humor vänder dem i sin motsats. De första satserna, speciellt den första och den tredje, tar livliga, moderna teman, varierar dem och låter dem bitvis låta pompösa på det viset som de unga kompositörerna väl ville glömma. Men den första satsen återvänder till sitt vackra valstema efter utflykterna i det traditionella, och den tredje satsen återfinner sin lätthet mot slutet. Nu tycker jag dock att Sakari Oramo tar fasta på det pampiga i hela den fjärde symfonin, och till och med överdriver det fyrkantiga i den fjärde satsen. Så låt den vara grandios, det är bra! Det ger en värdig avslutning på djupdykningen i Johannes Brahms magnifika musik.

torsdag 25 september 2014

Monstret av Ismail Kadare

Studenten Gent har skickats hem till Albanien från sina studier i Sovjetunionen, eftersom relationerna mellan de båda länderna har försämrats. Vad kommer att hända - kommer sprickorna i den socialistiska gemenskapen att leda till rena fientligheter? I Gents tankar blandar sig dagens händelser med berättelsen om grekernas erövring av Troja. En övergiven skåpbil på ett fält utanför staden liknar en trähäst. Flickan Lena han träffade en danskväll kallas Helena av Troja av småbarnen på gatan, och förföljs av den svartsjuke, våldsamme man hon slagit upp förlovningen med.

Jag tycker om när berättaren lagrar dåtid och nutid på varandra: männen som väntar på att gå till anfall inne i trähästen/skåpbilen har ölflaskor och dagstidningar, men befinner sig i ett mytiskt Troja. Ibland sägs det att de har väntat i hundratals år därinne, en gång får vi se en modern vision av en plundrad stad där oförrätter hämnas blodigt.

Litet väl många sidor i början av boken ägnas åt Gents spekulationer om vad den historiska trähästen verkligen var - kunde trojanerna verkligen ha varit så godtrogna att de rullade in en stor okänd artefakt i sin belägrade stad? Desto mer intressant är det när han låter personer i skeendet komma till tals: Laokoon, trojanen som förgäves varnade för hästen, och den fiktive Thremoh, den trojanske motsvarigheten till Homer(os) som kunde ge den andra sidan av historien.

Laokoon och hans söner

Liksom i Bergens Homeros uttrycker berättaren rädsla för vad som händer med dikterna när de tecknas ned, fint uttryckt så här:

Det är inte rätt att nita fast en ballad med hjälp av tecken! snyftade de på värdshusen där natten överraskade dem. På det viset dör den, kan inte andas längre. Att rista in den på platta är som att lägga den i en likkista. Den kan inte resa sig upp igen, inte fylla ens lungor när man återkallar den. Dess ådror är stela, man kan inte längre blåsa in vare sig ny glädje eller sorg. Man kan inte längre ändra dess lynne, inte tända den som en kvinna under kärleksstunden, eftersom den är död.

Jag sympatiserar med den känslan, men är ännu mer glad för alla författare och nedtecknare som har bevarat berättelser så att de kan läsas och minnas av fler människor än de som får lyssna till en rapsod - till exempel den här berättelsen, en ögonblicksbild av ett Tirana i en brytningstid, överlagrad med bilder av en historia som nyanseras och växer med alla människor som brottas med den.

Fler böcker av Ismail Kadare:
Bergens Homeros
Drömmarnas palats

onsdag 24 september 2014

Brahmsfestival III i Konserthuset

Vid den tredje konserten i Konserthusets Brahmsfestival spelades Brahms Symfoni nr 3 i F-dur (1883). Den inleds med några dramatiska takter som smidigt övergår i mjukare klanger. Hela symfonin är genomgående på gränsen till lyrisk, på gränsen till romantisk, men aningen stramare och ändå så harmonisk. Johannes Brahms tredje symfoni är mycket melodisk, och speciellt den sköna, vemodiga tredje satsen har dykt upp flera gånger på egen hand i filmer och som annan bakgrundsmusik, men förtjänar att lyssnas noga på i egen rätt. Kungliga Filharmonikerna och Sakari Oramo gör som vanligt den rätta avvägningen mellan teknisk skicklighet och inlevelse, vilket är precis vad symfonin behöver.

Starkare känsloutbrott blev det efter paus, då den nederländska violinisten Janine Jansen intog scenen med sin Stradivarius vid namn Barrère. Brahms Violinkonsert i D-dur (1878) har jag lyssnat mycket till, ja, under en period nästan varje dag det senaste halvåret, och fascinerats av dess intrikata komposition. I somras satte jag verket i karantän för att inte lyssna sönder det, och därför var det med stor längtan jag gick till konserten idag.

Än en gång har Kungliga Filharmonikerna välbalanserad inlevelse och precision i den magnifika inledningen. Så kastar sig soloviolinisten in i det första energiska solopartiet - kraftfullt och eldigt under Janine Jansens fingrar. Hon löper igenom de många skalövningsliknande partierna med samma hängivenhet, utan att vare sig slinta eller tröttna, och lockar fram den matematiska skönheten som gör dem så fascinerande att lyssna på. Med all rätt lockas orkestern med av Jansens uttrycksfulla energi, och kompletterar henne väl.

I violinkonserten visar Brahms sin kunnighet som kompositör; solisten får en krävande stämma som ger utdelning endast för de skickligaste, och till orkestern ger han fraser som förskjuts och förändras i takten, till synes bara som underhållning men vid noggrann genomlyssning helt genialiskt. Detta är ett verk av en kompositör som kan sin musikhistoria och sin egen förmåga, och som är säker nog att pröva sig fram utan att rucka på något gammalt. Kungliga Filharmonikerna och Janine Jansen spelade ypperligt och gjorde denna konsert till en kväll att minnas länge.

tisdag 23 september 2014

Svarta hål - en kvantfysisk vaudeville på Södra Teatern

Det finns mycket spännande i den moderna fysiken - svårförklarade problem, fantasieggande lösningar, eviga paradoxer - sådant som ett kreativt sinne kan blåsa liv i. Det gjorde till exempel Italo Calvino fantastiskt väl i sin bok Kosmokomik, och det gör nu Charlotte Engelkes och Lindy Larsson i sin kvantfysiska vaudeville Svarta hål. Stjärnor, planeter, parallella universa - inget är för stort för att få plats på Södra Teaterns scen.


Det börjar med att några underliga varelser tar sig in genom den röda sammetsridån. De liknar människor men har inga ansikten, bara tätlockigt hår över huvudet. Vi kanske har förflyttats till en parallell värld där det är de som är normala? Även utan maskeringen är Charlotte Engelkes och Lindy Larsson överjordiskt imponerande: långa, smala, smidiga och starka rör de sig över scengolvet med en säkerhet och mimik som få klarar.

I en sorts inverterad ballongdans, med flyttbara hål istället för ballonger, rör sig Lindy Larsson och Erik Nilsson över ett hav av känslor; oro, åtrå, iver, munterhet. Sedan sjunger Pluto (Larsson) ut sin ilska över att inte längre få kallas planet!

Min kavaljer för kvällen (och även annars) är forskare i teoretisk fysik och roas kungligt av de absurda och humoristiska sångerna och scenerna. Jag, Teknisk Fysiker och science fiction-fan, ser några missade chanser. När de till exempel upprepat sjunger "Why? How? How-why?" om världens mest avlägsna stjärna, hade jag velat höra deras fantasier om den här stjärnan. Är den ensam och sorglig eller är den kanske omvärvd av liv som vi aldrig kommer att få träffa? Och Big Bang i Charlotte Engelkes makalösa gestalt, hon vill bli älskad som sig själv, inte bara som teori - henne hade jag gärna velat höra mer från!

Men däremellan kommer några lysande scener som är precis vad jag drömt om: Lindy Larsson som mörk materia, något som finns men inte syns, valsar omkring och är förnärmad över att ingen ser honom. Sedan förvandlas han till ett magnifikt roterande svart hål, skrämmande och lockande på samma gång, för kommer man för nära dras man in i dess centrum och försvinner. (Eller gör man det?)

I närheten av ett svart hål går tiden långsamt, men inte under föreställningen med samma namn. Humor och fantasi gnistrar till den dansanta musiken, och de begåvade aktörerna gör fysik till fin underhållning.

Länk till Södra Teaterns sida om Svarta Hål

Ovidkommande fotnot

Så här ser det ut vid universums ände, enligt Futurama-avsnittet jag såg igår.

söndag 21 september 2014

The Bone Clocks av David Mitchell

"A book can't be half-fantasy any more than a woman can be half-pregnant", säger en litterär agent till Crispin Hershey, en av huvudpersonerna i David Mitchells senaste verk The Bone Clocks. Men det verkar som att det är det som Mitchell har försökt att göra, för flera av partierna i boken är ytterst jordnära, medan andra surrar av meddelanden från en verklighet bortom den vi ser.

När jag läser science fiction eller fantasy är jag ute efter "knarket": drakar! robotar! rymdskepp! utomjordingar! tidsresor! Jag kan ha överseende med taffliga personskildringar om Knarket är högklassigt nog. I en bok som The Bone Clocks, där Knarket tidvis portioneras ut i alltför sparsamma mängder, blir partierna emellan lätt transportsträckor som inte bedöms rättvist av en ivrigt bläddrande Knarkare. Det vill säga, om de är tillräckligt välskrivna intresserar de i sin egen rätt, men så är inte riktigt fallet med Mitchells bok.

Den nästan sexhundra sidor långa boken innehåller sex delar på ett hundratal sidor var, vilka alla förmedlas i jagform i pågående tid. Den tredje delen utspelar sig till stora delar i ett kaotiskt och våldsamt Irak, där berättaren och hans närmaste utsätts för reella hot och dödligt våld. Det är spännande men distraherar från den övergripande berättelsen. Medan jag läser (uppmärksamt och uppskattande) föreställer jag mig att kapitlet är inlagt för att påminna om att den samtidigt pågående kosmiska kampen också är en reell fara med blodsoffer, men i efterhand upplevde jag ändå inte att krigspartierna fördjupade förståelsen.

Boken börjar väldigt bra; det är 1984 (överbelamrat med tidsmarkörer) och tjuriga Holly Sykes rymmer hemifrån. Hennes egen historia är underhållande i sig, men ännu mer kittlande är de svårförklarliga händelser hon är med om i förbifarten; en kvinna hon möter talar insiktsfullt om hennes framtid, och till och med hennes egen bror beter sig konstigare än vanligt.

Mitchell låter detaljer i de olika kapitlen referera till varandra, och det tycker jag om. Nästa kapitel utspelar sig 1991 i England och Schweiz, och ur en annan synvinkel får vi antydningar om vad som hände Holly Sykes efter att berättelsen lämnade henne. Det fjärde kapitlet ger en lätt förklädd Martin Amis mer hjärta och själ än vad han själv låter antyda, i form av den bedagade författaren Crispin Hershey. Hans påhitt är ganska roliga, men alltför tunnsådda på Knarket. Jag önskar att Mitchell kunnat fördela Knarket bättre så vi sluppit den tunga infodumpen i kapitel fem. Efter det blir det dock rejält spännande! För att tyvärr följas av ett klumpigt, alarmistiskt och överpolitiserat sista kapitel som för tankarna till Cloud Atlas men inte utgör någon god avslutning.

Då och då under läsningen tänker jag på idén om ett självständigt medvetande i David Mitchells fina bok Ghostwritten. I den boken fungerade den bärande idén trots att dess orsaker inte förklarades, därför att varje enskilt kapitel var så kunnigt och inkännande skrivet. I The Bone Clocks blir mycket mer av hemligheterna förklarade, och även om jag gillar att Mitchell försöker få något så komplicerat som the Anchorites of the Chapel of the Dusk of the Blind Cathar of the Thomasite Monastery of Sidelhorn Pass att bli förståeligt, lyckas han inte hela vägen. Jag tycker om boken, men jag kan inte rekommendera den helhjärtat.

Här finns dock en lång och välgjord intervju med David Mitchell med en tabell över vilka personer som återkommer i vilka av hans böcker. Den får mig att vilja läsa dem alla (igen) och pussla ihop människoliven.

Fler böcker av David Mitchell:
Cloud Atlas

lördag 20 september 2014

Brahmsfestival II i Konserthuset

Andra installationen i den fina Brahmsfestivalen bjöd på ett melodiskt program. Till Pianokonsert nr 2 i B-dur (1881) hade man bjudit in solisten Per Tengstrand, vars glödande spel var perfekt för musiken. Han var väl förtrogen med verket och så avslappnad att en insats mot slutet råkade bli bara ett litet plink, men varje övrig ton blänkte av känsla och inlevelse.

Foto: Jan-Olav Wedin
Första satsen, Allegro non troppo, börjar inbjudande både mot pianosolisten och alla lyssnare. Andra satsen, Allegro appassionato, värker skönt av en längtan efter något översinnligt. I tredje satsen, Andante, finns vemodet kvar men mättad med en djupare tillfredsställelse. Fjärde satsen, Allegretto grazioso, porlar fram bekymmersfri och lekfull. I varje takt manar Kungliga Filharmonikerna och Per Tengstrand känsla och förståelse till en vacker och meningsfull konsert.

Johannes Brahms Symfoni nr 1 i c-moll (1876) som tog så lång tid att arbeta fram börjar allvarligt och majestätiskt, som för att be publiken om att tas på allvar. Som vanligt kan Sakari Oramo och orkestern hitta balansen som ger verket tyngd utan att det blir tråkigt. Stämningen lättas ju också upp under symfonins gång. Musiken ekar av nationalromantik och bjuder upp till folkdanser. Sista satsen, Adagio. Più andante. Allegro non troppa, ma con brio, är varierad och uttrycksfull som en hel berättelse om en människas liv, och de skickliga musikerna avslutar konserten med glädje, energi och stor värdighet.

onsdag 17 september 2014

Brahmsfestival I i Konserthuset

Fler än jag måtte älska Brahms musik, för Konserthuset var fullsatt inför den första konserten i september månads Brahmsfestival. Tänk om den gode Johannes Brahms hade vetat det när han levde - då kanske han inte tvivlat så på sin förmåga! I skuggan av den store Beethoven dröjde det länge innan Brahms skrev någon symfoni. Innan han gjorde det komponerade han den symfoniliknande Pianokonsert nr 1 i B-dur (1881) som inledde festivalen.

Maestoso är beteckningen på första satsen, och det är dramatiska toner som hörs under orkesterns långa inledning och under pianosolistens insatser. Pianisten Steven Osborne gör en fin, energisk insats trots att han halkar på några toner, och kraften får några av hans partier att likna smärre vredesutbrott. Kanske hade första satsen vunnit på att spelas ännu mer majestätiskt, för nu låter den återhållet seriös, nästan spänd. Allvaret håller i sig i nästa sats, Adagio, men börjar lättas upp, och på samma sätt i sista satsen, Rondo, Allegro non troppo: efter några stelare växlingar mellan orkester och solist spricker Osborne ut i ett känslostarkt soloparti som drar med hela orkestern till större dynamik och en antydan till glädje som gör finalen njutbar.

Efter den kraftfulla insatsen vid flygeln ger Osborne oss ännu mer Brahms, och så innerligt vackert: ett Intermezzo från Op. 117. Det visar skickligheten och nyansrikedomen hos såväl Steven Osborne som Johannes Brahms, och ger mig mersmak för dem båda.


Det är en bra idé att inte kombinera första pianokonserten i samma program som första symfonin, ett annat verk som satt långt inne för Brahms att komponera. Istället får vi Symfoni nr 2 i D-dur (1877) som porlade fram ur Brahms penna bara året efter den första symfonin. Det märks att kompositören fått mer vana och självförtroende, och kan släppa fram lättare och lekfullare harmonier. De första satserna låter närmast pastorala och övergår ofta i dansanta partier, för att inte tala om att man lämnar lokalen nynnande på de mest sångbara styckena. Kungliga Filharmonikerna lever upp tillsammans med musiken, i starka och rika klanger. Med den energin startar Brahmsfestivalen på bästa sätt!

måndag 15 september 2014

We Are All Completely Beside Ourselves av Karen Joy Fowler

Från början håller berättelsen tillbaka något. Berättaren, Rosemary, talar om hur hon skall berätta sin historia och kommenterar sig själv som barn - då talade hon mycket, ja, hela tiden. Hon börjar i mitten, som en collegeflicka som inte längre pratar utan har tystnat. Det finns några antydda hemligheter som inte avslöjas förrän efter en fjärdedel av boken, och innan dess hann jag irritera mig på hemlighetsmakeriet.

Tonen i boken är konstigt glättig i den första delen; nonchalant listar Rosemary vilka problem familjen inte talar om; problem som skulle behöva djupare förklaringar eller hjälp. Jag visste först inte hur jag skulle förhålla mig till det och försökte föreställa mig att berättelsens plan skaver på ett liknande sätt som barndomstrauman skaver när en ung människa flyttar iväg för att plugga och passa in med andra ungdomar. Till sist bubblar det som kokar under ytan upp, typiskt nog utlöst av en annan student som iscensätter ett känsloutbrott med porslinskrossning i lunchmatsalen.

Jag känner djup förståelse för att Rosemary försöker visa upp en normal, oberörd yta mot såväl andra studenter med tonårsproblem som sin dysfunktionella familj, men berättelsen är för neutral för att få grepp om mig - tills den äntligen släpper fram minnena och avslöjar hemligheterna. Då blir det desto tydligare hur djupa känslorna var för lillasystern Fern som försvann för sjutton år sedan, hur hård och tom ensamheten måste vara, hur barnet Rosemary undrade om hon skulle vara nästa som försvann och hur hon tystnade och slöt sig om familjehemligheten.

Bit för bit avslöjas fler detaljer både för Rosemary och för oss läsare, men under ständiga påflugna blickar från andra studenter och lärare som kanske eller kanske inte känner till hennes bakgrund. Det gör mig ont om Rosemary som aldrig får tid eller rum att sörja fullt ut, och Karen Joy Fowler lyckas visa riktigt väl hur hon håller masken så länge hon kan men i vissa ögonblick bryter samman - inte helt, bara så mycket att hon kan plocka upp sig själv igen.

Men det är verkligt bra att ju mer av historien som rullas upp, desto mer mångfasetterad blir den. Rosemary tvekar ibland inför sina minnen, men andra kan fylla i dem och nyansera dem. We Are All Completely Beside Ourselves är en mycket spännande och tankeväckande bok som ställer svåra frågor och ger många svar och utmaningar.

söndag 14 september 2014

Samlingsutställning på Galleri Magnus Karlsson hösten 2014

I rummet längst inne i Galleri Magnus Karlsson finns ofta en annan utställning än huvudutställningen, ibland med verk av flera olika konstnärer. Så är fallet just nu, och bland plastiska skulpturer av Klara Kristalova, ett intressant tredimensionellt collage av Jens Fänge och en naivistisk teckning av Jockum Nordström, finns tre verk i serie av Dan Wolgers: The Conception, The Birth, The Annunciation.


The Conception

The Birth

The Annunciation

 Det är mycket fint hur Wolgers kan få upplockade, isärplockade föremål att illustrera något de inte skapades till. Med hans tidigare serier med teman och titlar hämtade ur Bibeln i mina tankar får de nya verken också en högtidlig glans: kanske är det inte vilket barn som helst de handlar om? Men å andra sidan, för ett förväntansfullt föräldrapar är det kommande barnet det mest vackra och spännande i världen.

Länk till Galleri Magnus Karlssons sida om Dan Wolgers

fredag 12 september 2014

The Way Way Back

Det är sommar, och Trent tar med sin dotter Steph, Pam, hans flickvän sedan ett år tillbaka och hennes son Duncan, till familjens semesterhus i Hamptons. I huset intill bor Trents syster Betty med sina två barn. Sommarlov! Tillsammans med sina andra grannar och goda vänner skakar de vuxna loss. Det går att sympatisera med deras attityd, och det är fint att se nykomlingen Pam släppa garden. Men tonårsbarnen är mindre roade, speciellt den tafatte Duncan, som redan känner sig illa till mods av Trents nedvärderande kommentarer.


De övriga barnen i sällskapet hanterar semesterlivet och de påträngande vuxna på olika sätt; Steph som en snobbig strand-bitch, Bettys lille son Peter med rolig men också hjärtskärande tuffhet mot sin fräcka mamma. 14-årige Duncan, jättefint spelad av Liam James, har inget sådant försvar. Kroppshållningen och minerna visar någon som inte är hemma i sin egen kropp och försöker hålla sig så osynlig som möjligt.


I de bästa fallen kan en annan människa hjälpa ett ensamt, bortkommet barn till rätta bara genom att se det och ge uppmuntran. Den turen har Duncan, när han träffar Owen och följer honom till vattenleklandet Water Wizz. Owen lever litet väl högt på sin tur och karisma, och egentligen är han inte riktigt så ansvarsfull som han borde vara. Men skillnaden från Trents tillrättavisningar är att Owen, hur påflugen han än är, ser Duncan som en hel människa och tror på honom. För Duncan är gänget på Water Wizz den utmaning och det stöd han behöver för att blomma upp.


Utan att förlora allvaret och sympatierna med den fumlige Duncan håller filmen en lätt ton, där många kan känna igen sig i det som skaver mitt i drömsemestern. Rollistan är full av bra skådespelare som fyller sina roller på pricken: Steve Carrell, Toni Collette, Allison Janney, Sam Rockwell, för att inte tala om barnskådespelarna. Manusförfattarna till den överraskande fina The Descendants, Jim Rash och Nat Faxon, har även skrivit The Way Way Back, regisserat den och satt sig själva i mindre roller. Jim Rash har redan charmat mig i Community, och jag hoppas på att få se många fler filmer från de båda männen.


onsdag 10 september 2014

The Man Booker Prize 2014

En önskedröm jag har är att läsa alla Bookerprisnominerade böcker - inte bara vinnarna, inte bara kortlistan, utan den långa listan för varje år. Även på den långa listan finns guldkorn, såsom Claire Messuds The Emperor's Children år 2006. Klickar man sig fram på Bookerprisets hemsida kan man drömma sig bort, eller drömma sig hem till favoritsoffan för timmavis av läsning. Jag skulle börja i nutid och arbeta mig bakåt... men så finns det ju så många andra intressanta böcker som också pockar på ens uppmärksamhet.

Några nominerade böcker försöker jag ändå hinna med att läsa inför tillkännagivandet av vinnaren i oktober. Till skillnad från Nobelpriset i litteratur har man ju en lista på vilka böcker som kommer i fråga! Såväl förra året som i år har jag upptäckt nya intressanta författare tack vare det.


I juli tillkännagavs långlistan. Där fanns flera böcker jag blev mycket intresserad av, och lånade eller köpte för att kunna börja läsa så fort som möjligt. En av böckerna var den efterlängtade The Bone Clocks av David Mitchell, vars böcker jag tycker om. Jag har läst hälften av den och gillar den, men den var visst för skruvad för att ta sig vidare till kortlistan. En annan bok jag blev riktigt imponerad av var Siri Hustvedts The Blazing World, och jag är mycket förvånad över att den inte är med bland de sex utvalda. Orfeo av Richard Powers verkade också intressant, och jag tänker läsa den fastän den inte hamnade i finalen.


Den 9 september var jag riktigt ivrig inför förmiddagens tillkännagivande av kortlistan. Jag blev glad när jag upptäckte Ali Smiths How to be both. Den senaste boken jag läste av henne var inte så bra, men hon har skrivit flera andra jag har tyckt varit fantastiska, så jag har stort hopp om den här. The Lives of Others av Neel Mukherjee ligger hemma och väntar på att bli läst, för den hade jag hört så mycket gott om. Att Karen Joy Fowlers We are all completely beside ourselves finns på listan gjorde mig inte besviken, men litet överraskad. Jag håller på och läser den just nu, men tyckte att åtminstone de första hundra sidorna saknade struktur och att ryckte sin läsare hit och dit.

Nåväl, vi får se hur många av böckerna jag hinner läsa innan vinnaren ropas ut den 14 oktober. I vilket fall som helst har jag fått flera goda läsupplevelser.

måndag 8 september 2014

Maria Nordin på Galleri Magnus Karlsson 2014

Utställningen Landformer visar nya tavlor av Maria Nordin. Jag tycker om att hon håller fast vid sin metod: mycket lätta skuggningar i nyanser av ljust röda som skapar motiv som ser både köttiga och luftiga ut. Nu ser vi färre vridna kroppsdelar och fler landskap och interiörer. En teaterscen är tecknad i ljust lilagrå nyanser. Jag ser på tavlan på så många olika sätt: som ett bleknat foto; som om man såg genom ett silkespapper; som en hägring eller - som om man höll på att förlora synen.


Någon tavla använder sig också av samma skuggande teknik men nu med svart som färg, och rejäla konturer. Det är skönt med det avbrottet mot de litet påträngande silkigheten hos de övriga, och det är fint att se Maria Nordins teknik ändå vara igenkännbar.

Länk till Galleri Magnus Karlssons sida om Landformer


fredag 5 september 2014

Tre systrar på Dramaten

Behöver man modernisera en pjäs för att publiken skall känna igen sig i den? Av de uppsättningar jag har sett av Tre systrar - till exempel på Stadsteatern 2008 och även 2001 i Robert Wilsons speciella regi - är årets uppsättning på Dramatens lilla scen den mest tidstrogna, men även om omständigheterna är annorlunda kan man med lätthet identifiera sig med systrarnas känslor.


De sitter i sitt hus, omgivna av välvilliga men tråkiga besökare från militärförläggningen. Ankomsten av en ny officer, Versjinin (Torkel Petersson), är det mest spännande som hänt på länge, och väcker alla systrars intresse. Samtalen flyter lätt men med en bismak av djupt allvar, när man talar om hur världen kommer att se ut om hundratals år eller hur livet skulle vara om man hade ett jobb och fick arbeta sig trött från morgon till kväll. I konversationerna avslöjar karaktärerna öppet sina personligheter, sina drömmar och hur de uppfattar varandra. Under pjäsens gång får vi se hur flera av dem förändras.


Yngsta systern Irina (Sofia Pekkari) drömmer om hur annorlunda livet skall bli i Moskva; nya saker att göra, nya människor att träffa, ja, till och med den sanna kärleken i en helt annan man än de som uppvaktar henne nu. Äldre systern Masja (Jennie Silfverhjelm) är redan fast i ett trångt, förutsägbart liv som hustru till den trogne men tråkige Kulygin (Peter Engman). Hon är bitter och elak mot andra - tills hon träffar den likaledes gifte Versjinin. Scenerna mellan dem två glöder av en passion man sällan ser på scenen; fysisk, intensiv, omöjlig att förneka. Jag njuter och plågas av varje minut jag får se deras omöjliga kärlek, och de två är det bästa i hela uppsättningen.


Men föreställningen är full av goda skådespelare, inklusive den gediget begåvade Johan Holmberg som baron Tusenbach, väl samspelta och ett med sina roller. Undantaget är den överskattade Elin Klinga vars teatraliska manér som vanligt skär sig mot de andras naturliga uttryck. Tur då att hon spelar den litet enstöriga Olga. I övrigt fyller den fina ensemblen den sparsamt möblerade scenen och våra tankar med sina drömmar och sina liv.

Länk till Dramatens sida om Tre systrar

Foto: Roger Stenberg

torsdag 4 september 2014

Magic in the Moonlight


En förtjusande bagatell, precis som man önskar sig av Woody Allen: välbeställda människor i snygga tjugotalskläder som med esprit gnabbas i underbara miljöer. Intrigen berättas för oss i snabba, briljanta replikskiften medan personerna rör sig från Berlin till Provence genom sköna trädgårdar och välkomnande salonger med välfyllda drinkvagnar. Det är bara att njuta av kivandet när Stanley (Colin Firth), känd i hela Europa som den kinesiske magikern Wei Ling Woo men i själva verket mycket skeptisk mot allt övernaturligt, försöker avslöja det unga mediet Sophie (Emma Stone) som nästlat sig in i hans väns förmögna familj.



Jag tycker dock att filmen tappar när den sedan zoomar in på enbart Stanley och Sophie och deras verbala dueller, och inte riktigt lyckas föra in romantik i ekvationen. När den försöker bli litet allvarligare och visa verkliga changes of heart tappar den sin tilltalande luftighet - men humorn finns kvar i Stanleys cyniska kommentarer. Jag roar mig också med att leta efter tecken på att någon av de båda - eller kanske båda två? - försöka föra den andra bakom ljuset. Är det det de gör? Eller är det som händer äkta? Det avslöjar jag förstås inte.


Jag hade tyckt ännu mer om filmen om den fortsatt i samma stil som den första kvarten - stiliga människor i vackra kläder går och är witty genom välskötta trädgårdar. Men även när den avviker mot seriositet är den rolig och väldigt underhållande.


tisdag 2 september 2014

Tau Zero av Poul Anderson

Bokens första kapitel utspelar sig runt hörnet från mig - på Millesgården, sedan på gatorna i Gamla Sta'n. Resten av boken utspelar sig på ett rymdskepp på väg längre och längre bort från jorden. De inledande vandringarna och de återkommande referenserna till specifika platser i Stockholm gör att jag kan leva mig in i astronauternas hemlängtan ännu tydligare. Nej, alla på rymdskeppet är inte svenskar, men eftersom neutrala Sverige utvalts till att leda hela jordens befolkning är svenska det gemensamma språket i den framtid vi läser om. (Boken skrevs 1970, och författaren har danska rötter.)

Skeppet Leonora Christine har en besättning om 25 män och 25 kvinnor, tekniker och vetenskapsmän från olika discipliner, och är på väg mot en stjärna som beräknas ha en planet lämpad för kolonisation. Det är inte meningen att de skall vända tillbaka till jorden, men även om resan går som planerat kommer de heller inte att kunna ta kontakt förrän de är framme. Vid det lager har fem år gått för skeppet men 33 år på jorden, så alla är medvetna om att de bryter alla släkt- och vänskapsband med sin resa. Det är underförstått att de femtio utvalda skall finna varandra i olika konstellationer och hjälpa till att populera den nya världen.

Science fiction-författare från tidigare decennier är inte alltid så skickliga på att tänka ut och beskriva mänskligt beteende, och kapitlen med parbildning, smärtsamma uppbrott och kvinnlig omtänksamhet som tröst för ensamma män är mest pinsamma och onödiga. Förutom några omnämnda fester, som trettondagsafton och midsommarfirande, är detta de enda rapporterna om interaktionen mellan besättningsmedlemmarna. Men nu är ju inte den sociala biten det viktiga, i vad som James Blish kallar "the ultimate hard science fiction novel".

På mindre än tvåhundra sidor hinner Anderson förmedla en känsla av svindel i både tid och rum. Noggrant beskriver han principen för hur skeppet drivs, men man behöver inte förstå varenda formel för att förstå driften: Leonora Christine accelererar halva vägen av sin resa, och därefter decelererar hon tills hon når sitt mål. Det är endast under acceleration och deceleration som skeppet och dess besättning är skyddat från yttre krafter. Så när kretsarna för decelerationsdriften förstörs under en färd genom ett stoftmoln, blir det omöjligt för skeppet att hinna bromsa i tid för att komma till sitt beräknade mål. Enda möjligheten är att fortsätta accelerera, och ta sig utanför galaxen för att försöka reparera decelerationsdriften.

När jag ser visualiseringar av avstånden i rymden, till exempel den här (som är fantastisk) får jag svindel av att försöka förstå de enorma avstånden. Det är vad besättningen på Leonora Christine har att anpassa sig till, när sträckan de behöver färdas skalas upp gång på gång - ut ur galaxen, in i nästa galax, ännu längre bort. På samma gång börjar tiden rusa omkring dem, eller rättare sagt, det som känns som normal tid inuti skeppet motsvaras av tjugotusen år i universum utanför dem. Det är inte bara ens vänner på jorden som har dött, det är deras barnbarn i flera led och kanske hela mänskligheten? Och frågan är om man ens kommer att kunna reparera decelerationsdriften, eller om man kommer att behöva rusa framåt för alltid. Frustrationen inne i skeppet är påtaglig och viljan att leva vidare instängda i en plåthylsa, ensam med 49 andra, vacklar för en del.

Tau Zero kastar upp enorma perspektiv som både skrämmer och lockar. Det är bra att boken är kort, för spänningen stiger med de krympande (eller växande) alternativen och jag vill gärna veta hur det skall sluta. Skulle jag vilja ta plats bland de femtio utvalda passagerarna? Den begränsade sociala scenen avskräcker mig, men min nyfikenhet på universums beskaffning får det ändå att pirra i magen.