fredag 30 augusti 2013

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva på Dramaten

Av Ann Heberleins självutlämnande bok med samma namn har blivit en monolog som är mycket mer än en talad berättels. Dramatisering, scenografi och inte minst Melinda Kinnamans ypperliga, tonsäkra skådespeleri hjälper till att illustrera det texten säger: ett ljuvligt slött insjunkande i det täta moln som en medicin skänker, mikrofonsladden tillfälligt ett rep att försöka hänga sig i, ljuset som slås av och på för att illustrera kasten i sinnesstämning.
 
Redan i sig själv är texten rik på bilder som säger mycket: stämningen i väntrummet till S:t Lars psykiatriska klinik, resonemanget kring hur Sylvia Plath planerade sitt självmord för att minimera faran för sina barn. Därtill filosofiska resonemang om ondskans natur, och djupt personliga och desperata resonemang med en frånvarande Gud.


Säkert är vi många i salongen som känner igen åtminstone delar av det som Ann på scenen genomgår, antingen genom personliga erfarenheter eller i kontakt med närstående. Det skulle vara möjligt att leva sig in i varje känslosprång och låta sig sköljas med av sina egna känslor. När jag ser teater eller film brukar jag inte spjärna emot utan låta mig svepas med när det är berättigat. Men i det här fallet, och det ser jag absolut inte som något negativt, är Anns berättelse så personlig och så precis att jag kan se den med neutral blick.

Därmed absolut inte sagt att den berättas utan inlevelse, tvärtom! Texten, dramatiseringen och framförandet visar varje nyans mellan kallt resonemang, manisk aktivitet, djupaste förtvivlan och ilska. Det är nog för att berättelsen och berättaren är så stark och självmedveten att hon varken begär medömkan eller sympati. Det är nog därför som hon desto bättre kan låta oss se och kanske förstå en bråkdel av vad hon gått igenom.

Länk till Dramatens sida om Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva

Foto: Roger Stenberg

onsdag 28 augusti 2013

Blue Jasmine

De lätta jazztonerna, förtexternas välkända typsnitt och Cate Blanchetts svala uppenbarelse lurar bara sinnena i några ögonblick. Det här är ingen Woody Allen-film där personliga olyckor hanteras med lätt hand och utan för djupa skrubbsår. Historien om Jasmine French visar smärta, hos Jasmine och så många människor omkring henne.


Jasmine har förlorat den förmögenhet och den ställning hon hade i societeten. Kan man känna sympati för henne därför att hon inte längre kan shoppa Chanel-klänningar utan att titta på priset? För att hon måste bo hos i sin systers trånga lägenhet och börja leta efter sitt livs första jobb? Ja, det kan man, för chocken och omställningen kan inte vara lätt. Det blir besvärligare därför att Jasmine är avvisande mot sin omgivning och de som faktiskt försöker hjälpa henne. Men man ser att hon ligger på gränsen till vad hon själv förmår, och därför kan man inte förlora sympatin helt, ens när hon beter sig föraktfullt och förstör för andra.

Att den här balansgången lyckas är nästan helt och hållet Cate Blanchetts förtjänst. Hon ger Jasmine en aura av välbärgad lyxhustru utan att förfalla till en karikatyr av överklass. Hon vacklar också fram och tillbaka över gränsen till nervsammanbrott utan att bli en tygellös galning.


Livet hos systern Ginger är helt annorlunda än det vi får se i tillbakaglimtarna. Ändå är det mycket som går bra för Jasmine; hon får erbjudande om jobb och Gingers vänner är snälla mot henne, om än på ett alltför burdust sätt för hennes smak. Gingers värld blir också vänt upp-och-ned under systerns inflytande, men kanske går det att hitta ett tillfredsställande liv under helt nya former?

Jag tycker om att filmen inte målar i svart och vitt: ställer den känslomässigt bortkopplade överklassvärlden mot en fattig men lycklig arbetarklass. Både Ginger och Jasmine har nyanser av bra och dåligt i sina liv. Delvis tycker jag att berättelsen glider över hur mycket Jasmines eget beteende förstör både för sig själv och människorna som står henne närmast. Men jag är nöjd med att se hennes historia berättas utan att en dömande berättare hopar skuld på hennes smala axlar.

Hermia har också sett Blue Jasmine


söndag 25 augusti 2013

We Need New Names av NoViolet Bulawayo

We are on our way to Budapest: Bastard and Chipo and Godknows and Sbho and Stina and me. 

Så inleds romanen We Need New Names, och hon som för ordet heter Darling. (Stina är en pojke.) Behöver de nya namn? Nej, i deras land har människor just sådana namn; Vodloza, MaDumane, Bornfree, Annamaria, Whiteboy. Boktiteln kommer från ett av kapitlen där barnen leker en (otäck) lek som kräver att de tar sig nya namn. Budapest är namnet på en stadsdel där välbeställda (vita) människor bor. Dit springer barnen för att palla guavafrukter, från området där de själva bor och som heter Paradise.

NoViolet Bulawayo kommer från Zimbabwe, och fastän det aldrig sägs rakt ut är det i landet som barnen lever. Människor talar om kriget som varit, om förändringen som skulle komma med valet för några år sedan, och om besvikelsen efteråt. Ännu vagare än händelserna beskrivs miljön, och jag måste göra en medveten ansträngning för att tänka mig att jag är i ett hett, dammigt land där barn som knappt får mat lever någon kilometer från villaområden och kinesiska byggprojekt. Jag försöker tänka mig att vad jag hör är rösten av ett barn, för vilket växterna, ljuset och formen på husen är så självklara att hon inte behöver förklara dem, men jag blir ändå inte kvitt känslan av att allt är lika rent som de vita boksidorna.

Det som är den stora behållningen av boken är barnens sammanhållning och hur de leker. I sina lekar tar de efter vad de ser omkring sig, och det är så, nästan i förbifarten, som man får reda på saker som är för hemska att tala om.

NoViolet Bulawayo väljer ut ett antal episoder för att beskriva Darlings barnaår i Afrika och tonår i USA. Darling är själv en neutral berättare, som inte låter större känslor komma fram. Vi får gissa dem och känna dem själva när hon registrerar vad hon ser omkring sig. Det är inte något problem i sig själv, tvärtom, men just för att bokens miljöskildringar är så knapphändiga så blir inte scenerna lika kraftfulla, i mitt tycke. Den stora behållningen är som sagt barnens lekar, tillsammans med ett kapitel mot bokens slut där ett kollektivt vi talar. Alla de som har flytt sitt härjade land berättar om vad de har förlorat, och vad som inte kan uppvägas av mat, husrum och stabiliteten hos ett land i fred.

We Need New Names är på långlistan för Bookerpriset 2013.

fredag 23 augusti 2013

Nordiskt och ryskt en sommarkväll i Konserthuset

Till den sista sommarkonserten 2013 hade man församlat den unge finske dirigenten Santtu-Matias Rouvali, blockflöjtisten Dan Laurin och ett fint och intressant program. Först fick vi Sibelius orkesterverk Okeaniderna; kristallklart men naturskönt, från de finaste nyanserna till stormande känslor.


 Den nyblivne sjuttioåringen Daniel Börtz fanns på plats och kunde höra sitt verk En gycklares berättelse, konsert för blockflöjter och orkester, framföras och få tillbörliga applåder. Verket började med att orkesterns någorlunda disciplinerade formation upplöstes i vad som lät som ett desperat springande, inte flykt men ändå en stämning av olycka. Skulle blockflöjtsolisten, likt råttfångaren i Hameln, klara av att samla och leda dem? Ja, faktiskt, det kunde han. Och han i det här fallet var den begåvade solisten Dan Laurin, som trakterade tre blockflöjter av olika storlekar under konserten (och en fjärde under extranumret).

Foto: Jan-Olav Wedin
 Även orkestern hade vackra partier under blockflöjtskonserten, men kunde inte matcha flöjten som tycktes agera ormtjusare mot några instrument i slagverkssektionen. Det var ett spännande verk att lyssna på!

Till publikens jubel gav oss Laurin ett extranummer från 1300-talet, där vi verkligen fick höra hans virtuositet. Från en skön inledning till en imponerande bordunton gled musiken över en glad dans som lockade och fascinerade över alla gångna sekler.

Efter paus fick vi Tjajkovskijs underbara femte symfoni. Rouvali lät den inledas och avslutas i ett litet långsamt tempo, vilket kunde ha gjort de berörda satserna mer magnifika, men i mina öron gjorde dem ostrukturerade. Att nyansen inte varierades mycket utan genomgående låg ganska högt gjorde också sitt till för att symfonin förlorade struktur. Jag tyckte ändå mycket om tredje satsen, Valse: Allegro Moderato, som fick lättare anslag och förstås blev mer dansant. Men symfonin är ju fantastisk, och Filharmonikerna kan ju näppeligen låta illa, så det blev ändå en fin musikstund.

tisdag 20 augusti 2013

Art på Stadsteatern

Vad är det med modern konst? Den som knappt föreställer något men drar in miljoner på auktioner? Är det en konspiration bland några som bestämt sig för att låtsas att det är bra, oavsett vad de egentligen tycker?


 Det råder ingen tvekan om att Serge (Lars Lind) är lycklig och nöjd med sin nya tavla. Den mångårige vännen Marc (Allan Svensson) kan inte tro honom. "Tavlan" är en vit duk, utan ram! Inte helt vit, där finns några linjer i en annan vit nyans. Men 350 000 för det verket?

Diskussionen mellan dem båda är lika tydlig som deras vitt skilda ståndpunkter. Därtill vänder sig skådespelarna mot publiken då och då för att förtydliga sina känslor, vilket inte stör flödet utan fördjupar diskussionen.


Till vänkretsen hör en tredje vän, Yvan (Steve Kratz). Han tar inte lika tydligt parti för den ena eller andra åsikten, utan vill hålla sig väl med den han talar med just då. Det visar sig vara en dålig strategi och tidvis blir han syndabock för missämjan som piskas upp framför den vita tavlan.

Dramatikern Yasmina Rezas genombrottspjäs är ett fint prov på kammarspel: intelligenta repliker grundade i trovärdiga karaktärer, och en konflikt som pressar fram viktiga ställningstaganden. Philip Zandéns regi och skådespelarnas utmärkta samspel gör den gamla vänskapen mellan de tre tydlig och viktig. Pjäsen är vältempererad, och den allvarliga undertonen balanseras med genialt roliga repliker. Så härligt att få skratta ordentligt åt en seriös och smart teaterpjäs!

Länk till Stadsteaterns sida om Art

Foto: Petra Hellberg

söndag 18 augusti 2013

Stranger In A Strange Land av Robert A. Heinlein

1961 utkom boken Stranger In A Strange Land, mitt i en begynnande våg av flower power och new age som den både tog emot och gav tillbaka till. Historien om mannen från Mars, inte en fientlig utomjording utan en människa med ett kärleksbudskap, passade in i en rörelse som ville förmedla fri kärlek mellan folk. Ordet grok i boken plockades upp i vokabulären även av andra än science fiction-läsare.

1961 kunde man också fortfarande tänka sig Mars som en levande planet, med en intelligent befolkning och en atmosfär som människor (med litet svårighet) kunde leva i. Robert A. Heinlein berättar inledande i korta ordalag om hur en av expeditionerna till Mars slutade med att hela besättningen dog, förutom en nyfödd pojke som uppfostrades av de ursprungliga och invånarna på Mars.

När Michael Valentine Smith hittas av nästföljande expedition till Mars är han en ung vuxen med en helt annan syn på livet än någon som vuxit upp på vår planet. På Mars är tidsperspektiven längre än på Jorden, och väntan, eftertanke och allvar genomsyrar alla handlingar. Genom sin marsianska uppfostran har Mike också fått en otrolig kroppskontroll; han kan bland annat dra ned sin hjärtfrekvens och ämnesomsättning så att han verkar död. Det är han dock i högsta grad inte, tvärtom är det initialt i detta tillstånd han som bäst kan kontrollera tiden och grocka.

Grocka är nästan omöjligt att översätta från marsianska. Det innefattar att förstå, tänka, känna, uppleva, känna gemenskap; men även om man räknar upp alla liknande människoord så räcker det inte. För att förstå innebörden måste man grocka den... och det förändrar hela ens liv och livsfilosofi.

Jag var litet tveksam till att börja läsa boken, eftersom jag har läst så mycket halvbra science fiction på sistone - halvbra därför att handling och karaktärsskildringar hade brister. De senaste Heinlein-böcker jag läst (Double Star och Have Spacesuit - Will Travel) hade heller inte imponerat på de områdena. Men Stranger In A Strange Land är en riktigt välskriven bok (med hänsyn tagen till tidens kvinnosyn), med en fascinerande framtidsvision. En levande gräsmatta i vardagsrummet är en idé att ta efter så snart som möjligt! Mycket trovärdiga är också alla juridiska, ekonomiska och diplomatiska intriger som uppstår kring Mannen Från Mars.

Dessa intriger handhas listigt av bokens andre huvudperson, Jubal Harshaw, efter att den spännande inledande jakten avklarats. Han är en cynisk äldre man med humor, självdistans och stark lust och förmåga att stå emot världsregeringens legala och illegala försök att ta kontroll över den oskuldsfulle Mike. Jag läste kapitlen som utspelade sig i hans hus och blandade kommunitet med stort nöje.

Så kom tiden för Mike att ge sig ut i världen, och då sjönk berättelsens kvalitet några pinnhål. Det är inte bara det att den begynnande kärleks- och lyckokult Mike stöter på och sedan utvecklar syns mig så fånig och inavlad, det är också svårt att acceptera hur snabbt de annars så intelligenta Mike och följeslagerskan Jill tar till sig ett språk och handlande som känns hjärntvättat redan från början. Jag önskar att kärlekskulten inte varit så överdriven. Men det kanske är lättare att se från den här sidan om sextiotalet, när man omväxlande kan rysa åt allt som luktar "nyckelparty" och tänka "har de inte kommit över det där än?".

Som tur var kom Jubal Harshaw tillbaka in i berättelsen och punkterade några av lyckobubblorna med sin cynism byggd på livserfarenhet. Det vill säga, han punkterade inte lyckan för de övertygade sektmedlemmarna, tvärtom, han visade dem tillbörlig respekt för deras ärliga uppsåt. Men hans aspekter gav ändå en nödvändig balans åt bokens sista kapitel.

Jag läste boken som tonåring och är glad att jag läste om den nu. Den var lockande då och är det fortfarande; trots min egna cynism skulle jag gärna vilja inspireras av Mikes kroppsliga och själsliga kontroll och hjälpa till att sprida gemenskap och förståelse i världen. Men även om det inte går, så är det ändå en mycket bra berättelse.

Fler böcker av Robert A. Heinlein:
Double Star
Have Spacesuit - Will Travel
Starship Troopers

torsdag 15 augusti 2013

Våroffer en sommarkväll i Konserthuset

För årets andra sommarkonsert var Konserthuset proppfullt med människor som längtade efter god musik, goda musiker och en kär gammal dirigentvän. Efter några år som chefsdirigent för New York Philharmonic återvände han för en kväll till Kungliga Filharmonikerna i Stockholm, där han höll samma position i flera år med den äran.


Programmet inledes med Richard Strauss dramatiska och romantiska tondikt Don Juan. Filharmonikerna lät inte alls ostämda efter sommarlovet, utan spelade verket i dess varierande  nyanser med energi och precision, som vanligt. Det verkade som ett svårt stycke att inleda med, för uttömmer det inte alla krafter hos musiker och publik? Men å andra sidan, när skulle man ha ork att ta i så om inte allra först i konserten?

Det visade sig inte alls svårt att följa upp Don Juan, för vem kan motstå Mozarts älskade Oboekonsert? Orkestern och solisten leker med varandra i underbara melodier och klanger. Men trots att Mozart kan synas lätt efter Don Juan togs han på tillräckligt allvar av musikerna: varken spelglädje eller nonchalans fick slarva till tonerna. Solisten Jesper Harryson hade en fin ton och stor säkerhet och skönhet i sitt spel. Som han dessutom hör till orkestern fick han extra mycket välförtjänt jubel som kvällens andre huvudspelare på "hemmaplan".

Foto: Jan-Olav Wedin
 Filharmonikernas energi var inte alls slut, för efter paus återkom de med kraftprovet: Stravinskijs hundraårsjubilerande Våroffer. Än en gång var det stora utbrott som varvades med delikata nyanser i det fascinerande verket, och än en gång lyckades orkestern förena musikalisk inlevelse med exakthet i de intrikata takterna och harmonierna. Man kände verkligen hur väldiga naturkrafter sög in människor i en uråldrig, oemotståndlig rit. Lika mycket darrade jorden under fötterna under de långa och högljudda applåderna efter den här fantastiska konserten!

tisdag 13 augusti 2013

Elysium

Det går inte att leva bekvämt på jorden längre. För mycket folk, för mycket kriminalitet, för mycket miljöförstöring och sjukdomar. De välbeställda har istället byggt en ny, skön värld och lagt den i omloppsbana runt jorden - Elysium. Av den världen ser vi bara luxuösa villor, rymliga trädgårdar med evig sommar. Och läkande bäddar som botar alla sjukdomar på ett ögonblick. Och en kostymerad regering med en stålhård säkerhetschef, Delacourt (Jodie Foster).


Det råder inte total anarki på jorden. Maktutövningen är till stor del delegerad till androider (snyggt rörliga och skrämmande effektiva) och automatiserade övervakare. En del jordbor hoppas på att kunna göra resan till Elysium, paradiset 19 minuter från den utarmade jordytan. Men de allra flesta blir kvar i slummen med sweatshops och kriminalitet.

Är man så desperat att nå Elysium som Max (Matt Damon) finns det en väg. Människosmugglaren Spider (Wagner Moura) ger honom ett uppdrag med hög risk men möjlig utdelning över förväntan. Det leder till en första lång actionsekvens som är en spänningsfylld, trovärdig blandning mellan högteknologi och råstyrka. Alltför skakig handkamera dock, men den stabiliseras senare, tack och lov.


Mannen som skall kidnappas, Carlyle, spelas mycket väl av William Fichtner, en av mina favoritskådespelare. I sin korta obehagliga roll har han tillräckligt mycket utrymme för att både väcka vår ilska och ge oss chans att rysa med honom när hans farkost skjuts ned. En annan god skådespelare är Sharlto Copley, som följer med regissören Neill Blomkamp från District 9. Här är han en rejält hänsynslös prisjägare som ändå inte bara blir en stereotyp onding. Det är bra att se dem båda göra väl ifrån sig, när en annars superb skådespelerska som Jodie Foster är överdrivet sylvass i replikerna (och ljudspåret släpar efter bilden, till råga på allt).

Det finns mycket köttigt våld i filmen, och ett fåtal riktigt äckliga (men underhållande) scener i motljus av kroppar som sprängs. Men handlingen och actionsekvenserna är väl sammanvävda, så att spänningen är hög nästan hela tiden. Dessutom är framtidsvisionen av ett skräpigt, ihopskruvat samhälle kusligt trovärdig. Precis som District 9 är Elysium en historia med några logiska frågetecken men till största delen tät och mycket intressant.


söndag 11 augusti 2013

Rött och svart av Stendhal

Unga människor med ambitioner har det funnits i alla tider. Stendhals roman Rött och svart utspelar sig i Frankrike under 1800-talets första årtionden. Den unge Julien Sorel läser hellre än arbetar i familjens sågverk, och de få böcker han äger ger honom idéer om hur han skall kunna avancera i samhället. Till hans lycka hör att han har lärt sig att recitera Nya Testamentet utantill på latin. En så klok pojke, och så from!

Sorel blir anställd som guvernant åt de unga sönerna i familjen de Rênal. Hela tiden jämför han sin ställning och sina möjligheter med vad han har läst sig till i böckerna. Har han valt rätt väg för att nå framgång och berömmelse? Närmast pliktskyldigt förför han den unga frun i huset, efter modell i sina böcker.

Nästa steg är att bli inskriven vid prästseminariet. Där råder konkurrens och misstänksamhet, men några människor stödjer (som tidigare) Sorel och hjälper honom vidare i karriären. Tjänsterna görs honom av växlande skäl; för att han lärt sig spela sin roll bra; för att han kan recitera Nya Testamentet och därför verkar antingen from eller användgar; för att han råkar vara på rätt plats; även för att han är en vacker ung man.

Vi får ingående veta vad Julien tänker och planerar, ofta samtidigt som andra viktiga händelser utspelar sig inför honom. Den allvetande berättaren låter oss ofta också veta de innersta tankarna hos människorna i hans omgivning. Då kan vi få se flera skikt på samma gång: hur Sorel spelar oberörd trots att han inom sig darrar av åtrå, medan kvinnan framför honom driver sig själv djupare in i kärlek av hans kallsinnighet.

Det är litet dystert att upptäcka att man redan på 1800-talet spelade ointresse för att kurtisera och leka med en annans känslor. Sorel får till exempel femtiotre brev att skriva av och skicka varje vecka för att uppvakta en kvinna. Ett av de citat som inleder varje kapitel är av Barnave och lyder:
Detta är alltså er civilisations stolta underverk! Att ha gjort kärleken till en vardaglig historia.

Människor med möjlighet att påverka ser Julien Sorels färdigheter och funderar på karriärvägar för honom. Alla dessa planer får Sorel förstås inte veta. Men några stora ögonblick, äventyrliga eller romantiska, passerar som i förbifarten, därför att Sorel har tankarna på annat håll, på sin egen framtid. In i det sista tycks han vilja modellera sitt liv efter en romanhjälte - det är viktigt för honom att ingen skall kunna skratta åt honom. Men samtidigt, under press, börjar hans verkliga känslor komma ikapp honom, och han talar mer och mer fritt ur hjärtat än tidigare. Dåraktigheter och kloka iakttagelser blandas, när det redan börjar bli för sent.

Med historien om Julien Sorel kunde Stendhal berätta mycket om intrigerna och de tomma formaliteterna hos Frankrikes adel och prästerskap. Stendhal är dessutom en god författare med en lagom bitsk ton, som inte behöver måla ut sina romanfigurer till karikatyrer för att hans mening skall framgå. Rött och svart är med rätta en klassiker som förtjänar att läsas och jämföras med även i andra tidsepoker.

torsdag 8 augusti 2013

Lars Hillersberg på Kulturhuset

Det jag har sett tidigare av Lars Hillersberg har inte imponerat på mig. Satiren är så klumpig och fånig att jag ifrågasätter tankeförmågan hos dem som kan tycka att det är roligt eller klarsynt. Jag har länge tänkt att uppskattningen av Hillersberg hänger på att han var rätt person på rätt ställe under ett okritiskt, kompiskramande sextiotal, liksom alltför många andra.


På Kulturhusets stora retrospektiv får jag se några verk som nyanserar min uppfattning; några korn av samhällskritik som är tillräckligt fokuserad för att vara någorlunda relevant för sin tid. Man kan också se hur hans myllrande stil i tavlorna som föreställer gatubilder av Stockholm inspirerat många av 1980-talets serietecknare - på gott och ont, eftersom den stilen också blir tjatig efter ett tag.

Ännu mer irriterande är kiss- och bajsmotiven som så många förföll till när de skulle avbilda folk de inte gillade. Eftersom jag inte var med på den tiden kan jag bara föreställa mig att det kändes skönt att bryta tabun och vara riktigt barnslig i ett upplevt förmyndarsamhälle, men den hållningen har ändå aldrig tilltalat mig.

Det sägs att man inte skall kräva av en kritiker att hen målar upp ett fungerande alternativ, men jag önskar mer av satir än att den ständigt skall "stå på den lilla människans sida", som Hillersberg själv menade sig göra. Om man slår åt alla håll med överdrifter och banaliseringar öppnar man för en relativism där inget ses som bra och där allt är lika mycket skit. Det leder alltför lätt till en cynisk och självisk världsbild. Jag tror att 68:orna har större skuld i den förment onda individualism som de skyller "nyliberalismen" för än vad de själva vill inse.

Länk till Kulturhusets sida om utställningen

tisdag 6 augusti 2013

Orphaned Worlds av Michael Cobley

Orphaned Worlds är andra delen i Michael Cobleys serie Humanity's Fire. Människorna på de skepp som flydde jorden när den attackerades har hamnat på väldigt olika ställen i galaxen och är spelpjäser i en komplicerad galaktisk diplomati som ständigt gränsar till krig.

Ett skepp med flyende människor landade på planeten Darien och har levt där, samt på dess måne Nivyesta, tillsammans med den infödda rasen Uvovo. Det visar sig att den naturreligion som Uvovo upprätthållit, med minnen av en levande skog, Segrana, och hennes väktare, har sin verkliga grund i avancerad teknologi som byggdes av en föregångarcivilisation som nu inte finns kvar. Men några av deras motståndare i det stora kriget finns kvar, och de vill befria de krafter som är begravda i Darien och så vinna det här kriget.

Några av de mest intressanta kapitlen rör den mänsklige diplomaten Robert Horst som i förra boken, Seeds of Earth, hastigt slukades upp av Segranas mellanhand och slussades vidare till the Construct, en entitet med viss kontroll över systemet som genomkorsar Darien och Nivyesta. Men the Construct behövde honom som diplomat att skicka vidare till the Godhead, för att be om hjälp inför de kommande slagen. På det här uppdraget rör sig Robert Horst genom lager av gamla, sönderfallande universa där några livsformer ibland klamrar sig fast.

Michael Cobleys vision av många diversifierade civilisationer som under sken av samarbete försöker sabotera andras framgång och även genomgår inre uppror är trovärdig, men gör berättelsen så komplex att den ibland känns rörig. Cobley är heller inte en så bra författare att han kan skapa klarhet med korta förklaringar, och det är också sällan som handlingen blir riktigt spännande. Men han verkar ha god överblick själv och en plan för vad som skall hända, så jag kommer förmodligen att läsa den sista delen i trilogin också, The Ascendant Stars.

Fotnot: Michael Cobley kommer till science fiction- och fantasykonventet Fantastika i Nacka i höst.

Fler böcker av Michael Cobley:
Seeds of Earth

söndag 4 augusti 2013

Stockholm Music & Arts 2013 dag tre

Till sista dagen av festivalen valde jag att koncentrera mig på den sista konserten, trots att jag tycker mycket om Laura Mvulas musik. På utsatt tid för konserten med Prince sköts en kanon med purpurkonfetti av. Men artisten själv dröjde ytterligare en timme, och det var ju en tråkig början.

Till sist stod han där, med en stor svart hatt på sned över håret. En tung, långsam version av Let's Go Crazy inledde, och sedan följde en konsert med mycket rock. "Stockholm! You like your rock'n'roll funky?" var stridsropet. Men trots att basen var uppskruvad så att mina byxben vibrerade, var det sällan särskilt mycket funk i rocken. Så synd! För även om Prince rockade gediget, så är det ju inte det som är hans styrka.

Ibland fick vi glimtar av hans snille, som i smarta låtrader som I'm Your Driver, You're My Screw eller en långsam version av I Could Never Take the Place Of Your Man där man även hör vilken skön röst han har. Men de många och långa gitarrsolona var nästan lika tråkiga som att behöva vänta en extra timme på att konserten skall börja.

Den svältfödda publiken jublade när Prince lekte fram några småstruttiga takter av Diamonds & Pearls vid pianot, liksom vid de första ackorden av Purple Rain. Äntligen! Prince, Prince, du har ju skrivit så många bra låtar, skall vi inte få höra några fler av dem?

Det skulle dröja ytterligare ett tag. Först fick vi ett hejdå, sedan ett långt extranummer av mer stökig rock. Och så äntligen igen, det vi längtat efter! För bandet och den funkige fursten vände åter med en snabb räcka av hits: Nothing Compares 2 U, I Would Die 4 U och Sign O' the Times. Publikhavet kokade när de många som nästan hunnit ut genom grindarna vände tillbaka. Kunde vi inte ha fått de här låtarna och energin långt tidigare? Men till sist blev det i alla fall en två timmar lång konsert, fast jag hade kunnat avvara ungefär en timme av ylande gitarrer.


lördag 3 augusti 2013

Stockholm Music & Arts 2013 dag två

Till andra dagen av Stockholm Music & Arts kom jag sent på grund av förbiseenden i lokaltrafiken. Jag hann höra andra halvan av konserten med Modern Fantazias, och nu önskar jag att jag får höra mycket mer på fler konserter! I intelligenta arrangemang förvandlas mästerverk av elektronisk popmusik till något nytt i analog tappning. Trots att jag kom sent lyckades jag få höra hur David Bowies Heroes överlagrades med ljudet av tåghjul dunkande mot räls vilket sedan växte ut i Kraftwerks Trans Europe Express. Magiskt! "Meet Iggy Pop / and David Bowie"

Maia Hirasawa
 Precis som Regina Spektor igår kan Maia Hirasawas melodiösa sånger låta bra såväl med fullt band som med bara röst och (i det här fallet) gitarr. Enkel men ändå rik lät första sången Gothenburg. Vi fick också höra en kommande singel, Back To The Start. Varje gång jag hör Maia Hirasawa blir jag glad över hennes talang såväl som låtskrivare som sångerska.

Jag hade lyssnat en del på Sofia Jannok innan festivalen och tyckt om hennes musik, men väl på scenen kom den inte till sin rätt. Tyvärr var det åter dags för ljudet att bli felbalanserat och slamrigt, vilket i min mening var mycket negativt för Jannoks intressanta ljudbild. Nästan lika bullrigt lät det om Efterklang, men deras musik (som inte är så mild som namnet tycks antyda) klarade sig bättre genom högtalarsystemet.

Festivaldagens sista artist, Rodriguez, var det stora dragplåstret. Jag tycker om hans tillbakahållna glöd, men är nog inte ett lika stort fan som de mängder av åhörare som strömmade till Skeppsholmen för hans skull. Jag hoppas att alla blev nöjda och upplivade av hans konsert. I varje fall var även den andra dagen av festivalen en stark upplevelse.

fredag 2 augusti 2013

Stockholm Music and Arts 2013 dag ett

I elfte timmen ryckte Goran Kajfeš Subtropic Arkestra in som öppningsband på Stockholm Music and Arts första soliga dag år 2013. Det gjorde mig tredubbelt glad: för det första för att de är ett gäng begåvade musiker som spelar skön originell musik, för det andra för att det gav en återklang av klassiska jazzfestivaler på Skeppsholmen, och för det tredje för att det jag hört av Omar Souleyman låtit extremt tråkigt. Men det är förstås otroligt korkat att Souleyman hindras av att inte få utresetillstånd från Syrien.

Efter den fantastiska inledande konserten intas scenen av Mattias Alkbergs Begravning och musiker sminkade i vitt för att matcha sångarens morbida ansiktsmålning. Jag har svårt att höra ett enda ord av sångtexterna, men om de är i stil med det gråtmilda (medvetet?) förvirrade mellansnacket känns det inte som en förlust. Musiken är ändå väldigt bra med ett underliggande driv, tills volymen höjs och det börjar låta slamrigt.

Diamanda Galás har en större spännvidd än de flesta i såväl vokalomfång som genrer, men klarar sig utan att vrida upp ljudet till 11. Tack för det! Men även om jag märker hur Galás engagerar andra, har jag svårt att känna mig delaktig i hennes värld.

CocoRosie
Liksom Galás verkar också CocoRosies konsert landa som ett skepp från rymden, men det här är ljudlekar och klangexperiment som tilltalar mig mycket. Enkla, ljuvliga melodier övergår i sugande rytmer, och det är hypnotiskt och överjordiskt. Men tyvärr än en gång alltför högljutt och bullrigt! Detsamma gäller efterföljande First Aid Kit. Jag har aldrig lyckats börja gilla dem fastän jag hör deras talang. Deras fina stämsång och långsamma låtar gör mig bara sömnig.

Det enda Regina Spektor behöver för att fylla Skeppsholmen med välljud är sin underbara röst... och en takt slagen på mikrofonen. Eller bara hon själv vid flygeln, eller tillsammans med sitt band där det ingår en cellist. Så bra är hennes musik att den låter fint i så många olika sättningar. Tidigt i konserten ger hon oss både gamla, älskade On The Radio och Ode To Divorce. Helt ny är däremot You've Got Time som de bara hunnit spela live några gånger. Den har ett så rockigt arrangemang att stora delar av texten inte hörs, tyvärr. Men i övrigt blänker Regina Spektors röst klar som kristall genom hela konserten. Under Fidelity startar ett vackert fyrverkeri på Djurgården! Till sist spelar hon Samson; en enda kvinna vid flygeln fyller rymden framför scenen med sin talang.

Regina Spektor

torsdag 1 augusti 2013

Orlando på Stadsteatern

Den unge mannen Orlando lever ett privilgerat liv, som välbärgad, drottningens gunstling, vacker och omsvärmad, evigt ung och i händelsernas centrum under ett antal sekel - därtill både som man och senare som kvinna. Liksom så många andra händelser i sitt liv tar han transformeringen till kvinna med ro. Vilken skillnad gjorde egentligen tillståndsövergångarna från oskuld till förförare, från självständig till blint förälskad, från förälskad till grymt sviken, från ädling till den högsta nivån av adlade, från man till kvinna? Jo, den övergång som verkat skaka honom mest var nog när hans hjärta krossades.


Robert Fux rör sig ensam på scenen och berättar sin historia som Orlando. Men hans inlevelsefulla och ändå  precisa diktion, och Virginia Woolfs genuint välskrivna text målar upp världar av sinnesförnimmelser och dramatik. Jag kan ofta ha svårt för att ta till mig texter enbart via öronen, men här har jag inga problem att för min inre syn se detsamma som Orlando.

Men från 1600- och 1700-talens detaljrika scener krymper världen när Orlando blir kvinna och snärjs in i alla förväntningar på hur en kvinna skall vara, vilket minskar hennes rörelsefrihet. Det glöder om Orlando/Fux, och jag måste skratta, när han/hon i frustration radar upp alla plottrigheter som 1800-talet drar med sig, för att inte tala om den överallt insipprande fukten!

Som författaren, huvudpersonen och skådespelaren säger: "Orlando hade blivit kvinna - ingen kan förneka detta. Men i alla andra avseenden fortfor han att vara den han varit." Alltså, han förlorade inget när han blev kvinna, för kvinnor är inte mindre människor än män. Inte heller kan kvinnor reduceras till hjälplösa känslovarelser, för Orlandos största känslostorm, ett krossat hjärta, upplevde han under tiden som man. Orlando är berättelsen om en människa.

Länk till Stadsteaterns sida om Orlando

Foto: Carl Thorborg