fredag 28 juni 2013

Man of Steel

Stålmannen har lovat att aldrig döda någon. Han flyger runt jorden och räddar folk, som mänsklighetens välgörare. En del skrattade åt hans godhet som naiv, men som serietidningsläsande småflicka på 80-talet tyckte jag mycket om hans ståndaktiga moraliska hållning. Under inspelningen av Man of Steel sade regissören Zac Snyder att det var dags att göra Stålmannen skitigare och inte lika svartvit. What? Skulle han ta bort det som var unikt med Stålis och göra honom till en i raden av alla superhjältar som äntligen fått egna filmer?


Men Man of Steel ger oss tack och lov en stålman som vill göra mänskligheten gott. Den berättar också en historia till det samvete som han flera gånger måste brottas med, med Kevin Costner som en inte helt tillförlitlig fosterfar, Jonathan Kent i Smallville.


Filmen målar också upp en grundlig bild av Krypton strax innan katastrofen, med maktkamper som lägger grund för General Zods personliga intresse av att söka upp och besegra filmens huvudperson. Att Zod och hans följare tar sig till jorden innan Kal-El/Clark Kent blivit Superman/Stålmannen med mänskligheten gör att den senares möjliga icke-jordiska lojalitet kan ifrågasättas. Man hinner också tänka "det är bättre att en enda man offras än att hela folket går under" - ja, Jesussymboliken återkommer ofta i filmen. Något som också återkommer, och mycket klumpigare, är produktplaceringen, fast inget av märkena finns i Sverige, haha!


Det finns olika partier i filmen som skiljer sig åt rejält. Krypton-scenerna är fulla av avancerad teknologi och dramatisk action så att 3D-glasögonen får spinn. I sin barndom får vi se Clark verkligen kämpa med att förstå sig själv och komma till rätta under vår unga, gula sol. Under en grunge-period som grovarbetare längs Amerikas nordkust får Clark träna sin styrka och sitt tålamod. Men hur länge skall han egentligen vänta, och på vad, innan han skall visa sig för världen? Det tvingas ju som sagt fram av ett ultimatum från General Zod och de andra som flytt från sitt fängelse i fantomzonen.


Alla bra actionfilmer slutar med att man kraschar centrala New York, eller i det här fallet Metropolis. Bilar flyger och kraschar under inverkan av mystiska krafter, skyskrapor vacklar och fönster krossas fighten rusar genom alla våningsplan. Jag blir nöjd av dundrandet och skakandet i såväl scenerna med handgemäng som i de mer storslagna actionscenerna.


Med sin nyskrivna bakgrundshistoria har General Zod en mer intressant roll än att bara vara ond skurk. Han spelas också ovanligt väl av den begåvade Michael Shannon. Henry Cavill som vår Superman och Amy Adams som Lois Lane kan vara både bedårande, starka och trovärdiga när det krävs. Förutom en del stora logiska luckor tycker jag om den nya Stålmannenfilmen, och jag hoppas att en uppföljare kommer snart!

Fotnot: Under våren har jag sett trailers för Man of Steel under bioreklamen. Det har huggit litet i hjärtat att se General Zod i Michael Shannons version, och en halv minut senare se den förste General Zod, den lika kraftfulle Terence Stamp, spela pensionär i en ömsint familjekomedi. Åren går.



onsdag 26 juni 2013

Brösten på Tiresias av Kamraterna

En opera om en kvinna och en man som byter med varandra och lever ut sina nya könsroller in extremis låter modernt och samtida. Men Francis Poulencs opera Brösten på Tiresias skrevs redan på 1940-talet och baserades på en pjäs som Guillaume Apollinaire skrev på mellan 1903 och 1916. Att vända på stereotyperna är inget vi har bara ramlat in på på 2000-talet.


Thérèse (Natalie Hernborg) tröttnar på sitt enkelspåriga liv och reser sig ur soffan. Hon skall bli snille, kirurg, militär! Maken (Daniel Ralphsson) protesterar, men har ingen chans att hålla tillbaka den starka Thérèse, nu Tiresias, som skaffat sig skägg och en viljestyrka som inte ens alla män kan uppamma. I militären avancerar hon snabbt och ses snart kommendera människorna.

Maken å sin sida har tilldelats laxrosa klänning och blond peruk och lever sig snart in i rollen som kvinna. Inte bara det, han sätter på egen hand igång att föda barn - sammanlagt fyratusenfemtio små liv på en och samma dag! Och alla hinner de blixtsnabbt bli framgångsrika författare och skådespelare och bringa rikedom till sin far/mor!


Handlingen är förvirrande, men man behöver inte försöka pussla ihop alla detaljer. Det räcker med att njuta av de roliga scenerna, de vackra melodierna och de begåvade sångarna (och pianisten). Musiken är till största delen lättlyssnad; Vissa partier har mer utmanande klanger medan andra låter som norpade från en varieté. När alla sjunger samtidigt kan det vara svårt att höra texten, men i den mån man vill det så hänger man ändå med i vad som händer.

När jag säger att huvudrollsinnehavarna har ljuvliga stämmor och fantastisk inlevelse får det inte dra uppmärksamheten från att alla på scenen låter riktigt bra i sina roller och spelar säkert och humoristiskt. Allra mest tycker jag ändå om Daniel Ralphsson som Maken i kvinnokläder, som lyckas vara rolig, sexig och auktoritär på samma gång.

Att välja att sätta upp operan Brösten på Tiresias med sitt udda innehåll är en fantastisk chanstagning av Kamraterna, och sådant gillar jag riktigt mycket. Hoppas att en stor publik vill se och höra den här galna, roliga och vackra operan, och hoppas att Kamraterna plockar upp andra liknande verk som förtjänar att spelas!

Länk till Kamraternas sida om Brösten på Tiresias

måndag 24 juni 2013

The Bling Ring

Låt mig börja med att berätta hur många lager av SKIT det finns i filmen.

1. Det är SKIT att människor är så fascinerade av skådisars och C-kändisars privatliv att hela TV-kanaler och skvallertidningar listar deras kläder som om det vore viktigt.

2. Det är SKIT att ungdomarna i The Bling Ring inte har större drömmar än att härma kändisarnas utseende och klä sig i dyra plagg och smycken.

3. Det är SKIT att ungdomarna tycker sig ha rätt att gå in i sina idolers hus och stjäla deras kläder, smycken och pengar.

4. Det är SKIT att det görs reportage, TV-serier och film som ger uppmärksamhet åt de här pseudo-kändisarna (ungdomarna).


Nu kan man säga att det finns nyanseringar och kanske förklaringar till det här. Att se någon leva ett rikt och bekymmerslöst liv är en skön verklighetsflykt. Om man bor i LA och alla omkring en tycks bada i pengar och vackra saker är det förståeligt att det är dem man modellerar sitt liv efter. Och i ett samhälle där man kan plocka åt sig musik och filmer på nätet utan att betala, varför inte plocka åt sig av fysiska varor också? Och om man nu har den välformade kroppen och det blanka håret som reklamen påbjuder är väl belöningen att få drapera sig i designerkläder?


Efter att nästan ha gäspat ihjäl mig åt Sofia Coppolas film Somewhere hade jag inte höga förväntningar på The Bling Ring. Och det stämmer att det sällan blir riktigt spännande, knappt ens när larmet går i Paris Hiltons hus och ungarna måste gömma sig i buskarna för de utryckande väktarna. Men filmen uppvisar ändå någon form av handling, med små variationer i de upprepade inbrotten i kändisarnas hus.


Kanske är det det som är kontentan av filmen, att när livet inte bjuder på värre utmaningar än att hitta snygga kläder till nästa fest, och när alla (kriminella) genvägar går lätt och ledigt, kan man få för sig att inga regler gäller och man kan göra vad som helst. Men det är en slutsats som smyger sig på i efterhand, när jag absolut försöker hitta någon mening med vad jag just såg. Det är inte så att jag vill se filmer med pekpinnar som pekar ut vad som är moraliskt rätt eller fel. Men i The Bling Ring ser jag inte ens vad som drivit Sofia Coppola till att göra filmen. Den är bara ett värderingslöst berättande av vad som har hänt, och en uppvisning av självupptagna skitungar som påstår att de har lärt sig en läxa men i själva verket fått en ännu större egotripp.

Skillnaden mellan filmen The Bling Ring och trashiga dokusåpor - och för den delen även de verkliga förebilderna till filmen - är att Coppola valt snyggare skådespelare och polerat upp deras beteenden och festbilder för en större publik. Precis vad Bling Ring-kidsen och deras likar önskade sig hela tiden.


torsdag 20 juni 2013

Have Space Suit - Will Travel av Robert A. Heinlein

Det måste ha varit i mina tidiga tonår som jag läste boken Egen rymddräkt finnes av Robert A. Heinlein. Som jag gillade den! Det var ett spännande äventyr där två ungdomar fick resa genom rymden och möta utomjordiska raser i kamp för hela mänsklighetens överlevnad - och det utan att någon på jorden anade något.

Handlingen tycks ta sin början i en amerikansk småstadsidyll på femtiotalet, där den ambitiöse Kip jobbar extra i en läskbar. Att förstapriset i tävlingen han entusiastiskt deltar i är en resa till månen verkar orealistiskt, men så uppdagas det att mänskligheten redan har en bas på månen och livlig trafik dit.

När Kip inte vinner förstapriset utan blir en av många andrapristagare, får han istället en äkta rymddräkt, en som använts i verkligheten. Det vidtar ett antal sidor som handlar om hur Kip rustar upp Oscar, som han kallar sin dräkt, för att få den i toppskick och kunna användas. Och det är tur det, för rätt som det är landar inte ett utan två rymdskepp bakom hans hus, och raskt är han indragen i en intergalaktisk jakt på liv och död!

Som jag mindes den första läsningen tyckte jag att hans mänskliga samarbetspartner, tioåriga PeeWee, visade en pinsam blandning av lillgammal stroppighet och naivitet. Jag undrar om det berodde på översättningen eller att hennes personlighet låg för nära hur jag såg mig själv på den tiden. När jag nu läser om Have Space Suit - Will Travel uppskattar jag vilken självständig roll hon har och hur roligt och ändå smart Kip och hon gnabbande samarbetar. Riktigt rörd blev jag av dialogen i den sista tredjedelen av boken:

"Of course I'm right!" she retorted. "I'm always right!"
"Goodness me! The handy-dandy pocket encyclopedia."
She blushed. "I can't help being a genius."
Which left her wide open and I was about to rub her nose in it - when I saw how unhappy she looked.
I remembered hearing Dad say: "Some people insist that 'mediocre' is better than 'best'. They delight in clipping wings because they themselves can't fly. They despise brains because they have none."

Om det är något som boken vill förmedla, så är det att inte låta sig begränsas utan tvärtom sträva att vara så smart och duglig man kan, även om ens omständigheter verkar ligga till hinder. Kips skola är halvdålig så han pluggar på egen hand för att en dag kunna bli ingenjör och så kunna ansöka till astronaututbildningen. Flera gången stannar berättelsen upp då han räknar ut om han verkligen hamnat på Pluto, baserat på vad han vet om avstånden i solsystemet och vad han minns om hur snabbt resan till månen gick. Och däremellan citerar han Shakespeare!

Vilken bildningsresa, vilken inspiration för unga människor, eller hur?! Jag har nog blivit mer influerad av Heinleins bok än de scener jag kan minnas direkt, och det är jag bara glad för. Språket är enkelt men inte barnsligt. Handlingen rör sig snabbt från Kips bakgård, till månen, till Pluto, till ett annat solsystem i Vintergatan, till en annan galax - hela tiden med stigande allvar - och så tillbaka till Kips småstad. Det är en fascinerande resa som även en halvcynisk vuxen läsare kan njuta av.

Fler böcker av Robert A. Heinlein
Double Star
Starship Troopers
Stranger In A Strange Land

söndag 16 juni 2013

We Come In Peace på Konserthuset

Om man lever sig in så djupt i filmen att man inte hinner tänka på annat än vad som just händer, så märker man inte att filmmusiken finns där och hjälper till att skapa stämningen. Om man inte heller hinner lyssna noggrant på filmmusiken så uppfattar man inte att den ofta spelas av en symfoniorkester. Musikerna bakom soundet till favoritfilmerna har samma uppsättning som symfoniorkestern i närmaste stora konserthus. Den här gången var det Kungliga Filharmonikerna i Stockholm som hade tagit musik från science fiction-filmer till Stockholms Konserthus, och tillräckligt med hängivna fans för att fylla huset hade följt med.

En bättre inledning än Richard Strauss' Also Sprach Zarathustra (1896) är svårt att tänka sig. Hämtad från den klassiska repertoaren till filmen 2001 binder den samman fler världar än filmens och musiken. Därefter följde stycken från TV-serier som tillfredsställde behovet av utomjordisk spänning för fans för ett trettiotal år sedan: Battlestar Galactica (1978) och V (1983). Kvällens engagerade ciceron Orvar Säfström berättade om bakgrunden innan varje verk, så att man kunde sätta sig in i scenen för handa när det spelades musik ur filmer som Predator (1987) och Serenity (2005) - spänning, dramatik, skräck.

Men verkligt utomjordisk stämning blev det förstås när thereminen fick ljuda, trakterad av Kristofer Eng. Musiken från filmerna The Thing From Another World (1951) och The Day the Earth Stood Still (1951). Den musiken lät inte bara som något från en annan värld, utan också från en annan tid när förväntningarna på rymden och dess invånare var annorlunda - skrämmande och förhoppningsfulla på samma gång. Det var ett riktigt bra avslut på den första halvan av konserten.



Efter paus fortsatte orkestern med filmpärlor inmixat med välskriven musik från dataspel (Halo och Deadspace), nu från Aliens, Star Trek The Wrath of Khan och Avatar. Nu kom dessutom några av de riktiga höjdpunkterna skrivna av mästare som Bear McCreary för Battlestar Galactica, vilka fick mig att rysa av glädje, och John Williams för Närkontakt av Tredje Graden, vilka fick mig att vilja se om filmerna direkt.

Eftersom vi (publiken) är så hängivna fans som har sett alla filmer och avsnitt flera gånger går det ju bra att spela de mindre kända musikstyckena, sade Orvar Säfström till oss. Och visst innehöll den avslutande sviten i programmet från Star Wars melodislingor man kände igen. Men jag tror att fler än jag ändå satt och längtade efter någon av de stora hitsen. Och det fick vi! Som extranummer spelade orkestern, med stor inlevelse och ändå professionellt och precist, den mäktiga mäktiga The Imperial March. Hur många stående ovationer kan en konsert få? We Come In Peace fick flera, gång på gång, just som den förtjänade!

fredag 14 juni 2013

En midsommarnatts sexkomedi på Stadsteatern

Det är midsommar, det handlar om sex, otrohet och undantryckta känslor, men det är ändå en komedi. Människorna på scenen är så skönt intellektuella och till synes bekymmerslösa som de brukar vara i en Woody Allen-komedi. Tre löst sammanhållna par skall tillbringa midsommarnatten tillsammans. Till skillnad från i Shakespeares En midsommarnattsdröm ses inga älvor som försöker para ihop och skoja med människorna, men den mänskliga naturen driver personerna från famn till famn ändå (eller så kanske älvorna arbetar i det fördolda).


Egentligen skulle man kunna tycka synd om Andrews och Adriens sexuella problem i äktenskapet, eller rynka på näsan åt hur precis alla (män) planerar otrohet åt alla håll. Men allt sker med lätta fötter och i ett så stormande tempo att man bara kan skratta åt den frustande åtrån och de ångestladdade frustrationerna. Det finns många roliga repliker och situationer att skratta åt!


Alla skådespelare spelar sina roller engagerat och med rätt känsla för komedin. Det är roligt att få leva sig in i de olika parens fumlande försök, och att få skratta åt en pjäs som blandar högt och lågt och i förbifarten talar litet allvar och ser drömmarna i ett nytt ljus.

Länk till Stadsteaterns sida om En midsommarnatts sexkomedi

Foto: Petra Hellberg

onsdag 12 juni 2013

Amatka av Karin Tidbeck

Berättelsen i boken Amatka utvecklar sig som när man öppnar en serie av ryska dockor, alla med varsin hemlighet. Vad är Brilars Vanja Essre Tvås uppdrag i Amatka? Varifrån kommer hennes udda klingande namn? Vad är Amatka för ställe? Vad är det för lagar som gäller där, och framför allt, vad är det för naturlagar som gäller där? Läsaren får några detaljer i taget, och kan efter hand pussla ihop en större bild. Fast ju större bilden blir, desto större gapar luckorna, de mysterier som finns alldeles bakom den inrutade vardagen.

Amatka och dess omgivning känns kal, kall och ogästvänlig. Existensen säkras genom hårt arbete, fasta traditioner och en solidaritet som lätt slår över i totalitarism. Lika knapphändig som miljön är Karin Tidbecks återhållna språk. Även när jag önskar att huvudpersonerna känts mer levande, tänker jag att det nog skulle skurit sig mot den karga stämningen i Amatka.

Som sagt, mysterier lappar över andra mysterier, stora såväl som små. Medan några frågor besvaras, växer andra gåtor sig större, och det är spännande ända till bokens sista sida.

Fler böcker av Karin Tidbeck:
Vem är Arvid Pekon?

måndag 10 juni 2013

Ha'penny av Jo Walton

Precis som med den förra boken i Jo Waltons serie Small Change invaggas man först i tron att man läser en småputtrig engelsk landsbygdsdeckare. Femtiotalsmiljön, de artiga huvudpersonerna och Waltons precisa och tidsenliga språk kan få en läsare att tro att boken kommer att presentera en kriminalgåta som kommer att lösas prydligt och glömmas bort med en kopp te när de sista sidorna har nåtts. I själva verket är Ha'penny raka motsatsen till det.

Under den belevade ytan sipprar homofobi, judehat och en paranoia som driver Storbritannien mot att bli alltmer diktatoriskt styrt. Dessa underströmmars existens är i och för sig ett historiskt faktum, men i Ha'pennys alternativa historieskrivning är de lätt uppförstorade och ännu mycket mer hotfulla då Tyskland faktiskt har vunnit andra världskriget och styr större delen av kontinenten, och Herr Hitler är en bundsförvant till England. Liksom i Farthing innehas huvudrollen i vartannat kapitel av polisinspektör Carmichael, i vartannat av en kvinna ur societeten, i det här fallet av Viola Lark som kommer från en syskonskara lik de verkliga Mitford-systrarna.

Sprängdådet som startar bokens handling är oblodigt och neutralt beskrivet, och polisutredningen som följer sker metodiskt och mestadels stillsamt. Det är inte blodiga brottsplatsbeskrivningar och actionfyllda mördarjakter som skapar den skrämmande atmosfären, utan att dådet, och ett eventuellt nytt dåd, skulle kunna ha konsekvenser för demokratins vara och icke-vara i Storbritannien och möjligen i hela världen.

För oss läsare som vet hur världen faktiskt ordnade sig efter andra världskriget är det skrämmande att se hur några människors insatser och några annorlunda beslut har skapat en helt annan värld i Jo Waltons penna. Därför känns konspirationerna i Farthing och Ha'penny ännu viktigare: Kan den bomben göra världen kvitt en ondskefull diktator? Kan det dådet skapa förutsättningar för bättre krafter att ta över, eller för dem med makt att skapa ännu strängare lagar?

Vad jag sade om en stillsam polisutredning stämmer inte helt. Under de sista sidorna höjs spänningen rejält, och jag läser med andan i halsen för att se hur det går. Dramat får sin upplösning i boken, men jag måste läsa vidare om detta alternativa England i nästa bok, Half a Crown.

Fler böcker av Jo Walton:
Farthing
Tooth and Claw
Among Others