torsdag 30 augusti 2012

Roliga, rörliga recensioner av 50 Shades-eländet

Oh My!

Jag har inte läst 50 Shades of Grey-böckerna och tänker inte göra det heller. För mig räcker det att skratta åt de pinsamma citat som andra lägger ut på webben! En som faktiskt har läst böckerna så att hon skall kunna recensera dem för oss andra är Katrina Lumsden. Hon har illustrerat sina högst personliga recensioner med gif-bilder som gör handlingen och Lumsdens åsikter om den hundra gånger roligare.

Hoppas ni skrattar lika mycket som jag! Här är recensionerna:

50 Shades of Grey

50 Shades Darker

50 Shades Freed

onsdag 29 augusti 2012

Barbara på bio


Den nya läkaren kommer till landsortssjukhuset. "Berlin, Charité", hon kommer från en fin medicinutbildning i den stora staden, vet hennes kollegor redan. Några vet ännu mer om henne redan innan de träffats. Hon är tystlåten, svarar knapphändigt, ler aldrig, söker inte kontakt med sina nya kollegor. I ljudlösa scener följer vi henne genom hennes nya arbetsplats, hem till den nya lägenheten. Man skulle kunna låta tankarna vandra till hur det kändes när man själv flyttade till sina första egna rum. Men i Barbaras fall har hon inte valt själv att flytta dit.

Efter att ha ansökt om tillstånd att lämna landet har hon blivit förflyttad till ett litet sjukhus på landet och anvisad en lägenhet hos en snipig kvinna som behandlar henne nedlåtande och med säkerhet rapporterar till Stasi vad Barbara gör varje stund på dagen och natten. Vem mer är utsedd att spionera på henne? Säkerligen någon av sjukhuskollegorna, men vem? Den fientliga sjuksköterskan eller den vänlige överläkaren? Inget att undra på att Barbara är fåordig och inte svarar på vänlighet.


På cykel tar sig Barbara till och från sjukhuset och ger sig ut på utflykter i trakten. Försöker hon skaffa sig en hemkänsla? Nej, hon söker hela tiden efter sätt att ta sig därifrån. Landskapet är skönt och det växer vackra blommor i trädgårdarna, men hur kan man leva i ett land där ens möblemang regelbundet vräks över ända av hånfulla Stasi-officerer? Även om livet om dagarna vore tillfredsställande, hur skall man stå ut med att det varje kväll parkerar en bil på gatan med en man som övervakar ens vardagsrumsfönster?

Medan handlingen långsamt rör sig framåt hinner man meditera över det absurda i DDR och hur det höll sitt folk som trälar. Om någon inte vill leva under landets myndighet vore det naturligt att låta hen lämna landet, men istället blir hen straffad, förnedrad och övervakad ännu hårdare. Man tvingar människor att skämmas för att de vill emigrera, när man själva borde skämmas för att man skapat ett land där människor inte vill stanna och där man byggt upp en intern spionapparat för att skvallra på medborgarna och hålla dem i schack. Det äcklar mig hur diktaturer belönar skvallerbyttor och mobbare för deras nedriga beteende.

Filmen är lika inåtvänd som Barbara. Inga åsikter eller känslor skrivs en på näsan utan skymtar fram i bisatser eller ordlösa scener. Stillheten på landsorten bryts bara av korta bud från omvärlden, men det är de buden som får några att drömma om ett annat liv.


tisdag 28 augusti 2012

Åtta fakta om Jenny B

Av Bokomaten har jag blivit utmanad att berätta åtta saker om mig själv. Jag som älskar att prata om mig själv fick fundera ett tag för att komma upp till åtta. Nu hoppas jag att jag har hittat intressanta och relevanta klipp ur mitt liv!

1. Jag måste ha varit världens tråkigaste lekkamrat. När jag var barn ville jag hellre sitta och läsa än leka med mina vänner. Jag gick hem till min kompis Annika för att leka familj. "Jag är pappa, och nu åker jag till jobbet" sade jag och gick och satte mig och läste hennes serietidningar... På något sätt är Annika än idag en av mina bästa vänner!

2. Jag är inte speciellt förtjust i naturen. I många år kände jag mig som en dålig svensk för att jag inte längtade efter att fjällvandra. Till slut accepterade jag att jag inte är en naturmänniska, och då blev det lättare för mig att faktiskt njuta av att sitta i parker och höra trädens sus och fågelkvitter. Det räcker för mig!

3. Jag är heller inte särskilt intresserad av djur. Jag förstår mig inte på dem, och får inget utbyte av att klappa en hund eller katt, hur mjuk päls den än har. Fast jag har ju träffat en del djur med personlighet som varit roliga att umgås med, och valpar och kattungar är ju hur söta som helst.

4. Under min studietid i Uppsala var jag sångerska i ett storband, och uppträdde i paljettklänning och sjöng underbar musik på fester och turnéer.

 5. Jag jobbade ett år i Tyskland, och förfinade min skoltyska rejält. Det första uttrycket jag lärde mig av de dubbade TV-serierna var "Wieso tust du mir das an?" = "Varför gör du så mot mig?"

6. Jag tränade Krav Maga i nästan fem år, vilket var utmanande både fysiskt och mentalt. Jag hoppas att jag aldrig behöver använda våld på riktigt, men är glad över allt jag har lärt mig om självförsvar. Innan jag började träna var jag mycket rädd för våld i samhället. Nu har jag en mer realistisk uppfattning om mig själv och vad jag kan.

7. Jag älskar makeup och parfymer. Se min andra blogg för fler detaljer! Jag har fler läppstift och parfymer än jag kommer att hinna göra slut på i min livstid, men jag är glad för alla fina färger och dofter jag har! Det är några av de sakerna som jag ser fram emot på morgonen: att välja parfym och ögonskugga. Är man morgontrött är alla möjligheter att piggas upp välkomna!

8. Jag gillar listor med rekommendationer. Jag vill gärna följa dem och skapa mig en egen uppfattning, och jag tycker också om att göra egna listor. Tänk att prova alla restauranger med toppbetyg, tänk att prova alla exotiska godissorter i snabbköpet i ett främmande land! Som jag önskar att jag hade läst de viktigaste verken av alla Nobelpristagare, och jag har en långsiktig plan att göra det också. Det kommer förstås att ta några år att åstadkomma, speciellt som jag senaste året börjat läsa alla tiders Hugoprisvinnare.

So many books, so little time!

söndag 26 augusti 2012

The Master av Colm Tóibín

Colm Tóibín har skrivit ett flertal romaner och även icke skönlitterära verk i tjugofem år. År 2004 publicerade han den flerfaldigt prisbelönta The Master, en berättelse om författaren Henry James som var verksam kring förra sekelskiftet. James skrev historier som läses och är uppskattade än idag: The Portait of a Lady, The Golden Bowl, den tvetydiga spökhistorien The Turn of the Screw och många andra romaner och noveller.

Tóibíns bok utspelar sig främst under åren 1895 till 1899, men många återblickar till upplevelser i barndomen och tidigare år fyller ut berättelsen med bakgrunderna till situationer och känslor hos den medelålders James. Tóibíns prosa är formell och återhållen, och gör James till en reserverad man, en utomstående betraktare av människor, en ständigt ensam man. I synnerhet befästs hans avsides position i det som berättas om hans relationer till två kvinnor som var mycket viktiga i hans liv, kusinen Minny och den goda väninnan Constance Fenimore Cooper, som båda har dött förtidiga dödar. Utan att uttryckligen ha brutit några löften har James genom sin frånvaro (kanske) svikit dem när han (kanske) kunnat göra mer för dem. Självförebråelser bubblar upp, diffusa men tryckande, James lägger locket på sina känslor och fortsätter sin ensamma levnadsbana.

Då och då berättar boken hur en person eller en situation i verkligheten inspirerar James till något av sina verk. Det går snabbt, på några rader; en intressant scen, ett komplicerat förhållande, James tar några pusselbitar och förändrar dem litet till sitt eget verk. Det James (i bokens fiktiva beskrivning) plockar ur sina observationer är knapphändigt som en hafsigt skriven baksidestext, och just när jag läser det irriterar det mig litet. Men när jag tänker tillbaka är det en intressant bild av en författare som ser essensen i något och använder det som stomme för ett helt eget bygge. Tóibín är ju själv författare och plockar säkert inte ur tomma luften sin beskrivning av hur inspiration uppstår.

The Master är en rik men ganska dyster bok. Den är välskriven och jag uppskattar den, men av att läsa den får jag faktiskt mer lust att läsa fler verk av Henry James än av Colm Tóibín.

Fler böcker av Colm Tóibín:
Brooklyn

lördag 25 augusti 2012

Popaganda 2012 lördag

Popagandalördagen bjöd på strålande sol, varmt väder och flera bra konserter! Ur en paus från Those Dancing Days kommer Vulkano som spelar kraftfull urskogsrock. De spelar sånger om djur och djungeln, och till sista låten dyker det upp två stora amöbor/spindlar/djur med päls av rasslande svarta plastremsor, flera små antenner och varsitt stort öga.

På stora scenen startar Icona Pop sin öronbedövande konsert. De spelar tung disco med ekon från hela pophistorien, och till I Love It går det bara inte att stå still. Men trots att de tar i från tårna låter det inte originellt utan som klipp-och-klistrat från andra. Saint Lou Lou på lilla scenen har samma svårighet att låta personliga, fastän de spelar en annan sorts musik. Kanske skulle starkare sångerskor fjort att musiken stått ut tydligare, inte bara i ljudstyrka utan främst i engagemang. När Dungen börjar spela undrar jag om jag blivit en tant som är missnöjd med allt. Deras skramliga ljudbild är uppblandad med drömska ackord som dock inte resonerar hos mig.

Men så startar Urban Cone, och jag tror på musiken igen! De har en renare ljudbild, mycket energi, bra låtar och arrangemang som påminner om Vampire Weekends world pop. Dem vill jag höra mer av! därefter drog en ensam Damien Rice med gitarr många trogna lyssnare till stora scenen med sin ärliga och känslostarka musik.

Sedan blir jag missnöjd igen. Love Antells politiskt naiva mellansnack gick hem hos många fjortisrevolutionärer i alla åldrar, men egoismen blir skärande när han i nästa minut sjunger Upp på sociala, ner på systemet. Ännu sämre smak i munnen ger det när han sjunger Jag ska döda dig långsamt efter den patosfyllda Spring Rico. Hyckleri och dumhet, och tyvärr låter inte musiken särskilt pigg heller.
iamamiwhoami med assistenter

Tack och lov avslutades festivalen med tre konserter i toppklass, musikaliskt och visuellt. Jag har inte uppmärksammat iamamiwhoami tidigare, så det blev en intressant överraskning att se hennes spelning. De ambitiösa låtarna och det futuristiska soundet matchades väl av scenshowen med prydligt vitklädda assistenter vid instrumenten, och en svårtydd koreografi med härligt knyckiga rörelser och ännu en mystisk svängande djur/fågeldräkt. Om musiken har någon handling skulle jag kanske inte ens förstå om jag hörde sången, men det gör inget, jag är fascinerad ändå och gillar verkligen vad jag ser och hör!

Friendly Fire var också en riktigt bra ny bekantskap. Ett band med trumpet och sax, yay! Sångaren hade fantastiskt mycket energi och en fin röst som gärna hade fått höras mer genom musiken. Första låten hade en skönt torr funkig ljudbild. När synten lät som bäst gav den en frisk 80-talskänsla åt musiken, men i alltför många låtar låg den som ett störande brus över alla andra instrument. Bra låtar, starka arrangemang och säkra musiker gjorde spelningen ändå till en höjdare.

Till sist, tio gånger bättre av allt med Teddybears Sthlm! Skickliga musiker, samspelta sedan åratal, stenhårda arrangemang och en ljusshow med eld, rök, laser och epilepsiframkallande blinkande strålkastare. Vad kan vara bättre än tre män i kostym och björnmasker? Ett gigantiskt björnhuvud i silver med lysande röda ögon till Bach-musik på elgitarr, förstås. Nallebjörnsmännen gjorde Popagandas sista spelning till ett magnifikt, dundrande klimax.

Teddybears Sthlm med ljusshow


fredag 24 augusti 2012

Popaganda 2012 fredag

När Popagandafestivalen inledde på fredagen strålade solen. Mellan två korta spelningar på Lilla Scenen - trumdrivna Sameblod och Korallreven med ljudcollage och sång som närmade sig suggestiva viskningar - uppträdde Amanda Mair på Stora Scenen. Hon spelar fin och melodiös pop, och låtar som Said and Done, House och Sense är redan uppskattade av många.

Till Deportees spelning hann det komma fler fastän det fortfarande var tidigt på eftermiddagen, och sångaren Peder Stenberg tackade publiken för att vi lyckats smita från skola, jobb och studier. Och det var det ju värt. Inte bara lät deras sound bra från scenen, utan de har ju skrivit så många riktigt bra låtar. Fastän de inte spelade alla sina hittar idag fyllde de ändå en timme med god musik. Efter underbara Islands and Shores, som blir stor musik därför att den aldrig exploderar, kom Jennie Abrahamson in och sjöng med på A New Name To Go By. Och efter Under the Pavement, The Beach och litet allsång kom det änglakörer in och sjöng med på Heart Like Yours. Jag tycker om att Deportees unika stil, såväl i ljudbild som i låtskrivandet.

Frida Hyvönen och regn

Medan Little Dragon spelade bubblande etnopop blev det fina vädret sämre, och när Frida Hyvönen började spela låg molnen tunga över Eriksdalsbadet. När dropparna började falla översköljde hon sin publik med sympati och önskningar om att rädda oss från regnet, och sjöng passande sånger om regn och om havet. Men det som värmde mest var Terribly Dark, inte för att hon sjunger om att tända eld på sig själv utan för att det är en så dansant låt. Frida Hyvönens musik kan låta enkel, som trallig pop, men harmonierna som bygger upp dem är komplexa. Samma gäller texterna: de är sakliga berättelser om en person eller en plats, men de berättar samtidigt om något större än så och antyder ofta en sorg eller ett vemod som det gör gott att få känna igen sig i.

Jag har alltid tyckt att Deportees och Frida Hyvönen är begåvade, men efter de personliga och engagerade spelningarna idag känner jag ännu mer respekt och uppskattning för dem. Tyvärr gjorde regnet att jag sedan gav upp. Inpackad i mina fem tröjor och jackor under min regnkappa kunde jag ändå inte tänka mig några timmar till i kyla och väta, utan gick hem. Nu sitter jag i soffan inbyltad i myskläder, morgonrock och pläd med en kopp te, och Thåström har inte ens börjat spela än. Jag önskar de tapprade kvarvarande en riktigt bra spelning.

onsdag 22 augusti 2012

Eyvind Johnsons Krilon-trilogi

Ikväll har jag hört ett samtal mellan Jens Liljestrand och Thomas Gür om Eyvind Johnsons böcker om Johannes Krilon. Samtalet hölls i Timbros regi med anledning av en läsvärd essä som Liljestrand har skrivit, Friheten att vara mänska, och rörde sig till stor del kring de politiska aspekterna i trilogin och de verkliga förhållandena vid dess tillkomst.

Det är över tio år sedan jag läste Krilon-böckerna, och då gjorde de så djupt intryck på mig att jag själv började bjuda in mina vänner till möten så som Johannes Krilon gör i böckerna, låt vara att våra möten mer handlade om litteratur än diskussioner om politik och moral. Men det viktiga jag tog med mig från böckerna var alltså samtalet i grupp som motståndshandling i en tid av tilltagande totalitarism.

Det är en viktig mening i att mötena sker i en grupp, med människor som frivilligt väljer att samlas. De är inte ett ansiktslöst kollektiv, som i såväl de nazistiska som de kommunistiska hotande makterna, men inte heller ensamma aktörer. I Krilons grupp får också människor med relativt olika bakgrund och uppfattning komma till tals och bryta sina åsikter mot varandra. Man kan se personerna i Grupp Krilon som representanter för folkslag och/eller samhällsgrupperingar; Arpius med sitt latinska temperament, den stillsamme Jonas Frid, Odenarp som mest av de alla låter sig övertygas av Krilons motståndare Staph (en symbol för nazismen). Men personerna är inte bara metaforer, utan målas upp av Johnson som fullödiga personer med olika karaktärsdrag och öden.

Vad gör det då för nytta att några få människor samlas och diskuterar? Till en början är det en möjlighet för personerna i en blandad grupp att förfina och fördjupa sina ståndpunkter och i vissa fall också se det relevanta i motståndarnas argument. En god diskussion är ju inte bara ett envist hävdande av sin egen åsikt och ett försök att svartmåla den andra sidan. Som Thomas Gür sade: ta inte bara felsägningarna utan bemöt motståndarens bästa argument. På så sätt kommer man ifrån en svartvit syn på tillståndet och nyanserar debatten.

Men detta betydde dock i Johnsons/Krilons fall inte att man antog "kålsuparteorin", att alla sidor är lika goda eller onda och att man då kan ta ett steg tillbaka och vara neutral. Tvärtom har en fri människa anledning att kämpa för friheten även för andra människor, därför att ett fritt samhälle ger alla den största möjligheten att åstadkomma något gott. Krilon uttrycker att han önskar att gruppens hållning skall sprida sig i samhället som ringar i vattnet:

– Vi måste vara rakryggade och fasta. Jag hade tänkt mig att vi skulle avlägga löften till varandra att vara modiga – män och kvinnor i allt större och större kretsar skulle lova varandra att vara modiga, att inte brytas ner inför hotet och faran, att inte böja sig eller krypa. Om vi söker ära så har vi ett tillfälle nu. Det kommer att bli en ovansklig ära i framtiden för oss att ha varit fasta, att ha stått raka, att ha trott att alla viktiga samhällsfrågor, som kommer opp när det gäller att gestalta samhällets
liv, stifta lagar, utöva myndighet och så vidare kan och måste avgöras genom kloka, erfarna, fria, oförtryckta och oförtryckande mänskors samtal. Det fria samtalet är den stora metod mänskligheten funnit och som jag tror på. Det gäller att försvara det fria samtalet.

Eyvind Johnsons böcker är skrivna under nästan samma tidsperiod som de skildrar, 1941-1943. Under denna tid var det verkligen osäkert om Europas demokrati skulle överleva, trängd som den var mellan Tysklands och Sovjetunionens ambitioner att erövra. Att skriva den här trilogin med ganska lättavkodad kritik mot de stormakterna var modigt. Dessutom låter Johnson såväl några träigare figurer som de demoniska Jekau och Staph bete sig riktigt fånigt. Jag minns flera scener i böckerna med dem som löjeväckande, och jag kan tänka mig att det var både taktik och en form av hämnd att låta de här hotfulla personerna bete sig överdrivet och skrattretande; som om en väckelsetalande Hitler skruvats upp för hårt och helt gått överstyr.

Jag blir ofta besviken över att så många samtida författare beskriver Sverige och Stockholm så platt, både i handling, gestaltning och uttryck. Det jag har saknat är en författare som kan skildra Stockholm så att jag upplever något mer än bara det man kan se; människor med högre syfte, att det sker viktiga ting bakom portar och i folksamlingar. Men det är just det som Eyvind Johnson har lyckats med så väl i Krilon-trilogin. Till att börja med är böckerna fulla av vackra skildringar av Stockholm, och då såväl platser man kan gå förbi varje dag som okända mötesplatser i hemliga rum. Så beskriver ju också böckerna stora, ödesdigra skeenden så att hoten alltid känns verkliga, men också att en enskilda människor kan vara just de som stoppar något dåligt genom en modig handling i rätt tid. Slutligen visar böckerna att de här enskilda människorna, de är inte utvalda hjältar av övernaturlig styrka. De är människor i vardagen med brister och egenheter, korta och tjocka, långa och halta, ibland distraherade, men envisa, arbetande även i motvind efter sin starka känsla för vad som är rätt och fel.

Hermia läste Krilon-böckerna och reste i hans fotspår häromåret.

söndag 19 augusti 2012

Blindsight av Peter Watts

Åttio år in i framtiden har människan omdefinierat sig själv, till det yttre och inre. Inte bara kan man skaffa sig fluorescerande tatueringar som kan röra sig, man kan även utvidga sina sinnen till att t.ex fysiskt omfatta en laboratoriemiljö, så att prover kan hämtas in, processas och analyseras organiskt av en högt specialiserad medicintekniker. Personen man undersöker kan alltså lämna en droppe blod var som helst på soffan han sitter i, en soffa som är en del av personen som sitter mitt emot och som kommer att utvärdera provet.

Människor kan välja att modifiera sig på liknande vis, föräldrar kan välja att förbättra sina barn innan födseln, och de som inte föds förbättrad riskerar alltid att mobbas av de andra barnen. Ett av de icke-modifierade barnen är bokens huvudperson, Siri Keeton, men på grund av svårartad epilepsi måste hans hjärna mer eller mindre halveras i barndomen. Efter den operationen har hans förståelse för mänsklig interaktion minskats, men han blir istället snabb på att analysera situationer, avläsa och förklara dem, även om han inte ens förstår dem själv. Den egenskapen gör honom eftertraktad då svåra processer skall förklaras för allmänheten, och det är också därför han är ombord på skeppet Theseus.

Utan förvarning föll 65536 metallföremål från himlen jämnt fördelade över jorden. De tycks inte ha varit menade som vapen, även om en del av dem krossade satelliter eller människor då de föll mot jorden. De kan ha varit utsända för att undersöka jorden, men sedan de landat är de "döda" och kan inte analyseras. Dock hittar man till slut en möjlig källa till föremålet, en satellit i Kuiperbältet bortom Neptunus, och Theseus, jordens bäst utvecklade skepp sänds dit med en liten och noggrant utvald besättning.

Är de 65536 föremålen en krigsförklaring, ett försök till kommunikation eller ett misstag? Vad för liv eller intelligens kommer Theseus att stöta på, och hur skall de bemöta den? Är Jorden i fara, och har de överhuvudtaget en chans att försvara sig? Peter Watts bok Blindsight är hard SF, alltså fokuserad på idéer och teknik snarare än den känslomässiga och sociala betydelsen av miljön som beskrivs. Ändå är det dessa möjliga konsekvenser och människornas respons som lyser igenom och upptar mina tankar, kanske just för att det är teknologin som beskrivs i störst detalj.

Det de möter på kometen i Kuiperbältet är en form av liv helt olik mänskligt liv, både fysiskt och intellektuellt. Finns det något sätt att kommunicera med den eller ens förstå hur den fungerar? Skickligt blandar Watts gåtfull intelligens med en fysiskt livsfarlig miljö, under pressen om en möjlig utplåning av hela mänskligheten. Tempot är inte högt men intensivt, för varje millimeter av mer förståelse kräver stor ansträngning.

Jag älskar hur Watts beskriver den avancerade teknik mänskligheten utvecklat, och de glimtar han ger av det samhälle den skapat. Ännu mer älskar jag hur han drömt fram en livsform så olik vår och så obegriplig. Under de dagar jag läste boken kretsade mina tankar kring berättelsen; såväl miljön som handlingen fick mig att fundera vidare på möjligheter och svårigheter under de specifika förutsättningarna. Det här är en av de mest intellektuellt utmanande science fiction-romaner jag har läst på länge, och jag vill läsa mer av vad Peter Watts har skrivit.

Boken kan läsas i sin helhet här:
Blindsight

Peter Watts är gäst på Kontrast 2012, science fiction- och fantasyhelgen i Uppsala 5-7 oktober.

Fotnot 1:
Till en början var det svårt att förlika mig med att skeppets mycket specielle befälhavare hette Jukka Sarasti. Mina tankar gick hela tiden till den kände dirigenten Jukka-Pekka Saraste.

Fotnot 2:
Jag blev barnsligt glad över att antalet järnklot som föll över jorden var just 65536. Det är den sextonde potensen av två, eller två upphöjt till två upphöjt till två upphöjt till två, och dessutom så långt som jag brukade komma när jag som barn räknade potenser av två istället för får innan jag somnade på kvällarna.

lördag 18 augusti 2012

Magnus Öström och Samuel Torres på Brunkebergstorg

På scenen mellan de höga husen kring Brunkebergstorg spelades på lördagkvällen två konserter centrerade kring slagverkare. Den förste var Magnus Öström, som hade oturen att två av hans bandmedlemmar var upptagna med andra konserter. Men istället fick vi utmärkta ersättare i Peter Forss (bas) och Daniel Karlsson (piano), tillsammans med originalmedlemmen Andreas Hourdakis (gitarr). De lät väl samspelta i musiken, som varierade från milda nyanser till häftigare utan att slå över i kaos. Jag är mer förtjust i låtarna som har mer melodi och energi, och gärna om de går i sjutakt, än de som snarare skapade stämning med klanger. Allra finast var den vackra Ballad for E.

I konserten efter blev det ännu mer av intrikata rytmer, och ännu mer av world jazz. Inte bara är Samuel Torres band internationellt sammansatt, med musiker från Colombia, Tyskland och New York. Som han berättade var också låtarna inspirerade av platser som Kamerun, Venezuela, många från Colombia förstås, och även av den fiktiva men mycket kända staden Macondo.

De här musikerna var inte bara samspelta utan så gott som organiskt sammanvuxna i musiken de skapade. På keyboard, bas och sopransax spelade de sofistikerad jazz underbyggda av Torres drivande latinska rytmer. Men den största behållningen var varje gång Samuel Torres trädde fram på egen hand. På kalimba, ett klangrikt tumpiano kopplat till förstärkare, spelade han en melodi som skimrade som ett vattenfall. Med bara två maraccas skapade han rytmer som växte och förändrades, och som till slut smattrade otroligt snabbt och ändå musikaliskt. Kvällens sista låt inledde han med ett långt och melodiöst solo på sina trummor.



Det är inte alla percussionister som kan hålla mitt intresse uppe när de spelar solo; alltför ofta blir det enahanda vare sig de försöker briljera med teknik eller ej. Men Samuel Torres imponerade med en fantastisk skicklighet utan att för ett ögonblick tappa känslan för musiken. Vilken artist! Vilken konsert!

Länk till Samuel Torres hemsida

Jag har saknat jazzfestivalen på Skeppsholmen i sommar, men tack vare det fina programmet under Stockholms kulturfestival har jag och många andra fått höra riktigt bra musik under bar himmel, och det alldeles gratis. Det är jag så tacksam för. Nu känns sommaren mer komplett.

fredag 17 augusti 2012

Crooners och world jazz på Gustaf Adolfs torg

I den ljuvliga sensommarkvällen kommer tre gentlemän och sjunger om hjärtats äventyr för mig, bara mig och några tusen andra som kommit till konserten på Stockholms Kulturfestival. För en välskriven sång berättar en historia man kan leva sig in i, och när en välsjungande crooner sjunger den låter det som att den gäller just dig.

Till tonerna av Speak Softly Love (från Gudfadern-filmerna) träder de tre gentlemännen in på scenen; Magnus Carlsson, Lars Cleveman och Freddie Wadling. Bandet BitterSweet Orchestra består av trummor och slagverk, gitarr, bas/ståbas, stråksektion, trumpet, saxofoner och vibrafon. Vibbra! Bittersweet, bitterljuv är ju det perfekta ordet för sångerna om olycklig kärlek, de som skär så i hjärtat men ändå är så vackra att lyssna på.

Magnus Carlson börjar med ett starkt kort, den välkända och pampiga Unchained Melody, en riktigt bra inledning på kvällen. Efter Candy Colored Clown ger han plats åt Lars Cleveman och hans stora, djupa stämma. Han sjunger fina All The Way och sedan Moon River i litet uptempo, vilket låter bra. Publiken jublar när så Freddie Wadling tar plats för Diamonds Are Forever.

Därefter hämtar Magnus Carlsson några örhängen från nyare tid: The Smiths Last Night I Dreamt That Somebody Loved Me och Nick Caves Love Letter. Båda låter riktigt bra, dels tack vare Kalle Bagges fina arrangemang och den kompetenta orkestern, och dels för att Magnus Carlsson sjunger dem så väl; intensivt men ändå avslappnat, hängiven åt känslorna utan att de tar över melodin.

Cleveman tar över mikrofonen för en dånande Blue Velvet, Carlson kommer tillbaka för The Tracks of my Tears och Sinatras Cycles. Sedan sjunger Cleveland You'll Never Walk Alone, känslosamt och stadigt växande mot en stark slutstrof. Freddie Wadling kommer tillbaka och låter stadigare än tidigare i The World Is not Enough och Let's Dance i arrangemang som jag tycker riktigt mycket om.

De tre herrarna förenas och låter känslorna blomma ut i hela Speak Softly Love, med Lou Reeds Perfect Day som en glad knorr på slutet. Det här var en mycket fint sammansatt och genomförd konsert! Allra bäst intryck gjorde Magnus Carlson som suveränt stämde av känslorna mot musiken. Han sjöng varje sång som om det var hans egen historia som han berättade för oss, med djup inlevelse men utan att det tog något från de redan perfekta melodierna. För det krävs det att man kan sången utan och innan så att man kan slappna av, och att man ger sig hän men inte låter sitt eget ego ta överhanden. Allt det balanserar Magnus Carlson helt rätt, och hans röst är kongenial med musiken och en fröjd att höra.



Jag stannade kvar på Gustaf Adolfs Torg till nästa konsert, och detsamma (fast på scen) gjorde Goran Kajfes, Per "Ruskträsk" Johansson, Moussa Fadera och några andra musiker, vilka fick sällskap av ännu fler för att skapa Goran Kajfes Subtropic Arkestra. Den första låten de spelade lät som world music, om världen även innefattar rymden. Sedan fick de sällskap av den marockanska musikern Majid Bekkas som sjöng och spelade oud. Tillsammans skapade de musik som skiftar från stillsamt och lågintensivt till snabbt och högt. Jag tyckte om deras variation på en turkisk melodi i femtakt. Fastän de spelade den så länge blev den aldrig enahanda. Nästan lika mycket tyckte jag om den kontrollerade kakafoni av musik i sjutakt som de spelade mot slutet. Ännu ett bra upplägg på konsert, att låta alla som vill få höra några av våra bästa jazzmusiker spela framsynt musik! I avsaknad av en jazzfestival på Skeppsholmen är jag väldigt lycklig över att få höra så fantastisk musik en fin sommarkväll på Stockholms Kulturfestival.

torsdag 16 augusti 2012

Sommarkonsert i Konserthuset - Orkesterns Strindberg


Den andra sommarkonserten i Konserthuset år 2012 har Strindberg som tema. Det första stycket som framförs är skrivet av en nutida släkting till författaren, av Henrik Strindberg. Verket som uruppfördes av Kungliga Filharmonikerna år 2006 heter Neptuni Åkrar efter ett fält fyllt av sten intill havsstranden på Öland. Musiken efterliknar spelet av ljus som reflekteras från stenarna och från vattnet, och den böljar och spritter verkligen ljuvligt, som en sommardag. Efter hand dyker det upp mindre harmoniska element i musiken, som om vädret över Neptuni åkrar blir kallare och blåsigare, och till slut har sommardagen övergått till uttorkade åkrar under en mörk himmel. Det var ett mycket vackert och talande verk.

Lika talande är musiken som Jean Sibelius skrev 1909 till August Strindbergs pjäs Svanevit. Svitens satser har namn som Tärnorna med rosor, Hör rödhaken slå och Prinsen allena, och de illustrerar mycket väl sagans scener. Den romantiska sagan har verkligen tonsatts skönt, och det är synd att Strindberg aldrig fick höra denna musik.

Inte heller fick han höra kvällens sista verk, den Symfoni i ciss-moll som Ture Rangström skrev 1914 till Strindbergs minne, i tacksamhet över det stöd som den kände författaren gett den unge kompositören. Satserna har överraskande svenska namn. Nog tycker jag att redan första satsen, Jäsningstid: Allegro Entusiastico, låter magnifik och triumferande. Nästa sats är allaredan Legend: Andante serioso. Den legenden svävar högt över oss andra i ett högt tonläge, först stillsamt, självsäkert, tillbakalutat; sedan intensivt och pampigt. Tredje satsen Trollruna: Sostenuto, presto turbato är mystisk, och den avslutande Kamp: Allegro eroico låter kvällen sluta i jubel. Dirigent Petter Sundkvist har lett Filharmonikerna kunnigt i konserten under den här övergången från sommar mot höstens säsong.

onsdag 15 augusti 2012

Break It Down av Lydia Davis

Jag skaffade en bok som samlar alla novellsamlingar utgivna av Lydia Davis. Boken är tjock, över sjuhundra sidor, men de enskilda samlingarna är på färre än tvåhundra sidor (förutom den sista). Och novellerna är ofta bara en sida långa i alla de fyra samlingarna, precis som i hennes senaste verk, nyöversatt till svenska under namnet Samarbete med fluga. Dess originaltitel är Varieties of Disturbance, och sista novellen i hennes första samling Break It Down (från 1986) har titeln Five Signs of Disturbance.Att skriva korta, suggestiva berättelser är alltså inget nytt påhitt, utan något Lydia Davis har sysslat med i över tjugofem år. Vid en snabb genombläddring verkar det också som att hon rör sig kring liknande teman under dessa år. Historierna i Break It Down handlar ofta om människor som funderar över detaljer i omgivningen eller vad de borde göra härnäst. Många av huvudpersonerna är ohälsosamt upptagna av det här, till den grad att de blir handlingsförlamade eller olyckliga eller både och. Det handlar också ofta om människor med familjerelationer: mödrar, systrar, ex-makar.

De flesta av novellernas personer är namnlösa, anonyma, uppvisade i några ögonblick utskurna i tiden. Omgivningens färger och beståndsdelar och människornas inre tillstånd skildras i detalj. De är så udda och intensiva att de inte kan läsas som allmängiltiga, utan helt specifika för den personen i de omständigheterna. Många berättelser är på gränsen till absurda, ett par tar några steg över gränsen. Jag tycker bäst om novellen The Housemaid som steg för steg blir mer surrealistisk, men också de som håller sig inom gränsen för det möjliga: The House Plan och den galna French Lesson I: Le Meurtre. Alla de här är på fem sidor eller mer. De korta novellerna är noggrant konstruerade, och med bara några meningar hinner de säga väldigt mycket. Men jag slukar dem och glömmer dem, och när jag bläddrar tillbaka och läser om dem önskar jag snarare att Davis hade broderat ut scenen till en längre historia. Nåväl, hon är intressant och jag är glad att jag har tre novellsamlingar kvar i boken att läsa.

Fler böcker av Lydia Davis:
Almost No Memory
Samuel Johnson Is Indignant 
Varieties of Disturbance

tisdag 14 augusti 2012

Total Recall 2012

Låt mig först säga att jag tycker att Total Recall från 1990 är en av VÄRLDENS BÄSTA FILMER. Under 1990-talet lade jag mig vinn om att se den en gång om året, varav två gånger dubbad till tyska. För några veckor sedan hade jag dessutom turen att få se filmen dubbad till tyska ännu en gång, på mitt hotellrum efter en fin konsert, vilket kändes som en bra förberedelse inför att se nyinspelningen.

Så snart jag hörde att Total Recall, eller snarare Philip K Dicks historia We Can Remember It For You Wholesale, skulle filmatiseras igen, började jag och många andra att hata nyinspelningen i förebyggande syfte. Men det betydde inte att jag tänkte bojkotta filmen. Döm om min förvåning när jag halvvägs in i handlingen upptäckte att jag inte hatade den!


Att originalberättelsen inte gör någon resa till Mars vet jag. Att Marsfärden är ersatt med två isolerade kolonier på var sin sida jordklotet och en jättehiss som faller mellan dem är svårare att acceptera. Spontant tänkte jag på hur hett det är i jordens inre, och att det måste vara omöjligt att ta sig igenom oskadd. Flera har räknat ut att hissens hastighet (den klarar sträckan på 17 minuter) är fysiskt omöjlig, och andra har också påpekat att ett rör genom jordens flytande kärna skulle hindra magmaströmmarna och påverka våra magnetiska poler. Om filmen grundar sig på något så komplett ologiskt, hur många andra problem skall den då inte ha?

Med mina tvivel för tillfället lagda åt sidan kan jag ändå uppskatta den gedigna konstruktionen av hissen och dess närområde, och hur något som skulle kunna vara helt fantastiskt - en resa genom jordens medelpunkt! - trivialiserats till något oundvikligt - Douglas Quaids dagliga resa till jobbet. Är det något som stör mig i filmens inledning är det det myckna pratandet: om Dougs läskiga dröm, hur tråkigt livet är, hur farligt det är att mixtra med hjärnan som de där på Rekall. Jag vill att actionscenerna skall komma igång.


Och så gör de förstås det, och efter det stannar filmen bara upp för några korta, ljusa ögonblick. Det som börjar vinna mig över för filmen är den långa slagsmålsscenen när Quaids fru får reda på att han dödat tio regeringssoldater, och hon försöker övermanna honom. Kate Beckinsale är lysande som hård, intelligent och målmedveten agent, och hennes långa flygande hår gör henne extra kraftfull, som det skall vara på film.


Fighten övergår i en lång jaktscen genom den trångbodda Kolonin, där människor har byggt höjdledes och sidledes och tätt, tätt för att så många som möjligt skall få plats. Den täta stämningen i staden och de kreativa byggnationerna är också något jag tycker är snyggt gjort. Brist på utrymme har gjort att man behöver leva i lager på lager, både i den fattigare Kolonin och det välbeställda UFB, United Federation of Britain. En biljakt som följer senare visar att man inte låter bilar sväva fritt på vilken höjd de vill, utan helt förnuftigt har motorvägar på olika höjder att följa. Men allra bäst tycker jag om det intrikata hiss-systemet, där kuber rör sig i tre dimensioner mellan de plan där passagerare vill kliva på och av.


Självklart sitter jag och jämför med Schwarzenegger-filmen, och funderar i förväg på hur de skall ha löst olika vändningar i handlingen. Det blir dock aldrig mer än ett några sekunders tidsfördriv då och då. Saken är ju den att den nya filmen är tillräckligt självständig från den gamla för att man inte skall behöva sitta och jämföra. Jag trodde att jag skulle bli irriterad på Colin Farrell, men även han upprätthåller sin del av hoppandet, springandet och en förvirrad min när ting ställs på huvudet. Nej, jag är inte besviken, jag är faktiskt riktigt nöjd med den här fartfyllda actionfilmen.

Jo, en sak var det för mycket av: lens flare.

söndag 12 augusti 2012

Böcker som snart blir film

I höst kommer vi att kunna se några filmer baserade på intressanta böcker. Om man som jag tycker om att ha läst boken innan man ser filmen, rekommenderar jag ett besök på biblioteket eller i bokhandeln, om ni inte redan har läst böckerna i fråga.

Den filmatisering jag ser mest fram emot är Cloud Atlas, efter boken med samma namn av David Mitchell. Jag minns hur fascinerad jag var när jag läste boken för flera år sedan. När jag nu läste om den igen var den mer trögläst än jag kom ihåg, men det var alltså den ambitiösa berättelsen/berättelserna som stannade i mitt minne. Att filmen regisseras som ett samarbete mellan syskonen Wachowski och Tom Tykwer gjorde mig så glad så jag knappt kunde tro det var sant. De här regissörerna är ju kända för att ha egna visioner och sinne för det fantastiska. I flera månader har jag närstuderat varje bild jag lyckats snappa upp från inspelningarna. Jag tror att filmen kommer att vara litet enklare och tydligare än boken, men av vad jag har sett blir den en upplevelse.


 En annan regissör med visioner utöver det vanliga är David Cronenberg. Då jag hörde att han skulle regissera Cosmopolis, skriven av Don DeLillo som jag redan beundrar, skaffade jag och läste den ganska tunna boken. Av trailern tror jag att Cronenberg kan göra det bästa av den uppsnurrade stämningen i boken. Jag tror inte att man skall avskräckas av att det är flickfavoriten Robert Pattinson som spelar huvudrollen, för huvudpersonen är ändå en ganska irriterande typ.

Facit: Nej, Cosmopolis på film var tyvärr en besvikelse.



Jag har inte läst Yann Martels Bookerprisbelönade Berättelsen om Pi, men jag tror att jag skall hinna göra det innan filmen har premiär i december.



Och så kommer ännu en filmatisering på vad som kallats världens bästa bok, Anna Karenina av Lev Tolstoj. Jag har egentligen inget emot Keira Knightley, men jag önskar att Anna hade spelats av någon äldre och yppigare, så som hon beskrivs i boken. Nåväl, filmen ser ut att bli en delikat gräddbakelse till kärlekshistoria, och med ett premiärdatum i februari finns det gott om tid (eller kanske precis lagom med tid?) att läsa den nästan niohundra sidor långa boken.

lördag 11 augusti 2012

Stockholm Rosé av Sophia Wolf Lösnitz


Stockholm Rosé är en bok som rör sig bland Stockholms rikaste och vackraste, för huvudpersonen Destiny och hennes bästisar Daphne, Tessan och Tessans lillasyster skulle inte umgås med några andra. För egna pengar eller andras köper de dyra kläder, dricker drinkar och petar i sig några riskorn på fina restauranger. Sidorna är strösslade med statusnamn: Miu Miu, Vuitton, White Room, Riche. Förutom barerna listas många gatunamn, så att det skall märkas att pinglorna bara rör sig i innerstaden. Eller kanske så att de själva skall komma ihåg var de är.

Det händer egentligen inte så mycket i boken. Det kan verka som att det händer mycket, eftersom de alltid är på väg till någon ny bar eller event med gratis drinkar, men det eviga ramlande hit och dit på stilettklackar blir snart rutin i berättelsen. Framför allt tycker jag att snacket om märkeskläder, fina miljöer och perfekta rumpor slarvas bort. Aldrig att boken nämner hur skönt det är att ta på en dyr sidenblus som känns len mot huden, en klänning som framhäver kroppen som bäst, eller njutningen av den första klunken Margarita. Istället är alla dyra märken en lista av måsten som måste prickas av. Men det förvånar mig inte, för det är precis så det funkar för simpla hjärnor: såhär och såhär och såhär skall det vara, så blir det RÄTT, annars blir det FEL. Så funkar det ofta i småstäderna många av oss har flyttat ifrån, och även i cirklar där det är viktigt att ha koll på vad som är hippt, det må vara musik, mode eller konst.

Det genomgående temat i boken är att Destiny vill ha tillbaka sin pojkvän Ludwig. Han har lämnat henne för en nittonåring som har varit dykinstruktör i Australien. En tjej som har ett LIV! Det kan ju inte Destiny tävla med. Hon påbörjar ett sexstegsprogram för att få Ludwig tillbaka. Eftersom hon är dum i huvudet kommer hon inte på att hon skulle kunna skaffa ett liv själv och i så fall inte vara lika desperat efter att få tillbaka Ludwig. Eftersom boken aldrig bryr sig om att förklara vad som var så bra med Ludwig är det inte heller så lätt att engagera sig i Destinys haltande sexstegsprogram.

Jag börjar förstå varför personerna i den här boken (och en del andra) ägnar sig åt infodumpar kryddade med sarkasmer när de pratar med varandra. Det är för att de annars inte skulle komma ihåg vad de gjorde förra veckan. På de över fyrahundra sidor som bokens icke-handling smetar ut sig hinner tjejerna gå igenom sexupplevelser (bra och dåliga), könssjukdomar och några linor kola.

Under läsningen jämförde jag boken med några av de mest naiva sminkbloggarna, och var tacksam över att författaren ändå skrev hela meningar och någorlunda flytande. Men just som jag tänkte det kom jag till några sidor med riktigt dålig stavningskontroll, så jag tar tillbaka det.

Goda Pimm's-drinkar på Riche med en charmant engelsman. 
Jenny B kan hon också!
Jag brukar inte slösa tid på att läsa en bok utan handling och mening, men jag fick den i present av några trendkänsliga vänner och dagen efter en födelsedagsfest med rosévin kändes Stockholm Rosé som enda alternativet. Jag förstår inte syftet med boken. Då och då beter sig tjejerna extra fånigt, och då kanske det är meningen att man skall skratta, men jag kräver mer än så för att dra på smilbanden. Någon förståelse för hur skönt det är att bära Missoni och ett par perfekt balanserade Louboutin-skor ger den inte heller. Är det någon som blir lockad av bimbo-brudarnas dyra livsstil? Är Jenny B avundsjuk? Nej, jag har kanske en tiondel av vad de har och får ut mycket mer nöje av det än de verkar få.

fredag 10 augusti 2012

Iggy & The Stooges på Gröna Lund


Med Raw Power intar de scenen, följt av Search & Destroy. "Tack, fucking tack!" säger Iggy Pop innan de kör vidare med Gimme Danger. Ljudet låter bra; skrällande gitarrer, mullrande bas och trummor, men allt är balanserat så att instrumenten hörs väl, inklusive saxofon och sång. Det är man tacksam för på en konsert, speciellt när man knappt ser bandet för den stora täta publiken. Och när inte Iggy rusar fram och tillbaka på scenen ger han sig av ned mot publiken. Och så får några lyckliga i publiken komma upp och dansa kring Hans Senighet i en låt!

The Stooges och Iggy Pop är inte bara röjiga och slamriga, utan riktigt bra musiker, väl samspelta på scen och med en massa bra låtar under sina bälten. Beyond the Law, I Wanna Be Your Dog, en lätt psykedelisk 1970, Kill City och Open Up and Bleed mullrar förbi, och så går bandet av scenen, en efter en. Nej! Det finns ju så många bra låtar kvar!

Ja, de kommer tillbaka, och spelar Penetration och No Fun så det ångar om hela bandet, inte bara från den halvnakne legenden som jobbar sig igenom vattenflaska efter vattenflaska. Det är en ljus, ljummen sensommarkväll med några kyliga fläktar, och det är så skönt att få höra The Passenger. Det är inte bara ett kort set med extranummer, det kommer flera låtar, Louie Louie, och så allra sist en ominös hälsning till alla snygga svenska tjejer: Your Pretty Face is Going to Hell. Det var en riktigt bra konsert med Iggy & The Stooges.

torsdag 9 augusti 2012

The Dark Knight Rises

Christopher Nolans Batman-trilogi är den mörka kontrasten till de serietidningsgrälla Batman-filmserien som Tim Burton startade 1989. Det var precis vad som behövdes efter att filmerna blivit mindre och mindre seriösa med varje ny Läderlapp; Batman Begins med Christian Bale som en Bruce Wayne som verkligen kämpat sig fri från ett underläge och inte var rädd för att bli smutsig. Men redan i nästa film, The Dark Knight, blev tonen så cynisk att den berörde mig ganska illa. Psykopaten till Joker höll hela staden i skräck med sina spratt som lät offer och förövare blandas och bli bådadera med mönster efter de fåniga SAW-filmerna, för att låta det framstå som att vi alla är lika goda kålsupare.


Hur skall man toppa detta? Ännu en hänsynslös, skräckinjagande mördare, ledare för ett gäng av hängivna brottslingar, dyker upp i Gotham City. Steg för steg erövrar de vad de behöver för sin slutliga plan, och varje steg innebär ett spektakulärt brott i stor skala, med spillda människoliv i sina spår. Med inspiration från verkliga händelser i nutid, som upploppen i London och de instängda gruvarbetarna i Chile, tar sig filmen fram till en "folkets revolution" där skränande massor slår sönder värdesaker i välbeställdas hem och ställer dem inför improviserade tribunaler, när filmens skurk Bane låter invånarna i Gotham City skapa sin egen rättvisa.

Vi får inte se några upplopp på sjukhus och i livsmedelsaffärer, så konstigt nog verkar mat och medicin räcka under de månader detta pågår. Men i ett tillstånd av anarki, utan långsiktig planering eller pålitligt rättssystem, vill varken jag, samhällets svagaste eller Batman leva i, och det finns en deadline att arbeta mot.


Man har verkligen lyckats skapa en oerhört svår situation för Batman att försöka slå tillbaka från, och jag sitter och funderar på hur han skall lyckas. Det allvarliga läget understryks av att man istället för maffiga vyer av explosioner och fighter bjuder på ödesmättade scener och många svåra motgångar men få segrar för Batman. Utan att säga att den nästan tre timmar långa filmen känns för lång, kan jag ändå önska att inte alla huvudrollsinnehavare behövt berätta i förtroende om sin svåra barndom, hur relevant det än skulle visa sig vara för upplösningen.


Den stora ljuspunkten i filmen är Catwoman. Hennes historia börjar vid sidan om, men vävs djupare in i handlingen för varje scen. Nej, hon framstår inte som sympatisk, men intressant och mångfasetterad, och Anne Hathaway spelar henne väl. Jag unnar Batman varje möte med henne, som ett avbrott från alla ränksmidare som vill övermanna, krossa och förstöra med outsinligt hat och kraft.

Många tycker om Christopher Nolans Batman-filmer för att de är så mörka. Jag förstår dem, och tycker att Batman Begins var en pärla, men värjer mig mot den tilltagande cynismen i de andra. När så många bra actionfilmer haft premiär i sommar hamnar inte The Dark Knight Rises bland de tre bästa för mig.


onsdag 8 augusti 2012

Sommarkonsert nummer ett i Konserthuset

Venezolanen Ilyich Rivas är endast 19 år gammal, men har redan lång erfarenhet av att dirigera. Till första konserten efter sommarlovet var han inbjuden för en rivstart med Kungliga Filharmonikerna. Antonín Dvoraks Åttonde symfoni i G-dur (1889) är en god illustration av sommaren. I den första naturlyriska satsen kvittrar flöjter som fåglar, och klangerna vittnar om ett skönt landskap. Några slaviska tonfall finns också med, och det tycker jag om, som så ofta. Orkestern och dirigenten tar god vara på de harmoniska partierna. Så piskas det goda vädret upp till ett crescendo, ett oväder värre än sommarregnet på Kungsgatan utanför. Symfonin rör sig vidare med stor nyansrikedom, och mynnar ut i en dansant sista sats, Allegro ma non troppo, där ett tema upprepas med god variation, fyllt av glädje.

Därefter följde Symfoniska danser ur West Side Story (1960) av Leonard Bernstein. Jag kunde svära på att akustiken förändrades när orkestern började spela, så djupt inpräglad i musiken är känslan av att vara i New York! Ibland tyckte jag att orkestern var litet trögrörlig i jämförelse med den energiska musiken, men det blev aldrig något stort problem. Musikerna verkade också tycka om att spela Bernstein. Framför allt stod den kompetenta slagverkssektionen för det framåtdriv som behövdes. Och melodierna, vackra och välkända, är ju underbara att lyssna på! De symfoniska danserna är ett komprimat av West Side Story. Att höra dem väcker en längtan efter att få höra hela musikalen, men de är också en fullgod lyssning i sig själva. Med Mambo som extranummer blev det också en riktig höjdpunkt till final.

måndag 6 augusti 2012

Kraken av China Miéville

De djupa, djupa oceanerna och landskapen på havens bottnar är inte helt utforskade än, och ingen vet vad som döljer sig längst nere i det täta mörkret. När människan har kartlagt det mesta av kontinenterna kan vi fortfarande fantisera om enorma monster långt under vattenytan. Forna tiders sjömän (och landkrabbor) drömde mardrömmar om kraken, den enorma bläckfisk som kunde dra ned hela skepp i djupet med sina långa tentakler. Även bläckfiskar i mindre storlek är skrämmande för att de är så främmande och annorlunda mot oss däggdjur.

I China Miévilles bok Kraken möter vi Billy Harrow, marinbiolog och expert på mollusker på Londons naturhistoriska museum. De har ett exemplar av en jättebläckfisk som Billy själv hade ansvar för att behandla och konservera. Han leder gärna grupper på visningar av muséets känsliga exemplar, de som inte ställs ut dagligdags, och den stora upplösningen är när gruppen till sist kommer till salen där de får se jättebläckfisken. En del besökare med besynnerliga knappar på rockuppslaget verkar litet extra intresserade. Att det finns en kyrka med människor som dyrkar kraken som gudar är inte det konstigaste av allt vad Billy upptäcker, efter att han och gruppen han guidar kommer in till salen och finner behållaren tom och den tolv meter långa varelsen borta.

Det som utvecklar sig är inte en berättelse om modiga sjömän, bestyckade farkoster på stormiga hav och sugkoppsförsedda tentakler som närmar sig ur djupet. Boken Kraken handlar (som vanligt!) om China Miévilles favoritämne, staden London och allt udda som försiggår där, speciellt det som vanliga människor inte hinner märka. Det finns fler företeelser och varelser än kraken som kan vördas och användas för magi, och staden London själv har sina egna uttolkare och siare.

Londonpolisen har en liten avdelning som sysslar med brott med övernaturliga inslag. Till en början stör jag mig på en av deras medlemmar, en snabbsnackande ung tjej med håret och uniformen i oordning. Efter några kapitel förklaras det att hennes (låt vara begränsade) magiska förmågor fungerar just bara när hon använder dem slarvigt. Det är en fascinerande idé som får mig att börja uppskatta hennes ihoprafsade tricks och rappa käft.

Idéer är något som China Miéville alltid har haft gott om. I varje kapitel myllrar det fram tillräckligt många nya kräk och krafter för att kunna utgöra grundvalen för en egen bok. Det är ett spännande överflöd, men det blir faktiskt för mycket. Jag önskar att Miéville stramade upp sitt berättande mer, som i The City & The City, för med alla nya besjälade entiteter blir handlingen ofokuserad.

Fast delvis tror jag att det är det som Miéville vill visa. När Billy och hans medhjälpare försöker lösa mysteriet med vart bläckfisken tog vägen, dyker det upp nya spelare bakom varje hörn; företeelser och människor man aldrig kunde ana att de hade eget liv har dessutom övernaturliga krafter och hängivna lärjungar. Deus ex machina sker gång på gång... och vem av dem har fört bort kraken, och för vilket ondsint syfte?

Flera av huvudpersonerna förblir ganska anonyma för mig genom hela boken. De som har fastnat i minnet är Collingswood, den rappkäftade polisofficeren, och en fackföreningsorganisatör som startade upproret i dödsriket. Och så Goss och Subby. De två är hantlangare till en av den magiska under världens bossar, de är inte själva bossen. Men de är så mycket mer otäcka eftersom de hela tiden obevekligt och oberört utför sina uppdrag att skrämma, tortera eller mörda. Goss' hot är inlindade i en svada som låter som vanligt småprat, men redan från boksidorna stiger den skrämmande kyla som omger dem, den som gör att ingen vågar ingripa ens när de dyker upp på öppen gata, i dagsljus, mitt bland andra människor.

Som sagt tycker jag bäst om när China Miéville håller litet igen på fantasierna, och därför tycker jag inte att Kraken hör till hans allra bästa böcker. Men vilken bild av London den målar upp! Under varje gatsten en möjlighet, bakom varje vägg ett hemligt sällskap. Därtill är den på samma gång en drift med och en ömsint skildring av organiserade religioner och de troende. Kraken är så spännande och underhållande att man kan tappa andan.

Fler böcker av China Miéville:
King Rat
Perdido Street Station
The Scar
Iron Council
Looking for Jake and other stories
The City & The City 

lördag 4 augusti 2012

The Amazing Spider-Man 3D

Spindelmannen har varit en hjälte för många tilltufsade nördar i flera decennier - han är en av dem, men får superkrafter och kan ge sig ut i stadens natt med nytt mod. De Spindelmannen-filmer som kom för bara några år sedan var sympatiska äventyrsfilmer, men 2012 års omstart rotar sig djupare i nörd-identiteten.


Andrew Garfield är ett bra val till att spela huvudrollen, Peter Parker. Han är skranglig, rufsig i håret och ryckig som en osäker tonårspojke. Peter Parker är smart men det hjälper inte när skolans mobbare går på honom. När man är i puberteten och försöker hitta sig själv hjälper det inte heller att ens föräldrar försvann när man var fyra, inte ens om man uppfostrat av kärleksfulla onkel Ben och tant Mary (Martin Sheen och Sally Field). När han hittar sin fars gamla forskningspapper dras han till Oscorp där faderns tidigare kollega Dr. Curt Connors (Rhys Ifans) arbetar. Och nyfikenheten gör också att han blir biten av en genmanipulerad spindel. Aj!



Det här är verkligen en film om att växa upp och komma till rätta med sig själv. De övermänskliga förmågor som blir spindelbettets konsekvenser överraskar den unge Peter. Puberteten är svår för många, men de här klibbiga utsöndringarna och den nyvunna styrkan är något utöver det vanliga. Därför är det uppfriskande att få se hur Peter, vingligt till en början, studerar sig själv och tränar och tränar för att bli riktigt bra på det han nu kan. De här flyg-scenerna är inget mot vad som komma skall, men rörande och spännande på sitt eget sätt. Andra fantasier som Peter Parker lever ut är att jaga brottslingar, rädda människor och ha en hemlig hjälte-identitet som han till slut kan avslöja för flickan han är kär i. Det är bra att filmen visar att det han tror skall vara svartvitt inte är så enkelt som han först trodde.



Det som bet Peter Parker var ett halvfärdigt forskningsprojekt med stora möjligheter till framgång eller katastrof. Forskningschefen Dr. Connors och hans mystiske finansiär, Oscorp-ägaren Norman Osborn, har båda personligt intresse i att experimenten lyckas, till vilket pris som helst. Här börjar "vetenskapen" bli till hokus-pokus, något som driver handlingen framåt genom spännande men inte särskilt logiska steg.

Det må vara hänt, så länge specialeffekterna är maffiga. Och det är de! Spindelmannens träning på mänskliga skurkar har gjort honom redo för att ge sig på den stora ödlevarelse som börjar skrämma och skada människor och byggnader i New York. I hisnande scener kastar sig Spider-Man mellan skyskrapor och lyftkranar, och slåss modigt mot den stora galna ödlan medan allt faller sönder kring dem, allt i en svart New York-natt upplyst av stadens ljus.



Rhys Ifans är en skådespelare som brukar göra bra ifrån sig, men här får han inte rum att bli trovärdig, och det är synd. Emma Stone som drömflickan Gwen Stacey är bra, men litet för gammal för rollen. Men eftersom filmen håller sig så nära Peter Parker; hans kvarter, hans tankar, hans sökande, hans träning och slutligen hans briljanta luftfärder, eftersom Andrew Garfield är så bra i alla de här aspekterna, så blir det en bra actionfilm som känns i magen på flera sätt.

fredag 3 augusti 2012

Trettondagsafton med Teater Iris

När Viola (Frida Liljevall) spolas i land i lilla Illyrien (Café Lyran) efter ett skeppsbrott, byter hon identitet till pojken Cesario för sin säkerhets skull. Men det är ju då alla förvecklingar startar! Som page hos hertig Orsino (Anders Menzinsky) skickas hon till den avvisande Olivia (Ellen Bredefeldt), och väcker snart förvirrande känslor hos dem båda. Hur skall det här gå? Som tur är har ju Viola en tvillingbror, Sebastian, så flera par har en chans att gå jämnt upp, men innan dess hinner många förvecklingar röras ihop innan de vecklas upp igen.

Det är utmärkt att Teater Iris väljer att sätta upp Shakespeares förväxlingskomedi på det intima och välkomnande Café Lyran. Deras skönt teatraliska stil i skådespeleri och regi är precis rätt för den här osannolika handlingen, och med perfekt komisk timing gör de varje ögonblick till ett nöje. Varje rollkaraktär är unik och varje skådespelare är en viktig kugge i hjulet: Orsino och Cesario som förundras över sin växande attraktion, Olivia som såväl sörjer som förför med stor intensitet, den evigt irriterande Malvolio (Björn Holmér) med sina gula strumpor, och så den intrigerande suputen baron Tobias (Bo G Lyckman), listiga Maria (Erika Blix) och den härligt fjompige baron Andreas Blek af Nosen (Dick Eriksson).


Skådespelarna och regissör Patrik Berger har hittat precis rätt ton för den huvudlösa handlingen. I deras händer blir den aldrig fånig, utan en skickligt ihopsatt bagatell full av humor. De är väl sammantrimmade och replikerna studsar som ett klapp-klapp-spel. Det är en stor glädje att få komma till klassiska och skönt belägna Café Lyran och bli road så furstligt, och jag hoppas att många kommer att ta sig tid till det under teaterns sensommarsäsong!

Länk till Teater Iris sida om Trettondagsafton

Foto: Anders J Larsson

torsdag 2 augusti 2012

The Brooklyn Follies av Paul Auster

När boken börjar har Nathan Glass flyttat till Brooklyn för att dö i stillsamhet. Han är pensionerad från sitt arbete som försäkringstjänsteman, och kvar i förorten lämnar han sin cancerdiagnos, frun han skilt sig från och dottern som han sårar när hon försöker visa omtanke om honom. Allt vittnar om att han är en sur gubbe, en som kunnat småprata och vinna främlingars förtroende men avfärdar sin närmaste familj med några nedsättande ord.

Men planerna att dö i lugn och ensamhet rubbas när han möter sin systerson Tom. Den en gång så lovande litteraturstudenten har lämnat sin doktorsavhandling oavslutad, kört taxi i några år, lagt på sig mycket vikt och nu hamnat i någorlunda balans som assistent i en bokhandel. Genom berättaren Nathan får vi höra Toms historia, och dessutom den lika engagerande historien om Harry Brightman, mannen som äger bokhandeln. Nathans fördjupningar och omsorg om detaljerna i männens livsöden är värmande, men skaver mot hur kallt vi nyss läste att han talade om sin exfru och dotter.

Nathan och Tom återupptar den vänskap de hade sedan Tom var barn, och Nathan känner ett ansvar för att knuffa Tom tillbaka ut i världen han håller på att gå i ide från. Jag slås av hur exklusivt manlig deras gemenskap är, som två förvuxna pojkar som ser kvinnor som en annan sorts och i stort sett obegripliga människor. Kvinnor är föremål för deras beundran på litet avstånd, eller är dominanta husfruar att hålla sig på undan från, eller glamourösa yrhättor - i vilket fall som helst är de omöjliga att förstå eller tala med som en jämlike.

Den kvinnovarelse som kommer in i deras liv och rör upp en virvelvind är Lucy, Toms systerdotter, ett oskyldigt barn som till råga på allt vägrar att tala och berätta sin historia. I alla fall startar hennes ankomst ett händelseförlopp som blir intressant och avgörande för allas öden. Nathans sakliga berättarröst tar handlingen över kullar och dalar som egentligen döljer djupa tragedier, men som aldrig stör bokens stadiga lunk.

Till sist har allas liv pusslats samman till något gott, och det är jag glad för - jag unnar människorna i berättelsen att hitta sin egen ficka av lycka i livet. Men genom hela boken är det Nathan själv som är mysteriet. Från att ha varit okänslig och hänsynslös mot sina allra närmaste blir han en välvillig facilitator för andras lycka och vinner själv sin del av lyckan i processen. Hur kunde det ske, och så snabbt? Det Auster skrivit visar inte på någon utveckling av Nathans personlighet. Det startade med hans bromantiska bekymmer för Tom. På bokens sista sidor har hans liv och lokaler intagits av kvinnor och deras nipper, och han är nog lyckligare, även om han inte kan säga det rent ut. På så sätt blir Nathan ett porträtt av den sure gubben som kan vara vänlig om han får känna sig viktig och får ta till sig nymodigheter i sin egen takt. Visst finns han, och i många exemplar. Det är nog få som får samma chans att ge sig ut på äventyr och ställa allt till rätta. Vi får hoppas att de sura gubbarna ser möjligheter att hjälpa till och få känna sig nöjda även om livet inte blir så spännande som i Brooklyn.

Fler böcker av Paul Auster:
City of Glass
The Locked Room
Ghosts