onsdag 29 februari 2012

Ai Weiwei på Magasin 3

Det första jag ser när jag kommer in till salarna med Ai Weiweis konst är den berömda högen med solrosfrön. Jag har sett den på bild flera gånger förr, och jag har sett en liknande hög på Tate Modern. Vad jag tänker på den här gången är inte främst arbetet som legat bakom att skapa alla individuellt målade frön. Istället ser jag på hur alla solrosfrön ser likadana ut på avstånd, men på nära håll har individuella mönster och inte är kopior av varandra. Tankarna går dels till landet Kina, med sin befolkning på över en miljard, och dels till hela världen som blir mer känd och mindre exotisk ju mer vi reser. Det är helt klart positivt att lära känna andra världsdelar, men när man tänker på hur många platser och människor som finns och som vi skulle kunna möta kan man få svindel. Hur skall man kunna känna sig som en unik individ när alla ens personlighetsdrag säkerligen finns hos hundratals andra människor? Hur skall ett konstverk kunna bli unikt och säga något när "allt" redan har gjorts?


När jag vänder mig åt sidan och ser de tre filmerna som projiceras på väggen fortsätter mina tankar att röra sig kring det här. De två yttre filmerna visar en motorväg, inspelad snett uppifrån med stillastående kamera (kamerans utgångspunkt växlar varje minut). Man ser trafiken hastigt forsa fram i flera filer. Vid sidan om vägen syns höga hus och några landmärken. Men det går inte att läsa texten på trafikskyltarna eller bilarnas registreringsskyltar, och husen och landmärkena är inte typiska för någon stad eller något land. Filmerna skulle kunna visa vägar i London, Rom eller Odessa. Eller Peking, där de faktiskt är inspelade.

I filmen som visas i mitten är det lättare att gissa var man befinner sig. Där sitter kameran innanför bilens vindruta, och medan vi följer trafiken ser vi kinesiska tecken på skyltarna och några byggnader som verkar höra hemma i Kina. I vindrutan hänger också ett rött tur-föremål som ser kinesiskt ut.

Jag ser på alla bilar som rusar fram och tänker på människorna som sitter i dem. De är en del av staden. De jobbar och handlar och bygger upp livet i staden, och staden ger dem en plats att leva på. Är det en god plats? Ai Weiwei är inte så säker på det. Jag är i princip positiv till stora städer som drar till sig ännu fler människor och växer, främst för att storstäder erbjuder fler arbetstillfällen, lukrativa eller inspirerande (eller slitiga), och fler möjligheter till att inrätta sitt liv som man vill, materiellt och i hur man roar sig. I Beijing-filmerna ser man visserligen hur enformigt det livet kan vara, och hur det blir likadant över hela världen.

I en liten smal bok (låg och bred) med svarta sidor och fotografier i en rad i bredd visar Ai Weiwei bilder inifrån samma bil med samma röda tur-tecken i vindrutan, men nu kör han på småvägar. Envåningshus, små gårdar, träd intill gatan - självklart är de miljöerna mer inbjudande än motorvägarna. Och jag tycker det är illa när lokala kinesiska makthavare river gamla hus och vräker invånarna för att kunna smälla upp höga nybyggen. Men jag vill ha en stad som innehåller både pittoreska kvarter och motorvägar.

Magasin 3:s utställning av Ai Weiwei innehåller ett antal stora verk som ställer frågor om konstens värde och betydelse. Flera av dem är intressanta att se på och fundera över. Det märks att Ai Weiwei är en person som reflekterar över människans villkor i världen idag, och jag beundrar honom som vågar gräva i och rapportera om korruption hos kinesiska myndigheter. Att han kidnappas och anklagas för skattebrott och andra påhittade brott borde vara fruktansvärt pinsamt för Kinas regering. Jag tycker inte att själva konstverken är särskilt minnesvärda, men frågorna de ställer är intressanta.

Länk till Magasin 3:s sida om utställningen

söndag 26 februari 2012

Oscarsgalan 2012


När det inatt åter är dags att dela ut Oscarsstatyetter, är det många av de nominerade filmerna och skådespelarna jag inte har sett. Framför allt önskar jag att jag hade hunnit se The Artist, Albert Nobbs, Nader och Simin - en separation och Hugo Cabret, och dessutom att såväl Martha Marcy May Marlene och Shame hade blivit nominerad till bästa film och bästa huvudroller. Detta gör att mina önskningar om pristagare bara är halvt underbyggda, men här kommer de ändå.

Bästa manliga biroll
Kenneth Branagh i My Week With Marilyn
Jonah Hill i Moneyball
Nick Nolte i Warrior
Christopher Plummer i Beginners - Grattis!
Max Von Sydow i Extremt högt och otroligt nära

Jag är ingen stor kännare av Sir Laurence Olivier, och kanske borde jag fråga någon som är det, men jag tyckte att Kenneth Branagh gestaltade honom väl. Men även Max von Sydow var en av de få som gjorde väl ifrån sig i en annars haltande film.

Bästa kvinnliga biroll
Berenice Bejo i The Artist
Jessica Chastain i Niceville
Melissa McCarthy i Bridesmaids
Janet McTeer i Albert Nobbs
Octavia Spencer i Niceville - Stort grattis!

Melissa McCarthy var udda och rolig på ett trovärdigt sätt i den superroliga filmen Bridesmaids. Men såväl Octavia Spencer som Jessica Chastain hade svåra roller i Niceville som de spelade riktigt väl. Jag hoppas på att Octavia Spencer vinner.

Bästa skådespelare
Demian Bichir i A Better Life
George Clooney i The Descendants
Jean Dujardin i The Artist - Grattis!
Gary Oldman i Tinker Tailor Soldier Spy
Brad Pitt i Moneyball

George Clooney var inte alls dålig i The Descendants, och hade han varit det skulle filmen varit erbarmligt dålig. Men på något sätt var han inte helt och hållet där i känslorna. Jag hoppas på den tillknäppte, analyserande Gary Oldman istället.

Bästa skådespelerska
Glenn Close i Albert Nobbs
Viola Davis i Niceville
Rooney Mara i The Girl With the Dragon Tattoo
Meryl Streep i Järnladyn - Grattis!
Michelle Williams i My Week With Marilyn

Meryl Streep var mycket bra i Järnladyn, både som en kraftfull och som en försvagad Margaret Thatcher. Men Viola Davis spelade den viktiga rollen i Niceville utan att falla över i vare sig melodrama eller hat. Hon var värd en Oscar redan för Doubt, och jag hoppas att hon får den nu.

Bästa regi
Woody Allen för Midnight in Paris
Michel Hazanavicius för The Artist - Grattis!
Terrence Malick för Tree of Life
Alexander Payne för The Descendants
Martin Scorsese för Hugo Cabret

Tree of Life hade en poetisk inledning och flera goda scener, men var mycket rörig däremellan. The Descendants tippade litet hit och dit ibland. Men Midnight in Paris tog sin osannolika historia på så härligt allvar utan att förlora humor och energi, så jag önskar att den vinner.

Bästa originalmanus
Midnight in Paris - Grattis, Woody Allen!
Margin Call
Nader och Simin - en separation
The Artist
Bridesmaids

Eller kanske kan Woody Allen vinna för bästa originalmanus? Det är verkligen originellt, och underhållande men ändå tänkvärt.

Bästa manus efter förlaga
The Descendants - Grattis, välförtjänt!
Hugo Cabret
The Ides of March
Moneyball
Tinker, Tailor, Soldier, Spy

Tinker, Tailor, Soldier, Spy vore absolut värd priset. Men å andra sidan har den skalat av väldigt mycket av historien, vilket var nödvändigt för att göra filmen så tight. En bok kan innehålla så många fler detaljer, bifigurer och sidohistorier som gör berättelsen rikare. Till skillnad från Niceville, där mycket hängde kvar i luften, tog The Descendants till vara på det och gav en inblick i en större väv av händelser och människoöden. Oscar får gärna gå till den.

Bästa film
The Artist - Grattis igen!
The Descendants
Extremt högt och otroligt nära
Hugo Cabret
Midnight in Paris
Niceville
Moneyball
War Horse
Tree of Life

Det är roligt att Tree of Life är nominerad till bästa film. Den var som sagt poetisk och nyskapande, men hade också en konstig sensmoral som den ville skriva oss på näsan. Tyvärr har jag ju alltså bara sett hälften av filmerna, men av dem är det hela tre stycken som har betytt litet mer för mig: The Descendants, Midnight in Paris och Niceville. Ingen av dem är lika stark som t.ex Hurt Locker, Inception, True Grit eller Winter's Bone. Jag hoppas att Hugo Cabret står för den stora bio-upplevelsen och att den i så fall vinner. Jag önskar att Tinker Tailor Soldier Spy varit nominerad, för då hade jag hoppats på den. Men i brist på annat får gärna någon av Niceville, Midnigt in Paris och The Descendants vinna.

Det är bra att en svensk TV-kanal sänder hela Oscarsgalan inatt, men det är dåligt att de låter de överskattade Fredrik och Filip tjattra sönder den i år igen. Därför kommer jag inte att stanna uppe och se underhållningen, även om det var spännande och roligt det året jag gjorde det. Resultatet får bli en överraskning imorgon bitti!

Uppdaterat:
Här är en site som har gjort kusligt bra förutsägelser om vilka filmer och skådespelare som skulle vinna ikväll.
Och inte nog med det, de har även förutspått nominerade och vinnare i alla kategorier för de närmsta fem åren. Hmm, undrar om det gömmer sig en flygande DeLorean någonstans i bakgrunden...

lördag 25 februari 2012

Schuberts pianosonater i Allhelgonakyrkan, första konserten

Häromåret önskade jag mig en Schubert-festival, rusig efter Mahler-festivalen i Konserthuset. Det tog några år, men nu uppfylls min önskan av den sympatiska föreningen Kammarmusikens vänner, när Bengt Forsberg spelar flera av Franz Schuberts pianosonater under det närmaste året.

På väg upp mot konsertrummet, Allhelgonakyrkan, lyser fönstren vackert i kyrkans silhuett mot natthimlen. Kyrksalen är varm och publiken gör sig hemmastadd i de hårda träbänkarna.

Det första verket, Sonat i Ess-dur D568 (1817) skrevs av en endast tjugoårig Schubert. Det börjar glatt och enkelt, inbjudande och nästan dansvänligt i första satsen. I de nästföljande satserna tillkommer mer svärta, och i den sista satsen balanseras det beslutsamma tempot av eftertänksamhet i harmonierna. Ännu mer av den sköna balansen hörs i nästa verk, Adagio ur Sonat i C-dur D613 som skrevs året efter. Musiken är både mer säker och mer vågad i melodin.

Men efter paus kommer sonaten som påminner mig om varför Schuberts musik berör mig så djupt. Sonat i G -dur D894 skrevs 1826, alltså med ytterligare nio års erfarenhet av livet och av att komponera. Redan från första tonen är musiken så rik på känsla och betydelse. Harmonierna är vågade, musiken växer och sjunker i nyans, och pianots omfång och klang begagnas kunnigt av kompositionen. Detta kräver också en kunnig och inkännande pianist för att göra musiken rätt, och Bengt Forsberg är rätt man vid flygeln. Utan ansträngning binder han samman de drillande, virtuosa partierna med de reflekterande och de som är mättade med stora känslor. Sonaten är inte hopp-lös, men den uttrycker en melankoli som är överjordiskt skön.

Som extranummer och uppiggande avslutning fick vi ett av Schuberts kortaste verk, Albumblad, en hälsning till en vän. Jag ser fram emot att komma tillbaka för fler Schubert-sonater under året.

Schuberts pianosonater, andra konserten

Länk till Kammarmusikens vänner med kalendarium

fredag 24 februari 2012

Onkel Vanja på Stadsteatern

Förutom halmbalarna på golvet är Klarascenen tom; man ser ställverk, sladdar, riggar för ljussättning och detaljer till scenbygge längs väggarna. Det är tillräckligt mycket för att påminna om allt arbete som pågått och pågår för att hålla jordbruket igång. När skådespelarna ställer sig på rad längs scenkanten ser man på kläderna vilka som arbetar med kroppen, och vilka som kommit till gården och vänt upp och ned på dygnet genom att prata hela nätterna och sova till mitt på dagen (professorn och hans unga hustru).


I första akten av Eirik Stubøs uppsättning av Tjechovs Onkel Vanja belyses de stora frågorna. Både Vanja (Magnus Krepper) och hans vän doktor Astrov (Shanti Roney) är i den åldern när de börjar se att de kanske inte får någon belöning för det hårda arbete de lagt ned under sina liv. Vad är meningen med livet, hur lämnar man efter sig ett gott levnadsverk, hur skapar man något som förbättrar livet för människor hundratals år fram i tiden? Astrov har förhoppningar om att skogen han sköter skall kunna förädla sinnena hos människorna i dess närhet, en inställning som stämmer med den nästan mytiska roll skogen haft i den ryska självuppfattningen. Vanjas systerdotter Sonja (Sara Jangfeldt) är också ung och full av energi, och entusiastisk inför Astrovs planer.


Men Vanja själv har redan börjat bli trött på livet han lever. Han jämför sig med sin svåger, Alexander Serebrjakov (Sten Ljunggren), som har levt ett upphöjt liv som konstprofessor. I sitt missnöje dissekerar Vanja Alexanders liv och avfärdar det han åstadkommit. Med så stränga mått är det svårt att veta vad som kan tas för ett väl använt eller lyckligt liv. På samma sätt avfärdar Astrov professorns sysslolösa hustru (Jelena) Petronella Barker, samtidigt som han fascineras av henne. Att de här diskussionerna hålls i mjuk, resonerande ton gör dem lätta att ta till sig och reflektera över, och Magnus Krepper och Shanti Roney är fullkomligt grundade i sina roller och helt trovärdiga.

Pjäsen är uppdaterad till modern tid i språket och i personernas moderna klädsel, och det är bra. Ändå har den behållit en stämning av tiden den skrevs, mycket genom de retoriska frågorna om hur man om hundra år kommer att se på det arbetsamma liv som framställs på scenen. På det sättet blir frågeställningarna både tidlösa och ändå fullkomligt aktuella för oss idag.


I andra akten kryper handlingen under skinnet på människorna. Besvikelserna blir personliga och påtagliga. De kloka, reflekterande männen Vanja och Astrov är ändå vanliga människor, svaga och ganska dumma. Och hur klok man än är, finns det människor omkring en som påverkar ens liv på gott och ont. Med goda skådespelare och god regi balanserar uppsättningen de stora livsfrågorna mot den lilla människans öde, och det är mycket sevärt.

Länk till Stadsteaterns sida om Onkel Vanja

Fotnot:
På scenen förekommer fyra höns och (minst) en anka. De är fluffiga och fina och bidrar till en jordnära stämning. Dessutom släpper de då och då bajsklickar, som luktar ända upp till de främre raderna och får oss att hoppas att skådespelarna inte trampar i smeten. Men de har säkert övat för alla eventualiteter!

Foto: Carl Thorborg

torsdag 23 februari 2012

Extremt högt och otroligt nära

När jag läste Jonathan Safron Foers hyllade bok Everything Is Illuminated blev jag mycket besviken. Jag fick känslan av att Safron Foer tänkt ut historier och personlighetsdrag som skulle vara småroliga och sorgliga på samma gång, och pusslat ihop dem för att göra största möjliga intryck. Jag tror inte att det var cyniskt kalkylerat, men jag kände mig ändå lurad. Som att han ville vara den store släktkrönikören och skröneberättaren, men inte kom under skinnet på sina personer utan använde dem som marionetter.


Filmen Extremt högt och otroligt nära är baserad på Jonathan Safron Foers bok med samma namn, och jag får samma känsla när jag ser den. Personerna är en samling manér, men de udda dragen skapar inte en sammanhållen personlighet. Pappan (Tom Hanks) är fantastiskt omtänksam och fantasifull och rycker på axlarna på ett skojigt sätt. Pojken Oskar (Thomas Horn) är noggrann, envis och uppfinningsrik på sitt eget sätt. Mamman (Sandra Bullock) är helt förkrossad av sin sorg. Alla tre är mycket goda skådespelare, men alla är också fångade i rutorna som bestämts av boken, replikerna och regin och blir sämre än vad de skulle kunnat vara.


Snäppet bättre är Max von Sydow i rollen som grannen som följer med Oskar på hans expeditioner; långsam av ålder, stum, egensinnig, men ändå med en vilja att förstå Oskar. Det är också fascinerande att få en glimt in i livet för de människor som Oskar söker upp, och självklart får jag ont i hjärtat av att tänka på sorgen efter pappan som dog i elfte september-attacken. Men filmen berörde mig inte i själen. Det var som att se en spelledare flytta pusselbitar över filmduken, alldeles för säker på att alla bitar kommer att passa ihop på slutet, fast med några twister här och där. När jag skulle somna på kvällen kom jag knappt ihåg att jag varit på bio tre timmar tidigare.


tisdag 21 februari 2012

The Dervish House av Ian McDonald

Det första i boken The Dervish House som är sällsamt är miljön och namnen. Jag har aldrig varit i Istanbul, men av Orhan Pamuks böcker har staden och de turkiska namnen redan laddats med historia och gamla mysterier. Det andra märkvärdiga är den avancerade tekniken som tagit plats i samhället. Utan någon närmare beskrivning gissar man att den ceptep som alla bär med sig är mer avancerad och integrerad version av mobiltelefon. I kapitel efter kapitel nämns också fler och fler användningar av nanoteknik - avancerade robotar, kunskapsöverföring genom ett handslag, till och med som ett tillfälligt uppåttjack som börsmäklare snortar inför ett viktigt möte.

Men det mest extraordinära är den islamska andevärld som dyker upp i vardagen för Necdet, en av huvudpersonerna. Enstaka visioner blir till svärmar av djinner som leder honom till Hizir, det gröna helgonet med förhistorisk visdom och kraft att hjälpa människor i fara. Det religiösa temat i boken är inte entydigt. Ian McDonald visar hur personer förhåller sig till religion och hur den genomsyrar samhället. Religiösa artefakter från de olika världsreligionerna får samma laddning som de exotiska turkiska namnen och platserna.

När man älskar science fiction får man ofta hålla till godo med illa skriven prosa för att få sin beskärda del av Robotar, Rymdskepp och Tidsresor; miljöskildringar som antingen är stereotypa eller överdrivet blommiga, personskildringar som är karikatyrer, speciellt vad gäller kvinnorna. Men inom alla de områdena skriver Ian McDonald insiktsfullt och övertygande. Hans beskrivningar av Istanbul, både snabba språngmarscher genom trånga genvägar och stämningen på husdjursmarknaden, är rika och initierade.

Framför allt är människorna i Ian McDonalds berättelse individer med egna personligheter och drivkrafter. Leyla är flickan från byn som skaffat en marknadsutbildning och springer på sina höga klackar till möten för att få en seriös anställning. Det äkta paret Adnan och Ayşe möts i sin heta, äkta kärlek, och har samtidigt spännande, kanske livsfarliga uppdrag som de inte avslöjar för varandra.

Utan att vara huvudsaken i boken, är det så att alla huvudpersoner bor i samma hus, det gamla dervisch-huset vid Adem Dede-torget. När handlingen närmar sig sin upplösning börjar också deras egna livstrådar att tvinnas samman till något som skulle kunna bli katastrof eller lycka för en eller flera av dem. De parallella historierna gör att det alltid finns något man vill läsa mer om. Jag är djupt imponerad av The Dervish House, och jag vill läsa mycket mer av Ian McDonald.

söndag 19 februari 2012

Filharmoniker och tonårsverk i närbild

Bengt Forsberg
De två första verken vi fick höra idag hade komponerats av sextonåringar, inledde den sympatiske pianisten Bengt Forstberg med att berätta. Därefter spelade han pianokvartetterna tillsammans med sina likaledes begåvade filharmonikerkollegor, Patrik Swedrup (violin), Nadine Jurdzinski (viola) och Mikael Sjögren (cello). Men den underbara musiken lät varken omogen eller brådmogen, utan fullödig på alla sätt.

Det första stycket av Gustav Mahler lät till och med nostalgiskt utan att det kändes sökt. Det var en pianokvartettsats (från 1876-78) som aldrig blivit fullbordad till en hel kvartett med flera satser, dessutom Mahlers enda kammarmusikverk. Så synd, för det var ett verk som gav mersmak, från de inledande spännande pianoklangerna genom hela den variationsrika satsen.

Därefter följde en pianokvartett som den tonårige William Walton skrev 1918. Han var inspirerad av många av den nya tidens kompositörer, men hans musik var ännu lika atonal som den senare skulle komma att bli. Det här var expressiv musik, snarast naturlyrisk men inte alls stillsam och ljuv, utan som en natur av höst, storm och kyliga dagar. Varje sats var som en ny överraskning till form och tempo, och ändå var verket väldigt vackert och lättlyssnat.

Tänk att Camille Saint-Saëns Pianokvartett nr 2 B-dur (1875) kunde låta så tung och traditionell! Men ganska snart glömde jag de tidigare verken i konserten och fångades av energin i kvartetten. I ett par av satserna använde Saint-Saëns melodislingor från kända psalmer, lät dem vandra mellan stämmorna och kastade sedan ut musiken i porlande uppfinningsrikhet. De fyra musikerna var väl samspelta och förtrogna med musiken. De gav musiken en fin tyngd och gjorde att kontrasterna i kmpositionen inte skavde mot varandra. Jag är väldigt glad över konsertserien Filharmoniker i närbild, som låter oss få upp ögon och öron för vilka kunniga och engagerade musiker våra Kungliga Filharmoniker är!

lördag 18 februari 2012

Meta4 String Quartet i Grünewaldsalen



För fyra år sedan var den unga finska stråkkvartetten Meta4 i Konserthuset och spelade ett helnordiskt program. Nu återvände de med ett nytt och varierat program. Det första stycket de spelade var Stråkkvartett nr 6 ”The Terror Run” op 92 (2010) av Jouni Kaipainen. Styckets titel och inspiration kommer från en bok av Mary Wesley, men jag bortsåg från det jag kände till om novellen när jag lyssnade. Det var ett energiskt och krävande stycke, men också roligt. Allra bäst tyckte jag om det hetsiga crescendot på slutet. Det följdes av några fraser i den allra tystaste pianissimo. Om jag kände till handlingen i novellen skulle det kunna vara fruktansvärt, men jag tyckte faktiskt att det lät modigt och hoppfullt. Hoppas att jag inte har fel!

Därefter följde Stråkkvartett e-moll op 121 (1924) av Gabriel Fauré, hans enda stråkkvartett och sista verk i livet. Fauré är en kompositör jag älskar, för att hans harmonier och harmoniskiftningar innehåller en blandning av skönhet och smärta som gör dem överjordiskt vackra. Så även den här kvartetten. I första satsen, Allegro Moderato, turas ensemblen om att föra fram melodin. Andra satsen är ett Andante som ändå har en tydligt drivande rytm men ett stort mått av Weltschmerz som tar över mer och mer. I sista satsen, Allegro, får cellon bära viktiga delar av musiken, och nu leder den framåtdrivande styrkan tack och lov över i en hoppfull och skönt ljudande final.

Efter Fauré lät Robert Schumanns Stråkkvartett F-dur op 41:2 (1842) till en början tråkigt konventionell, men snart kunde jag njuta av den på dess egna premisser. Musikerna var mycket samspelta, och instrumenten samarbetade i livliga trioler och i habila melodier.

Men det verkliga fyrverkeriet kom med extranumret, sista satsen ur stycket Juslin som Meta4 beställt av kompositören Timo Ala-Kokkila. Jag är ingen älskare av folkmusik, men här blixtrade den fram i en form som blandade traditionell kraft med moderna, vågade klanger. Både musiken och engagemanget var underbart, och jag vill gärna höra mer av verket. Det var en fin skjuts av energi att få med sig hem!

fredag 17 februari 2012

Järnladyn

Under sin långa politiska karriär, inklusive de elva åren som premiärminister i Storbritannien, var Margaret Thatcher ifrågasatt på många områden. Inom hennes eget konservativa parti såg en del hennes enkla bakgrund som skrattretand, och hennes politiska motståndare målade ut henne som slaktare. Hon kunde också hållas upp som en dålig förebild för kvinnor, för skulle kvinnor behöva bli hårdare än män för att få respekt? Svaret på den frågan är (och det önskar jag att alla höll med om) att kvinnor skall få vara precis hur feminina eller hänsynslösa de vill utan att mätas med andra mått än människans, att människovärdet för blyga eller outbildade män och kvinnor är lika högt som för andra, och att intelligens, hårt arbete och en förmåga att hålla huvudet kallt i svåra situationer bör respekteras i vilken figur som än visar upp dem.

I många diskussioner kring filmen Järnladyn för man fram en "minsta gemensamma nämnare", att Thatcher är värd att beundra för att hon hade fasta åsikter och framhärdade i dem. Det tycker jag inte är en tillräcklig förklaring. En maktberusad person med galna åsikter kan driva ett land i krig eller ekonomisk kris, vare sig han/hon omger sig med ja-sägare eller stänger öronen för alla motsatta uppfattningar. I dagens komplicerade samhällsbygge är det svårt att alltid hitta en tydlig lösning, eller att veta om ens motspelare (andra statsöverhuvuden) spelar falskt eller menar allvar. Ibland kan bara eftervärlden avgöra om en politik var riktig, ofta fortsätter diskussionerna och åsikterna går isär.


Filmen visar en Thatcher som retar sig på att hennes partikollegor, under de omfattande strejkerna i olika samhällsområden, ville böja sig för kraven inte för att de tyckte att de var rätt, utan för att de fördes fram med de högsta skriken och med våld. Men Margaret Thatcher ville inte låta ett våldsamt motstånd tvinga henne från att göra det hon ansåg vara rätt, och tog striden med fackföreningarna. Att hon vuxit upp med att hjälpa till i sin fars affär och visste vikten av att balansera kassan, hålla affärerna igång och varje dag börja om från början är ännu en enkel förklaring, men retoriskt snygg, och den gör sig bra på film.

Det levereras många effektiva citat i filmen; visdomsord Margaret lärde sig av sin far, kärnfulla repliker hon kunde komma på i stunden, reflekterande sammankopplingar mellan dåtid och nutid. Historien är uppbyggd kring många nyckelscener. Flera av dem badar i känslor, antingen jubel över framgång, folkets ilska vid impopulära beslut, skräck och sorg över blodiga terrorbrott. Margaret Thatchers person och hennes inre energi lyser varje gång i samlingen av propert klädda män, både som ung (spelad av Alexandra Roach) och som vuxen (spelad av Meryl Streep).


Men ovanpå allt är lagt långa scener från nutid, med en åldrad Margaret Thatcher, som är svag efter en stroke och fortfarande talar med sin döde make Denis. Den svåra uppgiften att spela en gammal människa gör Meryl Streep mycket bra: tyngden och långsamheten i tal och rörelse är mycket äkta. Men scenerna med en förvirrad Thatcher känns spekulativa och litet olustiga, speciellt som hon fortfarande lever men är svag. Det patos de verkar vilja tillföra känns osmakligt och irrelevant. Om man ville visa kontrasten mellan att ha haft ansvar för att kontakta andra statsöverhuvuden och att bli skuffad åt sidan i pressbyråkön, hade man hellre kunnat visa de mer vitala åren under 1990-talet, vilket hade intresserat mig mer.

En spelfilm kan inte sammanfatta ett helt liv, men i det här fallet kan den påminna om en mycket viktig person under 1900-talets historia. Jag var alert och imponerad hela tiden filmen varade. Men när jag kom ut från filmen mindes jag inte så mycket. Mellan soundbites, känslostormar och en svag åldrad baronessa fanns det en hel del fakta, men inte så mycket substans.


torsdag 16 februari 2012

The Descendants

Boken The Descendants, skriven av Kaui Hart Hemmings, ligger till grund för filmen med samma namn. Det som berättas är en händelserik historia med många delar, en del så motsägelsefyllda att man blir tveksam om de kan fås att hänga ihop till en bra berättelse. Men det gör den, och regissören Alexander Payne lyckas väl med att visa upp en ovanlig historia på vita duken.


För Matt King (George Clooney) har familjen mest varit ett irritationsmoment under hans strävsamma liv. Döttrarna är gapiga och bråkiga, och hustrun  Elizabeth verkar ofta ge sig ut på äventyr. Det är ingen ursäkt att ignorera sin familj, men jag känner ändå litet sympati för Matt som tagit ansvaret för att förvalta den familjeförmögenhet som många av hans släktingar festat bort. Men när så hustrun skadas i en båtolycka och hamnar i koma, blir familjen Matts viktigaste ansvar.

Alla klappar om Matt och säger att Elizabeth är stark, hon kommer att repa sig. Men det är just vad läkarna har sagt att hon inte kommer att göra, och hon har själv fattat beslutet att i en sådan situation skall livsuppehållande åtgärder avbrytas. vad Matt måste hantera är sina sura döttrar, att han måste låta "dra ur sladden", samla släkt och vänner för att låta dem ta farväl, sköta affärerna inför den enorma utförsäljningen av arvegodset - och också hitta den man som Elizabeth hade ett förhållande med när hon dog.

Det är många tunga och osannolika händelser på samma gång, men ibland är livet så väldigt svårt. Ibland irriterar jag mig på humoristiska scener som tränger sig in i allvaret, men just så kan det ju också bli i en svår tid: ett skämt som är till hälften opassande men till hälften skönt att få skratta åt.


Bit för bit växer familjen samman och får förtroende för varandra. Vi får se de två döttrarna Alexandra och Scottie (Shailene Woodley och Amara Miller) förstå vad som händer och hantera sin sorg. Den flummige vännen Sid (Nick Krause) som Alexandra släpar med sig är jobbig, rolig och kanske viktigare än man tror. The Descendants är en fin berättelse och en riktigt sevärd film.


söndag 12 februari 2012

Pianorecital med Stephen Hough

Stephen Hough är en känd konsertpianist och kompositör. Kanske för att locka oss lyssnare in i Konserthuset började han sin konsert med Beethovens välkända Månskenssonat (1801). Jag tyckte faktiskt inte så mycket om hur Hough spelade den - tempot haltade, och jag fick nästan intrycket av att han få den överstökad. Det var lika så bra det, för därefter vidtog en rad med underbara stycken.

Houghs egen komposition Broken Branches (2010) var en eterisk, melodiös berättelse som lät helt underbart. De lätt avvikande harmonierna gjorde att musiken lät utomjordisk och lysande. Jag vill absolut höra mer från Stephen Houghs penna och fingrar! Han är utan tvekan en stor virtuos vid tangenterna, och kan skriva musik som lockar fram det vackraste ur pianot och pianisten.

Sedan spelade Hough Aleksandr Skrjabins Sonat nr 5 Fiss-dur op 53 (1907). Den lät så skönt modern, och med modern menar jag full av energi, framåtanda, en känsla av att nya spännande upptäckter väntar! Det var ett mycket mer lättlyssnat stycke än vad jag hade väntat mig.

Efter paus kom den mer än halvtimmeslånga Sonat h-moll (1853) av Franz Liszt. Hough tog sig några extra sekunders kontemplation före och efter verket. Mellan mullrande ackord i bastoner och ett porlande i diskanten bröt det fram uppfordrande melodier. Verket var magnifikt men ganska krävande att lyssna på i sin tyngd. Jag var ändå tacksam och imponerad av Stephen Houghs briljans.

Ännu mer tacksam blev jag när han gav oss inte mindre än tre extranummer! Efter Liszt blev den fjäderlätta impressionisten en underbar dessert. Den följdes klokt av ett långt intensivt stycke med slaviska klanger. Och till sist en underbar Chopinvals! I alla de här mycket olika styckena visade Stephen Hough vilken skicklig och inkännande musiker han är. Jag är mycket glad över den underbara konserten jag har fått höra. Därtill är han en intelligent och reflekterande man, och det är väl värt att läsa vad han sagt och till och med själv skrivit på sin blogg.

Länk till Stephen Houghs blogg


lördag 11 februari 2012

Kort möte på Stockholms Stadsteater

Hur börjar en kärlekshistoria? En kärlekshistoria som inte borde bli av, en mellan två människor som är gifta på var sitt håll? Noël Cowards pjäs Brief Encounter har spelats ända sedan 1936. Som inledning visas svartvita bilder från 1939, men den bakgrunden är egentligen helt onödig. Det som utspelas mellan de två, Laura Jesson (Helena Bergström) och Alec Harvey (Jakob Eklund) behöver ingen yttre ram.


På Stadsteaterns stora scen står rekvisita lika lovande som en julkalender. Där är en kafédisk, där några bord och stolar, där en soffhörna, en perrong i miniatyr och en dörr i jätteformat. Och ja, det kommer ett tåg och kör på rälsen längst fram på scenen. På järnvägskaféet träffas de två först av en slump, men slumpen skall inte underskattas. Allra minst när den gång på gång får deras trevande möten att framstå som simpla, smutsiga eller till och med underhållande i andra människors ögon.


När Jakob Eklunds stämma mjuknar hör man allvaret i situationen och i hans känslor. När jag bara lyssnar på honom blir jag gripen av stämningen, som pendlar mellan komplicerad och ödesmättad. Men framför honom sitter alltid Helena Bergström, med sin entoniga röst som hon bara kan modulera med pålagda stamningar. Närbilderna som blåses upp på filmduken i fonden blir en plåga i sin övertydlighet. Jag försöker kisa så att jag bara skall se och höra Jakob Eklund, som är föreställningens behållning. Men nej, Kort möte är inte värd det extrahöga biljettpriset.

Länk till Stadsteaterns sida om Kort möte

Foto: Carl Thorborg

fredag 10 februari 2012

Neues Museum Berlin

Neues Museum ligger på Museumsinsel i Berlin, ön med så många museibyggnader som blivit klassad som världskulturarv. Delarna av byggnaden som förstördes under andra världskriget har restaurerats under flera år, och år 2009 kunde muséet åter öppnas och visa upp de artefakter som man lyckats gömma undan andra världskrigets bombningar och plundringar. Namnet till trots är muséet mer än 150 år gammalt, och innehåller fynd från människans tidigaste historia och genom årtusendena fram till grekiska och romerska antiken.

På översta våningen börjar historien, med sköldar, hjälmar och smycken från den paleolitiska eran. Skeletten av några förtida människor ligger under glasskivor som man fann dem, bland annat en kvinna på sidan med uppdragna ben, med halsband, armband och band kring vristerna. I en annan monter kan man närstudera ett smycke av genomborrade små snäckskal. Föremålen kommer inte bara från Tysklands nuvarande landområde, utan från hela Europa och dess omkrets: skyter, traker och de människor som levde nära Svarta Havet. Det är fascinerande att se den keltiska konsten som byggdes upp kring mönster av cirklar. Tyvärr ser utställningen på hela våningen provisorisk ut, då föremålen presenteras i obehandlade trälådor. Texterna på tyska är någorlunda innehållsrika och förklarande, men på engelska finns det bara kortare översättningar, om ens det. Det finns heller inte tydliga pilar eller skyltar som anger kronologin, så jag misstänkte ständigt att jag gick åt fel håll.

Bättre presenterad är dock den gyllene ceremonial-hatten, en tretusen år gammal konformad hatt i tunt uthamrat guld. Det finns fyra andra liknande hattar funna runt om i Europa, men den här är med sina 74 centimeter den högsta. På hatten är inristat rader av cirklar, som både är en skön utsmyckning och faktiskt en metod att beräkna eftersläpningar mellan månåret (12 x 28 dagar) och solåret (365 dagar). Den var alltså en vördnadsbjudande påminnelse om att man kunde räkna ut när de ljusare dagarna skulle inträffa igen.


På våningen under finns de egyptiska samlingarna. Öga mot öga står man med de livfulla ansiktena på statyer av människor som levde och dog för tre- till fyratusen år sedan. I lagom mängd för att man skall se variationer men inte tröttas ut av ett överflöd, får man se en grupp av gående/stående statyer, en grupp av sittande statyer, en grupp av statyer som böjer knä och håller fram något heligt, och en grupp av statyer av liggande människor. Bland de sittande statyerna finns många som är familjeporträtt. En del av dem visar en familjefar dubbelt så stor som de övriga, med fruar och barn ödmjukt vid hans fötter. Andra visar ett leende par med kvinnans arm kärleksfullt kring makens midja.


En stor mängd av statyer och målningar av äktenskaplig lycka finns i rummet med avbildningar av farao Amenhotep och hans hustru. Liksom sin far gifte han sig med en "kvinna av folket", och denna kvinna, Nofretete eller Nefertiti, är ännu i våra dagar känd som en av världens vackraste kvinnor. Nästan ensam i ett hörnrum finns den berömda bysten av Nefertiti, som blickar ut över de övriga salarna. Linjerna och proportionerna är överjordiskt sköna. Ändå tycker jag att hon ser vackrare och vänligare ut i de många andra bilder och statyer som muséet har. Och så många avbildningar av sig själva som paret lät göra! De lär ha varit lika måna om sin offentliga bild och folkets kärlek som kända personer och statsöverhuvuden  i våra dagar. Målningar av Amenhotep och Nefertiti lyckligt vandrande i en trädgård vittnade om deras stora kärlek till varandra. Sämre förebilder kan man verkligen ha.

Neues Museum innehåller många andra fynd som vittnar om civilisationens framväxt, och det är fascinerande att se på hur konst och klokhet smälter samman i redskap som inte bara är användbara utan vackert utsmyckade. Det är tusentals år sedan vi började smycka oss själva, finna bättre sätt att bruka jorden och få mat för dagen, och därtill försköna de verktyg som gjorde vardagen lättare. Det är både svindlande och rogivande att tänka på hur länge mänskligheten har sysselsatt sig med det.

Länk till Neues Museum Berlin

torsdag 9 februari 2012

Abendstunde im Spätherbst på Berliner Kriminal-Theater

Friedrich Dürrenmatt skrev böcker, pjäser och manus för såväl radio som TV och film. Abendstunde im Spätherbst skrevs 1956 som ett hörspel för radion och har också filmatiserats, men fungerar bra som pjäs på Berliner Kriminal Theater.


Det rör sig om författaren Herr Korbes (Ulrich Voss) vars böcker om hemska mordgåtor gjort honom till både bästsäljare och Nobelpristagare, och han har många beundrare och beundrarinnor. Till hans hotellsvit på en solig badort kommer den pensionerade bokhållaren Herr Fürchtegott Hofer (Manfred Schlosser). Han har gått igenom Korbes böcker och dessas tjugotvå (kanske tjugoen) gruvliga mord begångna på exotiska platser som Turkiet och Argentina. Den noggranne bokhållaren har sedan jämfört tidningsnotiser från dessa platser och funnit att det faktiskt har begåtts motsvarande mord vid tidpunkter innan respektive bok kom ut. Hur hänger det ihop? Är det inte så, att det är Herr Korbes själv som har begått alla dessa mord? Men käre Herr Hofer, hur kan ni då tro att ni kan stiga in hos en misstänkt massmördare med den anklagelsen och komma ut hel?!

Herr Korbes berättarröst ledsagar handlingen då och då, säkert som en rest av radioversionen, för här dubblerar den bara vad som syns på scenen. Att döma av den berättarrösten kan jag inte tycka att Herr Korbes är värd sitt Nobelpris, för det är kliché efter kliché som radas upp. Tyvärr är också handlingen gubbsjuk, med söta unga flickor som slänger sig efter den gamle, så att man suckar och måste påminna sig om att historien skrevs för över femtio år sedan, och att man är i Tyskland där folk fortfarande tycker sådan är skojigt.

För femtio år sedan var den här historien nog också mer överraskande och kanske litet upprörande. Idag, med Rupert Pupkin-efterföljare i alla medier blir chocken inte lika stor. Jag hade önskat att pjäsen varit kortare och mer koncentrerad, men jag förstår att de litet omständiga dialogerna är vad som bär Dürrenmatts kännemärke. Visst är pjäsen förutsägbar, men ändå ganska påhittig på vägen dit.

Länk till Berliner Kriminal Theaters sida om pjäsen

onsdag 8 februari 2012

My week with Marilyn


Marilyn Monroe skapade sig själv genom att paketera sig som en lysande filmstjärna, och som en sexsymbol med en blandning av naivitet och lockande löften. Men när hon hade fått världens uppmärksamhet ville hon också bli tagen seriöst, bli skådespelerska och inte bara filmstjärna. Inför fotografer, journalister och fans var det ändå så lätt att falla tillbaka i att ge dem vad de ville ha: kuttrande blinkningar och kommentarer som balanserar mitt emellan intelligenta och korkade. Och inför det väntande inspelningsteamet på det som skulle bli filmen The Prince and the Showgirl blir människornas förväntningar till något ohanterligt och paralyserande.


Man skulle kunna bli irriterad och kalla det divafasoner när Marilyn gång på gång kommer timmar för sent till scenerna, gråtfärdig och skrämd till flykt av ett enda hårt ord. Men när man ser hur människorna närmast henne vrider henne åt helt olika håll för att bli just den person de själva förväntar sig, förstår man hur den osäkra kvinnan aldrig får en chans att bli säker på vem hon är och vad hon vill. Sir Laurence Olivier (Kenneth Branagh), medstjärna och regissör, vill bara att hon inte skall spela, utan bara vara den naiva blondinen han ser henne som. Men hennes method acting coach avbryter regin för att viska fram rollmotiveringar, och däremellan överhöljer hon Marilyn med hyllningar som är osunt glorifierande.


En mer hanterbar form av beundran kommer från tredje regiassistenten Colin Clark (Eddie Redmayne), mannen som berättar hela historien. En ung pojke med tindrande ögon som fortfarande tror på filmens magi! Eftersom han står neutral bland alla människor som vill ha något av Marilyn, blir han den som hon vänder sig till för att få tröst. Fastän alla varnar honom för att låta sig förföras, går det inte att stå emot världens mest eftertraktade filmstjärnas charm. Leka med dockskåp, leka familj, leka första date - menar Marilyn allvar, använder hon sig bara av den oskyldige pojken för att ladda sina egna batterier, gör hon det medvetet eller tror hon på kärleken hon lovar den unge mannen?


Jag är inte förtjust i kuttranden och kråmanden, den beräknande barnslighet som självutnämnda pinuppor knäpper på för att fängsla de män som vill låta sig luras. Vi får se några sådana scener, men tack och lov spelar Michelle Williams sin Marilyn Monroe utan att förfalla till jobbiga manér i sådana scener. Därtill är hon gripande i sin bräcklighet, när hon står inför ett filmteam där hälften har bestämt sig för att älska henne och hälften för att hata henne. Filmen My week with Marilyn är en lika oviktig sidohistoria som filmen och veckan den handlar om, men det är ändå en underhållande litet parentes.

lördag 4 februari 2012

Volt av Alan Heathcock

Novellerna i boken Volt utspelar sig alla i det lilla samhället Krafton på den amerikanska landsbygden. Sedan en tid tillbaka finns det en sheriff där, och i två av berättelserna får vi följa henne. Men det är inte bara frånvaron av lagens väktare som gjort invånarna benägna att följa sina egen logik. De brukar jorden, umgås med samma familjer som också bott i trakten länge, få reser längre bort än till grannstaden. Man är hårt sysselsatt med sina göromål och har inte anledning att ifrågasätta dem.

Vad som kan rubba rutinerna är något drastiskt, som en människas död. Det är just vad de flesta av novellerna kretsar kring: en människa som dör, och hur det påverkar människorna omkring, vare sig det var överlagt mord eller en hemsk olyckshändelse. I första novellen, på första sidan, råkar Winslow köra över sin son när han plöjer fälten. Prosan är knapphändig och inknuten, liksom invånarna i Krafton. Winslow gråter inte högt, går inte till någon läkare eller psykolog eller präst utan lever vidare i tystnad med sin fru Sadie, tills ännu en händelse välter honom den sista sträckan ur hans inarbetade liv. Han börjar gå genom skogarna, och tappar kläderna, talet och sin kontakt med civilisationen på vägen. När han kommer fram till en annan by där ingen annan människa känner honom börjar han om sitt liv som en människovilde, men med en diffus drift att låta sig själv plågas och straffas.

Den här berättelsen lägger grunden för vad de efterföljande novellerna också beskriver. Om vi inte har lagbokens lagar, religionens moral, psykologins förklaringsmodeller, hur reagerar vi då i de svåraste situationerna? Kraftons invånare skapar egna regler, och även ursäkter för sina missdåd ibland. Det jag ser som ett viktigt trappsteg i civilisationens utveckling - gemensamt överenskommen lag, moral, självrannsakan - tar de i egna händer.

Heathcocks språk är lika pragmatiskt som människorna han beskriver. Det är inte tankar och känslor som definierar karaktärerna, utan handling, korta repliker och långa tystnader, och den sakligt beskrivna miljön omkring dem. Nästan varje berättelse är allvarlig och tung som en skruv som dras åt för hårt, men så intensiv att livet i Krafton känns äkta, trovärdigt, ganska skrämmande men minnesvärt.

fredag 3 februari 2012

Natten är dagens mor på Dramaten

I Lars Noréns pjäs om den alkoholiserade hotellägaren och hans familj har jag brukat se huvudrollen i den yngste sonen, pojken med konstnärsdrömmar som tvingas tillbringa sin sextonårsdag mitt i hatet som blossar upp av faderns återfall. Det var som tydligast i Stadsteaterns dubbeluppsättning av Natten är dagens mor och Kaos är granne med Gud år 2007, där Sven Ahlström spelade honom sårad och brinnande av frustration. Men redan i mellan-pjäsen Stillheten som Stadsteatern satte upp för ett år sedan började jag tänka på hur grymt hatet mot den alkoholberoende mannen var. Hans egen plåga blir ännu tydligare i Dramatens senaste version av Natten är dagens mor. Örjan Ramberg som Martin väcker sympatier där han går i köket och pratar för sig själv medan han lagar mat som familjen aldrig äter. Han muttrar om att han drev hotellet för att inte behöva vara källarmästare hela livet, hur han jobbar arton timmar om dygnet, och han försöker skaka fram de fyratusen kronor som fattas för amorteringarna.


Men familjen betraktar honom vaksamt, speciellt äldste sonen Frank (Niklas Engdahl). Har han börjat supa igen? Luktar det sprit om honom? Innan misstankarna bekräftas är det otäckt att se hur nedlåtande och utmanande Frank behandlar Martin, och Franks plötsliga våldsamma utbrott mot pappan och lillebrodern får honom att framstå som otäck. När man verkligen börjar hitta tömda flaskor undangömda kokar hela familjens vrede över, och yngste sonen Ricky (Rikard Lekander) hasplar ur sig vilka hemskheter han fick stå ut med ensam under faderns supperiod sommaren innan. Man får föreställa sig själv hur skrämd pojken måste ha varit då.

Bröderna hatar och svär och jagar varandra som om de vore tio år yngre, i ett hem som är så fullt av ilska och förakt att de två minsta börjar ta ut det på varandra. Men emellan utbrotten är det märkligt hur stel och behärskad familjen är. Fast kanske inte så märkligt ändå; det är som att alla tar efter mamman Helen (Irene Lindh). Hon måste vara luttrad efter flera år med en man som super bort hennes pengar, ljuger om det och inte gör det han behöver göra.

Jag tycker om att Björn Melanders uppsättning håller tillbaka känslorna på det här sättet. Det gör att varje familjemedlem och varje skev relation framstår tydligare. Visst kan man irritera sig på Ricky som är uppe hela nätterna och lånar brorsans skivor och spelar på hans saxofon. Visst kan man förstå att Martin längtar efter en klunk whisky som tröst när han tänker på hur hårt han har jobbat för att hålla hotellet igång. Man ser bara ännu tydligare hur alla är låsta i sina roller och i sitt hat till varandra, och ändå biter ihop om ilskan och lever vidare i det helvete som deras hem är.

Länk till Dramatens sida om Natten är dagens mor

Foto: Roger Stenberg

torsdag 2 februari 2012

Svenska Kammarorkestern i Konserthuset

När Kungliga Filharmonikerna for på turné i Wien blev det plats på scenen för Svenska Kammarorkestern från Örebro tillsammans med sin chefdirigent Thomas Dausgaard, och för ett riktigt fint program.

Symfoni nr 6 i C-dur (1818) klingar tydligt av sin upphovsman Franz Schubert. Den lät luftig och lätt i Kammarorkesterns utförande, fast jag hade blivit glad om den kända melodin i andra satsen låtit litet mer fyllig och sentimental.

Därefter trädde sopranen Christiane Oelze in för att sjunga några sånger ur Gustav Mahlers Des Knaben Wunderhorn (1892 - 1898). Samlingen innehåller visor av mycket skilda karaktärer, och dessutom visor som i sig själva innehåller många skiftningar i melodi och känsloläge. "Vem har hittat på den här lilla sången?" är galen och rolig. Harmonierna i "Det jordiska livet", som handlar om ett barn som svälter och dör medan modern sår, skördar och bakar, är lika sorgliga som texten. I den mystiska "Där de vackra trumpeterna ljuder" är det först stridsrop som hörs från trumpeterna, men när pojken har förklarat för sin gråtande käresta att han skall dra ut i kriget, så låter de verkligen vackra och lockande. Christiane Oelze har en säkerhet som inte rubbas av känslosvängningarna, och en stämma så klar som en blockflöjt av högsta klass.

Det senaste året har jag lyssnat väldigt mycket på Sibelius' symfonier. Den fjärde, Symfoni nr 4 i a-moll op 63 (1911) är kanske den mest tålamodsprövande av dem. Den har fått den största dosen av tungsint modernitet blandad med sträv naturlyrik. Långsamma, mörka toner frammanar bilder av massiva berg, och höga, snabba toner frammanar känslan av snö och kyla. I andra och fjärde satsen livar glada melodier tillfälligt upp, som om ett tåg av dansande bybor drar förbi. Till slut sväller klangen och ger den skönaste fylligheten på hela kvällen. Det gjorde att extranumret, Schubert-scerzot, lät extra porlande och vackert.