måndag 24 september 2012

The Man in the High Castle av Philip K. Dick

Föreställ dig att Tyskland och Japan hade vunnit andra världskriget. Hur skulle världen se ut då? Det finns många andra vägar historien hade kunnat ta. Philip K. Dick utforskar en av dem. I boken The Man in the High Castle ritar han upp en tidslinje där segrarmakterna slog sig samman, drev Ryssland och alla slaver som överlevde in i reservat utanför Europas gränser, och delade upp världen emellan sig.

Handlingen utspelar sig på neutral amerikansk mark, och på den amerikanska västkusten som står under japansk förvaltning, vilket tycks vara aningen bättre än att administreras av tyska tjänstemän. Vi får följa några amerikaner och deras förhållande till sina japanska kolonisatörer. Antikhandlaren Robert Childan är full av beundran för de förfinade japaner han träffar och deras högtstående kultur. Det är en omtumlande förskjutning av perspektiv, och i några väl valda scener skapar Dick en stämning som gör att det går att jämföra situationen med västerländska kolonisatörer i Afrika.

Andra personer i boken lever under större hot från kolonialmakterna, på grund av sin bakgrund eller sin verksamhet. Ett par av dem tycks också känna det som att historien har utvecklats fel, som om verkligheten inte borde vara som den är. Den känslan förstärks när de läser den omdiskuterade boken The Grasshopper Lies Heavy, en bok i boken; den kontrafaktiska berättelsen om en värld där Tyskland besegrades i kriget och utvecklingen blev helt annorlunda. Det den beskriver blir som ett andingshål för människorna som läser den, och bokens existens blir en central punkt i den boken som jag håller i handen. Är den ett budskap från den värld vi läsare lever i, en påminnelse om hur det egentligen borde ha varit? Men bit för bit framgår det att världen The Grasshopper målar upp inte är identisk med vår värld heller. Det är jag glad för. Det hade trivialiserat romanen att utgå från att vår värld är den enda riktiga.

Ändå finns det ett ögonblick i boken där verkligheten tycks svaja och visa en annan möjlighet. Det är när den japanske tjänstemannen Mr Tagomi under några minuter tycks befinna sig i den tidslinje vi har. Men snart är han tillbaka i det Nordamerika som likt sina japanska herrar har tagit upp I-Ching som orakel och bönesvar i valsituationer.

Jag har sett många filmer baserade på Philip K. Dicks berättelser - Blade Runner, Total Recall, Paycheck, The Adjustment Bureau - och visste redan att han var bra på att utveckla intressanta idéer. Det har dröjt ända tills nu innan jag faktiskt har läst en bok han skrivit, och upptäckt att han också skickligt kan bygga upp ett persongalleri och beskriva stämningar, och så fylla de här idéerna med spänning och liv.

Fotnot: När jag satt på tunnelbanan kändes det konstigt att läsa en bok med hakkors på framsidan. Jag hoppades att ingen skulle tro att jag var nynazist eller SD-tönt.

2 kommentarer:

Snowflake sa...

Jag ser att du också tog fasta mer på ramberättelsen än de enskilda människorna. Det här vore en spännande bok att lyssna till en föreläsning om, av någon litteraturvetare som läst den 14 gånger. :-)
När tv-serien nu kommit antar jag att de låtit karaktärerna fördjupas, annars blir det ju trist att titta på.

Jenny B sa...

Ja, det är en tätt skriven bok och en noggrann läsning kan säkert hitta mera intressanta punkter att ta upp. Jag hoppas som du att TV-serien mejslar ut personerna bättre, för de var ju litet för platta i boken. Men mest längtar jag ändå efter att se en värld som är nästan vår men inte; alla detaljer, som bilar, tidningar, TV-program och så vidare.