fredagen den 13:e januari 2012

Hedda Gabler på Dramaten


Nygifta Hedda är missnöjd med sitt liv, men det får ingen veta. Med glättig röst och ett brett, stelt leende levererar hon förväntade repliker till sin make och faster Julla, men tillåter sig att sticka ut och vara elak då och då nästan utan att de förstår det. Maria Bonnevier som Hedda kliver omkring på högvarv i hemmet de just köpt där hon nu är fast. Christopher Wagelin som hennes man Jörgen Tesman är överdrivet barnslig i sina kärleksomsorger.


När Peter Andersson gör entré som advokat Brack drar han ned tempot litet. Han är påträngande och glöder av något hotfullt men spännande, och Hedda låter sig gärna brännas litet. Men någon riktig förändring i Heddas humör märks inte förrän Eilert Lövborg kommer in på scenen. Peter Engman är riktigt bra i rollen, självsäker och slängig, uppenbart med en fot över avgrunden, men med en charm som gör att man förstår varför Hedda drogs till hans livslust och varför hon kokar av ilska över att inte ha del av den nu.

Foto: Sören Vilks

Den här uppsättningens hårt åtdragna Hedda Gabler gör det litet lättare att förstå att hennes (galna) livsuppfattning och känslor får henne att vilja driva Eilert Lövborg i fördärvet. Peter Andersson och Peter Engman är som sagt lysande i några intima scener. Men i övrigt är versionen på Dramatens stora scen alltför högljudd och stiliserad, och det tillför inget nytt till tolkningen. Vad var nu tanken med att låta scenen likna en billig boudoir, med rödrosa sammetssoffor, dekadent slokande blommor och Heddas korsett som är till hälften rustning, till hälften dominatrix? Behöver man verkligen understryka hur instängd Hedda känner sig när hon försöker leka med andra människors liv? Jag saknar lättheten i Stadsteaterns uppsättning från 2007, som lät allvaret bära sig självt.

Länk till Dramatens sida om Hedda Gabler

4 kommentarer:

Helena sa...

För mig var det mitt första möte med Hedda Gabler och jag blev inte övertygad. Ingen pjäs som fastnad i hjärtat.

Jenny B sa...

Jag satt faktiskt och tänkte just på det under pjäsen: För någon som sett Hedda Gabler ett par gånger kanske det är intressant att sätta upp, alternativt gå och se, en åtskruvad version som den här (om den varit bättre gjord). Men hur bra blir upplevelsen för någon som ser pjäsen för första gången? Helena, jag lovar, det är en intressant historia och den går att göra mycket bättre!

Helena sa...

Det måste vara ett intressant dilemma för teaterchefen: att hitta balans i utveckling för att tillfredsställa teatervana och att visa teaterns bas för att locka ny publik. Det är inte alltid så lätt att veta vad man ska förvänta sig.

Anonym sa...

En av de minst engagerande föreställningar jag sett. Och jag har sett ganska mycket.
Funderar på om det inte är den uppenbara frånvaron av regi, den råa förnimmelsen av tafatt skolteater, som är meningen med föreningen den här gången. Några av landets mest begåvade skådespelare beter sig som om de aldrig stått på en scen förr, något som hade kunnat fungera som led i en sammanhållen läsning av texten.
Men allt tar slut vid denna förlamande amatörism.

En förfärande tråkig uppsättning. Ångrar djupt att jag inte utnyttjade chansen att gå i paus.