lördag 31 juli 2010

Schumann-festival: Finaldagen

På Schumann-festivalens sista kväll spelades två verk av Robert Schumann i samma tonart och från samma år, 1842: Pianokvartett i Ess-dur op. 47 och Pianokvintett i Ess-dur op. 44. Den lilla Allhelgonakyrkan var så gott som fullsatt, trots det vackra sommarvädret.


Fredrik Paulsson på violin och Steven Svensson på viola var nya bekantskaper för festivalen, och de spelade i båda verken. I det första verket var det Andreas Brantelid som trakterade cellon och Bengt Forsberg som satt vid flygeln, i det andra verket Kristina Winiarski respektive Anna Christensson, med Joan Faigen på andrafiol.

I både kvartetten och kvintetten spelade alla musiker mycket bra, och de balanserade varandra väl. Jag tyckte ändå litet bättre om det avslutande verket, pianokvintetten. Med sin intressanta och krävande långsamma sats bjöd den på litet mer dynamik än pianokvartetten. Jag är i varje fall mycket tacksam för all musik som valts ut och spelats så vackert under den här Schumann-festivalen!

Länk till hemsidan för Kammarmusikens Vänner

fredag 30 juli 2010

Schumann-festival: Dag 4

Under festivaldagarna i Allhelgonakyrkan har Robert Schumanns hustru Clara fått en egen kväll. Så bra! Hennes musik är självständig, vacker och väl värd att höra.

Först slog sig Anna Christensson ned vid pianot för att följa Ivonne Fuchs genom några av Clara Schumanns musik till texter av Richard Rückert (op 12, 1841). De dramatiska dikterna var tonsatt i starka men alltid vackra klanger, och de båda musikerna uttryckte dramatiken mycket väl. Fuchs' starka, klara mezzosopran
fyllde varje millimeter av kyrkan, och varje ord i varje sång gick rätt in i mitt hjärta. De båda framförde även sånger som Clara Schumann tonsatt efter texter av andra, ännu mer dramatiska diktare, bland annat Lorelei av Heinrich Heine. Så vackert och så medryckande!

Däremellan spelade även Christensson på egen hand några andra av Clara Schumanns verk: ur Soirées Musicales op. 6 (1834-36) de båda mycket känslosamma Ballade och Nocturne, en glad men värdig Mazurka op 6:3 (1834-36) och Romance op. 11:1 (1838-39). Jag är glad att få hört att Clara Schumann var en kompositör med så stor bredd och skicklighet.

Efter paus spelade Bengt Forsberg (piano), Andreas Brantelid (cello) och Joan Faigen (violin) Pianotrio i g-moll op. 17 (1847), som jag inte blev lika förtjust i. Jag tror att det beror på framförandet; i de första satserna stack violinen ut för mycket mot de andra instrumenten, och i den avslutande satsen växte musiken i ett crescendo där alla nyanser och enskildheter gick förlorade. Men jag kanske bara är bortskämd efter flera dagar av mycket god musik, för det var också ett bra verk.

torsdag 29 juli 2010

Schumann-festival: Dag 3

Den lilla Allhelgonakyrkan var bara drygt halvfull på den här regniga sommarkvällen. Så synd för alla som missade det fina programmet! Allra först spelade Bengt Forsberg Humoresk i B-dur op. 20 (1839). Bra att han äntligen fick ta sig ton på egen hand, så att vi fick höra honom och flygeln blomma ut! Enbart skämtsamt var inte stycket, utan det innehöll många känslor och mynnade ut i en vemodig ton. Men det var så vackert och livfullt, och ljuvligt att höra.

Även kvinnor älskar! Efter Dichterliebe i tisdags fick vi nu höra Frauenliebe und -leben op. 42 (1840). Sopranen Christina Högman har själv översatt Adalbert von Chamissos dikter till svenska, och kunde alltså sjunga Robert Schumanns sångcykel med äkta övertygelse. Än en gång fick vi i publiken texterna - tack för det! De första sångerna är sprittande och litet naiva i sin förälskade ton, men allteftersom livet går djupnar känslorna hos den älskande kvinnan, och även sångernas klang och melodi djupnar till mångfasetterade uttryck för kärlek. Här kommer Christina Högmans röst och innerlighet till sin rätt som allra bäst.

Till sist ännu ett verk där Bengt Forsberg fick driva flygeln till mästerverk: Fantasi i C-dur op. 17 (1835-36). Trots stor variation mellan satserna är det ett verk med stor sammanhållande kraft. Bengt Forsberg spelade stycket säkert, kunnigt och briljant, och med fantastisk inlevelse. Det goda i att Forsberg spelade ensam var att han kunde öka musikens dynamik med väl avvägda skiftningar i nyans och tempo. Därtill lät han efterklangen efter varje slutton klinga ut så länge att man fick njuta av intrycket. När verket var slut var vi, den tacksamma publiken, så väl upplärda att vi hann dra ännu ett långsamt andetag innan applådåskorna bröt ut. Sedan spelade den vänlige Bengt Forsberg två vackra extranummer; Schumanns lilla pärla Von fremden Ländern und Mennschen, och därefter ännu ett verk när applåderna inte ville lägga sig. Tack så mycket!

onsdag 28 juli 2010

Schumann-festival: Dag 2

Liksom igår inledde Bengt Forsberg med att kunnigt och engagerat berätta om kvällens verk och musiker. Två flyglar stod i en omfamning längst fram i Allhelgonakyrkan, och Forsberg och Anna Christensson tog plats på var sin sida för Sex etyder i kanonform op. 56 (1845). Alltså inte kanon som i en artilleripjäs, utan som i två pianomelodier som följer varandra i hälarna. Och det gör de, så att de tillsammans skapar en ny, vacker melodi och intressanta klanger. De båda pianisterna spelade så väl som om de vore en enda superpianist.

Tillsammans med Anna Christensson spelade sedan den unga cellisten Kristina Winiarski de vackra Fantasistycken op. 73 för cello och piano (1849). I vissa mellantoner fick cellon en knarrig ton, men i övrigt rörde sig musiken stadigt och säkert framåt.

Som sista stycke innan paus spelades Adagio och Allegro op. 70 för horn och piano (1849). Annamia Larsson och hennes horn kom in och gjorde Bengt Forsberg sällskap. Att hornet ibland missar någon ton vägs väl upp av att det har en så vacker klang. Och vilken virtuositet Annamia Larsson visade upp i Allegrot!

Ytterligare en cellist, Andreas Brantelid, uppförde Fem stycken i folkton op. 102 (1849); fem fantastiska melodier med stor variation och mycket skönhet. Brantelid spelade med en mild men intensiv ton, ja, närmast romantisk, och samspelet med Forsberg på piano var mycket gott; de båda drev varandra framåt utan att det någonsin kändes stressat. Det var kvällens vackraste verk, i såväl komposition som i framförande!

Som god tvåa utnämner jag det spännande Andante och variationer op. 46 (1843), för två pianon, två celli och horn. Vilken ensemble! Alla musiker från hela kvällen tog plats på scenen. De båda dubblerade instrumenten och hornet bär musiken på egen hand eller stöttar varandra. Musikerna var väl samspelta och skapade en riktigt vacker avslutning på en god kväll.

tisdag 27 juli 2010

Schumann-festival: Dag 1

Ack, som jag älskar jubileumsår och tonsättarfestivaler! Kammarmusikens Vänner har ordnat en jättefin Schumann-festival i Allhelgonakyrkan, just den här veckan när min kulturabstinens var som störst.

Den vackra träkyrkan har en akustik som ger en lätt efterklang, som kan vara ljuvligt ibland, och ibland göra intensiva partier en aning gyttriga. Den inledande Pianosonat Nr 1. fiss-moll op. 11 (1835) hade några sådana ögonblick, men lät till största delen mycket bra. Anna Christenssen spelade den så att passionen tydligt trängde fram; satserna gjorde intryck av att spränga fram i galopp mot den älskade, och även de långsammare partierna hade dova undertoner och en drivande rytm. Det var härligt att höra en varm och skön sommarkväll.

Med Bengt Forsberg vid flygeln och barytonen Karl-Magnus Fredriksson intill var det dags för Dichterliebe op. 48 (1840). Jag tycker om att man så generöst delade ut texterna, Heinrich Heines dikter, både på tyska och svenska (översatta av Erik Saedén). De är ju så vackra! Trots det blomstrande romantiska språket är de ändå ganska konkreta i sitt uttryck av kärlek, som vänds i tvivel, därefter djupaste hjärtesorg och till sist ändock en ny tro på framtiden. Robert Schumann har tonsatt de korta dikterna så oerhört vackert och medkännande, och de båda musikerna framförde dem med stor känsla. Fredrikssons röst passade mycket väl i kyrkorummet, och det kändes som att han talade direkt ur sitt eget hjärta till oss, den deltagande publiken. Vilken upplevelse!

Som extranummer hade Forsberg låtit sig övertalas till ett icke-Schumannskt stycke; den innerligt vackra Pierrots Tanzlied, pärlan från Erich Korngolds opera Die Tote Stadt. Så bra att kyrkan var fullsatt för det här ljuvliga programmet! Jag har köpt ett festivalpass och ser fram emot att höra vacker musik varje kväll den här veckan.

Länk till Kammarmusikens Vänners sida om Schumann-festivalen

måndag 26 juli 2010

Vi, de druknede av Carsten Jensen

Berättelsen om den danska byn Marstal och alla sjömän som reste ut därifrån kan inte bara berättas av en person, utan måste berättas av ett odefinierat "vi". Berättelsen kommer från ett pojkgäng som pryglas hårt av en sadistisk skollärare, som växer upp och misshandlas ännu svårare på alla skepp de seglar ut med, och därefter från en ny generation av sjömän på en ny generation av båtar.

Genom hela boken kommer berättelsen ur munnen på pojkar och män. Ja, vill man berätta om sjömän och deras gärning så är det väl inte så konstigt. Men det är sorgligt att kvinnorna genom hela historien förblir obegripliga väsen. Antingen är de hjälplösa och svaga, eller överraskande handlingskraftiga (och gärna exotiska). Och de flesta icke-vita män som dyker upp i handlingen är inte heller mer än obegripliga statister - jag tänker främst på de kanaker som ljudlöst och lydigt bemannar skeppet som Albert Madsen får kontrollen över, i den sektion som känns som allra minst trovärdig.

Albert Madsen berättar i första person under flera kapitel i mitten av boken. Hans livs historia är en mindre saga om utvecklingen från en hunsad matros till en pensionerad redare. Till en viss del får hans erfarenheter honom att filosofera om livet och samhället, men samtidigt förblir han märkvärdigt självupptagen. Han får Marstalsborna att bygga ett monument med inskriften "Enighet ger styrka". Men... det var hans egen idé, inget gemensamt beslut, och det verkar inte ha satt något avtryck i det kollektiva medvetandet.

När jag jämför med Steve Sem-Sandbergs bok De fattiga i Lodz, som också är en bok som vill levandegöra historiska händelser, så lyckas Carsten Jensen mycket sämre. En hel del av episoderna känns så tydligt påhittade, och få av de övriga har tillräckligt med liv för att engagera. Jag får också känslan av att Jensen försöker skriva mig någon moralkaka på näsan, men eftersom jag inte får ut något budskap av boken, blir den bara en lång sekulär predikan. Och tyvärr tråkig.

lördag 24 juli 2010

Dusklands av J.M. Coetzee

Redan i första meningen sätter Coetzee in sig själv i handlingen.

Coetzee has asked me to rewrite my essay.

Det är hans debutbok, Dusklands från 1974 (Skymningsmarker på svenska), en tunn bok i två delar med väldigt skiftande karaktär. Det är intressant att se att Coetzee redan här placerar sig inuti berättelsen han skriver, även om han gjort det mycket skickligare i senare böcker.

Den första delen ger ordet åt Eugene Dawn, en man som analyserar USA:s krig i Vietnam ur en mytologisk synpunkt. Vi får läsa mycket (litet väl mycket) av och om hans utredning, men hans redogörelser är genomsyrade av paranoida tankar om hans handledare Coetzee och bitterhet över familjelivet, som egentligen verkar oproblematiskt.

Bilderna Dawn sysslar med dagligen är konkreta tecken på hur den amerikanska krigsmakten positionerar den vietnamesiska motståndaren som en avhumaniserad fiende som det är rätt att slå ned. Det är inte svårt att tänka sig att det hjälper till att dra ned mannen i sinnessjukdom, men det händer litet för lättvindigt i boken. Som att vi alla skall nicka och tänka "klart man blir galen av att se sådant, det vore ju galet om man inte blev det".

Den andra långnovellen sägs vara en redogörelse nedtecknad av förfadern Jacobus Coetzee och editerad av fadern till våra dagars J.M. Coetzee. Förfadern är en holländsk nybyggare i Afrika, med landområden, buffelhjordar, vapen, slavar och en oerhört rasistisk syn på de Hottentots och Bushmen han möter. De första sidorna är riktigt plågsamma att läsa i sin kyliga nedlåtenhet och sina fördömande kategoriseringar. Det blir nästan mer obehagligt att i efterordet läsa hur Jacobus Coetzee noggrant undersökt och klassificerat floran, faunan och geologin i områdena han rörde sig. Men urinnevånarna han mötte var bara material för slavar, olägenheter eller fiender att utrota.

Jag tycker inte att boken är särskilt väl skriven. Temat hur de som ser sig som härskarmakt utpekar en annan grupp som omänsklig och kriminell för att rättfärdiga sitt krig mot dem, har Coetzee utformat mycket bättre i Waiting for the Barbarians, en av hans allra bästa böcker. Jag kan tänka mig att debutboken Dusklands antogs i en våg av allmän välvilja mot författare som ville undersöka den vite mannens skuld. Eftersom den blev startskottet för begåvningen J.M. Coetzees författarkarriär, är jag ändå glad att den blev utgiven.

Fler böcker av J.M. Coetzee
Boyhood
Elizabeth Costello
Slow Man
The Childhood of Jesus

fredag 23 juli 2010

Inception

Vad jag älskar med actionfilmer är hus som sprängs, bilar som kraschar och hårda fighter på liv och död. Den kärleken dämpades länge av att jag oroade mig för människorna som får krossår, eller blir ledsna när deras hus inte står kvar längre. Men steg för steg har actionfilmerna tagit sig in på territorier där varje skada kan klistras ihop igen.

Matrix visade oss en värld skapad av datorer, eXistenZ en värld som är ett äventyrsspel, och Inception en hel matrjosjka av världar skapade av drömmande människor. De hus som exploderar var inte verkliga till att börja med, och att bli dödad kan vara flyktvägen ut ur faran.


I filmen Inception kan människor ta sig in i andras drömmar och där leta igenom deras minnen. Självklart går det, om man blundar för lagen, att skicka in någon för att snoka reda på företagshemligheter; någon eller några som är så skickliga att varje uppdrag är ett bevis på deras briljans. Inception är en "sista stöten"-film, och för Dom Cobbs (Leonardo DiCaprio) är priset för en lyckad kupp att få komma hem till sina barn. Han är mästerspionen som kuppen hänger på, men alla äventyr i andras drömmar har börjat vrida om hans egna sinnen.


Det är OK att filmen inte visar i detalj hur man tar sig in i någons drömmar, för tillräckligt mycket av sammanhangen förklaras trovärdigt. Jo visst: då och då under filmen upptäcker jag saker som får mig att undra om logiken brister eller om det är min hjärna som inte tickat snabbt nog. Men det skall visa sig att det är just de små luckorna som skapar filmens djup.

Alla de läckraste ingredienserna i en actionfilm - exploderande byggnader, prickskytte och hårda fighter mot skurkarna, människor som faller i slow motion och inre kval som måste övervinnas i sista sekunden när allt står på sin spets - i Inception är det inte bara naturligt utan till och med nödvändigt för historien. Vad lille, smale Joseph Gordon-Levitt gör i nollgravitation gör honom till den mest osannolike och imponerande actionhjälten jag sett på länge.


Förra sommaren fick vi ett knippe hjärndöda men stenhårda actionfilmer. I år fick vi först bara tomma 3D-animeringar, men till slut äntligen en film som övertygar både ögat och hjärnan. Inception är tillräckligt exakt för att sitta ihop som ett nästan perfekt pussel, men också tillräckligt otydligt för att inte ha en simpel lösning. Det finns fler än jag som fortfarande undrar, och är man beredd på spoilers finns det människor som vill diskutera. In i sista bildrutan är jag inte säker på vad jag har sett, och det är det allra bästa med Inception.

torsdag 22 juli 2010

Hantverkarna på Dramaten

Minst hälften i publiken framför Dramatens stora scen har säkert varit med om liknande historier själva: drömmar om renovering och vacker inredning hemma, hantverkare som lovar mindre och jobbar misstänkt långsamt, och reparationer som har sönder mer än de fixar.

 Foto: Sören Vilks

Manfred och Alice (Johan Holmberg och Jennie Silfverhjelm) har planer för hur de vill bygga om det fina gamla församlingshemmet de har köpt. Men efter fyra månaders arbete och verktyg och gipsskivor överallt börjar det gå upp för dem att hantverkarna inte kommer att vara klara på lördag, som de hade sagt.

Paret växlar mellan att tro på hantverkarnas löften, hetsa sig till att köpa fler och dyrare inredningsdetaljer, och få frustrerade utbrott över att inget är färdigt. Jag tycker inte att det verkar finnas någon tydlig tanke i manuset för när de skall reagera si eller så, men de slapstickartade vredesutbrotten får förstås alltid tacksamma skratt från publiken. Därtill en massa situationer där någon pratar länge om någon trivialitet utan att märka att den andra håller på att slå sönder sig själv eller något annat bakom ryggen. Övertydligt lustiga repliker och överdrivet skådespel är pjäsens byggstenar. Ingetdera hör till min favorithumor, men som sagt, större delen av publiken skrattar högt och inkännande mest hela tiden.

Jennie Silfverhjelm och Örjan Ramberg (som hantverkarnas förman Glen) är de som bäst träffar tonen i pjäsen. Inte ens Johan Holmbergs stora komiska begåvning (som man kunde se i Kasimir och Karoline) kommer till sin rätt här, förutom i några riktigt lyckade snubblingar. Jo, jag fnissade till några gånger, men fars kommer nog aldrig att bli något jag gillar.

Länk till Dramatens sida om Hantverkarna

tisdag 20 juli 2010

Pompeji av Maja Lundgren

Boken börjar med flera sidor uppräkningar av händelser med eller utan sammanhang, till och med en lång lista över yrkesgrupper verksamma i Pompeji. Och ändå är det spännande att läsa. Hur kan det vara det? Därför att det i varje mening lyser av Lundgrens berättarlust. Klottret på väggarna, kontrakt och samtida berättelser har dokumenterat livet i Pompeji, men det är som att Maja Lundgren står mitt i staden och ropar ut vad hon ser. Och det är härligt att läsa!

Det är skämtsamt, litet barnsligt och fullt av liv. Allt får en röst för att berätta och diskutera och gnabbas; människorna som bor i Pompeji men även en tiger på rymmen från amfiteatern och till och med traktens vulkaner. Ibland blir det litet för barnsligt för min smak, speciellt när jag läser flera kapitel i sträck. Men oftast läser jag något dussin sidor om dagen, och längtar efter att få plocka upp boken och läsa vidare. Så bra att Maja Lundgren blåste liv i Pompejis öde igen!

söndag 18 juli 2010

Things Fall Apart av Chinua Achebe

Redan 1958 utkom boken Things Fall Apart, den nigerianske författaren Chinua Achebes debutverk. Boken är skriven på engelska med några viktiga ord på igbo invävda i berättelsen. Meningarna är korta och rättframma, men inte alls simpla. De fascinerande fablerna som hörs är inte bara något man berättar som underhållning, utan används också som liknelser i diskussioner och motsättningar. För oss som inte vuxit upp i Umuofia beskrivs livet och sederna så att vi förstår hur genomgripande de gamla traditionerna är. Människor lyder dem, men kan inte hjälpa att de ibland är så grymma att det smärtar.

Huvudperson är Okonkwo, en stark man med växande betydelse i sin by. Han förlitar sig på sin styrka och på sederna. Styrka är manlighet, kvinnlighet är svaghet; traditionens lagar råder i fest och i motgång och kan inte ifrågasättas. När Okonkwos fruar först dyker upp i boken har de inga namn, och kan bara huka under hans vredesutbrott. Men bit för bit tar även kvinnornas liv lika stor plats i handlingen.

På försättsbladet citeras W.B. Yeats' dikt The Second Coming:
Things fall apart; the centre cannot hold;

Okonkwos styrka och byns traditioner kan inte hålla när de ställs mot nya seder. Vita människor kommer till området med sin kristna tro, och den lockar dem i stamsamhället som förut sågs som de lägsta, utan värdighet. De kommer också med skjutvapen och nya domstolar, med lagar som går på tvärs mot byns traditioner. Ja, allt går sönder, bit för bit. Det är tragiskt, men jag är tacksam över att Chinua Achebe har beskrivit det så väl.

Fler böcker av Chinua Achebe:
No Longer at Ease
Arrow of God

lördag 17 juli 2010

En italiensk familj på gränsen till sammanbrott


De irriterar mig, de högljudda, pladdrande medlemmarna i familjen Cantone. Alla är stereotyper uppskruvade några snäpp för mycket, och de snackar i munnen på varandra och smågrälar om stora och små saker. När en av sönerna kommer ut som homosexuell, briserar familjefadern i ett vredesutbrott och en hjärtinfarkt, följt av en ständig oro för vad folk skall säga om dem i den lilla, skvallriga staden Lecce. Andre sonen måste packa ned sina egna drömmar och börja arbeta för pappans, familjens och familjeföretagets skull.

Historien lugnar ned sig litet, men är fortfarande ofokuserad. Ändå blir jag mer och mer sympatisk inställd; jag bryr mig om huvudpersonen Tommaso (Riccardo Scamarcio), och inte bara för att han är nedtonad och stillsam i en familj på högvarv. Och jag älskar verkligen när den andra sansade familjemedlemmen, farmor (Ilaria Occhini) berättar om pastafabriken, och hur en bit pasta känns när man plockar den direkt från det löpande bandet; varm och mjuk. Jag minns hur jag aldrig tyckt om kokos förrän jag smakade på en Co-Co jag plockat direkt från det löpande bandet; varm och mjuk. Mmmm.


Så skruvas historien upp några snäpp igen och blir komisk. På gränsen till för komisk, men det är ju faktiskt kul att få skratta ut. Saker händer som får låsningarna att mjukas upp och människorna kommer varandra närmare. Det är litet klumpigt gjort, och det är litet för enkelt att bygga en film på temat "alla bär vi på hemligheter och lever förljugna liv". Det behöver inte vara fel att en historia rör sig mellan tragedi, komedi och stillsam meditation, men i det här fallet blir det litet för rörigt. Jag tycker ändå att det var en småtrevlig film.

onsdag 14 juli 2010

Landlocked av Doris Lessing

Berättelsen om Martha Quests liv fortsätter. Utan att det verkar konstruerat, har de olika böckerna haft olika teman. Nu är andra världskriget över, och vännerna i den kommunistiska studiegruppen har förlorat fokus. Det kommer också berättelser från Sovjet som vittnar om att livet i den första kommunistiska staten inte är så gott som de har trott. Så det är många omständigheter som får en del av dem att tvivla på sina politiska mål.

Under osäkerheten som kriget var det många unga kvinnor som snabbt gifte sig och fick barn med män som drog ut i fält och kanske dog, och man skilde sig och gifte om sig snarare av praktiska skäl än av kärlek. Även Martha gick in i ett torrt äktenskap med tyske Anton för att hjälpa honom att få brittiskt medborgarskap. Och när dottern från hennes första äktenskap är hos sin mormor, Mrs. Quest som så gärna lindar in pikar mot Martha i sina omsorger, måste Martha med blandade känslor låtsas som att de två inte alls är mor och dotter.

De personliga relationerna blir mer komplicerade, tar större plats och slår ofta över i skvaller och småaktigheter. De som nyss var ungdomar känner att de nästan börjar bli en ny vuxengeneration, om än med andra vanor än föräldrarna. Efter fyra böcker om Martha Quest är jag djupt engagerad av henne, och önskar att hon skall hitta en riktning i sitt liv. Det är en bok kvar i serien, och jag längtar efter att läsa vidare!

Fler böcker av Doris Lessing:

måndag 12 juli 2010

The Hour I First Believed av Wally Lamb

Tänk dig att du sitter på en busshållplats en ganska sen lördagskväll. Det kommer en man och sätter sig bredvid dig, litet onykter och fast besluten att berätta sitt livs historia. Han har varit med om några jobbiga saker i sitt liv, och han vill berätta dem för dig och liksom få bekräftat att han är en bra människa ändå. Han har råkat i slagsmål, förlorat jobbet, fått gå i terapi, men visst är han ändå OK? Han har haft problem med sin fru, de har haft ett dåligt sexliv och han beskriver gräl de haft i sängen och misslyckat sex i alltför noggrann detalj. Han talar lätt nedlåtande om feta trashiga människor vars höjdpunkt i livet är att slåss på Jerry Springer. Han broderar ut allt med vardagliga detaljer som gör berättelserna ännu mer långrandiga utan att tillföra någon känsla för stämningen. Du vill gärna byta plats och slippa lyssna, men han spärrar vägen, lutar sig fram mot dig, pratar på med öldoftande andedräkt och vill att du skall nicka förstående.

Som tur är, händer det här inte i verkliga livet. Det var bara känslan jag fick när jag började läsa The Hour I First Believed av Wally Lamb. Jag hade velat ge boken hundra sidor innan jag gav upp helt, men jag orkade bara knappt sextio. Jag lade ned den i två veckor och tog upp den igen för att se om jag saknade den. Nej, språket, personskildringarna, personerna själva, deras tankar och handlingar – ingendera intresserade mig utan gav mig nästan en fysisk motvilja mot texten. Redan när jag bröt upp pärmarna innan läsningen, och blicken föll på några ord här och där på sidorna, blev jag skeptisk. Nej. Med så många bra böcker som väntar på att bli lästa, tänker jag inte slösa vackra sommardagar på det här självgoda dravlet. Nej. Nej.

lördag 10 juli 2010

Miraklet i Lourdes

1858 såg flickan Bernadette Jungfru Maria uppenbara sig i en grotta utanför den franska staden Lourdes. Sedan dess har människor vallfärdat dit, särskilt sjuka människor i hopp om ett mirakulöst tillfrisknande, och vattnet i grottan ses som helande. Jag är själv varmt troende katolik, och älskar att min kyrka innehåller så många fysiska aspekter av tron; att böja knä, göra korstecknet, vörda helgade föremål och ta vara på helgonreliker. Jag har besökt Assisi och Częstochowa, andra kända vallfärdsorter, och har goda minnen av det. Ändå känner jag mig inte hemma i kulturen kring Lourdes, kanske för att jag skräms av den blandning av hopp och förtvivlan som många kommer dit med.

Filmen Miraklet i Lourdes visar deltagarna på en pilgrimsresa under deras välorganiserade besök i Lourdes. Främst fokuserar historien på Christine (Sylvie Testud), MS-sjuk och utan förmåga att röra armar och ben. Hon, liksom de andra behövande i sällskapet, blir rullad, lyft och matad av volontärer i prydliga uniformer. Men över huvudet på Christine pågår ett liv som hon står utanför. De unga söta volontärflickorna flirtar med de unga stiliga manliga volontärerna. Hur många i sällskapet kan aldrig räkna med att bli uppvaktad och älskad av en annan, eller gå ut och ta en öl? I långa scener tillåts vi inte glömma Christine, mitt i händelsernas centrum men fastlåst i sin kropp. Mitt hjärta kramas om av oro när jag ser hennes magra ansikte upplyst av ett försiktigt leende som är en blandning av välkomnande, tacksamhet och hopp.


Det händer verkligen då och då i Lourdes att människor med svåra sjukdomar upptäcker att de är friska - cancern har försvunnit, rörelseförmågan har kommit tillbaka, de kan resa sig och gå hem själva. Kyrkan utför noggranna medicinska kontroller för att försäkra sig om att tillfrisknandet är verkligt. Även i de belagda fallen kan det, strikt vetenskapligt, röra sig om en ren slump att personen blivit frisk just i Lourdes. Det händer också att en förbättring inte är permanent utan återgår till sjukdomstillståndet efter en tid. Allt det här viskas och talas det om i gruppen av pilgrimmer.

Vad är det som de andra medlemmarna i gruppen bär på? På en del syns det utanpå, på andra inte, och en del är mer nedtyngda än andra av såväl sjukdom som sorg. Gentemot ett tungt öde, med en strimma av hopp, finns det en räcka av stereotypa förhållningssätt. Den medföljande prästen är den sortens person som bara kan svara med fromma plattityder. De kanske kan trösta någon, men för många måste de låta som tomma upprepningar. Volontärchefen Cécile (Elina Löwensohn) har en sträng inställning, och anser att miraklet bara kan ske om du är fullständigt öppen för Gud. Om det inte sker är det ditt eget fel, alltså.

Flera av de olika deltagarna i resan får träda fram som skilda personligheter. Om någon av de andra i gruppen verkligen blir frisk, men inte jag, skulle jag bli glad för den friske eller avundsjuk, missunnsam, och önska att allt var som innan? Filmen är sparsam med ord och visar mycket i långa, talande scener. En del av dem är så dråpliga att jag fnissar åt dem. Vad sägs om repliken "Den här morgonen är ni lediga. Ni kan välja mellan bikt och bad. Ta vara på tillfället."? Jo, jag har varit på några katolska ungdomsläger där liknande repliker skulle låta lika naturliga. Jag är glad att pilgrimsresan till Lourdes kan skildras med sådana smålustiga scener, och ändå djupt finkänsligt och engagerande.

torsdag 8 juli 2010

Three Men in a Boat av Jerome K. Jerome


Vilken härlig bagatell den här boken är! Den skapar perfekt stämning för semestern, är både uppmuntrande till utflykter och en ursäkt för att inte göra något. De tre gentlemännen George, Harris, berättaren J. och hans hund Montmorency, bestämmer sig för att ta en avslappnande resa längs Themsen. De planerar och diskuterar noga för att försäkra sig om att packningen inte skall att sakna de viktigaste bekvämligheterna - bröd, smör, sylt, och förstås te - men ändå inte vara överlastad med onödigheter.

Förberedelserna tar sin tid, packningen tar sin tid, resan tar sin tid, och Jerome K. Jerome berättar historien med många, långa och färgrika anekdoter. När han beskriver fadäser under historiens gång gör han det med välformulerade underdrifter. Avvikelsen mellan hans stillsamma saklighet och de ofta våldsamma misslyckanden han nämner gör det bara ännu mer humoristiskt.

Det tog mig ett litet tag att slappna av och komma in i bokens lugna tempo. Det är helt enkelt en perfekt bok för lata dagar, när ens största problem är vad man skall äta till kvällsmat eller vilken parkbänk man skall sätta sig på för att få lagom mycket sol. Jag kan tänka mig att låta det bli en vana att läsa den här boken varje sommarsemester. Nästa gång letar jag nog upp en utgåva där inte vartannat kapitel är överhoppat, och utan ukrainsk översättning på högersidorna. Det blir nog ett ännu större nöje.

onsdag 7 juli 2010

Nuits d'été med Nina Stemme i Nationalmuseums trappa

För mig är det något speciellt med att sitta i en trappa. Även om jag snart blir stel i ryggen och måste skruva på mig, är det något jag tycker om, och tycker om att tänka på. Tänk då att få sitta i Nationalmuseums imponerande marmortrappa, omgiven av vacker konst och andra kulturälskare, och få höra vacker musik en ljuvlig sommarkväll!


Redan som tonåring var jag på sommarnattskonsert i Nationalmuseums trappa. I år kom jag iväg på sommarens sista begivelse, med Matti Hirvonen på piano och vår svenska världsstjärna, sopranen Nina Stemme. Det var ett eklektiskt program de bjöd på, medan kvällsljuset dämpades utanför huset och över vågorna man såg genom den stora glasentrén.

Les nuits d'été heter några dikter av Théophile Gautier, tonsatta av Hector Berlioz. Vi fick ett häfte med texterna! Ur det kunde man läsa att de flesta sångerna handlar om längtan efter kärlek, blandat med vemod över skönhetens försvinnande. De var alla mycket intensiva och känslosamma. Ibland gjorde akustiken att Stemmes röst nästan blev övermäktig, men ibland kunde efterklangen av några höga toner hänga kvar i en underbar efterklang.

Efter en paus återkom musikerna med fyra sånger av Kurt Weill. Faktiskt så passade de moderna melodierna bättre än Berlioz till Stemmes skolade stämma och uttryck, och till ljudbilden. Engagemanget var inte att ta fel på! Varje rad sjöng hon från hjärtat, och vi i publiken gillade det och applåderade länge, länge.

De fyra sista sångerna av Rachmaninov, som jag älskar, var aningen mer raffinerade, men också mycket känslosamma. Här kunde Stemme lyfta fram nyanserna riktigt fint, trots den svåra akustiken; från ett viskande pianissimo till ett svallande fortissimo. Så vackert! Pianot fick också ta mer plats - bra, för Matti Hirvonen är en god pianist. Efter intensiva applåder kom Stemme och Hirvonen tillbaka och gav oss Kurt Weills och Ira Gershwins My Ship, som en extra godbit. Krum i ryggen och med hopdragna vadmuskler men mycket nöjd reste jag mig och gick ut i sommarnatten.

måndag 5 juli 2010

De fattiga i Łódź av Steve Sem-Sandberg

Hundratusentals människor kunde det bo i ett judiskt getto. I Łódź var det inte bara några avskilda kvarter dit den judiska befolkningen fösts undan, utan ett stort område av staden med torg, flervåningshus, ödetomter och fristående hus, och även verkstäder, kontor, sjukhus och barnhem.

Hur skall man försörja så många invånare, invånare som dessutom hatas av människorna i kvarteren runt dem? Łódź getto Litzmannstadt hade ett styrande råd och en Ordförande, Chaim Rukowski, som satte sin befolkning i arbete med att producera uniformer och andra varor till den tyska armén. Genom att visa sin nytta ville han se till att de åtminstone fick rätt till att överleva i nazisternas rike.

Idén må vara god, och den räckte ganska långt. Men prisgivna åt en omgivning som hatar judar och inte ser dem som mänskliga, leder det till ständiga kompromisser och omfördelningar av ynkliga matransoner och nyckfull betalning från nyckfulla (ariska) beställare. Det schizofrena i att uppträda som stark fadersfigur för gettoinvånarna, och ödmjuka sig inför de nazistiska byråkrater som bestämde över deras öde, var  Rukowskis roll. Kanske var han en dubbelnatur redan från början, säkert underblåstes det av dubbelspelet han tvingades till. Många autentiska utsagor från den tiden berättar att Ordförandens humör kunde växla till förakt och ett själviskt och hänsynslöst utnyttjande av "sina" undersåtar. Det går inte att ursäkta, men det går att förstå.

Steve Sem-Sandberg har i sin bok utgått från Gettokrönikan, en officiell loggbok över händelser som med tiden blev mer och mer detaljerad, och personliga vittnesbörd från människor som levde i gettot. Med utgångspunkt från olika invånare ger boken De fattiga i Łódź en bred bild av hur livet i gettot kunde vara.

Under åren som gettot fanns fördes tusentals judar dit från andra städer och till och med andra länder, människor som talade tyska eller tjeckiska och måste samsas med dem som redan fanns där. Några få uppror i början slogs ned hårt, av den interna polisen med understöd av den tyska militären. Att ransonerna var knappa så att folk ständigt var utmattade av hunger, och att de tvingades att arbeta hårt för sin ranson, gjorde det nog svårt att orka tänka på något alternativ till att fortsätta det hårda livet.

Men det är ändå svårt att föreställa sig hur livet kan gå vidare efter att nazisterna har begärt att alla gamla och sjuka, och alla barn under tio år, skulle skickas ut ur lägret och säkerligen in i döden. Människor försökte smuggla undan sina åldrade mödrar och muta tjänstemän för att få behålla sina barn, och några av dem lyckades få uppskov. Men tusentals icke-arbetsföra, gamla och unga, slets ur händerna på dem som tagit hand om dem. Kapitlen som handlar om det är de allra tyngsta att läsa. Jag kan inte tänka mig något värre än att försöka leva vidare efter det, och ändå var det vad människorna måste göra.

Steve Sem-Sandbergs språk är sakligt och detaljerat i skildringar av bostadsmiljöer, familjeförhållanden, händelser och officiella dekret. Han skriver inte ut så många replikskiften, däremot sidtals av känslotunga tankar och mardrömmar. Det känns inte förmätet utan trovärdigt att få dela oron och smärtan hos huvudpersonerna i boken. Sakligheten gör att berättelsen aldrig blir en indignerad eländesskildring, och det gör allvaret och sorgen desto tyngre.

Fler böcker av Steve Sem-Sandberg:
Theres

söndag 4 juli 2010

Ettore Sottsass på Kulturhuset

Geometriska former och klara färger kan ha en lugnande inverkan. De kan vara så rena att de känns kliniskt rena och känslokalla. Men de geometriska mönster Ettore Sottsass skapade för bruksföremål på 1950-talet är fulla av energi och värme.

Stora, runda tallrikar och höga, smala vaser bär på ringar, streck och cirklar i svart, vitt och grundfärger som drar åt det varma hållet. Gränserna mellan färgfälten i emaljen är inte skarpa utan litet suddiga, och förskjutningar av elementen ger mönstren liv.

Skisserna till designen finns också utställd. Redan där har Sottsass målat livfullt, med färger som går över konturerna och in i varandra. Det är så vackert! Jag önskar att jag hade tallrikarna med prickar hemma och kunde se dem varje dag.


Länk till Kulturhusets sida om Ettore Sottsass

fredag 2 juli 2010

Kan du säga schibbolet? av Marjaneh Bakhtiari

I en kaotisk scen vid köksbordet börjar boken om familjen Abbasi. Två tonårsdöttrar, en pappa, en mamma och en katt som gärna vill vara med överallt. När ena dottern vill åka till Iran, landet som hennes föräldrar arbetade hårt för att lämna innan flickorna föddes, och den andra bara vill lyssna på hiphop i sina hörlurar, går diskussionens vågor höga. Det är svårt att beskriva en scen där folk vill olika saker och talar i munnen på varandra utan att det blir rörigt, och jag gillar inte det kapitlet, men tack och lov blir berättelsen snart mer rättfram.

I början har jag svårt att skilja på döttrarna Baran och Parisa, men de tar form mer och mer. Familjen Abassi har medvetet lämnat den iranska kulturen bakom sig för att anamma allt svenskt. Men nu vill Parisa resa tillbaka till Iran på besök. I sin egen hiphop-crew känner sig Baran litet mer streetwise för att hon är mörkare än de andra tjejerna, men längtar inte alls till Iran som hon mest hittar skräckhistorier om på youtube. Parisas intresse för Iran kommer mest av att hon tänker ta intressanta bilder till sitt fotoprojekt och så få bra betyg. Föräldrarna slår först ifrån sig, men låter till sist båda flickorna åka.

I boken Kan du säga schibbolet? är ingen människa simpel, framför allt inte i sitt förhållande till invandrare, vare sig de är invandrare själva eller ej. De är (nästan) alla komplexa människor, som dock ofta formar sina åsikter efter vilka meningsmotståndare eller förebilder de stöter på. Om man i ett kapitel får träffa någon som verkar vara den intelligente och snabbtänkte pappan Mehrdad Abbasis motpol, får man i något kapitel senare en inblick i hur den personen har tänkt och sedan funderar vidare. Ingen person blir en stereotyp, förutom mamma Abbasis väninna Gunnel och några på ett antidiskrimineringskontor i Stockholm.

Det här är en ny variant på Bakhtiaris förra bok Kalla det vad fan du vill, där historien vandrade från person till person, och folk verkade dumma eller smarta i andras ögon, men alla hade berättarens sympati. Jag tycker om Kan du säga schibbolet? nästan lika mycket, och ser fram emot att läsa mer av Marjaneh Bakhtiari; om problem för och omkring invandrare eller om precis vad som helst som hon känner för att skriva om.

torsdag 1 juli 2010

Turandot på Operan i Odessa

Fram till igår trodde jag att Odessas operahus alltid satte upp baletter och operor med traditionell scenografi och koreografi. Där hade jag fel, och det är jag glad för! Juni månads stora operapremiär, Puccinis Turandot, öppnar med kraft i ett scenrum med kala väggar där filmer kan projiceras, när de tunga draperierna dras ifrån. En dansös uppför en butoh-liknande dans framför den stora operakören. Det som var exotiskt och Asien-klingande i Puccinis musik låter ännu mer främmande i den här moderna ramen, och det är bra. Jag är mycket glad över att ha fått en plats i Amfiteatern, alltså på tredje balkong (näst översta), så att jag kan se ovanifrån hur många som rör sig på scenen.

Liu spelas trovärdigt av en mycket liten kvinna, Natasja Sjevtjenko. Med innerlighet svingar sig hennes röst upp till de höga, bedjande noterna i hennes två vackra och svåra arior, och jag lider med henne. Den osannolika handlingen hindrar mig inte heller från att njuta av kraften och skönheten nar Aleksandr Schultz som Kalaf sjunger Nessun Dorma. Ja, det ryser i mig av lycka då!

Den majestätiska prinsessan Turandot (Tatjana Zachartjuk) rullas först in och ut i imponerande, flera våningar höga klänningar till sitt dyrkande folk. Hennes arior och hennes person hör inte till mina favoriter i operan, men det är ju så fängslande att jag knappt vill blinka när handlingen går mot sitt slut. Jag kan inte riktigt förstå tanken med fågelflockarna och fiskstimmen som drar över scenväggarna då och då, och de stort projicerade kvinnoansiktena (Turandot och hennes anmoder) blir litet enahanda efter ett tag. Men de fysiska inslagen och de nakna scenväggarna ger en bra inramning till den dramatiska musiken och de starka känslorna pa scenen. Underbart!