måndag 31 maj 2010

Kulturella höjdpunkter maj 2010


Se där, jag har hunnit med en del böcker, konserter, gallerier och teater trots att solen har lockat!

Bästa bok
Wonderboy av Henrik H. Langeland

Bästa film
Mary & Max

Bästa teater
Spekulation på Dramaten
Kungen dör på Teater Replica

Bästa konsert
Brodskykvartetten

Bästa utställning
Rita Lundqvist på Liljevalchs
Tomás Saraceno på Bonniers Konsthall

Även om teatrarna och konserthusen stänger ned över sommaren, kan jag inte klara mig utan underhållning så länge. Jag har letat upp konserter och pjäser som kommer att sättas upp även under de varma månaderna, så jag skall nog klara mig!

Jag önskar alla en fin sommar!

söndag 30 maj 2010

Wonderboy av Henrik H. Langeland

År 2000 - så nära, så likt, så olikt. IT-boomen och ett investeringsrally gjorde det till en hetsig och spännande tid att leva i. Ser du en affärsmöjlighet fem minuter innan alla andra gör det, kan du tjäna miljoner. Christian von der Hall, Senior Vice President på Scandinavian Media Group, ser en möjlighet som kan sätta hela Norges förlagsmarknad i gungning, och honom själv på toppen.

Ännu en tjock, norsk roman, välskriven och intressant! Jag medger att de återkommande finansiella uppläggen i andra halvan av boken går över mitt huvud, men de inledande affärsdiskussionerna är beskrivna så att intrigerna och värdena som står på spel blir spännande. Några tidsmarkörer sätter stämningen: Andersen Consulting och livsstilsmagasinet Wallpaper - kanske litet för många uppdykanden av Wallpaper. Christians stora intresse är fina klockor, och inför alla viktiga händelser lägger han vikt vid vilken klocka han väljer, för intrycket det skall göra på dem han träffar och för sin egen skull.

Jag har aldrig haft sinne för snabba klipp, och för mig verkar Christians affärsupplägg riskabelt, särskilt med tanke på hur mycket som måste ske utan de inblandades vetskap. Men själv håller han fast vid det, så hårt att det verkar som att han missar viktiga signaler om andra affärer. Inte för att jag förstår dem bättre, men gradvis verkar det som att trådarna han tänkt knyta samman hamnar i andra nät. Jag börjar oroa mig mer och mer i takt med att tempot i historien ökar i bokens andra halva.

Christian beter sig riktigt korkat många gånger, men jag kan ändå inte sluta heja på honom. Till och med när fler och fler detaljer börjar gå honom emot hoppas jag ändå på litet tur för honom. Ända till sista sidan är boken rafflande, och med hjärtat i halsgropen bläddrar jag mig snabbt igenom de sista sidorna. Jag blir inte besviken, jag blir litet nostalgisk, vimmelkantig och nöjd efter tidsresan med Wonderboy.

lördag 29 maj 2010

Runaway Train på Bonniers Konsthall

Det kanske är orättvist av mig att klumpa ihop så många unga konstnärer och avge omdöme om dem, och det är också orättvist att avfärda dem när de fått så litet utrymme i samlingsutställningen. Men det slående med gruppvisningen Runaway Train på Bonniers Konsthall är hur omogna och självcentrerade alla verk är. Det gör mig litet orolig. Visserligen är alla konstnärer i utställningen unga, men jag förstår inte varför alla stannat kvar i puberteten. Ja, det är en viktig process att lära känna sig själv, men den är sällan intressant för någon annan än en själv.

Så många av verken rör sig med klichéer, och de använder dem inte på något unikt sätt för att säga något nytt, utan som om de vore sanningar. Är det ironiskt? Är det så ironiskt att jag inte fattar, jag som är över trettio? Jag försöker och försöker men kan inte engagera mig.

Två undantag är Carl Johan Högberg och Emanuel Almborg, som letat upp spännande historier utanför sina egna pojkrum, men ändå inte riktigt kunna formulera det intressant. Det enda riktigt givande bidraget är Jenny Lindbloms målningar. Titeln Limited Ambition på en av tavlorna säger mycket. En eller flera småstadsjennysar som begränsar sig själva för att passa in är en berättelse jag gärna skulle vilja se mer av.

Brasklapp:
Jag tror att jag missade ett eller två av de mer diskreta verken.

Länk till Bonniers Konsthall

fredag 28 maj 2010

Romeo och Julia på Operan

Jag tycker om Prokofjevs vackra, allvarliga musik till baletten om Romeo och Julia. Men historien innehåller för många ointressanta scener, och de scener som är intressanta är ofta för långa och tråkiga. Några myllrande stadsscener innehåller små roligheter om man hinnar lägga märke till dem, men är mest förvirrande. Undantaget är den stramt koreograferade dansen till verkets stora musikaliska tema om släkterna Montague och Capulet. Det blir mäktigt. Dansarna är klädda i rika, färgsprakande kläder och kan stanna upp i poser som hämtade ur en tavla av Giotto.

Att Romeo och hans kompisar Mercutio och Benvolio (Olaf Kollmannsperger, Andy Rietschel, Oscar Salomonsson) är lustigkurrar hamras in litet för väl i de inledande scenerna. De står och fjäskar för Rosalinda (Marianna Barabas) och det dröjer länge innan Romeo upptäcker Julia (Jurgita Dronina) i hennes dans till den hypnotiska musikslingan som följer henne.

Foto: Hans Nilsson Kungliga Operan

Kärlekssagan mellan Romeo och Julia har aldrig hört till mina favoriter, och inte heller här kan den engagera mig. Det unga parets danser är varken blyga eller sinnliga. Det hjälper inte att orkestern ofta spelar slarvigt eller till och med oengagerat.

När de sex mandolindansarna från ett bröllopsfölje visar upp sig i en fräck dans är det första gången jag spontant applåderar. Att de är riktiga läckerbitar beror inte bara på att de har trikåer i rosa och gröna godisfärger. Spänstigast av alla är deras ledare, Aleksander Nikolaev. Äntligen liv och energi!

Till slut bränner det till - i sista scenen, när allt är förbi! Julia ligger i dödsliknande koma i den mörka, kalla gravkryptan. Det väcker min sympati att hennes tilltänkte make greve Paris (Dragos Mihalcea) vakar vid sin unga, döda bruds sida. Men Romeo har smugit sig in i kryptan, och sticker ihjäl Paris. I sorg över Julia tar han sitt eget liv, och faller till golvet han också. När Julia vaknar blir hon förskräckt, först av den ödsliga kryptan, sedan över de döda unga männen framför hennes fötter. Hennes panik är äkta, och hon ser heller ingen annan utväg än döden. Till publikens applåder faller ridån över de tre döda unga, och dras upp en gång till så att vi kan begrunda den makabra scenen, innan den sorgliga historien är till ände.

Länk till Kungliga Operans sida om Romeo och Julia

onsdag 26 maj 2010

Hundstunden av Kristina Lugn

Den första dikten i Kristina Lugns samling Hundstunden visar vad som är hennes styrka och vad jag gillar så mycket. Med bara några ord sätter hon fingret på känslan att vad alla andra håller på med är absurt, men att man kanske måste börja själv, för att inte ramla ur loppet.

Det finns en massa kvinnor i min ålder
som har ännu sämre anledningar att tycka om sig själva
och tvingar andra att göra det i alla fall
fastän de varken är vackra
eller flitiga på något annat sätt.
Galopp galopp.

En trött kvinna som behöver öka farten för att inte hamna på efterkälken. Det litet trötta utropet om galopp kommer igen då och då i boken. Kvinnan som talar går igenom sitt trassliga liv. Hon nämner några av de vackraste orden jag vet, 'himmelssäng' och 'vinterträdgård', kanske för att besvärja fram ett ljuvare liv. Orden muterar vidare och blir sorgligare, men innan de hunnit skruva sig loss helt från det sköna hittar de ett nytt poetiskt hem:

Jag har en himmelssäng
i vinterträdgården
Jag har en murken himmelssäng
i den vilt förtvivlade vinterträdgården.
...
Jag har en liten järnvägsstation
innan natten börjar.
Dit brukar jag vandra ibland
tillsammans med alla dem
som fattas mig.

I dikterna framkommer det att kvinnans mor har dött. Men jag är inte säker på att minnena av henne bara är goda. Det finns en våldsam dikt mitt i boken, där en namnlös kvinna plågar huvudpersonen. Med så mycket som kan gå snett och så många förvirrande krav från omgivningen är det inte konstigt att kvinnan längtar efter stillhet.

Jag skulle naturligtvis mycket hellre
befinna mig på en hög abstraktionsnivå
i en maskinpark
där de logiska principerna
har en lugnande inverkan på alla dem
som sover bredvid papperskorgarna
och har vigt sitt liv åt att försöka tämja
en feldesignad kundvagn.

Jag har läst dikterna som att de kommer från samma person, men egentligen ser jag ingen röd tråd, så det kanske inte måste vara så. En del av dikterna i samlingen tycker jag är genialiska, medan andra går mig förbi. Jag antar att det finns andra läsare som tycker precis tvärt emot mig. Några av raderna är ändå så bra att de är svåra att glömma.

Jag har försökt verka trevlig.
Och lagom fotbollsintresserad.

tisdag 25 maj 2010

Familjen Jones på bio

Jag faller inte för reklam. Gör du? Jag lyssnar inte okritiskt på vad rösterna på TV säger. Jag ser att filmstjärnor har Versace-klänningar och skor från Christian Louboutin, men jag tror inte att framgången kommer till mig bara för att jag köper samma. Fast om man ser en god vän i en snygg kjol så frågar jag kanske var hon har köpt den. Och när kollegorna berättar om semestern i Frankrike, funderar man ju litet på hur det skulle vara att hyra ett hus där.

Ju mer vi värjer oss, desto listigare måste reklamen bli. Familjen Jones i grannvillan verkar vara lyckade och lyckliga. Vad har de för golfklubbor? Vilken snygg bil! Jag vill ha en sådan mjukisdress när jag tränar!


Familjen Jones har ingen annan uppgift än att sälja ett antal produkter, eller snarare, att få alla andra att vilja ha dem. Det är ju en lätt sak när man inte behöver betala för dem själv. Och när dessutom familjen slipper äktenskapsproblem och tonårsbråk, eftersom de är anställda skådespelare. Fast kanske inte så lätt ändå; att alltid behöva vara på gott humör och vänlig mot folk skulle jag klara, men inte att vara i konstant sälj-läge - det har aldrig varit min starka sida.


Trailern jag såg sålde in filmen som en historia om hur "maken" (David Duchovny) börjar falla för den proffsiga "hustrun" (Demi Moore). Åh nej, så banalt, tänkte jag. Men idén om smygreklam lät så intressant, och hela filmen lockade mig som en dag på spa med massage och ansiktsbehandling och varma, mjuka frottéhanddukar. Och faktiskt räcker handlingen för en hel film, med utfyllnad av humor och ironiska situationer.

Är filmen kritik av konsumtionssamhället? Nej, för vi är inte hjälplösa offer för kapitalismen. Ända sedan stenåldern har människor begravts med sina favoritstenar och vackraste smycken. Att vilja ha nya, fina saker är inget som reklamföretagen hittat på eller tvingar oss till, men visst utnyttjar de vår svaghet. Redan för tjugofem år sedan tänkte jag att det vi behöver se upp för idag inte är röda bär som kan vara giftiga, eller en sabeltandad tiger som kan bita av oss på mitten. Nu behöver vi istället se igenom vilken reklam som lovar mer än den kan hålla, och vilken som skapar förväntningar på en succé som vi bara kan skapa på egen hand.

När jag har tänkt igenom det vet jag att min lycka blir större om jag slipper oroa mig för övertrasserade konton, eller om jag går hem och sätter mig med en bok istället för att springa ett varv till i bokhandeln. När jag har hittat den balansen kan jag till och med strunta i om jag kanske är litet, litet hjärntvättad, och önska mig en knallblå träningsdräkt i plysch så att jag skall känna mig extra snygg på mitt poweryogapass.

söndag 23 maj 2010

Tomás Saraceno på Bonniers Konsthall

Tomás Saraceno är både arkitekt och konstnär, och hans verk presenteras på Bonniers Konsthall som en vetenskapligt genomförd undersökning och förslag på nya sätt att leva i en nära framtid. Jag, som älskar naturvetenskapen och ser skönheten i den, tycker att det är ett fantastiskt uppdrag, men jag är också litet skeptisk.

De regnbågsskimrande luftbubblor till ballonger som Saraceno apterat mellan tak och golv beskrivs som förslag på hur man skall leva i framtiden. De är så fina, men är de realistiska? Det krävs så mycket förarbete och sedan energi för att hålla dem uppspända. Om jag försökte sätta mig där skulle de spricka direkt, och det är inte för att min rumpa skulle vara särskilt bred. Hur skulle man transportera näring dit och avfall därifrån utan att allt kraschar?

I en bildserie visas hur Saraceno låter ballonger lyfta honom upp mot en klarblå himmel; ett försök att ta sig ut i rymden, kallas det. Är det realistiskt? Han kan inte ta med sig mycket upp i sin lilla plattform, och han kan inte stanna i luften så länge. Men här börjar mitt motstånd att vekna. Några fotografier tagna mot den blåa himlen, där man ser det grova repet som leder upp till den lyftande ballongen, ger mig en skön svindel och en stark frihetskänsla. Kanske skall jag låta bli att leta logiska luckor och låta mig svepas med.

Naturen kan på egen hand skapa föremål som är såväl vackrare som starkare än vad människan kan tänka ut. Spindelväv, till exempel! En spindel kan med den sega, starka tråden skapa strukturer som har fantastisk hållbarhet och är ordnade så att man kan ta sig från punkt till punkt så snabbt och lätt som möjligt. Jag tycker verkligen om hur Saraceno jämför dem med Vintergatan och Berlins stadsnät.

Tomás Saraceno, Cloudy House, 2009 & Liverpool/Flying Garden/Air-Port-City, 2008

I rummet med fönster mot gatan blir jag till sist övertygad. Av sammanfästa dodekaedrar har Saraceno skapat former för framtidens hus, mer fantasifulla än Barbapappas. Femhörningarna som bygger upp varje enhet har olika långa sidor, vilket gör att strukturerna inte blir stela utan asymmetriska och livfulla. De hänger från taket som trubbiga moln. Jag vet inte hur de skulle kunna hänga och fungera i verkligheten, men jag bryr mig inte om det längre, jag vill bo där.

Länk till Bonniers Konsthall

lördag 22 maj 2010

Spekulation på Dramaten

De tre personerna som sitter på stolar på scenen mumlar ord i snabb takt redan när publiken får komma in. Ett tag efter att ordmassan utkristalliserats till en historia med flera berättare, utvecklas den vidare till att bli mer än en uppläst text.

Ibland blir de tre ett talande porträtt av familjen som skall slås sönder inför våra ögon, ofta är de far och son, oftast är de tre röster från samma person; pappan, i sin hjärtslitande sorg över sonen som skadats i en olycka.

Vad flyger genom huvudet när man kallas till sjukhuset av ett akut telefonsamtal? Ögonblick av kontrollerad panik när man både registrerar varje detalj och rör sig i slow motion som bortkopplad från världen. Viktiga och oviktiga minnen om vartannat, saker man ångrar att man gjorde och inte gjorde mot den människa som skulle vara viktigast i ens liv. Det skär i mitt hjärta när jag inser att utropet "Vi hinner det, pappa!" inte är menat att trösta (utan för att vädja om mer tid).

Jag hoppas att det inte bara är jag och min ingenjörshjärna som tycker att den resonerande texten bättre än alla känsloutbrott kan förmedla skräcken och ångesten när det värsta man aldrig vågade tänka på inträffar. Vartenda ord är utmätt med silverkniv. Regin är stram, och de samstämda skådespelarna (Nina Fex, Kristian Hallberg och Johan Holmberg) är intensiva men exakta. Det är absolut nödvändigt för att en så laddad text skall fungera. Johan Holmberg är som vanligt en stor tillgång, eftersom han både har tyngd i sin närvaro och ett känsloregister som han kan spela upp millimeter för millimeter.

Att se föreställningen gör ont under hela den dryga timme den varar, men jag är så tacksam för att få ha varit med den här mannen i hans sorg.

Länk till Dramatens sida om Spekulation

torsdag 20 maj 2010

Glorious Percussion i Konserthuset

Gruppen som bad Sofia Gubajudlina att skriva ett verk för fem slagverkare och orkester tog namnet efter hennes verk, Glorious Percussion. Jag tycker om de verk jag har hört av Sofia Gubajdulina, och såg mycket fram emot att höra det här.

I inledningen slår solo-perkussionisterna själva an tonen. När orkestern kommer in hörs det att de är en annan samling av musiker, även om det de spelar harmonierar med slagverkarna. Olika sektioner av orkestern ställs ofta mot varandra eller får ta över ledningen; fiolklungan mot storstråkarna, eller ibland blåsinstrumenten. Filharmonikernas egna slagverkare har dessutom egna roller för att komplettera solisterna längst fram på scenen.

Tidvis stiger musiken till orkanstyrka, på olika sätt varje gång. Jag tycker om hur det låter, för musiken förlorar aldrig form i sina crescendon. Tvärtom är det de partierna som är extra intressanta, tillsammans med en slinga av några skira toner som upprepas så att det både låter som en modern sampling, och som något himmelskt inspirerat.

Det finns en del solopartier som jag tycker mindre om. Vare sig i jazzen eller här är jag förtjust i slagverkare som i tur och ordning skramlar med allt de har framför sig bara för att göra alla ljud de kan. Då och då låter det så på scenen; mer effektsökeri än musik. Men till största delen är Glorious Percussion spännande. Det kan mycket väl vara så att de partier som inte jag gillar är någon annans favoritdel, så varierat var verket.

Efter paus spelar Kungliga Filharmonikerna Mozarts kända och älskade Symfoni nr 40 i g-moll. För några år sedan var det Mozart-år, vilket fick P2 att proklamera "En Mozart om dagen håller doktorn borta" och spela ett stycke varje dag i ett helt år. Vilken bra idé, egentligen! Det finns ju en anledning till att Mozarts musik är så uppskattad. Orkestern spelade vackert, och det var fint att få lyssna på symfonin i den milda försommarkvällen.

onsdag 19 maj 2010

Hohaj av Elisabeth Rynell

Hohaj är en liten by i en karg del av Norrland. Det finns goda familjer och vänskap trots det tunga livet, och det finns hårda människor utan kärlek över till andra, inte ens sina närmaste. Jag vet inte om Hohaj finns på riktigt, men vi vet ju att på riktigt finns det människor som liknar dem i boken.

Tyvärr är tonen i boken så tillgjord att den inte verkar trovärdig. Figurerna i boken blir inte egna människor utan bara symboler för att berätta den sorgliga historien. Huvudpersonernas inre monologer låter ofta new age-anstrukna. De är så fluffiga och intetsägande att en läsare kan fylla dem med sina egna känslor, men jag önskar ofta att författaren kunde vara mer precis med vad hon menar. Så här låter ett exempel:

Hon var så rädd om Aron, allt hans ljus. Det fick inte komma mörker dit från hennes. Hon drack ju hans ljus, hon ville äntligen läkas. Men sa hon nu nej åt honom, hade hennes mörker ändå segrat. Och sa hon ja, blev han del av det.

Det finns några partier där språket verkligen fångar spänningen i att upptäcka en kropp, sin egen eller den man älskar, men de är så korta och få.

Parallellt berättas, helt i onödan, en historia i nutid om ett grälande par som inte når varandra. Den berättande parten skall kanske framstå som känslig, men jämfört med istorien från ett tidigare århundrade verkar de bara bortskämda och gnälliga. Nej, den här boken var inte bra.

tisdag 18 maj 2010

Effi Briest på bio

Theodor Fontanes över hundra år gamla roman har filmats förut, bland annat av Rainer Werner Fassbinder. Boken var inspirerad av ett kvinnoöde i det samtida Preussen men med förändringar i historien, och den senaste filmen som bär Effi Briests namn har även gjort förändringar i bokens handling.


Sjuttonåriga Effi Briest (Julia Jentsch) lever väl, med spirande förhoppningar om romantik bland sina unga vänner. Men i 1800-talets Preussen är det bättre att låta praktiska skäl styra när en kvinna skall låta sig väljas till fru. Hennes starka mor (Juliane Köhler) vet det mer än väl, och leder sin dotter in i famnen på den 20 år äldre baron von Instetten (Sebastian Koch). Den mannen som var hennes egen beundrare för tjugo år sedan! Nu har han dock tillräckligt med pengar och social ställning för att kunna ge en kvinna ett gott liv.

Men för ett rikt liv räcker inte att ha ett rymligt hus, god mat och vackra kläder. Mellan Effi och hennes äldre, om än stilige, make, finns inte den förståelse och vänskap som är grunden för djup kärlek och lycka. När Effi, ensam i den lilla kuststaden medan maken arbetar i Berlin, inleder ett hemligt förhållande med den flirtige Major von Crampas (Misel Maticevic) har jag svårt att fördöma henne. Ja, han ser ut och beter sig som en småstads-Casanova, men ett liv utan erotik och kärlek, hur skulle hon kunna förlika sig med det? Trots de starka känslorna som river i Effi Briest är jag glad över att se att hon inte tanköst låter sig dras med, utan försöker resonera med sig själv på vägen dit.


Ja, det finns rum för mycket erotik, intensiv men smakfull, i berättelsen om Effi Briest, från blygseln vid de första mötena med von Instetten till kärleksmötena med von Crampas. Hennes mardrömmar om den kinesiske mannen som dog så mystiskt i huset där paret Briest bor i är skönt skrämmande, och det är fint att se att det finns vänliga själar som apotekare Gieshübler (Rüdiger Vogler) i den lilla tröga småstaden. Dramat är väl uppbyggt och regisserat, och alla skådespelare är väldigt bra. Det är en spännande och vacker film, engagerande och väl sevärd.

måndag 17 maj 2010

Heia Norge!


Ja, jeg elsker norsk litteratur! De senaste åren har jag läst så många goda böcker skrivna på norska. Mer och mer börjar jag tycka att norska författare i allmänhet har en kvalitet som saknas hos de flesta svenska. Vad beror det på? Dras kvaliteten på all svensk litteratur ned ett snäpp av alla skräpböcker som väller fram; all den simplaste chick-litt, alla deckare efter formulär 1A, posörer som dränker sina Stockholmsskildringar i dåligt förtäckt skryt?

Det jag uppskattar med de norska böcker jag tyckt om bäst har varit att författarna helt enkelt har berättat en god historia, på ett rakt språk, lättläst och flytande. De har berättat från en vuxen till en annan om människor och deras känslor i mer eller mindre vanliga situationer. Uppväxtskildringar, vardagsliv, svåra val, konsekvenser.

De flesta av de bästa böckerna har varit så omfångsrika att jag oroade mig när jag plockade upp dem - skulle de ta månader att läsa? Men en välskriven historia och ett intelligent språk har gjort läsningen lätt varje gång. Nu skall jag inte prata längre, utan räkna upp böckerna som gett mig så fina läsupplevelser.

Beatles av Lars Saabye Christensen
Mannen som elsket Yngve av Tore Renberg
Ute av verden av Karl Ove Knausgård
Wonderboy av Henrik Langeland
Gjøre godt av Trude Marstein

Gjøre godt är unik bland de här böckerna på grund av sin uppbrutna berättarstil. Historien flyter från person till person, men på bara de få sidorna som varje människa får tala får man inblick i hela deras liv och drömmar. Det är ett berättartekniskt experiment som Trude Marstein ror i land riktigt väl.

Andra liknande experiment har jag inte uppskattat lika mycket. Det finns alltså även norska böcker som jag inte tycker om. En av dem är Vente, blinke av Gunnhild Øyehaug. Jag tyckte också att Kjartan Fløgstads bok Grand Manila hade ett alltför faktaspäckat språk som lät huvudpersonerna framstå som sidor i en historiebok, inte människor.

Men även norrmän som inte skriver stora episka berättelser utan korta, surrealistiska romaner kan lyckas. Beate Grimsrud och Erlend Loe är bra exempel på det. Jag har känslan av att de inte skriver korta, udda böcker för att det är allt de klarar av, utan för att de är goda berättare men väljer att dra ihop och skruva till sina historier.

Jag skulle önska att svenska förlag slutade att ge ut böcker som är egotrippar för författaren eller lättläst för människor som egentligen inte gillar att läsa. Jag skulle önska att fler svenska författare hade ambitionen att skriva stora epos för tänkande 2000-talsmänniskor. Men så länge det inte sker, kan jag njuta av berättarkonsten från vårt västra grannland. Tack, söte bror!

söndag 16 maj 2010

Momo eller Kampen om tiden med Enskedespelet

Momo, flickan som kommer vandrande i början av berättelsen, är ingen vanlig flicka. Hon kan lyssna på människor så att de känner sig viktiga. Staden hon har slagit sig ned i befolkas av glada, snälla och litet, litet korkade människor, men de är i stort sett lyckliga där de lever tillsammans. Barnen leker gärna hos Momo och de vuxna tar sig tid att umgås med varandra. Gigi, turistguiden (Josef Säterhagen), berättar gärna historier som får alla att drömma sig bort, och Beppo (Benjamin Moliner) är lycklig som gatsopare för att han inte låter sig stressas av att se den långa gatan framför sig varje dag.

Foto: Christer Cervin

Men så kommer det några skumma, gråa typer. De övertalar de vuxna att starta tidsparkonton, och plötsligt hastar alla omkring, har inte tid att sitta och prata och vill bara ha fler saker, och gärna berömmelse. Momo, som spelas av begåvade Siri Neppelberg, finner sig plötsligt utan vännerna som förr kom och lekte och pratade med henne varje dag.

Som barn läste jag Michael Endes bok flera gånger. De Grå var otäcka men ändå litet spännande, och jag är riktigt glad att se att de gör samma intryck här. Vitsminkade marscherar de in i sina långa grå kappor, puffande på sina cigarrer, skrämmande och listiga mot dem som de vill övertyga. Men stadsbornas kläder däremot får bara mer och starkare färger ju mer likriktade de blir.

Det är många människor på scenen; grupper av vuxna och barn om varandra. Det är oerhört bra koreograferat och regisserat av Johanna Huss, teaterns konstnärliga ledare. Människor myllrar omkring men aldrig planlöst, och alla de engagerade amatörskådespelarna är viktiga delar i spelet. Det är bra gjort att spela i mitten av ett runt tält så att hela publiken ändå ser vad som händer. Ibland får man vara uppmärksam för att höra replikerna, men scenerna är utvalda så att det inte går att missa vad som händer. Ändå är inga scener överflödiga eller övertydliga. De många barnen i publiken satt fängslade vid allt som hände.

Foto: Christer Cervin

I pjäsens centrum ligger kritik mot ett liv av stress, som bara går ut på att konsumera. I en av de mest spännande scenerna får Momo dockan Bibigirl (Karolina Kitti) i rosa färger. När Momo försöker ta reda på hur man leker med dockan, svarar hon "Jag vill ha saker." Och saker finns det; flera kläder, ett rosa tennisracket, nya skor... Det dyker upp flera dockor i grälla färger och peruker på scenen, och när de stelt vandrar mot publiken och mumlar "Jag vill ha saker. Jag vill ha saker." blir det litet kusligt. Förutom några av de minsta barnen, som tycker det lysande håret är spännande och vill springa efter dem. Och jag kan nog inte låta bli att tycka att Gigis hallonrosa kavaj med paljetter är väldigt fin. Men pjäsen påminner om att det är viktigt att inte bara jobba och skynda sig att köpa fler saker, utan att stanna upp och vara med dem man tycker om. Att ta med sig familjen till Enskedespelet är ett jättebra sätt att umgås och må bra.

Länk till Enskedespelets hemsida

lördag 15 maj 2010

Rita Lundqvist på Liljevalchs

När jag ser en av Rita Lundqvists målningar, om så bara på bild i en annons, är det som att jag tappar andan och får frisk luft på samma gång. De nyare bilderna med stora harmoniserande färgfält och en figur i stillsam aktivitet innehåller ett lugn som omsluter betraktaren.

Rita Lundqvist. Två flickor och två pojkar.

På Liljevalchs Konsthall visas flera verk av Rita Lundqvist i en stor retrospektiv. På de vita väggarna hänger de små målningarna på behörigt avstånd från varandra, och informationsskyltarna hänger separat för att inte störa. Det ger en andhämtningspaus mellan varje bild.

I den stora salen hänger tavlor från de senaste åren. Knivskarpa men ändå mjuka horisonter delar av stora färgfält. Där står en eller flera personer på sidställda fötter, oftast med ansiktena vända ut mot betraktaren. De lakoniska titlarna - Fåglar, Kappa, Tre pojkar - beskriver visserligen en detalj i tavlan korrekt, men de säger långt ifrån allt om innehållet. Likaså är motivet på varje tavla lätt att överblicka, men det verkar finnas så mycket i bilden som inte ögat kan se.

Framför en av tavlorna hajar jag till. Vad är det här? Vid en av de klara horisontlinjerna syns en stor grå sol! Och pojken i solens och bildens centrum, hans båda ben är lätt böjda som i promenad. Det är den mesta rörelse jag någonsin har sett i Lundqvists verk. Till och med flickan i bilden Fall, vars bruna hår står som en kometsvans efter huvudet, verkar orörlig där hon faller in i bilden från en osynlig höjd. Men den här pojken går. Jag ser på honom länge och går tillbaka mot slutet av rundan för att titta igen.

Rita Lundqvist. Solnedgång.

I ett av rummen visas verk från 1987 till 1990: redan då stiliserade flickor med udda sysselsättningar på ensliga platser, men litet rundare och mjukare i konturerna än i de senare verken. Litet senare, framför Vita kappor från 2009, flyttar jag blicken fram och tillbaka mellan de två flickorna på bilden. Det är som att flickan jag inte tittar på just då rör sig i min ögonvrå; flyttar handen, fördjupar sitt gåtfulla leende.

Jag tycker om hur Rita Lundqvist år för år har renodlat sin stil och sina motiv: de tunga färgerna, de tunna människorna, de oseende blickarna som riktas mot något mycket viktigare i fjärran, de obegripliga skeendena. Det är som att Rita Lundqvist vet något som hon inte kan (får) säga rätt ut, så hon berättar det i bilder som vi får kontemplera.

Länk till Liljevalchs Konsthall

fredag 14 maj 2010

Kungen dör på Teater Replica

Eugène Ionesco skrev absurda pjäser. Men ovanliga rollkaraktärer i en ovanlig miljö kan säga nog så mycket om en vanlig människas liv, förutom att vara otroligt underhållande.

Kungen är döende. Kungariket är fattigt, det krymper hela tiden, och alla tekniska och politiska landvinningar går baklänges. Till och med ungdomarna åldras i rasande tempo och försvinner. Detta rapporterar läkaren om ur sina papper, och inför ensemblens ögon ser de också hur armén, eller rättare sagt den ende vakten, blir lamslagen av en sjukdom och inte kan röra sig.

Kung Bérengers första drottning Marguerite (Bibbi Unge) vill säga till kungen att han är döende. Men kungens andra drottning Marie (Susanne Harju-Jeanty) vill inte ge upp hoppet, och gång på gång hjälper hon kungen upp igen och försäkrar honom och alla andra om att han skall bli stark och regera igen.

Städerskan Juliette (Kira Roisko), Vakten (Joakim Saedén) och Läkaren (Gino Samil) följer kungens vacklande hälsotillstånd, lyssnar, svarar och stöttar, men ser det oundvikliga slutet. Drottning Marguerite är hård och klarsynt, och börjar räkna ned den tid kungen har kvar att leva minut för minut.

Att en pjäs är absurd behöver inte betyda att den är virrig. I utsökta fall som med Ionescos pjäs har handlingen en struktur och vartenda ord är glasklart, trots att samma saker händer om och om igen. Len Ring som har översatt och regisserat pjäsen har gjort ett fantastiskt arbete.

Hela ensemblen spelar riktigt bra, men medelpunkten och den lysande solen är Kung Bérenger den Förste, Kent Malte Malmström. Även när han är som svagast är han stark och magnetisk. Det är hans död det handlar om. Steg för steg försvagas hans ordrar, förkortas hans räckvidd, minskar hans rike. Det är en lysande gestaltning av dödens närmande och vägen ut ur livet.

torsdag 13 maj 2010

Mary & Max på bio

Under filmens inledning glider kameran över detaljer som sätter stämningen för filmen, roliga och litet sorgliga i sin skruttighet. Och så imponerande, för de är ju animerade i lera! Genom hela filmen är det ett nöje att se de personliga ansiktsdragen, den mjuka, rörliga mimiken och hur inte en enda linje är rak utan har en alldeles egen krökning.

Åttaåriga Mary Daisy Dinkle lever i en liten förstad utanför Melbourne. Hon är ensam och blyg och har inga vänner. Vilken bra idé hon får när hon ser telefonkatalogerna på postkontoret - att välja en brevvän på måfå från katalogen över Manhattan!

Så bra att hon valde Max Horowitz! Han är 44 år gammal och har inte heller någon enda vän. Jo, en osynlig vän som sitter i ett hörn och läser självhjälpsböcker, och några bekanta i kvarteret som han inte vill släppa inpå livet. För en del människor, som Max, är det lättare att skriva ned sina tankar än att prata. Max får sätta sina många tankar på pränt i de långa breven han skriver som svar på Marys kloka och oroliga funderingar.


Mary och Max är med om många spektakulära saker i sina liv, men det berättas med dämpad humor i ett långsamt tempo. Deras olika ensamheter och vad som händer dem är ofta riktigt sorgligt, och det är inget som filmen försöker glätta över. Nej, alla livets motgångar kan inte mötas med en ovanlig chokladbit från brevvännen. Men filmen berättar sympatiskt om två udda människor så att det svåra verkar litet lättare, och det lämnar en eftersmak av körsbärschoklad och glädje.

onsdag 12 maj 2010

Stalins kossor av Sofi Oksanen

Jag minns hur det vara att resa till och från Västtyskland som barn. En del saker var billigare och bättre där, och ibland smugglade de vuxna hem mer alkohol än man egentligen fick. Inget värre än fruktlikörer överhällda i juiceflaskor, dock.

Att resa mellan Estland och Finland på 70-talet var en ännu större kulturkrock, och smugglandet (till Estland) var helt nödvändigt. Så många tjänstemän som behövde smörjas för att få besökstillstånd, mediciner och hjälpmedel till en sjuklig mamma, och kläder till människor som ville få känna sig fina; så stora behov av allt det som inte planekonomin kunde beordra fram.

Sofi Oksanens huvudperson heter Anna, och hon är dotter till Katariina, en estnisk kvinna som gifte sig med en finne och fick tillstånd att flytta till Finland. Anna beskriver smugglandet och smörjandet som hon egentligen inte förstod vidden av som medföljande dotter. För henne var Estland landet där flickor fick klä sig fint, i klänning och rosetter, inte vara instängda i jeans och tröja som i betong-Finland. Men Estland var också hemlandet som måste hållas hemligt för alla vänner och bekanta i Finland. Med den bild av Estland, och estniska kvinnor, som fanns i Finland, var det viktigt att inte råka ses som en sådan där.

Det går en linje från smusslandet och smugglandet vid gränsresorna, till bulimin hos den uppvuxna Anna. Att fylla en kundvagn med syndigt god mat, äta den i hemlighet och så tvinga upp den igen för att hålla sig smal reflekterar så mycket av livet i Estland: brist på mat, brist på god mat, att hålla sig slank och attraktiv för att lyckas hitta en bra man (helst en finne).

Sofi Oksanens berättelse går ännu längre bakåt i tiden. När ryssarna kom till Estland och tvingade fram det sovjetiska styret, slog man ned på den estniska frihetsrörelsen. Det ställde grannar mot varandra, och till och med inom familjen kunde man inte lita på sin bror eller syster. Redan då, så fort som socialismen började ställa krav på bönderna att lämna ifrån sig det mesta de producerat, fanns det människor som placerat sig så att de kunde och måste få litet extra av vad andra arbetat fram. Det som skulle bli ett jämlikt samhälle där alla hade lika mycket (litet) lade istället grunden för ett samhälle där man alltid måste smussla med vad man hade, för att antingen kunna använda det som mutor eller för att få litet egen glädje i livet.

Smussel, matbrist, en jakt efter vad som kan fylla tomrummet mitt i livet fortsätter generation efter generation, förändras men finns kvar. När kan människan bli så trygg och välförsedd att hon kan sluta oroa sig för sina hemligheter? Det skulle kunna vara Anna, om hon inte kände sig så lycklig med sin Herre, han som driver henne till hård kontroll över sin kropp och sin vikt.

Annas glädje över maten hon väljer ut och njutningen när hon äter den har Oksanen beskrivit mycket bra och lockande. Jag skulle inte haft något emot ännu fler matorgie-scener för att väga upp mot alla gräl med pojkvännen och glädjen över magerheten som jag har svårare att leva mig in i. Men sammantaget är det en insiktsfull bok om hur det man ville dölja för sina närmaste växer sig större i både ens eget och deras liv.

Fler böcker av Sofi Oksanen:
Utrensning
När duvorna försvann

tisdag 11 maj 2010

Rött och grönt på Stadsteatern

Som programbladet berättar; även om du reser ut som hjälparbetare med goda intentioner är det inte säkert att kommer att göra något bättre. Och hur lätt verkar det inte vara att falla in i ett bekvämt liv med ett rymligt hus, golfbana, tjänstefolk och lyxvaror. Varför plåga sig bara för att man är omgiven av fattigdom? Och när alla andra biståndsarbetare lever lika avslappnat?

Nu är det ju inte automatiskt ett liv i sus och dus; även om man försöker hålla sig neutral till hur krig och fattigdom plågar lokalbefolkningen, kryper det nog förr eller senare in under skinnet och får en att känna sig tom.

Astrid Saalbachs pjäs Rött och grönt beskriver det här planlösa livet och vad människorna gör för att känna sig levande. Kristina (Hanna Malmberg) är ny i teamet. Hon har just kommit till platsen, och är så naivt hoppfull att det är irriterande ibland. Dramat kräver att den oskyldigheten måste krossas på något sätt. I en zickzack-rörelse bakåt i tiden visas händelserna som leder fram till nuläget. Personligheterna växer fram, saker som sagts och gjorts får djupare förklaringar, men framför allt blir scenerna allvarligare.

Jag kan inte avgöra om Saalbach fångat cynismen och motstridigheten i livet som biståndsarbetare, men jag upplever pjäsen som för tillspetsad för att den skall kännas äkta. Även om det är svårt att hinna med i en pjäs på två-tre timmar, önskar jag att vi fått se mer av hur utlandslivet förändrade människorna till att bli så ytliga och blasé som de är när pjäsen börjar, inte bara resultatet.

Foto: Anja Olofgörs

Länk till Stadsteaterns sida om Rött och grönt

måndag 10 maj 2010

Sakari Oramo och vänner i närbild

Sakari Oramo är inte bara Kungliga Filharmonikernas chefdirigent, utan har även haft en karriär som violinist. Tack och lov låter han inte karriären vissna bort, utan spelade på söndagen, tillsammans med sju andra stråkar, Felix Mendelssohns Stråkoktett op 20. Så fylligt det lät med dubbelt så många musiker som i alla vanliga kvartetter! Det var ett upplyftande och melodiskt verk, med en avslutande sats i ett tempo som drev på ända in i slutet. Det var härligt att se ensemblens engagemang och glädje!

Ännu mer ovanliga klanger hördes i det inledande stycket, Carl Nielsens Blåskvintett op 93. Så vackert det kan låta när fagott och horn skapar djupa toner tillsammans! Som gammal flöjtist gladde det mig också när tvärflöjten och klarinetten fick excellera i drillar och löpningar längs skalan. Väl spelat! Det var stor skillnad på de olika satserna. Den inledande lät ljuvt pastoral, en senare passage närmast sakral, och ett kort stycke lät riktigt modernt och experimentellt. Men trots de stora skillnaderna i klanger och melodi, var det ett helgjutet verk.

Samma sak kan man säga om hela konserten, och om hela konsertserien Filharmoniker i närbild. De två så olika verken passade bra med varandra. De här konserterna ger spännande möjligheter till spännande sammansättningar av musiker i olika konstellationer, och det är så härligt att få höra musik man inte får höra så ofta annars. Dessutom får man höra att de enskilda musikerna i Kungliga Filharmonikerna är riktigt begåvade och engagerade. Tack för det!

söndag 9 maj 2010

Rapport om Adam av J.M.G. Le Clézio

Adam har just lämnat armén, eller om det är mentalsjukhuset. Han har våldsamma  fantasier, som skulle kunna betyda såväl det första som det andra. Han driver omkring planlöst i en sommarhet semesterslö stad. Till en början försöker han identifiera sig med djuren han möter, speciellt en hund som tassar från strandkanten in i staden. Hans tankar och handlingar är simpla och förvirrade.

Så hittas det ett lik i vattnet, och Adam samlas med andra bybor och glor och diskuterar vad som har hänt. Det primitiva nöjet verkar få Adam att känna gemenskap med människorna igen. Men hans grepp om verkligheten är löst. Hans teorier om livet och världen snurrar runt i huvudet och pockar på att få släppas lösa.

Det är svårt att låta en sinnessjuk persons tankar bära upp en hel bok. Och hur kan alla i omgivningen bära sig lika konstigt åt? Michèle, hans väninna som kommer och hälsar på, tråkas ut av hans prat och låter sig våldtas då och då. Psykologistudenterna som intervjuar honom, ställer korkade frågor och pratar i munnen på honom och varandra. Jag får en god känsla av hettan och stämningen i den lilla staden på 60-talet, men handlingen och Adams öde är för konturlösa för att vara intressanta. Jag jämför den bara med Albert Camus' Främlingen, och Adam förlorar.

Fler böcker av J.M.G. Le Clézio
Öken
Afrikanen

lördag 8 maj 2010

Brodsky Quartet i Konserthuset

Brodskykvartetten är en av världens mest begåvade och uppskattade stråkkvartetter. Rikskonserter har bjudit in dem för att turnera i Sverige, och tack och lov fick även Stockholm en av konserterna, med ett rikt och varierat program.

Den inledande Chaconne i g-moll kommer från innan stråkkvartetternas era egentligen påbörjats. Tonerna var omisskännligt Purcellska, men med Brodskykvartettens intensitet blev stycket ovanligt känslosamt och njutbart.

Den svenske kompositören Albert Schnelzer hade skrivit sin andra stråkkvartett "Emperor Akbar" direkt för Brodskykvartetten, inspirerad av en karaktär i Salman Rushdies senaste bok Förtrollerskan från Florens. Den kraftfulla inledningen följdes av både mjuka och hetsiga passager. Det var ett intressant verk.

Som sista stycke innan paus spelades Sjostakovitjs Stråkkvartett nr 8. Det starka uttrycket i verket som inspirerades av bombningarna av Dresden och Sjostakovitjs egna minnen av belägringen av Leningrad, har en genomgående underton av smärta och protest. Det märktes att musikerna spelade verket från själen, och de fick de kraftfulla partierna att låta vansinnigt vackra. Det var en verklig upplevelse att få höra.

Efter paus spelades en kvartettsats i c-moll från den oavslutade stråkkvartett som skulle blivit Franz Schuberts tolfte. Jag älskar Schubert, och önskar mig ett Schubert-år eller åtminstone en liten festival. Tja, jag kanske kan ordna en egen festival hemma med goda inspelningar. Brodskykvartetten spelade den kända och älskade kvartettsatsen oklanderligt, men kanske litet för skarpt, och inte lika inlevelsefullt som konsertens övriga verk. Vissa kompositörer och musiker är kanske inte menade för varandra, hur fantastiska de än är var för sig.

Fratres för stråkkvartett av Arvo Pärt hade en klar men ändå djup ton, och en stor skönhet i sin sparsmakade utformning. Därefter spelades Felix Mendelssohns Stråkkvartett nr 6 i f-moll, skrivet i affekt efter att Mendelssohns älskade syster dött ung. De två första satserna var fyllda av ilska och sorg, men de himmelska klangerna i den tredje satsen ledde in i en mer harmonisk avslutning. Ännu ett verk där Brodskykvartetten spelade med perfekt känsla och precision! De intensiva applåderna belönades med ännu ett Mendelssohn-verk, ett arrangemang av vackra lilla Auf Flügeln des Gesanges.

Som musikerna själva uttryckte det, så var det ett program med många guldklimpar ur musikhistorien. Bara ett av verken (Mendelssohn) hade den klassiska utformningen med satser med olika temperament, och musiken kom från fyra olika århundraden. Av alla stråkkvartetter jag har hört genom åren är det här en av de allra bästa konserterna.

fredag 7 maj 2010

Drottning Kristina på Stadsteatern


Foto: Petra Hellberg

Drottning Kristina är en fascinerande gestalt i Sveriges historia, som inspirerat till böcker, teaterstycken och filmer. Gustav Vasas ättling, tronarvingen, flickan som uppfostras till man och kung, den regerande drottningen som avsäger sig kronan, konverterar till katolicismen och lämnar sitt hemland för Rom. Varje enskild händelse vore värd en egen pjäs. Och varje författare har försökt tänka ut sin egen förklaring till drottning Kristinas handlande.

Den pjäs som Stockholms Stadsteater sätter upp nu är skriven av Pam Gems 1975. Det ligger nog både hos författaren och regissören (Farnaz Arbabi) att hovlivet (och speciellt drottningmodern, spelad av Bergljót Árnadóttir) framställs som obegripligt och löjligt. Det var säkert skojigt för de invigda på sjuttiotalet, och många av dem verkar sitta i publiken och skrocka och kommentera högt, men för mig hamnar det oftast med foten nere i buskis-träsket.

Som sagt finns här alltså material till intressanta scener. Men här mals det igenom i dialoger som aldrig väcker intresse i den alltför avskalade scenografin, och världshistoriska händelser ger inte heller några avtryck. Drottning Kristina får framföra sina teorier om sig själv och att leva i dialog efter dialog, men man får inte någon känsla för hur hon tänkte och levde sig fram till dem. Allra minst om hur hon kom fram till att hennes hem var hos den katolska kyrkan. Även om den häftiga diskussionen med påven (Mats Qviström) är den enda som bränner till, föregås den av att Kristina lägger fram en hemmagjord tro med en naiv tanke om att  världskyrkan skall ändra sig efter hennes idéer.

Foto: Petra Hellberg


Det finns några ljuspunkter. Shebly Niavarani spelar Karl X Gustav, den mesige kusinen som gör vad han kan för att komma nära Kristina trots hennes motvilja. Det gör han så fint att Karl blir riktigt sympatisk. Richard Forsgrens ögonblickskorta roller (som ambassadör och hovläkare) ger han mer liv än de flesta andra på scenen. Jonatan Rodriguez spelar utmärkt markis Monaldesco, gullig men ändå inte pålitlig loverboy.

Ibland är den tunga musiken och koreografin framför de stora blinkande bokstäverna spännande, men för det mesta är pjäsen så himla tråkig. Det är inte bra.

Länk till Stadsteaterns sida om Drottning Kristina

tisdag 4 maj 2010

Green Zone

Som en enskild soldat i en stor krigsoperation i ett främmande land, vad kan man göra när man misstänker att något är fundamentalt fel - på informationen, på planerna, på dem som gör planerna? Roy Miller (Matt Damon), gruppledare för amerikanska soldater på jakt efter massförstörelsevapen i Irak, blir mer och mer misstrogen när de utmärkta vapenfabrikerna bara innehåller dammiga civila föremål.


Parallellt får vi se scener med en undersökande journalist, hennes kontaktman bland administratörerna som organiserar det nya styret, och en CIA-chef. Alla ser olika delar av historien, och alla har olika mål med informationen de försöker få fram. Några tillfälliga möten gör att Miller börjar kunna pussla ihop delarna till ett sammanhang som inte verkar rätt.

En sak som gör historien litet svårsmält är att den så mycket hänger på enskilda personer. Det som mer sannolikt skulle vara flera oberoende personer eller en grupp har här kokats ned till en soldat, en journalist, en administratör, en CIA-chef, en jagad före detta irakisk general. Och inte att förglömma en halvgalen militär (Jason Isaacs) och en modig irakisk civilperson, Freddy (Khalid Abdallah). Men jag kan acceptera att filmen hängs upp på de här människorna, eftersom den skulle bli alltför svår att genomföra på två timmar annars.


Några av de här personerna är opålitliga, några har helt egna planer som de försöker genomföra i öppen dag eller i skymundan. Även om sanningen skulle komma fram vore inte problemen lösta. Men att släppa fram lögner för att kunna föra sin egen agenda är inte rätt. Filmen är inte bara en deprimerande berättelse om lögner och manipulation, utan även om modiga människor som försöker göra rätt.

måndag 3 maj 2010

Orbitór: Höger vinge av Mircea Cărtărescu

Liksom de två tidigare delarna i Cărtărescus bokfjärilserie tar historien avstamp hos en ung Mircea som sitter i sitt rum och ser ut över husen på andra sidan Stefan cel Mare. Som jag skulle vilja besöka den gatan, eller sitta på Mirceas plats och se husen och varelserna få liv genom hans magiska blick! Men åratal av planekonomiskt vanstyre har kört landet i botten, när den här boken börjar. Elementet är inte längre varmt, och i affärerna finns bara sällan mat att köpa.

Den tredje boken, Höger vinge, skulle enligt författaren sträcka sig in i framtiden, och jag såg fram emot vad Cărtărescus fantasi skulle kunna trolla fram. Nu var det inte den framtid med rymdraketer och främmande galaxer som jag först trodde, utan den framtid som började när man spräckte den socialistiska diktaturens kvävande skal.

Mircea Cărtărescu berättar:
Rumänerna köpte säckvis med Eugeniakex och körde hem dem på små kärror för flasktransporter, och av dem murade de (eftersom kexen nu en gång var stenhårda) bunkrar och förskansade sig mot socialismens stränga påbud.

Hittills hade jag sett Mircea Cărtărescu som den opolitiske lillebrorsan till de rumänska författare och filmmakare som skildrat de plågsamma sidorna av kommunismen; en drömmare och romantiker i vars värld Securitate-agenter i ögonvrån kunde ses som mystiska soldater från underjordiska sällskap. Men nu hittar vi honom mitt bland folket som demonstrerar och duckar för soldaternas kulor, och även om scenerna blommar ut i fantasifulla meddelanden från andra sidan är de goda skildringar av händelserna och stämningarna, tillsammans med de många snuskiga skämten om paret Ceauşescu.

I Mirceas värld tar Den Rumänska Revolutionen form i en flera meter hög kvinna i folkdräkt! Hon banar sig väg genom den demonstrerande folkmassan och skyddar dem med sin kropp när situationen hade kunnat gå snett. Och i Mirceas värld är jättekvinnan förstås inte bara en oberörbar symbol, utan en fysisk person som snuskhumrar försöker komma in under kjolarna på.

Mot slutet av boken kommer en bild som förklarar fjärilarna som smyckat berättelsen, gett namn åt böckerna och hur de pekar ut historien. En uppslagen skrivbok, med en full vänstersida och en tom högersida, ser ut som en fjäril. Det vänstra fullskrivna bladet är det förflutna, och den högra oskrivna vingen är den som kan utvecklas till vad som helst. Det är den framtiden som höger vinge lovar ut.

Men vi får ändå några rymdskepp och utomjordiska besök! Rapporterna från den rumänska revolutionen uttrycks ibland med ord ur Bibeln, och några av de mest fantastiska händelserna ur profeten Hesekiels bok och Johannes Uppenbarelser tar form i Rumänien samtidigt med revolutionen. En intrikat teori av vännen-profeten-puckelryggen Herman om Guds utvalda folk och vad det verkligen betyder, samsas med Cărtărescus nedslag i historien som visar hur hans egna förfäder valts ut för att till slut, idag, frambringa honom själv.

Jag njuter av Cărtărescus fantasi som får honom att se sagoväsen på de slitna bakgatorna i Bukarest, men tröttnar litet på hur det oftast mynnar ut i köttiga varelser inbäddade i pulserande hyalina substanser. De många samlagsscenerna är romantiska nog att bli vackra, och vålds- och tortyrscenerna inte tillräckligt detaljerade för att bli sadistiska, men jag önskar ändå att Cărtărescu skulle trimma och strukturera sina romaner mer. Av alla de böcker jag har läst är det ingen som lyser lika mycket som Nostalgia, de noveller där han fått koncentrera och putsa sina återkommande teman till juveler. Men jag är glad att få ha stigit in i Mircea Cărtărescus myllrande sagovärld, och jag önskar att jag skulle få promenera till huset på Silistragatan tillsammans med honom.

Fler böcker av Mircea Cărtărescu:

söndag 2 maj 2010

Charlotte Walentin på Crystal galleri

Installation view, 2010 © Charlotte Walentin

Pastellfärger och fluffiga former, det är flickigt och gulligt. Men Charlotte Walentins färgade nylontrådsnystan har mer ambitioner än så. Pressade mellan glasplattor är de tredimensionella teckningar som lämnar nya mönster där de drar fram. Inte bara fina mönster, utan bitvis litet äckliga, faktiskt. I ett verk har de till och med lyckats klättra ur sin plexiglaskub och ta sig en bit ut på golvet.

Jag gillar att det småflicksfina får bli starkt och bli konst i sin egen rätt, inte bara dekoration. Men jag önskar att de varit ännu mer uttrycksfulla och kanske till och med provocerat på något sätt. Mer av allt, tack!

Länk till Crystal galleri