söndag 20 december 2009

Puntila/Matti på Stadsteatern

Godsägarn Puntila är sträng och elak de få timmar när han nykter (bakfull), men när han är full, då är han snäll. Nej, snäll tycker jag inte att han är. Påträngande, ansvarslös och framför allt opålitlig, precis som en otrevlig alkoholist, det är snarare vad han är. Det är ett under att skogen och sågen klarat sig. Som han kan dricka! Från första scenen till sista är Puntila rejält berusad, och humöret varierar från omtänksam till snarstucken. När Puntila dricker blir han mänsklig, sägs det också, och eftersom att vara mänsklig innehåller ett brett spektrum av känslor stämmer det mer med verkligheten. Dan Ekborg gör ett lysande jobb när han spelar ut alla känslorna silat genom ett filter av fylla. Trovärdigt i varje ögonblick.

Motpolen i pjäsen är Puntilas chaufför Matti, som reagerar på Puntilas humör och på vad han för ögonblicket vill ha ut av sin chef. Mattis handlingar varierar också beroende på vem han pratar med just för stunden. Tyvärr är inte Fares Fares någon särskilt bra skådespelare, och Matti visar varken upp varierade uttryck i sina möten med andra, eller någon underliggande motiverande karaktär, som en bättre skådespelare kunnat gestalta. Det är riktigt synd.

Brechts pjäs handlar främst om förhållandet mellan Matti och Puntilas två personligheter, och handlingen skall vara ett medel för att visa upp det här spelet mellan rollerna. Händelserna i pjäsen är inte särskilt intressanta i sig, och alla andra personer har underordnad betydelse - ja, förutom Puntilas dotter Eva, som Katarina Cohen spelar mycket bra som ett ettrigt energiknippe. Puntilas fyra fästmör lyser också till i de scener de dyker upp: härligt högljudda Telefonisten (Bergljót Arnadóttir), friskt leende Lagårdspigan (Desirée Rosborg), näpna lilla Apoteksfröken (Cecilia Milocci) och underbara Finkel-Emma (Lena B Eriksson, som är vild och sexig och en värdig arvtagerska till Mona Seilitz).

Alexander Mørk-Eidem hade nog en god idé om att sätta upp pjäsen som ett finskt folklustspel, men det faller på att handlingen bara inte engagerar. Jag tycker verkligen om att se ensemblen klädd i grovarbetarkläder körandes stora vedstaplar på pirror till en början. Men efter några timmar blir den otympliga scenografin mest irriterande. De finska popsångerna som framförs medan scenen möbleras om blir också bara ett inslag som gör pjäsen ännu längre, det vill säga för lång. Den stora behållningen är Dan Ekborg som full, jobbig och med för mycket makt att styra andras liv, men annars säger mig pjäsen inget särskilt.

Inga kommentarer: