Fasaden som täcker scenen plockas ned, men hela salongen är fortfarande mörk. På scenen skymtar en rad av tätt möblerade hem, och man förstår att det är natt av snarkningarna och förvirrat talande i sömnen. Pjäsen skall handla om gamla människors liv, gamla människor som spelas av yngre skådespelare. Skall de klara av att gestalta ett helt livs erfarenhet och trötta, krumma kroppar, eller skall deras energi förråda dem?
De fem gamlingarna på scenen börjar röra sig och kravla upp ur sina sängar. Först blir jag irriterad över hur långsamt de rör sig. Men så faller jag in i deras lunk och börjar engagera mig. När man har stela leder, giktbrutna fingrar och rör sig långsamt är det inte lätt att resa på sig, ta på sig kläderna, gå till toaletten. Och allt det man måste göra bara för att man är gammal; svälja piller ur en av tjugo burkar, ge sin man en insulinspruta i rumpan... och samtidigt inte välta någon av alla prydnadssaker i sitt trånga hem!
De två paren och den ensamme mannen i kommunalkan är alla olika personligheter. Mannen som tränar musklerna (ett par boxhandskar hänger ovanför dörren, som minne av en sportig ungdom), och alltid lyckas få en anledning att klättra upp för att måla taket eller hänga en tavla, men inte lika lätt klättrar ned. Hans frusna fru som sover i några rejäla lager kläder men håller på sin skönhetsrutin - ja, jag vet hur härligt det känns att måla läpparna med fint läppstift riktigt, riktigt ordentligt! Konrad, som regelbundet tuppar av och ligger bakåtlutad med öppen mun, så att man inte vet om han har somnat eller dött. Konrads vackra fru, som alla är litet förtjusta i.
Den ensamme mannen är litet udda, men med så många aktiviteter är han nog nöjd med sitt liv. I sina renslickade Kefir-paket odlar han purjolök (?), och med sin Casio-synt och en mikrofon experimenterar han fram roliga ljud som irriterar och intresserar grannarna. Och det är riktigt bedårande att se paret som har som hobby att gjuta ljusstakar - av kondomer som de fyller med gips, formar med ett finger och målar i fina färger och mönster!
Konrad har födelsedagsfest! Alla kommer till hans lägenhet för att fira, och för att leka en fantasifull variant av kurragömma. Fast så är det dags för kvällsnyheterna, och då börjar alla bli trötta. Efter en oväntad vända framför sollampan kryper alla ned i sina sängar och somnar.
Ibland gränsar situationerna till buskis, vilket jag är mycket känslig för, men det är bara i några sekunder. Genuint roliga scener får mig att skratta högt, och det är aldrig ett elakt skratt. Gamlingarna framstår aldrig som dumma eftersom de framställs så kärleksfullt. När skådespelarna kommer in för att ta emot applåder blir jag överraskad över hur unga och spänstiga de ser ut när de sträcker på sig. Vilken prestation att spela gamla så trovärdigt och så sevärt!
Länk till Stadsteaterns sida om The Long Life
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar