Ensam på scenen gestaltar Katarina Ewerlöf den duktiga flickan som växte upp och tog sig iväg från ön och den konstiga mamman. Men nu är hon tillbaka, och skammen och minnena väller in med full kraft - som om de inte alltid vore närvarande i hennes vuxna liv.
Det är svårt att säga precis var saker går snett för den intelligenta mamman, som hade så många idéer för sitt liv. Många olyckliga omständigheter och tillfälligheter lägger krokben för hennes planer, och hon blir kvar som hemmafru på den lilla ön med utstakade, inrutade levnadslopp. Utan verklig kontroll över sitt liv vill hon inte släppa kontroll över det lilla hon har, och med en underlig reaktion börjar hon samla på sopor istället för att slänga dem. Soppåsarna dyker upp på underliga platser, grävs ned i trädgården och fyller fler och fler rum i huset.
Förutom att soppåsarna och deras stank gör hemlivet till något att hålla hemligt, glömmer mamman ibland bort att hennes barn behöver omtanke, och mat. Att bli utan middag en kväll när mamma äter upp de sista hallonen gör ont, inte bara att få gå hungrig utan att inte känna sig viktig för sin mamma.
Dottern i pjäsen läser de psykiatriska utlåtandena om mamman, och försöker förstå. Förstå, berätta, förklara, det är steg för att slippa skämmas för något man inte kan rå för. Ju fler som vågar berätta och höra om de konstiga mammorna och de misslyckade familjerna, desto mindre ensamt blir det för barnen som växer upp och misstänker att något hemma inte är som det skall vara. Men jag hade gärna velat höra mer om flickans ilska mot mamman, kärringjäveln, den ilskan som måste hållas nere och som skapar fler skuldkänslor därför att man vet att det faktiskt är synd om mamman, kärringjäveln, som inte kan rå för att hon är sjuk.
På scenens mitt står en brygga. De blå knytena som täcker resten av scenen föreställer både soppåsarna som tar över hemmet, vattnet som isolerar människorna på ön, och shoppingpåsar vars innehåll skulle kunna vara starten på ett nytt, vackert liv. På bryggan står en gammal spis med en lampa ovanför. Så fort Katarina Ewerlöf närmar sig spisen och knäpper på lysröret manar hon fram känslan av att vara inomhus, "hemma", i ett hus som blir mer och mer förfallet och svårt att längta tillbaka till.
Pjäsen är en dramatisering av Karin Thunbergs bok med samma namn. Berättelsen är sammandragen till en dryg timme, och rör sig över den vuxna dotterns kvardröjande smärta, hennes minnen av en oförståelig barndom och försök till att se ur mammans synvinkel. Genom den själsliga förvirringen och röran i hemmet håller pjäsen en rak linje från scen till scen, och Katarina Ewerlöf är mycket stark och trovärdig som berättare och medaktör i händelserna. Många av orden gör ont att höra, men det är viktigt att inte låta de här hemligheterna stanna kvar i tystnaden. Som sagt skulle jag gärna velat höra mer om konflikten att känna ilska, hat, sorg och hjälplöshet gentemot sin sjuka mamma, men det här är ett starkt första steg i den riktningen.
Länk till Stadsteaterns sida om En dag skall jag berätta om mamma
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar