fredag 15 maj 2009

Don Carlos på Dramaten

Bente Lykke Möller har klätt hela ensemblen som regissören, Staffan Valdemar Holm. Grå skjorta, litet för stor grå kavaj, byxor i en annan grå nyans och litet säckiga. Det var ju en kul idé, men det borde stannat på idé-stadiet. Pjäsen ifråga tillför det inget, snarare tvärtom. Därtill är Dramatens stora scen helt kal. Det är också tråkigt, inte innovativt. Tillsammans med den förvirrade ljussättningen blir det en ointressant inramning till pjäsen.

Så till själva historien, då. I centrum står den unge Don Carlos (Andreas Rothlin Svensson) och hans hopplösa kärlek till Elisabet av Valois (Nina Fex) som nu har gift sig med hans far, Kung Filip av Spanien (Örjan Ramberg). Därtill hotas kungens rike att slitas sönder av inre och yttre spänningar. Men åh. Kärlekshistorien har ingen glöd. Mer hetta har en annan olycklig älskande, Prinsessan av Eboli (Gunnel Fred) men hennes fysiska utlevelse blir malplacerad i den sterila, grå miljön. Och Örjan Ramberg som kan vara magnifik - den här kungen är fladdrig och gnällig. Den makt han har och utövar godtyckligt är skrämmande, men syns inte i hans gestalt.

Men det finns en enda anledning till att jag inte gick hem i pausen, och det är Markisen av Posa, den egentliga huvudrollen, som spelas av den underbare Johan Holmberg. Från sin första scen till sin sista fyller han rollen med intelligens och känslor. Hans roll är egentligen att berätta om intriger och skapa strategier, och i fel händer kan det bli hur platt och tråkigt som helst. Men Johan Holmberg bär rollen och hela pjäsen i sin gestaltning. Vad prinsen säger visar han i sin kropp, med sitt eftertänksamma tal, en liten paus och en uttrycksfull min.

Jag blir mer och mer övertygad om att Johan Holmberg är en av landets allra mest begåvade skådespelare med sin stillsamma kompetens. Aldrig ett överspel, aldrig ett ord utan uttryck, aldrig en känsla utan tanke. Jag är glad att han inte behövde kliva in i någon av de uttalade huvudrollerna. Det enda som är litet synd är att han får alla andra på scenen att framstå som halvpubertala egoister som jag tappar såväl sympati som intresse för. Men för den här krävande och drivande rollen är Johan Holmberg rätt man på rätt plats, och det är jag så tacksam för.

Länk till Dramatens sida om Don Carlos

6 kommentarer:

Hermia sa...

Pjäsen låter som en mardröm om man som jag har svårt hålla isär ansikten och människor, det brukar ju underlätta om de i alla fall ser olika ut...
Började sent igår se Hedda Gabler, Stadsteaterns uppsättning, via svt. Ska fortsätta i helgen - riktigt bra hittills tycker jag! Läste om den hos dig också, blev extra peppad att se den i laptopformat.

Trevlig kulturhelg önskas dig!

Jenny B sa...

Åh, ännu en anledning till att "samma kläder på alla" blir mer av en kul grej än en dimension av pjäsen. Det lät så intressant när jag läste om klädvalet innan, men blev bara tråkigt.

Fantastiskt att Hedda Gabler sändes i TV och finns att se fortfarande, så att andra än stockholmare får se den pärlan!

Trevlig kulturhelg till dig också!

hermia sa...

Läser in mig på nästa helgs operabio och inser att det är Don Carlos jag ska se ;-) Från La Scala, att döma av bilderna därifrån är kläderna inte det minsta grå.

Jenny B sa...

Vilket sammanträffande! Av Verdi, eller hur? Då kan det ju bara bli underbart. Hm, jag kanske borde leta upp en operabio jag också!

Herm sa...

Precis - Verdi!

hermia sa...

Hermia sa förstås så, slant m fingret på "publicera" innan jag hunnit skriva klart..