lördag 30 augusti 2008

Det andra målet av Jonas Karlsson


Medan jag börjar läsa berättelserna i den här novellsamlingen, dyker det i tur och ordning upp tre tankar:

1. "Det är inte så himla viktigt!" Det vill jag säga till huvudpersonerna. De hakar upp sig på små detaljer och kan inte tänka på något annat. Visserligen känner jag igen tankarna, och vet att många tänker likadant. Men när novellerna är så korta och inte handlar om något annat än de här vardagsproblemen, känns det som att aktörerna inte har något liv utanför irritationen. Jag vill ruska om dem en efter en och säga "Ingen annan bryr sig! Ingen annan har ens märkt något!"

2. Jonas Karlssons språk är litet väl formellt. Det är som att han anstränger sig för att säkert bli tagen på allvar. Det är onödigt, när ett enklare språk skulle kännas mycket mer äkta. Och det här är faktiskt något han sätter fingret på själv, i novellen Brevet. Huvudpersonen kastar det första, högtidliga brevet han skrivit och börjar om:
"Jag vet inte vem du är.
Vet du vem jag är? Varför vet du det?
Du har skrivit ett brev till mig. Varför har du det?
[...]
Han sträckte på sig och såg på det han skrivit. Han såg att det var självklart. Som ett brev från ett barn."
Ja, just det! Och det är bra!

3. Alla personer och händelser är bitar i ett pussel. Människor, platser och situationer återkommer gång på gång. Vi rör oss i snäva cirklar, i några få Stockholmskvarter.

Det är faktiskt så att novellerna blir avsevärt bättre efter mindre än halva boken. Mina första två klagopunkter faller bort, när styckena blir längre och fylligare. Tyvärr börjar punkt tre ta överhanden. Samma personkrets med få variationer, ständiga luncher på Gondolen - det blir litet tjatigt. Och att handlingen i en novell spinner vidare eller förklaras i en senare novell är först intressant, men blir sedan något jag förväntar mig, så att spänningen faller. Det är synd, för många berättelser har en lagom blandning av realism och mystik för att göra dem ovanliga. Men efter hand börjar jag tänka: "Jaja, det där kommer att förklaras på ett helt naturligt sätt om tjugo sidor", och då falnar intresset.

Jag gillar ju egentligen alla ingredienser: flera människors liv som vävs kring varandra, oförklarbara saker i vardagen, saker i vardagen som är så simpla men omvälvande. Allt det är värt att skriva och läsa om, men här lyser hantverket igenom alltför tydligt. När berättarrösten blev bättre, tog pusslandet över. Så synd!

onsdag 27 augusti 2008

Signalfel på Dramaten

Hamadi Khemiri är ensam på scenen, men med lampor, vinklar, olika röster och ansiktsuttryck jagar han fram flera andra människor. De rör sig på samma ytor, stöter på varandra då och då, och vet inte om att alla de andra (nästan) är lika osäkra och oroliga som de själva.

Det går snabbt! Otroligt snabbt. De ihopklippta monologerna har en början, ett gemensamt slut och sammanflätade historier däremellan. I några snabba sekunder hinner Khemiri även gå igenom tankarna hos en muttrande teaterbesökare, skeptisk till vad som skall hända på scenen. Det är kul och det är sorgligt om vartannat, och det är riktigt bra.

Föreställningen spelades in och kommer att sändas på TV så småningom.

Länk till Dramatens sida om Puls på Sverige, inklusive Signalfel

onsdag 20 augusti 2008

Expired av Cecilia Miniucchi

Claire, spelad av Samantha Morton, är blyg och snäll. Hon har ett oskyldigt utseende som får mig att hoppas att ingen är elak mot henne. Hon har ett jobb som får många att vilja vara elaka mot henne: hon är parkeringsvakt. Men hon är så otroligt snäll och förstående att hon hellre låter udda vara jämnt och efterskänker folk deras parkeringsböter.

En så godhjärtad parkeringsvakt som Claire råkar sällan i bråk. Hennes raka motsats är kollegan Jay (Jason Patric). Han delar ut böteslappar med sadistisk glädje, och startar gärna bråk med dem som protesterar. Han är lika aggressiv privat som i tjänsten, och till och med Claires vänliga småprat triggar hans ilska. Minsta lilla "OK" är han genast beredd att ta som kritik, och kritik är heller inget han drar sig för att lassa på lilla Claire.

Det sägs att motsatser dras till varandra, många säger att kärleken övervinner allt. Den här filmen berättar något helt annat. Har man aldrig haft ett förhållande är det svårt att inse att det lilla man är skit. Även om Claire är så försynt att det nästan är irriterande, är karln hon råkat på ett riktigt praktarsle i en helt annan division.

Med hjärtat i halsgropen skrattar man ofta åt de dråpliga situationerna i Expired. En pärla i historien är Ileanna Douglas som Claires granne och vän. Det är ändå skönt att se att motgångar och sorger inte tar kål på Claires försiktiga optimism. Hon kanske inte har något innehållsrikt liv, men hon har sin stillsamma livsglädje.

tisdag 19 augusti 2008

Döden och pingvinen av Andrej Kurkov

Döden och pingvinen börjar med att låta som en roman av Erlend Loe: vi möter Viktor, en ung, håglös man utan arbete och hobbies. Hans enda vän är pingvinen Misja som bor hemma hos honom, sedan stadens zoo sålde ut smådjuren för att de inte hade råd att mata dem längre. Absurt och smått komiskt. Men vi är inte i Skandinavien utan i Ukraina, och bakom varje hörn lurar döden.

Viktor får lyckligtvis ett jobb, att skriva dödsrunor över viktiga personer för en tidning, alltså över människor som ännu lever. Som om det inte vore makabert nog, så börjar de här personerna också att dö en efter en. Ett annat lukrativt uppdrag Viktor och Misja får är att närvara vid begravningar. Av någon anledning blir jordfästningarna mer högtidliga om en pingvin bevistar dem.

Kurkov skriver sakligt och utan många känsloyttringar: beskrivningar av platser, utseenden, händelser och dialoger för handlingen framåt. Det gör att Viktor verkar stå utanför alla intriger och uppgörelser omkring honom. Faran finns hela tiden inom hörhåll, men Viktor och hans husgäster lever märkligt stillsamt i orkanens öga. Romanen kan verka som en bagatell, men tänker man på alla mutor och mord som sker i periferin blir det en ganska allvarlig historia.

måndag 18 augusti 2008

Elizabeth Costello av J M Coetzee

Recensionerna när den här vagt självbiografiska boken kom ut gjorde mig mycket nyfiken. Jag ville gärna veta hur Coetzee gestaltade livet för en yrkesförfattare på internationella föreläsningsturnéer, och att han valt ett kvinnligt alter ego kändes extra intressant och sympatiskt.

Costellos föreläsningar presenteras inbäddade i situationen hon framför dem, och inte alltid ur hennes egen synvinkel. Det är smart att låta hennes skeptiska son stå för berättarrösten, när Costello väljer att breda ut sina tankar om djurens rättigheter istället för hennes författarskap, som hennes åhörare väntat sig. På så vis kan Coetzee föregå läsarens möjliga egna suckar över ämnet, och också skapa diskussion och perspektiv på åsikterna som framförs.

Det är ingen hemlighet att de åsikter som framförs i en bok inte behöver vara författarens egna. Ändå känns det som att vi får en god inblick i Coetzees egen skaparprocess genom vad han berättar i boken. Jag har ju också redan mött Elizabeth Costello, när hon tog sig in i Coetzees (senare) roman Slow Man, men här får vi höra henne försvara sina egna tankar och utmana andras åsikter i imponerande resonemang. Argumenten flödar, liksom känslorna. Ett gripande ögonblick är när vi faktiskt får märka att trots alla logiska resonemang Costello just framfört angående djurens rätt att leva, så kommer hennes ståndpunkt av en djupt känd och svårförklarlig känsla.

Just föreläsningarna om djurens rättigheter blir litet svårtuggade ibland, men i övriga kapitel gör blandningen mellan diskussioner och kringhandling att berättelsen flyter bättre. Mest fascinerande är den sista långa berättelsen, At The Gate. Till en början tror jag att det är ännu ett avsnitt ur Costellos liv; de bysantinska ritualerna kring hennes försök att korsa en port skulle kunna utspela sig vid S:t Peterskyrkan eller kanske snarare vid Födelsekyrkan i Betlehem. Men nej, platsen är mycket mer mystisk än så, och Costello uppfordras med stort allvar till att analysera och förklara sig själv, sitt innersta. I Coetzees händer blir spänningen mellan det fantasiska och allvaret verkligt fascinerande.

Fler böcker av J.M. Coetzee
Dusklands
Boyhood
Slow Man
The Childhood of Jesus

lördag 16 augusti 2008

Dumb Show på Dramaten

Kändisar och skvallerjournalister. Drogproblem och fyllebråk. Så himla vanligt, så himla snaskigt. Fantastiskt då att Joe Penhall kan presentera de här ingredienserna så att det blir smart och roligt, inte alls spekulativt.

Reine Brynolfsson spelar Barry, en folkkär komiker med eget TV-program, som luras i en fälla av de föregivna bankanställda John (Thomas Hanzon) och Jane (Kristina Törnqvist). De vill se honom vända de mörkare sidorna av sitt privatliv ut och in för allmänheten, och de vill vara de som rapporterar det. Allmänheten har ju rätt att veta att allt inte är så vackert som det ser ut,
eller hur?

Det är skrattretande att höra skenheliga skandaljournalister tala om hur skådespelare behöver tas ned på jorden för att människor har alltför höga tankar om dem - deras egen yrkeskategori är ju inte välrespekterad, precis. Men vi får se hur lätt det är (för dem alla tre!) att lura sig själv att ta ännu ett steg på vägen mot att glömma sin moral och sälja sig.

Precis som i en TV-show eller en modetidning så får vi ändå ögonblick av klarsyn och insikter mitt ibland floskler och ytliga lögner, och det är ju helt i linje med pjäsens tema. Replikerna faller rappt och exakt. Ibland hörs det på tonfallet och ordvalet att originalspråket är engelska, men det är inte lika tydligt som i Penhalls En blå Apelsin när den spelades på Dramaten för sju år sedan. Det är snarare som att se ett textat TV-program, utan att förlora en gnutta av spänningen i skådespeleriet. Det beror förstås på den tighta ensemblen, men också på god regi av Kjersti Horn. Diskussionerna blir aldrig träiga, och känsloutbrotten är ärliga och nakna. BRA, Dramaten! Nu får jag upp hoppet om dig igen!

Länk till Dramatens sida om Dumb Show

söndag 10 augusti 2008

Hedwig and The Angry Inch på Stadsteatern

Hurra, det är rockkonsert på Stadsteaterns stora scen! Hedwig och hennes Angry Inch spelar bara ikväll (och resten av augusti också, faktiskt). Johannes Bah Kuhnke är så söt, så söt i blonda lockar, korta kjolar och röda lackskor med snubbelhöga klackar. Hedwig berättar sitt livs historia mellan sångerna hon skrivit själv.

Det är litet synd att ljudet är så skramligt under de rockigaste låtarna, eftersom texterna beskriver en stor del av vad som sker och vad Hedwig tänker och känner. Ibland går också historien litet långsamt framåt, särskilt om man redan känner till handlingen. Men det finns ändå mycket att glädjas åt.

Dansarna på scenen jobbar hårt för att fylla upp scenen lika väl som sina tighta vita byxor - både sjömansgossarna och -flickorna är mycket välhängda! Och jag kommer aldrig mer att se likadant på de Gummibärchen min ena Ur-Oma gav mig som barn, efter att ha sett Hedwigs sugardaddys gigantiska gummybears dansa och ramla ihop i en stor porrig hög på scenen.

Trots alla motgångar Hedwig har mött i sitt liv, har hon inte låtit sig slås ned. Varje dag kliver hon i sina höga stövlar, tar på sin blonda peruk och målar läpparna röda. Hon har inte ens slutat att tro på den eviga kärleken! Det är härligt att få ta emot ett riktigt romantiskt budskap från scenen, inte som så ofta hjärtesorg och själens obotliga ensamhet. Måla på ett lysande rött leende och sjung med i sången!

KURIOSA:
Till premiären av filmen med samma namn delades det ut goodiebags med ett specialgjort läppglans från MAC, orange-rött om jag minns rätt. Det verkligt glamourösa och exklusiva läppglanset i en unikt liten upplaga blev eftersökt som ingen annan limited edition-makeup (jodå, det finns!), och några få av dem såldes för flera hundra dollar på eBay. Inte ens under min mest hängivna period skulle jag lagt så mycket pengar på en makeupprodukt, så jag äger inte Hedwig-läppglanset. Men för att komma så nära som möjligt så hade jag på ett annat läppglans från MAC, det plommonfärgade Pop Mode. Puss puss!

Länk till Stadsteaterns sida om Hedwig and The Angry Inch

fredag 8 augusti 2008

Ångrarna på Stockholms Stadsteater

Redan när föreställningen börjar, och skådespelarna i sina roller reser sig för att börja, får jag tårar i ögonen. Based on two true stories får vi se gestaltningen av verkligt ovanliga människoöden: två män som valde att byta kön för att bli kvinnor - och som båda kom att ångra sig.

Detta har alltså hänt på riktigt, och dialogen mellan dem är återskapad efter vad som verkligen hände första gången de två mötte varandra. De båda delar med sig av (äkta) foton från sina liv som kvinnor, och samtalet leder från själva operationen/erna vidare in på kärlek och personliga erfarenheter. Det är bitvis mycket gripande, men man skrattar också med dem då och då.

De båda på scenen, Orlando och Mikael, är två mycket olika personligheter. Deras anledningar till att gå igenom könsbyte är lika skilda som hur de känner sig nu (förutom att båda ångrar sig). Orlando gick igenom sitt könsbyte redan på tidigt 60-tal, som en av de första i Sverige. Han längtade efter att komma bort från det hårda liv han levde och få bli en hemmafru, ompysslande och ompysslad. Mikael å andra sidan har aldrig varit dragen till män. Han sågs som vek och feminin redan innan könsbytet, så för honom var steget till att bli kvinna som ett kliv ut ur en misslyckad mansroll.

Här, och vid flera andra tillfällen, hoppas jag att andra liksom jag funderar över vad det är i den rådande könsordningen som gör att man inte kan få vara en mjuk man (eller en stark kvinna). Mikael borde få fortsatt att leva som han föddes, utan att känna sig misslyckad. Vad han och även Orlando båda hade behövt var väl snarare kärlek, uppskattning och att känna sig viktiga i sina egna liv. Att byta till ett annat kön, att försöka bli en annan människa, var en chansning som slog fel.

Lena-Pia Bernhardsson och Åke Lundqvist är helt fantastiska i sina roller. Inte för ett ögonblick tvivlar jag på att det är Mikael och Orlando som sitter där, och om jag ibland funderar på hur de ser ut mellan benen, så ändrar det inget i hur jag ser dem som människor. Jag är glad och tacksam över att ha fått den här inblicken i två ovanliga öden, och jag önskar verklighetens Orlando och Mikael all lycka i sina fortsatta liv.

Länk till Stadsteaterns sida om Ångrarna

tisdag 5 augusti 2008

Martha Quest av Doris Lessing


Hur skall jag börja beskriva en så fantastiskt bra bok som den här? Det känns som att språket är enkelt och lättläst, men ändå beskriver Lessing så väl en intelligent tonårsflickas många känslor; intensiva, subtila, ambivalenta, inför att växa upp och hitta sin plats i världen.

Det är så lätt att känna igen sig i Marthas önskan att läsa om nya idéer, lämna sin lilla småstad, slippa förväntningarna på att bli en farmarfru, flytta till en stor stad och träffa intressanta människor. Och samtidigt beskrivs situationer jag aldrig varit i närheten av att uppleva: att bo på en afrikansk farm, att ha svarta betjänter, att fundera över sin egen ställning gentemot underbetalda svarta anställda.

Martha flyttar verkligen till den närmaste staden, får ett jobb som skrivmaskinsflicka och träffar andra ungdomar som hon går ut med varje kväll. Vi får en inblick i livet som Mary lämnade när hon gifte sig med Dick Turner i Lessings debutbok The Grass is Singing. Martha är glad över att komma ifrån de ständiga grälen med sin mamma, och få pröva livet på egen hand. Marthas självbild får sig också välbehövliga törnar, och hon får anledning att tänka igenom sina ideologiska ställningstaganden.

Mina ord räcker inte till för att förklara hur bra den här boken är; allt jag skriver verkar torftigt efter Doris Lessings språk. Jag kan inte nog rekommendera Martha Quest, och jag ser fram emot att läsa mer om hennes liv i bokserien Children of Violence.

Fler böcker av Doris Lessing:

måndag 4 augusti 2008

Trespass av Valerie Martin


Baksidestexten på den här boken är sorgligt mjäkig och intetsägande. Om jag inte hade läst en annan bok av Valerie Martin, Property, skulle jag aldrig tagit mig an Trespass. Men min förhoppning om en historia utöver det vanliga kom inte på skam. Visst känns prosan litet utstuderad och trög i början, men snart tar den fascinerande berättelsen över.

Den mörkhåriga Salome med kroatiska rötter och ett opolerat sätt är ett udda och ofta irriterande inslag i livet för Toby Dale och hans föräldrar. Toby, student liksom hon, är intensivt förälskad i henne, trots att han aldrig verkar komma henne riktigt nära; det finns alltid nya vanor och till och med mysterier att överraskas av. Men de flyttar snabbt ihop, till Tobys mors halvt undertryckta förtvivlan.

Från början verkar det vara en konventionell flickan-av-folket-rör-om-i-den-stela-medelklassfamiljen-historia, varpå känslor kommer fram och alla börjar leva mer naturligt. Men det är inte alls så som boken utvecklas. De oförutsägbara vändningar berättelsen tar får fokus att flyttas från Salome till de övriga familjemedlemmarna. Jag kan tycka att en del trådar hänger litet löst, och kanske inte tillför så mycket. Vad händer med Salomes och Tobys förhållande? Brendan Dales forskning och boken han skriver, den sidohistorien känns litet sökt och inte tillräckligt genomförd.

Om man skall vara sträng kan man säga att bokens olika delar är som pusselbitar som inte hänger samman så väl som jag skulle önska. Men det bestående intrycket när jag stänger boken är att jag blivit djupt rörd, och det är både sorg och hopp som fyller mina tankar.

söndag 3 augusti 2008

Blondie på Storsjöyran

Blondies enda spelning i Sverige var på Storsjöyran i Östersund. Så bra att jag var där! Liksom en massa andra, både trogna fans och ungar som inte var födda när bandet släppte sin första singel. Hanging On The Telephone och One Way or Another inleder spelningen, så att man får känna igen sig och släppa loss. Debbie Harry är 63 år gammal, men stark och säker, och helt klart sexigare än alla andra i publiken.

Sedan kommer en del låtar från deras senaste skiva. Med några undantag är de nya låtarna inte lika energiska och melodiska som de gamla hitsen. Sunday Girl, Heart of Glass, Rapture och den nyare hiten Maria däremellan får igång stämningen i publiken igen.

Som en (fejkad) avslutning river bandet av Call Me under stort jubel, och går sedan av scenen. Trummorna är läckra och hårda som de skall vara, men gitarr-riffen inte lika skarpa som de borde vara. Nu är skramliga, otydliga gitarrer något som tyvärr gick igen under så gott som alla spelningar på stora scenen under Yran. Jag är ändå matt och yr av glädje, och undrar vad Blondie har kvar att toppa med. Jo, förstås, de kommer in igen och kör Atomic, och rundar sedan av med The Tide Is High. Mmm, tack för det.