Det börjar inte bra. Familjen sitter runt matsalsbordet och slungar repliker ur sig som om de satt på en karusell och fick varsin chans. Flera konversationer pågår samtidigt, frågor och anklagelser undviks genom att man byter ämne, trivialiteter får ta överhanden. Det tondöva spelet gör att jag bara känner svagt intresse och sympati för rollkaraktärerna.
Ewa (Odile Nunes) och Ann (Lena Mossgård) är på besök hos sina föräldrar Margareta (Birgitta Sundberg) och Henrik (Håkan Jonson). Döttrarna är 38 respektive 43 år gamla, men åtminstone Ann verkar ha kvar ouppklarade problem från barndomen. Hon får återkommande utbrott och anklagar sin mor för att ha gjort henne otrygg i högre och högre tonläge. Det är svårt att få grepp om vad som är sanning i de stegrade påståendena och i de övriga familjemedlemmarnas minnesbilder.
Halvvägs igenom första akten saktar karusellen av repliker in, tack och lov. Då och då kommer den äldre systern Ewas sorger till ytan, mer smärtsamma på grund av det lågmälda tonläget. Men på grund av att familjen är så van att hasta förbi tecknen på smärta, och för att Ann snabbt riktar uppmärksamheten mot sig själv igen, blir de först förbisedda.
Det är bra när pjäsen lugnar ned sig och blir mer närgången. Steg för steg släpper varje person garden och öppnar sig för varandra. De har alla djupa sorger att bära på, men har inte litat till varandra för hjälp och stöd utan har stelnat i sina svikna förväntningar. Det är vackert att höra alla familjemedlemmarna vara mer ärliga med varandra än de någonsin varit.
Länk till Fria Teaterns sida om pjäsen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar