Kan spöken också se spöken? Det verkar så i Marius von Mayenburgs pjäs Bländverk. När Julia (Anna Wallander) kommer till Herr Walters (Staffan Westerberg) instängda hem för att utföra odefinierade hushållsnära tjänster, hastar frun (Monica Stenbeck) in och ut ur rummet, lyssnandes efter barnagråt och med en tvättkorg full av små små klänningar. Det kommer inte som en överraskning att frun faktiskt är död sedan några år. Men det hindrar inte Herr Walter från att hålla fast vid det invanda familjelivet. Rutin, det älskar han. Han vill inte låta Julia städa rummet, och absolut inte bullra, och han vill att hon lagar samma köttgryta kväll efter kväll.
Julia lyckas övertala Herr Walter att faktiskt lämna hemmet och följa med ut på middag, men när de återvänder protesterar han livligt och vill aldrig mer följa med ut, trots Julias inviter. Efter ett avslöjande rollspel tillsammans med spökfrun, sugs Julia in i deras familjeliv som den förlorade dottern. Herr och fru Walter lever upp när de får ta hand om sitt lilla barn, och all flickans oro kan de besvara och trösta.
Eftersom jag har nära erfarenhet av Tyskland och hur mycket livet där ännu kretsar kring den äldre generationen, är det lätt att se pjäsens handling som en allegori över det tyska samhället. Det blir också en småkuslig spökhistoria i sin egen rätt, speciellt när man tänker på verkliga människor som hållits inspärrade för att någon velat skapa en variant på familjeliv på egna villkor.
Julia vacklar mellan att vilja fly, förföra Herr Walter och vara familjens dotter, och då och då rapporterar hon till en utomstående person per telefon. Inte för att jag måste förstå allt, men det gör att hennes roll känns osammanhängande. Monica Stenbeck och Staffan Westerberg är dock så gedigna och fascinerande i sin invanda galenskap, att det är en njutning att se.
Länk till Teater Giljotin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar