tisdag 31 juli 2007

Harry Potter and the Deathly Hallows av Joanne Rowling

Jag skall inte vara en så hjärtlös snobb att jag avstår från att nämna att jag läste ut den sista Harry Potter-boken idag. Jag har läst de tidigare böckerna i samband med filmerna, och den senaste veckan har jag läst ut de två sista. Snabbt, snabbt, för att inte få slutet förstört av spoilers! Det kändes förstås rätt att avsluta serien idag, på min och Harry Potters födelsedag. (Jag har dock fyllt 27. Kanske litet mer, till och med.)

De första två böckerna var fyllda av glädje över vad magi kan göra, sett ur barnaögon. Fat fyllda av god mat och godis i fantastiska former är mums för en liten pojke som växt upp hungrig och på undantag. I efterföljande böcker fick vi se att det inte bara låg magi, utan hårt arbete och traditioner bakom många av trollkonsterna barnen tog för givna i början. Joanne Rowling förklarar fler och fler av magins traditioner och begränsningar allt eftersom barnen hittar vägar att utnyttja dem eller hindras av dem.

En sak jag tycker mycket om med de sista böckerna är att Harry Potter inte är den ende hjälten i äventyret. Det var inte en dag för tidigt som hans status som utvald problematiserades även i den innersta cirkeln av vänner. Det är ovanligt i berättelser av den här sorten. Det gör sagan mer komplex och trovärdig, och det är jag riktigt glad för.

Jag erkänner att tårarna strömmade över mina kinder under de sista 70 sidorna. Slutet överraskade mig inte, eftersom jag pusslat igenom alla ledtrådar och möjligheter flera gånger. Jag har läst tillräckligt många övernaturliga berättelser för att ta med deus ex machina i beräkningen, även om jag alltid hoppas på andra möjligheter. Många av bakgrundshistorierna vi fick för att komplettera bilden hade vi inte kunnat få annars, och hellre lätt sökta vändningar än flera hundra sidor av mindre intressanta storylines (som i Harry Potter and the Order of the Phoenix). Och hur mycket jag än ville att den sista boken skulle ta längre tid att läsa, är jag glad att Rowling knöt ihop trådarna så här snabbt och enkelt.

Hejdå, Harry! Snyft, snyft. Nu skall jag återvända till Götterdämmerung, som Ersatz för sagoriket jag nyss lämnat. Jag har lyssnat på Wagner den sista veckan, och det är nästan magiskt hur musiken följt vändningarna i berättelsen; drama, spänning, lycka, sorg. Magiska föremål. Ödesmättade uppdrag. I need more of those.

Tatt av kvinnen av Erlend Loe

Erlend Loes debutbok Tatt av kvinnen är översatt till svenska under titeln Blåst. Jag fick den i present av en god vän och har läst den på originalspråket. Det vill jag rekommendera, eftersom norskan bara ökar alienationen i de humoristiska prosastyckena.

Huvudpersonen är en trög, nästan viljelös ung man, som lirkas in i ett förhållande med den aningen mer företagsamma Marianne. De är båda naiva, på gränsen till känslomässigt bortkomna i världen. De gör saker som hör till vuxenlivet: flyttar ihop, bjuder vänner på middag, reser runt i Europa. De verkar själva inte riktigt veta varför, bara att det är saker de borde vilja göra och borde tycka om. I sina lealösa känsloliv liknar de personer i Michel Houllebecqs romaner, men utan att drivas av girighet och hunger som de.

De lakoniska frågor som Loes huvudpersoner ställer sig rätt ut i relation till världen, livet och sitt förhållande kan lätt ses som såväl barnsliga som kloka. Men i ett liv som deras, där inget känns viktigt och inga större känslosvallningar överlever längre, blir inte heller svaren viktiga. Även om boken är otroligt rolig i vissa stycken, blir jag glad när jag kommer ihåg att jag har själv har ett större känsloliv än så, fastän det är både glädje och sorg.

Boken har nyss filmats, med Peter Stormare i en av rollerna. Om regissören lyckats träffa rätt ton, kan det hända att filmen förmedlar stämningen i boken rätt. Om inte, så ge boken en chans, och gärna på broderspråket.

tisdag 24 juli 2007

In a Dark Wood av Amanda Craig

Jag har en lång lista över böcker jag vill läsa, och In A Dark Wood stod på den sedan flera år tillbaka. Under den tiden hade jag hunnit glömma vad den skulle handla om, och blev litet överraskad när jag äntligen fick tag i den. Handlingen knyter an till ett antal sagoböcker, skrivna av berättarens döda mor, men är inte i sig en fantasyberättelse, vilket jag hade fått för mig.

Benedick Hunter, huvudpersonen och berättaren, bor i London, är i trettioårsåldern och har anledning att känna sig pressad. Skådespelarkarriären går på halvfart, han är skild från sin fru, och förhållandet till barnen är visset. Efter hand växer hans intresse för de barnböcker hans mor skrev och illustrerade, och han börjar söka upp människor som stått henne nära för att ta reda på mer om hennes liv. Laura Hunter tog sitt liv när sonen var sex år gammal, och de familjemedlemmar hon lämnade efter sig i Amerika har han aldrig träffat. Hans egen son är nu också sex år, och följer med Benedick till södra USA din hans efterforskningar leder honom. Deras upplevelser och sinnesstämningar påverkas av de suggestiva sagorna, som Benedick läser för sin son.

När de kommer fram till Lauras syster och hennes dotter, som bor i huset där Laura växte upp, ser de båda världen halvt om halvt som en saga, befolkad av magiska personer. Samtidigt ser man som läsare att så som Benedick rusar händelserna i förväg, kan det bara sluta med en krasch.

Berättelsen innehåller en del välformulerade insikter, som författaren dock är litet för ivrig och stolt över att få servera, tillsammans med ett antal moralkakor. Fattiga amerikaner är tjocka, amerikansk mat smakar ingenting, barnboksförfattare är underskattade. Kanske inte så revolutionerande, nej. Inte heller den nödtorftigt maskerade psykologiska utvecklingen och återkopplingarna till den mörka skogen. Med undantag för de suggestiva sagorna och deras illustrationer, som återges i ord, är språket och handlingen väl stapplande. Amanda Craig är litteraturkritiker, och borde kunnat åstadkomma något bättre än den här torftiga prosan. Det är märkligt hur några få rader ur en saga kan frammana så mycket rikare inre bilder än aldrig så långa miljöbeskrivningar.

Den stora behållningen med boken är att den fick mig att fundera över alla sagor jag läste i de tidiga tonåren. Under några år läste jag många folksagor från alla delar av världen, och fascinerades av hur lika de är under ytan: dygden får sin belöning, tålamod och ödmjukhet räcker längre än dumdristighet, till sist skipas alltid rättvisa. Jag har inte tänkt på dem på flera år, men inser hur mycket de har påverkat min moral och livsåskådning, vilket väl också var meningen när de skrevs. Det är lätt att känna suget efter att se sitt eget liv som en berättelse, som ju måste ha ett lyckligt slut. Jag tror att det bästa är att inse att alla berättelser inte ens har något slut, att personer kan ha mer än en tilldelad roll (ond/god/oegennyttig), och att inte låsa fast sig vid hoppet för länge - men att för den delen inte förkasta tanken att ting, människor och händelser kan vara magiska under sin alldagliga yta.

söndag 22 juli 2007

Underworld av Don DeLillo

Sopor är ett återkommande tema i den första halvan av Don DeLillos tjocka bok Underworld. Det är ett klokt sätt att belysa hur invånare i alla samhällslager är sammanlänkade, även om vi inte tänker på det.

Ett annat sammanbindande tema i boken är baseball, och de människor som berörts av spelet. Boken börjar med en femtio sidor lång stämningsbild från den berömda baseballmatchen mellan New York Giants och Brooklyn Dodgers, där The Shot Heard 'Round The World slogs. Till och med jag kände igen matchen, fastän jag är fullständigt ointresserad av sport. Först önskade jag att jag hade kunnat läsa på Fast Forward med bild, som jag gör på transportsträckor i dåliga filmer. Men efter några sidor fångades jag av stämningen i publiken, förväntningarna hos enskilda åskådare, politiska spel mellan personer i samma sällskap; allt är mycket medryckande skildrat av DeLillo. Stycket mynnar ut i att en av åskådarna lyckas kapa åt sig själva bollen som Thomson slog sin berömda homerun med. En av huvudpersonerna har i nutid bollen i sin ägo, och försöker utröna dess äkthet genom att spåra ägarna bakåt i tiden. I den andan letar sig
DeLillo fram i Amerika, följer vissa historier ett steg extra, och kan på så sätt skriva ett spår som förgrenar sig över kontinenten som ådrorna i ett löv.

Huvudpersonerna växlar mellan kapitlen. Det kan hända att jag får skylla mig själv för att jag inte alltid inser att historien går tillbaka till en man jag läst om tidigare, och för att jag inte inser hans relation till de vi tidigare mött. Å andra sidan undrar jag om det inte är lika bra så. När en personlighet skrivs in i en större historia är det lättare att se honom som everyman, alla med en egen bakgrund och egna livsdrömmar.

Till att börja med tycker jag om DeLillos sätt att skriva dialoger: folk talar i halva meningar, upprepar varandras ord, fyller i varandras tankar. Men efter ett tag känns det som att alla talar på liknande sätt, och det känns inte längre som deras egna röster, utan som DeLillos röst i deras munnar.

På samma sätt tycker jag om hur berättelsen tar avstamp i kända händelser ur 1900-talet, t.ex Capotes Black & White ball och Kubakrisen. Även återgivningarna av Lenny Bruces ståupp-monologer känns relevanta och välgjorda. Men efter halva boken börjar det kännas som att DeLillo surfar på viktiga ögonblick för att skapa tyngd utan att behöva anstränga sig.

Tur då att boken avslutas med en fylligare tillbakablick på några viktiga episoder i huvudpersonernas unga år. Bakgrundshistorier som antytts tidigare presenteras i sin helhet. Med minnet av hur karaktärerna kommer att utvecklas får man en pusselbit till deras liv. Det känns rätt att bitarna inte är så tydliga att de blir som ett facit till hela historien. Av den anledningen tror jag också att jag är ursäktad att jag inte alltid kom ihåg vem som var vem i början av boken. De här kapitlen är intressanta och välskrivna, och jag känner igen den DeLillo jag så gärna läser.

Epilogen utgör en blandning av hopp och förvirring. Sidohistorien om människors önskan om mirakler är rörande. Egentligen tycker jag inte att epilogen tillför något till boken, men den förtar ändå inte helhetsintrycket av en bra bok.

Fler böcker av Don DeLillo:
Cosmopolis
Falling Man 

fredag 20 juli 2007

Back to normal på Jazzfestivalen

På andra och tredje dagen av Stockholm Jazz kändes det som vanligt igen. Solen sken, och jag kunde sitta på en hård bänk och låta mig överströmmas av både väntad och oväntad musik. Första dagen hade visserligen bjudit på Steely Dan i bra form, och Fibes, Oh Fibes! är ett jättebra popband som spelar fin, smart pop. Men andra och tredje dagen har innehållit mer JAZZ och soul, och musiker med både virtuositet och hjärta.

Fantastiskt att Nord-Deutsche Rundfunk har ett eget storband! Även om det är synd att Nils Landgren och Magnus Lindgren behöver flytta till Hamburg för att jobba med dem, så är det toppen att de har den möjligheten. Och ännu bättre att äntligen få höra dem! Nisse Landgren Funk Unit har spelat flera gånger på jazzfestivalen, och alla spelningarna har varit riktigt sköna, förutom de tråkiga rapp-partierna som de tidvis urartade i. Här slapp vi dem och fick det bästa: Stadigt tyskt sväng och den röda kärlekstrombonen.

Dave Holland Quintet är begåvade och medryckande, även om just jag kan tycka att deras musik är litet torr i längden. Men allt blir bra om man har en vibrafonist på scenen! Det hade även Koop, som spelade sist på kvällen. Jag kände inte till dem så väl, och var överraskad av hur många livemusiker de hade på scenen. Jag hade trott att de mest använde sig av synt, samplingar och sångerskor. Tillsammans med de övriga musikerna (vibbra!) skapade de en skön postmodernistisk jazzpop. En del popmusiker kan vända sig till jazzen som en pålitlig bakgrund eller för en doft av glamour, utan att egentligen förstå det inneboende allvaret. Då blir jazzpoppen tom och falsk. Men Koop håller sig gott och väl inom gränserna för det genuina.

Däremellan uppträdde India.Arie, vid nio på kvällen men i sol och ljum vind. Jag kan ha svårt för sångerskor med "stora" röster, när de låter skalövningarna bli egotrippar istället för att understryka melodin och historian de sjunger. Likaså kan jag inte alltid tro på deras ord om Love, God, Peace: orden känns som tomma upprepningar av standardfraser. Men India.Arie känns fullständigt äkta, i både orden och känslorna. Vackra, intelligenta låtar, ett samspelt band och en själfull sångerska samverkade till en av de bästa konserterna hittills.

Torsdagen började med Paavo, ett gäng kids som gör experimentell modern jazz. Jag gillar att de använder sång som ett instrument, och jag gillar att de tar risken att låta skramliga och osynkade. Men jag skulle nog bli nipprig om jag lyssnade på deras musik mer än en timma i taget. Nils Berg rörde sig lätt från Paavo till sin egen kvintett, som även de spelade modern jazz men mer melodisk och harmonisk. Detta är min musik! Och dygnets tredje vibrafon. Mer vibbra åt folket! The Bad Plus som spelade därefter överraskade mig glatt. De var rejält jazziga men med ett rockigt tryck i musiken. En trio med piano, bas och en glad trummis.

Men kvällens gladaste trummis var helt klart Johnny Vidacovich som spelade med Joe Sample. Han såg ut som Mr. Burns' goda tvilling, därtill med gummiarmar och -ben och en fantastisk mimik. Trion var fantastiskt samspelad, och jag var i sjunde himlen redan innan Randy Crawford kom ut. Och då blev kvällen fulländad! Ännu en gudomlig sångerska med röst, äkta känsla och kärlek. Som ännu en present från himlen dök Nisse Landberg upp på scenen och spelade med i Street Life.

En mycket bra sak är att Randy Crawford, liksom India.Arie, lät oss höra hennes röst, och inte uppfordrade publiken till sångkörer och handklapp. Det är ett grepp för att skapa samhörighet som aldrig känns äkta. Jag har kommit för att lyssna, inte för att sjunga! Det kan jag göra hemma vid stereon.

Det är också många av storstjärnorna på jazzfestivalen genom åren, som kört sin spelning utan att verka bry sig om publiken eller ens varandra. Det är så sorgligt. Man gläds istället när spelglädjen glittrar mellan musikerna, och når ut i publiken. Och hittills har det varit så under varje spelning på Stockholm Jazz 2007. Jag har goda förhoppningar även för ikväll!

torsdag 12 juli 2007

Författartips: David Gates


David Gates är en underskattad författare, som borde få fler läsare i Sverige. Hans novellsamling The wonders of the invisible world innehåller tio utsnitt ur tio människors liv. Och det är verkligen utsnitt; de har mindre av början och slut än vanliga berättelser. Vi får inte nödvändigtvis vara med om livsomvälvande upplevelser, snarare en dag lik alla andra i huvudpersonens liv. Gates' språk och lugna berättarstil fulländar bilden, och därför kommer vi dem närmare in på livet.

En 40-årskrisande man som flyttar ut till sin sommarstuga för att spela gitarr, skriva och bygga om stugan låter lika avskräckande för mig som för Doug Willis' fru. Än värre att han beter sig asocialt och börjar hänga med den halvkriminella lokalbefolkningen. Jag är fruktansvärt ointresserad av människor som beter sig själviskt och självdestruktivt, och fejkar en "naturligare" livsstil i protest mot ett arbetsliv som gett dem möjligheten att välja. Och faktum är att alla Willis'projekt och infall utgör raka motsatsen till allt jag någonsin skulle vilja ta för mig själv. Men i Gates' händer blir hans handlande nästan förståeligt, och intressant hela vägen.

lördag 7 juli 2007

Varför jag inte gillar deckare

Bild: Mr Walker slår tillbaka av Jan Håfström

Som science fiction-fan i en småstad, fann jag ofta mina älsklingsböcker på en vägg dedikerad till bara science fiction, en bit bort från de "riktiga" böckerna. Strax intill fanns väggen dedikerad till den andra suspekta genren, deckare. Med det barndomsminnet borde jag glädja mig över att åtminstone deckare numera ses som en legitim skönlitterär inriktning, som till och med sägs ha mycket att säga om vårt samhällsklimat. Ändå är jag glad när man ser strängt på kriminalromanen, efter flera år där det verkade som att ingen deckare fick analyseras kritiskt, hur dåligt skriven den än var. Skadeglädje, kanske? Av flera anledningar tycker jag illa om deckare, och nu skall jag berätta varför.

Det första jag värjer mig emot är att ett mord begås. En människas liv släcks, och därmed försvinner hennes tankar, drömmar, önskningar och känslor. Hon kommer aldrig mer att få känna glädje, oro, sorg, förväntan; kommer aldrig att få diskutera filosofiska problem med sin granne, köpa bullar till sina kolleger, trösta en vän i beråd, visa vägen för en turist. Än värre om offret hann känna skräck och smärta inför döden. Ännu mycket värre om det var just det som mördaren ville. Att mördaren hittas och straffas, till och med utsätts för hämnd, räcker inte för att läka det sår som mordet har skapat. Den oro och sorg som sprider sig kring brottsplatsen försvinner inte för att gåtan löses. Därför tycker jag småputtriga trivseldeckare á la Agatha Christie är väl så störande.

Fascinationen för seriemördare är något jag inte heller kan förstå. Förutom det perversa i att frossa i blodiga detaljer, vill jag inte ens ge en psykopat de timmars uppmärksamhet som läsandet av en bok tar. Att tro sig ha rätten att släcka ett liv är så förmätet att jag bara kan förakta en mördare som ett lägre stående kryp. Låter det som att jag är blödig? Inte tål litet våld? Rädd för stora världen utanför? Nej, där vill jag protestera. Jag tränar regelbundet närstrid med män som är dubbelt så starka som jag, och skryter gärna om passet där jag bröt armen under uppvärmningen och fortsatte att slåss i en timme. Det som äcklar mig är tanken på en oschysst fight: två mot en; ett skjutvapen mot en obeväpnad; en starkare mot en svag, drogad, oförberedd, bunden. Fegt och ynkligt! Så fullständigt utan heder.

Nåväl, ett offer som "förtjänar" att dö? En pedofil, en hänsynslös utpressare, en seriemördare? Om vi först får presenterat alla fördelar med att eliminera personen, mer sammanhängande och grundligt än Raskolnikov kunde göra? Nej, det räcker inte för mig. Vem är personen som säger sig kunna avgöra vem som har rätt att leva eller dö? En människa i affekt eller med hybris på tillväxt. Ingen av dem borde få uppleva nedsmutsningen/egotrippen av att begå ett mord. Det kommer med stor säkerhet att fläcka dem för livet. Och vem skall sedan döma denne rättvisans skipare? Ett annat medborgarrättsgarde?

Katharsis åsido, jag tycker det är suspekt när människor vill läsa om "rättvisa" våldshandlingar enligt ovanstående. Jag tror vi alla har en inre drift att vilja klappa oss själva på ryggen: "Han fick vad han förtjänade! Jag är i alla fall inte så där usel!" Den där inre domaren skall inte uppmuntras. En helt annan sak som irriterar mig i kriminalromaner är utpytsandet av ledtrådar och upphittandet av desamma. Ibland får vi läsare facit från början, och håller tummarna för att personen som skall lösa fallet skall stöta på lösningen snabbt. "Borde han inte fatta det NU? Plocka upp den där yxan! Läs anteckningen på den där reklamlappen! Titta bakom tavlan!" I de fallen är det extra svårt att avgöra hur realistiskt det är att hjälten skulle komma på just rätt ledtråd just i det ögonblicket. Men det är också fallet när en skarpögd kriminalkommissarie finner en felande länk på en brottsplats läsaren är obekant med. Att förklara intuition på ett trovärdigt sätt är aldrig lätt, men ingen kan väl vara sämre på det än Henning Mankell. De av hans romaner jag läst som följetong i Dagens Nyheter är pinsamt dåliga i det avseendet (Och inte bara i det avseendet. Oj oj.) Insikter kommer som en blixt från klar himmel, eller efter oförklarliga tankekedjor.

Den enda sak som gör mig litet intresserad är det faktum att svenska kriminalromaner ofta delvis utspelar sig tvärs över gatan från där jag bor. Jag blir alltid litet uppspelt när jag läser att en protagonist åker till Polishuset på Kungsholmen, eller går på de trevliga gatorna i mina kvarter. Det var det som gjorde Liza Marklunds sorgligt dåliga roman Nobels Testamente (också den en sommarföljetong; jag skulle inte läst den annars och jag har ett inre tvång att läsa vartenda ord i DN förutom sporten) någorlunda uthärdlig. Och jag blir så glad att jag studsar upp och ned i soffan när en TV-deckare panorerar över de fulaste bruna panelerna på huset utanför min port.

Det som skämmer en dålig deckare mest är förstås ett dåligt språk, icke-trovärdiga personbeskrivningar och logiskt ohållbar story (se Liza Marklund ovan). Nu kanske jag äntligen har råkat på ett undantag; Stieg Larssons Luftslottet som sprängdes, sagt med brasklapp eftersom jag ännu inte läst slutet. (Tack, DN, äntligen en bra följetong!) Trots de detaljerade hänvisningarna till de två tidigare böckerna, är historien spännande och engagerande. Visst, logiken och trovärdigheten i huvudpersonernas agerande vacklar litet, men jämfört med de tidigarenämnda bottennappen överträffar berättelsen mina (låga) förväntningar med råge.

Jag märker att den här texten blev längre och mer salvelsefull än jag planerade. Jag riskerar också att låta som en våldets motsvarighet till en pryd nucka i och med mitt avståndstagande från mord och hämnd. Det sista jag vill är att skuldbelägga dem som läser och uppskattar deckare! Jag är fullt medveten om att man skulle kunna peka på mig och skratta åt hur jag njuter av böcker med ROBOTAR, RYMDRAKETER, TIDSRESOR och UTOMJORDINGAR. Jag dömer ingen för deras lustläsning! (JO, kanske några.) Det viktiga är, som alltid, att man inte uteslutande håller sig till enkelt skrivna böcker som bara bekräftar ens världsbild; att man även läser sådant som utmanar ens föreställningar, och är mer svårtuggat och kanske till och med jobbigt att läsa. Och så önskar jag mig att även kriminalromaner skall läsas med kritikerögat, inte semesterögat, så att dåliga böcker får den kritik de förtjänar.

torsdag 5 juli 2007

Heute wär ich mir lieber nicht begegnet av Herta Müller


Jag vill läsa någon bok eller tidning på tyska ibland, för att hålla språket vid liv. Efter intressanta recensioner och med boktitlar som Heute wär ich mir lieber nicht begegnet, och Der König verneigt sich und tötet, letade jag upp Herta Müller.

Herta Müller är uppväxt i Rumänien, men tyska är hennes modersmål. Att tillhöra en tyskspråkig minoritet i ett diktatoriskt styrt östland har hon gemensamt med Kafka, vilket påpekats i flera artiklar. Därför förvånades jag inte över den lätta absurda stämningen när jag började läsa Heute wär ich mir lieber nicht begegnet. Den namnlösa huvudpersonen verkade beskriva en halvt surrealistisk värld: att oregelbundet bli "beställd" till en myndighetsperson som plågar henne med smärtsamma handkyssar och generande frågor, en nära väninna Lilli som nu verkar vara försvunnen, arbetsplatser med märkliga ritualer. När scenerna först presenteras verkar de absurda som feberdrömmar, men senare upprepas berättelsen med mer detaljer, och man förstår att det verkligen gått till (eller kunnat gå till) så i diktaturens Rumänien.

Är det ett tecken på att jag är en bekväm västerlänning med alltför stor distans till järnridåns fall, när det tog mig femtio sidor att inse att berättelsen faktiskt inte (nödvändigtvis) var en fantasi? Nej, inte bara: det är Herta Müllers styrka att hon beskriver den paranoida stämningen så att det framstår hur absurt livet var, fastän människorna tvingats att anpassa sig till det utan att kunna ifrågasätta.

Det svindlar också när hon nämner ett parti kläder som tillverkas i hennes fabrik för att skickas till Sverige. En beröringspunkt mellan fria och förtryckta människor. Kläderna och lådorna de skickas till kom undan diktaturen, de som sydde dem blev kvar. Kvinnorna som arbetade i fabriken fick köpa de kläder som blivit förstörda i tillverkningen: hål i tyget, oljefläckar. Men huvudpersonen vägrar köpa dem: hon vill vara en människa som är värd att bära felfria kläder.

Trots de så väsensskilda omständigheterna finns det många partier som berör mig direkt och väcker starka känslor. Det är sorgligt och ändå logiskt när huvudpersonen tänker igenom möjligheterna till att få ett bra liv: att bli galen, att bli "beställd"; att inte bli "beställd", att inte bli galen. Och den gnagande oron när man är på väg till ett fruktat möte kan alla känna igen sig i. Varje dag en balansgång för att inte bli galen.

För tio år sedan bodde jag i Tyskland. Jag hade pluggat grammatiken i skolan i nio år, och med hjälp av de dubbade TV-såporna blev min tyska snart så gott som felfri. Men att läsa, och tänka, på tyska hann aldrig bli lika flytande som på svenska eller engelska. Men den här boken var lättläst på ett mycket bra sätt. Det var inte alls språket som var svårt, det var själva historien som var så invecklad att boken måste läsas långsamt. Eftersom jag tvingades läsa långsamt kunde jag ta till mig berättelsen oberoende av språket.

Jag vill absolut rekommendera den här boken, på vilket språk som helst. Den ger en insikt i livet i ett förtryckt samhälle. Just den här diktaturen fanns ganska nära oss, och ligger ganska nära i tiden. Det finns liknande och ännu värre diktaturer även idag. Jag vill inte glömma de människorna, och är otroligt tacksam över att vara fri att leva ett gott liv. Och jag vill läsa många fler böcker av Herta Müller.

Fler böcker av Herta Müller:

söndag 1 juli 2007

El Diablo på Kungsholmen

I kvarteret bakom mitt hus ligger restaurangen El Diablo. Innan den öppnade tyckte jag planerna lät avskräckande: en tequilarestaurang, med extra lång bardisk? Jag letade ju efter ett stamställe med god mat, där jag skulle kunna känna mig hemma. Men jag tog ändå chansen att kliva in och prova deras mat. Menyn såg lockande ut, och även om jag inte är speciellt intresserad av tequila, tog jag ett litet glas av deras rekommenderade dryck och ett stort glas vatten till varje rätt. Och vilket bra beslut det var!

Till den karibiska morotssoppan, min förrätt, fick jag små platta kycklingbitar och en kall apelsinsorbet. Det verkade skumt till en början, men visade sig vara fantastiskt gott tillsammans! Och lika gott fortsatte det; varje förrätt, huvudrätt och efterrätt jag tog var en himmelsk upplevelse. Maten är gediget vällagad; det moderna franska köket med en sydamerikansk twist, och ofta litet extra pepprig. Så gott, så gott, så gott! Och det känns helt rätt att blanda smaken med tequila och ett stort glas vatten.

Tequilan som serveras på El Diablo är av fin agave, som har behandlats väl och bland annat lagrats på romfat, whiskyfat, champagnefat eller liknande. Det ger varje tequilasort en komplex, njutbar smak. Inte alls som den där finkelsmakande vätskan vi alla blivit dretfulla på någon gång! Den fina tequilan ger inte heller baksmälla, jag lovar! Jag har ätit trerätters middagar med den rekommenderade tequilan till varje rätt, även till efterrätten. Mitt under måltiden har jag känt mig litet snurrig, men varit nästan helt klar igen när jag avslutat den och rest mig. Jag har inte varit speciellt intresserad av tequila, men när det nu finns kunniga som gärna vill dela med sig av sina favoriter, så tackar jag och tar emot! Killarna som har stället är vänliga och hjälpsamma, och berättar gärna om maten och tequilan om man frågar.

När jag inte är på El Diablo längtar jag dit, och när jag sitter där vill jag inte gå hem. Sedan den fina recensionen i SvD för en vecka sedan har det haft fullt med gäster varje kväll. Det är bra! De är värda många besökare, och jag unnar alla människor att få smaka på deras härliga mat och dryck. Men det känns ändå litet konstigt att se en massa okända personer sitta och skratta i mitt "andra vardagsrum". Vilken tur, då, att de alltid kan göra plats för en insläntrande stammis! Jag är så glad och tacksam att det finns en riktigt, riktigt god restaurang bakom husknuten.

El Diablos hemsida