lördag 23 juni 2007

Sunshine

Äntligen, en film som innehåller allt. Nej, kanske inte allt, men så många ingredienser för en bra film, blandade till skönhet med ett budskap. Allvar, sorg, spänning, filosofiska ställningstaganden. Bra skådespelare och underbart vackra scenerier.

Det är skönt med en film som inte skriver en handlingen på näsan. Vi skall redan ha fattat allvaret i situationen och bakgrundshistorien. Svåra situationer och livsviktiga beslut presenteras lugnt, så att allvaret hinner tränga in både intellektuellt och fysiskt. När vi kommer närmare solen, kan ögonblick hejdas och förvrängas inför våra ögon, vilket är mer effektivt än snabba klipp och kraftiga explosioner. Vi lotsas in i fascinationen för det brinnande eldhav som är solens yta via skeppets fantastiska observationsdäck. Solen är vacker, fascinerande, skrämmande, lockande och ödesmättad.

De psykiska påfrestningarna är större och svårare än de fysiska. Man vill tänka sig att kandidater till en så lång, viktig och isolerad färd testas noggrant för att man skall hitta de astronauter som kan hantera motgångar och löper minst risk att drabbas av lappsjuka. Men efter NASA:s svartsjukedramer vet vi att så inte alltid är fallet. Till detta läggs att solens närhet gör oförutsägbara saker med människans psyke. Så bekväm och trygghetstörstande som jag är, så känner jag ändå en lockelse att få uppleva solens närhet. Jag har också drömt om solens yta, i många år. Jag har tänkt att om jag någonsin hamnar på solen, så hoppas jag att hamna i en solfläck, där temperaturen är 1000-1500 grader Kelvin lägre än på den övriga ytan. Fåfängt, jag vet...


--- SPOILERVARNING ---
Flera i besättningen dör under resans gång. Det är fint att se hur varje liv som släcks får en stunds reflektion. Man förstår både allvaret i personens (mer eller mindre frivilliga) offer för uppdraget, och i att han förlorar sitt liv. Det förminskar inte offret att se vi får se skönheten i att brännas till döds av solens hetta, eller att frysa till döds och splittras i rymdens kyla. Jag påmindes om Anish Kapoors konstverk Marsyas (Tate Modern, 2002). Det är ett vittnesbörd om ett människoliv i dödsögonblicket, och ändå ett överväldigande (vackert) konstverk.


Kul detalj: Vi får se ett foto från precis innan den första sol-expeditionen kliver in i Icarus I, och astronauterna håller upp små skyltar med hälsningar. "HI MOMS!" står det på en av dem. Även om det finns flera möjliga förklaringar till orden, tar jag det som ett tecken på att ett barn till ett samkönat par en dag kommer att bli utvald som astronaut - stark, smart och någorlunda psykiskt stabil.

Kul detalj 2: Jag vill ha en rymddräkt i guld!

tisdag 19 juni 2007

Oz - världens bästa fängelseserie

För några år sedan såg jag (nästan) alla avsnitt av Oz, när de sändes mitt i natten på TV3. Eftersom jag är en vandrande TiVo lyckades jag spela in alla 56 avsnitten, utom ett, en natt då jag fick hjärnsläpp och glömde ställa videon, och ett annat då kabel-TV-försörjningen i mitt hus pajade. Nu har jag skaffat alla säsongerna på DVD, och börjat se dem igen. När jag stoppade in den första i spelaren, upptäckte jag att det inte fanns någon textning. Inte ens "English for the hearing impaired" som jag brukar välja på mina Buffy-DVD:er för att få veta godbitar som (Vampire growls) och ironier jag annars skulle missat (!). Nu får jag alltså sitta klistrad vid rutan för att hänga med så gott som möjligt i svordomarna och slangen.

Man kastas in i handlingen från första rutan. En kort blick på Oswald Maximum Security Correctional Facility utifrån, sedan är man inne i de klaustrofobiskt grå utrymmena för gott. (Nästan) Enda gångerna man sedan ser något av utsidan är i korta glimtar som berättar bakgrundshistorierna för de intagna.

Bland de nyanlända finns en person det är meningen man skall kunna identifiera sig med: Tobias Beecher, en advokat som dömts för att ha kört ihjäl en cyklande flicka under drogpåverkan. Till skillnad från de flesta andra har han ingen kunskap om det praktiska livet som kriminell, och blir ett lätt byte för mer samvetslösa medfångar. Jag identifierar mig dock inte med Beecher, utan räknar istället Oz, liksom t.ex Queer as Folk, till historier som fascinerar mig trots att jag inte kan identifiera mig med någon av rollfigurerna.





Jag har aldrig varit intresserad av fängelseserier eller det hårda livet de skall visa fram. Macho-stilen och våldet äcklar och skrämmer mig mest. Det som skiljer Oz från de sämre serierna är förstås det goda skådespeleriet, och trovärdigheten hos rollfigurerna. Och framför allt syns maskineriet i hur hierarkier och pakter skapas och uppehålles, i en miljö utan skrivna lagar. I hur hög grad kan man lita på en annan persons hedersord? Hur skapar man allianser för att skydda sig själv? När är det dags att ta till våld för att inte bli sedd som svag? Det här, som hittills varit för otydligt för mig i liknande berättelser, har istället blivit fascinerande på grund av den trovärdiga framställningen. Precis samma upplevelse har jag senare fått från TV-serierna Deadwood och Rome.


Efter att i flera säsonger ha levt mig in i livet med rollfigurerna i Oz, rycker jag till varje gång jag ser dem i annat sammanhang. "Nämen, har han kommit ut? Och blivit senator till och med?" När jag såg första avsnittet av Lost blev jag extra ledsen för Harold Perrineaus roll. "Här har han äntligen blivit utsläppt, och sluppit rullstolen, och så hamnar han på en öde ö!"

Jag räknar inte med att någonsin hamna i fängelse, men att se fångarna och deras inrutade liv får mig att uppskatta detaljerna i min vardag ännu litet mer.

söndag 10 juni 2007

Slow man av J M Coetzee

Paul Rayment, huvudpersonen i Coetzees bok, blir i första meningen påkörd av en bil, och förlorar sitt ena ben. Rayment är en intellektuell och analyserande människa, och hur detta påverkar hans liv får vi veta i underbar detalj. Känslor och reflektioner om det faktum att hans kropp nu bär en kort stump med stumma muskler, att han inte längre kommer att kunna cykla, hur det känns att behöva lita på en annan människa för sitt dagliga liv - allt skapar en bild av mannen Paul Rayment.

Slow man är mer lättläst än Waiting for the Barbarians, men på samma sätt formar sig mitt intryck av händelserna och tankarna inne i min egen hjärna, istället för att de rapporteras för mig som bilder. Detta sker på grund av Coetzees växelvis etaljerade, växelvis knapphändiga men alltid helt tillräckliga berättarstil.

Halvvägs igenom boken sker något udda. Coetzees alter ego, författaren Elizabeth Costello, dyker upp, och börjar pressa Rayment till att begå mer intressanta handlingar för henne att skriva om. Boken blir nu mer eller mindre tydligt en historia om hur processen att skriva kan gå till. Författaren får i sitt knä en karaktär som har ett spännande upplägg för en historia, och förväntar sig att fler intressanta händelser skall följa. Men rollen gör inte alltid som författaren önskar, och historian utvecklar sig åt ett annat håll än författaren tänkt. Mot slutet av boken börjar till och med författar-alter egot att bete sig irrationellt och verka strunta i sina egna intentioner! Det blir tydligt hur mycket en författare kan älska sina rollfigurer, trots att han/hon ser deras brister och gång på gång blir besviken.

Jag tror säkert att en del tycker att en sådan här vändning är larvig och ointressant. Själv tycker jag att det är upplyftande och rörande att få den här inblicken i Coetzees skrivprocess. Det känns möjligen också som ett steg för att komma tillbaka i gamla hjulspår efter att ha fått Nobelpriset. Hur säker en författare än varit i sin röst innan, måste tumultet kring ett Nobelpris och statusskimret kring det ha sin inverkan på honom eller henne. Jag hoppas att det inte dröjer länge innan vi får fler böcker av Coetzee.

Fler böcker av J.M. Coetzee
Dusklands
Boyhood 
Elizabeth Costello
The Childhood of Jesus

söndag 3 juni 2007

Det tysta huset av Orhan Pamuk


Jag har läst flera böcker av Orhan Pamuk, och har tyckt mycket om dem alla. När jag började läsa Det tysta huset blev jag först besviken. Det kanske låter fördomsfullt, men det faktum att det verkade handla om unga pojkars (obesvarade) första kärlekar lät riktigt tråkigt och ointressant. Men historien, som skiftar mellan olika berättare, innehöll ändå flera av de pärlor som gör Pamuks böcker så läsvärda: Episoder och funderingar som känns som en direkt länk till en annan människas liv och tankar. De obesvarade kärlekarna visade sig förstås vara djupare än bara bakgrunder till coming-of-age-historier som är alltför vanliga, och viktiga för alla de sammanlänkade personerna i boken.

Boken innehåller många filosofiska diskussioner och tankar om livet, som jag läser med igenkännande men även blir inspirerad av. Som jag känner till från flera av hans andra böcker, är Orhan Pamuk bra på att teckna upp vardagslivet i Turkiet, hur det förändrats genom tiderna och hur människorna tänker och känner om det. Även om det märks att författaren inte funnit sig till rätta i sin litterära stil lika väl som i Den svarta boken och Det nya livet, är Det tysta huset ett väldigt, väldigt bra och läsvärd bok.

Andra böcker av Orhan Pamuk:
Mitt namn är röd
Snö
Oskuldens museum

Karin Mamma Andersson på Moderna Museet

På Moderna Museet visas en stor samling av Karin Mamma Andersson. Det här är nog ett unikt tillfälle att se hennes konstnärsskap samlat. På informationen till tavlorna syns att de är utspridda bland uppskattande samlare i hela världen, och med all rätt. Hennes verk visar influenser av Carl-Fredrik Hill, Dick Bengtsson, Erland Josephson, Edvard Munch med flera. Ändå har hon ett eget uttryck som känns unikt. Mamma Andersson samplar och lagrar av konsthistorien utan att det känns sökt postmodernistiskt. Tavlorna förmedlar en stämning av något mystiskt och viktigt. Redan nu har hon en imponerande verkkatalog att visa upp, och jag ser fram emot att se mer av hur hon utvecklas.

Till Moderna Museets sida om Mamma Andersson

Nagano i Vasastan

Det finns många bra och mindre bra lunchställen mellan Tegnérlunden och Birger Jarlsgatan. På Rådmansgatans lilla krok in från Sveavägen ligger den japanska restaurangen Nagano, där jag ätit riktigt goda luncher. Att komma in där är som att kliva in i en japansk bergshydda, och det är bara början på den genuina och unika måltiden. Jag är egentligen inte tillräckligt bekant med japansk mat för att kunna uttala mig så här bestämt men gör det ändå. Maten är tillagad med kärlek och skicklighet, och är smakfull och mättande. Vissa rätter varierar mellan veckodagarna, och det är en god idé att ta någon av dagens specialrätter. Fredagens Harumaki är delikat; degen som omsluter kycklingen är mättande utan att kännas tung i magen. Men ännu bättre är den grillade laxen som serveras på tisdag, med varierande delikata såser. Nagano rekommenderas varmt!

Nagano