söndag 29 april 2007

Toten-Insel av August Strindberg

På Strindbergs egen Intima Teater går just nu hans pjäs Toten-Insel. Den blev aldrig färdigskriven, så texten är uppblandad med fragment ur Pelikanen, Spöksonaten med flera andra Strindbergstexter. Det, tillsammans med den nakna scenografin, skulle kunna betyda en surrealistisk timme av flödande tankar, vilket vore härligt nog för min smak. Men med en sådan fantastisk text, och så begåvade skådespelare, fylls varje mening med liv och förflyttar en in i en situation som känns in i maggropen.

Strindberg är så fantastiskt bra på att uttrycka sjävinsikt, självförakt, relationsproblem, förhoppningar. Hans språk och mod att bryta konventioner känns mer modernt än de flesta av hans samtida. Det är synd att så mycket av vad han skriver handlar om att förklara och rentvå sina egna tankar och handlingar, och att han försöker förklara sina relationsproblem med en inneboende underlägsenhet hos kvinnan. Men så väl som han skriver, så är hans pjäser fyllda av igenkänning och nyinsikt, och en njutning att se på.

Bara två skådespelare står på den nästan tomma scenen, och det är två fantastiska skådespelare som fyller sina roller perfekt. Anders Ahlbom Rosendahl är lysande, som vanligt. Nadja Mirmiran är så bra att jag tappar andan. Hon har så mycket begåvning att hon kan genomföra sin roll med nyanser och känslor utan att det slår över. Hennes spel är så lugnt, som om hon vore full av erfarenhet, trots att hon är så ung. En skådespelare att hålla ögonen på!

tisdag 24 april 2007

Sjostakovitj med Borodinkvartetten

Jag har haft abonnemang på konsertserien Stråkkvartetter på Stockholms Konserthus de senaste två åren. Det sammanfaller med perioden de har haft Sjostakovitj' kvartetter som stående inslag på konserterna. Det har varit underbart att höra dem med olika ensembler. I helgen var det dags att höra kvartetterna 1, 8 och 15 med Borodinkvartetten. Salen var nedsläckt, men vilket hjälpte till att höja publikens koncentration ytterligare. Även med en ersättare för cellisten, är medlemmarna i Borodinkvartetten fantastiskt erfarna och samspelade. Deras skicklighet skapade så stark stämning att inte ens tävlings-klapparna vågade applådera innan sista tonen klingat ut - ÄNTLIGEN! Så skönt att få smälta de sista ackorden i stillhet, och få dra andan innan man börjar applådera. Den sista, smärtfyllda kvartetten är annorlunda från den första, mer lättsamma kvartetten, men ändå så omisskännligt Sjostakovitj. Jag är glad att få ha upplevt så vackra stycken framförda av elitmusiker med både precision och empati.

När jag kom ut i foajén var jag så exalterad av musiken att jag stegade fram till skivförsäljningen och plockade åt mig för tusen kronor av det som låg närmast. Jag är säker på att mina grannar kommer att bli lika lyckliga som jag när jag spelar Sjostakovitj, Beethoven och Tjajkovskij på hög volym, för att återuppleva den underbara stämningen.

måndag 16 april 2007

Hemkomsten av Harold Pinter

Stockholms Stadsteater har spelat Harold Pinters Hemkomsten sedan i höstas. Många, även jag, har förvånats och äcklats av den endimensionella kvinnorollen, den enda kvinnan bland ett halvdussin motbjudande män. Hon kommer in i den förfallande våningen som fru till en av sönerna i huset, som hållit sig därifrån i flera år. Bröderna och deras far börjar slå sina lovar kring henne, och hon svarar förnöjt på deras klumpiga inviter.

Männen önskar sig att hon skulle stanna kvar och tillfredsställa deras sexuella behov. Men det slutar inte där, utan deras perversa drifter vrids ett varv till: eftersom de är så gnidna att de inte vill betala för hennes uppehälle, får de idén att hon dessutom skall sälja sin kropp till andra män, för att få pengar till mat och husrum. Till allt det här är kvinnan följsam, mottaglig och till och med road. Hennes man försöker få henne att följa honom tillbaka till deras hem och deras barn, men hon väljer att stanna som lekdocka åt en grupp män på väg nedåt i samhällets bottenskrap.

Hur skall man förstå kvinnans val? Männen är motbjudande redan innan de börjar lägga an på henne, och erbjudandet som skulle gjort de flesta människor förnärmade verkar vara precis vad hon väntat på. Harold Pinter har visat att han kan göra flerdimensionella kvinnoporträtt i andra av sina pjäser, så det är inte okunskap som skapat hennes obegriplighet.

Svaret är att hon inte finns. Hon är deras drömkvinna, och hon finns inte. Deras förväntningar på en kvinna är så förvridna och ynkliga, att personen som svarar mot deras drömmar är platt, obegriplig och själv på gränsen till motbjudande. Vi får höra fadern kärleksfullt beskriva sin döda hustru, men mitt i meningen vrids kärleksförklaringen över i en tirad av hat över någon oförrätt han minns. Inte ens minnet av den älskade avlidna får vila i frid! Vilken kvinna skulle då duga i deras ögon? Jo, en vacker, tyst, undergiven kvinna som serverar dem te, skrattar åt deras äckliga skämt, ställer upp sexuellt för dem alla, och låter sig hyras ut för att inte ligga dem ekonomiskt till last. Kvinnan med alla dessa egenskaper är absurd och oroande. Kan hon ens finnas, utanför scenen? (Kanske det, och det är otroligt sorgligt.) Vad vi ser är summan av männens alla önskningar, det enda de förväntar sig av en kvinna, och det är ynkligt.

onsdag 11 april 2007

William Kentridge på Moderna Muséet

I helgen var jag på Moderna Muséet. På nedervåningen visas ett antal installationer och filmer av den sydafrikanske konstnären William Kentridge. Jag har sett några av hans animerade filmer på TV tidigare. De är fascinerande och svåra att slita sig från. De sju styckena som är inspirerade av George Méliers klassiska film Resan till månen är fantasifulla, tänkvärda och riktigt, riktigt roliga. Det här är sista veckan Kentridges verk visas här, så jag är glad att jag hann iväg i tid!



Robert Rauschenberg Combines är kvar längre, så den utställningen hoppas jag hinna tillbaka för att se igen. Hans verk är inspirerande; en del är vackra, en del är roliga. Men det blev litet mycket på en gång, när jag suttit så länge framför Kentridges animationer. En sak är jag jätteglad för: att fågel-delarna han använt i sina collage inte stinker! Vartenda besök på Stuttgart Staatgalerie förpestades av stanken från det härskna fettet i deras många Joseph Beuys-installationer.

tisdag 10 april 2007

Västra Kajen på Stockholms Stadsteater

Ikväll gick jag tillbaka till Stadsteatern, för att se Västra Kajen av Bernard-Marie Koltès. Det är så himla synd att det bara är några föreställningar kvar! Den var mycket, mycket bra; intressant handling, trovärdiga replikskiften och ytterligt välspelad. Ulf Brunnberg är mänsklig, sorgsen, förvirrad och trovärdig som Maurice, som reser tillbaka till de sämre kvarteren för att ta sitt liv. Tobias Hjelm är också en väldigt bra skådespelare. De flesta gånger jag har sett honom har han spelat spända män, kokande av undertryckta känslor. Hans utseende och personliga stil gör honom lämpad att uttrycka de egenskaperna. Här var hans roll i vissa lägen mer avslappnad, men inte helt. Han är bra, och jag ser fram emot att se honom variera sig mer i den riktningen. Monica Stenbeck lyckas som vanligt se bräcklig och stark ut på samma gång, och hon är en stor skådespelerska med en fantastisk glöd. Det var också bra och omväxlande att se att den lilla flickan Claire (Nadja Mirmiran) inte var hjälplös utan smart och rolig, trots att andra manipulerade och köpslog om henne. Jag önskar att fler fick se den här föreställningen.

Linje Lusta på Stockholms Stadsteater

Igår såg jag Linje Lusta på Stadsteatern. När Helena Bergström är med i en pjäs blir Stora Scenen alltid utsåld. Jag tycker inte att hon är dålig, men heller inte att hon är bra. DN har talat om att hon gör Blanche DuBois till en stark, självständig kvinna. Det skulle kunna vara sant, och det skulle kunna vara ett medvetet val av regissören (Göran Stangertz). Det skulle också kunna bero på att Bergström inte kan få fram den känslighet som hade kunnat runda av kanterna på Blanche. Tyvärr gapskrattade delar av publiken under vissa scener som skulle vara känsliga, och jag kunde nästan förstå dem. De andra rollfigurerna hann inte heller få kött och blod, så det var manusets inneboende kvaliteter som skapade intresse och drev handlingen vidare. Nu var pjäsen ändå sevärd, så jag ångrar inte att jag gick dit.