söndag 30 december 2007

Ixander vid Metasoxl av Hansi Linderoth


I en obestämd tid, liknande antiken, och i en omgivning liknande Greklands övärld, möter vi befälhavaren Ixander, sedd genom hans älskade kompanjon Flogistons ögon. Man har nyligen siktat en ö på en plats där det inte funnits någon ö tidigare. Tankarna går genast till den mytiska ön Metasoxl, omtalad av Midea. Denna Midea verkar kunna vara både kvinnlig och manlig, profet och gud.

Ixanders flotta vill angöra och göra anspråk på Metasoxl av flera skäl: för den värdefulla aloen och orikalken som kan utvinnas där, men också bara för att den finns inom Ixanders gränser och bör betvingas. Nyväckt vetenskaplig erövrarlusta och religiösa ceremonier blandas i försöken att landstiga på ön. Men ön undgår alla försök till närmande. Precis som en borg på land kan skyddas av en vallgrav, så omringas ön av en mur av vattendroppar som tycks dölja ett brant
fall i havet. Bortom en viss linje i vattnet bildas en ström som suger ned allt som kommit inom räckhåll.

Via ett episkop kan Flogiston se bilder från ön, men storlek och proportioner på vad han ser är obestämbara. Djuren och växterna man kan se på ön är exotiska och obegripliga. Även på båtarna är stämningen mystisk. Instrument, ritualer och traditioner är främmande fastän de förklaras, och gör berättelsen lika sagolik som ön Metasoxl.

fredag 28 december 2007

Roslin på Nationalmuseum

Glänsande siden, skimrande sammet, skira spetsar och gnistrande ädelstenar ackompanjerar människorna på Alexander Roslins porträtt. Vilka färger och vilka underbara detaljer! Ändå överskuggar inte kläderna och smyckena sina bärare, utan kompletterar dem. Detta borde vara en av anledningarna till att Roslin var så populär som porträttmålare i såväl Stockholm som Paris och S:t Petersburg på 1700-talet.

Det är bra att få se så många av Roslins porträtt samlade. Hans personer kan verka som kopior av varandra när man ser dem en och en, men här ser man att de alla är olika. I självporträtten och porträtten av konstnärskollegor lyser ännu mer av deras personlighet fram. Det var säkert en utmaning för Roslin att avbilda sina motiv både porträttlikt och smickrande. Alla har de len, jämn hy och rosiga kinder, och att alla ögonpar är stora och själfullt målade gör att ansiktena inte bleknar bredvid de fantastiska färgerna och kvaliteterna på kläderna. Vilket tålamod, vilken skicklighet! Det är en fröjd att se.

torsdag 27 december 2007

Rock'n'Roll på Stadsteatern

Tom Stoppard har skrivit om människor för vilka rock'n'roll verkligen handlar om liv och död och människans frihet. Hans alter ego i ett parallellt universum, Ján, lämnar Cambridge 1968 och återvänder till sin födelsestad Prag. För honom är Pragvåren ett uttryck för den sanna kommunismen, och han tycker inte att andan har krossats av Warszawapaktens invasion av Tjeckoslovakien utan ser fortfarande hopp.

Bakom sig lämnar han sin professor Max, hängiven kommunist men av en annan nyans än Jan. Även om Max tycker att Sovjets inblandning är rätt, är han missnöjd med hur den försämrar uppfattningen om kommunismen i västvärlden. Att kommunisterna räddade Europa från Hitlers trupper är för honom anledning nog att aldrig sluta tro på dem. All kritik, ja, till och med försök till reformation inifrån ser han som ett svek.

Jan kommer till Prag med resväskan fylld med rock-skivor, symbolen för ungdomsuppror. Men väl framme förvandlas han till en nöjd medborgare i ett allt trängre samhälle. När vännen Ferdinand vill ha hans underskrift på ett upprop för fängslade dissidenter, skjuter han ifrån sig det med frågan om det inte vore bättre att göra något för deras familjer istället. Jan har sin musik, och de lokala rockband han ser uppträda säger han är "ganska OK". Det är som att han ger upp det verkliga upproret för att leva i ett tillstånd av mini-revolution, en evig tonårsrebell med musiken som protest mot etablissemanget.

Nu får inte Jan leva ostört i sina fickor av musikaliskt motstånd. Hans självcensur i arbetet måste växa, steg för steg, ju mer lydnad staten kräver. Inte ens det är nog, och till slut måste han lämna sitt journalist-jobb för att jobba i köket. Kanske har Jan rätt när han säger att det verkligt provocerande för övermakten inte är de som protesterar, utan de som inte ens bryr sig, så som rockbandet Plastic People of the Universe och deras fans.

Bitvis syftar de snabba replikväxlingarna till att utröna vem som har den rätta kommunistiska läran, som i Sartres Smutsiga händer tidigare i år. Men personskildringarna nyanseras här av att varje person anpassar sina argument till vem de diskuterar med, och man ser att de har måst ompröva sina ståndpunkter genom åren. I Max' fall har det gjort honom själsligt ont, i Jans fall har det smärtat mer bokstavligt. Han har jagats bort från varje enkelt jobb han sökt, och till slut fått sitta tolv år i fängelse för parasitism - alltså för att han varit arbetslös.

Parallellt med Prag-händelserna händer saker även i Cambridges universitetsmiljö; inte lika förkastliga som regimförtryck, men ändå blodiga och livsavgörande för dem som lever dem. De händelserna tar avstamp i Syd Barrett, sångaren som Pink Floyd sparkade för att han var för flummig. Han gnistrar till som guden Pan i pjäsens början. I slutet av pjäsen är han gammal, anonym och snarast hjälplös, utanför scenen men kvar i människors minne. Trots Stoppards fylliga artikel i Vanity Fair om pjäsen, är det svårt att se kopplingen mellan Syd Barrett, och Sappfo, och händelserna i Tjeckoslovakien. Inte desto mindre är Rock'n'Roll mycket, mycket sevärd.

Länk till Stadsteaterns sida om Rock'n'Roll

onsdag 26 december 2007

Allt ligger samlat av Hans Gunnarsson

Baksidestexten talar om en parmiddag som utmynnar i en Norénkväll. Det är falsk marknadsföring. Noréns dialoger fångar på pricken dem som uttalar dem, och det som sägs är alltid intressant, hur desperat det än sluddras fram. Så är inte fallet här.

Mer än hälften av boken utgörs av replikerna under fyra personers förvirrade och tråkiga parmiddagskväll. Ingen har något intressant att säga, ingen lyssnar ordentligt, snarare försöker man undergräva varandras konversationsförsök. Allt medan personerna tar sipp efter sipp av sprit och lådvin. Så tråkigt att ingen kommer ihåg ordet 'smutta' längre, när det passar så mycket bättre.

Det är en lovvärd idé att skriva en bok om vanliga, ointressanta, rentav dumma människor, som inte väcker läsarens sympatier, men då måste det göras mycket, mycket bättre. Berättelsen flyter litet bättre när den lämnar den stolpiga dialogformen, men det hjälper inte. Det blir fortfarande bara staplade klichéer, som om författaren är en cool kille som försöker föreställa sig hur det är att vara tråkig och oviktig. Inte bra.

tisdag 25 december 2007

Beatlesmanifestet av Einar Már Gudmundsson

Det kan kännas som att det redan finns tillräckligt många böcker med barndomsskildringar. Speciellt om tonårspojkar. Speciellt på 60-talet. Men Beatlesmanifestet är riktigt rolig, även om man tror att man fått nog av killar som försöker få hångla. Att boken utspelar sig på Island gör den litet mer ovanlig, men det är inte ovanligheten som gör den läsvärd. Den går snabbt att
läsa, men stannar i minnet ett bra tag efteråt.

söndag 23 december 2007

Stories of your life and others av Ted Chiang

Som så många andra älskare av science fiction är jag ute efter "sense of wonder": ett möte med en annan civilisation, eller en berättelse i ett universum med andra regler än våra, som får tanken att svindla. Jag har stått ut med många dåliga personskildringar och pubertala sexfantasier i hopp om en riktigt hjärnvrängande story twist. Det mest retliga är förstås när det finns stora luckor i själva grundförutsättningen för storyn, det må vara tekniken för överljudshastighet eller logiken i tidsresor.

Alla de farhågorna kan kastas åt sidan när man öppnar Ted Chiangs novellsamling Stories of Your Life and Others. Nästan varje berättelse utspelar sig i en värld med andra naturlagar än våra. Men där andra sf-författare låter nöja sig med att ha hittat en ovanlig twist, går Chiang några steg längre och undersöker dels hur samhället skulle ordnas med dessa fakta som grund, och hur olika människor förhåller sig till det.

I ett par fall har Chiang tagit upp trådar ur religiösa världsåskådningar, broderat ut dem till kompletta världsbilder, och hittat de intressanta historier som skulle kunna utspela sig under de förutsättningarna. Eftersom Chiang är så intelligent har han också insett att människor skulle ha olika frågor och svar på hur man kan leva sitt liv, precis som vi har i den värld vi tycker är normal.

De tekniska resonemangen och noggrannheten med detaljerna gör att de mest främmande scenarier känns trovärdiga. Detta innebär också att Chiangs språk blir mycket informationstätt, och därför går ganska långsamt att läsa. Men eftersom varje mening är viktig, och eftersom varje berättelse gör en yr av tankesprången, är det bara bra.

Ted Chiang har fått Hugo-priset och flera Nebula-pris för sina noveller, och det känns mycket välförtjänt. Han skriver i långsam takt, blir inte nöjd med sina verk i första taget, och har inte gett ut mycket mer än det som finns samlat här. Så synd! Jag längtar efter att läsa mer av vad han kan tänka ut. Jag kan bara gratulera alla som har den här boken oläst. Den är fantastisk.

lördag 22 december 2007

Don Juan i Soho (på Stadsteatern)


Historien om Don Juan har berättats flera gånger genom århundradena, och varje gång uppdaterats för att kunna tjäna som varnande exempel i det rådande klimatet. I dagens samhälle då? När individualism, självförverkligande, att ta vad man vill ha och ta minimalt med ansvar verkar vara idealet? Vem skall då kunna ställa Don Juan till svars och döma honom i slutscenen?

Björn Kjellman som grevesonen "DJ" med bakåtslickat hår är självsäker och fräck, och har legat med i snitt tre kvinnor om dagen de senaste tjugo åren. Många av dem är så ivriga att bli förförda att han knappt behöver säga att han skall älska dem eller att de skall bli hans grevinna. Ibland har han verkligen lovat det, ibland har de bara hört det de velat höra. Och när vi alla är ansvariga för vår egen lycka, får inte alla de som trodde på DJ:s löften skylla sig själva?

Men DJ har inte bara förfört de villiga. Till indelningen av "knullbara" och "inte knullbara", som han förklarar för sin assistent Stan, kommer även kategorierna fåbar och ofåbar. Även om DJ bokstavligt talat ligger med allt som rör sig, är det de knullbara OCH ofåbara som är allra mest åtråvärda. För att komma åt dem kan DJ gärna ljuga och fejka äkta kärlek. Den mest åtråvärda av dem alla, den renhjärtade Elvira (Maria Sundbom), har DJ följt på hennes biståndsresor till de fattigaste delarna av världen i två år för att till slut få henne i säng på bröllopsnatten.

Ett äktenskapskontrakt som bryts - där är något konkret som DJ kan ställas till svars för. Efter två veckors smekmånad har han redan kastat sig över en kroatisk supermodell. Elviras bror, Elvira själv och till slut även DJ:s far försöker ställa honom till svars. Men när nu DJ har en helt annan moralisk utgångspunkt än de själva, hur skall de kunna övertyga honom om att han har gjort fel? Alla känsloutbrott är så lätta att skratta bort med en gnutta sarkasm. Till och med den verkligt skrämmande Stenstodens (en staty) dom kan DJ skratta bort när han kommit ut ur synhåll.

--- SPOILERVARNING ---

Precis som i pjäsens förlagor, möter DJ verkligen döden i slutscenen. Har hela publiken suttit och väntat på att han skall få sitt straff? Eller har någon hoppats på att han skall skonas den här gången? Vad jag ändå inte riktigt ser är vad som leder dit. Vi har sett DJ uppföra en magnifik scen av ruelse och omvändelse för sin far - som sedan visar sig vara fullständigt hyckleri. Detta bara för att fadern är den som kan göra honom arvlös, och ta ifrån honom hans bekymmerslösa tillvaro. Men när Elviras bröder kräver att han skall ångra sig och be om förlåtelse för att han har sårat henne, då vägrar han. I det ögonblicket är det nära att tro att han har stegat emot sitt öde av fri vilja. Men i så fall, varför? Tycker han själv att han förtjänar att straffas? Det är svårt att se den omvändningen hos DJ, trots omvärldens anklagelser. Men pjäsen är ändå väldigt intressant och väcker tankar om hur moralen inte bara är en samling regler uppsatta för att hindra folk från att ha kul, utan även för att människor skall kunna ha förtroende för varandra.

torsdag 20 december 2007

Strindbergs drömspel på Dramaten

Trots de surrealistiska inslagen i Ett Drömspel, såsom ett växande slott, använde Strindberg pjäsen för att visa upp några verkliga och viktiga mänskliga situationer. Guden Indras dotter stiger ned till jorden för att känna hur människorna lever. Agnes lyssnar på människornas sorger, och också på lyckan i Officerens livslånga längtan efter sin älskade. Fastän Advokaten berättar för henne om den olycka han ser i så många hem där paren vill skiljas, vill Agnes ta chansen att finna lyckan tillsammans med honom. Men de goda föresatserna räcker inte, när plikterna tar över vardagslivet.

Varenda scen är vacker och intressant, förutom att Rebecka Hemse inte har tillräckligt med tyngd i sin roll. Det hade varit bättre om inte varje replik varit ett förvånat utrop i falsett, och om vi fått se mer djup och nyanser i hennes tal och rörelser. Men den övriga ensemblen, speciellt Johan Holmberg som Advokaten, är så genomgående lysande, att de väger upp upplevelsen.

Föreställningen innehåller mycket vackra inslag av dans och sång, och till och med stora, imponerande ensemblescener. Jag tycker ofta att Mats Eks koreografi med sina typiska rörelser är tråkig och uttjatad. Men här är den väl integrerad i föreställningen, och rörelserna ser bra ut - om än olika - vare sig de utförs av skolade dansare eller vanliga skådespelare. De koreograferade scenerna uttrycker mycket väl det de skall, om det än är nyfunnen kärlek eller känslan att vara utstött. Det här är en helafton utöver det vanliga, och jag rekommenderar Ett Drömspel helhjärtat.

Länk till Dramatens sida om Ett Drömspel

tisdag 18 december 2007

Blanche och Marie på Dramaten

PO Enquists bok om Blanche Wittman och Marie Curie har blivit teater, under ledning av Hilda Hellwig. På scenen möts personer och scener ur olika delar av huvudpersonernas liv. Jag har inte läst boken, men trots den fria strukturen är det inte så svårt att följa med i vad som händer/har hänt.

Blanche Wittman var i yngre år "hysterikornas drottning", intagen på Salpêtrièresjukhuset bland sextusen andra kvinnor. Experimentlystna doktorer försökte behandla dessa mystiskt hemsökta kvinnor. Blanche var en av dem som förevisades som ett försöksdjur för salar fyllda med fascinerade män från hela Europa. I efterhand kan man vämjas åt klumpigheten och naiviteten i vetenskapsmännens försök att klassificera och manipulera kvinnorna, på ett sätt som tog bort mänskligheten ur kvinnornas existens.

Det var dock inte förrän flera år senare, som forskningsassistent till Marie Curie, som forskningen satte fysiska spår i hennes kropp. Även här kan man skaka åt huvudet åt vetenskapen, fastän den kom fram till så många viktiga resultat. Den dåtida okunskapen om effekten av radioaktiva ämnen gjorde att man handskades oförsiktigt med dem, och Blanche tvingades sedermera att amputera höger fot och nästan hela vänster arm och vänster ben.

Historien om Marie Curies kärlekshistoria med sin gifte medarbetare Paul är visserligen värd att ta på allvar, men här bleknar den tyvärr bredvid de mer intensiva berättelserna om hysterikorna. Den nära vänskapen och kärleken mellan Marie och Blanche är också något som kanske kom fram tydligare i boken än vad den gör på scenen.

Det var nära att jag inte gick och såg den här pjäsen på grund av Elin Klinga, som ofta trasar sönder stämningen med sin enkelspåriga spelstil. Men tack och lov har hon lyckats runda av några av sina värsta manér, såsom skrik-viskningar och onaturliga tonfall. Ibland glömmer hon till och med sin klumpiga artikulation och de irriterande väsande s:en, och då låter hon rätt så bra.

Klarast av alla lyser ändå Julia Dufvenius i sin stora sidoroll som Jane Avril, en annan av dem som klarade sig igenom Salpêtrièresjukhusets hårda kur. Hon skimrar som en pärla i sina scener; rösten, rörelserna och ansiktsuttrycket samverkar till att förmedla Avrils känslor till publiken.

Scenografin är en trovärdig återskapning av insidan på institutet: slitet, fläckigt tegel, där hysterikorna får dansa runt i de roller de inte vet hur de skall kunna lämna. Jag är glad att vi har fått se deras historia berättad med intresse och omtänksamhet.

Länk till Dramatens sida om Blanche och Marie

måndag 17 december 2007

HilmaSofia på Kungsholmen

I ett hörn bakom det stora polishuset ligger ett fint litet kafé, HilmaSofia, som öppnat i höst. Där kan man få prisvärda och riktigt goda måltider till lunch och kvällsmat:läckra soppor, sallader, pajer och smörgåsar, och även mumsiga hembakta småkakor. Rätterna är tillagad på ekologiska råvaror och ihopsatta till att ha ett lågt GI-värde. Lokalen är ganska kal och vit, men man har inrett den så trevligt som det bara går, med fina kuddar, ett gammalt avlutat skåp, en mjuk soffa och en antik silverservis med gräddsnipa och sockertång. HilmaSofia drivs med omtanke, det känns på det vänliga bemötandet och den goda maten.

Hur man hittar till HilmaSofia

söndag 16 december 2007

Meta4 String Quartet spelar nordiskt

De unga musikerna i den finska kvartetten Meta4 String Quartet framförde ett helnordiskt program en lördageftermiddag i Konserthuset. De började med Stenhammars Stråkkvartett nr 5 "Serenad". Jag måste säga att den tidvis faktiskt blev litet repetitiv, onyanserad och tråkig. Jag känner inte till stycket tillräckligt väl för att kunna säga om det låg i framförandet. Trots mina invändningar var musiken absolut njutbar, och man kände igen några av Stenhammars tonföljder här och där, samt en viss inspiration från folkmusik.

I Griegs enda stråkkvartett, i g-moll, var det ännu mer tydligt vem kompositören var. Här sparades det inte på nyanserna, och det gjorde det stycket mer känslosamt och intressant. Dock vill jag säga att försteviolinisten missade ett par toner här och där i båda de första kvartetterna. Det var litet irriterande, men inte tillräckligt frekvent för att förta hela musikupplevelsen.

Det är kanske inte så konspiratoriskt av mig att anta att Meta4 String Quartet lagt ned mest tid på att polera kvartetten skriven av deras landsman. I Sibelius fina Stråkkvartett i d-moll "Voces intimae" briljerade de som bäst, och musiken lät underbar. Nyanseringen var balanserad, lätt återhållen och därför litet kylig, men mycket, mycket vacker.

tisdag 11 december 2007

Dan Wolgers på Galleri Lars Bohman

Direkt till vänster när man gått in på galleriet sitter en cirkelformad spegel på väggen. Jag går direkt fram till den för att se vad som syns i den. Inte speciellt mycket av skulpturerna, som ligger på golvet, men jag ser en spegel på motsatt vägg. De båda spegelbilderna reflekterar varandra, och mig, i halva bilden, flera gånger! Jag går bort till spegeln på den bortre väggen för att se vad den visar. Nu kan jag inte se mig själv längre. Mitt huvud blockerar minsta skymt av mig själv. Jag flyttar mig sidledes och bakåt för att byta vinkel, men inget hjälper. Jag hejdar mina baklängessteg precis innan jag snubblar över den lilla glödlampsskulpturen på golvet. Lurigt! Härligt att få börja galleribesöket med ett skämt och en näsknäpp.

Förutom klasen med glödlampor ligger en skulptur av en kvinna, som håller två föremål med brottytor i händerna. Det är ingen Reclining Woman vi talar om, utan en figur som är gjord för att stå upp. Det ser ut som att hon hållit eller skjutit något större framför sig, på hur hon håller händerna med de avbrutna tingen framför sig, och när objektet brutits loss, har figuren tappat balansen och fallit bakåt.

De avbildande prydnadsföremål och leksaker jag hade som barn, tog jag för representationer av vuxenvärlden. De var ombud för en värld jag inte blivit delaktig av än. Om man förstorade upp dem, skulle de ta sin plats bland de vuxna? Om man till och med gjöt dem i brons, skulle de inte bli Larger Than Life och beundransvärda?

I nästa rum ser vi en pojkdocka, också gjuten i människostorlek, men trasig. Ja, just det. Leksaker och billiga prydnadsföremål har en tendens att gå sönder. Om de gör det, är de fortfarande korrekta avbildningar av världen? Kan vi fortfarande förstora upp dem och relatera till dem - återfår de sitt värde då? En utsträckt arm sitter på varje pojkhalva, och när man ser dem i spegeln som hänger i det rummet, verkar de sträcka sig efter varandra för att få hålla handen.

I det största utställningsrummet finns också en spegel på väggen. Den hänger på kortsidan av det långsmala rummet, mittemot ett av fönstren mot gatan. Jag vill se vad spegeln visar av gatan, men återigen finner jag vyn blockerad av mig själv.

Det är inte alla bronsfigurer i utställningen som talar till mig, men jag tycker om de Tärningsmoln som ligger på två ställen på golvet. Där kommer jag att tänka på hur det känns när den viktiga tärningen försvinner från ett brädspel, så att man inte kan spela det längre. I en ideal värld, ur ett barns synvinkel, vore det bra att ha en obegränsad tillgång till tärningar, så att man kan spela vidare. Hur skulle det se ut? Hur skulle de förvaras? Kanske växer de fram (och ihop) ur ett moln? Bra idé. Om jag fick bestämma skulle de göra det.

Länk till Galleri Bohmans sida om utställningen

söndag 9 december 2007

De ondas kloster av PC Jersild

Det är en hisnande och hemsk historia PC Jersild berättar. Den tar sin början under 1100-talets sista år, och slutar i vår tid, eller snarare i en möjlig tid några år efter vår tid. Först får vi veta historiska detaljer som rör hur det gick till när det som nu är Stockholm växte fram. Därefter riktas ljuset på några människor, främst tre lekmannabröder som skapar den historia som grävs ut i bokens andra del.

Av olika skäl sluter sig tre män samman, för att i praktiskt arbete men helt utan ord söka sig närmare Gud. Deras meditationsstunder för dem otroligt nog till en gemensam uppfattning om människans frälsningsväg, en radikal eskatologi som går på tvärs med Kyrkans ord. Likt tidiga reformatörer förkastar den samtida kyrkans roll, och ser en kallelse som skrämmande nog inte bara inbegriper deras egna liv.

Tanken som slagit rot hos dem är att människans egna försök till botfärdighet inte bara är fåfängliga utan rent utav falska. Där kyrkan predikat hopp om frälsning, vill de medvetet utrota allt hopp om försoning för sig själva. Att ta ett liv, sitt eget såväl som någon annans, är en stor synd för vilken Kyrkan inte hade någon förlåtelse, och det är vad bröderna riktar in sig på, efter att de utvidgat sin krets från tre till fem. Därigenom skulle även de fem barn som påtvingas sitt martyrskap genom brödernas (utifrån sett onda) försorg föras närmare himmelen.

Efter att vi fått följa det hårda livet för de fem unga pojkar som förmodas bli brödernas offer, går handlingen över i nutid. Vi får följa anteckningarna hos mannen som leder utgrävningen av platsen för ovanstående gravplats. Han berättar kort och i mycket konkreta ordalag om såväl turerna kring tillstånd, ansvar och ekonomi för att genomföra undersökningarna, som vad som hittas på platsen. Det korthuggna språket hindrar inte att beskrivningarna av fynden målar upp pojkarnas slut i all sin gräslighet. Det krävs inte mycket fantasi för att tänka sig vad som hänt, och med bakgrundshistorian från första delen ligger man som läsare steget före arkeologteamet. Mot slutet spretar berättelsen ut åt olika håll litet i onödan, tycker jag, men det förtar inte helhetsintrycket av en tät, spännande och sorglig saga med en början för åttahundra år sedan.

onsdag 5 december 2007

Stjärnans ögonblick av Clarice Lispector


Det finns människor som lever obemärkta liv, omedvetna om sitt eget värde och utan en plan för sin framtid. Jag skulle gärna vilja läsa mer om dem, om inte annat så för att även de förtjänar att fästas på papper och uppmärksammas. Men här har den stackars talanglösa maskinskriverskan Macabéa hamnat i händerna på en självgod och okänslig författare, Rodrigo S.M., som manar fram hennes liv, så som han föreställer sig det.

Det är historien om hur hennes liv skall berättas, som vi kan läsa i Clarice Lispectors bok. Men de första tjugo sidorna kretsar kring Raimundos egna resonemang innan han ens börjat fästa flickans liv på papper. Med utgångspunkt i en hemmaknåpad kosmologi, över sin egna kompetenta förträfflighet, landar Raimundo i hur väl han känner flickans hela liv, efter att ha mött hennes blick ett ögonblick på gatan. Ja, han känner henne bättre än hon själv, eftersom hon är så dum och aningslös om både sig själv och omvärlden.

Raimundo radar upp hennes liv i idel motsägelsefulla sentenser. Än berättar han att Macabéa inte har några drömmar, några sidor senare berättar hon för sin arbetskamrat att hon skulle vilja vara Greta Garbo. I förbigående nämns att hon då och då köper en blomma till sig själv, att hon går på bio en gång i veckan, och att hon köper ett rött läppstift istället för de rosa hon brukat använda. Att författaren inte ser, eller lägger in, betydelser i detta mycket tidigare i berättelsen, visar mer på brist på fantasi hos honom än hos Macabéa.

Till saken hör att författaren betraktar sitt subjekt ömsom medlidsamt, ömsom nedlåtande. Ja, oftast nedlåtande, även om han nog inte förstår det själv. Hans metod att framställa fattiga och inte alltför intelligenta människor resulterar i rena nidbilder av hur de sämre lottade kan tänkas bete sig. Är boken Lispectors drift med priviligerade åskådare som tror att de kan se rakt igenom andras motiv och tankar? I så fall tycker jag att den är omständlig, onödig och rent av
respektlös mot lilla Macabéa, fastän hon inte ens finns. Jag tycker inte heller att tankeflödet och meta-berättelsen är särskilt bra utförda. Då har de noveller jag nyligen läst hanterat de berörda aspekterna (alienation, frånvaro av självreflektion, olika medvetandeplan) bättre.

Jag tror inte att läsningen av Stjärnans ögonblick försurades av att jag hade höga förväntningar på den sedan många år. Tvärtom tror jag att det var det som fick mig att ta boken på mer allvar än vad jag skulle gjort annars. I efterordet läser jag att meningarna alltid varit delade angående Lispectors verk. Jag får (för ögonblicket) sälla mig till den halvan som inte hyllar henne. Hennes reflektioner kring ett verks tillblivelseögonblick engagerar mig inte, utan tråkar snarare ut mig.

tisdag 4 december 2007

Berättelser om lyckliga människor av Lars Gustafsson


Det är inga tydliga svar på hur man upplever lyckan som Lars Gustafsson ger, tvärtom. I baksidestexten skriver författaren själv att han vill skildra några alternativa sätt att finna "de hemlighetsfulla fickor av lycka där människor kan gömma sig i en tid som vår". Jag tycker det är litet provokativt att kalla novellerna för berättelser om lycka/lyckliga människor, men det kanske är jag som inte förstår.

Medan jag läser de första novellerna verkar det som att Gustafsson vill peka ut möjligheter till glädje som "vi andra" kanske inte skulle upptäckt utan hans hjälp. Då vill jag först värja mig mot det: är inte vi läsare av kvalitetslitteratur exceptionellt vana vid att sätta oss in i andra människors liv, och försöka förstå deras sorger och deras lycka? Därnäst tar jag litet illa upp av att det verkar vara just ingenjörer och vetenskapsmän som lyfts fram. Som civilingenjör själv kan jag mycket väl se skönheten i naturvetenskapens stringens, eller i att finna lösningen på ett svårt tekniskt problem. "Skall man behöva berätta det för er humanister gång på gång" vill jag fråga. "Är vi lustiga räknenissar inburade på ett zoo som ni vill studera?" Men jag kanske är litet stingslig.

När jag kommit igenom halva boken har jag istället börjat se ett mönster av manliga akademiker på resa i jobbet, gärna med distanserad hustru hemma. De tycks vara duktiga på att se sina liv utifrån, men kan ändå inte se in i sig själva. Deras frånkoppling från omvärlden tycks ofta vara självförvållad, och därför att de betraktar de kvinnor de umgås med som schackpjäser kommer aldrig något möte av själar till stånd.

Lars Gustafsson skriver fram en värld som känns förvånansvärt liten, trots att han berättar om människor som reser mellan Västmanland, Stockholm, Grekland, Texas och Kina. Det känns som att historien blir ett tomt, vitt papper utanför personernas synfält. Men Gustafsson är en mycket god stilist, och formulerar djupa insikter med enkla ord. Till exempel: "Han hade svårt att förstå att de stora konsumtionssamhällenas människor hade så svårt att se att de var bedragna också som konsumenter. Man intalade dem att de levde i en lyx, men i själva verket var det ju omöjligt att alla människor skulle kunna ha tillgång till kvalitetsvaror. Man levde i en förpackningsvärld, omgiven av ting som låtsades vara åtråvärda utan att vara det." I formuleringar som denna, liksom i ämesvalet, påminner han om Saul Bellow, en av mina tidigare favoritförfattare.

Den inre tomheten hos de flesta av huvudpersonerna påminner mig däremot mer om TS Eliots The Waste Land, och den fattighet som uppstår i en modern värld där ting och relationer tappat i betydelse. Det är också den viktigaste erfarenheten jag tar med mig från boken. De av huvudpersonerna som lever de utåt sett bästa liven, verkar minst förmögna att reflektera över det och njuta av stunden. Att leda sitt liv, istället för att sänka sig ned i mitten av det, har sitt pris.

måndag 3 december 2007

Vad är det som finns i skogen barn? av Beate Grimsrud


I Grimsruds genombrottsbok Jag smyger förbi en yxa fick vi möta sjubarnsfamiljen Larsen första gången. Ett familjeliv som andra skulle beskriva som onormalt fick vi beskrivet inifrån, ur barnens synvinkel. Det fanns mycket kärlek i uppväxten, men också osäkerhet och besvikelser. Det är svårt att veta när man accepteras som normal, när man hela livet känt sig udda.

Något av det svåraste som kan hända en är att en familjemedlem dör, eller kanske ännu värre, försvinner utan spår. 19-årige lillebror Jon, som med sina lässvårigheter inte passade in i skolan, provar på många utmanande äventyrsupplevlser men blir aldrig nöjd. En plats på en folkhögskola inriktad på friluftsliv verkade helt rätt för honom, men nu har han försvunnit därifrån också. Jon sågs senast ta en buss för att vandra på fjället. Efter några dagar organiseras eftersökningar, och de två äldre syskonen Lydia och Anders reser upp för att delta i skallgångskedjan.

Storasyskonen känner oro och ansvar för sin rastlöse lillebror. Deras egna grepp om verkligheten är inte så fast som de hoppats, och medan de letar, bubblar syskonens tvivel om ens egen plats i världen upp.

Det känns då och då som att handlingen går trögt och inte rör sig vidare, och först blir jag lätt irriterad. Sedan slår det mig att det också är så det känns för syskonen som letar: frustrerande långsamt, en process man inte kan snabba på hur mycket man än vill. I sista tredjedelen, när förvirringen tar överhanden, är den balanserad med tillbakablickar till bakgrunden, men ändå tillräckligt tydlig för att vara smärtsam. Det är mycket skickligt och fint av Beate Grimsrud att låta oss läsare dela sorgen och kaoset i en så svår situation som den här.

söndag 2 december 2007

Full Galopp på Fria Teatern

Enmansföreställningen Full Galopp är fantastiskt bra, och jag är glad att den kommit tillbaka till Fria Teaterns lilla scen på Bergsgatan. Håkan Jonson spelar Diana Vreeland med stor säkerhet och känsla. Vi sitter som inbjudna i Diana Vreelands salong år 1971, och hör hennes elefonsamtal och order till hemhjälpen. Däremellan, i en livfull monolog som inte är tråkig i en sekund, hör vi glimtar ur hennes bakgrund och de planer hon har, så pass sent i livet som det ändå är.

Idag, när var och varannan säger sig vara fashionista, är det skönt att höra någon tala om mode som passion, inte egotripp. Anekdoterna om Helena Rubinstein och Cristobal Balenciaga är riktigt inspirerande. Diana Vreeland bygger sin personliga stil på sin känsla för kvalitet, snitt och färger, inte genom att snurra runt som i en svängdörr med de senaste trenderna. Det är verklig stil, det.

Länk till Fria Teaterns sida om Full Galopp

torsdag 29 november 2007

Underdog av Torbjörn Flygt


Underdog är en riktigt bra barndomsskildring, full av igenkännbara detaljer för oss som också växte upp på sjuttiotalet. Även om jag inte levde samma liv som bokens Johan, så flyttas jag tillbaka i tiden; både miljön och känslan av att vara barn är väldigt trovärdigt beskrivna. Torbjörn Flygt pekar ut alla system som får ett barn att känna sig inlåst i ett system utan valmöjligheter, men också den växande känslan av att faktiskt kunna styra sitt liv själv. Historien berättas till största delen neutralt, men inte alls utan värme, och det gör att jag lättare vill leva mig in i alla personernas liv. Större indignation märks i de kommentarer från det vuxna jaget som ibland strömmar in i handlingen utan skiljetecken. Tyvärr kan just de partierna låta litet gnälliga, men de är väldigt få och korta i relation till övriga boken. Jag är väldigt glad att den här tidsperioden blivit skildrad så osentimentalt och ändå kärleksfullt.

Fler böcker av Torbjörn Flygt:
Verkan
Himmel

fredag 23 november 2007

Friday Night Lights


Jag gillar inte sport, och amerikansk fotboll ligger helt utanför mitt intresseområde. Men jag älskar TV-serien Friday Night Lights, trots att den handlar om just amerikansk highschool-fotboll i en småstad i Texas.

Även om sporten är det absoluta navet i serien, och tydligen även för alla invånare i Dillon, Texas, är det också det spektrum genom vilket vi ser alla aspekterav småstadslivet. Där finns inte mycket annat att engagera sig i än Dillon Panthers. Alla har åsikter om hur laget skall spela för att vinna nästa match, och har intensiva samtal med den nye tränaren, Eric Taylor (Kyle Chandler). Han skall vara ledare, rättesnöre och klippa för killarna i laget, men pressas själv från alla håll att leda laget till seger.

Saker som är viktiga för en tonåring i Dillon: att vara ihop med en fotbollsspelare (för flickorna), att sitta på bästa platsen i hamburgerbaren (för spelarna). Som om det inte vore jobbigt nog: spelarna i laget vet att de har en chans att ta sig vidare i livet (college-stipendier och proffskarriärer) om de gör bra ifrån sig. Men motståndet utifrån och även konkurrensen inom laget gör trycket tidvis olidligt. De unga, starka, vältränade pojkarna är inte odödliga. I första matchen, i första avsnittet, faller lagets förste quarterback till marken efter en tackling. Han har brutit ryggraden, och bärs ut på bår, förlamad.

I hans ställe kastas den dittills oprövade Matt Saracen (Zach Gilford) in. Pressen på honom är hård, och han lyckas ta sig samman och växa in i sin roll. Men framgång på planen är en sak, och vardagslivet ett annat. Medan Matts far är i Irak, bor han med sin farmor, som steg för steg är på väg in i senilitet och måste tas om hand. Hans bäste vän sedan barndomen är Landry Clarke (Jesse Plemons), så hjärtsnörpande ful och en underbar parhäst för Matt.

Oftast brukar jag tycka att skildringar av kärlek (särskilt tonårskärlek) på film och TV är dåliga, ointressanta och pinsamma. Här är de fint och trovärdigt skildrade, och en viktig del av handlingen. Bredvid spelarna, som oftast står i centrum, har tonårsflickorna och deras drömmar ändå stor plats i serien. De ostadiga närbilderna och den grusiga bilden störde mig i början, men när dialogen och handlingen är så bra, finns det inget som kan avskräcka mig från att följa Friday Night Lights.

Jag kan inte reglerna för amerikansk fotboll, men ett stort underläge verkar kunna vändas i vinst under de tre sista sekunderna i matchen, och det verkar hända väldigt ofta. Jag bryr mig inte om om det är osannolikt. När programmet närmar sig matchstart, när ljuset runt planen tänds på fredagkvällen, då rycks jag med i stämningen och önskar att Dillon Panthers skall krossa det andra laget till småsmulor.

torsdag 22 november 2007

Martin Parr på Kulturhuset

Martin Parr föddes 1952, och växte upp med föräldrar som var ornitologer. Att beskåda och pricka av fåglar var tydligen en bra inkörsport för att fånga människors beteenden och hemort på bild.

Efter att ha skildrat socialt utsatta miljöer under 70-talet, tog Parr steget in i människors hem och liv. När han började fotografera i färg, och då ofta hårda, grälla färger, följde det utmärkt samtidens glidning in i det hämningslösa konsumerandet. Utan att rikta ett dömande pekfinger mot folks livsval, visar Parrs foton ändå på det futtiga i det tvångsmässiga konsumerandet. Hur kan man shoppa sig lycklig, när allt man köper är skit? Resultatet av köphysterin visar sig i de skräphögar som invaderar de naturliga rekreationsmöjligheterna. En dag på stranden blir mindre avkopplande när man måste kliva omkring bland konservburkar och sladdriga plastpåsar.

 Martin Parr, New Brighton

Det senaste decenniet har Parr tagit för vana att låta fotografera sig själv hos lokala fotografer under sina resor. Hans val av bakgrund eller rekvisita, och hans sorgsna ansiktsuttryck i varje bild, gör serien hjärtslitande allvarlig.

Länk till Kulturhusets sida om utställningen

Länk till Martin Parrs hemsida

Länk till Artsys sida om Martin Parr

onsdag 21 november 2007

Peer Gynt på Stockholms Stadsteater

Ibsens berättelse om Peer Gynt är en omfångsrik saga. Att sätta upp den på scen kan ta flera timmar, om man vill hinna med allt eller åtminstone det viktigaste. På Stadsteatern tar pjäsen över fyra timmar, och det är inte en död minut.

Dan Ekborg spelar den charmige drömmaren och skrävlaren Peer Gynt, med stor säkerhet och energi. Han är van att snacka sig fri från ansvar. Vi förstår att han för människorna i bygden är någon att skratta åt och viska om, men att de samtidigt tror eller hoppas att hans historier kan vara sanna.

I Lars Rudolfsson uppsättning möter Peer ödesfiguren Böjgen i gestalten av en uteliggare med en grön systemkasse, som hasar fram längs scenens bortre gräns. Hans ekande stämma tillsammans med hans gestalt (är han Peers döde far Jon? eller den dåliga viljan i en alkoholiserad Peer?) gör hans uppenbarelse riktigt skrämmande.

Det är tyvärr svårt att se hur den ostrukturerade, nästan fege slarvern från första akten, i andra akten blivit en cynisk lebeman som gett sig ut i världen och tagit för sig. De materiella framgångarna och de nya äventyren radas upp, utan något egentligt sammanhang med den Peer vi såg i början. Även om det inte är tråkigt för ett ögonblick, känns många scener ändå litet för långa, och en del till och med på gränsen till onödiga.

Dan Ekborg är fantastiskt bra i sin roll: stark och självsäker, så att ens känslor för honom alltid är blandade med sympati även när han är som mest obehaglig. Nu är det ju så, att fastän han begått så många dåliga gärningar i sitt liv, har han tydligen inte varit tillräckligt ond för att Djävulen skall vilja ha honom. Det är dilemmat som Peer Gynt möter när döden närmar sig, och det är också pjäsens svaghet. Fastän vi sett Peer vara sig selv nokk hela livet igenom, och fastän vi blivit rejält underhållna hela kvällen, är inte heller jag tillräckligt engagerad för att vilja sända honom till vare sig himlen eller helvetet. Inte ens återkopplingen till den väntande Solvejg blir stark nog.

Men i många andra av Peer Gynts möten slår det gnistor. Samspelet med Mor Åse (Sonja Hejdeman) är fantastiskt, liksom med Knappstöparen (Lars Lind), Dovregubben (Lars Hansson) och hans troll-dotter (Maria Salomaa). Allra mest sprakar det i scenen med Anitra (den lysande Sanna Krepper). Den här energin gör att de fyra timmarna med Peer Gynt flyger iväg.

Länk till Stadsteaterns sida om Peer Gynt

måndag 12 november 2007

Smärtbäraren av Åsa Nilsonne


Tur nog blev jag rekommenderad av en vän att läsa den här boken. Jag trodde att Nilsonne skrev deckare, och hade tänkt hoppa över Smärtbäraren. Men nu är jag riktigt nöjd över att ha hittat och läst den här korta, intensiva boken.

Huvudpersonen, Ada Zack, berättar i första person om sitt arbete, ett arbete beroende av hennes speciella förmåga att kunna lämna sin kropp och flytta in sitt medvetande i en annan kropp. Sin förmåga använder hon till att leva i andra kvinnors kroppar under en avgiftningsperiod de själva vill slippa vara med om. Kvinnorna har kommit till Adas arbetsgivare, plastikkirurgen Claudio för att få hjälp. De är fast i dåliga vanor och beroende av mat, sötsaker, alkohol eller droger. När Ada tar över deras kroppar känner hon samma sug och abstinensbesvär, men svagare och mer hanterligt. Hon har stor viljestyrka och kan stå emot de begär hon känner, och lever ett stillsamt och hälsosamt liv med de slitna kropparna. Efter några månader får klienten tillbaka sin kropp, i bättre skick och redo för ett nytt och nyttigare liv.

Redan efter tio sidor av det här var jag fascinerad. Nilsonne är psykiater, och när hon låter sin huvudperson berätta, låter allt så enkelt. Rökbehov, sötsug, drogabstinens; allt är smärtor som går över och som går att ignorera. Vad vill kroppen egentligen ha? Regelbundna måltider, goda näringsämnen, att få röra sig. Och som Ada säger: mat, illegala och legala droger, det hjälper för stunden men skapar problem på lång sikt. Nilsonnes språk är klart och tydligt, och berättar skickligt så mycket utan att skriva läsaren på näsan.

Det här upplägget vore intressant nog för mig, men Nilsonne ökar spänningen ytterligare. Under ett uppdrag inuti kroppen av en till synes harmlös klient, blir Ada attackerad av någon som är ute efter att döda. Henne själv, eller hennes kropps ägare? Utan att förlora de intressanta psykologiska och filosofiska detaljerna, måste Ada i sin klients kropp fly genom Europa och gömma sig för de lejda mördare som tycks vara ute efter henne. Det är ett fräscht grepp att få en så dramatisk historia berättad av någon som så klart och kyligt registrerar och berättar vad som händer och hur hennes kropp reagerar på hot och rädsla. Ovanligt, och mycket välkommet.

Det är inte historiens upplösning som är den stora behållningen med boken, utan de funderingar som Adas erfarenheter väcker hos mig själv. När ens känslor verkar styra en, och ens behov tycks oemotståndliga, har man olika möjligheter att ta ett steg tillbaka och värdera sin situation. För en del är det svårt, för andra lättare och kanske en träningssak. Det kan synas känslolöst, men kan också vara befriande.

söndag 11 november 2007

Lars Tunbjörk på Moderna Muséet

En del har letat i Tunbjörks fotoserier Vinter och Hem efter tecken på en inneboende kyla och hårdhet i vårt land, i våra människor, i våra relationer. Det var inte alls något som slog mig när jag gick in bland de tätt hängda verken. Vad jag i stället tänker på är att de visar livet som det är. Och i det här landet är halva livet täckt av snö: vägar, bilar och våra småstadshus.

När boken (och utställningen) Office / Kontor kom ut 2001, blev jag så glad över att någon valt att dokumentera kontorsmiljön, där ju faktiskt miljontals människor tillbringar flera timmar av våra liv varje vardag. Tunbjörk hade hittat absurda sladdhärvor, växter som växte över kontorsbås-väggarna och farligt lutande berg av papper. Även sladdhärvor under skrivbord, baksidor av arkivskåp och övergivna printrar hade fastnat på bild. Det rörde mig att få se en sliten plats på heltäckningsmattan där allvarliga beslut om någons framtid kan ha fattats - eller kanske inget särskilt hänt någonsin.

Nu får vi se hela vårt land representerat på samma sätt. Lars Tunbjörk har hittat och dokumenterat vanliga, vanliga människor, hem och situationer med ett objektivt öga, men alls inte utan hjärta. Det vi ser är inte vackra människor, och om vi letade efter ett minne att spara skulle nog ingen av oss välja just de här scenerna. De är alla mellan-stunderna, som kanske inte känns viktiga eller ens lyckade, men som är just det som utgör största delen av livet. Blanksvettiga folk på fest, någon som sitter och väntar vid ett dukat restaurangbord, låga radhus som inte skulle passa i ett designmagasin. Detta är varken föraktfullt, medömkande eller glorifierande berättat, bara sakligt.

Varje människa på bilden har en historia, men när jag ser på dem ser jag främst hur vanliga de är. I sina egna liv är de viktigast, men det finns tusentals som liknar var och en av dem i vårt land. Medkänslan ligger i att det fula och tråkiga inte valts bort eller förskönats. Detta är vad människor ser och upplever varje dag, vecka, månad, år ut och år in. Du som ser det kanske tycker det ser tröstlöst ut, och den som lever där kanske känner likadant. Men det kan också vara den tråkiga två-tredjedelen av ett liv som huvudpersonen själv är riktigt nöjd med. Jag är glad över att veta att Lars Tunbjörk inte bara är intresserad av den vackra tredjedelen.

Länk till Lars Tunbjörks utställning på Moderna Muséet

Olle Baertling på Moderna Muséet

Innan jag kom till den här utställningen hade jag bara sett Baertlings verk ett och ett på de offentliga platser de smyckade ut. Hur mycket jag än har velat, har jag inte kunnat se att de passar in där de är satta. Jag är själv en framtidsälskande civilingenjör, och har haft perioder där jag letat mig tillbaka till abstrakta former och grundfärger för att söka något ursprungligt. Men mina likheter med Baertling tar mig inte tillräckligt långt för att kunna se de visioner han vill måla upp.

Ändå har jag gillat tavlorna jag sett: de diagonala strecken, de starka färgerna och de mycket abstrakta motiven gör mig glad att se att någon har så egen fantasi. Men det är inte förrän utställningsbroschyren säger det, som jag av Baertlings egna ord förstår att de diagonala strecken står för fart: jag har alltid sett dem som blixtar som slår ned. Det är också intressant att inse att de färger som använts medvetat är blandade för att inte ha några likheter med nyanser som hittas i naturen, och att Baertlings diagonala streck inte alls är raka, utan har böjts litet. Detta för att balansera färgernas styrka mot varandra, och inte låta ett färgfält ta överhanden och dominera med sin större intensitet.

Olle Baertlings visionära verk tycks alltid kräva en annan omgivning än den de befinner sig i. Inte ens i Alvar Aalto-ritade Västmanland-Dala Nation i Uppsala, ett under av modernitet och stora, rena linjer, kan den Baertling-tavla som hänger där samspela med arkitekturen, anser jag. Så även om Olle Baertling själv sade att han inte ville skapa konst som skulle påverka sin samtida, tycker jag ändå att det är det hans verk gör. De får mig att fundera på vilken futuristisk design som skulle stämma med de diagonala färgfälten i cerise, turkos och klarrött. Borstat krom, blankt svart, eller kritvitt? Flera diagonala fält i neonfärger? Eller kanske raka motsatsen, mjuka organiska former i naturfärger? Jag har inte kommit fram till ett svar.

Hittills har jag inte sett något annat ställe där jag tyckt Baertlings verk passar lika bra, som här på Moderna Muséet, samlade i serie med samma färger men skiftande mönster. Parat med sina fantasifulla namn blev det som en uppgift från ett IQ-test att se hur de hängde samman. Jag kom inte på lösningen, men någon annan kanske gör det.

Länk till Olle Baertlings utställning på Moderna Muséet

lördag 10 november 2007

Magic for Beginners av Kelly Link

För ett par år sedan läste jag Kelly Links första novellsamling, Stranger Things Happen. Jag hade letat efter den i flera år, och mina förväntningar uppfylldes med råge! Link tog våra mest kända sagor, blandade samman och broderade ut dem med en god dos modern psykologi. Resultatet var ypperligt samtida, tankeväckande och fantastiskt roligt.

Den nyare novellsamlingen Magic for Beginners samlar noveller som Link skrivit för olika tidskrifter de senaste åren. Den här gången tar hon inte avstamp i gamla berättelser, utan vill snarare skapa nutida legender efter eget huvud. De två första novellerna, The Faery Handbag och The Hortlak, är lika magiska och välskrivna som i Stranger Things Happen. Men i mitten av boken börjar jag tycka att Link slarvar: historierna mynnar ut utan slut, och oförklarligheter får ta över mer på grund av lättja än eftertanke. Det känns ansvarslöst både gentemot oss läsare och personerna i berättelserna. I alla fall är det så det verkar, även om jag funderar på hur stor rätt jag har att önska mig att en författare skall skriva annorlunda än hon gör.

Men till min stora glädje avslutas boken med att bara bli bättre och bättre. Det är till och med titeln på en av delhistorierna i den sista, lysande novellen: It Gets Better. Djävulen, döden, livet, förlorade familjemedlemmar, förlorad kärlek och världens undergång vävs samman i tre, fyra, kanske fler historier som berättas om och för personerna i den sista novellen. Kelly Link lyckas berätta om människors sorg och hjälplöshet med hjälp av utomjordingar, grönfärgade kloner och ett liv som levs baklänges. Ett riktigt mästerverk.

Länk till Kelly Links hemsida

Fler böcker av Kelly Link:
Pretty Monsters

torsdag 8 november 2007

Rita Lundqvist på Galleri Lars Bohman

I många år har Rita Lundqvist målat stillsamt poserande flickor i olika situationer. Även när de småler har de allvarsam blick; även när de är svävande änglar är håret och kläderna i ordning. I sina oberörda ansiktsuttryck liknar barnen ikoner, och liksom de helgon som avbildas på ikoner kan de vara såväl offer som kraftfulla aktörer.

Varje tavla har ett kort namn av en detalj eller vad som händer i bilden. De flesta låter oskyldiga nog, som Stege, Springer, Termos, även om en del har mer dramatiskt namn och handling, som Svepning eller Änglar. Men de vardagliga titlarna och den naiva gestaltningen gör motivet bara ännu mer gåtfullt och intressant.

I de sex nya målningar som visas på Galleri Lars Bohman har även pojkar dykt upp som figuranter. Och till skillnad från de tidigaste målningarna, där vi bara fick se brunhåriga flickor, har en del av barnen nu också blont eller svart hår. Pojkarna går på promenad som stiliserade nordiska faraoner, eller står uppställda med utåtpekande tår och obegripligt utvald rekvisita.

Den återhållna färgskalan och det precisa måleriet är lika fulländat som tidigare. Varje målning säger mig att den innehåller mer historia, mer handling och mer allvar än jag kan föreställa mig. För mig blir det en kommentar till barndomen, där lekar är viktigare och hårdare än vuxna ser, och därifrån också en kommentar till mänskliga relationer i alla åldrar. Den tvådimensionella figurerna och de platta perspektiven har mer djup än ögat ser, och det får tanken att svindla.

Länk till Galleri Lars Bohman

måndag 5 november 2007

Jonathan Strange & Mr. Norrell av Susanna Clarke

Boken Jonathan Strange & Mr. Norrell har bland annat beskrivits som "Harry Potter för vuxna". Varför då? Måste man vara stel och långrandig som vuxen?

Förutsättningen för Clarkes berättelse är att magi har funnits och använts i England, men fallit ur bruk och numera (då talar vi tidigt 1800-tal) bara omnämns i historiska skrifter och enstaka folksägner. Men en profetia säger att magin i England skall återställas av två män, och det är just den utvecklingen vi får följa i Jonathan Strange & Mr. Norrell.

Det är en intressant tanke att kunnighet i magi inte skulle användas av magikern för att trolla fram fina saker till fördel för sig själv och underhållning för andra. I boken får vi se hur den reserverade Mr. Norrell ställer sin magi i rikets tjänst för att låta England återfå sin forna storhet. I den slutna, formella miljö och med de gentlemän Clarke målar upp, känns det mycket troligt att magikernas första och största uppgifter skulle vara att hjälpa England i kriget mot fransmännen, och att stärka vallar mot översvämningar.

Men inte bara de formella vändningarna i historien, utan så många andra detaljer i berättelsen, blir så tillgjorda att historien känns tjatig. I början av boken lämnar berättarrösten ett par sexistiska och nedlåtande kommentarer, som väl är meningen att ange tonen i miljön. Men den här typen av värderingar tunnas ut genom boken, och det känns inte som att det är ett medvetet berättargrepp, utan som slarv från författarens och förlagets sida. Med tusen sidor text, vem orkar hålla reda på berättarrösten, eller?

Historien är ganska intressant, men den är mestadels inlindad i ett överdrivet sirligt språk och mindre intressanta detaljer. Med det sistnämnda menar jag inte de många och långa fotnötterna! De innehåller hänvisningar till sägner om äldre tiders magiker och folksage-liknande berättelser om hur magin inverkade på bybor och småbarn. Väldigt underhållande!

Däremot hade jag varit glad om de lillgamla beskrivningarna av societeten, regeringen och gentlemännens diskussioner kortats ned. De sista hundra sidorna är rikigt bra i det avseendet: de spännande händelserna kommer slag i slag, och språket är ändå detaljrikt utan att vara pratigt. Nu vet jag att många fantasy-älskare gladeligen sätter tänderna i tusensidiga epos, och inte verkar ha något emot många detaljer. Men eftersom språket gör boken litet trög att läsa, hade jag önskat mig ett mer koncentrerat berättande och mindre av 1800-talspastisch.


Fler böcker av Susanna Clarke:

onsdag 17 oktober 2007

Slutspel på Stadsteatern

Beckett är underbar att se på scenen. De första orden vi hör yttras är "Slut. Det är slut." Det gav mig först känslan av att se hela pjäsen baklänges, men orden "Det är slut" upprepas flera gånger ända fram tills det verkligen är slut.

Hustyrannen Hamm sitter i en rullstol, beroende av den hukande, hasande, hunsade Clov. Vad är förhållandet mellan dem? Clov skulle kunna lämna deras bunkerliknande hem när som helst, men finns det något där utanför att gå till? Det är svårt att få grepp om vilka de två är, och det känns som att det är Becketts mening att inte låta publiken få fotfäste. Repliker studsas mellan rollfigurerna - svårbegripliga men njutbara.

Hamm är både lik och olik Winnie i Becketts Lyckliga Dagar: lika orörlig som hon, men med människor som lyssnar till honom och svarar honom, och som han kan kommendera som han vill. I två soptunnor på scenen lever hans föräldrar, Nagg och Nell, som Hamm kommenderar upp eller ned när han känner för det. När Nagg visar omtanke och kärlek om den borttynande Nell, blir Hamm störd och kommenderar dem ned i tunnan igen.

Efter halva tiden börjar Hamm utkristallisera sig som en pjäsförfattare mitt i pjäsen. Han kommenderar upp sina föräldrar till åskådare, och börjar berätta en historia där han ständigt förändrar förutsättningarna och handlingen. Den kala, halvrunda bunkern är hela världen hopkrympt till en scen, Hamms förhållande till föräldrarna/publiken och fostersonen Clov/verket är komplicerade och svåra att lösa.

Den fantastiska ensemblen och den surrealistiska stämningen ger upphov till många välförtjänta skratt. Jag funderar på att se pjäsen igen, för det är den värd.

Länk till Stadsteaterns sida om Slutspel

tisdag 16 oktober 2007

TV av Jean-Philippe Toussaint


Toussaints bok Monsieur roade mig när jag läste den för många år sedan. Även den tunna romanen TV är en humoristisk pärla i samma lakoniska stil. Huvudpersonen skall skriva en avhandling om Tizian. Redan i valet av hur han skall stava till Tizian (Titian? Le Titien? Tizian Vecelli? Tizian Vecellio?) börjar han tveka. Men han säger till sig själv att det finns två olika sätt att skriva sin avhandling: antingen att börja skriva direkt, eller att vänta, insupa fakta i lugn och ro och inte börja skriva förrän efter några månader. För honom själv känns den senare metoden som vägen till framgång.

Trots sin avslappnade inställning till skrivandet, känner vår protagonist att han bör ge det så mycket tid som möjligt. För att ytterligare ta vara på tiden bestämmer han sig för att sluta på TV. Men inte utan att fundera över sitt beslut ordentligt. Han hittar också många undantag då han borde få titta på TV, och undanflykter för de gånger han ändå slår på TV:n och tittar i några timmar.

TV är inte den enda distraktionen vår huvudperson har att kämpa mot, men det är TV:n som är svårast att kämpa emot. Dess lockelser gör sig påminda flera gånger varje dag, och att stå emot dem tar mer tid och energi än att ge efter och knäppa på flödet av bilder och prat.

När man skriver på sin avhandling, kan förhållandet till ens handledare variera från vänskap till fientlighet över ren rädsla. Hurdan ens relation än är, finns det nog ingen som vill uppleva mardrömmen att stöta på sin handledare när man är spritt språngande naken. Det är just vad bokens huvudperson råkar ut för, när han råkar promenera in på en nudiststrand och klär av sig för att bada. Hans handledare, i sällskap med författaren Cees Nooteboom, är förstås påklädd, och försöker lätta upp stämningen genom att bjuda med sin adept på lunch. Boken är full av liknande välmenande men obetänkta infall som leder till pinsamma situationer. I vanliga fall blir jag stressad och generad av att läsa eller se sådant, men här är de så avspänt och humoristiskt genomförda, att jag bara kan luta mig tillbaka och skratta förnöjt.

måndag 15 oktober 2007

Tatt av kvinnen på kino

Erlend Loes korta roman Tatt av kvinnen har blivit en riktigt lyckad film. Huvudpersonen är en namnlös och lealös man, i vars händelselösa liv det drar in en ung kvinna, Marianne, med många idéer och stark vilja. Motvilligt låter han sig dras med på hennes infall. Då och då försöker han opponera sig, men blir alltid överkörd av Marianne, som med ett strålande leende förklarar varför det är helt självklart att de skall göra som hon tänkt sig.

Det har gått bra att flytta handlingen från bok till film utan att tappa humorn och stämningen. Jag skrattade högt många gånger, och däremellan fnissade jag medkännande. Men de dråpliga situationerna mjölkas inte på sina poänger, utan får bygga upp en skönt absurd stämning. Det är bra, det är precis vad som passar historien.

Jag vet inte om filmen kommer till svenska biografer, så jag är glad att jag kunde se den i Norge medan den ännu gick där.

Länk till min recension av boken Tatt av kvinnen

torsdag 4 oktober 2007

Noréns Fördold på Dramaten

Hallå Dramaten! Om ni vill spela buskis, så behöver ni väl inte ta Noréns senaste verk till det? Snälla! Behandla pjäsen med den respekt den förtjänar! Jag lovar, jag har sett tillräckligt många Norén-föreställningar för att veta att Medelsvensson kommer att skratta över inbillad humor ändå, utan att förstå att meningsutväxlingarna innehåller stor sorg.

Genom hela föreställningen satt jag och tänkte ut hur det skulle ha kunnat låta om regissören låtit pjäsen ha den tyngd som replikerna faktiskt anger. Istället för att låta skådespelarna teater-prata ur sig det som står i manus, hade de kunnat ha ett annat, allvarligare tonfall, och orden hade kunnat få ha inverkan på dem de sades till. Men nej, allt snackas fram med onaturlig glättighet, och rollfigurerna ger sällan sken av att ta till sig allvaret i vad som sägs. Till saken hör att en del skådespelares jobbigare manér får lysa igenom och förvärra saken ytterligare. Den största räddningen är Rolf Skoglund, vars spel är mycket trovärdigt. Här och där syns också andra ljusglimtar av äkta känslor i några scener.

Varför gör man så här med teater? Jag börjar tro att felet ligger hos Dramaten. Bland dess allt färre guldkorn har jag sett så många uppsättningar som inte alls tilltalar mig. Regissörerna slår an ett teatraliskt tonfall, och, vilket är det stora problemet, många av Dramatens skådespelare är helt enkelt inte särskilt bra. Är det något med husets tyngd som gör att man tror att man måste låta så här?

Varför gör man så här mot Norén? Pjäsen var värd bättre. Den är en räcka av pregnanta scener som visar hur människorna i ett villaområde i förorten vecklar in sig i varandras liv, i liv som redan är trassliga och fulla av skamliga hemligheter och nålstick. Det hedrar Norén att han kan fläta samman så många samtidsfenomen utan att det känns sökt. I programbladet finns också en fin sammanställning av texter som tar upp hur ordet "fördold" används för att beskriva hur Gud, Det Rätta, Det Heliga, Människans Helighet, finns inuti människan trots att hennes yttre inte ens antyder det. Det är en stark utmaning att se det inneboende människovärdet hos de här omogna, egoistiska, rent av äckliga människorna. Jag önskar att jag en dag får se Fördold i en bättre uppsättning, och ha tid till att reflektera över det fördolda i dem.


Länk till Fördold på Dramatens hemsida

lördag 29 september 2007

Zarah på Folkoperan

Det kan verka konstigt att en opera om Zarah Leander inte innehåller autentiska sånger ur hennes karriär, men Anders Nilsson har i sin operamusik lagt ett par sånger i Zarah Leanders (Ulrika Tenstam) mun som väl fångar Zarahs tidstypiska appeal, utan att sticka ut från den övriga musiken i operan.

Låt mig först och främst säga att musiken är underbar. Den är så vacker och engagerande, att det känns som att det här skulle kunna bli ett standardverk att sätta upp om och om igen. Handlingen är intressant, men har för litet av nästan allt, utom av Goebbels. Det är en god idé att växla mellan Zarah Leanders karriär och Joseph Goebbels, men i slutändan har han fått för mycket plats, utan att ge den känsla av makt och hot som just han hade kunnat tillföra. Tvärtom får Goebbels alltför mycket framstå som klumpig clown. De mest intressanta och begåvade i föreställningen (förutom Zarah) är hans två kvinnor, hans vackra lilla monster till hustru Magda (Matilda Paulsson), och ungdomskärleken Judith Rosenbaum (Madelaine Wibom). Judith är här också en representant för judarna i Tyskland och hur raslagarna inskränkte deras liv steg för steg, vilket är en viktig aspekt i operan. Därtill kan jag inte nog lovorda Madelaine Wiboms underbara, underbara röst, känsla och tilltalande uppenbarelse. Vilken talang! Håll ögon och öron fästa på henne!

När det gäller Zarah själv, är tanken att vi skall vara förtrogna med hennes stora karisma och massiva popularitet. Jag skulle ändå velat se mer av det på scenen, om så bara för att det är hennes namn på programbladet. Sedan har vi frågan om hennes skuld. "Jag vill ju bara sjunga!" utbrister hon ett par gånger. Men hur mycket får man spela ovetande, när folk förföljs utanför ens eget fönster, av själva regeringen som man uppbär sin diva-lön från? I operan ser vi Zarahs raka motsats, den romantiske och hjältemodige Florian Richter (Olle Persson), som offrar sin karriär och sitt liv av lojalitet och kärlek till Judith. Hans fall är hypotetiskt, men det går inte att säga att ett sådant steg inte kunnat påverka åtminstone en grupp av människor och opinionen. Jag tycker att Zarah Leander får komma undan för lätt här.

Av en slump hade jag veckan innan sett István Szabós film Taking Sides, med Stellan Skarsgård som dirigenten Wilhelm Furtwängler, och Harvey Keitel som den amerikanske officeren som efter kriget utredde hans relationer till Hitler och nazistpartiet under Tredje Rikets tid. En opera kan förstås inte gå in på samma detaljer och nyanser som en film, men att se de tyska musikernas förklaringar, bortförklaringar, glädje, stolthet, och rädsla för sitt liv och sin karriär, är en nyttig spegel och tankeställare. Men i övrigt vill jag absolut rekommendera alla till att se och höra Folkoperans storverk Zarah.

Länk till Folkoperans hemsida

tisdag 25 september 2007

Pissungen på Teater Barbara

Är vissa brott oförlåtliga? Ger ett brott dig rätten att jaga och fördöma förövaren, åratal efter att hon släppts ur fängelset? Gör du det av moralisk överhöghet, oro, nyfikenhet, för att känna dig duktig eller av för att du inte kan låta bli?

Peter Kihlgård har skrivit en monolog om Signe som tillsammans med sin bästa väninnan dödade en treåring när hon var elva år. Carina Jingrot berättar och spelar hennes historia. Efter tolv år i ungdomsvårdsskolor och fängelse verkar hennes brott ändå aldrig kunna sonas i andras ögon, om ens i hennes egna. Hemmet är inrett i vitt, för renhet och transparens, och vi ser Signe komma in i det och anstränga sig för att röra sig som en vanlig människa, känna sig som en vanlig människa. Hon har fött en dotter och fostrat henne förbi åldern då lille Fredrik dödades, och åldern då hon själv blev en mördare. Nu hoppas Signe att hon skall ha älskat henne så mycket att dottern inte skall kunna tro det när hon får höra sin mammas hemlighet.

En del detaljer i Signes berättelse om sitt brott talar emot varandra; vad hon trodde skulle ända med lille Fredrik och henne själv, varför hon gjorde det. Men vad som står klart är att Signe är vårdslös med det lilla livet därför att hon är van vid att hennes eget liv och känslor inte varit viktiga. Mamman har hånat henne och tvingat henne till hemskheter, och ändå hjärntvättat henne till att vara lojal mot sin familj gentemot myndigheterna. Trots att Signe nu klarat sig igenom en fruktansvärd barndom, kvinnofängelse och personliga misstag och byggt ett lugnt, normalt liv, kan det när som helst hända att någon i staden där hon bor upptäcker hennes historia; strax är protesterna igång utanför hennes hus och hon måste flytta med sin familj igen.

Det känns bra att monologen är så konkret och inte uppehåller sig länge i taget vid de hemskaste detaljerna. Historien är så allvarlig att den förfryser publikens hjärtan utan att behöva spela på känsloregistret. Carina Jingrot spelar mycket bra; trots att Signe är saklig och säger till sig själv att hon inte skall gråta, tvivlar vi inte på att hon känner skulden och ångern varje dag, djupt i sin själ.

Länk till föreställningens hemsida

söndag 23 september 2007

Filharmoniker i närbild - stora stråkar

En stor fördel med konsertserien Filharmoniker i närbild är de intressanta gruppsammansättningar man kan få möta. Inte en enda fiol, däremot en fagott som äntligen fick glänsa, fyra kontrabasar och ett halvdussin celli gick på söndageftermiddagen samman om ett riktigt intressant och välljudande program. Det vittnar om stor professionalitet att musikerna inte lät sig störas av ett mycket irriterande pipljud som pågick under hela konserten. Publiken fick en övning i tålamod när vi fick koncentrera oss på välljudet från scenen.

Georg Christoph Wagenseils sonat i C-dur för tre celli och kontrabas, Suite des pièces, fick en vacker klang, nära mänsklig sång, av sin sättning. Den följdes av en 22 år gammal konsert av Sofia Gubajdulina, där en fagott backas upp och samspelar med celli och kontrabasar. Jag blev mycket imponerad av hur Gubajdulina använder sig av instrumentens klang och möjligheter utöver det vanliga. Där andra moderna kompositörer kan låta instrumenten fräsa ut missljud för att ge dissonans (och inget fel i det!), låter hon fagotten såväl som stråkinstrumenten spela ljud som ligger strax utanför den vedertagna klangen, men utan att därför förlora ton och melodi. Denna utvidgade ljudbild (studsande stråkar, smattrande fagott med mera) används mycket fint, både på instrumentnivå och ensemblenivå. Jag hade inte hört något av Gubajdulina tidigare, men tänker leta upp fler verk av henne efter det här goda intrycket.

Kvällens clou var Modest Mussorgskijs Tavlor på en utställning i ett arrangemang för sex celli och fyra kontrabasar. Även här utnyttjades instrumentens speciella klang för att skapa en mäktig och samtidigt nyanserad version av det roliga stycket. Hjorden av storstråkar höll samman utan att hamna i otakt, och växte till en massiv avslutning på den härliga konserten.

lördag 22 september 2007

Smutsiga händer på Stadsteatern

Med Matrix-estetik och en riktigt bra ensemble sätter Stockholms Stadsteater upp Sartres pjäs Smutsiga händer. En essä i det läsvärda programbladet går noggrant igenom problemställningen och Sartres förhållande(n) till den. Vad begär ens ideologi för handlingssätt av en? I vilket mått skall man pröva och ifrågasätta den ideologi man har valt, och hur andra människor utövar den? Skall man få offra en annan människas liv när man anser att hon misstolkar ideologin och driver historien i fel riktning?

Stycket tar också upp rollfigurernas olika vägar in i partiet. Den unge, tvekande protagonisten Hugo (Andreas Kundler) kommer från ett rikt, borgerligt hem, och får försvara äktheten i sin övertygelse. De två burdusa livvakterna George och Slick (Christian Hillborg och Kristofer Fransson) säger att de har anslutit sig för att partiet hjälper hungriga unga män (menar de alla i samma situation eller bara sig själva? Oklart och tänkvärt). Helt klart är att de njuter av sina roller och våldsprivilegier. En annan som attraheras av det hemliga uppdraget är Hugos fru Jessica (Sara Sommerfeld). Som lyxhustru, uppvuxen utan förväntningar på intelligens eller egen vilja, dras hon till uppgiften att mörda den utpekade partiförrädaren Hoederer (Leif Andrée) helt utan någon politisk bevekelsegrund, utan bara för att uppdraget skulle ge spänning i hennes liv. Skrämmande.

Det spända läget i historien vi ser kräver att rollfigurerna regelbundet prövar varandras pålitlighet, och varje ögonblick av tillit är ett vågspel. Det kommer delvis av att partiet kräver hängivelse till saken, men också av att små skiftningar i förkunnelsen kan placera en på fel sida om dem som för ögonblicket har rätten på sin sida. Hoederers misstänksamhet mot Hugo får honom att modigt deklarera att han är beredd att dö på sin post, men vi ser hur nervös han är när han medvetet vänder Hugo ryggen.

Jag tycker om inslagen av explosioner och våld i slow motion, även om det höll på att bli för mycket och för osynkat med handlingen precis innan paus. Men jag skulle blivit besviken om pjäsen vattnat ur och glömt de moraliska och filosofiska diskussionerna helt. Det gjorde man inte, och därför är Smutsiga händer mycket sevärd.

Länk till pjäsen på Stadsteaterns hemsida

lördag 15 september 2007

Gårdagens ö av Umberto Eco


Grundhistorien i Gårdagens ö utspelar sig i ett 1600-tal sjudande av upptäckarlusta. Sjöfarare ger sig ut för ett upptäcka och erövra okända öar och dess naturtillgångar, och naturfilosofer - nej, snarare vem som än känner sig manad - formulerar teorier om världens beskaffenhet med mer eller mindre (vansinniga) experiment till uppbackning. Den unge adelsmannen Roberto della Griva kastas via svårbegripliga militära manövrar från sin barndoms lugna herresäte till Paris' salonger, och via en obegriplig händelse (slump, illvilja, missförstånd?) ombord på ett skepp med uppgift att kartlägga hemligheterna med meridianerna.

Det är svårt att tänka sig att kunskapen om longituderna en gång skall ha varit så svår att bemästra, idag när man kan se hela vårt jordklot från rymden på satellitbild i sin egen laptop. Men för fyrahundra år sedan var det fortfarande närmast omöjligt att pålitligt mäta och beräkna förflyttningen i longitudled, vilket gjorde alla sjöresor till ännu mer av ett vågspel. Lägg till detta rivaliteten mellan de olika sjöfararnationerna (istället för samarbete) och tvärsäkra 'vetenskapsmän' med helgalna idéer om hur kunskapen skulle vinnas. Roberto sänds ut som spion på skeppet Amaryllis, för att lära sig hur man bär sig åt för att beräkna longituder, och rapportera åter till kardinal Richelieu. Vid ett skeppsbrott lyckas Roberto som ende man klara sig över till ett annat skepp, holländska Daphne, mystiskt övergivet av besättningen men fyllt av mekaniska instrument och exotiska fynd.

I likhet med Ecos roman Foucaults pendel fårett fantasifoster liv av drömmarna som drev fram det. Sedan han var ung buspojke har Roberto tänkt sig att hans värsta hyss utförts av en okänd halvbror, Ferrante. Roberto blir så övertygad av sina egna undanflykter att han börjar tro att Ferrante verkligen finns. Skilda händelser under uppväxten, där en ung man liknande honom själv setts begå förräderier, ger Robertos drömmar om Ferrante ännu mer näring. Ensam och utan handlingsmöjligheter på det övergivna Daphne tror Roberto först att Ferrante finns med honom på skeppet, och drömmer sedan fram en historia om hur han råkat ta sig hela vägen dit.

Boken är fylld av härligt vilda diskussioner om vetenskap, teologi Vi kan skratta åt hur naiva och felaktiga de är i våra ögon, men vi har anledning att hejda oss där. Boken innehåller även en närmast allvetande berättare, som är den som vidarebefordrar Robertos anteckningar även om inte ens han vet hur de hämtats från Daphne. Berättarrösten avfärdar själv skrattande några av teorierna för att ersätta dem med andra, lika absurda, som gäller för sanning i hans egna tid.
Många av hypoteserna framförs så mångordigt, med lösa antagelser staplade på varandra, att jag inte ens med texten framför mig kan eller orkar peka ut de logiska vurporna. Det är lätt att se hur inte den smartaste, utan den mest vältalige eller, tyvärr, högröstade kan vinna vetenskapliga diskussioner i upplysningens gryning. Men den vilda upptäckarlustan är också riktigt rolig och rörande. Vad sägs om kapitlet med rubriken Paradoxala övningar i stenars sätt att tänka? Roberto kommer fram till att allt som existerar har en själ, och i sin iver att sätta sig in i en stens liv gissar han '... den här stenen kanske bara tänker jag sten, jag sten, jag sten. Ja, den kanske inte ens kan säga jag. Den tänker: sten, sten, sten.'

För att fördjupa känslan av äventyr i boken, är Roberto strandad strax utom räckhåll för en ö, som visar sig ligga på andra sidan om den funna meridianen - alltså tekniskt sett i gårdagen. Detta faktum tar sig mytiska proportioner i teorierna och diskussionerna som uppstår. Det får mig också att tänka på TV-serien Lost. Jag börjar fundera på om det är där de är. Minns någon vad det är för skepp som ligger strandat långt inne på ön? Är det möjligen en holländsk fluyt vid namn Daphne? Det skulle inte förvåna mig.

Andra läsare har tyckt att boken är pratig, rörig och rentutsagt dålig. Jag har redan erkänt att jag inte följde och verifierade alla steg i diskussionerna. Det gick inte heller att sträckläsa boken; ibland blev jag övermätt. Men alla beskrivningar och diskussioner hjälpte till att skapa en känsla av något större, vilket är det jag längtar efter i bra böcker.

Fler böcker av Umberto Eco:
Baudolino
Begravningsplatsen i Prag

torsdag 13 september 2007

The Wire

Imorgon fredag börjar fjärde säsongen av The Wire på SVT2. Jag missade första säsongen, men kastade mig in i den andra när den visades på TV. Det var rejält svårt att hänga med de första två-tre avsnitten, eftersom de byggde på bakgrundshistoria och rollfigurer jag inte kände till sedan innan. Jag kunde ändå inte slita mig, för det var så otroligt bra TV. Trovärdiga replikskiften, bra skådespelare, parallella historier som vävs samman till en meningsfull helhet.

En viktig anledning till att The Wire är så bra, är att serien räknar med att dess tittare är intelligenta. Handlingen skrivs en inte på näsan, snarare tvärtom. En menande blick kan vara lika viktig som vad som sägs. En dialog kan verka obegriplig tills den får sin förklaring fyra avsnitt senare. En scen kan vara såväl ödesdiger som mer eller mindre oviktig för handlingen, men bidrar alltid till atmosfären och förståelsen för rollkaraktärerna.

Handlingen utspelar sig i Baltimore, bland de kriminella och bland poliserna som försöker utreda och stoppa deras brott. Vi får se hur droghandeln förhandlas och planeras av ledarna för gatugängen, hur distributionen nere på gatan sköts och hur det kan leda till såväl framgång som personliga katastrofer. Speglat i polisens organisation, ser vi hur fotarbetarna inte bara har de kriminella utan även trög byråkrati och chefer med prestigeproblem att arbeta emot. Poliserna i teamet vi följer närmast använder sig av tjallare, övervakning av kända tillhåll, och tekniken som gett serien sitt namn: avlyssning av telefoner. Det är ett ständigt jobb för dem att leta sig
djupare in i, och hålla sig ett steg före den kriminella organisationen.

Andra säsongen börjar med en McGuffin som startar en av de parallella spåren i den säsongen. Polischefen kommer till sin lokala kyrka för att överlämna en present från polis ett altarfönster. Det är bara det att kyrkan alldeles nyss fått ett lika pampigt altarfönster från hamnarbetarnas fack. Polischefens sårade stolthet får honom att sätta "vårt" polis-team på noggranna efterforskningar om hur facket kan ha så mycket pengar. Som tur är kan våra förtrogna från förra säsongens spaningsgrupp använda sig av sina nya uppgifter för att samtidigt komma annan droghandel på spåren, inte utan friktion med ledningen.

En person i The Wire som jag tycker mycket om är överlevaren Bubbles. Han lever på småstölder, smarta affärsidéer i liten skala och att tjalla. Periodvis är han djupt nere i sina drogproblem, och det märks på hans haltande gång och sluddrande tal. Han är både rörande och rolig. Andra sorgliga scener är när man ser tonårskillar i en kal lägenhet väcka sina småsyskon, ge dem pommes frites och skicka iväg dem till skolan, för att sedan gå ut, sälja droger till sina grannar och döda andra tonårskillar i rivaliserande gäng. Jag känner ingen sympati för langarna, men det är svårt att se dem välja ett bättre liv utanför gänget. Rollfigurernas privatliv bryter då och då in i handlingen, men inte av krystade förevändningar om romantik i serien, utan naturligt, så som problem och framgångar hemma och på jobbet blandas vilket arbete man än har.

Jag vet inte om fjärde säsongen av The Wire blir omöjlig att förstå om man inte sett de tidigare säsongerna, men jag rekommenderar alla att försöka.

onsdag 12 september 2007

Svart Tulpan på Teater Scenario

David Wiberg spelar en 16-årig tjej, Linnéa, i en monolog framför en videokamera. Det behövs inga katastrofer i form av drogmissbruk eller tonårsgraviditet för att puberteten skall kännas jobbig. Inte många händelser kan krossa ens hjärta så mycket som när man märker att ens bästa vän växer ifrån en. Man har så många förhoppningar om framtiden och om vad man själv skall bli, men har inte hunnit med att göra så mycket att vara stolt över och har knappt hittat sig själv. En bra lärare kan vara en förebild som verkar ha det perfekta vuxenlivet. Vi ser hur farligt lätt det är för en vuxen man att utnyttja en ung, naiv flicka som önskar sig in i ens liv.

Det är så fint av David Wiberg att ge tonårstjejen en röst på teaterscenen. Vi får skratta åt hennes outvecklade världsbild och felsägningar, men minns att i tonåren var världen inte större än det man just sett. De gulliga och sorgliga minnen vi rörs av i publiken är stegen på vägen mot en vuxen människa.

OBS: I augusti 2008 spelas Svart Tulpan på Kulturhuset i Stockholm!

Länk till DN-intervju med David Wiberg

Länk till Teater Scenario

tisdag 11 september 2007

Författartips: Philip Pullman


Jag har läst och älskat science fiction- och fantasyböcker sedan jag var en liten flicka. Kicken man söker är förstås känslan av att uppleva något annorlunda från ens egen liv: magi, liv på andra planeter, en framtid med fantastisk teknisk utveckling. När jag läst om en del av mina favoritböcker som vuxen, har det varit plågsamt att se hur dåligt skrivna de flesta av dem är; dåliga personskildringar och rent av rasistiska och kvinnoföraktande. Harry Potter-böckerna är väl så goda sagoböcker för en ny generation, men kommer kanske inte att tåla tidens tand.

Philip Pullmans trilogi His Dark Materials (Den mörka materian) är en klass bättre än de flesta fantasy-böcker för ungdomar, och kan läsas med behållning även av kräsna vuxna. Personskildringarna är trovärdiga, och historian hänger väl samman både genom alla tre böckerna och i enskilda scener. Miljön skildras med sådan detalj att parallellvärlden känns komplett och verklig, inte som en samling av 'annorlunda' naturlagar och vanor avsedda att skapa intresse.

Den första boken, The Golden Compass (Guldkompassen) utspelar sig i England och Skandinavien, men i en värld som skiljer sig från vår. Vissa ortnamn känns igen, men på det hela taget känns samhället och vetenskapen gammaldags och mer traditionstyngd. Den stora skillnaden är att varje människa har en personlig följeslagare, en daemon, i form av ett djur. För
ett barn kan daemonen byta hamn beroende på vad som passar bäst för tillfället, men när barnet närmar sig tonåren tar daemonen en slutgiltig form som han/hon kommer att behålla resten av deras levnad. De två är oftast bästa vänner, och daemonen kan rådgöra med och hjälpa sin människa, så länge de är inom synhåll. Om människa och daemon skiljs åt kommer bandet mellan dem att brista och kan inte återknytas. En människa som förlorat sin daemon tappar en del av sin personlighet och blir foglig - nästan som att ha blivit lobotomerad. Hur ovanligt och skrämmande det är att träffa en människa som inte följs av en daemon förstår vi när det liknas vid att träffa en människa utan ansikte.

Under läsningen av den första delen av The Golden Compass var jag inte så imponerad; det liknade mest en äventyrsbok för barn, och inte särskilt mycket bättre än Fem-böckerna. Det var nära att jag slutade läsa, men när jag stötte på orden 'a wise man in Uppsala' (det var där jag bodde då) fick mig att läsa vidare, och snart efter det blev historien mycket mer intressant. Talande isbjörnar med alkoholproblem! Evigt vackra häxor som kan flyga! Spänningen växer ända in i det dramatiska slutet. Tur att nästa bok, The Subtle Knife (Den skarpa eggen) fanns till hands att fortsätta i direkt. Den börjar i vår egen värld, men jakten spänner sig naturligt över flera universa. Kampen mellan gott och ont utkristalliserar sig tydligare och tydligare. I den sista boken, The Amber Spyglass (Bärnstenskikaren) får vi bland annat se en värld mycket annorlunda från vår egen, och hur historien fint knyts samman genom alla världar.

The Golden Compass har filmatiserats och har premiär i december. Två av huvudrollerna spelas av Nicole Kidman och Daniel Craig, och från vad jag har läst kommer de att ha en kärleksscen vid Nordpolen som spänner sig över två universa. Det fanns inte med i boken, men OK, om det är smakfullt gjort kan jag gå med på det, haha. För säkerhets skull vill jag rekommendera alla att läsa boken innan. Det finns många detaljer och bakgrundshistorier som riskerar försvinna i en film. Värt att notera är att den första boken ibland säljs under namnet på hela serien, His Dark Materials. Men böckerna lär inte vara svåra att få tag i, fastän jag har köpt upp flera stycken och gett i present till vänner under åren.

måndag 10 september 2007

Ragnarök på Kungliga Operan

Jag hade förmånen att få gå på ett genrep av Wagners Ragnarök (Götterdämmerung). Det var en vacker upplevelse, och jag är så glad att Kungliga Operan investerar tid och energi på att sätta upp de fyra operorna i sviten om Nibelungens Ring.

Orkestern lät något osynkad under ouvertyren, speciellt hornsektionen. Jag vet att det är riktigt svårt att spela horn, men när det blir rätt har de ju så vacker klang. Jag hoppas att orkestern blir mer samstämda till premiären. I första halvan av första akten dränker de dessutom ett par av de manliga sångarnas insatser. Alberichs (Ketil Hugaas) njutbara röst hörs dock som den skall i hans korta sång, och Gabriel Suovanens goda skådespeleri ger personlighet åt den ynklige Gunther.

Alla kvinnoroller hörs vackert och tydligt, och det alldeles med rätta. Lena Nordin som Gutrune, och Helene Ranada som Waltraute och den första nornan, sjunger vackert och känslomättat. Men den lysande stjärnan är framför allt Katarina Dalayman som Brünnhilde. Vilken närvaro! Vilken röst! Stark och bärande, med en underbar klang i varje ögonblick. Jag kan inte prisa henne nog. Enbart för hennes skull är operan värd att gå och se!

En stor filmduk i scengrunden används ofta under föreställningen. Under den första akten distraherar bilderna från handlingen på scenen, även om det är tänkt att understryka den. I sista akten begränsas filmvisningen mestadels till att vara en bakgrund av Rhens vindlingar, och det är bra. Jag tycker ändå bäst om den nakna scenbilden med höga, kala salar och kallt ljus i mörka rum. Den ger en bra bakgrund åt makten hos de högborgerligt propert klädda människorna och gudarna.

Jag kan erkänna att vissa sträckor i Wagners operor känns mindre engagerande. Men så kommer det några vackra partier, som gör det värt några timmars väntan. Den tredje och sista akten är full av återklangen av de vackra melodierna från hela den tidigare historian. De återkommer en sista gång, men kärleken och glädjen i dem förbyts i sorg och undergång för gudarna i Valhall, precis som nornorna förutspått.

Länk till Operans sida om Ragnarök

lördag 8 september 2007

Emersonkvartetten i Konserthuset

De fyra gentlemännen i Emersonkvartetten hördes av en entusiastisk publik i en fullsatt Grünewaldsal. De började med Beethovens stråkkvartett i c-moll op 18:4, som spelades med precision och glöd. Därefter följde Terra memoria för stråkkvartett av Kaija Saariaho. Jag har varit nyfiken på hennes musik sedan jag hörde om hennes opera L'amour De Loin, men skam till sägandes har jag inte hört något av henne förrän nu. Stycket hade intensitet och en vacker linje i melodin, och jag tyckte om det.

Fem satser för stråkkvartett av Anton Webern uppskattades av många av mina grannar i publiken, men jag tyckte den var mer svårlyssnad än Saariahos verk. Den vackra avslutande stråkkvartetten av Beethoven, op 135 i F-dur, var full av känsla och kraft. Efter dånande applåder kom Emersonkvartetten tillbaka in och bjöd på At the Bier of a Young Artist (Ved en ung Kunstners Baare) av Carl Nielsen. Mycket vackert och uppskattat.

fredag 7 september 2007

Gäckanden på Dramaten

Marie-Louise Ekmans första pjäs Gäckanden blev så välbesökt, att den får fortsätta den här säsongen också på Dramatens lilla scen. Det kan hända att den äldsta delen av publiken är de som mest uppskattar skämt om ålderdomens krämpor, och det missunnar jag dem inte. Jag brukar kunna gilla historier där jag inte kan identifiera mig med någon av rollfigurerna, men här känner jag mig helt utanför.

En kvinna (Gunilla Nyroos) kommer hem till en äldre kvinna (Marie Göranzon) med ett budskap från hennes sedan 15 år döda man. Alltmedan Göranzon muntligen avvisar Nyroos' instruktioner för att ställa till en seans, flyttar hon runt sina möbler efter gästens önskningar, märkbart nöjd över att ha besök och något att göra. De båda kvinnornas prat är en fin övning i hur två vuxna människor, kanske litet ensamma, kan bli vänner med varandra, och så långt är allting bra. Men sedan blir pratet mer och mer av mållöst pladder, och när den hispiga grannfrun kommer in blir det alldeles för burleskt för mig. Den övriga publiken verkar dock älska vad de ser, och skrattar högt åt replikerna, även de som jag tycker innehåller vemod och borde tas på allvar.

Den avslutande monologen är mycket vacker och trösterik, men den låtsas sammanfatta något jag tyvärr inte tycker att vi har fått se under timmarna innan. Pjäsen känns som ett antal osammanhängande scener som inte leder någonvart. Jag kan njuta av sådant om det är bra gjort, men här talar man inte till mig alls.

Länk till Dramatens sida om pjäsen

torsdag 6 september 2007

Lotta Hannerz 110% på Knäpper + Baumgarten

I utställningsrummet på galleri Knäpper + Baumgarten står (tror jag) konstnären själv i form av en skulptur i naturlig storlek. När man ser henne i ögonvrån, väntar man sig när som helst att hon skall titta upp från sitt papper och se över de sista detaljerna inför vernissagen. Fastän ansiktsdragen drar åt seriefigur-hållet, är det något i hållningen som gör att hon ser ut att kunna börja andas vilket ögonblick som helst.

På samma sätt är det med de övriga föreställande målningarna på utställningen. De har inte tillräckligt med detaljer, och de är litet för ljusa och lätta för att vara realistiska. Men ändå ser de ut att bara vara ett steg bort från att bli verkliga.

Trompe l'oeil-effekterna i tavlorna och skulpturerna förstärks med ståltråd och finmaskigt hönsnät, och via utskurna delar i verket. En liten skulptur visar en blyertspenna hängande i luften. Från spetsen flyter ett trassligt streck ned på papperet. Ur rätt vinkel bildar strecket konturerna till gubben vars skugga skapats av hönsnät på papperet. Ur alla andra vinklar ser det ut som ett flöde av kreativitet.

Redan vid första anblicken är Hannerz' verk sköna för ögat, men det finns även överraskningar i dem om man vill leta. I flera av objekten finns referenser till kända tavlor, såsom Munchs Skriet. Det känns inte alls sökt, snarare lekfullt och kärleksfullt, och det uppskattar jag.

Länk till galleriets hemsida

onsdag 5 september 2007

Lyckliga dagar på Stockholms Stadsteater


En man och en kvinna i en grusöken. Kvinnan, nedgrävd till midjan i en sandhög, kommunicerar ivrigt med sin make, som svarar med grymtningar om han svarar alls. Vad är det vi ser? En metafor för kvinnans finansiella fångenskap i äktenskapet: mannen är fri att gå, men kvinnan sjunker djupare för varje år, och har ingen chans att kliva upp och gå iväg. Eller är det en metafor för åldrandet, som förlamar våra kroppar mer och mer allt eftersom tiden går? Det är lockande att försöka hitta en förklaring i någon av de här banorna, men Beckett gör det svårare för oss. Solen är verkligen en brännande sol man måste skydda sig emot. Ett annat par, Shower eller Cooker (Schauer/Gucker på tyska?) har gått förbi, kommenterat kvinnans belägenhet och fnyst åt den. Åskådaren kan svårligen överföra pjäsen på mer vardagliga förhållanden, så vi får ta varje scen precis som den är.

Winnie, makalöst spelad av Yvonne Lombard, vaknar och somnar enligt sin ringande väckarklocka. Hon gör allt hon kan för att hålla rutinerna vid liv, för att få tiden att gå, och för att inte förlora hoppet. Gång på gång understryker hon sin glädje över de minsta detaljer i sin närhet. En ofta upprepad fras är 'Det är det jag tycker är så underbart!' med en glädje som ofta är tillkämpad och ibland brister. Hon bönfaller sin make om att lyssna på henne och svara henne, och när han ger henne det minsta svar utbrister hon i glädjeropet 'Detta är en lycklig dag! När den här dagen är slut kommer jag att kunna tänka tillbaka på den som en lycklig dag!' Endast flyktigt nämner Winnie saker som smärtar; det faktum att hon inte längre kan använda sina ben, eller sin egen smärta jämfört med sin makes (Willie, spelad av Åke Lundqvist).

I den sista akten är Winnie täckt med grus upp till hakan. Det är svårare att hålla humöret uppe, även om hon försökte förutspå den här situationen medan hon fortfarande hade sina armar och bröst fria. Hon ser sin väska, men kan inte plocka i och ur sina ägodelar längre. Hon rynkar ansiktet och räcker ut tungan för att inventera vad som finns kvar av hennes själv. Barmhärtigt nog verkar dagarna gå fortare nu. Willie har varit borta länge, men när han kommer fram är han uppklädd i frack, och kryper vacklande ut ur hålan där han bor. När han närmar sig Winnie blir hon först överlycklig, men också orolig. Slutet är mångtydigt.
Den liknelse jag ändå kan se är människans längtan till Gud, i Winnies längtan efter ett tecken från Willie. Han är fortfarande rörlig, och skulle kunna svara henne oftare, krypa fram och visa sig, kanske till och med gräva upp henne ur gruset. Men han är skröplig och lätt förvirrad, och inte mycket att hoppas på. Skulle hon kunna gräva upp sig själv? Något att fundera på länge efteråt.