måndag 27 mars 2017

Sula av Toni Morrison

Det är både Sula och Nel som är navet i Toni Morrisons bok, och deras mödrar och mormödrar är också stänidgt närvarande, såväl fysiskt som i hur minnet av dem driver flickornas handlingar in i vuxen ålder. Men boken börjar på två helt andra ställen, även om platsen är densamma: ett samhälle i bergen ovanför en mer bördig dal, med det ironiska namnet Bottom. I prologen rivs samhället och dess utmärkande platser. Därefter får vi läsa om Shadrack, en olycksalig figur bland de svarta människor som befolkar Bottom, och de grymma krigsminnen som får honom att instifta Suicide Day. Med boken färdigläst kan jag tycka att detta är distraktioner från det viktigaste, Nel och Sula, mödrarna och männen i deras liv. Bottom och de övriga människorna där vore värda en egen historia, och även om de hinner få liv på några av sidorna får det den redan korta boken att falla isär.

Toni Morrison kan som få andra beskriva scener där varje andetag, klänningsmodell och svängning på höften syns för läsaren. Inte bara det, utan miljöerna där de två skolflickorna tillsammans promenerar fram framstår som så spännande men farliga och framför allt oföränderliga som de gör för ungdomar i ett litet samhälle där allt har sin plats och ingen annan.

Handlingen utspelar sig under 1900-talets första decennier - 1927, 1937 och andra årtal blir rubriker för kapitlen. Kvinnorna som skall bli mödrar och mormödrar till Sula och Nel har olika bördor under dessa år, och närvaron och frånvaron av män i deras liv formar dem. Livet i Bottom kan vara mycket hårt mätt med våra mått, fast de uppväxande flickorna finner utmaningar och glädje i det, framför allt tack vare sin vänskap. Men tre mycket grymma dödsfall mot berättelsens mitt skiftar deras gemenskap till något annat.

Tio år senare kommer Sula tillbaka till Bottom, med en styrka från att ha studerat men utan fokus även om hon målmedvetet tar itu med saker som skapar misstänksamhet och skvaller i byn. Några intressanta partier visar hur rykten sprids och Sula blir en syndabock och ett hot med djävulska övertoner. På motsatt men liknande sätt påverkas byborna när de inte längre har Sula som varnande exempel. Dock är det här som bokens brister uppstår, då Morrison börjar förklara förhållanden alltför tydligt, och med för många ord istället för med hjälp av centrala scener. Knappt har jag hunnit fundera på varför Sula flyttar tillbaka till sin sömniga barndomsstad och skapar fiender åt höger och vänster, förrän boken berättar just det i övertydliga ordalag. Strax efter det genomgår Sula en egen kris som visserligen är fascinerande utvecklad men dåligt förankrad i allt som hänt tidigare.

Sula är Toni Morrisons andra roman, efter den gripande The Bluest Eye. I förordet skriver Morrison detaljerat om hur personerna och handlingen är uttänkta, och även om det är intressant kanske det var detta fokus som gjorde att vissa delar saknade liv när strukturen blev alltför synlig. Oavsett detta är historien om Nel och Sula och deras anmödrar intensiv och mycket läsvärd.

Fler böcker av Toni Morrison:
A Mercy
Home

fredag 24 mars 2017

Tom of Finland

Med kameran ser vi vad Touko ser: män, unga och äldre, i kostymer eller uniformer, manligt poserande eller avslappnande. Det är lätt att föreställa sig hur den skicklige tecknaren Touko fångar deras linjer, överdriver dem och ger dem styrka och lenhet i de homoerotiska fantasier som blev världskända under namnet Tom of Finland. Touko Laaksonen är löjtnat i Finlands armé under andra världskriget, och bland alla män med döden väntande när som helst var det lätt att med några ögonkast visa att man ville mötas bakom ett träd, i hemlighet.


Men tillbaka i hemstaden Kaarina efter kriget är det inte lika lätt. Homosexualitet är inte bara tabu bland machomännen, det är olagligt och straffbart. Touko och hans syster, också begåvade konstnär, arbetar på en reklamfirma, där vi får se den sexuella frigörelsen smyga sig in under personalfesterna. Men kärlek mellan män är fortfarande fel, och även systern tycker åtminstone till en början att Touko borde sluta med det där han gjorde under kriget. Ordningsmakten slår ned på männen som träffas för sex i stadsparken, bokstavligen, med batong, men de letar sig också in i Toukos bilder med svällande muskler och lemmar.


Filmen visar utvalda scener ur Toukos liv noggrant, med många fina detaljer som ger ledtrådar till Toukos och hans närståendes tankar och känslor. Men andra större skeenden, som säkert var problematiska även den, kliver den förbi utan kommentar. På 1970-talet bor Touko tillsammans med sin livspartner, den vackre dansaren Vipe, och hans teckningar gläder tittare över hela världen. När han blir bjuden till gayscenerna i Kalifornien och New York är stämningen hög och kontrasten mot Finland stor. Men en ny sjukdom som i hög grad slår mot homosexuella män tar alltfler liv och skapar en fientlig stämning mot gayvärlden. Finsk stoicism låter oss dock inte stanna vid smärtan då en älskad partner dör.


Det är inte bara sorgen som filmen glider över snabbt, utan även de mest explicita av verken som Tom of Finland blev känd för. Utställningen på Kulturhuset för fem år sedan visade veritabla labyrinter av lemmar inpassade i kroppsöppningar. Mer städade varianter skymtar i kameran; kort och otydligt i början, mer vågade bilder mot slutet av filmen. Mest givande är ändå enligt min mening att se på (de spelade) förlagorna ur verkligheten; aldrig exakt lika svällande, ofta mer personliga tack vare sina mindre (och helt normala) brister, uppfyllda av lust som de måste dölja till vardags men lyckligen kan leva ut bland gayvänner. Tom of Finlands erotiska hjältar är självsäkra, potenta och orädda och agerar i en parallell värld där ingen hånar eller straffar den homoerotiska lusten. Filmen Tom of Finland hyllar med rätta mannen som hyllade den erotiken med sina fint tecknade bilder.


tisdag 21 mars 2017

Odinsbarn av Siri Pettersen

När ungdomarna i de elva rikena fyllt femton år är det dags att träda fram inför Rådet för Riten. De flesta i byn ser fram emot att få besöka huvudstaden, klä upp sig i sina finaste kläder och kanske bli utvalda att tjäna Rådet. Hirka har inga finkläder, men ser fram emot Riten och vad den kan säga om henne, fastän hon också känner anledning att oroa sig. Det är ju så att hon inte kan famna - hon kan inte känna kraften från jorden i sin kropp, och det är ju just det som Riten handlar om. En annan orsak till oro börjar också bli tydligare: varför har hon ingen svans? Hennes far säger att vargen tog den när hon var liten, men redan i prologen har vi läsare fått veta något annat.

Siri Pettersen tecknar upp Hirkas värld från grunden med stor skicklighet. Från det som är viktigt i den unga flickans liv vidgas blicken; barndomsvännen Rime har varit i Rådets tjänst i tre år och har redan andra frågor och orosmoln att kämpa med. Hans mäktiga mormor Iluma sitter i Rådet, de tolv som styr hela världen sedan nästan tusen år tillbaka. På den tomma platsen efter sin far i Rådet ser Urd oroväckande list till att bli invald. Medan världen förklaras mer och mer förblir hans hemligheter och mål delvis oklara men med en otäck klang.

Bland ättlingarna, som de kallas, finns sägner om det som är farligt. De blinda kallas de som attackerade folket för tusen år sedan, och nu sägs de visa sig i skogarna igen. Minst lika fruktade och hatade är dock de av sorten som Hirka långsamt inser att hon är - odinsbarn, embling, menskr.

Ättlingarnas för oss annorlunda traditioner presenteras så att de blir förståeliga för en utomstående men fortfarande låter naturliga för dem som lever med dem. Siri Pettersen har hittat ett trivärdigt språk och ord för ting och händelser, och översättaren Ylva Kempe har lyckats väl med att ge samma flöde och känsla på svenska.

Boken Odinsbarn är också välskriven på det sättet att en läsare flyger igenom de över sexhundra sidorna, inte bara för att språket flyter lätt utan för att handlingen är så spännande. Det är inte konstruerade cliffhangers som gör att man vill läsa vidare, utan en önskan att få veta hur det skall gå. Den kraftiga urladdningen i bokens sista kapitel inte är slutet, utan en öppning för de följande böckerna i trilogin, som ser ut att kunna bli ännu mer omvälvande.

lördag 18 mars 2017

Armida Quartett i Konserthuset

Tack vare satsningen Rising Stars får unga begåvade musiker möjlighet att spela i flera europeiska konserthus - och vi får lyckan att höra dem. Den tysklandsbaserade stråkkvartetten Armida Quartet hör till senaste årets utvalda, och gästade även Stockholms Konserthus för en vacker konsert.

Joseph Haydns Stråkkvartett i D-dur op 33:6, en av de "ryska" kvartetterna, fick fin tyngd och dynamik i alla satserna när ensemblen spelade den. Därefter följde ett verk beställt av European Concert Hall Organisation för Rising Stars, som fick urpremiär med kvartetten i höstas, nämligen Tiefenrausch av den serbiske kompositören Marko Nikodijevic. Verktiteln betecknar tillstånd man kan uppleva under dykning; eufori, förvirring, klaustrofobi, tunnelseende, hallucinationer och i värsta fall döden, och detta var lätt att uttyda ur musiken om man ville. Mellan ett inledande stillsamt bubblande till slutets skeva, skärande ljud stegrades musiken i partier av olika, men hela tiden påträngande karaktär: hetsande, orolig, desperat, men alltid sammahållen i stämmorna; inget kaos i instrumenteringen. Allt som allt en omtumlande upplevelse.

Efter paus övervägde istället skönheten: Stråkkvartett i F-dur op 59:1 av Ludwig van Beethoven. Armida Quartett gav musiken en mjukhet som lade den på en nivå liknande Haydn-kvartetten, men det håller jag för gott: gör inte Haydn för lätt, gör inte Beethoven för tung. Litet tråkigare var de små falska tonerna som smög sin in bland fiolerna ibland, men de hördes ytterst sällan. Musikerna var genomgående väl samspelta med en fin klang och en god balans mellan precision och inlevelse. Som extranummer fick vi den första kontrapunkten ur en fuga av Bach, vilket blev ytterligare ett fint bevis på hur samtrimmade Armida Quartett är. Jag önskar dem all lycka och hör dem gärna fler gånger i Konserthuset.


torsdag 16 mars 2017

The Story of the Lost Child av Elena Ferrante

  Hur framgångsrik Elena än blir slutar hon aldrig mäta sig mot barndomsvännen Lila, hon som aldrig fick samma chanser som Elena men skapade ett eget rike i de slitna kvarteren. Men nu börjar Elena skaka sig loss från sin raka bana, den där hon gifte sig med sin snälle men tråkige pojkvän och, delvis hjälpt av hans familj, publicerade böcker och artiklar med ämnen i samklang med tidsandan; feminism och politik, på 60- och 70-talet. Att lämna sin familj för den stilige Nino Sarratore måste kittla på så många sätt: han är gift, han har barn med ytterligare en kvinna, han är Elenas barndomsförälskelse - och han var Lilas hemlige älskare under hennes första år som gift. Skall Elena lyckas skapa en ny form av förhållande enligt den nya tiden, skall hon lyckas skapa något nytt och äkta, det där som Lila tycks lyckas med utan ansträngning?

De svartsjukescener och fysiska urladdningar som nu tar plats i Elenas liv är så annorlunda mot det behärskade liv hon levt tills nu. Håller hon på att bli lika känslostyrd och ilsken som sin mamma? Nej, modern överträffar henne fortfarande i galna anklagelser och vredesutbrott.

I mina ögon är det ändå ett uttryck för säkerhet och tro på sig själv när Elena, inte i triumf utan av nödtvång, flyttar tillbaka till de gamla kvarteren från barndomen, och till och med flyttar in i lägenheten ovanpå Lila och hennes familj. Men jämförelserna med Lila bubblar upp ändå, och tar ny form när de båda kvinnorna får var sin dotter ungefär samtidigt: Elena börjar oroa sig för att hennes dotter inte är lika intelligent och framåt som Lilas dotter.

Som läsare av någon annans liv är det ofta lätt att tänka att personerna borde gjort annorlunda, inte låtit sig påverkas så mycket av en annan och hennes åsikter. Men i Elena Ferrantes böcker har Lila och Elena knutits så hårt till varandra att varje skiftning i förhållandet mellan dem känns. och likaså att bandet är för evigt. Lila har ofta hjälpt Elena, och fortsätter att göra det, men kan också rycka undan mattan under Elenas fötter med bara några ord. Utan att explicit söka makt eller respekt är Lila den man talar om i kvarteren, som en som egentligen styr allt och driver de lokala gangsterbröderna till vansinne. Men Lila, som alltid verkat stark och målmedveten, önskar bara att utplåna sig själv ur världen.

Jag har aldrig velat läsa böckerna som en berättelse om två sidor av samma kvinna, utan just som det står; två väninnor. Känslan av konkurrens, jämförelse och misslyckande är så stark och äkta, liksom de varierande uttrycken av vänskap och fiendskap. Så inkonsistent är vänskap, och så sammansatta är också de två personligheterna, Lila och Elena. Men ibland undrar jag ändå om inte bilden av Lila är en fantombild, Elenas motsats, överdriven till mytiska proportioner men samtidigt mycket jordnära och imperfekt. Dessutom: när Elena Ferrante väljer att vara anonym som författare följer hon Lilas exempel, inte bokens Elena som vill göra sig ett namn och bli ihågkommen. Men den tolkningen betyder ingenting, för det stora med bokserien är att den berättar om två komplexa liv och en komplicerad vänskap under en lång och växlande tid, med insikt och skärpa som är ovanlig och livsviktig.

*** Spoiler ***

På de två sista sidorna händer något som Elena först, som vanligt, tänker sig vara ännu ett sätt av Lila att dirigera hela hennes liv från avstånd. Men så tänker Elena att det kanske tvärtom var något Lila gjorde för att visa att hon älskar Elena. Det lilla fröet av kärlek var en så vacker motsats till alla invecklade misstankar under hela bokens gång, att det gjorde mycket gott att läsa.

Fler böcker av Elena Ferrante:
 My Brilliant Friend
The Story of a New Name
Those Who Leave and Those Who Stay

måndag 13 mars 2017

God's War av Kameron Hurley

Kriget har pågått i sekler. Det sägs att hatet mot Den Andre är starkare då den andre är lik en själv, och så är fallet med Nasheen och Chenja. Båda länderna praktiserar varsin variant av islam, även om det aldrig sägs rent ut utan visas genom närvaron av moskéer, böenutropare och de dagliga bönerna. De små skillnaderna i religionstolkningen har förstärkts genom hur de båda länderna utövar kriget. I Nasheen där alla sextonåriga pojkar skickas till fronten, varifrån de kommer hem vid fyrtio års ålder eller i en liksäck, har de kvarvarande kvinnorna tagit över alla officiella och inofficiella poster i samhället. I Chenja stannar tillräckligt många män kvar för att ta sig tjugo-trettio fruar och upprätthålla ett samhälle där kvinnor är underordnade.

Boken låter från första meningen sina huvudpersoner skära, svära och spotta sig igenom brutala förhållanden med en nonchalans som jag vanligen ogillar. Men mycket snart står det klart att våldsamheten och jämnmodet inför den är en följd av kriget som pågår på ett okänt avstånd. Medicinska framsteg har gjort kroppsdelar och hela människor reparabla, utbytbara, och också värdelösa i sig själva. Det som gäller för de flesta är att hanka sig fram genom att sälja organ eller hyra ut sin kropp som fabriksarbetare, boxare eller lejd mördare.

Ett mycket spännande inslag i berättelsen är det genomgående användandet av insekter; till mat, drivmedel, gift, medicin, rörliga bilder, belysning, kommunikation, vapen och filter mot vapen. Det är en intressant utveckling av trender vi kan se idag, och ett bra sätt att normalisera användandet för dem som liksom jag fortfarande äcklas en aning av tanken. Här kontrolleras insekterna av specialbegåvade personer som kallas magiker, ett fint sätt att säga att tekniken inte är vetenskapligt analyserad utan sker på känn (men likväl med stor precision).

Planeten Umayma terraformades, inte helt vällyckat, och koloniserades av människor från "månarna". Tillresta gäster från andra planeter kallas aliens, men mellan raderna kan utläsas att de är ljushyllta människor från planeter koloniserade av kristna, och även de domineras av krig som pågått i generationer. Nu tycks det dock finnas en chans att avsluta kriget på Umayma en gång för alla, menar Nasheens drottning, och sänder huvudpersonen Nyx och hennes team på jakt efter en av dessa fascinerande aliens som bär på gåtans lösning.

Nyx är ingen bra person. I första kapitlet förför hon en dålig boxare för att komma åt och skära huvudet av hennes bror, en desertör från kriget. Just det går att ursäkta med att brodern bär på en smitta som skulle utplåna hela städer, men allteftersom handlingen fortskrider framgår det att Nyx begått gräsliga mord och tortyr både under och efter sin tid som yrkesmördare i drottningens tjänst - bel dame, som de kallas. Vad driver henne, mer än en vilja att överleva och tjäna pengar, och hämnas oförrätter? Den enda dröm om ett stillsamt liv vid havet hon uttalat var en lögn, stulen även den.

Det är ett tecken på författarens skicklighet att lusten att läsa vidare är så stark trots motvinden i form av en motbjudande handling och osympatiska karaktärer. Men just karaktärerna är så väl skildrade att de fasinerar. I Nyx team finns Rhys, en ung mörkhyad man som deserterat från Chenja. Inte heller han är någon god människa, vilket han är medveten om, hur mycket han än ber för att underkasta sig Guds vilja. Att han brottas med sitt första stora svek och sina dagliga kompromisser hindrar att hans religiöst grundade motvilja mot Nasheens kvinnodominerade samhälle inte blir stereotyp.

Och så många laster och fördomar blandas på Nasheens gator och i Nyx team att alla medlemmar bär på någon börda och någon hemlighet inför de andra. Du kan bli hatad, misshandlad och mördad av olika grupper för att du är homosexuell, prostituerad, från Chenja, eller hamnskiftare, men det kan också vara det som räddar dig och ditt team. Det är Kameron Hurleys styrka att alla dessa svagheter och självtvivel framstår som lika relevanta som de konspirationer och strider på liv och död som håller bokens tempo högt från början till slut. Hon kan också finkänsligt teckna den lilla antydan till kärlek som förvirrar Nyx och Rhys, den ena härdad av sin bakgrund och den andre av sin religion; den svårfångade känslan av att känna sig lugn intill den andra är något ovanligt för dem båda två.

Världen som Hurley målar upp i sand och blod är hård och hopplös, men jag vill ändå läsa vidare i trilogin för att veta hur det går för de mångdubbelt trasiga människorna.

lördag 11 mars 2017

A Cure For Wellness

Gore Verbinskis film A Cure For Wellness rör sig över flera av skräckfilmesgenrens underområden. Den startar i krass samtid och girighet; i ett styrelserum högt över Manhattans gator pressas den unge Lockhart till att acceptera ett underligt uppdrag, för att inte utlämnas till finansinspektionen och förlora sin karriär och fotfästet på väg upp.



Det kan läsas som både sunt och olycksbådande att Pembroke, mannen han sänds för att hämta tillbaka från en utökad vistelse på ett centraleuropeiskt spa, har skickat ett brev där han talar om att han ser sanningen och vägrar att återvända. Väl ankommen till slottet som inhyser kuranläggningen ringer varningsklockorna ljudligt: på 1800-talet brändes slottet ned av byborna i dalen nedanför; hatet mot spats inneboende finns kvar; taxichauffören berättar att han aldrig skjutsar någon ifrån, bara till slottet; de lekande spagästerna i parken är så idylliska att det är kusligt - åh, nej, skriv inte under det där papperet i receptionen utan att läsa!


Att hämta Pembroke tar inte tjugo minuter som Lockhart trodde. En ung man som kommer på besök men tvingas att stanna mycket längre är en känd historia, men Lockharts vistelse inramas av mycket mer tvång och underligheter än i Thomas Manns Bergtagen, som en sällsynt slarvig anställd just börjat läsa. Verbinski tar tillvara på varje möjlighet att gjuta krypande obehag i de udda situationerna bland tandsamlingar och ångbadens tegelväggar i den vackra men ödesmättade byggnaden. Inskjutna scener i Lockharts sökande efter Pembroke ger associationer till andra filmer med en opålitlig berättare, som Shutter Island och Jacobs Inferno, och även förebuden om olycka i Don't Look Now. Detta är inte alls något dåligt, utan hör till mina favoritaspekter av filmen.


Skräck av mer äcklig och påtaglig karaktär börjar slingra sig in i scenerna i form av ålar, stora och välnärda, som dyker upp och försvinner i de många vattensamlingarna i slottet. Lockharts försök att lämna slottet eller åtminstone ta reda på vad som händer där skruvar honom ännu djupare in i sjukhusdirektör Dr. Volmers våld. Konspirationen går längre och djupare än vad som borde vara rimligt - eller är den så överraskande? Ledtrådarna fanns där tydligt från första början, och fastän de tråcklas ihop aningen övertydligt på slutet och inget egentligen överraskar, är jag glad att filmen följer sin tråd till slut. Och därtill ett slut av magnifikt gotiska mått, med ett överdåd av dolda planer, ödestro och symbolism.


Huvudpersonen Lockhart (Dane DeHaan) och den mystiska unga kvinnan Hannan (Mia Goth) spelas med fin förvirring och skönt sjuklig blekhet, bland de stelt leende och korrekta vårdarna. En rolig detalj är att i två av de många välspelade birollerna återfinns de svenska skådespelarna Tomas Norström och Magnus Krepper. Mest imponerande är Jason Isaacs som den allvetande föreståndaren; han är en suverän skådespelare som kan vara demonisk på gränsen till vansinne utan att förlora trovärdigheten. Tack vare honom behåller filmen fokus även när handlingen spiller över alla gränser.