söndag 22 april 2018

After Game i Konserthuset

Musik till datorspel är ofta mycket välkomponerad, och kan vara fin att lyssna till med större koncentrationnär man inte spelar. Den skicklige pianisten Jacob Karlzon satte sig vid en vit flygel i Grünewaldsalen och spelade en lång rad stycken från datorspel, känsligt och inlevelsefullt. En vacker melodi följde på en annan, vissa av dem stilla och nästan bräckliga, andra med stora, rika harmonier från flygeln understött av ljudeffekter designade av Lars Nilsson (Nilento).

På den vita flygeln projicerades videokonst av den kunniga videokonstnären Anna Boberg (Bopa). Över den begränsade ytan rörde sig abstrakta mönster, naturscener eller bilder från stadsmiljö, ibland samma bild över hela flygeln, ibland olika på pianokroppen och på flygelvingen. Utan att prickar, stjärnbilder eller löv rörde sig i takt med musiken var samklangen perfekt.

För någon som spelat datorspelen i fråga lär konserten ha rört vid många minnen, men också för mig som inte gjort det var musiken och det visuella en fantastisk upplevelse.




Lista över musiken som spelades:
  • Gustavo Santaolalla Musik ur The Last of Us
  • Inon Zur Musik ur Fallout 4
  • Austin Wintory Musik ur Journey
  • Koji Kondo Musik ur The Legend of Zelda: Ocarina of Time
  • Jeremy Soule Musik ur The Elder Scrolls III: Morrowind
  • Matt Uelmen Musik ur Diablo
  • Bobby Tahouri Musik ur Rise of the Tomb Raider
  • Ari Pulkkinen Musik ur Trine 2
  • Bill Elm/Woody Jackson Musik ur Red Dead Redemption
  • Jesper Kyd Jakobson Musik ur Assassin’s Creed
  • Kow Otani Musik ur Shadow of the Colossus
  • Kärtsy Hatakka/Kimmo Kajasto Musik ur Max Payne
  • Jason Hayes/Mike Patti/Glenn Stafford/Neal Acree Musik ur StarCraft II: Legacy of the Void
  • Adam Skorupa/Krzysztof Wierzynkiewicz/Marcin Przybylowicz Musik ur The Witcher 2: Assassins of Kings
  • Ludvig Forssell/Justin Burnett/Daniel James Musik ur Metal Gear Solid V: The Phantom Pain

fredag 20 april 2018

Ready Player One

Även när grafiken var skruttig på 80-talet var det spännande att spela dataspel. Nu är grafiken mycket bättre, och år 2045 kommer den att vara så mycket bättre att man hellre vill leva i den virtuella världen OASIS än i den verkliga. Det beror förstås också på att livet på jorden är smutsigt och hårt för de flesta, men i OASIS kan man se ut som man vill och leva sitt drömliv på Minecraftplaneten, Hogwartsplaneten eller vilken värld som bäst motsvarar ens drömmar.


OASIS är (i stort sett) en enda mans skapelse, James Halliday, och när han dog testamenterade han hela kontrollen till den som löser ett antal problem och hittar de tre nycklarna han gömt i OASIS. Åren har gått och ingen har lyckats vinna de arrangerade tävlingarna och hitta ens den första nyckeln. Eftersom kontrollen över OASIS är ett mångtriljongeschäft som kommer att hålla i åratal framöver, har det bildats bolag som skickar in arméer av dataspelare i OASIS för att tävla med de många enskilda tävlare som hoppas på att vinna en väg ut ur slummen.



En av dem är Wade Watts, som gärna lämnar sin trailerpark för att tävla i OASIS. Till den regelbundna racertävlingen/hinderbanan genom New York kommer alla seriösa gunters - egg hunters. Wade känner igen Art3mis, den coola gamern som alla talar om! Litet småsnack i farten och Wade har förlorat sitt hjärta till Art3mis. Men de är fortfarande konkurrenter i tävlingen - eller? Art3mis vill jaga ensam, men Wade har en grupp vänner för gemensamt stöd vid verkliga problem; Daito, Sho och Aech. Det är bra, till och med livsnödvändigt, när storbolaget IOI upptäcker att ungdomarna är farliga konkurrenter om slutpriset.


Filmen Ready Player One har stuvat om en del från förlagan, boken med samma namn, med hjälp av författaren Ernest Cline som här varit med och skrivit manus. Tävlingens fokus är fortfarande på James Halliday själv och hans 80-talsnostalgi - ett smart knep för att få oss med minnen av 1980-talet att känna våra nostalgisträngar vibrera. Men CGI:n i filmen är inte begränsad till 80-talsestetik, utan är smart och slick, uppdaterad för 2018 och med många snabba inlån från ikoniska filmer och serier som Tillbaka Till Framtiden, TRON och Battlestar Galactica. På ett diskotek i den virtuella världen går en snygg dansscen i viktlöshet över i en intensiv fight mot fiender i alla vinklar. I den verkliga världen är biljakterna inte lika tjusiga, men nog så farliga.


När filmen går mot sitt slut och scenerna av "belöna hjälten" och "folkets jubel" blir så många att det blir litet pinsamt, kan man påminna sig om att det är ytterligare en blinkning till 80-talet när det var standard (tänk slutscenerna i Ghostbusters). Ready Player One berättar i förbifarten om en värld som är ganska grym, men är övervägande en underhållningsfilm med mycket familjevänlig action och humor, och som sådan är den riktigt bra.

torsdag 19 april 2018

Frankenstein med Teater Barbara på Playhouse Teater

Det är tvåhundra år sedan den gavs ut, den bok som kallas den första science fiction-romanen: Frankenstein av Mary Shelley. Det är bra att det uppmärksammas så mycket som möjligt, för berättelsen har mycket att säga oss än idag! Teater Barbara har valt att sätta upp den som en pjäs, spelad av fem personer vilket räcker gott och väl.


Den unge Victor Frankenstein (Tomas Åhnstrand) hänger sig redan tidigt åt vetenskapen; studerar och experimenterar på egen hand. Samtidigt växer kärleken till fostersystern Elizabeth (Happy Jankell) fram. Kärleken till vetenskapen driver honom dock till Geneve och alltmer vågade experiment; av kroppsdelar från nyligen döda syr han ihop en ny människovarelse, som får liv tack vare elektriciteten från ett blixtnedslag!


En del av skådespelarna på scenen gör goda insatser, men den överhängande känslan är att scenerna spelas fram pliktskyldigt, som att allt skall visas upp utan nödvändiga nyanser i spelet. Det efterlängtade brottet mot det är monstret (Johan Ehn) som väcks till liv, ett liv han inte har bett om men nu har att förhålla sig till. Rörelserna i den svårkontrollerade kroppen visar hans tvekan och på samma gång längtan efter att bli en del av det runt omkring honom. Men han ser hemsk ut, skrämmer andra och utplånar liv för att han inte kan hantera sina känslor och sin styrka! När han äntligen får ro att lyssna och samtala med en blind man som inte skräms utvecklar monstret snabbt djupare förståelse för världen - och för att han själv inte har en plats i den.


Tragiken övergår i ännu mer fasa när monstrets fortsatta dåd driver Doktor Frankenstein till att vilja utplåna sin egen skapelse - ja, han började ångra sitt verk så snart det hade skett. Spänningen stiger medan den till synes oundvikliga katastrofen rycker närmare. Scenrummet är spännande och används väl, och förlåter en del av stelheten i det fortsatta spelet, och i de sista scenerna går det att leva sig in i skräcken och våndan hos både offer och förövare.


Länk till Playhouse Teaters sida om Frankenstein

tisdag 17 april 2018

At the Mouth of the River of Bees av Kij Johnson

Kij Johnson är mycket bra på att förmedla en känsla av platsen där hennes berättelser utspelar sig. Det är inte så att miljöskildringarna tar stor plats, utan platsernas egenskaper tar form i hur huvudpersonerna handlar och tänker. Det blir särskilt gynnsamt i de många novellerna med fantastik-inslag, som utspelar sig på andra planeter eller i vår värld men där ovanliga saker sker. Det annorlunda har format människorna (eller i flera fall djuren) men vad de gör och känner går ändå att relatera till, för Kij Johnson gör det förståeligt.

Först tyckte jag att magin kom in för lättvindigt i handlingen, och hade önskat att den krävt mer av huvudpersonerna. Men i den andra novellen, den ganska långa Fox Magic, stod det klart att det som intresserade såväl författaren som mig var det liv som levdes i rummet som magin, helt konkret, hade byggt. The Horse Raiders berättar en grym historia om en familj av hästuppfödare som överfalls och rånas på sina hästar. I bakgrunden finns en motsättning mellan de nomadiska uppfödarna och ett begynnande imperium vilket balanserar mellan expansion och kollaps, men allt är färgat av att det händer på en planet som roterar ytterst långsamt kring sin axel.

We travel as we need while Ping moves under us. It does this slowly, taking a lifetime to move from Night so far to the west, past Dawn and n'dau into Noon, where it is said that stones explode from the heat, and the air can melt flesh from bones.

En del berättelser är bara några sidor långa, andra spänner över ett trettiotal sidor. Alla historier intresserar mig inte lika mycket, men jag vet att det jag inte gillar kan vara just vad någon annan  älskar. Det är ändå en givande upplevelse att låta sig föras bort av Kij Johnsons fantasi i novellsamlingen At the Mouth of the River of Bees.

Fler böcker av Kij Johnson:
Fudoki
The Dream-Quest of Vellitt Boe

söndag 15 april 2018

Three Billboards Outside Ebbing, Missouri

Ebbing är en liten stad där alla känner varandra, eller åtminstone känner till varandra. Många känner till Mildred Hayes, sedan hennes dotter våldtogs och mördades för inte ens ett år sedan. Mordet var brutalt och fruktansvärt, och är fortfarande inte uppklarat. Vad gör polisen? Trakasserar svarta i häktet - det gör åtminstone hetsporren Dixon på den lilla polisstationen. Var skall Mildred kunna klaga och överklaga när de lokala poliserna stöttar varandra? Istället betalar hon för att klistra upp ett aggressivt påstående om polischefens flathet på tre reklamtavlor nära huset, längs den nästan övergivna vägsträcka där dottern mördades.


I en småstad finns en dynamik av sympatiflöden och valda sidor som har inverkan på allas liv. Polischefen Willoughby har folkets sympati för att han är hygglig, och för att han är döende i cancer. Att Mildred pekar ut honom gör henne till busen i dramat. Att hon dessutom är konfrontativ och följer upp med fler aggressioner utanför vad som är lagligt gör henne svårare att okritiskt sympatisera med, även för oss i biopubliken som inte är bundna till Ebbings tankebanor.


Dessutom triggar reklamtavlorna raseriutbrott hos nämnde Dixon, och andra händelser trappar upp Mildreds ilskna gensvar, så att inbördeskriget ser ut att kunna pågå för alltid utanför all kontroll. Filmen visar hur många som blir påverkade på var sina sätt av vad som händer genom de trovärdiga bifigurerna som får ta sin plats i dramat: exmaken Charlie, hans nya flickvän, den kortväxte James, och inte minst killen som hyr ut tavlorna och Mildreds son Robbie.


Det är verkligt uppfriskande, och mycket mer intressant, att se en film där ingen enbart är god eller ond. Även när Mildred går över gränsen förstår man vad som driver henne, och den förståelsen kan man också känna för poliserna som står emot henne, fastän man själv kan tänka att man aldrig skulle handlat på samma sätt. Kanske finns det ingen riktig elakhet i Ebbing, kanske var det en ren ondska från någon annanstans som körde igenom staden, krossade Mildreds dotter och försvann igen. Men märk ändå att rättvisa och neutralitet inte råder i Ebbing när personliga åsikter och vendettor från polis och samhälle tar allt större plats.


Det är många scener i Three Billboards Outside Ebbing, Missouri som är våldsamma och säkert är obehagliga för tittare, även om filmen inte frossar i våld och smärta. Men många scener är också roliga, extra roliga mitt i det brutala, och alla skådespelarinsatser är så klockrena att varje scen blir ytterst trovärdig. Nyanserna i persongalleriet, handlingen och regin gör Three Billboards Outside Ebbing, Missouri till en film av det slaget jag vill se mycket mer av.

fredag 13 april 2018

Georg Riedels Secret Song på Fasching

Den genialiske sångmakaren Georg Riedel ger oss ännu nya sköna toner och melodier. Häromåret vid en session på Musikhögskolan hittade han inte sina gamla noter så han skrev några nya låtar, det var enklare. Sedan blev han förkyld, så då skrev han 12-14 låtar till! Nu står han på Faschings scen och berättar det för oss, tillsammans med de lyckliga utvalda musikerna som spelar hans musik: Pär-Ola Landin (bas), Adam Forkelid (piano), Jon Fält (trummor), Mattias Ståhl (vibrafon) och Fredrik Ljungkvist (klarinett och sax). De börjar med Après-Midi Solitaire, som låter just som dess kompositör beskriver den: som en fransk svartvit film, litet nostalgisk. Nästa låt, Spectaculous, är inspirerad av afrikansk musik och av alla barnvisor den gode mannen skrivit, och ja, det är en sago-lik melodi som man gärna skulle vilja skutta och sjunga en historia till!


"Jag bryr mig inte om trender längre, det har jag gjort alldeles för mycket" säger Georg Riedel, infogar två anekdoter om snorkiga konstmusiker vilka dock inte avskräckt honom från klassisk musik, och ger oss tre gränsöverskridande stycken i rad: Strange Intermission, Béla-Béla (som hyllar Béla Bartók) och Secret Song. Särskilt de två sistnämnda är underbart melodiska och fulla av vackra harmonier.

Så kommer Irregular Yiddish Dancing, efter en tillbakablick till spelningar på Nalen då Georg Riedel och Arne Domnérus ibland spelade låtar i 5/4-takt för att se hur folk skulle dansa till det! (Vals, försökte många.) Liksom Spectaculous låter Irregular Yiddish Dancing som om den skulle gå i 5/4-takt även när de inte gör det, och väcker verkligen lusten att dansa litet ostrukturerat med sin uppmuntrande melodi.

Jeu Douloureux är en soloutflykt (med komp) för vibrafon, en mjuk bit inspirerad av Gary Burton och Modern Jazz Quartet. Efter den busiga, liksom tickande hyllningen till minsta barnbarnet, Sonjalein, blir det först paus och sedan mer vibbra: tillsammans med Mattias Ståhl och Jon Fält tar Georg Riedel själv plats på scenen, bakom ståbasen, och spelar låtarna Loneliness och I Grannkommunens Källarvåning, en tonsättning av en dikt av Kristina Lugn. De är båda mycket fina och måleriska.

Så återkommer de övriga musikerna och spelar On and on and, en lekfull låt inspirerad av folkmusik och klezmer. Sedan följer Prayer, som kompositören själv varnar för att den kan vara argsint, men jag tycker att den även i de mest intensiva partierna har mjukhet och skönhet. Nästa låt, Suddenly, startar och slutar med kontrollerat kaos, och har däremellan ett litet jobbigt parti med okontrollerat kaos. Allt lugnar dock ned sig i sista låten, en fin vaggvisa i countryton, The Lone Ranger. Och så har de spelat hela skivan från början till slut, men publiken vill ju ha mer! Så vi får en ny variant av Sonjalein, och kan vara riktigt nöjda med kvällens fina musik.

torsdag 12 april 2018

Lucifer, Devil in the Gateway av Mike Carey

Ah, att driva en pianobar i Los Angeles - sitta vid en flygel och spela melodier som lockar fram gamla minnen. Det är inte bara min dröm utan även Lucifers dröm. Han lämnade tronen som Helvetets härskare i Neil Gaimans Sandman, och vad han tog sig för efter det beskrivs i serieberättelserna om Lucifer, med historier skrivna av Mike Carey och illustrerade av olika begåvade konstnärer. De gavs först ut i form av serietidningar vilka senare hamnat i olika samlingsvolymer.

Den första volymen, Lucifer, Devil in the Gateway, börjar med historien The Morningstar Option. Den är vackert och måleriskt illustrerad av Scott Hampton, som skickligt disponerar såväl enskilda rutor som hela boksidan. Berättarrösten, dialoger och bilder samverkar till att skapa ett serieäventyr av högsta kvalitet.

Vi rör oss i en värld av gudar och varelser med stora krafter. I dylika berättelser kan det lätt verka slumpmässigt vem som vinner i de megastora fighterna - stjärnstopp! Här kan vi se att Lucifer har stora krafter, men också är begränsad i sina handlingar, och på samma sätt har hans motståndare andra stora krafter och andra begränsningar, vilket gör att strider kräver både eftertanke och aggression och då blir mer intressanta än rena fysiska urladdningar.

Något som kan vara minst lika irriterande som rutinartade holmgångar är stereotypen av en hjälte (i detta fall antihjälte) som är nonchalant med sin styrka och blasérad över allt hen varit med om. Den Lucifer vi möter hänfaller inte åt det, utan hans distanserade, luttrade karaktär är trovärdig i val och handlingar. Nej, han är ingen räddare i nöden utan i första och sista hand bara intresserad av att hjälpa sig själv. På vägen kan det hända att han hjälper någon människa, men det är inte hans mål.


Lucifers mål är något större än vad vi hinner se i den första samlingsvolymen, men i de enskilda äventyren läggs grunden för den stora plan han har. De 150 sidorna i Lucifer, Devil in the Gateway gör mycket för att rita upp de stora linjerna och locka till att läsa vidare i de följande tio volymerna.

Fler böcker av M.R. Carey:
The Girl with all the Gifts
Fellside
The Boy on the Bridge