måndag 21 augusti 2017

The Dark Tower

Landet är kargt, striden är redan över, och den ena sidan är i det närmaste utplånad. Revolvermannen och hans far försöker hålla ställningarna, men beslutsamheten börjar falna hos den yngre mannen. När Mannen I Svart släntrar emot dem försvinner det sista av deras tur. Revolvermannen står emot hans förmåga att döda med en befallning, men berövad sin far slår uppgivenheten rot hos honom. Han har en viktig uppgift, viktig för hela universum och alla världar som finns i det, men han börjar tappa orken.


Pojken Jake drömmer varje natt om Revolvermannen, och om Mannen I Svart och de obegripliga men onda saker han håller på med. Drömmarna är verkliga för Jake, till den grad att hans mor och styvfar oroar sig för att han har problem och skickar honom till en psykolog. Samtidigt skakas hela planeten regelbundet av jordbävningar, något som korresponderar mot de mystiska och plågsamma experiment Jake ser Mannen I Svart utföra. Det är svåra tider på flera plan, och inledningen till filmen The Dark Tower känns dyster. När Jake börjar se de onda varelserna från sina drömmar på New Yorks gator och till och med i sitt eget hem, hittar han som tur var en ledtråd som för honom till - den dammiga världen han sett i sina drömmar.


Där andra actionfilmer tar över två timmar på sig för sina världsbyggen och fightscener klockar The Dark Tower in på dryga halvannan timmen. Inte behövs det mer förklaringar än vad som motvilligt ges av Roland, Revolvermannen, när Jake hittar honom. De rör sig genom en värld i spillror, där vi kan se rester av något som liknar vår värld - ett nöjesfält med den pigga skylten PENNYWISE rostig och överväxt! Människor lever primitivt, i skräck för Mannen I Svart och hans otäcka, övernaturligt smidiga jägare. Även i New York finns portaler och dörrar bakom vilka halv-mänskliga varelser underhåller sig med hemlighetsfulla nöjen.


Besvikelsen över filmen The Dark Tower har varit stor på många håll, då man väntat sig en berättelse lika episk som den Stephen King bladat ut med ojämna mellanrum under trettiofem års tid. En filmatisering som missförstår har man all rätt att ogilla som älskare av böckerna den bygger på. Då jag själv inte minns så mycket av den enda boken i serien som jag läste för trettio år sedan tar jag filmen som ett fristående verk och gillar det jag ser. Miljöerna, aktörerna och verktygen är olika från värld till värld, och alla agerar trovärdigt efter sina egna övertygelser. Men visst går slutuppgörelsen för snabbt och enkelt för två män som säkert jagat varandra under decennier, så vare sig filmen var tänkt som första delen av flera eller som det enda monumentet över en åtta böcker lång serie haltar slutet. Men besöken i de andra världarna var tillräckligt spännande för en kväll i biomörkret.


lördag 19 augusti 2017

Rival Sons på Gröna Lund

Det är inte ens ett halvår sedan Rival Sons spelade i Sverige sist, men både vi i publiken och bandet är glada över att de är tillbaka igen. De är perfekt samspelta, och det är inte bara tack vare att Gröna Lund är näst sista stoppet på årets turné, utan för att de är skickliga musiker som menar allvar med vad de spelar och sjunger. Ljudet på Gröna Lunds stora utomhusscen är också välbalanserat, och alla insatser hörs som de skall utan skrammel eller burkighet.


Hollow Bones Pt. 1 är en lika bra inledningslåt som förra gången, följd av Electric Man. Rival Sons rock är tung och melodisk, och trycket är högt från början till slut. Den här gången spelar de också den fantastiska Pressure And Time, som blänker till som en modern Led Zeppelin-låt. Memphis Sun svänger av blueskänsla, och när tempot går ned i Where I've Been blir intensiteten desto större.

Jay Buchanan är en suverän sångare, men schysst nog får publiken sjunga med i de inbjudande ordlösa slingorna som lockar så mycket i till exempel Torture, och än en gång fortsätter allsången ett bra tag efter att låten är slut. Soul, Open My Eyes och Hollow Bones Pt. 2 har mer själ och hjärta än de flesta industripoplåtar som etiketteras som soul, och Buchanans mellansnack om äkthet fördjupar budskapet. Keep On Swinging blir den upplyftande avslutningen på ännu en stark konsert med Rival Sons.


fredag 18 augusti 2017

Bowie In Berlin på Stockholms Kulturfestival

Det är ett tecken på hur gediget musikaliska David Bowies låtar är när man kan arrangera om och framföra dem i nya versioner som trollbinder lyssnaren. När dirigenten och arrangören Hans Ek fördjupade sig i de genialiska plattorna från Berlin-tiden i slutet av 1970-talet plockade han också med musik från samma område i tid och rum, och det gör gott för själen att få höra detta en fin sommarkväll på Gustav Adolfs torg, framfört av Sveriges Radios Symfoniorkester, kören Zero8 och sångarna Magnus Carlson, Moto Boy och Jennie Abrahamson.


 Konserten startar som ett hav av klanger, där låtar och sång ibland stiger upp ur de orkestrala arrangemangen. Musiken kommer då inte helt till sin rätt; varken orkestern eller sångarna når riktigt ut från utomhusscenen, förrän i den vackra duetten Word on a Wing som Jennie Abrahamson och Magnus Carlson framför.

Så kommer tåget, Trans Europe Express, i en underbar analog version av syntmästerverket och med den vers om Iggy Pop och David Bowie som upphovsmännen utelämnade på konserten för ett år sedan. Strax därpå delar alla tre sångarna på Heroes, med ett pågående crescendo som ökar både intensitet och fokus. Flera stora låtar följer; Ashes To Ashes, och Passenger sjungen av en drömmande Moto Boy med sin klara fina röst.

Även andra tidsperioder får höras på konserten; Black Star från sista skivan, och This Is Not America sagolikt sjungen av Jennie Abrahamson. Allra sist återvänder vi till Berlin tillsammans med den åldrade Bowie i Where Are We Now, lika vemodig som originalet även i den magnifika orkestertappningen.

onsdag 16 augusti 2017

WorldCon 2017, söndagen

Som första punkt på aktiviteterna den sista dagen valde jag intervjun med hedersgästen Walter Jon Williams. Det betydde tyvärr att jag missade presentationen av John-Henri Holmberg, mannen som gjort så mycket för science fiction i Sverige, vilket är dubbelt sorgligt eftersom han alltid är underhållande och intressant med sin stora beläsenhet och spännande anekdoter. Istället får jag hoppas på många fler programpunkter med Holmberg under de närmaste hundratalet Swecon - för visst tänker vi leva så länge, i uppgraderade kroppar och/eller singulariteten?!

Även Walter Jon Williams berättade underhållande om sitt liv som författare, ända sedan fyraårsåldern då han inte kunde skriva utan dikterade sina historier för föräldrarna och sedan ritade illustrationerna. Det han litet senare läste var Tarzan, Rudyard Kipling, Pippi Långstrump med mera, och han kom att skriva flera berättelser som var mer eller mindre kalkerade på de äventyr han läst. Den första SF-boken han läste var Egen rymddräkt finnes, som han gillade, men när han i andra klass läste sitt livs andra SF-bok, Zip Zip Goes To Venus, insåg han att det där kunde han göra bättre själv.

Vid tretton års ålder skrev han 450 sidor av en high fantasy-roman. Kommen så långt fattade han att han skulle behöva 450 sidor till för att avsluta, och då tröttnade han i förtid. När han senare har läst om den boken var den faktiskt ganska välskriven, förutom det faktum att han inte hade något att skriva om, utan bara repeterade kända klichéer. Fast den var ändå inte lika dålig som The Eye Of Argon!

På University of New Mexico studerade Williams historia, men tråkades ut av att behöva läsa om New Mexicos historia, eftersom han levde där och visste att den inte var så spännande. Han var mer intresserad av äldre historia, och när han insåg att det han gillade med historieämnet var att det gav stoff att skriva om, bytte han till att plugga litteratur. Han är glad att han "tvingades" att läsa Shakespeare, Les Miserables och liknande, och engelsk, fransk och rysk poesi. (Lätt att förstå att det gjorde intryck, då vi kan läsa en hel del dikter insprängda i hans verk.) Där insåg han också att flera av hans favoritförfattare inom science fiction stulit från James Joyce, till exempel Zelazny.

Hur han blev utslängd från universitetet skulle ta 40 minuter att förklara, säger Williams, och vid det laget hade han fått nog av New Mexico och tog sig till östkusten. Eftersom han inte hade råd att gå ut och roa sig stannade han inne och skrev böcker istället. Hans första kontrakt var på en serie om tre böcker, äventyr till sjöss, men så kollapsade marknaden för historisk fiktion (det var i april 1982), så de två sista böckerna gavs inte ut förrän flera år senare. Då skrev han istället raka motsatsen till sjöäventyr, boken Ambassador of Progress, om en kvinna, på land, på en utomjordisk planet. På grund av uppköpsprocedurer mellan förlag valsade den runt i olika inkorgar i 2½ år, men när någon väl läste den tog det bara tre dagar innan Williams fick kontrakt.

Författarkarriären rullade på, nu inom SF, trots att han tycks slita ut redigerare - boken The Praxis hade sammanlagt tio editors. När han kom till förlaget med boken Voice of the Whirlwind bad de honom skriva om den så att den skulle bli en fortsättning på den framgångsrika cyberpunkromanen Hardwired han skrev 1986, vilket han gjorde. Vid editeringen fick han plocka ut en intressant subplot som sedan blev en egen novell, och dessutom tog han en karaktär och gav en egen bok, Solip:System.

Spelindustrin verkade intressant så förlaget Simon & Schuster gav sig in i den, dock bara med vänsterhanden, vilket gjorde det till ett elände att få klart spelet och få betalt för arbetet Williams lagt ned för dem. Dock hade han den ljusa idén att skriva ett spel som riktade sig utanför den vanliga målgruppen av spelande killar, nämligen spelet Of Pride And Prejudice som var tänkt att intressera kvinnor.

Williams har nominerats för en del priser men nästan aldrig vunnit något stort. Dock blev han mätt på hyckleriet kring prisutdelningar när hans Knight Moves nominerades till Philip K. Dick-priset och han blev uppmärksammad och väl behandlad för det - ända tills det kom ut att han inte vunnit, och han blev ignorerad. Ja, det borde stå klart att fastän det finns många litterära pris och vinnarna ofta är välförtjänta så finns det värdefulla författare och verk även bland dem som aldrig nominerats.

Novellen Dinosaurs har en intressant historia. Den antogs först av ett SF-magasin som L. Ron Hubbard grundat. Williams fick checken samma dag som Hubbard dog och skyndade sig att casha in den. Magasinet kom aldrig ut, men rättigheterna låg kvar där i tre år innan Williams fick loss dem. Sedan kunde novellen komma ut och bli nominerad till Hugopriset, vilket dröjde innan Williams själv fick veta då han bor i Albuquerque, staden längst bort från allt i USA, under en tid då inget internet fanns. För övrigt håller Williams skrivarkurser i Albuquerque varje sommar tillsammans med Nancy Kress, dit kända gäster som Stephen Gould och James S.A. Corey (båda två) kommer.

Vid det här laget började tiden för intervjun ta slut - vi hann till 1985, utbrast Williams, innan han snabbt berättade om nästa bok som snart kommer ut, Quillifer. Den är tänkt som första delen av tre, eller ännu hellre sex, och är fantasy i nordeuropeisk renässanssättning. Första boken är en pikareskroman med löst sammanfogade historier, som skall ge bakgrund till en större berättelse som skall utformas i de följande böckerna.

Vilka är de kvintessentiella Walter Jon Williams-böckerna? Det är, enligt honom själv, Hardwired (cyberpunk), The Praxis (space opera) och Metropolitan (new weird/fantasy).

Det var många som var intresserade av paneldebatten Tomorrow's Cool SF Physics, och Tsana Dolichva (astrofysiker), Ann Pollack (raketfysiker och missilövervakare), Boaz Karni-Harel (strängteoretiker och högstadielärare) och Tom Crosshill hade mycket att tala om. Men först fick de berätta vilka vetenskapliga SF-ingredienser de är trötta på. Dolichva: många världar-idéerna, för det fungerar inte så som det ofta används. Pollack: maskhål - hon skulle vilja se en diskussion om vad som händer när man är inne i maskhålet, kanske ger det konstiga effekter på den resande? Karni-Harel är trött på hyperspace, och det definieras aldrig vad det faktiskt är. För Crosshill är det tidsdilation som romantikdödare, när en person reser iväg medan den andra stannar och åldras.

Det coolaste Karni-Harel kan tänka sig är dock John Wheelers idé från 1990 om att alla ting vi ser kan brytas ned till svaret på en ja/nej-fråga "it from bit". Crosshill ledde vidare till tanken om att observatören påverkar det observerade, och Dolichva nämnde en novell jag tror hette Selected Afterimages of the Failing, där aktörer stirrar intensivt för att slå sönder universum.

Cool fysik som Pollack föreslog var metamaterial; människotillverkade atomer, som till exempel kan interagera med jordbävningar och som skulle kunna avvärja jordbävningar (BKH: eller generera dem!), och även kanske användas som deflektorsköldar eller osynlighetsmantlar. Om man kunde placera tekniken i något som liknar en ficklampa skulle man ha en tractor beam eller kunna använda den till att flyga!

Dolichva sade att pulsarer kan användas för navigation i rymden, då de alla har distinkta, unika perioder i sina pulser. Med hjälp av signaler från tre pulsarer skulle man kunna lokalisera sin plats i världsalltet.

I rymden finns också mörk materia. Finns det stjärnor och planeter formade av mörk materia? Vi skulle känna viss nukleär interaktion med den mörka materian, men inte se den eller gå på planeterna. Hur mycket skulle vi kunna detektera och kommunicera med objekt gjorda av mörk materia?

När panelen tillfrågades om de bästa källorna till spännande vetenskapliga upptäckter som kan inspirera SF-författare sade Pollack, som outsourcat frågan till sin 20-årige son, YouTube. Dolichva listade New Scientist, för vilkens artiklar gäller att om du kan området de handlar om är de inte så bra, men om man hittar andra ämnen som verkar intressanta går det att gå vidare till artiklarnas abstracts och läsa vidare. Andra källor är NASA och Universe Today, och en titt i Scientific American plus följdfrågor till en ämnesexpert som kommer att bli förtjust över att få hjälpa dig att undvika clickbait och få till tekniken rätt.

It's More Complicated Than That var rubriken på en lämplig uppföljare en timme senare. I panelen satt Stephanie Saulter, Ian Watson, Ian Stewart och Ian Haldeman, som den charmige skämtaren Joe Haldeman kallade sig efter att han blivit insläppt trots att vakten utanför sade att rummet var fullt.

Med utgångspunkten att demokrati är något önskvärt, kan demokrati överleva om gemene man tror att de inte behöver experter? frågades panelen. Stewart gav ett skrämmande exempel på ett rättsfall där ett expertvittne uttalade sig helt felaktigt om statistik, varpå alla trodde honom och dömde efter det. Saulter fyllde i att om allmänheten litar på en expert, som visar sig ha haft fel, sjunker allmänhetens tilltro till experter generellt. Haldeman berättade om när han lärde sig om den Gordiska knuten som tioåring. Men vad vi har är inte en Gordisk knut som skall lösas av ett Alexanderhugg, utan en följd av kompromisser, som har lett fram till den demokrati vi har idag. Saulter sköt in att demokrati har gett oss en del dåliga resultat; den är inte alltid tillräcklig. Vad vore bäst? En diktatur ledd av ett välvilligt AI, sade Watson.

Saulter har inget emot att man lär barn förenklade idéer om hur saker fungerar, så länge man inte förmedlar att det är meningslöst att fördjupa sitt kunnande. Brist på respekt för kunskap leder till att man slår ifrån sig kunskap. Vi dras till alltmer tekniskt komplexa föremål (iPads etcetera) men har ingen respekt för kunskapen som går till att framställa dem.

Watson berättade att när experter korrigerar felaktig information offentligt, leder det istället till att de som hade den felaktiga informationen håller fast vid den ännu hårdare. Saulter tog upp att vi har ett polariserat narrativ; om en vetenskaplig sanning visar sig innehålla fel tas det för att galningen i källaren med sin egen, motsatta teori hade rätt hela tiden. Vi (vetenskapsmän, konstnärer med flera) måste hitta ett sätt att visa att en mångfald av kunnande är fruktbart. Media ger ofta en ytterst skev balans i tron att de måste visa "båda sidorna" när de mot en expert som företräder 15000 forskare sätts mot en vildbasare med motsatt åsikt. Åsikt är heller inte fakta!

Watson tror inte på UFOs, vilket betyder att om han skulle höra bevis för ett siktat UFO skulle han väga sannolikheten för att det var sant, och förmodligen avslå det som osant utan att reda ut närmare varför. Det är ett vanligt mänskligt beteende, men om du möter det hos din motståndare är det oerhört irriterande. Särskilt om övertygelsen känns som kärnan av personens identitet, då kommer hen att försvara den ännu mer bestämt.

Sist på söndagen lyssnade jag på panelen Nature and Use of Religion in SF, vilken kom att kretsa mest kring religion. Det givande samtalet hölls mellan A.D. Medievalist, Evan, Naomi Libicki, John Clute och Philippa Chapman. Alla paneldeltagare var trötta på SF där religiösa och främst kristna ledare och troende framställs som fåraktiga, okritiska, eller till och med illvilliga i jämförelse med glada, snälla hedningar (Marion Zimmer Bradley och Dresden Files nämndes). Men SF är en sekulär genre, och det blir lätt att andra idéer som tidsresor och worldbuilding tar över religionens fokus av mystik. Bra porträtt av religion i SF skrivs oftast när författaren/huvudrollerna har personliga, problematiska förhållanden till sina trosövertygelser, och några goda exempel var James Blish The Black Easter series, Mary Doria Russells The Sparrow, Michel Fabers The Book Of Strange New Things och George R.R. Martins Hyperion.

Lois McMaster Bujolds serie World of the Five Gods gav foder till diskussionerna, som ett bra men inte problemfritt exempel på när religion porträtteras väl i SF. Där är gudarna verkliga, det finns bevis för dem, så egentligen behöver människorna inte tro - eller? Jo, där finns ändå anledningar att tvivla eller tro på gudarnas välvilja och för tron att bli utmanad. Men man kan se skillnaden på religion, tro, religiös upplevelse och ritualer, och hur olika de är för olika huvudpersoner.

Ett problem med den nämnda bokserien är att där finns en kättersk religion som håller på fyra gudar, och vi läsare vet att de har fel och att den med fem gudar är rätt och mer human och tolerant. Eftersom historien bygger på Spanien under kristen/morisk tid är den delvis en förenkling och försköning av de verkliga förhållandena, vilket kan skava för en läsare som inte hör till den förment toleranta religionen och ser de blinda fläckarna.

Huvudpersoner som gör uppror mot Gud finns att hitta i Philip Pullmans His Dark Materials och böckerna om Thomas Covenant. Utomjordiska raser som är helt a-religiösa kan vi finna i James Blish A Case of Conscience och i boken/filmen 2001 - kanske, vi vet inte säkert.

Det var den sista panelen jag hörde på WorldCon i Helsingfors år 2017, fem dagar av högintressanta föreläsningar och debatter om riktigt spännande ämnen. Trots att jag pilade mellan programpunkterna missade jag ännu mer än jag prickade in, för det fanns alltid ett par andra intressanta paneler samtidigt. Men istället för att sörja över det är jag ytterst nöjd och tacksam mot mässarrangörerna och alla deltagare för den höga intellektuella nivån och den vänliga stämningen från morgon till kväll!

tisdag 15 augusti 2017

WorldCon 2017, lördag del 2

Future Shock and do YOU suffer from it? frågade sig författarna Walter Jon Williams (hedersgäst på WorldCon), Chris Gerrib, Kathleen Ann Goonan, Charlie Stross och Nick Price. De fick börja med att göra ned uppfinningar som tidigare decennier önskat sig. Matpiller är inte lockande, och idén om flygande bilar kommer i helt annat ljus när du föreställer dig grannens 16-årige son sno bilen och dra iväg för att imponera på en tjej, var Stross varningar. Goonan sade att tekniker för att krympa saker till små dimensioner inte uppfunnits men att vi arbetar i mindre och mindre dimensioner i till exempel teknik för mobiltelefoner och stamcellsterapi. Gerrib sköt in hur ekonomiska förhållanden förändrat tekniksatsningar: på 1970-talet skapades stora projekt som Boeing-plan men då behövdes stora investeringar redan från början. Nu har vi konsumentprodukter som mobiltelefoner som betalas genom små summor i stora mängder.

Williams sade att något vi fått nu är falska nyheter och missvisande nyheter. Stross spann vidare på det med att berätta om second order consequences, alltså konsekvenser av en uppfinning som är indirekt och som inte kunde förutspås av tekniken. Ett exempel är uppfinnandet av bilen, som skapade ett behov av motorvägar, men mindre förutsägbart var hur detta kom att forma ungdomskulturen från 1930-talet och framåt.

Price tog upp hur chockerande det är att vi inte lyckats distribuera utvecklingen jämnare över världen, varvid Gerrib kontrade med att många människor i tredje världen inte har drickbart vatten, men ändå har en mobiltelefon, och att det finns hela lokala industrier kring att till exempel ladda mobiltelefoner från bilbatterier.

Moderatorn Price frågade panelen om de skriver in saker i sina framställningar för att medvetet chocka sina läsare. Stross svarade nej, och gick igenom hur litet av framtiden som egentligen är ny: om tio år kommer 85% av alla nu levande att finnas kvar, fast tio år äldre. Byggnader och andra strukturer kommer i stort sett att stå kvar, och endast 50% av bilparken vara utbytt (om inget revolutionerande händer i energifrågan). Så framtiden är till 90% redan här, och det gäller att extrapolera från den. Men sedan finns en sista procent som faller under "Who ordered that?", omvälvande och överraskande händelser i stil med Brexit, Trump och (andra) uppror. Williams fyllde ut med att det han skrev om i Hardwired har skett, och hans bok Deep State som handlar om uppror i arabvärlden kom ut samma vecka som den Arabiska Våren, och kan numera läsas som alternativ historia.

Stross spann vidare: man bör tänka sig hur nya, spännande uppfinningar kommer till användning i händerna på dina lokala skurkar. Vad skulle de bygga med 3D-printers? Sexdockor, har det visat sig, och det var något Stross redan förutsett i en av sina böcker. När Kathleen Ann Gonnan skrev sin bok Queen City Jazz 1994 fick hon frågan om hon trodde nanoteknologin skulle komma att utvecklas och användas som hon beskrev, och kunde bara svara att hon hoppades inte det!

För att undvika att beskriva en framtid som snart känns daterad, gavs tipsen att skriva om händelser mot slutet av århundradet och att inte fokusera på bara en teknologi. Vad gäller Future Shock svarade Walter Jon Williams: "I am happy to be shocked. Feel free to shock me!" och Goonan instämde med att hon gärna ville se mer av framtidsoptimismen från 1950-talet.

David G. Shaw, Aliette de Bodard, Scott Edelman, Nalo Hopkinson, Fran Wilde och Barry Goldblatt som alla är författare och/eller talar om mat i podcasts och/eller älskar att laga mat, samlades i en paneldebatt om Food Lies. De började med att berätta om tidiga minnen av att läsa om mat, och Nalo Hopkinson berättade om dikten Goblin Market och hur läckert all mat som såldes verkade. Dock fick hon en del besvikelser när hon äntligen fick prova det som omtalades - en första Food Lie! Många av de ungdomsböcker Edelman läste skrevs under fattigare tider, och där var mat en form av belöning. de Bodards släktingar kommer från Vietnam, och där finns lyriska sagor om vissa frukter, till exempel en som kallas Mother's Milk och så förstås den kontroversiella frukten durian, vilket startade en stor diskussion i panelen.

Alla var nästan rörande eniga om vilken som är den största lögnen om mat i en bok: den Turkish Delight, som den Vita Häxen bjuder Edmund på i Häxan och lejonet. Vilken besvikelse när de till slut fick smaka på den! Dock kom en del ursäkter: äkta Turkish Delight från Turkiet smakar godare än den man kunde köpa i England då, och egentligen var det en sötsak för vuxna, vilket gjorde att Edmund kände sig utvald när han blev bjuden på den.

Andra matlögner fanns dock, sådant som inte smakade så gott i verkligheten som det verkat i boken: burksardiner och avslagen ginger ale som Hopkinson läst om i en berättelse om barn på en internatskola; och så en strandsatt man på en öde ö som gjorde juice på brödfrukt - det går ju inte! För Edelman var det gröt, som skulle smaka som en mors omfamning, men så upptäckte han att det mytiska 'porridge' egentligen är samma som tråkiga 'oatmeal'.

Hopkinson berättade om hur hon i boken Brown Girl In The Ring lät den avoga mormodern visa sin kärlek i hur omsorgsfullt hon lagade dumplingsoppan de åt. Till sin senaste bok har hon en sekvens där hon låter någon laga en måltid med en massa läckra ingredienser - och så tjära, för att visa att detta inte är helt normalt. Strax invände Shaw att han smakat på en massa rätter och produkter med tjärsmak just här i Finland! Dock i smakligare form av tall-tjära, inte den grova sörjan Hopkinson menade.

Edelman berättade om hur han i en bok skrivit om en man som ville veta hur människokött smakade, men eftersom han var för stor människoälskare för att döda någon och äta upp hen, tillredde han istället sitt ena lår, efter ett recept liknande det för lammlägg, vilket Edelman inkluderade i boken. I sorgliga The Last Supper äter den sista zombien upp den sista människan. Där följer det inte med något recept!

Shaw tog upp den återkommande, förment lyxiga rätten där man bakat in (levande) fåglar i en paj. Vem kan tro att någon skulle vilja äta det? Hopkinson sade att allt hon kunnat tänka på var fågelbajs, fågelbajs överallt! Och fjädrar och näbbar och klor, som bakas med? Edelman berättade om hur det i Frankrike är olagligt att tillaga (men inte att äta) den lilla, lilla ortolansparven. Om man ändå har tillfälle att äta den, så skall man täcka sitt huvud med en servett, dels för att hålla inne ångorna från den lilla fågeln, och dels för att dölja sin synd för Guds ansikte.

Några favoritlögner/fiktioner om mat hade panelen. de Bodard berättade den vietnamesiska sagan om en pärla som, lagd i botten på en risskål, gjorde så att riset aldrig tog slut. Men när sonen i den fattiga familjen som fått den fantastiska gåvan behövde gömma den och svalde den, förvandlades han till en drake. Edelmans favorit är djuret Shmoo, som ger mjölk, smör och ägg, och dessutom kan ätas och gärna låter sig ätas, och smakar olika beroende på hur det tillagas. Är Willy Wonkas produkter matlögner? Nej, de är godis!

Det fanns en hel del att diskutera på temat Morality of Generation Ships, med panelen Sirocco, doktor i plasmafysik; Janet Catherine Johnston, med stor erfarenhet från planetär fysik och teknik; Samuel Penn, mjukvaruingenjör; och Geoffrey A. Landis, som på NASA arbetar med det motsatta: att designa små, snabba rymdskepp.

Vad gäller motsatsen till generationsskepp sade Landis att vi inte kan säga att överljushastighet är omöjligt, men vi har heller inte tekniken eller början till tekniken som skulle få det att fungera. Att färdas nära ljushastigheten skulle också kunna få bisarra konsekvenser, till exempel att man färdades bakåt i tiden. Att skjuta iväg en raket i den höga farten skulle kräva enorma krafter - om det skulle gå att accelerera genom att skjuta iväg den med laser, vad skulle kunna bromsa in raketen i andra änden av resan? Vid det här laget invände Landis att de tycktes undvika att diskutera moral!

Diskussionen återvände till frågeställningen, vilket Sirocco liknade vid om man skulle vilja uppfostra sitt barn i ett fängelse? Svaret var att om livet på jorden var sämre än det, så var det ju ingen tvekan om saken. Men det finns andra problem än att vara instängd i hundratals år. Hur testar man ett skepp för att vara säker på att det håller i 600 år? Och vi borde nog inte bygga generationsskepp förrän vi vet att människor klarar av att leva och samarbeta i hundratals år på rymdkolonier närmare jorden. Men är det etiskt försvarbart att uppfostra sina barn i låg gravitation, vilket betyder att de får svagare benmassa och inte kan klara sig på jorden? Om besättningen är nedsövd under resan, kommer man att kunna återuppväckas efter 500 år utan genetiska fel? Vad händer om planeten man kommer till inte är beboelig? Eller den är perfekt för liv, men man är allergisk mot allt på den? Går det att vända tillbaka då?

Generationsskepp med vakna människor och verkliga generationsväxlingar, kommer de att degenerera, eller kommer de att drivas av att de har ett mål? Det skulle kunna skapa något liknande en religion. Men vi vet också att det dyker upp de som ifrågasätter en religion. Första generationen och sista generationen innan landning kanske känner att de har en uppgift, men mellangenerationerna, kommer de att känna sig borttappade? Kanske är det de som kommer att trivas bäst, då de är födda i rymdskeppet och inte vet om något annat liv. Kanske kommer de inte ens att vilja stanna på planeten när de kommit fram! Och om de hellre vill leva vidare i skeppet, eller på en asteroid, så varför inte?

En aspekt av att leva på ett generationsskepp är att det behövs kunskaper för att underhålla det och alla livsuppehållande funktioner i alla generationer. Kommer människor att tvingas till yrken av en tyrannisk regim, eller kommer barn att ärva föräldrars yrken som i en medeltidsby, eller kommer vissa jobb att vara högre betalda och ha mer prestige? Där har jag mer tilltro till en smart användning av marknadskrafterna än de oroligare paneldeltagarna; om ett arbete inte attraherar tillräckligt många bör lönen höjas för det, men lönejusteringar bör ske dynamiskt och ofta så att flödet till alla nödvändiga yrken och kunskaper blir jämnt genom generationerna. Enligt en publikröst lär det behövas femtusen personer för att bevara kunskaper och inte glömma bort det man redan kan, men det gällde för icke-skrivkunniga samhällen, och är kanske inte lika kritiskt när man kan lagra kunskaper virtuellt och hämta fram dem igen senare.

En publikfråga återvände till om det var moraliskt rätt att bestämma sina barns framtid genom att kliva på ett generationsskepp. Är det rätt att sätta barn till världen under de förhållandena? Det kunde panelen jämföra med tidigare seklers resor över Atlanten, till ett Amerika de säkert inte skulle komma hem från. Och att sätta barn till världen i en osäker värld, ja, levnadsförhållandena har varit mycket sämre än nu men man har bildat familj ändå genom årtusendena, så ett generationsskepp skulle inte vara en stor försämring i jämförelse med det.

Under inledningen av panelen The Singularity: Transhuman Intelligence in Fiction and Futurism spårade Charles Stross rötterna tillbaka till en rysk-ortodox sekt på 1860-talet, som utropade att vi som människor borde sträva efter odödlighet, och då vi bara skulle bli fler och fler borde vi kolonisera andra planeter, och sedan skulle det vara orättvist att leva då våra förfäder var döda, så vi borde återuppväcka dem. Ambitiöst! En anarkistgrupp närmare i tiden hävdade att människan har två grundläggande rättigheter: 1. odödlighet, 2. rymdresor.

Senare sade Stross, som avslöjade att hans bok Singularity Sky fick titeln på förlagets inrådan då originaltiteln var för lik en som redan var på väg ut, att singulariteten redan inträffat, två gånger dessutom. Första gången var för 75000 år sedan när människan började göra verktyg och dela kunskapen mellan sig. Andra gången var vid skapandet av företaget, juridiska personer, som långsamt agerar i sitt eget intresse.

Men diskussionen gick vidare till det förväntade; en sammansmältning av sinnen, troligtvis uppladdade i en dator. Författaren Lettie Prell berättade om en bok hon skrivit där en människas sinne laddades ned i en dator, men eftersom den inte hade någon kropp började den tappa kontakt med fler och fler av sina känslor. David Shaw berättade att man på MIT där han jobbar brukar säga "Vi kommer att ha AI om tio år" - och det har de sagt i tiotals år redan. Mikko Rauhala invände att saker alltid kan gå fel, men att man ändå måste försöka.

Så om uppladdningen till en gemensam dator betyder evigt liv, blir det som en form av paradis/liv efter detta. Vem skapar reglerna i livet efter detta? Vem bestämmer vilket beteende som är gott? Det kan bli strider om det! Stross sade att hans nästa bok skall handla om en Lovecraftsk singularitet, där the Old Ones har återuppstått och tagit över.

Panelen svängde inte helt sammanhållet men ändå intressant mellan att tala om singularitet, AI och överlägsna intelligenser. Ett rovdjur behöver reagera på stimuli och ha kvicka reflexer. Ett bytesdjur behöver detsamma, men dessutom en förmåga att föreställa sig andras tankar och planer för att kunna undvika rovdjuren. En effektiv superintelligens kommer att kunna vara extra bra på att förutse hur de den möter tänker, och utnyttja det för att få som den vill. Under ett möte med en superintelligens kommer man att känna sig förstådd och uppskattad och överens med den, men efteråt bör man känna efter i alla fickor, för förmodligen fick den ut mer av dig än vice versa.

Lästips. Surface Details av Ian Banks

måndag 14 augusti 2017

WorldCon 2017, lördag del 1

Till den mycket intressanta diskussionen Beyond the Goldilocks Zone samlades Olli Wilkman, kunnig om rymdgeodesi, asteroider och strålning; Julie Novakova, biolog och astrobiolog; Michael Reid, professor i astronomi; och Janet Catherine Johnston, astrofysiker och bland annat ansvarig för att välja landningsplats för Viking-missionen.


Vad man menar med Guldlockszonen är den som, liksom i sagan, är perfekt för liv att uppstå och utvecklas: inte för varm, inte för kall, inte för stor, inte för liten etcetera. Jorden ligger i den, på ett idealiskt avstånd från solen, och räknar man generöst kan man säga att även Venus och Mars ligger inom den zonen. Men för planetsystemet Trappist-1, som kretsar kring en kall dvärg, ligger den beboeliga zonen närmare stjärnan och där har man upptäckt tre jordlika planeter.

Definitionen av beboelig är hittills vag, men en planet anses beboelig för kolbaserat liv om flytande vatten kan existera på ytan under en lång tid, långt mer än tusen år. Om vi baserar vår definition av liv på kolbaserat liv liknande vårt eget kan vi leta efter liv genom att analysera gaser i planetatmosfären, och leta efter de ämnen som biologiska livsformer släpper ut. Det är en alltför snäv definition för att täcka alla former av liv vi kan föreställa oss (och inte föreställa oss), men vi måste börja någonstans!

Novakova påpekade att vi dock kan finna beboeliga planeter eller andra himlakroppar på helt andra ställen, till exempel som månar kretsande kring planeter, eller i vida excentriska planetbanor där avståndet från solen varierar stort. Liv på den planeten skulle klara sig från att brännas upp respektiva frysas ned om de hade oceaner på ytan och en tjock väteatmosfär.

Andra för fram Rare Earth-teorin, att jorden har unika förutsättningar för liv som är osannolika att finna någon annanstans. De är att månen stabiliserar årstiderna, och att starkare tidvatten under perioden då den låg närmare rörde om miljön på ett sätt nödvändigt för att skaka fram liv. Jackson förväntar sig dock att se liv på månar till våra jätteplaneter, som Titan (som har hav av metan) och Encelladus. Vi vet att liv kan ta sig olika former och utvecklas under extrema miljöer, som stark syra och hetta. En publikfråga som kom senare var hur metanbaserat liv skulle se ut. Svaret givet av lyckade simulationer (byggt på spekulation) på det var att membranen behövde vara inverterade och lipiderna mer flexibla för att kunna fungera på lägre temperaturer. Reid svarade också att ett lyckat experiment på extremofiler som överlevde och utvecklades under svåra och föränderliga förhållanden är vi och det nu levande livet!

Fermiparadoxen får en ju att undra över varför inte andra civilisationer har utvecklats till en nivå där de kan/vill kontakta oss. Novakova påpekade att även med galaxerövrande civilisationer kommer de att sprida sig i bubbel-liknande former, och vi kan råka finnas i en bubbla dit ingen har tagit sig (än). Rymden är stor! Eller så har de varelserna tyckt det var för jobbigt att ta sig ut i rymden och sjunkit in i en virtuell värld istället.

Kan vi finna planeter som är ännu bättre lämpade för liv på jorden? Jackson önskade sig ett dygn med 20 timmar vakentid och 10 timmar sömn! Och det finns några andra idéer, vilka faktiskt tas upp mer ingående i en panel senare på lördagen, det vill säga sist i denna bloggpost!

Vi var många som hade samlats för paneldebatten med det viktiga temat Mental Illness in Science Fiction. Paneldeltagarna Emma Newman, Howard Taylor, Ash Carlton och Mary Duffy presenterade sig själva, modigt nog inte bara sina karriärer som författare och illustratörer, utan även sina erfarenheter av ångest och bipolär sjukdom.

Det var en bra öppning att låta alla klaga över stereotyper av diagnoser - Start the moaning! Taylor sade att om du som författare tar en egenskap - kan vara hudfärg, kan vara sjukdom - och gör den till en ursält för att karaktären skall vara ond - sluta med det! Så ser inte verkligheten ut. "If you make every crazy person bad, you will tell a lie." Newman pekade på kriminallitteratur, där en person kan få definieras av sin diagnos som att det räcker, och inte fyllas ut till en hel människa. Duffy noterade att Lord Peter Wimsey i Dorothy Sayers möter många onda och galna människor, men, som hon sade, tanken att människor som gör onda saker har något fel med dem är inte detsamma som att de har en mentalsjukdom. Carlton retar sig på när mentalsjukdom blir till en superkraft; när en autistisk person är en superbra detektiv, eller när det används för komisk effekt - en galning som säger underhållande saker medan hen sover på gatan och svälter.

De besvär som lyfts fram är oftast också "sexiga", det är aldrig symptom som att få ångest och svårt att andas. Taylor berättade att han själv ritat en actionkomediserie där huvudrollen är en tuff kampsportshjältinna som i en sekvens kickar en massa ass. Men vid nästa konfrontation tar PTSD över, och hon krymper, synligen krymper ihop i ett hörn, medan hennes vänner undrar varför hon inte går till handling. Newman påpekade att PTSD orsakat av krig och liknande upplevelser finns med i serier, men mer sällan med andra orsaker, vilket ju faktiskt är vanligt i verkligheten.

Taylor har skrivit en kort text med titeln "No, I'm fine" som berättar hur han inte vill ta ett piller den dagen, en text som en vän sade hen fann svår att läsa, men som Taylor kände var viktig att skriva. Newman valde att när hon skrev en berättelse ta lång tid på sig att introducera huvudpersonen innan hon lät läsaren veta att hon hade en psykisk sjukdom. Vad gäller att skriva böcker där en karaktär har psykiska problem, är det bra att försöka visa hur ens tanke- och beslutsförmåga kan halta på grund av problem utanför en.

När Newman såg 2001 förvånades hon över att andra talade om hur HAL blev galen. I hennes ögon betedde sig HAL logiskt i sin överlevnadsinstinkt, och förde en dialog mellan två sidor i konflikt, där båda sidor var lika sanna, och där både små och stora saker kan få lika vikt. Hon berättade också om en stund från festen kvällen innan, då hon emottagit ett Hugopris och borde varit på höjden av lycka, men kände sig nära hjärtattack och behövde gå bort från firandet. Övriga paneldeltagare delade också med sig av liknande erfarenheter, och fick mycket uppskattning från publiken för det.

Kan det vara ett problem med att gå ut med att man har psykiska problem, till exempel för att det kan leda till att man har svårt att få jobb? Ja, men de som har fördomar mot en då är nog inte någon man vill ha till kollega. Tvärtom är det viktigt att fler går ut med sina problem, för om man inte gör det skyfflas mentala problem undan till tystnad, till tabu, till något som definieras av andra och kan skapa rädsla och hat. Panelen hurrade istället för alla människor med problem som jobbar så hårt - extra hårt, på grund av omständigheter de inte rår över!

Lästips: Dan Wells "The Hollow City", där huvudpersonen är schizofren men där vissa av monstren han ser är verkliga.

Making Life Interplanetary: How Can Science Fiction Help? var frågan som Mikko Suominen, vetenskapsjournalist; Geoffrey A. Landis, fysiker på NASA som arbetar med utforskning av Mars, Venus och de yttre planeterna; Mark Halmagiu, mjukvaruutvecklare och publius (Christopher Carson), ordförande för Moon Society, dryftade.

Landis tog upp att förr i tiden så var det tack vare SF som folk började inse att stjärnorna de såg var solar, kanske med egna planeter. Dock är det så att SF ofta visar saker som funkar direkt, möjligtvis vid andra försöket, och snillen som bygger fantastiska saker i sin egen källare. Det borde framgå litet mer att det är ett hårt jobb som tar lång tid och går fel ibland - men att det är värt arbetet!

Halmagiu påpekade att när Star Trek började sändas så var det mest orealistiska, det som folk hajade till över, att där satt amerikaner, en ryss och en svart kvinna på kommandobryggan. SF kan hjälpa till att förändra folks inställning genom att visa andra och bättre möjligheter att leva, även att leva i rymden på nya sätt. publius fyllde på med att utmaningarna är mer sociala än tekniska. Först måste vi tro på något innan vi kan börja skapa det. Sedan måste man börja jobba för vilken framtid vi vill ha. Vi (människor som förstår oss på tekniken och utmaningarna) måste börja tänka på detta för att politikerna också skall börja tänka på det.

En publikfråga ledde till en intressant diskussion: det kan vara bra för miljön att utföra gruvbrytning på asteroider istället för på jorden, men borde den inte ske med robotar istället för mjuka, lättskadade människor? Halmagiu svarade att det är så många rymdexpeditioner som pajat på grund av mindre tekniska fel som kunnat lösas av en gubbe med skruvmejsel, så människor har också sin plats. Landis, som jobbat på Pathfinderprojektet, citerade en kollega som på frågan om hur mycket Pathfinder gjort under sina 90 första dagar svarade "Lika mycket som en arkeolog skulle klarat på en eftermiddag".

Dessutom lär oss rymdarbeten ett miljötänk som kan användas även på jorden. Allt vi kallar skräp på jorden är tillgångar i rymden - koldioxid på månen från kolförbränning, ja tack, det kan vi använda på något sätt!

Vad önskar panelen att SF bidrar till att folk börjar tänka på? Landis önskade sig teknologi för rymdfärder. Halmagiu ville se inspiration till att se i riktningar vi inte tänkt på. publius ville att man istället för all tekno-pessimism uppmuntrade till en positiv anda kring utmaningarna.

Kunniga, pålästa och vältaliga Julie Novakova hade en hel (nästan) timme för sig själv för att berätta kring temat Exoplanetary Zoo, och tog där upp planeter som vi funnit på mer oväntade ställen. För 25 år sedan upptäcktes en planet kring en pulsar, då man letade efter orsaken till att utsändningarna av pulser stördes. Vidare beräkningar visade att det fanns hela tre planeter i bana nära pulsaren, vilka alltså måste ha formats efter supernovaexplosionen som resulterade i pulsare. Senare har man funnit tre andra pulsarer (av de cirka 2000 kända) som också har planeter.

En annan stjärn-rest som skulle kunna ha planeter är vita dvärgar, i så fall förmodligen i form av rymdgrus kring en stjärna lika liten som jorden. Det har inte funnits några bekräftade fall, men om de finns så skulle de kunna härbärgera liv.

En typ av planet man hittat många av kallas "Hot Jupiter": gasjättar i bana nära sina solar, närmare än Merkurius. Det finns ett tusental bekräftade och ytterligare ett tusental obekräftade av det slaget och de upptäcks när deras påverkan på sin sol blir synlig via Dopplereffekten. Den vanligaste storleken på planeter man hittat faller i kategorierna "super Earth", alltså dubbla jordmassan, och "sub-Neptune", det vill säga mindre än Neptunus. Större planeter än så är för övrigt förmodligen inte lämpliga för liv.

Man har funnit planeter som rör sig i excentriska banor kring sina solar, med en ända nära solen och en mycket långt borta; och planeter som rör sig i system med två, tre och till och med fyra solar. De skulle kunna hysa liv trots sina extrema skillnader i förhållanden, om de hade ett tillräckligt tjockt och lämpligt uppbyggt vätemolntäcke. Även planeter helt utan sol, fritt vandrande i rymden, skulle kunna hysa liv, om den hade en tillräckligt stark värmekälla inom sig.

Planeter av jordstorlek verkar inte lika vanliga eller i alla fall inte lika lätta att hitta. Hur vi tänker oss att de bör vara uppbyggda är att de likt jorden har en kärna av smält metall vilket ger ett skyddande magnetfält, silikater i ett ytligare lager, och rörliga tektoniska plattor och vulkaner som orsakar att ämnen inifrån planeten skjutsas upp till ytan och rör om i miljön.

Vi vet inte exakt signalsubstanserna för att kunna avgöra om en planet har en växthusatmosfär. Vi kan  däremot viktiga biomarkörer i atmosfärer lik vår egen som visar om där finns liv. Det föranledde publikfrågan om man skulle kunna detektera liv på jorden om man vände sina mätinstrument hitåt? Ja, en Venusprob vändes faktiskt mot jorden och lyckades finna liv här! Puh, vilken tur!

söndag 13 augusti 2017

WorldCon 2017, fredag del 2

Which inventions have changed SF? frågade sig Joe Haldeman, David G. Shaw, S.B. Dibya och Gillian Clinton, flygingenjör. Den senare svarade att generationsskepp och historierna som skrevs om dem var fascinerande, men så kom idén om att överljusfart och allt det föll bort. Haldeman sade att för en bokplott med generationsskepp behövs en anledning till att de byggs, eller så kan de vara en bakgrund till en till synes orelaterad historia "Den där blomman har jag aldrig sett förut" - varför är det en sådan överraskning? Dibya sade att många SF-uppfinningar svarade mot dåtidens behov, och överljusfart lät en berätta historier om målet istället för resan.

Ögonblicklig kommunikation via en ansible kan vara både en välsignelse och en förbannelse. I space opera kan det vara en fördel för en lokal militär trupp att inte kunna dubbelkolla med sina överordnade och kunna operera friare.

Vad gäller robotar arbetade Haldeman och hans fru på MIT, och på Museum of Wonders på campus ställdes det år 1982 ut de allra nyaste robotarna. Åren gick och samtidigt som muséets budget krympte började robotarna tackla av, och vid år 2000 var de daterade, gnisslande krakar som luktade ozon - symboler för entropi i ett komplext system. Muséets funktion blev den motsatta till vad som var menat och studenter skrattade åt robotarna.

Robotar får alltför lätt "liv" utan förklaring i SF-berättelser. Robotar och AI är inte samma sak. Haldeman nämnde att det finns sjutton grundläggande storylines om robotar, och prototypstoryn är att roboten börjar förstå sin funktion, sedan börjar analysera människors funktion, och så vidare därifrån... Dibya sade att SF borde skriva mer om AI och robotar som har grundläggande restriktioner i vad de kan utföra, något vi inte kan komma på för att AI-området är alltför svårhanterligt. Vi borde försöka se vilka meningsfulla frågor som inte är besvarade.

Angående neurala nätverk och deep learning berättade Shaw om en dator som fick i uppdrag att hitta på nya färger och namn till dem. Nästa uppgift var att, givet ingredienser och hur de används ihop, hitta på nya recept, vilket skall bli intressant att se. Färgnamnen behövde en människa gå igenom för att rensa bort de oanvändbara, så det tycks än så länge behövas en mänsklig insats. Men alla människor kommer att ha olika åsikter om vad som är rimligt. Vem skall avgöra det i slutändan?

För att tala om The Rise of Weird Fiction försökte författarna Pete Sutton, Siobhan Carroll, Helen Marshall, Shivaun Hoad och Hal Duncan först definiera vad som är Weird Fiction. Det var inte lätt! I vanliga fall kan man fråga frågor som Vilka är naturlagarna i ditt universum? Finns det ett magiskt system eller ej? Weird fiction utmanar de här definierande frågorna. "We will know it when we feel it!" En av Marshalls doktorander sade att Weird fiction visar hur det irrationella är inbyggt i det rationella.

Old weird, främst exemplifierad av H.P. Lovecraft, låter en stabil värld med kända regler bli utmanat av något obegripligt vilket leder till galenskap (enkelt sammanfattat).
I New weird är du osäker på förutsättningarna i det universum du finns i. Exempel på det är novellen Lessons in the Raising of Household Objects av Marshall där en liten flicka är övertygad om att tvillingarna hennes mamma väntar kommer att ta hennes saker. Och så kommer de ut om natten och drar in flickan i livmodern med dem! Det är osäkert om vad som händer är verkligt eller ej. En liknande osäkerhet finns i moderna klassiker som Harold Pinters The Birthday Party och berättelsen A Visit To Grandpa av Dylan Thomas där den lille pojken inte riktigt förstår vad som händer.

Måste man sätta en etikett på New weird? Ja, för när man gör det gör man det möjligt att visa upp och marknadsföra till nya människor utanför den intresserade gruppen. Marshall, som läst många många böcker senaste året för att vaska fram en vinnare till Shirley Jackson-priset ser en ökning av Weird fiction. Vad fyller detta för behov? Kanske beror ökningen på världssituationen med ökande osäkerhet inför vad som händer; saker som tycks ologiska, 'fake news' och annat som kan få en att tro att världen inte följer tydliga lagar. Ett liknande behov av irrationella berättelser har funnits under diktaturer, som Francotiden i Spanien och i Sovjet. Dock önskar sig Carroll att vi får fler Weird fiction-berättelser som inte slutar i katastrof!

Till den ytterst intressanta paneldebatten Alien Language in Science Fiction samlades Cora Buhlert, lektor och översättare; Heather Rose Jones, författare; Stephen Potts, SF- och språkkunnig litteraturprofessor; Lawrence M. Schoen, lingvist, SF-författare och grundaren av Klingon Language Institute; och David J Peterson, som varit språkkonsult och skapat språken för TV-serier som Defiance.

En universalöversättare var universalt hatad av panelen. Annat de retat sig på genom åren (utan att hata hela verket det ingår i) är, för Potts det klassiska Twilight Zone-avsnittet To Serve Man som bara fungerar på engelska; för Petersen i Lilo & Stitch när Stitch landar på en planet hen kallar "ee-arth" - hur kunde hen läsa ordet utan att kunna uttala det? Jones ryser när någon ger bort sitt barn till utomjordingar för att de skall lära ut språket - och förhoppningsvis inte äta upp det lilla runda barnet! När Hoshi i Star Trek kan lära sig ett språk på några minuter retar det Buhlert. Petersen tänkte specifikt på en scen när en lingvist på ett rymdskepp sitter och skriver och analyserar för att förstå ett alien-språk i en kritisk situation, kaptenen säger "Stop that and just talk to them, dammit!" - och det funkar!

Ett gott exempel på hur språk och språkinlärning fick ta plats, nämnde Schoen, var TV-serien Shogun, där vi tittare fick lära oss japanska tillsammans med huvudpersonen. Det var en upplevelse som även jag minns med glädje, trettio år senare. Wakarimasu ka?! Petersen inflikade att det behövs en showrunner som verkligen vill det, och berättade om sin favoritepisod från Defiance, den enda som visade en annan planet än jorden i en scen från Datak Tarrs barndom där de inblandade talade Castithan. Vid inspelningen klagades det på att scenen tog för lång tid och att man ville spela in den på engelska istället. Då ringde skådespelaren Tony Curran till Petersen, och från var sin ände filade de på replikerna så att de blev kortare, och scenen fick göras på Castithan. Som stor beundrare av realismen i Defiance var jag imponerad av hur detaljer som musik, utseende, traditioner och språk samverkade, och fann det modigt att man så ofta hade långa dialoger på de olika Votan-språken. Detta är något man ser mer och mer i ambitiösa TV-produktioner, och vi konsumenter borde kanske göra det känt ännu mer för dem med budgeten hur uppskattat det är!

Jackson nämnde Terry Brooks Shannara-böcker som bra exempel på hur språkbruk, språkförbistring och översättarens roll hanteras och är viktiga för berättelsen. Schoen sade att C J Cherryh startat som latinlärare, och hanterar språkfrågan väl i sina böcker. Buhlert gillar att Becky Chambers skrivit om en ras som egentligen inte kommunicerar med tal (men har lärt sig det också) utan med färgskiftningar i fläckar på huden (kromatoforer), medan andra har tentakler som förmedlar information. Vi antar ju ofta att språk är en manipulation av gas som tar plats delvis i vårt matsmältningssystem, men utomjordiska släkten gör inte nödvändigtvis så, eller använder radio heller. Potts berättade en rolig historia om hur, på ett zoobesök, en iguana började hota och väsa mot hans lille son. Det visade sig att pojkens keps hade en orange fläck vilket för iguanan signalerade maktkamp!

Hur emottogs filmen Arrival av lingvisterna? Alla gillade den, om än inte utan kritik, förutom Petersen, som var nybliven far och känslosam och därför fick agg mot hela filmen, även för språkhanteringen. Jackson gillade alien-språket men undrade varför inte människorna ritade bilder tillbaka. Potts ogillade att filmen lät meningen med besöket vara att lära oss att se framtiden, när novellen lät det vara en bieffekt. Schoen tyckte att de misslyckades men att de försökte bättre än något tidigare, fast varför hade de inte 4D-bläck till skrivtecknen?!

När Schoen en gång skulle spela in några klingon-fraser för ett företag fick han tillbaka att de inte lät rätt. För att visa vad de ansåg som rätt skickade de några youtube-videos. De med uppklädda fans som inte talade särskilt bra hölls fram som goda exempel. Ett dåligt exempel de också skickade med talades av en annan av de verkligt kunniga i klingon-språket. Schoen provade att läsa om meningarna med högre volym och mer saliv, och då fick han godkänt. Det finns för övrigt dialekter för klingon, för olika planeter och regioner. Dialekter är en bra sak; Jackson kan i sina böcker höra att någon kommer därifrån för hen tvistar sina s på ett särskilt sätt. Och om hon råkar använda ett ord fel andra gången det dyker upp kan hon skylla på att det var dialektalt!

Schoen lyfte fram idén att kaptenen på ett skepp talar den mest propra varianten av ett språk när hen kliver ut och håller officiella tal. Sedan har alla besättningsmän dialekter och talfel som får dem att låta olika. Något viktigt att tänka på är alla småord och fyllnadsord. Hur låter "umm" och "you know" på marsianska? Det är något att fundera på!