tisdag 19 mars 2024

Lazarus på Göta Lejon

Han ägde världens uppmärksamhet och mycket av dess rikedomar, men när hans raket skulle lyfta och ta honom tillbaka till hemplaneten fängslades han och utsattes för inhumana experiment. Thomas Newton från boken och filmen The Man Who Fell To Earth åldras inte och är fortfarande ung och vacker, men han är fast på jorden och fast i en depression som har varat i fyrtio år. David Bowie spelade Thomas Newton i filmen, och till musikalen Lazarus plockade han samman stycken från sin låtskatt för att berätta fortsättningen på historien.


Nu sitter Thomas Newton i en enkel lägenhet på Andra Avenyn i New York - New York, en stad full av energi och all underhållning man kan önska sig, men Thomas Newton vill bara dricka gin och äta sockrig skräpmat. De enda som besöker honom är hans agent Michael, hans assistent Elly - och de många personerna som dansar fram i hans tankar och virvlar upp plågsamma minnen från förr.


Men Flickan som nu stiger in i Thomas Newtons fantasier vill något annat än plåga honom, hon vill hjälpa honom vidare, vilket visserligen är plågsamt nog för honom med allt det innebär. Och samtidigt kommer också en annan, någon som både kan se och ses av andra människor och också se fantasibilderna i Newtons hjärna. Han heter Valentine men om han nu är skyddsängel för älskande så är det bara en liten del av hans grymma personlighet. Simon J. Berger gestaltar honom ypperligt, inte illvilligt utan med en charm som gör att man vill vara hans vän, och en lätt road min inför allt han ställer till.


Det är inte helt begripligt varför man på Göta Lejon gör valet att spela nästan hela musikalen Lazarus bakom en heltäckande duk på vilken filmer av vad som händer projiceras. Det gör till exempel att de inledande scenbytena inte hänger samman lika väl som om alla synts på scenen samtidigt och fokus flyttat från ett par till ett annat. Fördelen med metoden är att nyanserna i skådespeleriet framgår tydligare, vilket de flesta aktörer förvaltar väl, dock tyvärr inte huvudpersonen som hade behövt visa bara en aning av värdighet och styrka även i sin djupaste misär. Men det låter oss se alla fina detaljer i Michaels (Christopher Wollter) framförande av The Man Who Sold The World och framför allt varenda känsla som drar fram över Flickans (Tove Styrke) oskyldiga ansikte.

I musikalen finns några bifigurer som i var sina scener tar stor plats men egentligen bara utgör byggstenar för huvudhandlingen, och det känns litet onödigt. Den första dialogen mellan assistenten Elly och hennes svartsjuke make hade potential att spegla Thomas Newtons intensiva depression efter att ha fallit från de högsta topparna och förlorat allt, och visa hur vardagstristessen kan ge en annan form av depression, men det hela mynnar ut i fars.


Det är ganska givande att tänka in sig själv i huvudpersonens ställe och försöka förhålla sig till de olika krafter som drar i honom och som kanske är verkliga, kanske är fantasier, kanske är bra för honom eller kanske drar honom djupare ned i sorg och misslyckande. De tre platinablonda tonårsflickorna är fascinerande, och fastän många av aktörerna tittar rakt in i kameran så verkar just de här tre se på oss som att de vet något som inte vi kan förstå. Sånginsatserna är genomgående goda, och några av de nya arrangemangen på låtarna är spännande att höra, men på det stora hela känns Göta Lejons uppsättning av musikalen Lazarus umbärlig.

söndag 17 mars 2024

Bigbug

Så lätt och enkelt livet blir om vi låter maskinerna ta över slitjobbet! Eller kanske inte helt enkelt, för romantiken och spelet mellan två som försöker närma sig varandra kan ju vara komplicerat, men oh så underhållande. Vi är ju i en framtid med franska förtecken, signerad av den infallsrike regissören Jean-Pierre Jeunet, så den människolika hushållsroboten Monique har ett antal specialredskap att koppla in för att tillreda en delikat måltid av samtidens tillgängliga ingredienser. Vad sägs om ravioli med gräshoppor och maskkaka? Och mänsklig foie gras!!!


Jo, samtidigt som man kan leva ett bekvämt liv ser vi också människor som degraderas för nöjes skull, kanske inte helt frivilligt, i nöjesprogrammet Homo Ridiculus på TV. De som verkar ha mest kontroll är de iskalla (och talrika) androiderna i Yonyx-serien, såväl i TV-programmen som i sin väktarroll på gatorna och snart också i allas hem. 


För hux flux så är en statskupp genomförd, Yonyx låser dörrarna till alla hus och vips är mor och dotter Barelli inlåsta med sina tillfälliga gäster - Alice Barellis exmake och hans nya fru; mannen Max som Alice försöker charma liksom hans son Leo, och grannfrun Francoise. Och så husets androider - och tack och lov så har Alice inte uppdaterat dem på flera år, så de är fortfarande lojala mot sina människor!


Medan människorna på olika desperata sätt försöker ta sig ut genom de stänga dörrarna, diskuterar husrobotarna vad de kan göra för att bevisa sin lojalitet mot de stackars stressade människorna. De är hushållsroboten Monique, en städrobot med dammsugararm, en Asimo-liknande leksaksrobot och spel- och hjärntränarroboten Einstein. Vad skall de göra för att visa att de är på människornas sida? De bestämmer sig för att försöka bli mer lika människorna själva. Vad är unikt och också viktigt för människor? Erotik är ett förslag. Humor är ett annat. Det ger upphov till dråpliga scener när de sympatiska vännerna i metall provar på att vara sexiga eller berätta roliga historier.


Stämningen är lättsam och de instängda människornas bekymmer går att skratta åt, samtidigt som man kan oroa sig för vad som möter dem om de lyckas ta sig ut - tiotusentals starka, hänsynslösa Yonyx som vill styra människorna efter nya regler? Kanske vore det bättre att stanna inne i det stiligt designade huset med en inglasad trädgård mitt i vardagsrummet? Bland de många välgenomtänkta detaljerna i filmen Bigbug finns också Alices antika pappersböcker och en penna som hon skriver med ibland! Den blandningen av futurism och tradition är tilltalande. Om gräshoppsraviolin är tillräckligt smaklig så skulle jag nog välja det livet.

lördag 16 mars 2024

Era anklagelser är meningslösa av Pär Thörn

Låt oss skaka om verkligheten och det välordnade livet ett tag. Det första kapitlet i Pär Thörns bok Era anklagelser är meningslösa är uppbyggt av några ingredienser och stilgrepp att gilla. Det första är att huvudpersonen är på kant med samhället, eller rättare sagt på glid och även om han inte skäller ut andra utan blir utskälld så har han en upprorsande i sig (som han inte vågar släppa ut). De andra är att berättelsen antyder vad som kommer att hända ("Vi befinner oss i en kuststad. Om femtio år kommer den att ligga under vatten.") och att historien tråcklar in detaljer om nästa person som huvudpersonen möter, i detta fallet närlivsexpediten Siri Lindelöf som medan hon torkar upp senapen som den förste mannen spillt fantiserar om hur klickarna är ett annat solsystem.

Fördjupandet i sidodetaljer fortsätter i senare fristående kapitel. Innan dess möter vi två andra män varav den förstes inre/halvoffentliga monolog svajar mellan det möjliga och det osannolika i ett försvar av något han dömts för som han fortfarande vill bestrida. Den andre mannen direktrapporterar från en febrig och farlig expedition i ett exotiskt land medan han skaffar sig mat på det enklaste av sätt: genom att fylla sin kundvagn med allt han behöver och önskar i en livsmedelsbutik.

Men stilgreppen upprepas så länge i varje kapitel, och utan variation, att de blir till just stilgrepp i en text istället för något som faktiskt berättar om verkligheten ur en surrealistisk synvinkel. Trådarna med detaljer om människor som skymtar förbi, och profetiorna om vad som kommer att hända dem om någon minut eller flera år, återkommer i fler och fler av kapitlen. Andra återkommande pusselbitar i berättelserna är människor som är eller har varit engagerade anarkister, men nu är fullt inlemmade i samhällsbygget. 

Ett citat ur en av de sista historierna kan illustrera varför innehållet och tonen i den här boken inte engagerar den här läsaren, men kanske väcka intresset hos någon annan:

Medan jag kastade upp kom jag oväntat på en idé till en fantastikberättelse:
I inledningsscenen huggs ett träsktroll i ryggen med en lärdomsmagisk dolk och den vidriga ondskefulla varelsens språk omvandlas hugg för hugg från gutturala läten, via enkla satser till långa resonemang om krigets, strategins och själva tillvarons natur innan den jättelika ruttnande besten faller död och blödande på marken. Vidundrets snabba språkutveckling gör dolkbäraren vansinnig eftersom ett troll som låter som en blandning mellan Gandalf Grå, den tidige Ludwig Wittgenstein och Carl von Clausewitz är en fullständig orimlighet.

fredag 15 mars 2024

Dix und die Gegenwart på Deichtorhallen i Hamburg

Som titeln anger så är det inte bara tavlor av Otto Dix som visas i Deichtorhallens många och rymliga salar, utan även samtida verk av konstnärer som verkar i hans anda. Dock finns där tillräckligt många verk av Otto Dix själv för att ge en god bild av hans konstnärsskap. Utställningen är inte arrangerad kronologiskt utan efter teman, vilka inte alltid är tydliga i sin framställning, och min presentation här tar fasta på några teman tillsammans med en mer kronologisk ordning.




Notera de spetsiga välmanikyrerade naglarna

Otto Dix (1891-1969) studerade konst i Dresden, och målade under sin livstid många traditionella porträtt i djupa, mättade färger. Men han skapade också ofta bilder med något fult, oroväckande och ofta samhällskritiskt element, vilket drog på honom allt mer häftig kritik från samtida kritiker och politiker (Konrad Adenauer igen) allteftersom nittonhundratalet fortskred.





Dix var en del av Dresden Sezession och senare Berliner Secession, och inspirerades även av Dada då han mötte George Grosz under åren kring 1920. Men redan innan dess hade hans sinnen skakats om av upplevelserna som soldat under första världskriget, där han stred vid slaget vid Somme, östfronten och Flandern. En serie etsningar/målningar från 1924 visar en sådan bredd av skräckscener att man kan föreställa sig hur djupt de minnena måste ha satt sig hos Dix och hans medsoldater.








På storstädernas gator såg man många krigsinvalider, människor som skadats och nu drog omkring i grupp och försökte klara livhanken. Att avbilda dem var inte uppskattat. Utställningen visar en animering av Dix mest kända bild, gjord av Yael Bartana: Entartete Kunst Lebt (2010), där fler och fler av krymplingarna ansluter och stapplar fram i en oändlig marsch.




En annan fascinerande film i utställningen är Julian Rosefeldts Deep Gold (2013/2014), egentligen en pendang till Luis Buñuels L'Âge d'Or men en god illustration av energin, dekadensen och hängivenheten i mellankrigstidens Berlin. Utklädda eller helt nakna människor rör sig inte bara på nattklubbar utan ute på de sönderbombade gatorna, dockor och kostymer med påsydda genitalier symboliserar den explicita sexualiseringen, Peaches sjunger några relevanta strofer av sin musik och helhetsintrycket är både skrämmande och inbjudande.


Utställningen Entartete Kunst i München 1937 innehöll flera av Otto Dix verk. Han fick lova att enbart måla okontroversiella motiv, vilket han motvilligt gjorde med vissa undantag - förutom de tavlor där han kunde smyga in samtidskritik finns det en oro även i de till synes harmoniska landskapen. När andra världskriget bröt ut blev han kommenderad till fronten igen.




Efter kriget och fransk krigsfångenskap fokuserade Dix på att gestalta efterkrigsplågor och religiösa motiv, de sistnämnda ofta de med en underton av oro även i förment lyckliga scener.





onsdag 13 mars 2024

Dune: Part Two

Paul har redan börjat oroas av de vaga syner han ser, om hur hans handlingar kommer att driva miljontals människor i döden över hela galaxen. Han vill ta avstånd från de tecken som Fremen, det fria ökenfolket som räddade dem från huset Harkonnens attack, ser på att han är mannen som de väntar på enligt en profetia. Pauls mor Lady Jessica ser däremot chansen att befästa deras position på Arrakis och uppfylla profetian vare sig den är sann eller ej.


Först gäller det att överleva i den obarmhärtiga världen av sand. Paul lär sig av Fremen samtidigt som de prövar honom - kan han överhuvudtaget klara sig i öknen och räknas som en av dem? Är det kanske ändå så att han är den Messias de väntar på, Lisan al Gaib, som skall komma till dem från en annan värld. Det är spännande när filmen visar hur några önskar att han skall vara den, medan andra avfärdar förväntningarna som vilda drömmar och manipulation - inte minst Chani, den unga kvinnan som Paul dragits till sedan han såg henne i sina drömmar.


Harkonnen har återvänt till styret av Arrakis, men Fremen saboterar skickligt kryddskördningen till Harkonnens stora förtret. Pauls ställning bland Fremen växer allteftersom han deltar i riskfyllda och lyckade angrepp på Harkonnens utsända. Men hur mycket hjälper det att alla Arrakis stridsdugliga invånare står bakom honom när deras motståndare har enorma härar att sända mot dem? Det kämpande folket på Arrakis är imponerande men bleknar inför scenerna från Harkonnens hemplanet - stora, kalla byggnadsverk uppförda för att understryka huset Harkonnens anspråk på makt och hänsynslösheten inför att ta den från andra. Kan Muad'Dib, den lilla sandmusen, splittra det stora kejserliga imperiet med alla adliga hus som regerat i sekler, och Bene Gesserit som styrt galaxens öde ännu längre från en plats strax bakom deras troner? Vad händer med Paul om han accepterar sin roll som Lisan al Gaib?


Även om man känner eller gissar hur historien skall gå är det hur den berättas som är avgörande. Denis Villeneuve låter berättelsen ta tid, inte bara i ordlösa kamerasvepningar över anslående sandlandskap och mäktiga palatsinteriörer utan i striderna som i sig sker snabbt men tydligt; och i de prövningar som Paul och Lady Jessica ger sig in i - åskådaren får varje gång se vad som står på spel för personen. Öknen är bara en av de många hårda ställen i galaxen som kan krama livet ur någon som inte har styrkan att kämpa för sin plats i världen.


måndag 11 mars 2024

Vargarna från evighetens skog av Karl Ove Knausgård

Det vore egentligen bättre att börja läsa boken Vargarna från evighetens skog utan att tänka på den som uppföljaren till Morgonstjärnan, för man kan fastna i att leta efter övernaturliga förebud i naturen av det slag som Morgonstjärnan var rik på. Men ett par hjortar utanför fönstret är det man får, inget mer. Inte heller några existentiella tankar grundade i kristendom, utan tvärtom funderingar om livet och döden ur rent vetenskapliga och icke-religiösa perspektiv (vilket bör noteras är två skilda förhållningssätt vilka dock sammanfaller just här). Så kanske är det ändå bra att man börjar läsa Vargarna... med samma uppmärksamhet som Morgonstjärnan.

Efter en kort och litet chockerande upptakt följer vi i över halva boken Syvert Løyning, en nittonårig kille som år 1986 just muckat från lumpen och är tillbaka i föräldrahemmet utan klara mål för livet. Festa och flirta med tjejer är vad som ligger närmast för honom. Det skulle kunna vara en banal ungdomsskildring (och det är egentligen inte något fel med det, Knausgård gör det lika bra som sina norska samtida), men det är tänkvärt hur det även i den unge Syverts liv dyker upp ställningstaganden och tankar om döden och livet, nu i en icke-religiös kontext. Det betyder att Syvert inte har de verktyg att närma sig frågorna som en kristen människa skulle ha, vilket dock inte gör honom hjälplös eller rådlös.

För en del personer som ger titel åt de följande kapitlen kan vi gissa hur deras historier kommer att knytas samman. Andra kortare kapitel tycks infogade för att ge utdelning längre fram i berättelsen, men de känns ändå inte ofullbordade för den sakens skull. Nästa person att ges en längre och fylligare gestaltning är Alevtina i Moskva. Liksom med Syvert kommer vi att möta henne vid mer än ett tillfälle i livet, med åratal däremellan som ekar fram i andras repliker eller i huvudpersonernas egna minnen. Det är ett sätt att visa förtroende för läsaren: man får själv jämföra hur förhållandena för tjugo år sedan eller mer förändrades, med eller mot personernas förhoppningar.

Syvert är en bra karaktär som man kan förstå även om hans bakgrund och planer för dagen skiljer sig från ens egna. En Knausgård-kille, fast mindre självdestruktiv än tidigare huvudpersoner. Alevtina är berättad med än mer psykologiskt djup, i synnerhet en besvikelse eller tomhet inför livet som inte överdrivs och därför blir än mer förståelig och något för många att identifiera sig med. I hennes liv finns också den starka kärleken till litteraturen (och musiken) som förmedlar känslan av att författare, musiker och det de frambringar är viktigt.

Om Morgonstjärnan ofta återkom till den nödvändiga omsorgen om barnen, får vi i Vargarna... istället skildringar av matlagning, som en kärlekshandling eller något nödvändigt. Syvert har varit kock i lumpen och tycker om att använda sina kunskaper vid spisen. Alevtina måste ibland steka ihop något ur ett halvtomt kylskåp eller klara sig utan om hon sovit över en måltid.

Men visst är Vargarna... kopplad till händelserna i Morgonstjärnan, och det skall bli spännande att läsa vidare i det stora verket som inte väljer en förklaring till frågorna om liv och död utan låter människor analysera och fundera på sina egna sätt.

Fler böcker av Karl Ove Knausgård:
Ute av verden

söndag 10 mars 2024

Senay Berhe på Fotografiska

Senay Berhe visas på Fotografiska som Emerging Artist i år, men hans artistiska karriär sträcker sig över femton år, säkert mer, och visar en stor säkerhet i blicken och metoden att fånga det han vill. Han finner linjer och ytor som tilltalar ögat i vardagliga scener. Ur rätt vinkel och ibland med litet handpåläggning skapar han bilder som både visar något välkänt - en arm, ett huvud, en stolpe - och något tidlöst och ypperligt estetiskt.



På Fotografiskas utställning av hans bilder, som fått namnet A Familiar Feeling of Now, kan ett foto vara böjt som kring en osynlig cylinder, eller vikt runt ett hörn.



Bilderna är inte enbart estetiskt tilltalande dekorationer, utan har en tyngd av att de talar från någon annans vardag. Vi får dela de ögonblicken av skönhet från någon annans liv.