Star Trek Into Darkness

2009 års reboot av Star Trek var inte i första hand vänd till de trogna Star Trek-fansen, utan till alla fans av action, hjältar, rymdskepp och läckra effekter. Så även uppföljaren, Star Trek Into Darkness, nu även i 3D! Man behöver inte känna till TV-serien och de tidigare filmerna - jo, det kan vara bra att minnas handlingen den förra filmen, men gör man inte det hänger man med ändå.

Filmen börjar med spänningen på topp: en jakt genom en härligt utomjordisk natur, ett dyk ned i en vulkan, ett hopp nedför ett stup rakt ned i ett hav. En vanlig dag på jobbet för besättningen på USS Enterprise... nervkittlande uppdrag och blixtsnabba beslut med moraliska eller rent av dödliga konsekvenser.

Vi som inte följt Star Trek kan ändå känna igen personerna från den mest kända besättningen: Kirk, Spock, Scotty, Uhura, Bones, Sulu, nu i yngre upplaga. Alla kan hitta sin favorit: den impulsive Kirk kompletteras av den analyserande (men ändå bedårande) Spock. Befälsordningen i organisationen är något mindre oklar än i den förra filmen, och Peter Weller är stark i rollen som amiralen som sänder USS Enterprise på jakt efter mannen som sprängt deras högkvarter och hotar med ännu värre förstörelse.

Men ännu starkare är mannen de förföljer; John Harrison/Khan, spelad av film- och TV-världens nya älskling Benedict Cumberbatch. Han är en formidabel fiende, iskall och beslutsam, och Cumberbatch är rätt man att fylla ut hans stenhårda profil.

Efter förra filmen skojades det mycket om alla lens flares, alla gånger bilddduken dränktes i blänk av motljus. Den gången störde de mig inte, men halvvägs igenom Star Trek Into Darkness dyker de upp igen. Skall det vara så? Det ser ju bara fånigt ut! Men, men, jag kan ha överseende med det när allt annat i filmen är en berg- och dalbana kryddad med fyrverkerier. Handlingen lägger upp för uppföljare med fler kända motståndare; klingoner och tribbles, och publiken (och jag) kommer säkert att strömma till dem också.

Remont med Svenska Teatern Helsingfors

Ända sedan Caligula och Aska häromåret har jag längtat efter fler gästspel från finska teaterscener. I år släpper Dramaten fram den nyskrivna pjäsen Remont med Svenska Teatern från Helsingfors, som tyvärr inte får så stor publik den förtjänar.

Joakim Groths pjäs innehåller scener och personer man kan känna igen från nordiska sommarkvällar: tre syskon med uppblandade familjer som firar midsommar tillsammans i en stuga med gamla madrasser, filtar och en bastu till övernattning. Alla personer har karaktärsdrag man kan sympatisera med men också irritera sig på.

Tack vare Sivars omsorg om stugan och noggranna inoljning av golvplankorna kan familjerna ses i stugan år efter år, men hans ensidighet och sävlighetkan vara nog så stressande, inte minst för hans fru. Brodern Henry drar ständigt plumpa skämt skall för att spräcka stämningen. När någon har sagt något personligt är det störande, men när allvaret drar ihop sig kan hans ord vara just vad som behövs. Något jag är oerhört imponerad över är hur välskrivna de tre tonåringarnas roller är; de är trovärdiga i sin ungdomlighet men inte så stereotypt truliga som de alltför ofta framställs som.

Som sagt kan man känna igen sig i många ordväxlingar och fastlåsta familjepositioner. Men när man ser dem utifrån är det lättare att skratta åt det dråpliga, och det får man göra ett par gånger under första akten. Men stämningen tätnar och när det är dags för andra akten tar allvaret över.

Minst lika viktiga som manus och regi är förstås de ypperliga skådespelarna. I varje läge spelar de sina roller trovärdigt och inlevelsefullt. Svenska Teaterns uppsättning av Remont är mycket välgjord och sevärd.

Länk till Svenska Teaterns sida om Remont

Foto: Valtteri Kantanen

Karolina Henke på Abecita Konstmuseum i Borås

Arkitektur kallas utställningen av Karolina Henkes bilder på konstmuséet i Borås. Bilderna visar interiörer och moderna, luxuriösa hus med panoramafönster som visar de inneboendes liv, eller skulle kunna göra det. Men i rummen finns knappt några människor, och de är välinredda men inte så hemtrevliga eller välkomnande. Med förändringar i ljussättningen och inplacerade aktörer får byggnaderna atmosfär som är skrämmande, litet rolig eller bådadera samtidigt.

Länk till Abecita Konstmuseums sida om Karolina Henke

Under the Dome av Stephen King

Det var länge sedan jag läste något av Stephen King, men Under the Dome är lika välkomnande som böckerna jag läste för tjugotalet år sedan. Scenerna är klara och tydliga som om man såg en film; miljöerna har tillräckligt många vardagsnära detaljer för att man lätt skall se dem för sin inre syn, och dialogerna lyckas med att både vara fulla av information och låta trovärdiga.

Det vi får läsa om är en liten håla i Maine, Chester's Mill. En dag är den plötsligt avskärmad från resten av världen av en osynlig men ogenomtränglig barriär. Nej, inte helt ogenomtränglig, för en små mängder av vatten och luft kan passera igenom den, men inga hela fysiska föremål och inga människor.

Snart står det klart att det värsta hotet inte kommer från barriären utan från människorna innanför den. Stadens starke man, Big Jim Rennie, har styrt samhället som sin egen Monopol-plan i flera år, och tar nu chansen att öka sin makt genom att sätta upp dumma och lojala ungdomar som poliser i en snabbt ihopskramlad milis.

Stephen Kings personskildringar ger snabbt en bild av vem man har framför sig på boksidan; en klar och tydlig karaktär som reagerar på det sätt man förväntar sig under de kommande prövningarna. Det är det som är min främsta invändning mot boken: att goda och onda är så polariserade. De är inte helt svartvita, men de onda är så själviska, hänsynslösa och ofta korkade, och i stort sett inte så intresserade av att bli kvitt barriären utan trivs med att vara diktatorer i småstaden. (Inte särskilt långsiktigt tänkt. Hur tänkte de leva när maten en gång tagit slut?)

Å andra sidan är jag mäkta imponerad vilket pussel av motstridiga intressen och korsande spår King lägger upp. De sista hundratalet sidorna av boken innehåller flera direkta citat från T.S. Eliots dikter, men i Under the Dome är King snarare en rundmålare av samhället i Balzacs efterföljd. Det är trovärdigt att se hur de olika gruppernas konspirationer inte försiggår parallellt, ostört utan omkullkastas då och då av att en plan inte går i lås.

Men boken är TUSEN SIDOR LÅNG! (Litet mer, faktiskt: 1072 sidor.) Man får ta sig tid för att läsa den. Även om den är lättläst och "förlåtande" (intrigerna är inte så komplicerade att man tappar bort sig om man lämnar boken i några dagar), och även om den är spännande och håller ett högt tempo precis hela tiden, så tar det ju lång tid att äta sig igenom den.

Anledningen till att jag läste Under the Dome är att den är under inspelning för att bli TV-serie. Det är ofta bra att ha läst boken innan filmen/TV-serien, men i det här fallet tycker jag inte att det är nödvändigt. Jag tror säkert att Stephen Kings bildrika och ordrika historia kommer att fungera bra som filmad serie, och kanske till och med bli snäppet intressantare än boken. Men jag ångrar inte att jag läste Under the Dome.

David Hockney på Abecita Konstmuseum Borås

I dagens internationella konstvärld är David Hockney en av fixstjärnorna: en konstnär vars verk säljs och köps för höga summor som säkra investeringar, men säkert också av uppskattning för hans konst. Under sin flera decennier långa karriär har man sett hans uttryck förändras och utvecklas. De senare årens iHockneys, verk målade på iPad, kan man fnysa åt eller gilla som förutseende. I en intervju häromåret berättade Hockney att han målar en tavla varje dag och mailar den till sina vänner. Jag skulle gärna stå på den maillistan!

Det som visas på Abecita Konstmuseum i Borås är huvudsakligen etsningar från Hockneys tidiga år som konstnär, de tre sviterna A Rake's Progress (1961-63), Six Fairy Tales (1969) och Blue Guitar (1977) - fulla titeln på den sistnämnda sviten är Blue Guitar: Etchings by David Hockney Who Was Inspired by Wallace Stevens Who Was Inspired by Pablo Picasso.

ur A Rake's Progress

A Rake's Progress är en variant av den kända bildsviten med samma namn från 1700-talet, den här gången med en ung Hockney som reser till New York och blir förförd av konstvärlden där. Humorn i bilderna och de lakoniska bildtexterna gör dem roliga men utan att man förlorar sympatin för den unge konstnären i hans motgångar.

Six Fairy Tales är hämtade från Bröderna Grimms samlingar; några hör till de mer ovanliga, andra är mer välkända men alla presenteras i sina ursprungliga grymma och ordkarga former. Hockneys illustrationer är lika kärnfulla och återigen nästan humoristiska i sin enkelhet. Men bredvid de spännande sagorna blir de faktiskt ganska blodlösa.

ur Six Fairy Tales

Serien Blue Guitar intresserar mig inte särskilt mycket. Men sammanlagt tycker jag om att ha sett vilken form David Hockneys konst hade under de här åren. Hans användande av djuptryck i flera färger måste innebära en noggrannhet inför detaljer och ett intresse för ytor och "artificiella" sätt att skapa skugga med hjälp av ett ökande antal streckningar i vinklar mot varandra. I mina ögon går det en röd tråd från det till användandet av datorer och ritprogram på iPad. Är man i närheten är konsthallen väl värd ett besök.

Länk till Abecita Konstmuseums sida om utställningen

Ett dockhem på Stadsteatern 2013

Hur ofta kan man se Ett dockhem? Oftare än vartannat år har man chansen, kanske till och med oftare än så. Vill man det? Ja, om uppsättningen är BRA på något sätt: tidstrogen och gripande, eller uppdaterad och direkt uppfordrande, eller vad som helst däremellan. Det är mindre än ett år sedan jag såg Ibsens pjäs på Dramaten, och då precis som nu spelad utan paus på mindre än två timmar. Men uppsättningen på Stockholms Stadsteater har inte sparat på något i övrigt; scenografi, rollista och rollprestationer är fylliga och väl nyttjade.

Pjäsen börjar med att familjen Helmers tre barn kommer in och läser pjäsens slutrepliker. Det sätter tonen för uppsättningen på ett bra sätt. Mer än annars får vi se och känna barnen som väsentliga vikter i vågskålen när Nora tänker över sin situation. De två hemhjälperna (Lena-Pia Bernhardsson och Eva Rexed) hinner också lägga personlighet i sina korta uppträdanden och underbygga stämningen i hemmet.

Först och främst är Annika Hallin perfekt balanserad som huvudrollen, Nora. Med lätt förbarnsligad flickröst spelar hon den vimsiga lilla ekorren, utan att gå till överdrift, medveten om sitt litet förnedrande spel. Sven Ahlströms Torvald är inte lika motbjudande som han kan vara, och det är bra, för nyanser är bättre än svartvita motsättningar.

Scenen när Kristine Linde kommer och Nora och hon berättar om sina liv för varandra kan ibland bli en långtråkig infodump man vill ta sig igenom snabbt, men här blir dialogen intensiv och viktig.

Fastän jag tyckte mycket om att de första scenerna utspelade sig på 1800-talet, tyckte jag också om när och hur scenen, inredningen och kläderna slog om till 1950-talet. Färgskalan kvar i kvinnornas kläder, Noras klänning modernare men nästan lika restriktiv som krinolinen hon hade i den tidigare epoken. Mindre bra tyckte jag om när de sista scenerna tog steget in i nutid. Enligt min mening förminskade det allvaret i Noras och Torvalds sista stora uppgörelse, även om det samtidigt underströk hur han i katastrofens ögonblick glömde sin partner och bara kunde tänka på sig själv. Men inget kan förta det sammanlagda intrycket av den mycket välregisserade och välspelade uppsättningen. Ett dockhem är värd att se i år igen!

Länk till Stadsteaterns sida om Ett dockhem

Foto: Petra Hellberg

Filharmoniker i närbild, cello och piano

Foto: Jan-Olav Wedin

 Programmet som Johannes Rostamo och Love Derwinger satt samman var varierat, men ändå sammanhållet: Beethovens Sonat Nr 2 i g-moll, Samuel Barbers Cellosonat och Prokofjevs Sonat. De tre styckena från ökade i modernitet och utlevelse, men hade det gemensamt att de alla skapade ett fint samspel mellan cello och piano. De båda utmärkta och samspelta musikerna framförde alla verk genomgående skickligt och inlevelsefullt. Det var en riktigt fin konsert som får en att bli stolt över vilka goda musiker vi har i Stockholm.