söndag 22 oktober 2017

Louise Nevelson på Moderna Muséet

Collagetekniken har använts flitigt av konstnärer det senaste seklet: att ta föremål som redan finns och visa upp dem i annat ljus eller kanske skapa något helt nytt. Louise Nevelson gav ett personligt uttryck åt collagen hon skapade, då hon ofta plockade samman föremål tätt och målade dem i samma färg, gärna svart. "Jag gör collage. Jag sammanfogar en splittrad värld och skapar ny harmoni" sade hon, och den fridfulla inställningen genomsyrar den lilla men signifikanta utställningen på Moderna Muséet.


En kortvägg domineras av ett stort collage av vad som skulle kunna vara bruksföremål, några eventuellt trasiga eller isärplockade, och några ispikade spikar, sammanpusslat i fina proportioner och målat svart. Jag hinner undra vad föremålen använts till, om de kanske har nya ändamål i sitt nya sammanhang, tills det slår mig att de kanske slipper rättfärdiga sig genom sin nytta och bara får finnas utan att användas.

På motsatt vägg finns ett annat collage målat i guld - mer uppfordrande, inte lika lugnande som den svarta panelen. Den är uppbyggd av prydnadsdetaljer placerade tillsammans i fack; lejontassar, fint svarvade bordsben. Men inga hela föremål utan bara bitar av dem, som om de också bara får vara fina utan krav på verkan, och det ger också en sympatisk känsla.



Några tavlor där pappersbitar i en dämpad färgskala med inslag av glödande rött skapar abstrakta motiv kompletterar bilden av en konstnär med utsökt estetisk känsla och en drivkraft mot harmoni. Det gör gott i själen att se Moderna Muséets minimala utställning av Louise Nevelsons, och jag skulle gärna se en större utställning med hennes verk framöver.

Länk till Moderna Muséets sida om Louise Nevelson

fredag 20 oktober 2017

Hålet på Orionteatern

På Orionteaterns stora scen har man byggt en liten norrländsk kulle med lingonris, granplantor, trädstammar och till och med några ihopknycklade ölburkar. Och så ett hål, ner till eller snarare från en plats djupare ned varifrån det då och då kommer upp underliga figurer. Vi är samlade framför kullen, hål-turister i hopp om att få se något spännande. De kan inte lova något, de som jobbar där kring hålet, men oj så de hopppas, av olika anledningar. Bodil (Helena Lindegren), som är en riktig småstads-fixar-tjej full av energi och organisationsiver, planerar ett mottagningscentrum kring hålet, något som kan matcha Harry Potter-land! För sådant är valet för en glesbygd som vill överleva: bli en turistattraktion eller förvara kärnbränsle.


Det kommer upp rök ur hålet, och fantastiskt gulliga kaniner - stora, fluffiga, med uttrycksfulla öron. Och så kommer det upp människor av mycket skilda slag. De liknar oss och talar svenska men har udda kläder och ännu mer förbryllande historier att berätta. Hur ser det egentligen ut där de kommer ifrån? Stefan (Jens Sjögren) som sitter vid hålet hela dagarna och registrerar de som kommer upp säger att han lärt känna deras samhälle utan och innan. Men med tanke på att hans första fråga är om det finns tinnitus där de kommer ifrån, kan man undra om han inte bara vet det han själv vill veta.


Vi hål-turister behöver egentligen inte veta så mycket om vad som finns under jorden, när det är så mycket roligare att låta sig förundras av de spännande existenserna som kliver upp. Där kommer en kille som gillar att veva! Där kommer några goa gubbar som haft JÄTTEKUL hela vägen upp! Mattias Fransson har skrivit fram mycket speciella och intressanta figurer, och han, Lindegren, Sjögren och Kristiina Viiala gestaltar dem med stor inlevelse. Det är roligt från början till slut, men där finns en underton av allvar i den längtan som lyser fram hos Stefan, Bodil och några av uppdykarna, som gör att Hålet inte bara blir en surrealistisk skrattfest utan också något verkligt minnesvärt.

Länk till Orionteaterns sida om Hålet


onsdag 18 oktober 2017

Fudoki av Kij Johnson

Under de sista månaderna av sitt liv börjar prinsessan Harueme skriva en berättelse. Historien hon berättar är om ett liv som är så väsensskilt som möjligt från hennes eget, hon som i nästan hela sitt liv levt instängt i palatset hos sin halvbror kejsaren och alla släktingar, hovdamer och vakter. En katt är huvudperson i hennes historia; en kattunge som förlorar hela sin familj i en stor eldsvåda. När kontakten med fudoki - hemtrakten, alla katter som bodde där och deras historier - är bruten, känner katten inget annat val än att ge sig ut på vägarna i ständig rörelse norrut.

Men på de åtta öarna är naturen besjälad och egensinnig. Mest som en lek, nästan som för att retas, förvandlas katten till en kvinna av vägen hon vandrar på. Hon ges kunnande och attiraljer för att klara sig väl som människa, och börjar träffa annat folk och dras efter hand in i deras uppdrag ännu längre norrut i landet. Hon får namnet och hederstiteln Kagaya-hime.

Inflätat i sagan om Kagaya-hime berättar Harueme om sitt liv; scener ur livet som pusselbitar till hennes eget liv och de val hon gjort och inte kunde göra. Det står klart hur hennes upplevelser och längtan formar berättelsen om den vandrande, stridande kvinnan, något hon är medveten om själv. Lika klokt som över sina minnen reflekterar hon över sitt tillstånd som gammal och döende, liksom över de ting som finns närmast henne och inte minst väninnan Shigeko som tjänat henne i femtiotalet år.

Kij Johnsons bok gör ett fint jobb av att spinna samman två berättelser och nysta in en underton av vemod över allt som inte blev av under det långa livet. Dock har jag inte så stort intresse för Japan på elvahundratalet, och ännu mindre för katter och deras liv, och boken lyckas inte öka det intresset under vändandet av bladen. Det är ändå lätt att tänka sig att boken med dessa teman är precis vad som faller någon annan i smaken. Jag uppskattar den speciella stämning som Kij Johnson skapat så väl och är nöjd med att ha läst boken.

tisdag 17 oktober 2017

The Big Sick

Chicago är en fruktsam grogrund för komiker. Många som idag är kända från komediserier och filmer har förfinat sin känsla för humor och timing på Chicagos ståuppscener, vilket många gånger kan vara slitigt och otacksamt, men hoppet om att bli upptäckt av en talangscouter driver komikerna till scenen, liksom det drar publik på jakt efter några timmars underhållning. En av de förhoppningsfulla ståuppkomikerna är Kumail, som spelas av Kumail Nanjiani i filmen The Big Sick, skriven av Nanjiani och hans fru Emily V. Gordon och löst baserad på deras verkliga liv. Det är stressande på ett roligt sätt att se ståupparna gnabbas, peppas och retas med varandra mellan framträdandena; nålsticken är många och hårda men där finns också verklig vänskap mellan några av dem.


Många föräldrar skakar på huvudet åt barn med showbizdrömmar, så även Kumails familj. Inte bara önskar de honom ett bättre jobb än Uber-chaufför, de försöker också ivrigt att gifta bort honom med en lämplig flicka hemifrån Pakistan. Vecka efter vecka "råkar" de dyka upp på familjens söndagsmiddag; vackra, trevliga och ambitiösa i karriären.


Idén att gifta sig med någon som ens föräldrar tycker ser bra ut på papperet är dum nog i sig, men i Kumails fall blir företaget ännu mer svårsmält då han faktiskt har mött kärleken i en amerikansk flicka, Emily. Men flera tusen års kultur går inte att skaka av sig så lätt, och Kumail vågar inte berätta för sina föräldrar om Emily, inte ens när den tillfälliga romansen djupnar till riktig gemenskap och kärlek. När Emily upptäcker det blir hon rasande och förhållandet tar slut.


Men snart knyts de bådas liv ihop igen: Emily blir svårt sjuk och hamnar på sjukhus, och den närmaste att ringa i hennes mobil är Kumail. Det är klart att han ställer upp i en svår tid för en person han bryr sig om. Men inom kort dyker Emilys föräldrar upp, och till skillnad från Kumails föräldrar vet de allt om pojkvännen som var oärlig mot dottern. För min del är det då den bästa delen av filmen börjar. Jag hör till dem som tycker att kärleksgnabb som mellan Emily och Kumail är roligt när man själv är mitt uppe i det, men tröttsamt när man ser det hos andra. Den långsamt framväxande acceptansen mellan Kumail och Emilys föräldrar under riktigt svåra omständigheter är den stora behållningen, och blandningen av allvar och humor är helt lagom. The Big Sick är en litet annorlunda och litet mer minnesvärd romantisk komedi som är underhållande även för oss som inte brukar gilla romantiska komedier.


söndag 15 oktober 2017

Patrik Bomans Ambivalent på Plugged Records


Av olika anledningar har jag tyvärr missat alla konserter under Stockholm Jazz Festival 2017, men det var en spelning på festivalens sista dag jag inte ville missa: Patrik Boman Ambivalent. Den nya skivan Soul Searching är mycket bra, men precis som jag gissade låter musiken ännu vassare live. Chris Montgomery (trummor), Daniel Tilling (piano), Magnus Wiklund (trombon), Per 'Texas' Johansson (altsaxofon) och Patrik Boman själv (kontrabas) inledde med Rumbling Girl, en låt inspirerad av Bomans dotter. Gänget var genomgående snyggt samspelta och därtill starka på egen hand, och de två begåvade musikerna Magnus Wiklund och Per 'Texas' Johansson levererade solo efter solo med helt fantastisk känsla. Den nyskrivna låten med (tillsvidare-) namnet TBA mynnade ut i ett tumult av sorten man tror är allas bidrag till röjigt slutackord, men minsann om inte Johansson bar det vidare i ett parti som balanserade perfekt mellan galet kaos och njutbar melodi, och landade sedan skickligt i en gemensam avslutning av låten.

Till andra set hade Max Schultz (gitarr) hunnit ansluta, efter att ha varit fast på ett försenat flyg. Gruppen lät bra både med och utan honom, men det var fint att ha honom där, trots att det gjorde att Daniel Tillings fina pianospel tyvärr inte hördes lika väl bakom gitarr- och trumljuden. Men Schultz lyhörda solon och samarbeten var välkomna i nästa låt också inspirerad av Patrik Bomans dotter, nämligen T Never Stops, följt av den riktigt bra Down And Out och Melancholy Albert, där Albert är Bomans son men uppenbarligen mer stillsam än syrran. (Eller?!) Sista låt i originalset, The Stomp, lät som den heter med glatt avstamp i tradjazz, men det sköna extranumret Happy On The Outside var precis rätt melodi att ta med sig ut i stockholmssolen.

fredag 13 oktober 2017

The Ministry of Utmost Happiness av Arundhati Roy

Att hitta hem innebar också för Anjum att hamna i samhällets utkant. Men när barnet såg den vackra Bombay Silk, lång, stark och självsäker, fann hon sin plats bland de andra hijras, kvinnor som fötts som män men vill bära kvinnors klädesplagg, smink och långa hår. De hyrs in till fester och annat som inte nämns högt, men är inte väl sedda av samhällets bättre beställda medborgare. Men det finns många andra att finna vänskap hos bland de många som lever på gatorna och hankar sig fram från dag till dag.

Förutom att vara hijra skiljer Anjum och flera andra personer i boken The Ministry of Utmost Happiness ut sig genom att vara muslimer i ett alltmer hindunationalistiskt land, och det är mycket oftare vid den skiljelinjen som konflikter, förföljelser och rena lynchningar sker. Tidigt i berättelsen bryter konflikten i Kashmir in och sätter spår hos fler och fler av huvudpersonerna. Men varje sorg är unik, och Arundhati Roy ger sina karaktärer personliga tragedier och individuella sätt att handskas med dem. Den unge pojken Saddam Hussein tog sitt namn i trots när han såg en video av avrättningen av den irakiske diktatorn, och fastän ett av hans mål i livet är att hämnas på mannen som orsakade hans fars brutala död, är han ingen hatfylld människa utan en viktig och kär person i den brokiga gruppen kring Anjum.

Litet längre bort i staden (Delhi) finns en gatusträcka där många människor har samlats för att visa vad ont som gjorts mot dem, i hopp om att besökande journalister skall ge dem uppmärksamhet och till sist upprättelse. Där finns fattiga bönder som blivit bortkörda från sin mark för att där skall byggas fabriker; där finns även människor från Bhopal som skadades vid giftläckan från Union Carbide, men då det var så länge sedan och det skett så många nya katastrofer är det ingen som bryr sig om dem längre. Och fastän Roy berättar allt detta med allvar och sympati tynger det inte ned boken till en klagovisa. Människor lever sina liv, under motorvägar och intill vattendrag förgiftade av medicinutsläpp och skräp. En av bokens berättare ser en man lynchas och förvånas själv av att han inte blir chockad - äcklad av hur meningslöst det var, men inte chockad.

It was as though the Apparition whose presence we in India are all constantly and acutely aware of had suddenly surfaced, snarling, from the deep, and had behaved exactly like we expected it to. Once its appetite was sated it sank back into its subterranean lair and normality closed over it.

Handlingen rör sig vidare från människorna kring Anjum till en annan grupp av vänner, genom vilka vi får djupare inblick i inbördeskriget i Kashmir, både på förtryckarsidan och hos det militanta motståndet. Intensiteten av de grymheter som människor kan göra mot varandra ökas ju fler detaljer som ges, i de sammanhängande berättelser som behandlar en i taget av kamratgruppen. Och precis när historien börjar röra sig mot sitt slut kommer ett av bokens starkaste och svåraste vittnesbörd om mänsklig ondska. Men fortfarande; den yttersta lyckans ministerium är inte en omöjlighet ens bland de utstötta på den ständigt stridande ytan av planeten. The Ministry of Utmost Happiness är mästerligt skapad; boken är en lång och skiftande berättelse om orättvisor som varken förlorar sig i eländet eller klistrar på ett lyckligt slut, utan visar en svår värld och de människor i den som inte klarar sig eller som faktiskt klarar sig.

onsdag 11 oktober 2017

Bill Viola på Uppsala Konstmuseum

I ultrarapid tränger sig människorna fram först i kön, med ansiktena förvridna av sorg inför vad de ser strax utanför bilden. Den långsamma, flytande förflyttningen gör att åskådaren hinner se människorna extra tydligt, med större koncentration framtvingad av motivets rörelse. En del aktörer har ansikten som för tankarna till porträtten från tidigare sekel som finns på detta och andra konstmuséer: bleka ansikten med tunna drag inramade av rött hår, eller grövre ansiktsdrag och mörkare hy; ibland med ett par glasögon eller andra moderna kännetecken som låter oss komma ihåg nuet vi lever i.

Men handlingen är tidlös och också något utanför det normala. Hur ofta samlas vi och stannar upp inför något som i videokonstverket? Vad det än är, och det är dolt för oss, så skapar det samma djupa sorg hos alla, och hos några också en instinkt att trösta människan framför innan den egna förtvivlan slår rot. I vår vanliga värld kommer samma händelse att orsaka bedrövelse hos några, ilska hos andra och hos ytterligare andra likgiltighet eller avvisande. Den kollektiva upplevelsen finns inte, inte ens om vi såge något av samma dignitet som det som skapar handlingen i verket Visitation Reformation av Bill Viola.

Länk till Uppsala Konstmuseums sida om Bill Viola