fredag 17 november 2017

Loving Vincent

Impressionister, expressionister, kubister och andra nyskapande konstnärer har förändrat vårt sätt att se på världen. Hur vore det att leva inuti den världen som Vincent van Gogh såg och ville visa oss andra? Regissörerna Dorota Kobiela och Hugh Welchman har tillsammans med 125 konstnärer skapat en film som ger liv åt några av människorna van Gogh porträtterade, och låter dem röra sig i de vibrerande landskapen. De har använt en metod som låter van Goghs originella stil behålla sin energi; de breda penseldragen skiftar nyans och plats från ruta till ruta, vilket låter motiven behålla den känsla av något ovanligt som tavlorna hade. Visst orsakar det en lätt sjösjuka ibland, men det är värt det för att inte hamna i en stillhet som inte hade passat upphovsmannen - det märks i de svartvita tillbakablickarna.


Handlingen drivs av att den unge Armand Roulin vill leverera ett sista brev från van Gogh till brodern Theo van Gogh. Då han får reda på att båda männen är döda, undersöker han vad som kan ha hänt under Vincent van Gogh under hans sista dagar i den lilla byn Auvers. Karaktärer vaknar till liv ur konstverk vi känner igen, reser sig och talar och blir aktörer i dramat. Filmen följer en teori om att van Gogh inte sköt sig själv utan blir skjuten av någon annan, men när flera av byborna som visste något missaktar och misstror varandra, riktas anklagelserna och motsägelserna åt många håll, och det är bitvis spännande i filmen Loving Vincent.


Det som blir lidande är nyanserna i skådespeleriet, inte så mycket för att skådespelarna målats om till rörliga tavlor, utan för att manuset gett dem så klichéartade roller att spela: den ständigt skrattande Adeline Ravoux, den snipiga hushållerskan Mme Chevalier med flera. Men det är ändå intressant att få följa några dagar ur Vincent van Goghs liv, lyckliga såväl som olyckliga, även för oss som inte är specialintresserade av konstnären i fråga. Och mest av allt är det fint att se med vilken hängivenhet några människor har gett nytt liv åt en stor konstnär som blev sorgligt försummad under sin livstid.


onsdag 15 november 2017

Fahrenheit 451 på Uppsala Stadsteater

Kring elden i tunnan sitter några människor. Deras kläder är inte slitna, så de är kanske inte hemlösa, men scenen antyder att de samlats för något viktigt. Strax får vi höra det viktiga: en efter en citerar de stycken ur favoritböcker. Känslan av att litteratur är viktigt, något man bjuder varandra för att överleva, är påtaglig. Mannen i hörnet då, skall inte han citera något för att ta del av gemenskapen? Jo. Ur minnet läser han ur boken Fahrenheit 451 av Ray Bradbury, några signifikanta meningar om hur brandmannen njuter av att rikta sin eldkastare mot böcker och se dem brinna.



Mannen i hörnet (David Lenneman) är den nämnde brandmannen Montag, i en framtid där brandkårens uppgift inte är att släcka bränder utan att bränna upp böcker. Man skall inte läsa böcker, man skall låta sig översköljas av nöjesprogrammen på de stora skärmarna hemma, så som hustrun (Malin Arvidsson) helst av allt gör. I en passus redogörs det för hur man hamnade i läget att förbjuda böcker och påbjuda teveprogram. Trots att det är en historia som skiljer sig från vår samtidshistoria tycks vi ibland gå mot ett liknande läge idag, med billiga dokusåpor alla timmar på fler och fler kanaler, men skillnaden är att vi väljer det själva för att tröskeln för att sätta sig framför ett program som inte kräver djupare eftertanke är så låg.


Många av människorna som brandkåren kommer hem till har stora samlingar av böcker. En del av dem är så fästa vid sina böcker att de väljer att brinna tillsammans med dem, något som påverkar Montag djupt. Det är oundvikligt att han förr eller senare skall smuggla hem någon bok för att undersöka vad det är för lockande som finns mellan pärmarna.


Uppsättningen på Uppsala Stadsteater är tyvärr inte så fängslande som den skulle kunna varit. En av anledningarna är scenografin, de tomma, välta bokhyllorna vars effekt gradvis försvinner då de är bakgrund i alla scenväxlingar, så att Montags hem aldrig får hemkänsla och skillnaden mot jobbet inte blir uppenbar. En annan är att scenerna staplas för snabbt i andra akten - var kom den gamle professorn ifrån? - och en tredje att skådespelarna sällan får sakta ned och tala fundersamt och reflektivt, utan är fast i det högläsningstempo man ofta ser på svenska scener. Det mest minnesvärda i pjäsen är öppningsscenen, den sista konfrontationen med brandchefen (Aksel Morisse) som samlat på sig förvånansvärt många citat under åren av bokbränneri, och så slutet som vrider sig tillbaka till inledningen. Budskapet är ändå tänkvärt; hur mycket minnesvärt och av vikt som står att finna i böcker, och att ett samhälle där människor låter dem brännas utarmas till dumhetens gräns.

Länk till Uppsala Stadsteaters sida om Fahrenheit 451

Foto: Micke Sandström

tisdag 14 november 2017

Independence Day av Richard Ford

I första boken, The Sportswriter, försökte Frank Bascombe fly sitt liv genom att ständigt föreställa sig en ny vardag i de städer och hotell han besökte i egenskap av sportjournalist. Mot slutet av boken kantrade Bascombes liv och han reste sig med litet mer stadga under fötterna. Exhustrun betecknast inte längre med ett ilsket X i texten utan nämns vid sitt fulla namn. Han har inte helt lämnat vardagsflyendet, för nu säljer han nya liv till andra familjer i sin roll som fastighetsförmedlare. Ett viktigt moment i processen är att få de tilltänkta köparna att se sig själva som hemma i huset de besöker. Säkert ger det Frank en åtminstone tillfällig känsla av stabilitet att vara den som ser på när andra tar språnget, och i synnerhet i mötet med det mycket svårtillfredsställda paret Markham. Efter att ha visat dem 45 hus de inte blivit nöjda med, målar både Franks erfarenhet och hussäljar-lore upp de mer eller mindre katastrofala vägar husköparna och deras äktenskap kan gå.

Beskedet hänger i luften efter den sista visningen, men flera hinder finns innan köpet kan gå till avslut. Det är långhelg, Independence Day, och Frank Bascombe skall göra en mindre resa med sin son för att utöva litet gott faderligt inflytande. Sonen Paul har betett sig riktigt illa sista tiden; försökt stjäla kondomer och slagits med vakten som stoppade honom, förutom att han beter sig konstigt i skolan. Föräldrarnas skilsmässa och förlusten av storebror Ralph för ett tiotal år sedan kan vara orsaker, och förhoppningsvis kan uppmärksamhet från fadern få in pojken på rätt väg.

Franks försäljar-psykologi är inte direkt överförbar på en strulig tonårspojke, och Paul är mer än litet avog och udda i sitt beteende. Frank har ändå tålamod och talar med honom på deras resa mellan näraliggande bollsportsmuséer. Hör sport till Pauls intressen? Det är i alla fall vad Frank kan en del om, och som han använder för att hitta beröringspunkter med sin son.

I en värld utan mobiltelefoner kan Frank ändå lyssna av sin telefonsvarare då och då från betaltelefoner på vägen. De obeslutsamma Markhams har hamnat i ett kaotiskt sinnestillstånd och ömsom besvär Frank att komma så de kan skriva under, ömsom skäller ut honom för att han inte svarar, ömsom verkar vilja något helt nytt. Samtidgt krånglar Paul till det för sig själv och sin far. Frank drabbas aldrig av panik, men det är tydligt att situationen balanserar på randen till katastrof.

Richard Ford är bra på att beskriva hur händelser i vardagen kan pressa sig på till en smärtgräns men utan att brista. Personligen uppskattar jag inte hans prosa, med miljöskildringar och konversationer på en detaljnivå som inte sätter större avtryck hos mig efteråt utan bara blir ett omständigt sätt att förmedla långsamheten i handlingen. Men det är gott att än en gång få följa med i tankarna hos en människa jag inte annars skulle intresserat mig för, och att få ser hur händelser från den första boken utvecklat sig tillsammans med Frank Bascombes eget liv.

Fler böcker av Richard Ford:
The Sportswriter

måndag 13 november 2017

Finland 100 år i närbild

Inför Finlands hundraårsdag som självständig nation har tre kunniga Kungliga Filharmoniker och en begåvad sångerska satt ihop ett program med (oförtjänt) mindre känd musik av finska tonsättare.  Claudia Bonfiglioli (violin), Mikael Sjögren (cello) och Stefan Lindgren (piano) inledde med ett vackert stycke, Preludio e Fughetta för pianotrio av Laura Netzel, inte lika dramatiskt som den pianotrio av henne som jag hörde förra månaden, men fortfarande välkomponerat.

Den produktive kompositören föddes för hundra år sedan, i samma trakter som den nutida sopranen Christin Högnabba, vilket gjorde det extra roligt för henne att spela in en skiva med hans sånger. De sex stycken vi fick höra var alla mycket fina. Såväl pianostämman som melodin hade en ypperligt skön klang både var för sig och tillsammans, och framförandet gav mersmak.

Christin Högnabba
Mest känd av konsertens kompositörer lär vår samtida Kaija Saairaho vara. Hennes Mirage för sopran, cello och piano bjöd på trick såsom att spela på flygelns strängar och låta sångerskan sjunga in i den öppnade flygeln, men detta endast som komplement till den gedigna musiken, så att det mer blev effekter än effektsökeri - och tack och lov en god dos humor.

Efter paus spelades Pianotrio av Toivo Kuula. Då Kuula dog 1918 är den vackra musiken skriven före Finlands självständighet, men bär på den klara skönhet och det eko av finsk natur som man kan höra även i Jean Sibelius musik. Det långa verket är skönt konstruerat i många satser med stor variation, alla välkonstruerade med gott sinne för de enskilda instrumenten och de känslor de kan framkalla. Musikerna på scenen spelade mycket väl hela konserten, väl samstämt och med inlevelse.  Det var en god upplevelse och en fin avslutning på en välplanerad konsert.

lördag 11 november 2017

Prima Liv på Playhouse Teater

När vi blir gamla och mindre rörliga har man glädje av minnena av livet de levt, men många skulle också önska sig någon att prata med. Liv, 85 år gammal, har sällskap av en ung stilig man - hennes make, som han såg ut för femtio år sedan. Han är en datorgenererad modell som liknar den nu döde maken Walter, och som för varje konversation lär sig mer om sig själv och om Liv, helt i linje med de självlärande system vi har redan idag. Att få fördjupa sig i minnen och ha en kär vän hos sig låter som en bra stimulans för en åldrande kvinna, men dottern Tess är inte förtjust i de artificiella vännerna som man kan skaffa sig nuförtiden. Konflikten och diskussionen med den mer positive maken Jon är forcerad och alltför polerad, vilket gör mig kritisk under de första minuterna av föreställningen.


Men bit för bit fylls detaljerna ut. Den här nya Walter, en "prim", skapar sig själv av de (gemensamma) minnen man berättar för dem. Men vissa saker kan vara för smärtsamma för att vilja tala om, och om en håller undan de minnena, och någon annan råkar nämna dem, vad skall primen minnas och svara då?

Det är sympatiskt att människorna i pjäsen hela tiden väljer att forma sin prim så lik dess förebild som möjligt, och inte försöker skapa en bättre version. Det tyder i mina ögon på en känslomässig mognad att man vill ha en partner som säger emot och är butter ibland, som hen faktiskt var i livet, snarare än någon som alltid uppfyller ens önskan om en idealmänniska.

Pjäsen Prima Liv fokuserar på de mänskliga reaktionerna på en ny teknik som kan kännas vänlig och skrämmande på samma gång. För varje scenväxling fördjupas komplexiteten i relationerna mellan människa och prim, och människans roll i den nya tekniken utmanas samtidigt som känslorna blir starkare och viktigare, mellan de datorlagrade minnena.

Alla fyra skådespelare på scenen - Britt Louise Tillbom, Björn Lönner, Per Graffman och Gunilla Backman - gör goda insatser. In i det sista ökar intensiteten i den drygt timslånga pjäsen, som blir ett tänkvärt inlägg om vad som är mänskligt och vad som är värt att bevara.

Fotnot: Pjäsen har filmatiserats under originaltiteln Marjorie Prime, som jag inte har sett, men jag tror att den vinner på att ses uppförd på scen.

Länk till Playhouse Teaters sida om Prima Liv

The Gates, installation av Christo i Central Park år 2005

torsdag 9 november 2017

Ingen tid för kärlek - Johnny Bode

Några av oss 70-talister hittade kanske LP-skivan Bordellmammas visor i en skivback och lyssnade uppmärksamt och fnissande åt de glatt framsjungna utförliga beskrivningarna av sexakter. Visst var sextio- och sjuttiotalet lössläppta tider, men se och höra att någon hade skrivit sånger fulla av "fula ord" istället för att smussla med det var något speciellt, och det var tack vare Johnny Bodes fräckhet (och sinande kassa) som skivorna blev till.


Filmen om Johnny Bode börjar från slutet och nystar sig bakåt för att ta reda på mer om mannen bakom allt. I en födelsedagsfest för lebemannen då han skulle fyllt 100 år firar Johnny Bode-sällskapet i hans anda, i den sköna blandningen av välskrivna melodier och vulgära texter. Några huvudmän i sällskapet intervjuas av Bo Sjökvist, mannen bakom filmen, i uppgiften att ta reda på mer om rumlaren som till synes glatt lurade sina bekanta åt höger och vänster, och ofta beställde in det dyraste och bjöd laget runt för att sedan smita från notan.


Redan vid sexton års ålder började Johnny Bodes bana som sångare och kompositör. Han levde kändisliv under 1920- och 30-talen, men på grund av bedrägerier han gav sig in i hamnade han i fängelse och på mentalsjukhus flera gånger om. I inspelningar från de senare åren i hans liv berättar Bode om de åren, och som en erfaren skrävlare förskönar han sina vistelser på sjukhuset och anklagelserna om att vara nazist under andra världskriget. Efter en halvlyckad vända som frivillig i finska vinterkriget kom han till Karl Gerhards nazisthäcklande revy med ett hakkors på uniformen och blev själv utfryst av kultur-Sverige. Att han då reste till Norge och erbjöd sina tjänster som revymakare åt Quisling-regeringen lär inte ha haft ideologisk grund utan säkert ha varit ett nytt sätt att retas med dem som vänt ryggen åt honom. Oansvarigt av Bode, förstås, för när världens framtid står på spel finns det viktigare uppgifter än att vara en retsticka mot "PK-etablissemanget" under vilket namn det än må gå. Men Norge-äventyret slutade med att det nazistockuperade landet utvisade den självutnämnde nazisten Bode - "nazistpajas" kallas han i svenska notiser från den tiden. Återigen, med en mytomans självsäkerhet säger han att det var för att han arbetade för motståndsrörelsen.


Det är roligt att kunna sitta ett halvt sekel senare och skratta åt den evige lurendrejaren Johnny Bode, och visst hade han vänner som gillade honom och förlät hans återkommande svek. Lillemor Dahlqvist som sjöng på Bordellmammas visor var hans vän in i det sista och har mycket att berätta om den charmige men opålitlige karln. Men filmen ger sig också av till Wien där Bode tillbringade några år, och ger röst åt två kvinnor (varav den ena hans exhustru) som inte förlåtit honom och fortfarande mår dåligt av att tänka på hur han lurade dem. Allt går inte att skratta bort.

Ändå är det fint att filmen avrundar med ett försök till förklaring av hur Johnny Bodes personlighet formades av hans osäkra uppväxt. Ett mycket sympatiskt drag hos mannen är också de två EP-skivor han gav ut med sångtexter om homosexuell kärlek, en om män som älskar män och en om kvinnor som älskar kvinnor. Detta var i början av uppmärksammandet av homosexuella rättigheter, och Johnny Bode hade kunnat skriva några provocerande visor på detta tema likväl som han gjort om sex i allmänhet, men valde istället att skriva vackra melodier med texter som skall väcka förståelse för homosexuella känslor. Det är mycket bra att filmen hinner visa så många sidor av Johnny Bode, en man värd att minnas.


onsdag 8 november 2017

Richard Ford på Internationell Författarscen Kulturhuset

Hur blir man författare? frågar studenterna på skrivkurserna han håller. Gift dig med Kristina Ford, svarar han, för det var tack vare stödet från hustrun som han kunde ägna sin tid åt skrivande när han bestämde sig för det. Vilken gåva!

Under sitt liv har Richard Ford nog tänkt på sina föräldrar varje dag, fadern som dog redan då Ford var 16 år gammal, och modern som först tyckte han stadgat sig då han fick arbete vid universitetet, trots att författandet (och frun, förmodligen) låtit honom skaffa hus och bil. Nu på äldre dar ville han umgås mer med sina föräldrar och minnet av dem. Som författare kunde han välja att göra det genom att skriva om dem, och på så sätt lysa upp (illuminate) deras liv och kanske livet för någon annan som läser om dem.

Föräldrarna var egentligen inte den typen som gärna pratar och berättar om sig själva; de hade varit med om en del sorger i sina liv, och när den unge Ford frågade om saker han hört om sin familj blev svaret oftast "Äh, det där vill du inte veta något om". Men Ford gick nu igenom de minnen om dem han skrivit ned i anteckningsboken han alltid har med sig, och fann tillräckligt många och signifikanta för att skriva en bok. En del minnen verkade inte starka när han skrev ned dem, men när Ford tog fram dem och läste dem fann han betydelsen i dem, ibland även sådant han inte förstått när han upplevde dem som barn.

Att skriva om föräldrarna var bitvis tungt, men det kändes också bra att umgås med dem igen under tiden han skrev. Nu finns de här - han klappar på boken bredvid sig - i boken Between Them: Remembering My Parents, på svenska med titeln Mellan dem.

Richard Fords föräldrar hade varit tillsammans gifta i femton år innan han föddes, det enda barnet. Det var bra att vara det enda barnet, säger Ford, och det var också bra att föräldrarna först och främst levde för varandra och att han själv kom i tredje hand. För honom var det ett sunt sätt att växa upp.

Hans Olav Brenner leder det vänskapliga samtalet på Internationell Författarscen, och nämner en essä Ford skrivit om vänner - om att välja bort vänner ur sitt liv när man glidit ifrån varandra och kanske rent ut tröttnat på den andre. Det är något jag har förståelse för, men det låter litet kallt när Ford berättar om ett av de händelserna i hans liv, även om jag förstår att det finns mer i historien än han hinner nämna. Sammanfattningsvis ger Richard Ford ändå ett sympatiskt intryck, är på samma gång avslappnad och välformulerad och bjuder på minnesvärda bilder ur sitt liv.


Böcker av Richard Ford:
The Sportswriter
Independence Day