onsdag 20 september 2017

Ulla Fries på Uppsala Konstmuseum

Ulla Fries kopparstick och senare skulpturer utgör en spännande sammanställning av hårdhet och finhet, i både motiv och utförande. Ett torrt löv smulas lätt sönder, ett insektsben går lätt av (som i några av verken), men i bilderna och skulpturerna har de en påtaglig hårdhet. De fjälliga djur som dyker upp flera gånger bär ju sitt pansar men det är tecknat/skulpterat med lätt hand.


Fries sätter på fokus skönheten hos varelser vi ofta inte tittar två gånger på; skalbaggar, och fladdermöss med sina fina vingar som också får drag av klassisk filosof, uppställd i tänkarpose.


En del av varelserna verkar vara fantasidjur, även om utseendet ligger nära de många underliga arter som finns på jordklotet. Gemensamt för de bilder jag ser av myrslokskusiner eller apor i grenverk, är att djuren framstår som helt och hållet hemma hos sig, med en road blick tillbaka på oss - en blick som gör en litet generad för att man kommer och klampar på. Det är överraskande och roligt att få den känslan av de självsäkra filurerna på tavlorna.


Utställningen jag skriver är egentligen en dubbelutställning med både Ulla Fries verk som hennes makes, Tor-Göran Henriksson, men titeln 50 år tillsammans. Jag kommer att skriva även om Tor-Göran Henrikssons halva, men tycker att konstnärskapen är tillräckligt intressanta för att få ses ett och ett.

Länk till Uppsala Konstmuseums sida om utställningen


måndag 18 september 2017

Lady M

Den unga Katherine är bortgift och nu husfru i ett främmande hushåll. Maken och svärfadern är avoga mot henne, och det hon helst vill göra, vandra utomhus, avråder de ifrån, bestämt och föraktfullt. Men Katherine är ingen underdånig barnbrud, och det är intressant att tänka sig hur hennes uppväxt såg ut. Har hon varit storasyster med en småsyskonskara att styra och även bestraffa? Har hon stått emot sina föräldrar på samma sätt som hon svarar emot herrarna i det nya huset?


När husbönderna båda är bortresta börjar tjänstefolket ta sig friheter. Katherine går in och avstyr övergreppet, men inte av omsorg om sin utsatta tjänsteflicka Anna, inte heller egentligen för att upprätthålla lag och ordning, utan snarare för att få bestämma och tillrättavisa. Upprorsmakaren Sebastian tycker sig ha hittat en likasinnad och tar sig närmare henne, och de finner varandra i en vågad passionslek. Men ingen av dem är vare sig kärleksfull eller ansvarsfull; de cirklar kring varandra med kravet att bli dyrkade, utan att längre se något av den färglösa vardagen.


När svärfar och make återkommer och upptäcker vad som har hänt, rider Katherine ut förloppet med fräckhet och hänsynslöshet. Insatserna blir högre och högre för att upprätthålla den lilla bubbla av nöje hon har upprättat på godset. Hur långt skall hennes kallblodighet räcka?


Huvudpersonerna i dramat; Katherine, Anne och Sebastian, är ypperligt spelade, och alla andra skådespelarinsatser är också i toppklass. Kanske är Katherine litet för modern i sina gester, men hon är redan en anomali i det stela hushållet, så det fungerar i dramaturgin. Långa, tysta scener visar trista vinklar av godset och Katherines uttråkande liv mitt bland dyra salongsmöbler, insnörd i en vacker blå klänning. Är hennes livsval en naturlig följd av hennes fångenskap som köpt brud? Absolut inte. Filmen som bygger på historien Lady Macbeth från Mtsensk är grym och förhoppningsvis ovanlig, och definitivt sevärd.


lördag 16 september 2017

Autumn av Ali Smith


De inledande meningarna är poetiskt skrivna, och leker med andra kända inledningsord och boktitlar. Inget att undra på när scenen är ett halvverkligt landskap där en man sköljs upp på stranden, en man som inte är säker på om han lever eller är död. Under resten av boken finns han med främst i minnesbilder; egna minnen och andras minnen av honom.

Handlingen vänder till Elisabeth: trettiotvå år gammal och mött av motgångar i sitt försök att skaffa pass; elva år gammal och mött av mammans slarv när hon försöker göra sin hemläxa. Läxan är att intervjua en granne, och det är något hon verkligen vill göra. Hennes känsla var rätt, för när hon äntligen får börja prata med sin granne, Daniel Gluck från inledningskapitlet, öppnar han hennes ögon för nya bilder och oväntade sammanhang. Elisabeth är en kvick och nyfiken flicka, och dialogerna de för är givande för dem båda två.

Glimtar ur Daniel Glucks liv visar systern som ständigt utmanade hans tankar, och konstnären som en gång fick honom att se på ett nytt sätt. De har funnits och under en tid betytt mycket för människor omkring dem, men har nu försvunnit ur tiden och kanske ur människors minnen. Boken låter oss ana det vemodiga i det, men också livet som en flod där bilder kan dyka upp igen åratal efter att de tänktes ut. Efter How To Be Both vet vi att Ali Smith kan beskriva bilder med ord så att man längtar efter att se dem, och det gör hon/Daniel Gluck även i Autumn.

Människorna i boken stöts hit och dit av samtidens orättvisor, oavsett vilken tid de lever i. Bilder och tankar är flyktiga men kan vara sköna och starka nog att vara hållpunkter i en föränderlig värld. För att inte tala om vänskap, hur osannolik den än tycks vara. Ali Smiths bok gör inte allt bra i en svår tid, men lyser upp litet från sidan, som en påminnelse om trösten i det lilla och ändå så viktiga.

Fler böcker av Ali Smith:
The first person and other stories
How to be both



torsdag 14 september 2017

CCQ på Fasching

Trumslagaren Christopher Cantillo samlade några av de begåvade musiker han arbetat med: Joakim Milder och Fredrik Ljungkvist på saxofon och Pär-Ola Landin på kontrabas. Det blev en skiva som skall komma ut senare i höst, och eftersom konserten på Fasching spelades in kan det hända att det blir en skiva till redan innan det!


Kvartetten inledde med Sister Maj's Blouse av Börje Fredriksson, men spelade sedan nästan uteslutande musik komponerad av medlemmarna på scenen. Mesta tiden spelade ensemblen samlat och mycket mjukt, saxofonerna i prövande tonlekar eller harmoniska melodier, och bas och trummor lyhört och matchande. Inledningsvis tyckte jag bättre om det än de mer utlevande solon som saxofonisterna levererade. Men i andra set var det lättare att känna sig tacksam över de energiska solopartierna från alla på scenen; bara stillsama tonlekar hade inte varit tillräckligt.

Två skickliga saxofonister, en begåvad basist och en lika begåvad trummis var en bra konstellation, särskilt som de var väl samspelta och lyfte fram det bästa av varandra på Faschings scen.

onsdag 13 september 2017

Maria Nordin på Galleri Magnus Karlsson 2017

Maria Nordins skira motiv har fått mer massa sedan jag såg dem sist, och svarta nyanser har letat sig in i paletten. Det går ändå att känna igen hennes handlag i de silkestunna tygerna som omsluter några av de avbildade personerna. Follow the Line är titeln på utställningen, och det görs med stort allvar på tavlorna. Människor försöker forma sina kroppar efter de raka kanterna på en vit kub i två av verken, eller fylla ut en ruta med breda, fyrkantiga axlar i målningen med namnet Square.


Det är som att människorna insett det obeständiga i sin egen mjukhet, att de alltid kommer att svika förväntningar, och att de därför försöker likna de enkla, raka linjerna hos de pålitliga objekt som utför det de är formade för. Kroppens linjer måste böjas efter omgivningens, som i kvinnan i tavlan Palms, en titel som är en ordlek och där handflatorna (palms) försöker efterlikna palmerna (palms) i bakgrunden.


Litet mer hoppfulla är tavlorna av kvinnor som fyller ut valvbågeformer med sitt glänsande hårsvall, för att de aktivt tar plats och för rörelsen i bilden. Det finns också mycket humor i blicken och det sturska småleendet hos mannen vars läpp- och ögonsminkning bryter sig ut och formar sig till en ram runt hans fint målade ansikte. Både Maria Nordins motiv och teknik tilltalar mig i den här utställningen, liksom i de tidigare jag har sett.

Länk till Galleri Magnus Karlssons sida om Follow the Line


måndag 11 september 2017

Abaddon's Gate av James S. A. Corey

När historien började, i boken Leviathan Wakes, stod det inte klart om det var mänskliga eller utomjordiska krafter som drev på handlingen. Det gjorde ingenting, för författarduon bakom pseudonymen James S. A. Corey krev så skickligt och spänningsfullt att allt var intressant: vardagslivet på kolonierna på solsystemets månar, rymdskepp som plockar upp konstiga nödsignaler, det politiska spelet bakom kulisserna, konspirationerna med farlig utgång. Halvvägs genom första boken uppdagades det dock att fröet till allt som hände var en invasiv molekyl sänd till solsystemet från en annan civilisation. I tredje boken har målet för protomolekylens arbete tagit form i storformat inför mänsklighetens ögon.

Utanför Neptunus omloppsbana ligger den vidsträckta ring som protomolekylen byggde efter att den landat på Venus: helt klart ett högteknologiskt verk, men för vilket ändamål? Är detta början till mänsklighetens undergång? i en storslagen och litet rörande gest sänds ett skepp med poeter, konstnärer och representanter för olika religioner till ringens närhet. Genom en serie underliga sammanträffanden skickas också Rocinante och dess tighta besättning dit, trots att kapten James Holden egentligen vill hålla sig därifrån till varje pris. Fler sammanträffanden och några viktiga missförstånd driver skeppen, vilket nu även inkluderar övervakare från såväl Jorden som Mars och OPA, till närmare bekantskap med ringen och dess syfte.

Enbart mötet med denna stora artefakt borde räcka som mysterium och utmaning; att försöka ta reda på vad konstruktionen kan göra och använda det för mänsklighetens bästa. Men människor kan vara envisa, självgoda, ärelystna, hämndlystna, och det behövs bara några av det slaget för att saker skall börja gå illa. Med ännu större fingertoppskänsla än tidigare följer boken några utvalda nyckelpersoner i dramat. Kapitlen är som vanligt relativt korta och intensiva; fullpackade med spänning och ett driv framåt i handlingen. Ett stort plus är att en av huvudpersonerna, Anna, är en metodistpastor som skildras utan den fördomsfullhet som ofta låter religiösa personer framstå som enögda och bakåtsträvande. Hennes tro och människokunskap kommer till stor nytta både som samlande kraft i oroliga tider och öga mot öga med människor som kan orsaka verklig skada.

En annan stor fördel med Coreys berättarstil är att de inte låter mysterier hänga olösta alldeles för länge. De hemligheter som göms undan uppdagas efter några kapitel istället för att dyka upp som deus ex machina i sista kapitlets stora slutuppgörelser. Problem hanteras men nya dyker upp, och även med (nästan) alla fakta på bordet stiger spänningen inför varje ny konfrontation. När allt dras till sin spets vrids även de känslomässiga investeringarna upp ett varv till, vilket ökar tyngden bakom varje insats. Jag är mäkta imponerad över hur varje bok i The Expanse-serien är en del av en större berättelse, och ändå ett komplett äventyr i sig själv.

Fler böcker av James S. A. Corey:
Leviathan Wakes
Caliban's War

lördag 9 september 2017

The New Philharmonic Orchestra of Hamburg på Musikaliska

Vivaldis De fyra årstiderna var huvudnumret för gästspelet på Musikaliska, och det var med all rätt som den entusiastiska publiken tagit sig dit. Kammarorkestern The New Philharmonic Orchestra of Hamburg (Neue Philharmonie Hamburg) var förstärkta med cembalo, och i gruppens mitt stod den starke violinisten David Movsisyan, pådrivande i melodistämman under största delen av tiden. I programbladet stod tryckt dikterna som inpsirerat Antonio Vivaldi, och musikerna på scenen tog oss med under det hela året, de mest kända styckena och de mindre kända, inlevelsefullt spelande den bildrika musiken. Applåderna och hurraropen efteråt föranledde ett extranummer i form av den dramatiska tredje satsen ur Sommar-delen, den som illustrerar åskan.


Efter paus var orkestern reducerad till sina fem huvudmedlemmar, ledda av försteviolinisten och konsertmästaren Tigran Mikaelyan. Det borgade för ett klarare och smidigare ljud, vilket passade utmärkt till den musik som följde. Det kändes verkligen genuint att sitta i den vackra salen på Musikaliska och underhållas av en del av den bästa musik som skrivits, när Mozarts Eine kleine Nachtmusik klingade ut. Ensemblen framförde dessa ofta hörda musikstycken med precision och känsla, som att de aldrig kommer att tröttna på att spela dem. Antonín Dvořáks Slavisk dans Op 72 och Johannes Brahms Ungersk dans No 1 spelades känslosamt, medan Edward Elgars kända Salut D'Amour Op 12 lät ljuvligt romantisk på ett annat sätt.

Sista numret var Brahms glödande Ungersk dans Nr 5, den fantastiska csárdás som väl får det att rycka i benen på alla lyssnare även om det är svårt att tänka sig att våga dansa med i de virvlande melodierna. Ännu mer välförtjänta applåder och jubelrop från den begeistrade publiken! Hur följer man upp det? Jo, med ett ännu mer intensivt extranummer: Astor Piazollas underbara, mystiska Libertango. Den generösa ensemblen gav oss inte mindre än tre extranummer, en långsam nedtrappning: nummer två var stycket vars inledningstoner används som vinjett i P2, och om någon minns vad det heter så berätta gärna för mig! Det vackra avslutande extranumret lät som en gungande barcaroll, och återigen, om någon vet namnet så låt mig också veta.

Skickligheten och glöden hos musikerna vittnade om stor kärlek till musiken och gjorde konserten till en mycket god upplevelse. Jag hoppas att The New Philharmonic Orchestra of Hamburg återkommer till Stockholm många gånger.