torsdag 25 maj 2017

Lalo, Mozart och Ravel i Konserthuset

Det lockande konsertprogrammet inledde med ett verk av för mig okände Edouard Lalo, Ouvertyr till Le roi d’Ys. Jag skulle gärna vilja höra hela operan någon gång, för musiken var skönt dramatisk och berättande; svingade sig upp till känslomässiga höjdpunkter, dämpade sig igen men fortsatt melodisk och engagerande.


Nästa stycke var Sinfonia concertante för violin, viola och orkester av Wolfgang Amadeus Mozart, och från första tonen klingade orkestern annorlunda, mer tidstypiskt. Rätt så! Dirigent Nathalie Stutzmann kunde skickligt leda Kungliga Filharmonikerna till att inte bara stötta de två solisterna som stigit fram ur de egna leden, utan själva behålla en av huvudrollerna. Johannes Lörstad, violin, och Louisa Tatlow, viola, spelade mycket fint och harmoniserade med varandra och orkestern under sina insatser. Konsertens andra sats, Andante, har genomgående en sorgsen ton, men förlorar sig för ovanlighets skull inte i långsamhet utan klarar att behålla stämningen trots ett stadigt tempo. Allvaret följer med in i den grandiosa avslutande satsen, Presto.

Efter paus var det dags för tre stycken av Maurice Ravel: Menuet antique, Une barque sur l’océan och La valse. Vilken underbar upplevelse! Nu lockade Stutzmann fram en storhet i orkestern, den storhet som behövs för att låta som att musiken kommer överalltifrån; lyrisk, nyfiken, ibland magnifikt ljudande som vore salen ännu större (utan att ljudnivån blev svår). Det är förunderligt hur ett sådant mästerverk som La Valse under rätt förhållanden kan bringa en människa till bitterljuva tårar över sin skönhet, en skönhet som blir vackrare för att den inte är "ren" utan bär ett ifrågasättande inom sig. Applåderna efter konserten var intensiva, och även orkestern var så tillfreds att den gav dirigenten en touche, en fanfar. Det ger hopp om fler besök och fingertoppskänsliga tolkningar av Nathalie Stutzmann!

Foto: Jan-Olav Wedin

onsdag 24 maj 2017

Kraften av Siri Pettersen

   
Efter att ha vuxit upp i Ymslanden, bland ättlingar med svans, tog sig Hirka till vår värld för att söka sin far och förstå vad som söndrat balansen mellan världarna. I sista delen av Siri Pettersens trilogi tar sig Hirka genom Korpringarna till en tredje värld, Dreysíl. Det är där de bor, Umpiri, Dreyri, de blindfödda, de enda som ättlingarna fruktat ännu mer än menskr. Och Hirka är inte bara till hälften menskr, utan också till hälften en av dem, genom sin far.

Hur skall Hirka kunna hejda den invasion och strid som de blindfödda planerar i Ymslanden? Hirkas försök verkar vara ett hopp i blindo, men vilket annat val har hon än att försöka tala med dem? De blindfödda är skrämmande starka, vet hon sedan tidigare. På plats i deras kalla, isbetäckta värld får hon lära sig att de också är stolta intill dumdristighet. Bära vapen och röra sig i skuggorna? Då skulle det ju se ut som att man fruktade eventuella fiender. Men fastän dreyri inte bär svärd är de tränade till att strida, många av dem i över tusen år eftersom det är så länge de lever, och med en kropp som läker sår på några sekunder tycks de oövervinnliga.

Sedan Naiells själviska handling för tusen år sedan har även Dreysíl stängts av från kraften. Eftersom Umpiri lever i tusental år finns där många som personligen var med under striderna, och minns hur det kändes att vara genomsyrade av Kraften, och drivs av hämndlystnad och att återfå kontakten med Kraften. Även inom Hirkas familj finns fientlighet mot henne, fastän hon hälsas som någon som kan ena och rädda dem.

Det är en styrka att boken låter Hirka hårdna i mötet med sina hårda, kompromisslösa släktingar, och även låter henne reflektera över det och besluta sig för att det är vad hon behöver göra för att uppnå det hon vill. Visst vinner hon på att behålla sitt medlidande med dem hon ser, men hon är inte snäll intill dumhetens gräns, och manipulerar även sina närmaste för vad hon är säker på är det rätta. Även Rime, den älskade vännen från Ymslanden, måste stålsätta sig och fatta flera ödesdigra beslut, och också han ser hur det har förvandlat honom från den leklystne pojke han var tillsammans med Hirka. På samma sätt är inte Ymslanden något utopiskt ställe bara för att Kraften finns kvar där; även där finns ju maktlystnad och stridigheter på hög nivå och utfrysning av de annorlunda på en vardaglig nivå.

Boken Kraften är full av energi, för nu måste något stort hända, vare sig det är gott eller illa. Skall de olika folkslagen kunna hitta en balans och leva sida vid sida, eller kommer något av dem att utplåna de andra? Siri Pettersen låter det inte gå lätt, och hon håller spänningen högt genom hela boken. Det har varit spännande att få utforska Hirkas världar.

Fler böcker av Siri Pettersen:
Odinsbarn
Röta

tisdag 23 maj 2017

Nattorienterarna på Stadsteatern

De är 92 respektive 87 år gamla, Meta Velander och Yvonne Lombard, och de inleder med att låta oss tro att de är skröpligare än de är - Lombard behöver hjälp av en scentekniker för att hitta fram till scenen, Velander presenterar sufflösen som hon tror vi kommer att få höra mer av under kvällen än av skådespelerskorna själva. Nä! De är båda alerta och väl samspelta, och replikerna flyter på med ett pyttelitet undantag.


Att hålla kursen i den timslånga pjäsen är en bedrift för vilken skådespelare som helst. Den har ingen uttalad handling, även om scener och pikar sinsemellan återkommer. De två kvinnorna som blivit kvar efter att de skickligaste nattorienterarna sprungit hem sitter nu och talar om livet - om äkta makar, uppvaktande herrar, fotbollsintresse, döden; inte planlöst, men heller inte målmedvetet. Blir samtalet mer ödesmättat för att det är två damer i så hög ålder som håller det? Nej, för de två verkar tidlösa, okrossbara, eviga där de sitter och gör det de kan bäst; säga undefundiga repliker med känsla och personlighet.

Kristina Lugns pjäs Nattorienterarna från 1998 hör till hennes allra bästa. Språket trevar och smakar sig fram till nya ordkombinationer där officiella beteckningar får uttrycka kroppsliga tillstånd och ge dem känslan av förvirring i samhällsbygget. Det är inga klagomål Vera och Bricken framför, de bara berättar om sin ständiga balansgång mellan dem som verkar vara så stabila och kloka. Det är ett stort nöje att få se och höra Yvonne Lombard och Meta Velander framföra den här skönt sammandiktade historien.

Länk till Stadsteaterns sida om Nattorienterarna

Foto: Petra Hellberg

måndag 22 maj 2017

Ta hand om mamma

Filmer från Iran är ofta välgjorda, och berättar mycket om landet de utspelar sig i även när handlingen är fullgod i sig själv. Behnam Behzadis Ta hand om mamma berättar en historia med många intressanta detaljer och vändningar, och ger en bild av hur livet i Teheran kan vara. Att smogen är så tät att den är skadlig är vad som startar allt. Niloofars mor slarvar med syrgasmasken hon fått, kollapsar och måste tas in på sjukhus. Läkarna säger att det enda som kan rädda henne är att flytta ifrån staden och dess dåliga luft.


De tre syskonen har ju ett sommarhus på landet, där modern skulle kunna leva ett friskare liv. Men hon kan inte bo där själv. Medan Niloofar är frånvarande bestämmer brodern, systern och svågern att Niloofar skall flytta med och ta hand om mamman. De bor ju redan tillsammans, och Niloofar är ogift och borde kunna flyttas lätt.

Men Niloo har en studio där hon syr upp kläder - den är inte stor, men den har ett halvdussin anställda kvinnor som tycks nöjda med sitt arbete. Desssutom har en gammal flamma från skoltiden dykt upp igen och börjat uppvakta Niloo - en riktigt snäll och klok man, en som man inte skulle vilja tappa kontakten med när man fått en andra chans. Till en början styrs Niloo av kärleken till modern och lovar att flytta med, men steg för steg ändrar hon sig när hon inser hur syskonen river upp hela hennes liv för sin egen bekvämlighets skull. Bundsförvanten är den tonåriga systerdottern som berättar för sin moster vad som sker bakom hennes rygg.


Det finns stor igenkänning i vanligheten hos människorna vi får se. I vilket land man än bor kan man ha råkat ut för släktingar som vill styra och ställa med ens öde för att de tror att de vet bäst. Många av oss hamnar i situationer där vi måste välja mellan karriär, kärlek och att hjälpa någon som står en närmare än allt annat. Niloofar är inte en hjälte som genast vet vad som är rätt och fel, utan en vanlig människa som måste finna fotfäste, fundera ut vad som är rätt och stå upp för sig själv när vardagen plötsligt förändras.


 Soundtracket till händelserna är de ständiga ringsignalerna från mobiltelefoner - många viktiga samtal hanteras över telefon och i bilar mitt i den strida strömmen av fordon på gatorna. Det är fint att se vänskapen mellan Niloo och hennes högra hand i systudion, och vänskapen med systerdottern, varvat med grälen med syskonen. Det är en glädje att se Niloofar växa i självsäkerhet och börja forma sitt liv med de nya föutsättningarna.


söndag 21 maj 2017

Infidel av Kameron Hurley

Kriget mellan Nasheen och Chenja pågår fortfarande, som det har gjort i hundratals år. Unga män i båda länderna skickas till fronten när de är arton, och de flesta kommer inte tillbaka därifrån. I Kameron Hurleys bokserie Bel Dame Apocrypha är striderna bara närvarande som minnen, men deras påverkan är ändå kännbar. I Nasheen har de lett till ett kvinnodominerat samhälle med en drottning i toppen och bel dames, en offentligt respekterad grupp av yrkesmörderskor. Nyx, huvudpersonen från första boken God's War, var tidigare en bel dame, men har kastats ut på grund av självsvåldigt agerande.

Sex år efter händelserna i God's War är Nyx team inte kvar med henne. Hennes nya team är mindre och ännu mindre professionellt; Suha är visserligen en skicklig människojägare och trettonåriga Eshes hamnskiftaregenskaper är till stor hjälp, men de har ingen magiker och ingen kommunikationsexpert. De får hanka sig fram på "barnvaktsuppdrag", alltså som livvakter åt ambassadörers döttrar. Det är ändå inget recept för ett stillsamt liv.

Redan i första kapitlet attackeras teamet under uppdrag, vilket leder till att Nyx i vanlig ordning skär av en angripares huvud och tar hem det för att få belöningen från bel dame-rådet. Nej, denna kvinna agerade inte på något officiellt uppdrag utan utanför reglerna, vilket är straffbart. Och det var Nyx hon var ute efter.

"Vad är det för skillnad mellan vad de gör vid fronten och vad vi gör?" undrar Eshe. Jo, det är skillnad mellan att strida i ett krig och att utföra lönnmördaruppdrag, vet Nyx som levt genom bådadera. Och precis som i God's War är planerna på högre nivå på att stoppa kriget mer blodiga än att låta det pågå. Ett nytt, fruktansvärt vapen är på ingång, och bel dames slaktar sig fram genom den civila och adliga befolkningen för att återfå makten de en gång hade. Det är intressant att författaren placerar möjligheten att hindra bådadera hos Nyx, som inte är någon obefläckad idealist utan raka motsatsen, men ändå med viljan att stoppa planerna och förmågan, såsom den hårdföra stridskvinna hon är.

Våldet är mycket närvarande i Kameron Hurleys böcker. Den nya boken ger fler förklaringar till hur dödandet (i mitt fall) uppfattas mindre hårt än annars, trots gifter som äter upp människor inifrån och svärd som huggs genom kroppsdelar. Vårdslösheten och likgiltigheten inför skador beror delvis på att magiker med hjälp av insekter kan byta ut kroppsdelar, skära ut cancer, återskapa sönderfallande kroppar och återanimera avhuggna huvuden. Men när våldet tar någon man älskar, då känns smärtan ändå extra tydligt. Ett par av Nyx tidigare kollegor har flyttat till Tirhan för ett lugnare liv. Men Tirhans välstånd bygger på att de säljer vapen till båda sidorna i kriget, och snart letar sig våldet in i det vackra, behagliga livet.

Jag tycker om att få veta litet mer om planeten Umaymas historia och de otämjda segment där enorma, farliga insekter kan göra slut på oskyddade människor i ett nafs. Jag tycker också om att få veta mer om Tirhan och de inre motsättningar som gör att flyktingar kan känna sig både tryggare och mer hotade. Utan att på något sätt vara en mellanbok lägger Infidel upp fantastiska möjligheter inför nästa bok i serien, Rapture.

Fler böcker av Kameron Hurley:
God's War

lördag 20 maj 2017

Stilla Liv på Dramaten

För sju år sedan spelade Dramaten Lars Noréns pjäs Om kärlek. I mina ögon var det en sekulär gudstjänst för teaterbesökare, och samtidigt en litet retsam lek från författarens sida; några tablåer av relationsproblem som hölls samman av en åskådare och uttolkare. Jag upplever den ordlösa föreställningen Stilla Liv som ett fortsättande på den tråden: handlingen är reducerad till en räcka av urscener där åskådaren själv måste lägga till igenkänningen för att inte tappa intresset.


I en inledande scen tycks en båt föra alla medverkande, med bylten tryckta mot kroppen, i hamn, där livet vidtar. Vardagliga sysslor utförs litet prövande och huller om buller med varandra. Mina tankar går till J.M. Coetzees The Childhood of Jesus, där nyanlända utan minnen får påbörja sina nya liv enligt rutiner som tycks både vettiga och absurda. Några djupt kristna referenser tycks glimma till; ett av barnen ligger framstupa som prästerna framför den korsfäste i långfredagsmässan, men hon är vänd snett ut från scenen. I en annan scen knäböjer en man i tur och ordning framför fyra sittande kvinnor och klär på dem vita sockar, likt prästen i skärtorsdagsmässan tvättar församlingsmedlemmars fötter. Men här är nåden begränsad; den tredje kvinnan får ett slag av mannen och sockarna kastade i sitt knä. Vad säger det om världen på scenen?


Scenerna förvandlas snart till ett mer konkret om än tidsobestämt tidigt svenskt nittonhundratal; tungt arbete, en auktion där barn ropas ut till lägstbjudande. Efter hand utkristalliserar sig en tråd mellan ett par av scenerna; en flicka som blir gravid, blir fördömd av sin familj, begraver sitt döda barn. Eller mer glädjerikt; älskande som finner varandra - men även här kan lyckan svärtas av en borttappad vigselring.


Nästan alla av de ljusare scenerna leder vidare till något sorgligare: gräl, galenskap, mentalsjukhus, elchocker, död. Återkommande är scener där en åldrad människa förbereds för sin död eller tas om hand efter den. Det kan verka dystert, men mildras av det faktum att de namnlösa människorna inte hinner beröra åskådaren personligen. Just när det faktiskt är på väg att nöta ned mitt intresse till noll går pjäsen mot ett mjukt, fint slut. Det är skickligt gjort av författaren, och jag har fått njuta av att se några svenska årtionden gestaltas i utvalda (svartsynta) scener av goda skådespelare. Jag unnar Lars Norén den här skrivövningen, och han har utfört den skickligare än många andra författare skulle kunna drömma om. Men samtidigt saknar jag den Norén som kan bygga intrikata relationer med människor som sticker i varandras smärtpunkter och göra det lika spännande som en biljakt. Och ännu hellre vill jag se honom skriva vidare i andan av Om kärlek eller Fördold (minus den farsartade uppsättningen).

Länk till Dramatens sida om Stilla Liv

Foto: Sören Vilks



torsdag 18 maj 2017

Alien: Covenant

Det bästa i filmen Prometheus var roboten David, så låt oss rikta fokus mot honom i den nya filmen, Alien: Covenant. I en inledande scen får han visa sin briljans och reflektera över sin existens tillsammans med sin skapare, Peter Weyland. Fröet till uppror tycks finnas i honom från första början, liksom en ambition som gränsar till storhetsvansinne.


Så är det 2104, tio år efter händelserna i Prometheus, vilka inte tycks ha nått jorden. Skeppet Covenant är på väg till en beboelig planet med tvåtusen kolonisatörer, tusen embryon och terraformningsmaskiner - och en blid David-modell som vandrar genom korridorerna, Walter. En olycka tvingar upp besättningen ur sin kryosömn i förtid, till det fruktansvärda priset av några människoliv. Det hinns med några fina scener av tryckt stämning då en ny kapten måste hantera sin nya roll, omskakade besättningsmän, skador på skeppet - och nya möjligheter i form av ett nödrop från en näraliggande planet som verkar vara perfekt för kolonisation.


Spänningen i att landa på en ny planet, med dramatiskt landskap och oanade möjligheter, bjuder på några vackra minuter. Men fortfarande, efter alla år av upptäcktsresande i rymden, har Weyland Industries inget vettigt protokoll för hur man säkert landar och utforskar en ny planet. Atmosfären innehåller lagom mängder syre och kväve? OK, vi går ut utan dräkt och hjälm. Inte heller behöver vi vara på vår vakt mot fientliga varelser, eller se oss för så noga där vi går. Men visst är det en alien-planet farkosten landat på, och smittan har hittat nya vägar att nå sina inkubatorer.


Besättningen på Covenant är inte lika korkad och dumdristig som den på Prometheus; visst lutar de sig fram alltför oförsiktigt mot konstiga, pulserande äggformationer, och de släpper garden alltför snart efter att ha varit jagade, men deras handlingar är i större grad förståeliga. Grabbigheten i Prometheus är ersatt med kärlek; besättningen består till största delen av kärlekspar som hoppas på att få slå rot på en ny planet. Det gör också att varje grym död känns litet extra, även för oss i publiken; någon förlorade den människa hen älskade mest och det gör ont. Grymma dödar finns det gott om i Alien: Covenant, och från att den första alien dykt upp är de också ytterst kladdiga och blodiga. Och än en gång kan xenomorpherna och neomorpherna växa sig otroligt stora, väldigt fort, utan att ha fått i sig någon annan näring än den människokropp de klöste sig ut ur.


Vad är det för planet Covenant har satt ned en farkost på? Vem sände nödsignalen? Svaren mynnar ut i en höjdpunkt, som tyvärr kommer mitt i filmen, och gör allt efteråt till standardaction. Vi får se precis hur långt Davids megalomani sträcker sig, och det är härligt galet, speciellt ställt mot den mer timide Walter. Men som sagt, efter detta klimax är det svårt att ryckas med av vad som händer, och intrycket är att man nu har karvat ut allt man kan av Alien-myten och inte kan göra några fler filmer. Men jag har nog fel.