söndag 23 april 2017

The Long Way to a Small, Angry Planet av Becky Chambers

Låt oss ta anställning på ett rymdskepp. Du har vuxit upp på Mars och mest hållit dig på marken, och du är utbildad till ett skrivbordsjobb, men även rymdskepp behöver bokhållare - särskilt halvskruttiga skepp som har ambitionen att ta större prestigejobb. Du har dessutom en bakgrund som innehåller visst trubbel, så du har lagt stora mutor på att byta namn och är glad att få komma långt bort från Mars. Det är så Rosemary Harper hamnar på skeppet Wayfarer i boken The Long Way to a Small and Angry Planet.

Wayfarer har lappats och lagats och utökats med nya delar när besättningen haft råd, men är i stort sett stabil och kan sköta sitt jobb. På skeppet arbetar varelser från flera av de olika civilisationer mänskigheten har fått ingå en allians med, och gemenskapen är god. Ja, faktiskt finns det en hel del attraktion och kärlek över rasgränserna, även om det ofta ses som tabu. En del av varelserna har utseenden och livsstilar som skiljer sig stort från humanoida vanor, som styrmannen/männen Ohan, ett Sianat-par med unik förmåga att se och navigera efter strömmar i rymden; och Dr. Chef, kock och skeppsläkare, vars välfyllda och trivsamma kök skapar hemkänsla även i rymdens isolering. En del av karaktärerna har lätt stereotypa drag - där finns den spontana, kreativa ingenjören Kizzy, den stele algexperten Corbin och Jenks, ingenjören Jenks med extra starka band till Lovey, skeppets AI - men de får liv och personlighet och formar historien positivt.

Det prestigefyllda uppdraget Wayfarer lyckats få tar dem verkligen på en lång resa till sin destination, med flera stopp på vägen som låter oss se olika sätt att leva i rymdens hamnar och andra bosättningar. Det är inte en problemfri resa; inre spänningar i de olika kulturerna eller konspirationer på galaktisk nivå påverkar liven för besättningen och de varelser de möter. Men Becky Chambers berättar allt med en lätt hand, och håller till största delen en positiv ton genom boken, vilket aldrig känns forcerat utan bara uppfriskande. Det är ett tilldragande universum Chambers målar upp, myllrande av intressanta varelser och livsöden, och jag ser fram emot att resa vidare i det i hennes nästa bok, A Closed and Common Orbit.

fredag 21 april 2017

Logan

Den sista filmen om Wolverine är både en våldsskildring av det blodigare slaget, och en fin skildring av åldrande och att förlora greppet om livet. Den utspelar sig år 2029, i ett slitet framtidsamerika där mutanter jagas i USA och måste gömma sig på andra sidan gränsen till Mexico. Men den dystopiska världen är inte av det hårdkokta slaget, där tuffa hjältar och skurkar slåss med knytnävar och tuffa repliker, utan en ogästvänlig framtid som nöter på människor och mutanter.


Den har nött på Logan, som åldrats och försvagats, men än värre drabbad är professor Xavier, vars framskridna Alzheimer gjort honom oförmögen att kontrollera sina krafter vilket lett till utbrott med dödlig utgång för ett flertal människor och mutanter.


Logan besitter dock fortfarande övermänsklig styrka och stridskunnighet, vilket visas med all önskvärd tydlighet i den blodiga öppningsscenen. Stridsscenerna är många och grova; även om de tacksamt nog inte frossar i smärtan dröjer sig kamerna kvar litet längre på Logans långa, vassa adamantiumklor som penetrerar skallar och karvar av kroppsdelar.


Mutanter är som sagt jagade, och när en tungt beväpnad grupp ledda av en hånfull prisjägare och en hänsynslös mutationsforskare dundrar in över Logans gömställe tvingas de på flykt - förstås inte utan att lämna efter sig ett spår av styckade kroppar. Där har Logan konkurrens av den till synes späda lilla flickan Laura, som har alla Wolverines egenskaper och litet till. Är det så bra för ett barn, egentligen?


Alla actionfilmer har lugnare partier där handlingen skall visa psykologiskt djup hos de medverkande och gärna vara litet sentimentala över vad de pressas till för att överleva. Det fina med Logan är att dessa mellanspel är minst lika välgjorda som i renodlade dramafilmer (buret av skickliga skådespelare som Patrick Stewart, Hugh Jackman och Eriq LaSalle), och att de är minst lika viktiga som resten av filmen. Mötet med familjen Munson ger en smärtsam (om än ologiskt placerad) inblick i det goda i gemenskap och vänskap, och i förbifarten också några detaljer i den diktatoriska och nyrasistiska världsordningen.


De senaste åren har actionfilmer blivit mer och mer realistiska och skitiga, med ett starkt inslag av dystopi. Logan har tagit ett artistiskt oklanderligt steg i den riktningen, inte (bara) genom att fläska på med mer våld och imponerande visuella effekter, utan genom att fokusera på handlingen, världen den utspelar sig i och människorna/mutanterna som lever där. Logan skulle kunna vara ett värdigt slut på överbuden i ultravåld, men i en värld av flera parallella X-Men-tidslinjer finns förstås risken att man drar vidare i alla trådar filmen lämnade efter sig. Låt oss i alla fall hoppas att den startar en trend av meningsfulla actionfilmer.



onsdag 19 april 2017

The Humans, reading på Playhouse Teater

Att Playhouse Teater sätter upp bra pjäser från Broadway och andra livliga teaterkretsar är en välgärning. Då en enda scen tyvärr inte hinner sätta upp allt som väcker intresse, är läsningarna en god kompromiss; en ensemble läser upp en pjäs, utan scenografi men med tonfall, mimik och gester; regisserat för samspel och gott tempo.


Stephen Karams pjäs The Humans rönte stor uppskattning på Broadway (och off-Broadway) för drygt ett år sedan, och det var den pjäs jag helst av allt velat se så jag var där, men skiftande omständigheter komständigt ivägen. Därför är jag extra tacksam över att ha fått sett och hört den framföras i läst version, men hoppas också på att den sätts upp som pjäs, så att dess fulla potential utnyttjas.

Brigid Blake och hennes pojkvän Richard har lyckats få tag i en lägenhet i New York, till en hyra som de två klarar av även på sina sparsamma löner. Nu samlas Brigids familj för Thanksgiving; föräldrarna Erik och Deirdre, äldsta dottern Aimee och farmor ”Momo”. Stämningen är god; familjen kommer bra överens, skämtar gärna, stöttar varandra och har familjetraditioner och minnen att falla tillbaka på, och svärsonen Richard är välkommen bland dem.

Kvällen förlöper högst normalt; förberedelser inför middagen, ursäkter för små misstag, överslätande svar om att allt går bra. Nej, bilden är inte perfekt. Aimee har magsår, vilket direkt yttrar sig i att hon ofta måste gå på toaletten, och indirekt i ett större orosmoln; på grund av sin långa sjukfrånvaro har hon fallit ur partner-spåret på sin advokatfirma, och det är underförstått att hon bör säga upp sig. Men människor går ju igenom problematiska tider och kommer ut på andra sidan, eller hur, allt kan inte vara bra hela tiden?

Där finns ändå en föraning om förfall och undergång från första början. Momo har en av sina sämre dagar, är inte kontaktbar och brister ofta ut i oroväckande ordströmmar: "You can never go back, you can never go back, you can never go back..." Brigid är stolt över att lägenheten har två våningar, men den undre våningen är mörk, och innergården som det stora fönstret i övervåningen vetter ut mot är nedskräpat av kastade fimpar. Och så är det de där ljuden som kommer från lägenheten ovanför: kraftiga dunsar, som man svårligen kan föreställa sig komma från den lilla asiatiska dam som bor där.

Människorna som samlats är på olika punkter i livet, och har olika vägar framför sig. Det är naturligt att hoppas på att framtiden skall bli god, men för flera av dem börjar hoppet vittra sönder. Ser man till det sista steget i livstrappan, den förvirrade Momo, verkar det inte heller ljusare. Familjen har i alla fall sin gemenskap och kärlek - men som så ofta under längre tid tillsammans med dem man älskar kommer även besvikelserna och pikarna fram efter hand. För min del, som åskådare av en läsning där känslor inte kan uttryckas i kroppshållning, bränner pjäsen till först vid matbordet när rösterna höjs över olika val av hjälp i livet; religion, terapi, ekologiskt odlade grönsaker! Därifrån spinner pjäsen också vidare i ett djupare existensiellt mörker och blir riktigt intressant.

Skådespelarna på scenen gjorde alla ett utmärkt jobb, och skapade stämning och individualitet även då de spelade från bladet. Jag tror ändå att en del nyanser gick förlorade som skulle uttryckas bättre i en komplett scenografi, och hoppas som sagt att pjäsen sätts upp på en svensk scen. Då hoppas jag också att den får svälla ut litet mer i pauser och långsamhet, för det tror jag den skulle vinna på. Regissören Björn Lönner siktade på en längd på c:a 90 minuter, likt originaluppsättningen, men det behöver man inte vara bunden av. Den stressade New York-publiken vill sällan sitta kvar längre än halvannan timme, men låt oss sävligare nordbor försjunka i den stillsamhet där vi trivs så bra, och låt The Humans växa till sig i tystnaden!

Länk till Playhouse Teaters sida om The Humans

Från uppsättningen av The Humans i New York

söndag 16 april 2017

The Sparrow av Mary Doria Russell

Redan här på vår jord finns musik som är så vacker och rik att den låter överjordisk, icke-mänsklig, himmelsk. Vilken underbar slump att det första tecken på utomjordiskt liv som astronomer fångar upp är en utsändning av sånger! Längtan efter att finna planeten Rakhat och möta dess invånare blir starkare av de sköna klangerna.

Fler tillfälligheter driver handlingen i boken The Sparrow framåt; mannen som upptäcker utsändningarna, astronomen Jimmy Quinn, är nära bekant med två skickliga lingvister, vilka båda sporras av idén att få lära sig ett helt nytt, icke-jordiskt språk. En av de två, pater Emilio Sandoz, är också jesuit, alltså präst i den orden som redan på jorden ivrigt gett sig ut för att möta nya civilisationer, och som i det här läget har resurser att bekosta en bemannad resa till Rakhat.

Tillfälligheter är förstås inte vad de inblandade skulle kalla det, utan Guds vilja - Deus vult. Den osannolika men också helt naturliga besättningen på skeppet blir de tre nämnda personerna, deras nära vänner och föräldrafigurer Anne och George och ytterligare tre jesuiter, alla med olika bakgrunder och kunskaper - medicin, lingvistik, fysik, musik - som gör dem till en idealisk grupp för att utforska en ny planet. Minst lika viktig är sammanhållningen bland dessa som kommer att vara utlämnade åt varandra under kanske prövande omständigheter. Den goda vänskapen och lättsamma stämningen får vi läsa om från första stund; de är alla människor som trots personliga sorger kan njuta av livet och stötta varandra vid problem.

Därför är kontrasten så stor mot den Emilio Sandoz vi möter efter återkomsten från Rakhat. Kapitlen från åren fram till 2019, då resan påbörjas, varvas med kapitel från 2059 och 2060, då Sandoz som ende överlevande är tillbaka på jorden, avskydd för vad som rapporterats från Rakhat och under utredning av Vatikanen. Han är en knäckt man, fysiskt i dåligt skick på grund av skörbjugg och obegripliga skador på händerna, men än värre är hans inre skador och sargade tro på Gud.

The Sparrow är inte bara en spännande first contact-bok, utan främst en studie i hur tron på Gud bryts mot verkligheten, förstärks eller rycks undan av de glädjeämnen och prövningar som huvudpersonerna möter både på jorden och på Rakhat. Boken låter oss vänta länge på att äntligen få sätta fötterna på den andra planeten, ännu längre på att träffa dess invånare, och hinner därför bygga upp förväntningarna på vad som skall komma parallellt med konkreta beskrivingar av arbetet på vägen dit.

Det gör att känslan av mirakel blir starkare när besättningen till slut landar; inte starkare som en explosion utan som en glöd som hålls vid liv av ständigt nya upptäckter. Hur ser invånarna ut? Hur lever de? Hur tar de emot främlingar? Vad roas de av? Vad kan de olika raserna lära av varandra? De långväga resande är kloka och försiktiga vid landstigningen; undersöker om de tål miljön, tar försiktigt kontakt med en bosättning, börjar lära sig hur världen är uppbyggd. Men det finns alltid saker som kan gå fel, och det som leder mot katastrofen är inte något de hade kunnat ana eller hejda.

Mary Doria Russells personteckningar är fina och inkännande, vare sig de handlar om människor som inte tror på Gud eller de som håller fast vid den trots att det gör ont. Litet grand tröttnar jag då och då på den skojfriska stämningen mellan alla inblandade, samtidigt som jag uppskattar att få se hur djup vänskapen och samarbetsförmågan är. De ganska få avsnitten fokuserade på Rakhats invånare hinner ge glimtar av ett fascinerande men för människor svårnavigerat samhälle. Hur kan ett folk som njuter av väldoft och stämsång knäcka en människa? Men det är precis som på jorden: skönhetsdyrkan och grymhet existerar bredvid varandra. Paradiset finns varken på jorden eller på Rakhat.

torsdag 13 april 2017

Silence

Året är 1633, och sjöfarare från Europa upptäcker fler och fler världsdelar och de människor som bor där, så olika européerna. Tillsammans med upptäcktsresande och handlare reste jesuiter, ivriga att sprida kunskapen om Jesus Kristus och vinna nya själar till den kristna tron. Men nu har den mångåriga missionen i Japan i det närmaste krossats. Lokala makthavare söker upp präster och inhemska kristna, och mördar och torterar dem på utstuderat grymma sätt för att utrota den kristna tron i landet.


Nu är de två unga jesuiterna pater Sebastião Rodrigues och pater Francisco Garupe är på väg att söka upp och stötta sin forne lärare pater Ferreira. Att kämpa för sin tro under dessa farliga omständigheter är det yttersta beviset för sin tro och underkastelse under Herrens vilja. I prästernas insisterande på att resa till Japan finns säkert ett litet inslag av ungdomlig övertro på sig själv blandat med förlitan på Guds hjälp i att utföra Hans vilja, även om filmen inte spelar upp det.


Den som skall hjälpa till att smuggla dem in i landet är den försupne japanen Kichijiro. Redan där torde illusioner om heroism börja vittra bort. Resan är visserligen svår och platsen de landar karg, men vad som krävs av de två är inte hjältedåd utan att gömma sig för fiender. Den kristna församling de möter är en blandad grupp av fattiga bönder, och glädjen över att åter möta kristna präster är innerlig. De berättar om hur människor tvingas att trampa på en Kristusbild för att visa att de inte är kristna, och att de som vägrar torteras till döds. Snart kommer den japanska inkvisitionen tillbaka till deras by, och några av de mest hängivna blir utpekade och plågsamt avrättade inför den lilla församlingens och de gömda prästernas ögon.


Redan där har tvivlet och en klyfta mellan de båda prästerna infunnit sig. Hur äkta är de japanska böndernas tro - hur mycket förstår de av evangeliet och sakramenten? Risken finns, som alltid, att det enda de vet om är hoppet om paraíso efter döden. Tron skall inte vara uppbyggd på belöningar, men har prästerna rätt att döma ut deras tro då de riskerar livet varje dag för att utöva den? Dessutom; inför de hemska straff som hotar, hur kan prästerna be dem att härda ut under förhör - är det inte mer barmhärtigt att uppmana dem att häda men behålla tron i sitt hjärta?

Pater Garupe och pater Rodrigues skiljs åt, och filmen följer pater Rodrigues när han tas tillfånga och förs till provinsöverhuvudet i Nagasaki. Nu har inkvisitionen en viktig pjäs att spela med; en präst som avsvär sig sin tro kan hjälpa till att stampa ut kristendomen mer effektivt än tvång! För att knäcka pater Rodrigues ställs hans avsvärjande gång på gång mot japanska kristnas liv. Något som utökar plågan är den lättsamma, nedlåtande attityd som hans närmaste fångvaktare och den lokale storinkvisitorn Inoue Masashige visar honom; i Japan passar inte kristendomen, den kommer snart att ha utplånats, och hans motstånd betyder ingenting.
 

Det kan vara svårt att leva sig in i filmen, då den inte spelar på starka känslor, ens då man tänker att den borde det. De många tortyr- och dödsscenerna är allvarliga, men visas med en viss distans och, tack och lov, utan att fokusera på plågan. De båda jesuiternas tvivel och kval syns, men vi kommer dem inte riktigt nära. Den känslomässiga sparsamheten är utmärkt för att låta åskådaren själv välja att lägga sina känslor i vad som sker, men kändes överdriven i filmen, tills jag insåg att det var meningen. De unga prästerna har en tro som inte bygger på känslomässiga band utan intellektuell övertygelse, och därför är den svårare att hålla fast vid under prövning. Det karga landskapet motsvarar pater Rodrigues inre tystnad, där han hela livet vänt sig till Gud men inte fått uttryckliga svar. Några av hans mest kristna handlingar är också blandat med det banala, nästan burleska, i form av den ständige syndaren Kichijiro som gång på gång kräver att få bikta sig och bli förlåten inför Gud.


Det ligger en vacker ironi i att skådespelarna i filmen har haft framgång som actionhjältar, men nu enbart får förlita sig till tro, tankar och tal. Andrew Garfield gör en underbar och hjärtslitande insats som en man som försöker göra rätt trots tvivel och tvång. Filmen Silence är ingen vanlig hjältesaga, men ändå en kraftfull hyllning till människor vars tro leder dem inte till att döda andra, utan att offra sitt eget liv, på ett eller annat sätt, för andra människors liv.

onsdag 12 april 2017

Spring, Uje, spring på Södra Teatern

Tillsammans med bandet Doktor Kosmos har Uje Brandelius sedan 1991 skrivit och framfört samtidskommenterande texter. Kritik mot samhällsstrukturer och prosaiska detaljer ur vardagen som politiska popmusiker under knappa omständigheter presenterades med en humor och självdistans av det slaget som gör att (nästan) inget låter som kategoriskt fördömanden men inte heller som proggparodier, och det gör att texterna bär på något äkta inuti det mest banala. Det är en utmaning, och bandet beskriver den själva i låten På låtsas och på riktigt:

Då kom en kille och fråga, "är ni på låtsas, eller är ni på riktigt?"
Då sa jag "du kan du fatta, vi är på låtsas och vi är på riktigt".

Uje Brandelius soloskiva som kom häromåret innehåller samma sorts musik; långa, pratsjungna texter och ibland glimrande fina melodier och harmonier. Uje Brandelius' idé att framföra den som en teater för att slippa åka på turné sammanföll med det överraskande beskedet att han drabbats av Parkinsons, och därför blir scenshowen extra personlig.


Jag reser automatiskt ragg mot verk som tar utgångspunkt i sin egen tillblivelse, och det är så Spring, Uje, spring börjar och fortsätter, med hur planerna tar form, demonstration av att han visst kan skådespela, och återkommande samtal i mobilen med Elin om vad som fungerar och inte fungerar på scen. Det är amatörmässigt på ett gulligt sätt, som roliga timmen i högstadiet med proffsmusiker och scenografi, och publiken skrattar ofta och engagerar sig när de blir ombedda.


I historien ingår ju också det att Uje Brandelius diagnosticerats med en allvarlig sjukdom - en som inte kommer att ta hans liv men påverka det genomgripande. Här kommer det litet distanserade scenframförandet till sin absoluta rätt; allvaret i sjukdomen framgår tydligt men känslorna spelas inte upp till max. Däremot kan vi åskådare ana en oro för vad som kommer att gå förlorat i det vidare händelseförloppet, när Uje börjar gå igenom saker han drömt om att få göra i sitt liv och utför dem på scenen, inför oss.

Den här dubbelheten som Doktor Kosmos byggde på, "på låtsas och på riktigt", kommer i mina ögon inte till sin rätt som teater, då banaliteten överväger trots gedigna insatser från alla på scen. Föreställningens behållning är låtarna från soloplattan, och så omtaget av Ujes drömmar mot slutet, när de inte behöver utannonseras så tydligt som första gången.

Länk till Södra Teaterns sida om Spring, Uje, Spring


måndag 10 april 2017

Tio år i kulturrymden

Idag är det precis tio år sedan jag startade den här bloggen. De första två posterna var recensioner av pjäser på Stockholms Stadsteater, Linje Lusta respektive Västra Kajen av Koltès. Oj, så kortfattat jag skrev då, fastän jag hade så många tankar i salongen! Det tog tid och övning innan jag fick till formen för hur jag ville disponera åsikterna och uttrycka dem koncist. Likaså är det tack vare att jag har tränat på det som jag nu kommer ihåg mer av en föreställning, konsert, utställning, film eller bok för att kunna plita ned det på datorn när det är dags att samla tankarna.


Det var de där tankarna under pjäsens/konsertens/etc gång som jag längtade efter att formulera, skriva ned och föra ut till andra. Jag hade länge gillat att läsa recensioner, och så småningom väcktes längtan efter att även skriva dem själv. En god kritiker väcker intresse för ett verk för att hen ser något tankeväckande, det må vara detaljer eller stora sammanhang, och även kan jämföra med andra verk, samtida eller urtida. Den blicken och känslan skärps också av flitig användning, och jag är glad att kunna använda den både här och i andra sammanhang.

Kulturdelen kallade jag min blogg, som de där mest lockande sidorna i en bättre dagstidning, för det var samma saker jag ville skriva om. Ibland har jag känt ett styng av avundsjuka mot de avlönade kulturskribenterna, men oftare är jag tacksam över att ha recenserandet som ett sidoprojekt och kunna välja fristt vad jag skall skriva om. Ja, faktiskt vet jag sedan jag var friställd med lön under nästan ett år, och då jag hade trott att jag skulle fylla dagarna med ännu mer kultur och skrivande, att jag föredrar att ha mitt dagliga jobb på kontor och längta till kulturen och recenserandet.


I mitt nio-till-fem-jobb är jag testledare och testare av komplexa dataprogram, något som har vant mig vid att ge feedback när något inte fungerar, och analysera vad det är för att hjälpa dem som skall avhjälpa felet. Det är den inställningen som driver mig även i bloggandet; jag vill uppleva allt som erbjuds, rekommendera det som är bra och berätta vad som kan göras bättre. Det gäller kultur på Kulturdelen, och det gäller skönhetsprodukter på min andra blogg, StyleOnFile.


Med min blogg som är gratis att läsa är målet inte att tränga ut kultursidorna man betalar för - tvärtom!  Jag skriver här för att förhoppningsvis påminna om att recensioner skall vara mer än att säga att något är bra eller kul, och förhoppningsvis hjälpa till att hålla ambitionsnivån hög i betalmedia. Likt de goda recensioner som jag njuter av att läsa vill jag uppmuntra till att se och höra det som har hög kvalitet, och ibland till att undersöka och läsa vidare för att bredda bilden. Men vare sig det händer eller ej, har jag fantastiskt roligt när jag väljer i kulturutbudet, tar plats för att uppleva vad någon annan skapat, och när jag får fästa minnena i ord och bild så att åtminstone några känslor från det där tillfället sparas för framtiden.